Så här såg Hornborga Överby ut när den gamla bron fanns. Mellan 1954 och 55 så byggde man om vägen. Vi skall komma ihåg att milstenen som vi ser är i samband med detta bygge och utbyggnaden av ladan därovan ca 10 meter. Det var förr ett mycket öppet landskap. Längst till vänster ser vi Backgården på krönet av åsen, rakt nedanför kan vi ana Enstatars, sen följer Deragården och ArvidMikaelsgården. Den närmaste ladan är Lillegårdens och bak buskarna till höger ligger Smedjan. Här på bron samlades förr ungdomen till dans och lek och till vänster har vi Brobacken. som förr var en välbesökt marknadsplats. Tiderna förändras men milstenen vid Lillegården finns kvar.

Stenstuves

En stenstuga som ligger på Lillegårdens trädgård alldeles till vänster om gårdsgrinden med en brunn precis där häcken kröker sig. Karl bodde här. Till höger på gårdsplanen fanns en skampåle. Här finns inga rester kvar.

Näses

Stuga vid Lillegårds gräns mot Hovslagargården i den därvarande sluttningen mot ån. Näsen, som hade på något sätt defekt näsa, hette Gustaf och var gift med den s.k. Döns dotter.

Rutegummes Rutes

I en stuga vid den s.k. Kyrkvägen nedanför Hovslagargården, satt före detta hemmansägaren Anders Andersson f1777 och hans efterleverska Inga Kajsa Jonsdotter. Anders hade innan han gifte sig med Inga Kajsa, varit gift med en förmögen änka Catarina f1769 i Övre Skattegården, men han råkade genom eget liv i sus och dus samt sista hustruns dåliga hushållning på obestånd.

En son Johan framlevde sitt liv som torpare på Ekornavallen, och en annan Anders gav sig ut som rallare men kom sig sedan upp och slutade som ÖK överkommissarie i Stockholm. Rörande familjen se vidare gårdshistoria om Holmagården och Frimansgården. Stugan låg i Hovslagargårdens trädgård.

Anders Andersson var i orten mest känd under binamnet Ruter, vilket sedan följt avkomlingarna, men om huru detta namn uppkommit råder numera ovisshet. Hans minne lever dock i traditionen. Anders Andersson och den i gården kvarstannande brodern Johan, men ingen gång någon av de andra syskonen nämnes som ägare eller delägare i Holmagården och man kan därför förmoda att de vid arvskiftet efter modern fått denna på sin lott. Anders Andersson benämndes av folket i orten alltid med binamnet Ruter, som än i dag fortlever å avkomlingarna och av dem borde antagas som släktnamn. Anders var under sitt första och först på även under sitt andra äktenskap ansedd såsom mycket förmögen. Han ägde 3/4 mtl i Övre Skattegården och 1/2 mtl Lillegården i Hornborga Överby och mycket annan egendom därtill men dog ändock utfattig i en fallfärdig ruka till stuga, belägen i sluttningen mellan Arvidsgården och ån. Första gången gift med änkan efter en förmögen bonde och andra gången med dottern till en av byns andra förmögna dito - kan man förundra sig över att det gick den vägen. Vad nu orsakerna härtill i grund och botten voro, är väl icke nu möjligt att bestämt avgöra, men traditionen påstår att han under sitt första äktenskap kommit att få en otyglad smak för viner och spirituosa och under sitt sista hade en hustru som saknade all erfarenhet och förmåga att så som sig borde sköta ett hem och hushålla med tillgångarna. Anders älsta son blev torpare på Lövåsen under Hornborga Stommen och den yngste gav sig ut på järnvägsbyggena, skötte sig väl och blev arbetsbas samt sedermera stins vid en station uppåt Stockholm, varefter han efter att sedan han utmärkt sig vid infångandet av ett par storförbrytare Tecktor och Hjert erbjöds plats vid polisen och steg i graderna till överkommissarie i kungl. huvudstaden. Ruter sålde Hornborga kyrkas gamla dopfunt för tre skäppor råg. //O.i D.46. Om denna sak finnes i Bps kyrkas arkiv i konvolut handlingar rörande av khde Rånge sökt återvinning av sagda dopfunt. Stump om Ruter "Um furtti menuter, - då sade Ruter - då kommer Majja - å dänn sa vi klajja". // O. i D. 46. Strofen härrör ur en visa rörande Hornborgaborna och hänsyftar på Johan Ruter och hans hustru Maja, som följde med sin dotter Lina till Amerika. Brodern Johan å sin sida stannade livet ut i hembygden och dog efter ett slitigt liv som torpare på Eckornavallen, där minnen efter honom av en helt annan art fortleva.

