Broddetorps Pastorats Hembygdsförening
Bildades på initiativ av Hjalmar Arleman 1921
firades i söndags i Broddetorp, då den så kallade Bankestugan invigdes som bygdemuseum.
Stora skaror intresserade hade infunnit sig och den gamla minnesrika vackra bygden strålade av sol.
Man gick omkring och tittade på den gamla stugan, en typ av svunna släktens boningar, och på de primitiva bohagsting och redskaper som redan hunnit samlas och som talar sitt tysta och vältaliga språk om fädrens liv. Man hade ett välgörande intryck av hur alltsammans varm uppskattades av ortens folk. Hembygdsföreningen och Broddetorpskören stodo för dagens festlighet. Sedan kören under konstnär Arlemans temperamentsfulla anförande sjungit Widéns eldande ”Jag älskar dig västgöta rike” framträdde Emil Persson i Hälsingegården i Sätuna och hälsade de närvarande välkomna till dagens festlighet särskit vände han sig till rektor Welin och greve Hamilton och konstnär Arleman samt närvarande tidningsmän. Den talrikt samlade publiken vittnade om intresse för saken. Det hade länge varit ett önskemål att för framtiden bevara några av bygdens typiska gamla stugor. Det såg rätt mörkt ut, då en av dessa gick till Skansen i Stockholm och en annan till Skara. Men förnämligast genom greve Hamiltons och Arlemans ingripande har det lyckats att bevara Bankestugan.
Nu sjöng kören ”Marschen går till Tuna” av Widén och ”Sjung, sjung brusande våg!” Publiken hade tagit plats i den sakta sluttande terrängen, en idealisk amfiteater med avsatser och tuvor som bekväma sittplatser. Härifrån tedde sig bygden bedårande vacker.
Dagens talare, rektor S Welin framträdd nu och höll ett med det största uppmärksamhet och intresse mottaget föredrag och intresse mottaget föredrag om vård och vanvård av våra fornminnen. Då vi gärna önska återgiva så mycket som möjligt av det intressanta föredraget och vårt utrymme för dagen är hårt anlitat spara vi referatet av detsamma till nästa nr. Publiken applåderade livligt.
Kören sjön så von Heidenstams - Stenhammars ståtliga hymn Sverige. I övrigt förekom uppvisning av gymnastik och idrottsföreningen, körsång, sång till luta av hr Arleman, sånglekar, kaffeservering mm.
Att dr R Söderberg ej, såsom ämnat var, kom att medverka berodde på ett ledsamt missförstånd.
Broddetorps pastorats hembygdsförening upa , vars huvuduppgift enligt §3 är att mottaga, iståndsätta och vårda den av greve E Hamilton skänkta ryggåsstugan Bankestugan, belägen å Bosgårdens egendom i Hornborga sockensamt inreda och möblera densamma i enlighet med 1700-talets allmogebruk, stiftades å möte i Broddetorp den 19 aug 1922. En styrelse av nio personer tillsattes med hr Emil Persson i Sätuna som ordf. och greve Hamilton som sekr. och skattmästare.
Vid nytt sammanträde den 9 sept., tillsattes ett arbetsutskott att handhava och leda arbetet med reparation av stugan. I detta invaldes hr Arleman, Blomstrand, Kilian, Dahlqvist och Hamilton. Entreprenör har varit byggmästare Blomstrand, som med nit och intresse fullgjort det ingalunda lätta uppdraget. I övrigt har ortens befolkning flitigt deltagit i arbetet med stugans iståndsättande . Virke och annat material, inventarier o.s.v. har åstadkommits av frivilliga gåvor. Medlemstalet är ca 100 pers. Föreningens inkomster ha till stor del bestått av medlemsavgifter, men även penningmedel ha erhållits av enskilda personer, varjämte hembygdskören anordnat en konsert till förmån för stugan.
