Bankastugan

Innebyggare

Enl db 1907 kallades detta Backen

En teori som Hjilmer förordar är att Johan Spets bodde här och att hans dotter nedan är född på platsen.

Mor Johanns Spets Jacobsson i Johannelund Segerstad f i Bankes stuga Hornborga 1843 07 04 d 1930 06 30 J0hannas föräldrar dog när hon var liten.

Om ägare till Bankestugan före Bankasläkten är inget känt och någon fortlöpande ägarelängd har ej upprättats, ehuru detta skulle varit intressant. Enligt en ej besannad uppgift skulle emellertid B ha köpt stugan av Gamle Lundell, Hornborgafiskaren, som då han gifte sig med hustrun kom i besittning av både namnet och stugan i vilken senare hustrun tillsammans med en syster någon tid varit bosatt, Hustrun Lundell skulle i så fall ha kommit i besittning av stugan efter en soldat spets, som omkring mitten av seklet innehade densamma.

I ett ställe Johannelund uppe vid Segerstadafalan bodde till sin död 1930 en änka vid namn Johanna Jacobsson född Spets vilken uppgav sig f i stugan och då hennes uppgifter vid besök hos landsarkivet visat sig välgrundade, så kommer man under alla förhållanden tillbaka till en ägare eller bebyggare före Bank, men sedan synes ej gå att komma längre tillbaka och även om man genom sammanställning av flyttnings och husförhörslängderna kunde leta sig något längre tillbaka så blir det i alla fall snart stopp då namn å stället saknas.

Johan Andersson Spets

f1784 (vi går på uppgifterna om Johanna Spets ovan) Han är född i Vinköl och kom från Härlunda var 167 lång och var gift med tre Marior som gav honom 14 barn. Han tjänte i 19 år blev sjuk på lasarettet i lungsot och begärde avsked och flyttade till Härlunda? Mer än hälften av barnaskaran dog dock vid unga år. Vi berättar bara om de överlevande. Enligt födelseuppgifterna på barnen är de födda på Stommen Hornborga.

Maria Johansdotter f1783 i Hånger dör 1812 i barnsäng efter första barnet
Maria Håkansdotter f1783 i Gudhem
- Per Johan Spets f1817 bräcklig men bor under Skatteg vid Bron med sin fam
- Jonas f1820 kan jag inte spåra.
Maria Andersdotter f1801 i Stommen Hornborga
- Maria Stina kan vi spåra som trebarnsmor till Kungslena.
- Gustaf Spets f1831 blir småbrukare på Blombacken Bolgan
- Cajsa f1836 gifte sig med Kärre Per och som vi ju återfinner på Lilla Boslycke i Häggum.
- Johanna Spets f1843 som vi finner under Johannelund Pikagården Vid Segerstadsfalan där vi säkert kan leta vidare i hennes digra barnaskara.

Lundells

Bankes

Bankes Hornborga Fornstuga

Banka stugan den nu som fornminnesstuga apterade Ryggåsstugan mellan landsvägen och Hornborgaån vid N sidan om framfartsvägen till Bosgårdens egendom är säkert flera hundra år gammalt ehuru säkra uppgifter om densamma för mer än någon över hundra år sedan kunnat ernås.

När stugans sista inbyggare hustruns fader, soldaten Bank omkring 1860 nedsatte sig var den emellertid redan då ansedd som mycket mycket gammal. Ingen minns eller kunde säga dess ålder. Förfallen var den också och medan han upprustade densamma måste Bank, som vid sitt avsked 1858 köpt stugan, först bosatte sig å ett torp, Backen vid andra sidan landsvägen, där han sedan i sin livstid står kyrkskriven.

Stugan som förut under bytiden räknats såsom byggande på byns sk Tå, inskriftades, vad marken beträffar, vid laga skiftet under Bosgården. Den där varande byggnaden bestående av sammanbygd stuga och ladugård var emellertid innehavarens enskilda egendom. För besittningsrätten av tomtjorden följde efter skiftet viss överenskommen arbetsskyldighet eller avgäld till markägaren, som vid behov av arbetskraft begagnade sig av inhysesfamiljens av hans nåd och onåd beroende ställning för att helt lägga beslag därpå. Från och med sitt köp av stugan voro Banks alltså så att säga arbetspliktiga under sagda gård, naturligtvis mot överenskommen ersättning i form av dagpenning eller natura, någon jordbit som torp eller stat.

