August på Vall
Den nya villan står på arrendator bostadens plats medan stugan söder därom är
flyttad ca 50 meter och representerar mer den ursprungliga gården.
Lars Larsson
f1813. Augusts far Lars Larsson mjölnarsonen
från Rycklan kom hit 1863. Lars hade själv varit mjölnare hos fadern, bebott
Skogstorpet under Kåxtorp och som omkring 1860 uppfört åt sig åbyggnaderna å det
torptagna Aspelund, dog i koleran 1866. Augusts hustru var syster till den å
annan ort (Hända Skara) kände trädgårdsmästaren Bohm.
Stället ligger ett par hundra meter söder om Gustava på Vall och väster om
landsvägen, ligger på Kåkstorps mark f.d. torpet Aspelund, vars innehavare på
sin tid utgjorde torprätten på Äspås egendom. Innehavaren August Larsson var
snickare och byggde omkring 1870 själv stället, som sedan innehafts av hans barn
och andra släktingar. Beata lever som inhyses hos sin son.
Koleran
Lars Larsson i Ryckla smittades av kolera genom en mjölnarfamiljen i
Hässleströmmen, vars son varit borta på järnvägsbygge och hemfört smittan.
En kamrat till mjölnarsonen hade dock vid återkomsten varit försiktig nog,
att innan han steg in i hemmet ropa ut anförvanter och taga sig ombyte av
kläder. Där blev man troligen därigenom skonad. Sonen i Hässleströmmen ägnade
dock ingen tanke åt faran eller vidtog några skyddsåtgärder – utan steg bara in
till familjen, som sålunda utom han själv, som väl redan var det, nedsmittades
och insjuknade. Härifrån spred sig sedan farsoten till den närmaste släkten och
några närboende, varav sex personer dogo.
Värst hemsökt blev dock mjölnarsläkten, som hade fem döda: tre i
smittoförarens hus, två i det Håkentorp tillhörande torpstället Hättebrunn och
den mernämnde Lars Larsson, vars i samma veva döda son Karl Ivar, lär ha dött av
annan orsak och ej medräknats. Bland de smittade befann sig också Lars hustru,
som dock gick igenom. Släktingarna hade vid de först inträffade sjukdomsfallen
kommit till undsättning och blivit smittade. Lars var utom mjölnare även
snickare och likkistmakare.
Lars var gift med Beata Hwass soldatdotter från Hwassagården och som växte
upp på Skogstorpet.
- Anders blir mjölnare på andra sidan ån
Hässleströms qvarn och då gift med mjölnardottern därstädes Cajsa. Av deras
barn återfinner vi två systrar vid telestationen i Broddetorp.
- August som gett stället sitt binamn stannar
som snickare här på torpet.
- Sara Kristina gifte sig med Gustaf Lejon på Sörgården i Håkentorp. Mer vet
vi inte för närvarande.
- Yngste sonen blir soldat Per Gustaf Kilian gifte sig
med Anna Charlotta dottern till Adam Andersson från Kappagården. Av deras barn
stannar blott David som elinstallatör i Broddetorp.
Anders Larssons i Hässleströmmen döttrar kommo att som vuxna nedsätta sig i
fädernebygden Broddetorp. Amanda såsom sömmerska å olika ställen med dotter
Märta Vilhelmina gift med John Eriksson ägaren till Bosgården Hornborga. Anna
såsom gift med banvakt David Andersson, vilkas dottern Svea Kristina förestår
telefonstationen i Broddetorp, medan Augusta blev gift med sin systers mans bror
Sven Viktor Andersson hemmansägare Kåxtorp.
August Larsson snikcare och torpare f1845 stannar på torpet och gifter sig
med Kristina.
- Johanna stanna som hemmadotter på torpet.
- Frans Gustaf kan vi läsa om nedan.
- Selma förblir ogift och bedriver affär i Falköping.
- Ellen även hon okänd, men hade en dotter Greta, som finns kopplad till
Äspås.
- Carl Viktor stannar hemma med går bort i unga år.