Enstatars Ehnstugan

Enligt tradition skall denna stuga var kopplad till Hof. Petter framför tanken för att fylla luckan att soldaten Johannes Ehn f1834 med sonen Jonas, som blir soldat på Grefvagården kan vara namngivare åt detta torp. 

Johannes Andersson Enstatars

f1834. En ännu kvarstående stuga av ryggåstyp å Hovslagaregårdens mark nere vid åbädden. Enstatarn var skomakare, hustrun och döttrarna väverskor. Han hade innan han bosatte sig här varit en statare åt en soldat Ehn från Hof och därav erhållit namnet Ehn, varunder han är skriven. I verkligheten hette han Johannes Andersson.

Hustrun Lotta hade varit trädgårdspiga på Kavlås egendom och odlade vid sin stuga en myckenhet blommor. Det var så fint och pyntat utanför. Gumman hade en väldigt pyntad stuga med mycket blommor. Makarna hade flera barn, varav två söner - ene Gustaf Ehn - var dövstum. Två döttrar bodde till det sista i hemmet. Sander berättade att han skrev en lapp till skomakarpojkarna gör de långa och breda så att de blir rymliga på alla håll. Av de sex barnen far 3 till Amerika och om övriga vet vi intet än...

Enstatars som Maj Britt Larsson såg det i sin ungdom. I bakgrunden ser vi Hovslagården.

1905-8 Sander Wilson 

bodde här mellan 1905 och tre år framåt med sin familj. Wilma föddes här, allt medan familjen bygger och investerar i sitt mejeri. Här vid Enstugan fanns förr ett vad, som gick fram väster om Eriksberg som kan vara den gamla vägmarkeringen från 1600 - tals kartan. Här nere fanns också en klapparebrygga och hit kunde åkdon med tvätt köra ner för att byka sin tvätt.

1912-16 Carl Johan Träff

var smed här i byn från 1912 fram till 1916 då han blir gårdssmed efter Boman på Bjurum. Han hade fattighjonet Cajsa Andersdotter f1832 innan hon flyttades till Fattigstugan. Han lär ha flyttat till Munkgården Bolum. 

Folke Jönsson 

bodde här under många år innan han byggde sin egen stuga uppe vid Vilskekorset. Stugan användes nu som sommarnöje, men utgjorde tills för några år sedan ständig bostad för bysmederna.

1915- Torsten Petrus Zetterberg 

f1889 visar sig vara smed och sägs enligt muntlig tradition vara kommen utifrån och hyrde här under många år från 1915 och tre månader framåt då han återvände till Vara. Traditionen är inte alltid sannfärdig utan man måste hela tiden kontrollera. 

Anna Hallin hyrde här men erbjöds plats i kapellet från 1920 till 28. 

Jonnsa Kajsa

Stuga på nuvarande Missionshustomten som 1882 revs för att ge plats åt det senare. Här bodde från 1869 och till sin död 1881 en gräsänka och änka Anna Kajsa Eriksdotter med sina barn.  Mannen Jonas Jonsson hade varit brukare av Hovslagården men ej redat sig utan rymt fältet till Amerika där han 1876 avled. En son och en dotter vandrade vid vuxen ålder i faderns fotspår, där sonen dog som s.k. Acamps, medan äldste sonen stannade i Sverige och redde sig samt så småningom blev ägare till morföräldrarnas gård, som hade urgamla anor i släkten. Stugan såldes till Horatius, som flyttade den till dess nuvarande plats i Svensgården.

Vattengatan

Utgår från byn och för ner till åna. Här vallades byn kor ner till ån för att vattnas. Den passerar Kyrkvägen och här kan vi fortfarande skönja det led som leder vidare mot kyrkan. Ledet kallades Smäll igen då det stängde av sig själv.

På ömse sidor om den plats vid Kyrkvägen, där Hornborga Över och Nederbys ägor i och med hemmanen Backgården och Skattegården mötas låg på det förra Valla Pära och på det senare Grens och son ägandes stugor. Mitt för på andra sidan Hornborgaån synes numera socknens folkskola ståta med sitt grönmålade tak.