Lönerna till arbetare voro den tiden icke stora 25-50 öre per dag utom maten och i vissa fall så kallad avlön- en kaka bröd till familjen - och som stat, för helårsanställda, utom kontant lön 40-50 kr, bostad bestående av ett rum och kök, samt rotsaksland: en tunna av vartdera råg, havre och blandkorn samt 1 l mjölk varannan dag eller 5 kr i mjölkpengar.

Löneförhållandena för arbetare voro som man kan förstå de allra sämsta, men å andra sidan för bönderna föga ljusare så man bör icke tadla dessa, även de hade sitt kors att bära på - tiden var sådan.

Soldaten Bank var stor och kraftig och kallades därpå Stor Bank till skillnad från mågen som var liten och klen samt därefter kallades Lelle Bank. Denne måg, som tillsammans med svärföräldrarna bodde i stugan och efter deras död blev ägare av densamma, ärvde helt och hållet svärfaderns tillnamn och nämndes i orten aldrig med annat än dennes tillnamn, varunder han tom skrevs i församlingsböckerna, medan den andre mågen fast boende strax intill nämndes Lagårds Karl och den tredje mågen, som hette Säker och var bosatt i Vadsbo härad icke alls nämndes.

Detta Bank namn lever allt fortfarande kvar som ortsnamn på denna mågs avkomlingar - sonen nämndes därvid , men tyckte inte riktigt om det , under det att sondottern anser sin härstamning som en heder. "Många ha sämre påbrå än en gammal ärlig soldat vid Västergötland", säger hon.

Efter hustruns död Maja Stina flyttade Lelle Bank in till sonen i det intill belägna torpet Åsen och följde sedan med denne till den av honom köpta hemmansdelen i PerHåkansgården Broddetorp, där han vid sin död under ett besök hos dottern i Marka var skriven.

Rörande Banks död å Anna Kajsa och det ställe hon hade med sin man beboddes se nedan under Lagårds Kalles.

Lelle Banks son använde sig sedan fadern övergett denna och flyttat till hnom i Åsen, stugans bostad som bl.a. tvättstuga och dess övriga del som hönshus.

Gamle kusken sålde sedan i sin tur stugan till en torpare Alfred Picklod, som ämnade riva den till ved, men när han skulle taga itu därmed av dåvarande rättaren Landberg ålades att även bortforsla sten vilket hade till följd att denne fick övertaga köpet och göra som han önskade med det icke bränsledugliga materialet.

Landberg som lagt i saken på gårdens vägnar räddade sig emellertid undan det visst icke räntabla företaget genom att i sin tur transportera köpet på den dåvarande godsägaren greve E Hamilton, som slutligen skänkte stugan med tomt till den för dess bevarande åt efter världen bildade Broddetorps pastorats hembygdsförening, som iordningsställde den till fornminnesstuga.

Priset på stugan var aldrig högt. Store Bank, sålde den till sin måg för 16 riksdaler - en summa som han själv skulle betalt, dottersonen, som fått den i arv och gåva av föräldrarna sålde den ur släkten för 28 kr vilket dock så vitt man kan föstå, måte ha varit alldeles för högt pris, då de tre följande ägarna, gladda över att få sina slantar igen avyttrade den till samma pris, under det att den siste enskilde ägaren…

Ordstäv

En sa bara killa dum på vännebent, så rara en me dum, sa Lelle Bank um fruntimren Rut Alf 1948

Bank var en sk endagstorpare u Bosgården dvs. gjorde rätt för sig med en dag i veckan, men gick där nästan för jämnan.

Svensson Bank, Anders. Född 1805-08-31 i Edsvära/N Vånga (18050412 nämns även). Död 1866-07-10 i Hornborga (0610).

