Lillegårdens utmark 

Lillegårdens Vallskift hade ursprungligen en areal av 34 tunnland. Härav tillskiftades Hättebrunn 12 tunnland och Galjen 10, medan återstoden 12 tunnland fortfarande brukas under gården.

Torp Jonas Jönsson f1814 2 av barnen dör i unga år.
Gustaf Larsson f1831 Johannes Jonsson f1822 Gudhem 69. 

Andreas Zackrisson f1812 är som änkeman torpare på Hättebrunn. Hustrun är bror med Stålingen längre in i byn. 

Johannes Jonsson torpare f1822 kom från V Kleva 69 och återvände 73 troligen till Ingatorp.

1874- Sven Emanuel Lindberg f1841 arrenderade även Galjars efter Jan Pettera, men väljer sedan att flytta till Amerika. Han kom 1874 från Härja via Valtorp och var gift med Johanna Sofia. De tar barnen med sig 1906 - 10, utom en son som blir polis i Stockholm. 

Johan August Jonsson Lindberg f1846 kom före 00 och stannar här till sin död 1918.  

Carl Alfred Landin tjänte soldat i Valtorp fyra år och kommer hit 1914 som arrendator. Tre av barnen stannar kvar i torpet. En dotter gifter sig till Vargemad.

Lita Gustafs pojk 

Vargamads Dan Johansson och Angela bor här nu.

Galjars eller Jan Pettera och Broddes Gattorp

Jan Petter Jonsson

Arrendator f1819 från Härlunda kom reda 60 tal och brukar hela 70 talet gift med Lovisa Brattström. Jan hade varit rättare på Dagsnäs och Båltorp.

Strax efter laga skiftets genomförande i Hornborga bortarrenderade ägaren av hemmanet Lillegården därstädes en del av sin därvid erhållna andel i utmarken Ekornavallen till en man vid namn Jan Petter Jonsson f1819, som strävade efter en egen torva att bygga och bo på. Jan Petter kom från Härlunda och var född 1819 och gifte sig med Lovisa Brattström från Sätuna f1816. Paret hade fyra barn:

Den av Jan Petter – han nämndes alltid med båda förnamnen – arrenderade jorden var belägen i Hornborga sockens mäst avlägsna del, just där denna stötte samman med Håkentorps, Gudhems och Sätuna socknar. Området låg i själva ägovinkeln Gudhem – Sätuna samt sträckte sig i längden mot Sätuna och i bredden mot Gudhem. Det var 200 famnar långt och 50 famnar brett samt omfattade – sedan däri senare inräknats en famn runt om för den därutanför anlagda hägnaden, vilken sålunda bibehölls som ägoskillnad, jordägaren och arrendatorn emellan – en areal av i runt tal sex och ett halvt tunnland.

Den sålunda grundade lägenheten erhöll emedan där enligt sägnen förr i tiden varit en avrättningsplats för hängning av missdådare och förut så benämndes, namnet Galjen – fast det var naturligtvis inte behagligt för Jan Petter, att höra sig omtalas som sittande i galjen. Eljest ansågs Galjslätten, som höjdslätten av det av Jan Petter intagna området benämndes för den odlingsvärdaste och bästa biten på hela utmarken. Galjslätten hade förr i tiden varit en Sätuna sockens egendom, men genom ägobyte med Hornborga vid säteriet Båltorps utbrytning av dess med Sätuna gemensamma del i densamma, kommit att tillhöra socknen.

Rågången dessa båda socknar emellan utgjordes av en oländig mosse, den s.k. Långemossen, som vid denna tid ej "bar en kråka". Här vid Galjen fanns ute i denna mosse ett s.k. "varp", varifrån vattnet avrann dels mot nordost, åt Båltorp till, och dels mot sydväst, åt de s.k. Vargmaden och Hälledalen till. Med "varp" begreps i orten just sådana ställen, som detta men är i meningen "kasthög" obekant . För detta senare användes ett ord "knäppe" och en sådan plats skulle man "taga emot" eller kasta något vid, därmed uttryckande sin avsky för vad där timat och för att skydda sig för "ont mot".

