Orden

[ överordnad ] [ Start ] [ Historier ] [ Folklore ] [ Ordstäv ] [ Det Onda ] [ Kläknamn ] [ Bondepraktika ] [ Fest ] [ Medicin ] [ Sjukdom ] [ Barnen ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] [ Orden ] [ Ort_namn_bearbetas ]
[underordnad]

Ordlista för folkmålet.

A.

Ansjogg’er = hemsk att skåda, ’t = hemskt, spöklikt.

Anka på = ångra sig.

Anarsve = icke vid sig.

Ackurat = alldeles, precis, fullkomligt; ex. ackurat omöjlit = alldeles omöjligt.

Aen = annan.

Ai = aldrig.

Anarsve = konstig till mods.

Anka = ångra.

Annevessare = annorlunda.

Antura = djäklas, beskärma; antura säk = göra sig levande över; anturingen = anacklingen.

Ara = andra.

Avvlitt = något som ger bra av sig.

B.

Braja, braga = själva, darra.

Butta = köra med huvudet, stångas.

Bösta = knacka, slå.

Blåbuka = odon. /MA

Bölte = knyte.

Böta = laga.

Brôte = div skräp, ellabrôte = virke till bränsle.

Bettla = tigga.

Bumsa sej fram = göra sin sak illa, vårdslösa.

Bakätter = bakefter, efteråt.

Berssla = betsla.

Bule = borde.

Bebyggelsenamn, d.v.s. namn efter personer, som bott på stället

D.

Dabba säk = göra en tabbe.

Dares = deras, andras.

Dara-fars och –mors = grannens.

Dacka = gå med avmätt takt.

Dänga te = slå till, kasta.

Dalja = klä på.

Damp = föll.

Diblas = tvista.

Däka = piga, flicka.

Drusa = falla, ramla ned eller omkull.

Druse = oharpad sädeshög.

Duga = duga.

Dämmesu = därför så.

E.

Erak’er = purren, arg av sig, eveten.

Eveten = tjurig.

Enveten = envis.

F.

Fej = rädd, dör snart.

Flabb = en som grinar åt allt.

Fälle = malt. "Får du fälle?" = Får du väl.

Falle = Far, en kollig person.

Fannier = säker, duktig till mycket.

Fåtia = se dum ut, en som bara bligar.

Fracker = duglig, duktig. "Ente så fracker" = sämre, ja rent av dålig person.

Fjärje = tege på en åker.

Förumpa sek = Förgöra sig.

Flina = grina brett.

Flik = ficka.

Flep = fumlig person.

Flått = skinndragare.

Fållbänk Därmed menades närmast en kista. Denna liknade en soffa och användes att lägga ner diverse grejor i. Den hade alltid sin plats vid dörren vid väggen / August Hedberg.

G.

Gan = hals, käft. "ge-n på gana" = slå på käft.

Glas = gå ned, slut på något.

Grunne = tänka efter.

Gluster = spektakel.

Gränna = tjata, skrika.

Grumlit = oklart.

Gasta = skrika högt, illvråla.

Gast = spöke.

Gutt = pojke.

Gumra = gnägga vackert.

Gat ente = ville inte.

Gaska dej = ryck upp dig.

Gadd = kidde, svår en.

Di grönner = räcker till

H

Hampa sä benämndes lösaktiga fruntimmer det var ett kläkord/ Aug Hedberg

Hånntvåla - Den pojken tycker jag så mycket om för jag har hantvålat en se så mycket = Handhaft, skött om / Gerda.

K.

Klöknamn = öknamn.

Kävvlinge = kort, rund trädgren, okluvet vedträ av rundvirke.

Knätt = svagt ljud som efter en mus.

Kippa = ha svårt för att draga andan.

Kulka = dricka ur butelj eller häftigt.

Katier = driftig, morsk.

Kôta = tälja på något.

Kövas = kvävas.

Kleck = en liten klimp.

Knôka = trycka.

Kemla = tillmätt stycke.

Kröser = lingon.

Kölla = tända en brasa.