Far Holm, Sven. ryttare Edsvära.

Mor Andersdotter, Maria.

Gift med
Olofsdotter, Maria den krokhornta. Född 1806-09-08 i N Vånga. Död 1864-03-13 i Hornborga (okänd sjukdom).

Barn Bank Andersdotter, Maria Stina. Född 1828-12-28 i N Vånga. Död 1907-12-.. i Hornborga. Gift med Andersson, Anders Gustaf Lelle Bank. Bankastugan, Åsen, sonen PerHåkansgården. Född 1836-07-16 i Händene. Död 1918-12-.. i Broddetorp / Marka.

Bank Andersdotter, Johanna. Född 1830-05-25.

Bank Andersdotter, Inga Kajsa. Född 1832-10-22 i N Vånga. Död 190. i Hornborga. Gift med Svantesson, Karl Lagårds Karl. änkeman ladugårdskarl Bosgården. Född i Östergötland. Död 1899 i Hornborga.

Bank Andersdotter, Lotta. Född 1834-11-05 i Hornborga. Gift med Säker ,. Vadsbro.

Bank Andersson, Johan. Född 1839-04-06.

dotter. Gift med Lelle Bank,.

Lelle Bank i Bankastugan. Mjölkaharen

När "Lelle Bank" var 13 år gammal, sade han, att han hade sett en gumma, som gjorde sig en mjölkahare. Hon hade "revjaben" och en del andra saker, som hon band ihop med "äfseter". Sedan stack hon sig i vänstra ringfingret så att hon fick ut tre droppar blod på haren och läste: "Du sa ôt mäk mjôlka å springa, å ja sa fôr läk i hälvet brenna!"
Sedan hoppade haren iväg och det tövade bara en liten stund innan han kom igen och spydde ur sig en hel bytta med mjölk.
Det är nog uselt att lära ut sådant, sedan mer göra det, men det kan väl kvitta också för det onda har ingen sådan makt nu för tiden. Joh. Lson 1946.

14² Bosgården

Kring Bankes Stôva art ur Skara Tidning den 5 september 1925.