Vid passerandet av galjplatsen behövde inget sådant "häx" användas – den platsen var "besvuren", men detta hindrade ej att man trodde att det spökade där och när Jan Petter arrenderade stället vojade sig många och sade sig aldrig vilja bo där. Jan Petter var emellertid ej spökrädd och skrattade endast åt deras barnsligheter och varningar. Så påbörjade då Jan Petter sitt verk. Han uppförde åt sig, hustrun och barnen en oansenlig jordkula att bo i, svedde, flåhackade och brände, ärjade och sådde, byggde en ladugård och köpte sig djur, ett par kor, en "sö" (tacka) och en gris. Skörderesultatet blev under de första åren någorlunda men minskade undan för undan, efter det att jorden var odlad – den behövde gödsel och bättre bearbetning. Vad han hade att ge i det förstnämnda avseendet, förslog ej. Det hjälpte ej, att han av jordägaren och andra – för hjälp med nyodling av dennes mark eller andra arbeten – kunde ge den, vad den i det senare behövde. Jorden blev utsugen och lämnade ringa eller ingen avkastning. Jan Petter gav emellertid ej upp försöken, att här skapa sig ett hem för ålderdomen och för sina barn. Det blev en ordentlig stuga där, stora mängder sten bortfördes, träd planterades, kryddgård anlades o.s.v.

Han gick i gårdarna på dagsverken för att om möjligt tjäna till vad stället ej lämnade – men det var svårt att reda sig. Barnen, som i den mån de vuxo upp fingo taga sig tjänst och själva försörja sig – en av sönerna ställde kosan till den kungliga huvudstaden, fick en bra plats, och drog de andra efter sig.

Under sitt livs skiften hade Jan Petter ett gott stöd och en oersättlig hjälp i sin hustru. Denna var dock i fysiskt avseende raka motsatsen till honom själv. Han var ovanligt stor och stark – hon var ynkligt liten och spröd. Men gällde det psykiska stod hon honom ej efter – ja, var kanche t.o.m. ett strå vassare. Ingen kunde vara tåligare än hon, ingen ihärdigare. Aldrig hörde någon henne klaga och hennes åligganden hemma och borta skötte hon med glans, och hon var därför en, vid förefallande behov av en dugande sådan, alltid anlitad kokerska.

Lovisa hade såsom ungmö haft anställning på ett par av ortens herrgårdar och var en i hushållsgöromål och matlagning väl bevandrad kvinna. Och det var under en sådan anställning å Dagsnäs egendom som Jan Petter hade blivit bekant med henne. Jan Petter hade vid den tiden haft plats å herrgården som fördräng eller rättare och hade fått på sin lott att hämta godsets nya kokerska.

Jan Petter blev på detta sätt Lovisas första bekanting bland folket på gården. Och detta var ju att anse som ett plus för vidare närmanden. Men ingen av dem tänkte på, att det skulle bli något mera – allra minst den förstnämnde. När Jan Petter efter att ha hämtat vederbörande kom ut till sina kamrater, voro dessa naturligtvis nyfikna och skojade om likt och olikt rörande den nya "köksbjörnen". "Björn!" – sa han. "Det får I nog erfara! Hon är så liten, så hon räcker inte upp till spisen en gång. Vi får nog besvär att göra en trappstege till henne". Vare sig nu Jan Petter fick i uppdrag att göra en sådan stege och därvid kom hennes behag litet för nära eller hennes anrättningar smakade honom till denna grad väl, får vara osagt – men det blev nu så, att han tog sig an tösen och gjorde henne till sin livstids kokerska.

Men det var nu länge sedan detta och åren rullade allt fort. Jan Petter och hans gumma undrade om detta kunde vara sant, när den första arrendeperioden om 25 år visade sig vara till ända lupen. Väl hade mycket under de gångna åren blivit utfört. Jorden började komma i kultur och lämnade bättre skördar, barnen hade alla vuxit upp. Men 25 år är ju ett kvarts sekel och en lång tid av en människas liv! Jan Petter och Lovisa hade börjat gråna och gå litet framåtböjda, men ännu voro de ej till själen gamla och de ville ej gå ifrån sitt livsverk utan beslutade sig för att sitta kvar.