Vår meddelare skriver: Bankestugan är synnerligen typisk för sin tid : ryggåsstuga, loge lador i en länga . Inne i storstugan tilldrar sig särskilt den stora spisen med sin ”al” den besökandes uppmärksamhet. Men även sparlakanssängen framme vid ena långsidan i stugan hör till de mera intressanta mobilierna därinne. Det totala intrycket av interiören slår mest an . Den besökare, som i likhet med mig i söndags kväll kom i stugan, där en munter brasa sprakade på härden medan sommarmånens bleka ljus letade sig in genom de blyinfattade fönsterrutorna, kände säkerligen något varmt i hjärtat. För min del blev denna känsla till andakt ; här bodde en gång människor släpade och sleto ont. Vi får ej glömma deras gärning.
Sidan 16,17 och 18
Vård och vanvård av fornminnen
Referat av rektor S Welins föredrag vid invigningen av Bankestugen i Broddetorp i söndags 1925-08-30.
Han nämner Magnus Gabriel de la Gardie och Per Tham, även om han har synpunkter på hur han snodde runstenar. Arvid Aug. Afzelius som med sina ”Svenska Folkvisor” berikat vår kultur. Västergötlands fornminnesförening skapad 1863.
Vård och vanvård av fornminnen art i Skara tidning 5 sept 1925.
Föredrag av S Welin vid invigningen av Bankestugan i Broddetorp i söndags.
Talaren började med en utveckling av fornminnenas betydelse och framhöll hur de ge oss en bild av gångna tiders förhållanden. Ofta, särskilt beträffande förhistoriska tider, är det enbart genom fornminnena vi kunna få veta något om gamla tider.
Fornminnena visa utvecklingens gång på skilda områden, hur landet så småningom erövrats av odling och kultur. De visa huru våra fäder uppodlat detta land och gjort det allt bättre för kommande släkten, så att vi, sena tiders barn, som nu leva, kunna njuta de goda frukterna av våra fäders kulturgärning.
Vanlig pietetskänsla kräver därför att vi med eftertanke vårda de föremål som dessa våra fäder lämnat efter sig, vårda de grifter, däri de vila, vare sig på backen därhemma vid gården eller på den gamla kyrkogården, den må sedan ligga öde eller fortfarande vara i bruk.
Men huru ha våra fornminnen vårdats, frågade talaren.
I forna tider var det i allmänhet dåligt. Folket hade ej uppnått den kultur, som är nödvändig för att inse betydelsen av fornminnen och deras vård.
Under tidernas lopp har intresset för fornminnena växlat betydligt. På 1600-talet inrättades bl a den befattning som motsvarar vår tids riksantikvarie. Forskare reste omkring i landet och avritade och förtecknade fornminnen, och det nuvarande statens historiska museum grundades.
Magnus Gabriel De la Gardie gjorde mycket för fornminnens vård. Bara det att han återställde Varnhems härliga, men förfallna klosterkyrka, är en ovansklig förtjänst av honom. Utan honom hade kyrkan sannolikt nu varit en låt vara vördnadsbjudande ruin, föga höjande sig över klosterlämningarna på platsen. Man kunde annars gott tänka sig att bygdens befolkning efter gammal vana i fråga om sådana ting fått hämta sten därifrån, kanske anlägga en kalkugn för att bränna upp stenen.
Sjuttonhundratalet hade i allmänhet föga sinne för fornminnesvården.
Mot slutet av 1700-talet uppträder i våra bygder en annan man, som med stort intresse vårdade sig om fädrens minnen. Talaren syftade på per Tham på Dagsnäs. Även han utsände tecknare, som avritade fornminnen. Han beskrev även sådana i en mängd skrifter. Han samlade själv fornminnen, fast det i åtminstone ett fall skedde på ett underligt sätt, nämligen när han från när och fjärran hämtade runstenar och andra märkliga stenar från deras fyndorter och placerade dem i Dagsnäs park.