Vi ha två uppmärksammade och utnyttjade ”fyndplatser” för en mycket ursprunglig form av ryggåsstugor i Skaraborgs län. Den äldsta är Hornborga by, öster om sjön, den andra är Rackeby på Kållandsö. Skansen fick på 1890-talet den första, ”Hornborgastugan”, som den blev kallad. Den hette annars ”Sjödals stôva” och låg inne i byn. Strax nedom denna fanns en annan, som under senare år flyttats till Skara. En av de sista kvarlevande revs för ett tiotal år sedan, det var gamle kyrkstöten Abrahams hem i Toltan. Ända till dess och något senare också fanns det nämligen ingen, som hade något emot, att en ryggåsstuga jämnades med marken, så fort den sista av dess invånare burits bort. Nu har besinningen kommit i elfte timmen och runt om i våra bygder kan man se intresset för dem vakna. Bankes stôva vid Hornborgaån har hört till de få, som tack vare den yngre generationens förstånd och minnesgodhet kom att få stå kvar i orubbat skick. Därtill kanske också i någon mån medverkade, att hon årligen blev uppmärksammad och fick besök av folkhögskolans ungdom. Så slog hembygdsvården ner, och det är redan nämnt i denna tidning, hur stugan uppstått i ny gestalt och invigts till hembygdsmuseum.
Gamle Abraham besökte jag allt ibland. Han var över 80 år och kunde berätta med både reda och kläm om livet i byalaget och allra mest om dem, som bodde på byns ”tå” i de fattigaste stugorna. Av honom hörde jag också om traktens första småskola. Den var en torvtäckt sparrstuga med ett enda rum och taket täckt med tyg, men svart och nerrökt. En sparrlakansäng fanns vid ena väggen ett skåp, på den andra och vid gaveln ett slagbord. Tennfat sutto instuckna i bjälkarna vid taköfsen. Där bodde nämligen gumman, som undervisade. Barnen sutto på plank och bockar. De, som skulle höras, gingo fram till bordet, där gumman satt, och läste tyst för henne. De andra pluggade sina läxor, ty hemarbete brukades ej.
Mattor på golvet funnos icke, och det skulle kanske föga betytt om ej till husets hjon hört en gris och några höns. Det skurades och vädrades ej heller, den stora öppna spisen var draghålet, där luften for ut och in. Ett lock låg ovanpå den väldiga skorstenen, och man gick ut för att ”släppa spjället”, som det hette. Barnens antal utgjorde 7-8, och lärdomen bestod i abcd och lilla katekesen. Abraham var på åttonde året, när han lärde i tre veckor. Det gällde bokstäverna och konsten att ”lägga ihop dem” till riktiga ord, som man sade. Räkning förekom ej. Gummans lön bestod av "tolor" (potatis), mjölk, smör och litet annan natura, såsom ved etc.
På 1840-talet räknades i Sätuna trettiotre ryggåsstugor, alla med väldiga mullbänkar vid stenfoten under fönstren för att hindra golvdrag. På dem växte sköna blomster, såsom aklejan, kejsarkronan, stormhatten, höstsyrenen, dalian, pionen, balsaminen och brudpiskan. Förr odlades lin, hampa och tobak i kålgården, vilket maldes till brödsäd och torkades i en bakugn av sten.
Allt skulle göras i hemmen. Man spann själv sitt garn av lin och hampa och lade ner skinnen till garvning. Skomakaren och skräddaren gingo i tur och ordning i hem, ur hem, lagade och lappade. Till hantverket hörde först som sist dessa stilfulla vävnader, husgeråd och möbler, som vi numer skatta som allmogekonstens dyrgripar.
Vad beträffar de stora ugnstenarna togos de från Gerumsberget och kallades ommaler, och den väg, de forslades, ommalavägen. Många stugor, som stått kvar till senaste tiden i andra delar av länet, buro lustiga namn: Pilarukan, Dikatorpet, Ranken, Mataflaken o s v
Den, som hade öga för dem, kunde se, hur väl de passade i terrängen, som om de vuxit upp organiskt med naturen omkring dem. Oftast fingo de rå om ratade jordbitar, men icke alltid de sämsta för det, ty de ursprungligas skönhet och avskildhet ägde denna fläck ej sällan som bomärke. De kvarstående stugorna vid Hornborga lågo eller ligga nära stranden av ån, där marksvålen bara fläckvis täcker stenen men det vilda törnsnåret fått leva och smycka som det behagat. Annars kanta de också stora färdvägen, landsvägen, som förr också var naturlig att bo invid, om man ville veta nytt från stora världen.
Vad stil skall man finna i en så dan stuga som denna? Svaret förutsätter, att man känner orten och människorna. Här finnes ingen viss stil representerad. Dessa stugor äro de enda mänskliga boningar, där de åldrigaste och det allra sista bära samma drag. De äro vad de äro och alltid varit. Just genom sin egen åldriga landskapsstil, som intet avbrott har. Den visar människan, oberörd av allt slags främlingskap. Här har allt sin karaktär genom sin ursprunglighet, sin kamp, sin samhörighet med naturen och arbetslivet runt omkring. Här bryter människan sig aldrig loss. Man kan tycka, att tingen, hon ägt och skapat, ibland ha något av det härjade lidande uttrycket över sig, som också hörde till dagligt liv här. De visa en annan tids levnadsförhållanden, seder, bruk och uppfattning. Man kan nog säga karaktär och egenskaper också. Härom få vi veta endels i böcker, men de äro för dem, som läsa böcker. Här samla vi icke ord men föremål, som förtälja på sitt handgripliga språk därom. Genom jämförelser, vi här kunna göra, framstår skillnaden i tid och liv. Denna jämförelse bruka vi anse utfalla till vår fördel. Naturligtvis i många och väsentliga stycken. Men icke enbart. Allmogen ägde formsinne och smak, konstsinne även, som ej har motsvarighet i vår tid. Det är den eviga längtan efter skönhet och glädje. Dessa förhållanden äro dock torftiga i Västergötland. Men vi kunna tydligt nog spåra den i vävnader, möbler och inredning.
Utan ett sådant här vittnesbörd om människors liv förr skulle till sist ingen på den ort, han och hans förfäder levat, bry sig om att frammana den bild, han kan göra sig och tvingas att göra sig här. Det är gott och väl, att vi ha dessa stugor vid muséer, men det är ofantligt värdefullt och av verklig folklig betydelse, att de finnas på rot, på den mark, där allting vuxit upp. Det är ju här vi höra hemma och kunna bäst förstå.
En ny tid vänder alltid någon gång tillbaka för att erfara det flydda och lära därav. Medan allt möjligt främmande flyger ikring och gör människorna yra i huvudet och mer till, bevarar det gamla helheten. Västgöten är misstänksam och vill sällan något nytt. Det bör då ock betonas, att lika väl som vi ha att lära av forna tiders kärlek till vacker och ändamålsenlig form och stil, lika litet avse vi, att människor numera skola bo och leva i ryggåsstugor, och lika litet vilja vi fastna i mycket annat föråldrat. Dit syftar naturligtvis ej en fornstuga. Att förstå utveckling är också en sak och bör ligga bakom kärleken till en bygds gamla minnen.
Men – man kan och tänka sig, att en sådan här stuga skulle kunna väcka ett annat gammalt intresse: att gamla goda sedvänjor skulle kunna klädas i ny dräkt och ge den forna personliga formen och uttrycket åt lantmännens liv inom - som utom hus, åt hans bohag, heminredning, klädedräkt och smak – åt hans nöjen. Allmogehem förr voro bevisen, att man kan skapa genom sig själv, ej behöver ta efter allting och bli en apa i tidens smak. För närvarande går jämsides med smakfördärvet en sådan strävan.
De äro släkt med fornminnena, dessa stugor, emedan de delvis ha sin egen okända och oskrivna historia. Nu är det ju så, att man ej gärna skär ner ett gammalt murket träd, som generationer av människor ha haft glädje av. Det får ofta hjälp att stå emot ålder och död. Varför skulle ej en gammal stuga, som rymmer så mycket mänskligt liv och arbete och samlar i sig en bit av bygdens historia, ej få åtnjuta våra omsorger och vår hjälp mot förintelse? En sådan boning är vacker genom och på grund av vad den genomgått, den har tjänat ut och ger oss orsak att minnas och vara tacksamma för vad andra uträttat
Rudolf Söderberg.