Kontraktet med markägaren omskrevs i god tid och innebar en del ändringar. Arrendetiden sattes som förut till 25 år men arrendesumman, som förut utgått med lägre belopp, med rätt för arrendatorn att utgöra det i dagsverken höjdes och bestämdes till sjuttio kronor per år. I stället för betesrätt å ej arrenderad mark för minst två nötkreatur, lämnades arrendatorn rätt, att av sådan till bete avsatt mark frånskilja (avgärda) den ena hälften till användning för sina djur under den föreskrivna tiden. Denna mark fick tagas närmast den arrenderade, invid där Gudhems och Håkentorps gränser sammanstötte med hemmanet. Arrendatorn förband sig, att ha tillsyn över stamhemmanets ägor, så att ingen åverkan skedde å gröda och hägnader samt att "ingärda sig själv".

En del föreskrifter med tanke på arrendatorns ålder gjordes även och det bestämdes, att om denne eller hans hustru med döden avginge före den utsatta arrendetidens utgång, så föreföll kontraktet och upphörde att från och med detta år vara gällande. Skulle däremot arrendatorn av ålderdomssvaghet eller andra orsaker ej kunna bruka jorden, så ägde han att avsäga sig arrendet och avträda det ett år därefter.

Lillegården ägdes vid denna tid av en Karl Ullholm men övergick 1890 till nuvarande ägarinnans fader August Wallinder, som å kontraktet nedskrivit följande erkännande av vad däri stipulerades: "Jag som nu (ny) ägare af Lillegården, Hornborga, för klarar mig mäd åfvan stående kontrakt till alla dellar nö(j)d, som intugas af Lillegården den 1 feb. 1890. – A. Wallinder".
Föräldraparet bor inhyses hos Feskars i Sätuna den sista tiden. 

Barnen

Från tiden för det nya kontraktets upprättande hopade sig också väntade och oväntade bekymmer över makarna men deras ihärdighet svek dem trots detta ej utan de fortsatte sin kamp. Det var ej nog med att ålderdomens krämpor inställde sig. Två av sönerna hemkom från Stockholm, angripna av den förrädiska folksjukdomen, lungsoten, och måste snart bäddas ned på kyrkogården. Det var de båda yngsta pojkarna. Huru de ådragit sig sjukdomen kan endast diskuteras. Man kan förmoda att de tagit skada av sin barndoms vistelse i jordkojan och att de smittats i staden – men man vet intet. De gingo där blott dömda – men det var gott för dem att äga hemmet, som de förut genom små penningförsändelser till föräldrarna bidragit att bibehålla. Nu kunde de dock endast visa sin tacksamhet mot dem med ord – jo, på ännu ett sätt! En dag ristade deras namn och födelseår på en sten där ute. Och den stenen bör vårdas såsom ett minne av ställets första bebyggare! – Jordägare, ortsbor och eventuella avkomlingar, hylla deras minne åtminstone därmed ! Det var emellertid icke endast krämpor och bedrövelser för dessa gamla. I deras liv fanns också ljusa stunder – arbetets och skapandets får ej glömmas, men det fanns också andra.

Fredrik Broddén

En dag kom en ensam ryttare på en ädel springare från den lilla järnvägsstationen Stenstorp, där han avlastat. Han ställde kosan mot Segerstad och därifrån mot Håkentorp och var sedan strax framme vid sin färds ändamål – Galjen. Vad den främmande ryttaren skulle där att göra och hurudant mottagande han där fick, kan läsaren själv tänka sig vid nämnandet av hans namn, Fredrik Jonsson Broddén, Jan Petters och Lovisas i Galjen enda nu levande son.
Fast bördig från ett fattigt och ringa nybyggar hem hade denne son kommit sig upp till en av huvudstadens förmögnaste borgare och var ägare till ett av dess största åkerier – häst – bilar funnos ej då. Han hade nu fått för sig att uppvakta sina gamla föräldrar och sin fädernebygd med ett av sina många ståtliga djur.

