Brobacken

Carl Ullholm som brukade Lillegården och dör 85 finns med som en av initiativtagarna till denna marknad, och finns med på aktiehandlingar i Hornborga Marknadsbolag. L J Jonsson (Brodén?) och Anders Johan Svensson f1850 som bolagstecknare. Anders köper 9 aktier och är utfärdare av dessa papper och vi kan anta att Bolaget började detta år 1884.

Marknadsplatsen upphörde kring 1910. Det var alltid frestande för barnen att gå dit i stället för till skolan. Härtill hörde att bron vid Hornborga var samlingsplatsen för ungdomen när dans var på tal.

Hört på Brobackamarknan: Till ett av klädstånden framkom en gumma av den mera robusta typen och bad att få se på kalsonger "Va sa dä vara för sårt ?" frågade krämmerskan. "Dä kvettar vecket!" svarade gumman. -"Dä Anners har fram, dä kan ja ha bak - ta karkalsånger!". De kringstående unga flickorna rodnade och krämmerskan och alla andra hade svårt att hålla sig för skratt Ond. -

Badhuset

Skolläraren Holger Furås ordnade så att badhuset tillskapades. Badmästaren hette Ragnar Löngren, som vid sidan av detta var postbärare och kaffehandlare. Kaffe Lundgren förut bagare och lantbrevbärare skötte stället knappt in på 70 talet. Johannes Jonsson köper av badhusföreningen och brorsonen Kurt Jonsson köper och gör det i ordning till sommarstuga.

Skrap Olle

förr fanns här en en sommarstuga, som nu utvecklats till en ordinär villa. Olle Karlsson från Tunhem körde väghyvel. Gösta Persson i Kloars Håkentorp dotter bor nu här.

Busschassi

Skara Andersson bodde i sluttningen kallades qvartingen antydande etylproblem. Hade varit busschaufför och tidigare svarat för distribution av alkohol via inlånade motböcker. 

Barnkolonierna

under Backgården. Ida Andersson Baptisterna i Lundsbrunn bygger upp det en för pojkar och en för flickor. Barnen åkte tåg till Broddetorp och gick sedan fram till målet för sommaruppehållet. Systrarna Jonssons konditori levererade brödet.

I norra kolonierna har man byggt ett litet kapell och två sovannex på gården. Kraven på närvaro av sköterska gjorde att det var svårt att driva kolonierna. Ida Anderssons högra hand lever fortfarande i Lundsbrunn. Åke läste i dagarna. Den södra har Niklas Fällström förtjänstfullt renoverat. 

Bläses

Torp vid den som marknadsplats förr nyttjade delen av den nu kring kanalande allmänningen Brobacken. Den här nu varande vattengölen hade av honom torrlagts och odlats. Stugan var i levande äldre personers barndom riven den hithörande jorden brukades i det längsta av Valla Pär f1829.

Vi svänger nu av mot Vilske Kleva. Bakom som nu är ett grusupplag ligger resterna av den guldbrytning som skedde här tidigare år. Låt oss se vad tidningsartikel från 1920 har att berätta.

Halleberg

Folke Jönsson f1891 kom hit 1939 och delar sedan från 50 bostaden med sin son och sonhustru.

Guldgruvan

Biskop Ofegs Guldgruva

I Hornborgabygden finns en sägen, som berättar, att där finns en guldgruva, och en annan som påstår, att Hornborgaån förer guldsand och att man fiskat guld ur sanden på åns botten. 
Att dessa sägner icke äro utan grund finna vi av berättelser av gammalt datum. En biskop Johan Ofeg i Västerås som levde på 1500-talet, skriver därom följande ordagrant återgivna häntydningar.
”Gullberget ligger i Västergötland i Gudhems Härd och Hornborga socken uti Broddetorps Gäldh vidh eena ällff emillan Skedvij och Schara å den röda sanden är groov på, därför leeta uth den vägen, som löper från Örebro, der finns det. Härom må du låta guldgrävaren leta, ty det är sant både om Gullberget och Gullsanden. Jagh ville väl mera därom skriva om jagh visste Guds prijs vorde därmed förökat. Män jagh Biskop Ofeger tänkte på Christi döds och nampns försmädelse vid Sala Grufva, och Satans dageliga rop och åkallan. Män om Gullberget är sannerligen visst, och sanden må du profva, dock med bägge Parterna hörer kånst till med Guds frucktan.” 
Om Biskop Ofegs berättelse varit känd eller om guldgrävare ändå sökt guld i trakten är svårt att avgöra, men visst är att man i början på 1700-talet sökt guld i Hornborgaån, som därigenom blivit mycket beryktad.
Det berättas om en svärdfejare vid namn Strömsten, som varit utrikes för alkemin och därigenom blivit fattig genom sitt guldmakeri, att han år 1731 ingick en förbindelse med en bonde som mot erhållande av hälften av guldet lovade att bestå kostnaden för guldets vinnande ur å-sanden. Huruvida sanden innehöll någon större mängd guld eller blott den i sand vanligen förekommande mängden, lämnas åt nästa lycksökare att utforska. Alltnog, man lyckades utvinna guld som motsvarade en dukat i vikt, men som efter en guldsmeds prov befanns vara något blekare än vanligt guld. Guldet, som motsvarade ett värde av 6 daler silvermynt, betäckte emellertid icke omkostnaderna, vilka förutom körslor arbete och förtäring, slutade på ett belopp av 12 daler silvermynt. På grund härav ville bonde icke längre fortsätta med detta bolag utan drog sig undan varför arbetet avstannade.
Det återstår således ännu för den guldtörstande att finna biskop Ofregs guldgruva. 