Namnlösa Lans

Ryggåsstuga den nedersta av de tre härvarande vilken för det mesta stod obebodd. Stugan tillhörde en hemmansägare i socknen, som lät den stå tills den alldeles förföll. Revs i slutet av 1860-talet. Lans hade dock bott där då hans torp vid skiftet flyttades. Det var något hemlighetsfullt med den stugan. Kan det vara Lantz Lans f1816.

Sjödalsstugan

Den äldsta släktmedlemmen, som inflyttade till orten, var "gäld" eller skattskrivaren Anders Assersson, som 1687 av Gudhems härads nämnd och tingssökande allmoge begärdes och av rätten förordnades, vars avkomlingar intill tiden för stugans flyttning voro klåckarne Lars Anders- eller Assersson och Jacob Larsson samt frikorpskarlen Lars Jacobsson Sjödal och korgmakaren Johannes Sjödal – alltså under de gångna över 200 åren endast fem generationer bebyggare.

Stuga sammanbyggd med ladugård i vinkel å Hornborga Överby grannabacke, mitt för Deragården å den denna gård motsatta eller södra sidan bydreven. Låg på Deragårdens skifte. 

Lars Sjödal

f1766 i klåckarebolet Hornborga frikorpskarl stuga å Hornborga gata. Var gift med Lisa från Härlunda. Av deras 9 barn överlever bara 2. Sara som gifter sig med Lellebon i Korpatorp. och sonen Johannes som tar över. Makarna dör kring 1838 och Johannes tar över. Namnet Sjödal leder sitt ursprung från slutet av 1700-talet och dess första bärare var sista ägarens fader, frikorpskarlen Lars Sjödal.

Efter slutad tjänstgöring vid sin kår bosatte sig i släktens gamla stuga "å Hornborga gata" frikorpskarlen Lars Sjödal. Lars var född 1766 och son till ortens klockare Jacob Larsson och hans hustru Sara Svensdotter. Han gifte sig 1793 med Lisa Jacobsdotter, f1768 i Härlunda och fick i sitt äktenskap nio barn, dottern Sara f1794, samt sonen Johannes f1805 död 1878. Johannes stannade, som enligt anteckning i församlingsboken var bräcklig och såg illa, i hemmet och var två gånger gift.

Johannes Sjödal

f1805 bräcklig, men stolt låg aldrig socknen till last. se ovan. Var gift med Inga Olofsdotter och fick med henne barnen Gustaf, Anna Cajsa och Charlotta om vilka vi intet veta ännu. Gifter om sig med Kursa Kajsa från Korpatorp. Om Kajsa vet traditionen att berätta se ovan. Johannes dör 1878 och Kajsa kommer därför att prägla stugan och de minnen vi ha av den.

Sjödalsstugan tecknad av Rudolf Söderberg innan den flyttades till Skansen

Den av släkten Sjödal bebodda stugan, som var belägen å Deragårdens mark mellan den gamla byvägen och ån, var en av de sista kvarstående, ryggåsade stugorna av småstugebebyggelsen i den gamla Hornborga byn. Böndernas stugor, som även de varit ryggåsade, ehuru större och oftast försedda med framkamrar, hade redan för länge sedan blivit ombyggda efter nyare tiders sed. Den i samband med laga skiftet företagna utflyttningen av gårdarna hade påskyndat denna omgestaltning i byggnadsskicket och endast en och annan stuga, som ej berörts av skiftet eller avtalats få ligga kvar hade blivit orubbad. Så var också fallet med Sjödals stuga. Sjödals änka – Sjödalskan – hade av gårdens ägare fått löfte att bo kvar i sin livstid. Visserligen blev det väl ej riktigt så – hon blev sjuklig och behövde vård och som barnen flyttat till andra orter och ej kunde ge henne sådan, så fingo grannarne och socknen förbarma sig över henne – men detta medförde att stugan blev bevarad och kom att bli ett byggnadsminnesmärke.