Under sin vistelse "hemma" red Fredrik omkring, påhälsande f.d. skolkamrater och andra sina bekanta och försummade icke att avlägga ett besök i sin första husbondes – patron Stenbäck i Gudhem – hem. Det var naturligtvis nöjsamt att få visa denne, hur ett och annat kunde ändra sig i denna världen. Vart Fredrik nu kom så beundrade man den vackra hästen samt den måhända lika vackra och ståtliga ryttaren. Och det ryktet spred sig, att Jan Petters pojke hade blivit miljonär. Men detta var kanche – åtminstonde då – en liten, liten smula överdrivet. Även Jan Petters dotter Augusta, som också begivit sig till Stockholm, hade där funnit sig till rätta och redade sig gott på en av henne öppnad servering. 
Fredrik Broddén var g.m. en engelsk lady och var åkare i Stockholm med ett av storstaden största häståkerier samt mycket rik. Systern Augusta var gift med en sadelmakare i Stockholm och innehade krogrörelse och hade det bra.

Jan Petter stannade i Galjen till år 1895, då han efter uppsägning avträdde sitt då 35 åriga arrende. Sedan Jan Petter och hans hustru övergett sitt livsverk Galjen, bodde de inhyses hos en familj i Sätuna, den s.k. Fiskarns, där barnen betalade för dem, och där de dogo, han 1906 och hon 1907.
Pera Petters stuga ligger högre upp på kullen där vi nu endast kan skönja en stenfot. 

Johannes Brodd

f1847 kom hit 1904 och hade varit soldat för N:o 323. Efter Jan Petter innehades lägenheten under några år av arrendatorn till den vidliggande lägenheten Hättebrunn, J. A. Lindberg, som övertagit arrendet under avtalet, att efter fem år på ägarens uppsägning avstå från detsamma och 1904 efterträddes han av f.d. soldaten Johannes Brodd från Bolum.

Denne var född i Bolum 1847 gift med  Maja Lisa Johansdotter född i Acklinga 1846, samt hade i sitt äktenskap tio barn. Rickard Otto, Karl, Oskar, Lars, Hilma, Mia, Mina, Arvid och Gustaf. 

Johannes Brodd hade som nämnts förut varit soldat och tjänade som sådan för Bredegårdens rote i Bjellum. Han var av gammal Bolums släkt och även fadern hade tjänat samma rote. Brodd var en envis och ilsken karl, varom flera historier äro i svang, och rotebönderna kunde aldrig göra honom till lags. En gång hade de sistnämnda täckt stugan åt honom och därvid spikat små brädlappar för fönstren i avsikt att skydda dessa från att bli sönderslagna av eventuellt nedfallande saker och ting. Olyckor äro ju så lätt framme, som man vet.

Hela tiden under det täckningsarbetet pågick satt Brodd som en bildstod på stenmuren invid stugan och såg på. Bara såg på. Han nändes ej röra så mycket som ett finger till de arbetandes hjälp. "Detta är inte mitt bygge!" sa han, om någon råkade be honom om en handräckning. Denna trilskhet och oginhet förtröt rotebönderna, som därför, när de slutfört arbetet ej brydde sig om att göra ordentligt i ordning efter sig. Bl.a. "glömde" de att taga bort de för fönstren slagna brädlapparna. På dagen jämt en månad efter täckningens fullgörande, kom Brodd knallande till rotebönderna och undrade om de inte skulle taga bort de för fönstren slagna bräderna. "Jag har väntat en hel månad nu och behöver inte ha det på det viset. Det finns skyldigheter….!" Sa han.

"Ja, är du så f-t eveten å lat, så du inte ids taga bort dom själv, så kan du gärna gå där i mörkret!" svarade dessa och skrattade honom rakt upp i ansiktet. "Ja, Ja! Men det finns myndigheter som tvingar er!" genmälde Brodd. "Du kan ju höra efter med de andra, så får du höra om de vill ta’  bort brädstumparna. Annars är det väl ingen annan råd, än du får gå till dina myndigheter!" blev beskedet. Brodd försatte hela dagen med att gå mellan rotebönderna och vädja till deras – skyldighet.