"Bankestugan" i Hornborga socken och änkan Anna Svenssons stuga vid Bergsjö, Bolums socken, Skaraborgs län.
Den förstnämnda stugan med tomt skänktes hösten 1922 av greve Edward Hamilton, Bosgården, Hornborga, till den samma höst bildade Broddetorps pastorats hembygdsförening, vilken omedelbart igångsatte arbetet med restaurationen. Denna har varit synnerligen grundlig, och stugan är nu så gott som nybyggd, fastän man givetvis strängt sökt bibehålla den gamla typen. Arbetet, som omfattats med livligt intresse av ortens befolkning, har nu fullbordats och den 2 sept. invigdes stugan för sitt ändamål i anslutning till en vacker och värdig hembygdsfest, vid vilken bl. a. museiintendenten Welin i Skara höll föredrag om fornminnesvården.
"Bankestugan" är ryggåsstuga med loge och lador m.m. sammanbyggd i en länga. Bohaget är från 1700 - talet och omfattar en hel del intressanta saker, bland vilka givetvis sparlakanssängen vid ena långsidan i stugan tilldrar sig besökarens uppmärksamhet. Den stora spisen med sin "al" sammanflyter på ett hemtrevligt sätt med lokalinteriören, i vilken ingå den traditionella hönsburen och huggkubben.
Helhetsintrycket är vackert och man måste gratulera Hornborga till den vackra, fornstugan, som tack vare främst hr Arleman och Hamiltons ingripande blivit räddad åt den ur fornminnessynpunkt mycket intressanta bygden - ej långt härifrån ligger Ekornavallen med sina gravkummel.