Sommaren 1897 kom en direktör E Rosenlind från Stockholm att besöka Hornborga och får se den gamla Sjödalskans gamla stuga där vid bygatan. Denne var en vän av gammalt och fornt och livligt intresserad för Nordiska Museets Skansen, där man då börjat uppföra en del gamla byggnader av kulturhistoriskt värde från skilda delar av landet. Därvid beslutade han sig för, att förvärva o skänka denna stuga samt anmodade en person i orten, att ombesörja affären. Priset blev överkomligt – 24 kronor i ett för allt för hela stugan med möbler och inventarier, allt som det stod. Sålunda fick Skansen 1898 denna i många avseenden märkliga Hornborgastuga, som där ännu i dag kan beses. Stugan befann sig vid försäljningen eller överlämnandet i ett allt annat än förstklassigt skick och det uppgives, att utom ryggåsen och några stockar i ena gaveln inget kunde användas vid dess återuppförande – allt det övriga var ruttet och så illa medfaret av tidens tand. Stugans ålder kan enligt vad nedskrivaren härav utforskat med fullt ackseptabel säkerhet bestämmas vara densamma som den där boende släktens – från slutet av 1680-talet. Med köpet följde även en del äldre, i stugan befintlig lösegendom, varibland den där stående sparlakanssängen. Byggnaden är en synnerligen god representant för ett västgötatorp av äldre form. Den innehåller bostadsrum eller "stuva" och en liten ladugård eller fähus rymmande en ko samt en i vinkel därmed byggd lada.

Stugan är uppförd av knuthuggna, bilade eller skrädda stockar och övriga delar av byggnaden i brist på grovt timmer, dels av skiftesverk, d.v.s. av i texlade, stående stolpar lagda tunna plankor, dels av i löst på varandra lagrade kullerstenar. Taket på byggnaden består av halm, som över stugan fasthålles av ett lager grästorv, medan den över ladugården endast fasthålles av långa störar, s.k. pôller. Den egentliga stugan är till anordningen överensstämmande med den allmänt brukliga stugans. Den består alltså av en förstuga och en kove, samt ett enda boningsrum. Detta är öppet ända upp till ryggåsen, från vilken sparrar sträcka sig till väggbanden och utgöra det bärande underlaget för de bräder, på vilka den yttre takbetäckningen är lagd.

I den torftiga inredningen spårar man ännu samma anordning, som i större gårdars äldre stugor var vanlig. I hörnet motsatt ingången från förstugan står den öppna spisen, hopbyggd med bakugnen. Det område av rummet, som ligger vid dörren och framför spisen är husets kök. Golvet är här stensatt. Här står hönsburen och en hylla för markärl. En liten, utsirad bräda, som vid spiselkappans hörn hänger tvärs över rummet, motsvarar kronstången eller bjälken och utvisar gränsen mellan köket och boningsrummet. Om äldre tiders väggfasta inredning påminner endast den inbyggda sängen. De fasta bänkarna äro här ersatta av en fållbänk. I takfönstrets ställe finnes väggfönster, ett å långväggen och ett å gavelväggen, framför vilket senare står stugans enda bord. Utvändigt på taket sitter över skorstenen ett spjäll, bestående av en stenplatta, som endast utifrån kan stängas och öppnas medelst en stång.

Vad här sagts om stugans exteriör och inredning är efter Nordiska Museets egen beskrivning och förefaller överensstämma med skicket före flyttningen. Sjödalsstugans invånare ha så vitt folkminne och urkunder ge vid handen alltid varit utpräglat originella människor av för skildringar av den gamla folkkulturen intressant slag och traditionerna om dem borde kunnat vara minst lika värda att bevara som själva stuga. Utan vetskap om dess invånare står den där, kan man nästan säga, tom och livlös. Johannes Sjödal var i synnerhet på äldre dagar bräcklig och såg illa, men skulle aldrig varit så stark av sig. Andra påstod, att han alltid varit en lathund. Några ansträngande sysslor åtog han sig i varje fall icke. Han framlevde dock sitt liv utan att lita socknen till och synes ha livnärt sig och familjen genom sin tillverkning av fiskkupor, korgar, mindre laggkärl och diverse småsaker, som hustrun sedan gick omkring och sålde. Tillförne hade han varit fiskare.

Medan mannen levde hade Sjödals ko. Fodret till denna tog de delvis från sjön och delvis fäktades det. En rätt, som förut varit klockarens, men som denne i senare tid icke utnyttjade, var att raka Madvägen och denna höll de styvt på som sin – förfäderna hade ju gunås innehaft denna tjänst.

När madhöet bärgades var det sed att bönderna – även efter laga skiftet – hjälpe varandra med detta arbete, först å den ena och sedan å den andra gården. Därvid körde man alltid "stoll" – 10 lass i stället för 5 i vanliga fall. Man "välvde" på stackarna på "håvevagnar", bara en på varje lass, och körde i full karrier. Det brukade bli mycket hö spillt, som körarna ansågo under sin värdighet att uppsamla och som därför gärna fick tillvaratagas av Sjödals och andra, som ville ha detsamma. Bland bönderna funnos dock sådana, som då mödan värt hö fallit av själva samlade upp det, men detta förtretade då ibland gummans, att hon gav sig till att skälla på vederbörande, men Sjödal förhöll sig alltid lugn – han visste väl vems höet i grund och botten var.