Augusta på Vall var mor till Hässleströmmarna.
per 13-32
Lars Gustaf Larsson
f1847 V Kleva kom som änkeman från Håkentorp 22 med två barn och stannar till
24 då han far vidare till Stenstorp.
August på Vall
kommer 1871 och finns här hela 1900 talets början och gifter sig med Kristina
från Sjogerstad och som överlever honom med 15 år. Alla barnen blir
hantverkare, snickare och förblir ogifta. Stället överlämnas till äldsta dotter
som avlider 1943 och nya ägare släkten kan vidtaga.
Johan Oskar Strand
f1892 kalk arbetare kom från Sventorp 1929 och stannar till 36 då vi
återfinner honom i Sätuna på Wekagärdet.
Gösta Rudolf Johansson
f1910 kom 36-39 och skrivs som arrendator
Gustaf Sigfrid och Rut Lejon
han f1888 från Stenstorp kommer hit 1940 efter det att mejeriet i Håkentorp
lades ner. Han dör och hon stannar kvar på torpet till sin död 71.
Anton Hwass
f1900 arrenderande dräng 1948- på Espås arrenderar av Rut. Han var gift
med Kållsmens dotter och var själv från Hova.
David Johansson
med Astrid bor här några år och kom från Åsbotorp 1960-71;
Kjell Ove Klasson
Klasson med sina två pojkar kommer hit omkring 1971-
70 tal Enkan Andersdotter Hwass 1819 sonen August tar över
80 talet Beata Hwass bor här hela 80 talet också August och brodern delar
tydligen på detta hela 80 talet
Kristina Andersdotter f1845 1930 med dotter Johan Oskar Strand kalk arb.
Valltorpet
Hjalmar Karlsson
f1903 öster om vägen innehades av Hjalmar Karlsson, som hade sin lada där nu
Kennet Johansson har sin verkstad. Torpet såldes sedan som sommarstuga och
innehades under många år av en Polis. "Ja vassa", var ett specialuttryck som
Hjalmar använde när han skulle ordna något. Han hade kvar sina djur i ladan över
vägen. Han dog hastigt omkring 1960. Han hade inget vatten i ladan utan var
tvungen att bära vattnet över vägen hade kanske 3 - 4 kor och producerade ägg
för försäljning. Över vägen gick en liten stig med halm och gödsel.
Kennet Johansson
Evert Johanssons son Kennet Johansson flyttar den kyrkliga restaureringen
till detta ställe där man nu byggt en större arbetshall. Han bygger ett nytt hus
norr om ladan medan det gamla torpet nu är sommarstuga.
Vi nämner här att Vipebro kan vara den bro som ligger över den bäck
där ryttaren som mördade pojken red över.
Posttorpet
ligger i Håkentorp under Mikaelsgården. Här bodde troligen en soldat, som
hette Liten vilket har givit Lita som ett igenkänningsnamn.
Lita Carl, sonson till soldaten Horatius med sin Tekla från Hästhagen
i Bjurum kommer hit omkring 1910. Det var många barn i den familjen. Har fanns
en liten lada med några kor.
Dottern IngBritt och Lennart Fin övertog sedan torpet och sedan i sin tur
överlåtit till sina barn.
Sonen Frans levnadssaga hör till de märkligare och visar att en människas
härkomst och skolning ej alltid utgör grunden för framgång i livet. När
Sjödalsstugan eller Hornborgastugan år 1901 skulle transporteras till Stockholm
för återuppförande på Skansen förhörde sig Nordiska Museets ledning, om det
möjligen funnos några med ortens förhållanden kända personer, hällst
byggnadsvana, vilka kunde tänkas vilja åtaga sig arbetet därmed, och fick då
bl.a. anvisning på August Larsson på Vallen och hans son Frans. Den sistnämnde
var också genast villig, men den förre var ej hågad, att bege sig så långt bort
ifrån hemmet och man vet icke hur med resan skulle blivit om icke i stället för
fadern en soldat Wallerot i Sätuna i stället för August följt sonen dit. På så
sätt blev i varje fall resan av. Efter arbetets fullgörande, som utföll till
museiledningens stora belåtenhet, fingo de båda männen annat att göra å Skansen
och stannade sommaren ut samt påtingades att återkomma året därpå vilket de
också lovade.
