Skattgrävning å Eckornavallen.

Utfördes av Dön, Runsarn och Rutera Joan, men de teg inte och orkade ej med den stora stenhäll vid domarsätet de kommo till. // Alfred 1952. Komplettering till förut antecknad berättelse.

Vektera.

Utom nämnda hemmansdel Backgården, finnes också hit utflyttade tvenne andra hemman, LarsSvensgården och Hulegården och på det sistnämndas landsvägs ända, som den vid skiftet varande gårdsägaren p.g.a. dess branta sluttning mot ån funnit olämplig som byggnadsplats hade en från orten härstammande soldat Wiktor från Stenstorp efter avskedet nedsatt sig. Viktor hade varit med på Fyen 1848 samt umgicks gärna med sina yrkesbröder uppe i Hakåsastaden, vid andra ändan av Hulegårdsskiften, och vid sitt sista besök där – kort före sin död, då han förstod, att slutet närmade sig – påtingade han dem, som han önskade skulle bära sig till graven samt bjöd dem alla den dagen till sin stuga. Rörande Wiktors härstamning
Viktor var före sin inflyttning till Hornborga änkman och gifte i samband därmed om sig med Maja, en innepiga på Espås. Han hade i sitt I g. flera barn.
Den mark varå Wiktor uppfört sina åbyggnader var hans egen och utgjorde en avstyckning av Hulegården, men han brydde sig ej mycket om dess skötsel och förkovran – levde för dagen men utan att i något avseende slösa eller missköta sig. Han umgicks gärna med hälst litet finare folk utan att dock ge sig sken av att själv vara s.k. "bättre", och var omtyckt av alla, han kom i beröring med, varom den s.k. Vallrexan ger en liten häntydning – han fick komma var han ville, men drog sig litet från "grille", som troligen varit en föga fin karl.
Ett stort intresse hade Wiktor – Hornborgasjön, där han hölls med fiske.
Under sin vistelse i Danmark hade Wiktor och en del av hans kamrater legat förlagda vid stranden av en stor sjö och hade det där bara bra, än är inga förvecklingar inträffade. Likväl hade det ändock varit nära, att han och ett par mannar till vid ett tillfälle råkat i klorna på fienden. De hade en dag i en roddbåt begivit sig ut på sjön och upptäcktes där av ett patrullerande fientligt fartyg, som då ställde kursen mot deras håll. Att fly ansågo de bålda krigarna fåfängt, då de då endast mera skulle dragit uppmärksamheten vid sig och beslutade, att i stället låtsas om ingenting – som om de varit ute för att bada samt klädde till den ändan och för att uniformerna ej skulle röja dem av sig och vinkade i stället med kronoskjortorna åt fartyget, som passerade utan att taga någon närmare notis om dem.
Såsom soldat hade Wiktor även varit kommenderad som vakt på Karlstens fästning och fick vid ett tillfälle tjänstgöra som vaktkarl för den beryktade stortjuven "Lasse-Maja", som var svår på att rymma sin väg, men just då var hygglig nog att inte ställa till med något trassel för vaktmanskapet.
Wiktor ägde bland böcker, som han emellanåt sågs studera, Runebergs "Fänrik Ståls sägner". Wiktor skötte sitt jordbruk och andra körslor med en oxe som dragdjur. Johan Jansson Viktor f1819. se Hulegården.

Smuletrufa. Vi flyttar

Avstyckning från hemmanet LarsSvensgården, belägen vid västra sidan landsvägen och i gårdsskiftens östra ända vid gränsen mot Hulegården.
Här bodde en från en gård i byn härstammande man med namnet Sven Andersson f1838, om vilken säges, att han var gift både här och i Stockholm.
Den här boende hustrun, med vilken han var lagligen vigd och hade sju barn, hette Kajsa Fredriksdotter, var från Segerstad f1836 och två år äldre än mannen. Hon var honom huld och trogen samt skötte samvetsgrant om barnen och stället, medan han var i Stockholm och förtjänade vad till familjens behov i övrigt behövdes. Och vad "stockholmsfrun" beträffade hade han ej häller någon orsak att klaga ity att denna ej ens övergav honom om dagarna, då hon bar till honom murbruk på byggställningarna, där han arbetade.
Även i hemorten förspordes om hans översvallande smak för det sköna, om vad som sagts nu inte bara var inbillningar och tal av några försmådda, ty mannen lär ha varit ett praktexemplar. Hustrun Kajsa var syster till Bäckman på Tjurs Backe.

Grilles.

När de gamla Hornborgaborna på väg till sin utmark Ekornavallen passerat Hornborga bro och slagit in på Falköpingsvägen var det första ställe de kommo till det s.k. Grilla - torpet, som såvida det ej fanns där förut strax efter byns laga skifte uppförts på den s.k. Tobakstomten på utflyttningshemmanet Backgårdens mark väster om landsvägen, ungefär mitt emellan hemmanets nuvarande åbyggnader och gränsen till allmänningen Brobacken.
Några närmare säkra uppgifter om torpets sista eller äldre innehavare ha icke stått att erhålla. Namnet förmenas emellertid ha uppkommit därav, att innehavaren vid ett tillfälle skulle ha stulit en grillig oxe. Grilles, som var det absolut vedertagna namnet, hade en son, som försörjde familjen med bränsle genom att hugga enbuskar ute på Ekornavallen, och en dotter vid namn Maja, som gifte sig med en till namnet onämnd banvakt i Broddetorp. Trots det att hustrun, som efterlevde mannen och sist bodde här ensam, var en i orten anlitad s.k. jordegumma, var familjens rykte ej det bästa – orsaken till dess omnämnande i Vallrexan.
Grilles stuga var till större delen av sten och hade varit vitlimmad men var på sistone mycket förfallen, så att den hade ett om dagen frånstötande och i skumrasket spöklikt utseende, som gjorde att man i orten brukade skrämma barnen för den.
"Vell I ente va snälla å leva longt, onga, sa I få flötta te Grille!" - det plägade hjälpa, åtminstonde för stunden.

Posttorpet 

Lita Carl f1882 hade med Tekla många barn. Torpet ligger på åbrinken nedanför den lilla torpet innan Hättebrunn. 

Grindar

På vägen mellan Bjellum och Falköping förekom omkring 1870 aderton (18) grindar (led) och skyltar – enligt vad Herman Karlsson i Bäckagården sagt. Av dessa funnos omkring 1900 endast sex (6) kvar, enligt vad sonen säger. // K. H. 1946.

Vallrexa