Krake = frusen och knagglig mark.

Kräva = mage på fågel.

Knyst = ljud.

Kräen = kräsmage.

Klåe = klåda, skabb.

Kräviker = kräftor.

Kåst = kvast.

Kö = Ko.

L.

Latfôrk = latdrög, en person som ej ids något.

Livstöcke = klädesplagg liknande en väst.

Lôft = vind.

Le = grind på gångjärn.

La = grind av stänger, som sköts upp. Obs även packela, vävla, o det får du "la" eller "le" i

stället för väl.

Laffa = gå illa eller sakta, besläktat med luffa.

Longen = allt, redan.

Losa = maska sig fram.

Lôketa = lata, slöa.

M.

Markäten = maskäten.

Makta = ha råd till och även vilja.

Musket = murket.

Melta = mjälten.

Mälta = fälla korn till malt.

Môka = utgödsla.

Möska = sitta och småprata i stugorna (Ellen).

N.

Närsöken = närgången, näsvis.

Nek = sädeskärve.

Nosken = kinkig.

Nisken = rädd för något.

Närig = snål, om sig.

Noen = en som man inte vet vem det är.

O.

Ovurn = omåttlig, en som inte skäms ta för sig.

Onalier = oäven.

Onalier = likanöjder. " Han är så onalier su" kan man få höra sägas om en person. Härmd menas att denne är likanöjder, inte bryr sig om det eller det. Särskilt i fråga om personer, som inte bryr sig om det motsata könet Hji 1926

Oräte = uräte.

Ocklä = bonad. "Paltocklä" = en trashank.

Ocklä ett slags sängtäcken af trasor i mattväft, vilka nyttjades i stället för sticktäcken Nis A Hji 27

P.

Parsaser = mäst osanna historier.

Par = slug.

Päner = finer.

Pell = något surt.

Pella = peta.

Pena = sikta, måtta.

Påbära = nederbörd.

Pecken = snarsticken.

Pötta = stöta, knuffa.

Putten = futtig, ond.

Plira = glona, se med halvslutna ögon.

Purken = halvvaken.

S.

Smita = smyga.

Slinner = blåbär.

Skadda = dimma.

Smisk = aga på barn.

Slänta = slinta.

Slank = lite grand.

Slatt = lite grand.

Sö = får.

Surva = slarva, göra en sak illa.

Skala = springa.

Sjåsa = skämta.

Sjoa = stoja.

Seckla = drägla.

Sarja = oupphörligt be om något.

Sätta = lyda.

Skräppa = skryta, tala väl om sig själv eller andra.

Skank = ben.

Smulka = något smått, smådelar av något.

Skutta = hoppa.

Snäser = ovett.

Snaling = tunn korv av t.ex. fårtarmar.

Snôppa = skära (ljus).

Stöna = jämra sig.

Stuka = travsätta säd.

Snodier = en som är om sig.

Stibbor är i jorden förvarade potatis = potatiskällare på frostfritt djup.

T.

Tasse = varg.

Tole = torde; tôrss = vågar.

Tråtali = tjatig.

Träåller eller Torkåller = låda med borrade hål i botten, som användes att torka bär och äppelbitar etc i

Tjåsta = pusta.

Traska = gå (i träsko).

Töta = blåsa i lur.

Taska = pung.

Trösta = våga.

Tassamark = omark.

Tocken = sådan.

Tulla Mutt = när det blir för rörigt omkring en.

V.

Vuern = vulen = bra, så beskaffad.

Vånna = våga, hålla på något.

Vepa = filt.

Vasker = liten pojk.

Våpig = sjåpig.

Varnt = varmt.

Varna = frysa.

Vemlier = vimmelkantig.

Vesen = vissen.

Vangen = vagnen; en vang; flertal= vängner.

Varnar = fryser.

Varnt = varmt.

Å

Årndrer eller Ånndrer skon på slädesmedarna.

Åxa så kallades det när man slog en säck mot lobulken tex till utsäde / Gubben Biljer.