Dessa voro dock nu lika envisa som soldaten själv och dagen efter gick denne till sina s.k. "myndigheter", d.v.s. rotebefälhavaren och beklagade sig. Denne utlovade också syn – men när denna slutligen kom, så hade nästan hela sommaren gått till ända. Och till råga på eländet blev soldat Brodd av synemännen – förargligen – endast utlovad att själv taga bort de solskymmande brädlapparna. Rotebönderna voro emellertid å sin sida nöjda med sin bedrift, att und så gott som hela sommaren ha hållit den envisa och lata soldaten i – som det benämndes på militärspråket – "mörk arrest", och glömde ej att för alla sina bekanta och vänner påpeka – att "sådant läder ska sådan smörja ha".

Efter avskedet inköpte Johannes Brodd en liten stuga med tillhörande skraltig åkerlycka uppe i den s.k. Bjärsjömarken och bodde där vid den tiden – strax före innan han arrenderade Galjen – då axvallsregementena dit förlade sitt skarpskjutningsfält. De bönder, som ägde den dit nu hörande marken måste under hot om expropriation sälja den och torpare och andra, som bodde där, fingo också lov, att mot låg ersättning flytta därifrån.

Brodd bodde mitt ute på det tillämnade fältet, men när man kom och skulle övertala honom att sälja eller mot ersättning avflytta sina hus, så högg det i sten för de utsända underhandlarna. Han begärde ett pris – försvarligt tilltaget – och stod fast vid det. Det gick inte att pruta med honom. Officerarna blevo till slut förtvivlade över att ej rå med mannen och visste sig ingen råd. Deras instruktioner förbjöd dem att betala det begärda höga priset. Slutligen rågades måttet – det kom generalorder om en bestämd dag, då skjutningarna skulle börja och att allt till dess skulle vara i ordning. Huru man nu vände och vred på sig, hade man rumpan bak, och goda råd blevo värdefulla. Någon föreslog i detta sakernas läge, att man skulle skjuta ned stugan och på så sätt göra sig av med motigheten.

Det förslaget diskuterades också och det beslöts att följa det – på ett visst sätt. Ena regementets säkraste skyttar togs ut och sändes jämte några pålitliga officerare iväg till det nya skjutfältet. Efter ankomsten dit avlades först besök i Brodds stuga och man uppmanade denne att med sin familj ofördröjligen avlägsna sig från stället. Skjutningar med skarp ammunition skulle vid ett uppgivet klockslag – en halvtimma därefter – företagas och man ville ej ikläda sig några risker. 

"Ja, då får I allt skjuta mäk uj!" sade Brodd. "Ä dä billigare å försörja kvinna mi å barna, än å ge mäk dä begärda – så kör i vinn!" Brodds hustru och barn rusade vid detta blodiga resonemang genast på dörren och försvunno nedåt bygden – Men Brodd stannade kvar. "Ni gör som Ni vill, vi har sagt till och fritar oss från allt ansvar, om Ni inte lyder order!" sade officerarna och gingo sin väg. "Förb.- de gubbe!" svuro de bålda krigarna. "Vi ger f-n i hur det går, bara den här frågan kommer ur världen !- men han kanche mognar och ger sig av?" tröstade de sig.

När den angivna tiden var inne, ställdes manskapet upp och order gavs om skjutning med skarpa skott med stugans skorsten som mål men att man för undvikande av onödig skadegörelse på byggnaden i övrigt hällre skulle hålla för högt än för lågt. Spexet tilltalade i högsta grad mannarna som med friskt mod sköto allt vad tygen höllo ända tills signal om "eld upphör" gavs. Officerarna skyndade sig så fort benen bar dem bort till stugan för att besiktiga målet.