På hösten före männens hemresa, anordnades av några damer en
festtillställning, varvid de båda männen, som vid något tillfälle visat sig
sitta inne med för en stockholmspublik roande saker, anmodades medverka. Vad nu
dessa hade att andraga, minns nu ingen så noga – visor och historier från
hembygden – men festen blev lyckad, mycket lyckad t.o.m., så att sådant ville
man vara med om omigen.
Även den följande sommaren arbetade de båda männen på Skansen och anmodades
liksom föregående år att återkomma – men nu vägrade de. Genom sin bortovaro
hemifrån om somrarna kommo de ifrån sina kunder i hemorten och fingo inget att
göra på vintrarna, menade de. Särskilt motsträvig var Frans – den yngre av de
båda männen, som hade sin framtid att tänka på, och den andre ville ej skiljas
från honom.
På eftersommaren ordnades åter för fest å Skansen och de förut arrangerande
damerna ombådos att göra samma anordningar som förra året. Nu var det de, som,
om än icke vägrade, ej visste hur detta skulle gå för sig, utan lovade endast
under förutsättning, om samma hjälper nu som då. Männen eftersändes och
tillfrågades och visade sig ej medgörliga, ehuru också de hade en förutsättning
att komma med – att de fingo arbete året om, eljest skulle de resa hem och icke
återkomma. Där stod man nu med förutsättningar, som motade resultat.
En närvarande generalkonsul*, som hade sin "gifta" i denna del av
Västergötland och något kände männen, sökte då medla och erbjöd dem, att de
skulle få bygga en villa åt honom i Nynäshamn, om de bara ville medverka, men
svaret löd, att när det arbetet var färdigt, så voro de utan sådant igen, vad de
ville ha var……
Slutet på tvisten blev, att de båda männen förutsättningslöst garanterades
300 kronor i månaden och arbete året över – och sedan stannade de. Deras framtid
var tryggad, Stockholm deras hemstad. Efter den dagen saknade ej häller Frans,
som fortfarande ägnade sig åt byggenskap, ej häller arbete. Den ena
beställningen efter den andra strömmade in. Han blev sålunda storföretagare och
miljonär.
För det mästa någon gång varje sommar, ser man honom dock där ytterst på
Vallen – det finns magnet i jorden där, födelsetorvan som drager. En bror till
August var den i hela bygden och långt därutom kände och mycket anlitade
byggmästaren Per Gustaf Kilian, som ifråga om allsidig yrkesskicklighet vann
kanske lika stor utmärkelse som brorsonen i Stockholm. August hade gett också
honom de första lärospånen och impulserna.
Kilian vistades hos denna sin broder – utom den allra
första tiden hos släktingarna i sin bror Anders senare hem i Hässleströmmen –
jämte modern och sin ett par år äldre syster under hela sin senare uppväxt – och
ungdomstid, ända tills han tog anställning som soldat och därefter till 1898, då
han inköpte Nolegården. Men först ännu senare nådde han ställning som
storföretagare – kyrkreparationer och entreprenadarbeten krävde ju en ekonomisk
ryggrad.
* Generalkonsulen var måg till Augusts husbonde Sundler på Äspås.
Äspingarört
kallas ett gravröse bakom lägenheten Aspelund i Hornborga, liggande i gränsen
mellan Hovslagaregårdens och Lillegårdens vallskifte. Namnet säges ha uppkommit
genom att man här bildat spetsgård vid avrättandet av den soldat Äsping vid
Wästgöta Ryttare, som i den så kallade Höksa äng (Höjens äng) i Håkantorp,
belägen ett stycke härifrån vid tåget till Nordiska sjuårskriget, sköt en pojke.
/Tomas på Vall 1944.
Per Gustaf Kilian bodde här någonstans fram till 98 då han flyttar till
Håkentorp.