Ä

Ärnavärk Jag hade varit och bjudit på kafferep. De bjudna kom. När hon mötte mig sa hon Nu ser han att han ente n? ärnavärk Mina i Backen.

Ordlista 2.

Ackurat = alldeles, precis, fullkomligt; ex. ackurat omöjlit = alldeles omöjligt.
Aen = annan.
Ai = aldrig.
Anarsve = konstig till mods.
Anka = ångra.
Annevessare = annorlunda.
Antura = djäklas, beskärma; antura säk = göra sig levande över; anturingen = anacklingen.
Ara = andra.
Avvlitt = något som ger bra av sig.
Bakätter = bakefter, efteråt.
Berssla = betsla.
Bule = borde.
Drusa = falla, ramla ned eller omkull.
Druse = oharpad sädeshög.
Duga = duga.
Dämmesu = därför så.
Tole = torde; tôrss = vågar.
Vangen = vagnen; en vang; flertal= vängner.
Varnar = fryser.
Varnt = varmt.

Kännenamn i Broddetorp

Hemmanen och deras ägare voro liksom torpen och deras innehavare underkastade vissa av olika omständigheter framsprungna kännenamn, som vessentligen avveko från de kyrko- och jordeboksförda.
Då nu de flesta hemmanen voro skiftade i flera delar räckte det inte med därefter bildade namn, afzesgåla, afzesgålingen, åkatôrpa, åkatôrpen o s v., utan man tillgrep att utfylla med vederbörande ägares dopnamn, varvid det t ex kunde låta : Anders(a) – Jakup(a) – och Agust(a) i Frimansgårn.
Fanns nu förnamnet förut fästat vid en gård undvek man sorgfälligt ett dubblerande och sökte sig andra möjligheter att få ett kännenamn till stånd och i möjligaste ett namn, som man ej behövde vara rädd för att sjunga denne i ansiktet – s k öknamn användes vanligtvis icke som tilltalsnamn utan endast på baken, om man icke avsåg att ”kläka” bäraren, medan namn efter stamorten och fäderna icke voro ovanliga.
Några gårdar hade dock s.k. dubbelnamn och därav använde man sig också för särskiljande av olika ägare eller innehavare.
Dessa senare behövde dock icke nödvändigt vara kända av andra än sockenborna, vilka i sitt umgänge med varandra refuserade ett och annat ordinarie gårdsnamn.
Sålunda heter ett av socknens hemman Fjällåkra BengtOlofsården eller Storegården men inget av dessa namn ägde burspråk och är än i dag av många okänt – gården kallades i stället för Tån och ägarna så långt man kort sagt kan följa tillbaka därefter : Pära på Tån, Svänna på Tån, Herman på Tån, och nu i fjärde generationen återigen för Svenna på Tån.
Ett annat exempel är Per-Håkans och Afzesgårdarna, vilka ensamma bildade den gamla Broddetorps by, och för mycket längre sedan (mitten av 1600-tal) icke funnos till. Här nämnde man ej häller gårdsnamnen utan sade för dem ”Brôttôrp”, varav följde benämningar såsom Jonas Alfre’, Härman, Anders, Gustav, o s v med tillägget av by eller sockennamnet.
Under förra hälften av 1800-talet buro två ägare till byn samma namn Jonas, ehuru med de icke efterfrågade tillnamnen Eriksson och Johansson, och dessa benämndes då med skillnadsnamnen Jäsjivarn – Pilten, av den förre både på sin egen och hustruns sida hade påbrå från gästgivaregårdar och den senare innan han i slutet av 1700-talet kom till orten varit hemmahörande i Piltagården, Stenstorp.
På samma sätt benämndes ett par ägare av den förenämnda Storegården eller Tån för Karla på Böka och Ekebacka, emedan den förres hemmansdel flyttats till det s k Bökagärdet och den senares till nära platsen för det f.d. torpet Ekebacken. Såsom känningsnamn på inflyttade ägare av hemmani socknen kunna nämnas Skråkes och Korves, den förre inflyttad från Skråkåsabyn i Dala och den senare fån Korvagården i Högstena.
Korves -härstammade från den bonde som givit upphov till namnet Afzegården voro en mycket barnrik släkt och som det hände att avkomlingarna omkring mitten av förra århundradet med rätt korta mellanrum avlöste varandra, gav detta upphov till ett extra namn på gården – korvafjärdingen, vartill anledningen ej är svår att förstå.
Bland andra inom socknens gängse namn å gårdar kan nämnas Köket, som så benämndes emedan ägaren var ogift och av sparsamhetsskäl bodde i köket, samt Änkeboens, där gården ägdes av en änka, som hade bonde eller brukare därå.
En f d ägare i Frimansgården, vilken vid försäljningen tagit undan halva manbyggnaden för eget bruk, benämndes för sitt åtagna deltagande vid bostadens täckning för – halvtäckarn och en annan, som varit rik men råkat bli fattig för Rike-Pär.