Mitt under Per Thams förnämsta verksamhetsperiod föddes i Fjällåkra (Jon Frimansgården i Broddetorp) en man, som skulle bli av stor betydelse för utforskningen av gamla tider, nämligen Arvid Aug Afzelius. Hans verksamhet inriktade sig på att uppteckna folkvisor och sägner, och så skapades det beståndande verket ”Svenska folkvisor”.
Denna gren av forskningen var hittills tämligen obeaktad. Sedermera, särskilt under senare delen av 1800-talet, blev den så mycket mer aktuell. Forskningen om fädrens tro och sed, om dess språkliga minnen, om dess sånger och sägner har under senare årtionden fått en synnerligen stor betydelse. I detta sammanhang omnämnes Götiska förbundet.
Strax efter mitten av 1800-talet tillkommo våra större fornminnesföreningar. En av de äldsta är Västergötlands fornminnesförening, stiftad redan 1863. Dessa föreningar voro i regel avsedda för hela landskap.
Ett synnerligen viktigt steg på kulturminnesforskningens område togs när Nordiska museet inrättades av Arthur Hazelius 1872. Det följdes snart av Skansen.
Rörelsen har sedermera just genom den popularitet, som Nordiska museet tillvann sig, spritt sig till vidare och vidare kretsar, nått allt djupare lager av vårt folk.
Så småningom uppkommo smärre fornminnesföreningar, avsedda för län eller större länsdelar. Ett exempel härpå för vårt eget landskap är ”De sju häradernas kulturhistoriska förening” med styrelsesäte i Borås. En sådan är även ”Vadsbo fornminnes- och hembygdsförening”.
Och slutligen ha under senaste åren uppkommit en mängd ännu mindre föreningar, vanligen kallade socken- eller hembygdsföreningar.
Nästan alla sådana föreningar har sina muséer eller friluftsanläggningar, sockenföreningarna sina fornstugor.
Det är omkring en sådan vi i dag samlats.
Detta kulturminnesvårdande intresse har även tagit skolan i sintjänst. I alla skolor torde numera undervisning meddelas om fornminnenas betydelse, särskilt sedan ett sådant ämne som hembygdskunskap tillkommit. Vid många skolor är denna undervisning mycket god, och ofta har man som undervisningsmateriel en liten samling forntida föremål.
En rik hembygdslitteratur har under de senaste århundradena sett dagen. Enbart inom Västergötland torde i medeltal ett halft dussin större eller mindre arbeten av hembygdsnatur årligen utkomma.
Det är alltså en storartad rörelse i gång på detta område och den rycker allt fler med sig. Omsider skall ingen med någon känsla för dylika ting kunna stå utanför.
En sådan rörelse måste bära frukt, sade talaren, och han framhöll ett par exempel på att så skett.
Våra fornminnen vårdas numera i regel pietetsfullt. Där man förut fällde bautastenar eller bröt bort domareringar eller lät plogen gå över gravhögar, allt för att man skulle kunna plöja raka fåror, där är man nu stolt över att ha ett fornminne på sin gård, och man är rädd för att det på något sätt skall skadas.
Kullfallna bautastenar reses ofta ute i bygderna.
Gör man ett fynd av gravar eller liknande i jorden, anmäler man det numera ofta, t o m om det gäller de obetydligaste saker, så att en undersökning skall kunna företagas. I Danmark, där folkbildningen står högre, vårdar man sig ytterst väl om sina fornminnen. Har man en forngrav på sin gård hägnar man om den, planterar kanske och reser en flaggstång vid platsen, som gärna visas för besökande vänner.
Tyvärr förstöres hos oss ännu mycket av värde. Detta beror väl delvis på en ännu fortlevande okunnighet men också på ett känslolöst och materialistiskt sinnelag, som gör att man inte frågar efter att förstöra fädrens minnen. Men sådana individer, som så göra, bli för varje år allt färre. En annan sak är just i våra dagar än betänkligare. Det är våra vägförbättringar, till stor del framtvingade av bilismen. Bronsåldersrösen med sina gravkistor krossas till makadam. Grusåsar, där bautastenar och domareringar stå, och där fädren vila, köras ut på landsvägen. Stenarna undermineras tills de störta ned för grusbranten; de dödas ben få följa med ut på vägen för att krossas under hästhovar och hjulringar.
