Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

Jo torpare och fattiga firade också jul. De flesta hade en gris som de slaktade i lussetiden. Då gjorde de korv. Svinhuvudet hade de på julbordet som andra, Men det var inte sådant överflöd med mat som hos bonden. Vid julafton tog de in halm och lade över hela golvet och så sov de i den halmen på natten och vilade i den på juldagen. Över hela golvet låg den tjockt strödd. Före nyår tog man in ny halm. Den gamla halmen bar man ut. Julgran hade de som andra. Den kläddes litet. Man hade några pappersremsor och några ljus i den och kanske någon karamell. Det var på ställen där man hade barn. Men man hade inte råd att bränna ljusen mer än om julaftonen. Då brände man dem en stund, för att det skulle vara ljust och fint i stugan medan folk gick till kyrkan. Sedan gömde man ljusen till ett annat år. Så kunde julgransljusen vara i flera år. Men man begagnade mycket brännvin i dessa småstugor under julen. På en del ställen var husbonden redlös när julkvällen kom. Och jag vet att det hände att hustrun och barnen fick gå från stugan. Till grannar och sova under julnatten. Karlarna träffade varandra under dagen och då bjöd de varandra på julbrännvin. Det blev ofta för mycket. Det var inte många torpare som förde ett nyktert liv.

Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

År 1868 var det nödår. Det har jag ett gott minne på, för då var det många som fick svälta. Marken var nästan sönderbränd här och där. Det kom inget regn på hela sommaren. Det enda som torpare och fattiga att stö sig till var magasinet. På den tiden hade man ett sockenmagasin i varje socken och där fick man låna säd så långt det räckte. Under goda år så lämnades in säd i det magasinet dör att man skulle ha att ta till när det blev oår. 1868 var det gott att ha detta magasin att låna ur. De fattiga som skulle ha hjälpen av kommunen fick också sin säd från detta magasin, Det var en föreståndare som höll reda på säden in och utlåning. Barkbröd minns jag inte att någon behövde använda den gångne. Men det hade gamla i min ungdom som hade vart med och ätit det. Jag tror det var på 1830-talet, som det var så dåligt. Man tog den vita barken som ligger närmast trädet och lade den i vatten. Sedan torkade den och malde den till mjöl. Det var för att dryga ut det riktiga mjölet. Det var beskt och torrt att äta. Det var många som inte tålde brödet utan blev sjuka. 1868 tog inte så hårt. Men man blandade då också. Man tog tillvara såarna och malde. Det var ett slags gräs som kallades mell. Det tog man och torkade och malde. Så blandade man sådant i havremjölet. Fiskben stötte man i till mjölet och blandade med. Så tog man oxelbär och blandade i mjölet för att dryga ut mjölet. Oxelbär finns det gott o. Inte annat än havremjöl hade man att tillgå. Man kunde dela ut lite havre från magasinet och sen fick var och en dryga ut det så gott han kunde. På alla ställena fick de slakta ner kreaturen. Många torpare fick slakta sin enda ko och äta upp den. Det fanns inget foder at föda kreaturen med. Sovel fick man gott om, dvs. de som hade djur at slakta. Men det var inte allt småfolk som hade det. Mjölk var inte lätt att få. Man hade det välsignade vattnet så man behövde inte törsta. Så bryggade man av enbär. Jag minns att man måste resa upp oxar kor och hästar i spiltan så utmagrade blev de. Det var nästan svårare att skaffa föda till kreaturen. Man räddade sig med att riva de gamla halmtaken. Den halmen fick tjäna som kreatursföda. Det fanns knappt ett halmtak kvar. Man kunde inte köra med oxar och hästar mer än högst ett par timmar om dagen. De lade sig och sen fick man inte upp dem. Man var på Billingen och repade ljung och mossa och gav kreaturen. Ljungen var ett bra nödfoder. Tallris gav man också åt kor och får. Till och med vet jag att man tog stallgödsel och gav svin och kor. Även löv tog man. Mossan repade man ihop med händerna eller med hjälp av en räfsa. Ljungen skar man med skära eller lie. Så forslade man hem det i korgar och säckar. Det kördes hem från skogen.

1869 var ett gott skördeår så då började man repa sig igen. Bönderna fick hjälpa de fattiga så gott de kunde. Men folket var utsvultet. Man försökte att ta så mycket fisk som möjligt. Som väl var så var det mycket fisk i Hornborgasjön den tiden. Det fanns gäddor som nära nog var lika långa med en. Det var många som gick till bönderna och gråto i sin nöd. De gick inte från bonden utan att få något. Men även hos bönderna var nöden svår. Det var mången bonde som svalt.

Berättat av sold Alexander Björk Åh Örgryte född Broddetorp 1856. Upptecknat 1944 av Ragnar Nilsson

I min barndom var det lent med maten. Hos bönderna hade de ganska bra, men för alla andra, torpare och sådana var det dåligt. Jag var vallpojke hos bönder. Från den tiden minns jag att man steg upp vid 3-4 tiden på morgonen om sommaren. Då åt man en liten bit bröd med smör innan man gick ut. De äldre tog sig en sup, för det var inte vanligt med kaffe på den tiden. Det kallades för frukost. Regel fick man kl. 9. Ofta fick man sell och potatis eller välling, sell och bröd. Medda fick vi kl. 12 eller 1. Då åt vi soppa. Ibland fick vi ärter och ibland var det potatis och sill eller sovel. Till kvällsmat fick vi rägmjölsgrö. Den sista biten på smörgåsen kallades missunnabiten. Den skulle vi promt äta upp.