Namn på gärden

På många gårdar saknades nästan helt oh hållet namn å gården och ägoavsnitt, men man hade i dessas ställe benämningar å dem efter den uppgift de fyllde t.ex. i cirkulationen. Dessa namn varierade visserligen år från år, men tjänade dock uppgiften att vägleda när det gällde angivandet av en viss plats å ägorna.
Intill närvarande tid har jorden varit brukad i sex á sju s.k. trädeslag, vilka benämndes allt efter sädet och det väntade skördeutbytet och först i raden av namn av detta slag kom

Veckerjaert, d.v.s. där halvträda brukades och besåddes med vicker eller blandsäd.
Rujjaert eller Höstsäet, ehuru om i förra fallet någon del därav besåddes med höstvete, den delen benämndes Vetestöcket.
Därnäst i cirkulationen följde havre, varav i regel två gärden eller trädeslag besåddes och benämndes Havvrajala eller vart för sig Havvrajaert med särskillnad dem emellan genom föresättande av det ”främsta”, det ”bôrtersta”, det ”hitersta”, o.s.v.
Ett av dessa trädeslag eller eventuellt en tredje Vårsäaker, den därtill mäst tjänliga besåddes helt eller delvis med korn och kallades därefter för Kornakern. Liksom det gärde varest såtts ärter alltid benämndes Arttakern, i regel även om det därvid var fråga bara om en mycket liten bit, ehuru en sådan givetvis även plägade benämnas Kornstöcket och Arttestöcket.
Benämningarna å åkerlapparna efter andra växtslag voro
Betätelannt,
Tolakern,
Tolestöcket,
Kållannt,
Rotastöcket,
Rovestöcket,
Linbeten,
Hörahörnt, o.s.v.
Två eller tre trädeslag höllos i Vall och särskilde man dessa genom benämningarna Fôrsteårsvall,
Andreårsvall,
Trejjeårsvall, men om det var fråga om en mindre jordbit i vall fick denna heta Vallbeten eller, oodlad sådan, Äckra.
Förstaårsvallen benämndes dessutom Klövervall och andraårsvallen Timotejvall, medan tredjeårsvallen rätt och slätt kallades för Gräsvall samt en till bete använd sådan för Betesvall. Ibland hände det att man råkade få en Ogräsvall och på Kvekestöcket hände att man kunde få slita ”en hel faen”.

Även efter brukningen hade man sina namn på markerna och av dessa var Träet det viktigaste. Då man vid plöjningen lade upp Tejen eller Fjärjen börjades med Röggen och slutades med Fôra, men dessemellan hade man Tetejen och Fråtejen, Hopslajet och Särslajet samt i bägge ändar av fjärjen Vännetejen eller Fôrlannt.
Survade någon med plöjningen fick denne sedan veta om att han gjort den eller den
Käringa och här blev sedan det följande året en märkesplats.
Av trädeslagen under cirkulationen räknades det andra året efter vall såsom fetast och bäst. Detta benämndes Återvälta och därpå odlades alltid korn.

Tillägg.
Träeslaja, Stubbakern, Vårplöjsla, Höstplöjsla, Nuharvinga, Mesta, Änga, Ängabeten, Nuodlet.