I hemmen börjar man mer och mer vårda det gamla.
Lika stolt som man numera är att äga ett fornminne på sin mark att visa för sina vänner, lika glad är man att i sitt hem ha gamla föremål som man ärft från föräldrahemmet. Man säljer numera inte så ofta sina gamla bohags- och prydnadsting till förste bäste uppköpare som man gjorde i forna dagar. Och däri gör man sannerligen rätt. Där man kommer åt köper man i stället gamla föremål att ställa upp i sina hem.
Ja, på många sätt har omsorgen om våra gamla minnen framträtt under de senaste årtiondena.
Må fornstugan härinvid få stå som minne från äldre dagar och det nu levande släktet visat om det gamla, och må den mana kommande släkten till lika god omvårdnad om detta, som det nuvarande visat.
På årsmöte i Bankes stuga
Årssammanträde med Broddetorps pastorats hembygdsförening hölls, i lördags i föreningens formninnesstuga, den s.k. "Bankastuva" i Hornborga - en sammankomst, som jag inte försummade att närvara vid. Dylika små stugor ha alltid intresserat mig, och här var ju dessutom ett tillfälle att få träffa samman med meningsfränder. Och därför tar jag cykeln och beger mig av åt Hornborgahållet till.
Vägen är bra, jämn och fin, och färden går lätt. Det ligger vår i Iuften. Fast solen hela dagen hållit sig gömd bakom dimman, känner man ändå detta - och hör det. Någonstädes uppe i rymden höres lärkans drillar. Ute från Hornborgasjön, som nu för en tid återfått något av sin forna vattenmängd, höres ett förtonande eko av svanornas sång ock grågässens kackel. Uppe i backarne le emot en blåsipporna, och hemma i trädgården såg jag nyss snödropparna stå i full blomning. Det är allt säkra vårtecken. Men ännu någon tid låter den gentemot vädrets, ombytliga makter försiktige Iantmannen jorden ligga och vänta på det säde, som ur den skall spira upp till skörd.
Efter halvannan fjärdingsväg är jag framme, vid "Hallingen", som den plats på brädden av Hornborgaån, där Bankes stuga står, i dag ligt tal benämnas av ortsbefolkningen.
På stugans tak synes lämmen till skorstenen stå på kant, och en sakta rök virvlar ut därigenom. Genom sidofönstrets små blyinfattade rutor ser jag något glimma inne i stugan, men anar endast vad det är.
Så stiger jag in. Jag måste bocka mig djupt för att ej slå mig en bula i huvudet på dörrpostens överkant och samtidigt kliva nog högt för att inte snava på tröskeln. Hur besvärligt det än kan tyckas att på så sätt taga sig in, så går det bra, bara man blir van. Och för mig var det inte första gången.
Varje gång jag stiger in i en sådan här liten stuga, tänker jag ofrivilligt på "västgötagummans" vid Skansens Hornborgastuga yttrande när gamle kung Oscar vid sitt första inträde i denna stuga råkade stuka sin "stukis" mot dörrposten. "Jaja! Här gäller dä te å ödmjuka säk", sa hon.
I stugan sitta ett tiotal personer församlade. Antalet är ej stort i förhållande till föreningens medlemsantal, men de närvarande äro så mycket mer intresserade. Ett "torrt" föreningssammanträde med bara val och stadgeenliga frågor etc. på programmet lockar i allmänhet inte så synnerligen många - så var det nu som alltid. Med att få komma tillsammans i en liten gammeldags ryggåsstuga och dryfta frågor rörande sin förening och hembygd, det är något mer än blott och bart ett föreningsmöte i vanlig mening. Ingen av de frånvarande hade tänkt därpå!