En gång då ett ettrigare ordbyte kommit i gång mellan gumman och en bonde, gick Sjödal till platsen för att avstyra detta och sade:
"Dä ä ente lönt du står å gläva, käring – sparka’n på tasken du, dä ä dä enda sum jälper !"
Johannes hustru Kajsa Andersdotter var före sitt bejakande av dennes tillbud "kursad" av andra – ja, benämndes till och med Kursa Kajsa. Hon var med andra ord sagt inte så nogräknad i fråga om lagliga förbindelser med det motsatta könet. Detta bevisas också av att hon förut hade en dotter och av församlingsbokens för henne inskrivna anmärkning om att hon "syndat mot sjätte budet två gånger".
Johannes Sjödal hade i vartdera av sina äktenskap två döttrar och hustrun Kajsa förut en dotter, vadan antalet sådana blev fem, och när den ena av dem gifte sig med en karl kallad Höken, diktades följande visa:

"Kursa Kajsa hade höner fem, sa’n
Så kom Höken och tog en av dem, sa’n
Gubben hänna ropa: Ta dum allihopa,
å ta Kursa Kajsa mä’ däk hem, sa’n.

Som nämnt gick Kajsa omkring i stugorna och sålde av mannens tillverkningar, som dock ej alltid förslog, men hon gick då ändå omkring. Det var en vana hos henne och bidrog i ej ringa mån till familjens försörjning, ty hon fick alltid något i eller med sig. Sjödal själv, säges ha sagt om henne, att hon var lika god som en fjärdings gård. – Därav kan man sluta sig till, varpå hon baserade sina besök i stugorna.

Kajsa var förståeligt ett illparigt fruntimmer, med förmåga att räkna ut en hel del saker, som omsatta visade sig resultatrika. Som t ex hennes "kringgång" om jularna. Att som de fattiga veckan före julveckan gå omkring i stugorna och tigga sig till bästa under helgen hade hon ingen rätt till såsom icke understödstagare – men hon gick ändå under det knepiga förebärandet, att hennes svärfars far och farfar varit klockare i byn samt haft det och det i "rätt" – bröd, sovel, ljus, en sup, o s v – men att mannen nu var bräcklig och ej kunde gå själv, varför hon kom i hans ställe för att avhämta dessas förmåner.

Vid litet närmare eftertanke, kunde ju vem som hälst förstå, att vad som varit för då omkring 100 år sedan ej längre kunde äga tillämpning – att hennes framställningar voro ett stort spektakel, rena köpenickaden - men man såg, även om man förstod, mellan fingrarna, och gav! Den seden var alltför inrotad bland allmogen, att i jultiden ingen skulle gå ohulpen och ofägnad ifrån ens hus.

Det komiska var dock, att hon utom matvaror somligstädes även fick både ljus och brännvin. Av det senare tömde hon, där det bjöds, alltid första supen i en medhavd butelj, men fick hon mera och man propornerade därpå, så tog hon det själv, och de funnos de som gjorde därpå för att "fylla upp" gumman, med vilken de sedan ogenerat kunde föra spektakel. Hon unnade dock och gav sin man del av vad hon sålunda sammanbringat.

En gång efter faderns död hade sonen Alfred varit borta och fått tag i ett stop av den eftertrådda varan, som han och modern skulle festa upp. När han gick hem därmed råkade emellertid några av Alfreds vänner befinna sig i närheten och få se, att han hade något misstänkt under rocken.

"Nu sa I få se, dä snart blir fart i spisen inne hos Sjödarsa", sade då en av drängarna. "Nu kommer nog kaffehurra på ell!"

Det tövade ej häller många minuter innan det började ryka ur skorstenen. Drängarna förstodo nu, att "halvekaffet" kommit under kokning och beslutade sig för att spela de innevarande ett spratt. De smögo sig fram bakom stugan, tog ett steg upp på taket – detta var ej högre från marken, där de fällde ned lämmen över spjället och lade några medförda stenar därpå, så att det ej skulle kunna öppnas med stången på vanligt sätt. Sedan gick de makligt bort från stugan. Alfred, som allmänt kallades för Sjödals Pil och anade vad som skett, kom ut som en blixt och satte av efter dem. "Nidingsdådarna" stannade då och ursäktade sig skämtsamt med, att de "sett vad han burit hem och trodde han skulle bjuda på en kaffehalva", för rädda voro de ej, fyra mannar starka. Pil var eljest inte att leka med. Hade de sökt att springa sin väg hade nog alltid någon av dem fått på hösen men mot dem samlade förmådde han ju intet, och fast enligt gällande kutym varit deras skyldighet, att bestå, så tog även Pil saken från den skämtsamma sidan och bjöd på en halva över lag.