Och de kommo fram dit mötte dem en från grå till svart och brokig ommålad men i övrigt oskadad människoliknande figur, som sprakande av ilska förklarade, att nu skulle ingen mindre än f-n anamma dem. I egenskap av gammal "indelt" hade Brodd naturligtvis förstått vådan av att befinna sig i skottlinjen men också att på betryggande sätt söka betäckning, samt hade under den stund skjutningen ägde rum suttit väl skyddad bakom spismuren. Han hade dock där blivit bedrövligen målad av från skorstenen nedfallande sot och kalkbruk. Med stugan var det dock värre. I denna fanns inte så mycket som en enda hel fönsterruta, och dörren var full av hål.

Detta – vi kunna väl säga ömsesidiga – vettlösa äventyr, slutade emellertid till båda parternas fullständiga belåtenhet, i det att mellanhavandet gjordes upp på så sätt, att Brodd fick den begärda summan för sin stuga, med den lilla ändringen, att en del av beloppet sattes som ersättning för skada under pågående militärtjänstövning. 

Rickard Brodd var vid tiden för faderns "försäljning" av stugan i Bjärsjömarken dräng i Lillegården och det var kanche tack vare detta som Brodd nu blev i tillfälle att sätta sig ned i Galjen.

Johannes Brodd med maka och barn utanför Gattorp. 

Det förhållandet att Brodd efter stugans försäljning bosatte sig på Galjen medförde dock för denne alldeles opåräknade förtretligheter. Avståndet härifrån och till Bolum var ej större än att man, om man förut ej kände honom, snart nog fick veta vad han var för en. Ryktet är en faktor och om det rör sig kring så märkliga personer som Brodd, så dör det ej i första taget. När man nu fick veta att Brodd arrenderat Galjen, så sade i hans förflutna öden väl bevandrat folk, att det hade de länge väntat, att han, som en hel sommar haft mörkarrest, till det sista skulle hamna i Galjen! Folk som voro inställda på att retas och göra livet surt för andra slogo också "mynt" av detta och den på sitt sätt egne Brodd grämde sig däröver.

Gamle - Brodds hustru ägde på ryggen en stor s.k. oxel, för vilken hon ej nänts söka. En gång då denne var där ute i markerna passade hon dock på tillfället att konsultera den s.k. knivskärare Skiller. "Blir han svår å vell han ha betart, så springer’a", hade gumman räknat ut. "Hur länge har I hatt den kulan?" frågade Skiller. "I mälla fämti å säxti år!" svarade gumman. "Ja, ha den så pass till, så har I inte ont av den sedan!" ordinerade den ifrågavarande doktorn.

Brodds barn fick naturligtvis ge sig ut att själva tjäna sitt uppehälle. En av sönerna sökte sig t.o.m. så långt bort som till Stockholm och innehade där anställning vid järnvägen. Om denne liksom Jan Petters son ämnat bli miljonär, vet man emellertid inte. Pojken hade det emellertid enligt vad Brodd sade "gränsalöst" bra och tjänade grova pengar. Sonen skrev också ibland hem till föräldrarna för att få veta nytt från hembygden. En gång när han avsände ett sådant brev råkade en av kamraterna att få se utanskriften och frågade, vem han skrev till. "Till mina gamla föräldrar!" löd svaret från ynglingen. "Ah – har du dom i Galjen?" utbrast den andre och skrattade.  Efter denna dag skämtade man i tid och otid med broddsonen om denna sak och utpekade honom, som den "som har sina föräldrar i galjen".

Detta förtröt då sonen – som redan förut i hembygden fått umgälla dumheter – så, att han ombestyrde lägenhetsnamnets ändrande till Gattorp, vilket då, emedan det ej var jordeboksfört, lätt skedde å vederbörande pastorsexpedition, ehuru det ej vunnit ortsbornas erkännande.