Det låg högtidsämning över Bankes stuga denna eftermiddag - som det för övrigt alltid gör över sådana små stugor. På den stora öppna spisens härd sprakade en munter brasa, och framför denna, som emellanåt ompysslades av "vår lilla hembygdsintresserade grevinna", sutto vi nu en stund samspråkande eller försjunkna i tankar.
Vad de andra tänkte på vet jag ej; själv tänkte jag på svunna tider. Där jag satt invid väggen med brasan rätt framför mig, föresvävade mig gestalter av gångna släkten.
Jag sökte tänka mig in i, hur det kunde ha varit på den tiden, då gramle Bank, efter vilken stugan har sitt namn, bodde här. Det är nu omkring tre kvarts sekel sedan. Det är ej mycket känt om denne Bank; ej heller om hans måg och efterträdare som stugans ägare, vilken till följd av dessa båda orsaker och emedan han var liten till växten aldrig, kallades för annat än "Lelle Bank". De voro båda män utan större originalitet, eller som det folkligt uttryckes - "allmojen lik å sockna te inga nötta". Och därför ha de icke lämnat efter sig så synnerligen många minnen.
"Gamle~Bank" hade i sin dar varit soldat vid Skaraborgs regementes livkompani och tjänade som sådan för Backgården i Hornborga socken. Det var vid mitten av förra århundradet. Under det s. k. "grötakriget" – dansk - tyska kriget 1848 - hade han i likhet med ett flertal av ortens soldater fått vara med. Just detta har bidragit att fästa hans namn i folkminnet. - Ty:
En dag kom en kunglig dam till de svenska soldaternas förläggningsställe. Hon slog sig då i samspråk med några av soldaterna och frågade dem om ett och annat. BI. a. tilltalade hon Bank, som var en stor, kraftig karl och därför förmodIigen väckte hennes uppmärksamhet. Hon frågade: - Har de någon kone? -
- Jaa, dä har -ak le ena hemma, män ho ä krokhornter! svarade Bank uppriktigt.
De voro som läsaren nog förstår, inte på samma mening. Detta framgår också därav, att, när soldaterna sedan återkommit till hembygden och historien blev känd, Bankes hustru erhöll namnet "Den Krokhornta"
En annan historia, som även den står i samband med nämnada krig, berättar det hur det tillgick, när Bank skulle åstad .
När de utkommenderade soldaterna skulle i väg till Danmark - omtalar en ännu levande åldring, som, ehuru då endast ett barn på åtta år, mycket väl erinrar sig tilldragelsen - skulle de träffa samman i Falköping, dit de skjutsades av sina rotebönder… När Bank hade satt sig upp bredvid rotehållaren i akdonet och det bar av, vinkade han farväl till sin hustru och dotter samt andra på gården stående under orden: "Hôllar'a, hôller alla Hornborjara! "
"Män. då dutt (svimmade) mor" berättade Bank, när han sedan sammanträffade med sina kamrater. För egen del ville soldaten emellertid icke medge, att han känt sig rörd, när han - man visste icke då, om för alltid - skulle skiljas från sina nära och kära, men enligt uppgift efter någon av de vid avfärden närvarande skulle även i hans ögon ha skymtats en tår.
Men nu avbrytes jag i mina tankar. Grevinnan lägger in mera ved i spiseln, och strax därpå öppnas dörren utifrån. Inträder Olsson på Uddeberg, en omkring 75 - årig odalman, som trots sin ålder med intresse följer föreningen i dess arbete. Han är ända från föreningens bildande medlem av styrelsen och har ej saknats vid en enda sammankomst. Han är ett levande exempel på att de äldre icke vilja stå de yngre efter, då det är fråga om hembygdsvård och intresse för därmed sammanhängande ting.