Alfreds namn Pil kom icke – som man skulle kunna tro – av att han tjänstade fadern med anskaffandet av pilspröter till dennes fiskkups- och korgtillverkning utan av att han "som en pil" stack omkring i bygden och var allestädes närvarande, kvick och påpasslig, när det gällde något.

Källa: "Skansens kulturhistoriska avdelning, vägledning för besökande", Sthlm. 1918.

Häri fyra illustrationer

1. foto av stugan,
2. plan,
3. längdsnitt
4. tvärsnitt (fig. 35-38)

Källan har använts från början av sista st. å blad 5 härovan.

Kursa Kajsa bor ensam sedan 81 då sonen flyttar och hon dör i stugan 1901.  

Vi sammanfattar Johannes liv f1805 här eller i Klåckarebolet gift med

• Inga Olofsdotter f1799 i Hornborga. Vid hennes bouppteckning värderades stugan till dryga 4 riksdaler kviga får och lamm fanns.
  • Lotta blir bara 7 år
  • Anna Cajsa tjänar piga men återvänder till hemmet
  • Johannes dör späd
  • likaså Lars
  • Charlotta Sjödal som tjänar piga
• Kursa Kajsa f1817 i Korsgården tidigare gift med Johannes Korpen i Korpatorp med vilken hon hade dottern Kristina gift med den för bygden kände Snodig. Efter försäljningen flyttar Kursa Kajsa till Fridhem men tas senare om hand av Inga Matilda i Fellingsbro.
  • Sjödals Lars f1849 blir den som gifter sig med änkan Lella Pettera Inga på Kappagården. Lars Sjödal, alias Sjödals Lars, som förut varit torpare å hemmanet Vässtorp i Bolum gifte sig 1878 med  änkan i Kappagården Bolum ”Lelle Pettera Inga” och hade två barn, som sedermera utvandrade till Amerika. Lars och hustrun, vilken senare i sitt föregående gifte hade en son och flera styvbarn brukade under några år sin företrädares gård tills denna övertogs av en dennes måg ehuru han även sedan var där bosatt. Lars, som liksom fadern var en smula barnslig, var hängivet religiös och medlem av hemsocknens baptistförsamling, varifrån han dock på sistone separerade till leceaismen. Han vistades sist som tillfällighetsarbetare borta i Härlunda, men blev där sjuk och transporterades av arbetsgivaren hemåt men lämnades icke i hustruns utan i moderns vård och dog i Sjödalsstugan några dagar därefter 1888, strax efteråt följd av hustrun. Om Lars första besök i kyrkan och hans sista färd berättas i andra sammanhang
  • Gustava tjänar piga och återfinnes i Matteus gift
  • Inga Matilda blir bara året
  • Inga Matilda f1860 finns i Fellingsbro
  • Alfred gifter sig och flyttar via Karlskoga, Bromma till Västerås

Hobärsgubben Anders Pettersson Hofberg Torpare under Västorp i Bolum dog 1888 i Bolum var gift med Stina Larsdotter, som dog 1866 i Bolum. Deras son Lars Kula f1827 soldat under Rökstorp, N:a Lundby, och sedan och småbrukare på Bolum Stommen. Efter Hofbergs död inköptes torpet av den i annat sammanhang meromnämnde Lars Sjödal från Sjödalsstugan i Hornborga, som där antagligen slagit sig ned, om icke den försyn han dyrkade utsett andra vägar för honom att vandra, då han i stället rev och hemforslade stugan till sin förut ovetande hustrus änkesäte, det gamla släkthemmanet Kappagården, vilket inträffade i början av 1870-talet.

Hobärsgubbes. 

Torp under Västorp å den s.k. Hobärslyckan mellan gården och Hornborgasjön. Hobärsgubben bar namnet Hofberg, som i ortens uttal så förvanskats. Sonen Lars fick som soldat Kula och blev hemmansägare på Stommen i Bolum och dennes dotter Emma uppnådde en ålder av nära 100 år.

vi kallar detta Hornborga gata d.v.s. den gamla vägen innan skiftena drog fram.