I min barndom fanns det många tattare, som strök omkring i stugorna. Jag minns inte att någon var bosatt i Broddetorp eller Segerstad, åtminstone inte någon längre tid. Det var Lindgren och Rosen som var mest i farten. De hade hästar och full förning när de kom. Vagnen var full av tross och alla slags grejor. Kokkärl fattades inte. I vagnen satt eller låg de minsta barnen. Käringarna åkte bitvis, men för det mesta gick de äldre bredvid vagnen. "Nu kommer det tattarpack" brukade man säga, när man fick se ett sådant följe komma. När tattarna var fulla, så körde de så fort de kunde piska fram hästen. Det gick i vilt trav backe upp och backe ned. Ibland var de ovänner och skränade förskräckligt. Svordomar, ederna och förbannelserna var det värsta, för de kunde knappt öppna munnen utan att svärja. Käringarna voro lika goda att svärja, så fort de kunde tala. Det var inte roligt, när man fick ett sådant pack in i stugan. Om man råka förnärma dem något, så börja de svärja och hota. Jag kommer ihåg en gång. Man ville inte ge dem något. Då tog en av gubbarna upp tändstickor och ritade eld på och visade henen. De sade ingenting, men visade åt taket med tändstickan. De ville visa henne, vad de tänkte att göra med stugan om de inte fick vad de ville. För det mesta blev det inte så farligt, för de hade respekt för länsman och karlarna i bygden. Men då de såg att de kunde skrämma sig fram, så gjorde de det. Det var värst om fruntimmera var ensamma hemma. Då gjorde de som de ville. Jag minns på ett ställe, som husmor hade bakat och gräddat bröd. När de förstod att hon var ensam hemma, så tog de hela baket och bar ut i vagnen och for sin väg. De hotade med att kreaturen skulle dö, om de inte fick som de ville ha det. Ibland hände det så. Då fick tattarna skulden. Men det hände att de gick in i ladugården, när ingen såg dem och gav kreaturen något, som de blev sjuka av. Tattarna tiggde efter allt möjligt, till sovel och bröd ville de ha. Kläder tiggde de också mycket. För det mesta så var det fruntimren som tiggde. Karlarna stannade ute på vägen eller for en bit förbi. Karlarna tiggde hö till hästen. Ibland kunde de gå direkt till stallet och ta vad de behövde. De mindre barnen följde alltid med in. Så det kunde bli en hel rad på soffan. Det minsta barnet, som inte kunde gå hade modern inlindat i trasor. Endera bar hon det i armarna eller också hade hon det i ett bindsle på ryggen. Hon gick åt barnen. Personerna satt inte stilla lång stund. Om det var vinter så gick hela packet till spisen, och då var det omöjligt för någon annan att komma dit. Om en karl var hemma och sade ifrån, så blev det inte så farligt, eljest tittade de i skåpen och var de trodde att det fanns något. Många stängde till dörren, när de fick se tattarna, så att de inte kom in. Då svor de och hotade med allt ont. De gick in på fönstren och ställde sig för att de skulle se om någon var där inne. När käringen kom in så tände hon pipan. Hon rökte och spottade på golvet. Nattlogi fick de inte var som helst. De lagade att de kom till ett litet ställe till kvällen. Om somrarna kunde de få ligga på bondgårdarna, men då fick de hålla till logen eller i en lada. De fick inte komma in i huset och ligga. Mest höll de till i småstugorna hos fattigt folk. De delade då med sig av det de kunde. När de hade kaffe så fick husets folk också kaffe. Karlarna var klädda i långa vadmalsbyxor och vadmalsrock - sådant de hade tiggt. På huvudet hade de en huvudduk - vintertid var den av ylle sommartid av bomull. Fruntimren hade flera ringar på fingrarna Det var mässingsringar. I öronen hade de också ringar. Hästarnas selar var målade, blanka spännen och grannlåter fanns också på selen. Tattarna hade många barn. Två och tre familjer kunde följas åt. Om somrarna träffades flera familjer. De följdes åt så länge de var vänner. När de fick brännvin blev det slagsmål och då skildes de åt Rätt som det va var de vänner igen.

Jag vet inte om det var tattara, som bodde på Billingen. Di kalla för rövara. De bodde på ett berg mitt emot Warnhem och Skövde. I trakterna av Varnhem kloster huserade de mycket. Skingeviss kallades de. Bönderna i närheten av Billingen ägde skogslotter på Billingen. Där brukade de släppa in ungnöt, får och även hästar om våren. Det hände ofta, att de fick leta förgäves efter dem på hösten. Då hade Skingervinarna stulit och slaktat dem eller fört dem till marknaden och sålt dem. Sådant var inget att göra något åt. Det var alltid bekymmer för bönderna om hösten om de skulle få igen sina djur på hösten eller om Skingervinerna hade hittat dem och lagit beslag på dem. Det var en stor skräck för bönderna. De kunde aldrig känna sig säkra, när de skulle över Billingen. Om de hade pengar med sig eller värde med sig, så var det farligt. Ibland kunde bönderna köra ifrån rövarna. Rövarna lågo på lur. Det hände både mord och styggelse i skogen. Gamla tala om att de fick köra sig till hjälp. En ensam ville sällan fara. Bäst om de var flera i sällskap, så att de kunde hjälpa varandra. På dagen var det inte så farligt, men det var inte säkert Skingervissarna eller andra skojare kunde vara ute och passa på.

Skingervissarna bodde i en koja. Jag såg den aldrig men gamla talade om att de bodde så.

Länsman Kämpe i Skövde tog dem en natt. Han tog drängen med sig. Handklovar och skjutvapen tog de med sig. När de kom fram till stugan så knackade de på. En gammal krokig gumma kom och öppnade dörren. Rövarna låg var som helst på golvet och sov. Länsman väckte dem och visade pistolen. Han vaktade med pistolen medan drängen satte handklovarna på dem. Sen forslades de till häktet. Själva anföraren hängde sig i cellen på natten. En del blev avrättade och en del fick livstids straffarbete. Vid berget där de bodde finns en sjö och i den dränkte de dem som de hade mördat. - Fläsk, spannmål och vad som helst stal de från bönderna.