Olsson har nu kommit inom dörren och skall stänga denna, men detta bereder honom en smula besvär. Dörren saknar nämligen på insidan handtag. Detta föranleder ett litet tankeutbyte mellan de närvarande som följer:
Vi borde allt försöka sätta ett handtag i dörren ändå, säger någon.
Ja, vi borde ha nå'n sorts träsveg i henne säger en annan.
Det passar väl inte med en trådrulle häller. Den är väl inte gammal nog, yttrar sig en tredje.
Slutligen har även jag ett folkslag att komma med och påpekar, att föreningen borde söka förvärva det handtag från Hornborga kyrkas gamla sakristidörr. som nu sitter i ''Esäa'' magasinsdörr.
Förslaget accepterades.
Nu reser sig våran nitiske ordförande lantbrukaren Emil Persson i Hälsingsgården Sätuna, hälsar oss välkomna och förklarar sammanträdet öppnat.
Sedan föregående års räkenskaper, som balanserat på kr. 198:34 med. en behållning av 154:'84, upplästs och ansvarsfrihet beviljats, skreds till vidare behandling av dagens frågor.
I tur avgående styrelseledamöterna, charkuterist Sanfrid Johansson och lantbrukare Karl Nydén, Botorp, Broddetorptorp, omvaldes.
Enär föreningens styrelseledamot konstnären Hjalmar Arleman avflyttat från orten och ny ledamot i hans Ställe ansågs böra utses, valdes därtill folkskollärare Alfred Blomberg i Bolum.
Som konstnär Arleman nedlagdt mycket arbete till föreningens fromma, beslöts hans inväljande som hedersledamot, var jemte en av samtliga närvarande undertecknad hälsning beslutades skola avsändas till honom.
Till revisorer omvaldes lantbr J. W. Jonsson, Arvidsgården Hornborga, och byggmäst. Georg Blomstrand Blommendal Broddetorp, med lantbrukare Karl Johansson Deragården Hornborga, som ersättare.
Vid en av föreningen i somras anordnad hembygdsfest hade förslag väckts att på föreningens bekostnad några stycken Västgötadräkter skulle utdelas till inom orten bosatta unga damer. Efter det saken kungjorts hade tolv ansökningar om sådan dräkt inkommit, tre från varje av pastoratets fyra socknar. Det beslutades nu att fem sådana dräkter skulle bortskänkas, varav till den ena medel lämnats av föreningens ordförande. Dessa dräkter skulle utdelas sålunda, att två tillföllo flickor bosatta inom Bolums socken som representerar ungefär halva pastoratet, och tre flickor inom de övriga socknarna. Vilka av de tolv ansökningarna som skulle bifallas, avgjordes genom lottning sockenvis, varvid följande blevo de lyckliga: Märta Larsson Solhem, Maria Jonsson i Västorp, Amanda Nydén Botorp Broddetorp, Alice Eriksson Eriksberg Hornborga, och Märtha Dahlberg Kristinedal, Sätuna.
Tyg till dräkterna skulle inköpas genom länets hemslöjdsförening i Skövde. Sedan skulle flickorna själva få sy dem under ledning av, fru grevinnan Ebba Hamilton, Bosgården, som, själv närvarande, med rätta tyckte detta förfaringssätt vara även ur hembygdssynpunkt betydelsefullt och bredvilligt åtog sig nämnda uppdrag.
I likhet med föregående år beslutade föreningen att även i sommar anordna en hembygdsfest. Man skulle till denna försöka erhålla en föredragshållare och hoppades att dessutom konstnär Arleman skulle komma och sjunga sina erkänt glada visor. Att bestyra med denna fest utsågs en kommitté, bestående av Gillis Andersson, Björkebacken, Sätuna, Bernt Jonsson, Västtorp, Bolum, Karl Nydén, Botorp, Broddetorp, David Kilian Hedängen, Bolum, Karl Johansson, Derag., Hornborga, Alfred Blomgren, folkskolan, Bolum, fru grevinnan Hamilton, Hornborga, och fröken Märta Larsson, Solhem, Bolum. Till kommitténs sammankallande ordf. valdes Alfr. Blomgren.