Ture Arvid Brodd

f1888. Gamle Brodd utförde under sin tid på denna plats inga stordåd. Stenarna voro ej hans. Vad skulle man arbeta onödigt med andras för? Det var ingen som tackade honom, om han slet ut sig i förtid. Johannes Brodd överlämnade 1915 efter överenskommelse med ägaren arrendet till sin son Arvid, vilken är värd en eloge för vad han där uträttat, ehuru markägaren p.g.a. "bondevänlig" lagstiftning till en god del fick betala fiolerna. Till följd av de gjorda förbättringarna erhöll nämligen denne en mycket ringa slant för jorden, när denna i kraft av ensittarlagen vid arrendetidens slut år 1933 fråntvingades honom. Ja, det var med nöd och näppe, att han ej fick lägga till. För hade det gått riktigt efter lagens paragrafer och arrendatorns uträkningar så skulle den senare ha fått en bra slant utom jorden. Det var nämligen så att av arrendatorn och andra angränsande igångsatts en utdikning av den s.k. Vargmaden för detta företag – vilken ålåg ägaren att betala – belöpte sig för gårdens del på ett högre belopp än det vartill lägenheten värderades.

Som man kan förstå var Arvid Brodd en enligt socialistiska åsiktsbegrepp utomordentligt förståndig karl och det är att förmoda att han är en hängiven beundrare även av nuvarande fiskalistisk jordbrukspolitik. När Arvid Brodd 1915 erhållit transport å faderns 30 åriga arrendekontrakt märkte han genast att förut, beträffande kvitteringen av arrendebeloppen, ett stort fel blivit begånget, i det att gårdsägaren kvitterat arrendet å kontraktena och införde nu det naturligtvis "rätta", att arrendatorn gjorde det. Genom Arvid Brodds insatser är nu detta ställe i de flesta avseenden ultramodernt, med nya hus, elektriskt ljus och kraft, vatten-, avlopps-, och värmeledningar, m.m. – och han har även satt upp med dragare för jordbruksdriften – något som aldrig förut funnits där – nämligen en av forna tiders svenska dromedarer – en Oxe – den sista i bygden.

Arvid Brodd med sin oxe, som han visade på bla Axvalla marknad.

Han hade en oxe ibland köpte en häst, men köpte tillbaka oxen. Arvid och Signe flyttar till Brattlid Valtorp 1961.

1961-65 Gustaf Uno Frisk f19290321 ? kom 61 - 65 då de flyttade till Grolanda
Berit Niklasson 64-5; 
Carl August Edén f1915 kom 1975-
Verkstadsarbetare på P4, sedan vederbörandes dotter och måg.
Frisk säljer till 30 500 kr
förman Carl August Eden och Brita flyttar till N Kyrketorp och dottern ärver till svågern
sonen Edberg med sambo renoverar nu. tel 455074.
1945 ordnar man utfarten över Vargamad. 

Vargama eller Hälle under Borregården

Här finns som nu första man bs Johan Jonsson f1793 med hustru och son Per som flyttar till Slöta 49 
inhyses Vargama Berndt Johansson f1803 kom fr Åkatorp 1827 och dör 43 beskrivs denna period som bs 
inhys Johannes Jonsson f1793 kom 44 men mer vet vi inte Carl Petter Jonsson f1821 från Byarum men vi vet inte när och en Johan Johansson stat dr som flyttar dit 46; Gustaf Svensson f1815 kom 46 
Torpet finns med redan 1878 års karta men omnämns redan 1860, som en fastighetsbildning i samband med överlåtelse.
Johannes Olofsson f1817 kom 1852 men flyttar till Danderyd 1865 och avlöses av torp Johannes Kron f1823 som kom från Skattegården i Ugglum. 

Lars Johan Brandt Glad

var arrendator av Kullagärdet 1913 innan han flyttade hit 1913. Han hade köpt av Stenbäckarna och han hade ju arbetat på Gudhem innan han kom hit. Han ha kommit hit 1904 och stannar till han dog. Farfar var hemma i Ingatorp och hade med sig en hund som hette Leddy och barnen Lundin var hemma i Vargama och hjälpte till att plocka potatis.
Falk N Hälle Gudhem hade haft det, En Bert Rundgren är emellan 1930 - 1940.
John och Edit Larsson f1905 Isaksgården köper de 1928 och säljer till Gustaf 1947 och flyttar sedan till Skövde.

Gustaf Johansson

f1916 gift med Emma Landin. Gustaf är Lita Gustafs och Teklas son. Han var snickare och murare. Han var också chaufför till Torstensson i Broddetorp.
Sonen Petter Johansson har tagit över fram till 2000.