Härmed voro dagens förhandlingar avslutade, men innan vi åtskilliga, togo vi i närmare betraktande några till stugans samling nyförvävade husgerådssaker. Utkomna i det fria, säger greve Hamilton.
- Så ska vi väl se träaxlavagnen också.
Och så tåga vi med honom i spetsen åstad till det med stugan sammanbyggda skjulet av sten. Där står den gamla aktningsvärda vagnen, minnande om svunna tiders primitiva redskap. Tyvärr är den inte fullständig; det är endast tvänne, och det till på köpet omaka hjulpar. Men därför saknar den icke ett visst belysande värde.
Men därinne i skjulet står ännu en sak som är ägnad draga uppmärksamheten till sig. Det är en gammal rostig järndörr med väldigt stora nitar, lås och handtag. Att döma av utseendet kan den ha flera hundra år på nacken. Och därför må icke förtyckas, att jag undrar , varifrån den är kommen.
- Jo , den hittade vi , när vi röjde bort grunden till det gamla bränneriet hemma i Bosgården, upplyser greven.
Då går det upp ett ljus . Jag har hört talas om den förut under uppgift , att den skulle ha tillhört Hornborga gamla sockenkyrka, som revs 1820. Ock sanningen , när jag nu betraktar den , förefaller detta inte alls otroligt. Det gamla bränneriet , som då det för några decennier sedan brände upp inte skulle varit av någon högre ålder, torde den i varje fall näppeligen ha hört. HJ
Bankestugan
Bankastugan
Ekornavallen
1944-03-23
Hembygdsföreningens styrelse som nu utökats från 25 till 32 ledamöter.
Hittills varande ordf sjuk och v ordf Ferdinand Högberg
Föreningen har hittills bestått i att vårda Bankastugan. Nya stadgar utformas för att bättre passa ökande verksamhet. En kommite föreslår stadgar. Ombud för respektive socknar valdes Sven Larsson Åkatorp, Karl Johansson Derag, A Käck Weka, V Johansson AndersTorstensgården Hof.
Markägarna har visat en glädjande förståelse
Beslutade föreningen att indela föreningen i Rotar 1945, som ombud valdes
de som var i styrelsen. 300 ex av nålen som Arleman komponerat gällde som
kvitto första året.
Hembygdsfest 1946 den 30 juni
Här deltog närmaste 600 personer. Ett par idrottsevenemang av det muntra
slaget utgjorde en fotbollsmatch mellan flickor och gubbar. där flickorna
segrade med 6-4 samt en sockendragkamp , där representanter för Bd , Sätuna ,
Hornborga och Bolum ställde upp och slet allt vad tygen höll för hemsocknens
ära Mest slet Bolum, som blev det segrande laget. För det musikaliska inslaget
svarade dels konstnären Arleman som på sitt charmanta sätt sjöng till luta ,
dels hr Axelsson i Tomten , Torbjörntorp, som spelade fiol och vidare hr
Dahlqvist och Ehn som spelade folklekarna. Hr Krister Friberg talade om
fågellivet i Hornborgasjön på ett trevligt och medryckande sätt. Senare kom
gäster från logen Göta i Säter och spelade en livligt uppskattad
kabaré
Bolums Hembygdsförening
kallar vi den då vi inte vet vad den egentligen kallades. Troligt är att
den var till för att stötta Laffa stugans tillblivelse. Som Ni kanske vet så
revs den och inventarierna räddades till Falköpings Museum, men ingen vet var
de nu finns. Känns problemet igen.
Föreningens tillblivelse i NolBreagården före 1926 under ledning av
Hjalmar Andersson, Erik Andersson i Päregården, Gustaf i Sörgården.
Hornborga Kulturskyddsförening
skapades i Greseboa på NolBreagården i akt och mening att bevara Kapellet i
Hornborga. |