Guldvaskning efter amerikansk metod: mycken mull men lite gull.

Som bekant har man i år letat efter guld i Hornborga eller närmare bestämt i backe backe som ligger inne i den krök Hornborgaån gör strax strax söder om Broddetorps station. Huruvida grävningen givit något resultat vet man ej.
Att det skulle finnas guld där är det inte många som tro på, men det har likväl traditionen för sig och en gammal tradition till på köpet. Den går nämligen över trehundra år tillbaka, i tiden.
Biskop Ofeg i Västerås, död 1574 är den förste som berättar om guldet i Hornborgaån. Han skriver:
"Gullberget ligger i Västergötland i Gudhems härad och Hornborga socken uti Broddetorps Gäldh vidh eena älff emellan Skedvij och Scahara. Den röda sanden ähr groof på derföre leeta uth den vägen som löper ifrån Örebro, der finnes den. Härom må du låta gullgräfvaren leta, ty det ähr sant både om Gullberget och gullsanden. Jagh ville väl mera derom skrifva om jagh viste Guds prijs varde dermed förökat. Män jagh biskop Ofeger täncker på Christi döds och nampbs försmädelse vid Sala grufva och Satans dgliga roop och åkallan. Män om Gullherget åhr sannerligen visst och sanden må du profva, dock med bägge parterna hörer till med Guds fruchtan

Andra gången som denna guldfyndighet diskuteras är under drottning Kristinas förmyndareregering. Förmyndarerådet hade frågan före den 14 jan. 1636. Följande år fick Proberare Qvensel i uppdrag att undersöka en del föregivna fyndigheter. Sannolikt var Hornborgafyndigheten en av dessa.
Auskultanten Peter Svedberg, som 1723 följt borgmästaren Henrich Schnack på en resa till Västergötland för att undersöka fyndigheterna där, gjorde prov på stenar och jordarter. Härom berättar han: "Bemälte stenar vore af hvit och röd sandstensart, sanden endels brun, mörk och ljusröd af förderfvad qvarts, endels glimmande och glittrande af hornbergsslag. Jordarterna bestodo i jordmylla av brun, mörck röd och blek färg med små ljus sandbemängd. Af dessa sorter 40 profver gjordes, ibland hvilka ganska få högst hölje 1/4 lod silfver efter centenaren, som för dess ringa silverhalt på guld icke försöktes"
År 1732 kom hem från Tyskland svärdfejaren Strömfelt, som varit Karl XII:s svärdfejare. Han hade en broder som var löjtnant i Dala och en broder fänrik i Häggum. När han fick höra talas om guldet i Hornborgaån reste han dit 1731 och lät undersöka sanden i ån. Då han fann guld där satte han, arbetet i gång och fick verkligen guld till 6 dal. s:mts. värde, av vilket gjordes två ringar. Det var emellertid ej lönande, ty omkostnaderna voro flera gånger större än värdet av det vunna guldet.
Så nog finns det guld i Hornborgaån.
För resten har signaturen, varit med om att vaska ut guld där för blott några dagar sedan.
Och om det äventyret berättas här.
Undertecknad och ett par andra ynglingar, som inte hade något emot att fiska guldklimpar i Hornborgaån, drogo tidigt en morgon på väg. Att humöret var rosenrött behöver väl inte sägas. Vi funderade alla på allt det vi skulle köpa när vi väl fått en säck guld var. Förr skulle vi nämligen inte sluta. Betecknande nog tänkte vi alla tre först på att skaffa oss var sin lyxbil, en sån där som gör hundra kilometer i timmen utan vidare, när ingen av ordningsmakten är tillstädes. Och som var det mycket annat som skulle bli vår egendom bara vi fått upp guldet. Aldrig har vägen till Norra Vånga varit så kort som då. Vi skulle nämligen dit för att hämta en gammal guldgrävare som varit i Californien i femton är och sålunda förstod sig på guldvaskningens konst. Ty i den voro vi tämligen obevandrade. Vi hämtade vår guldgrävare och sen bar det iväg med Hornborgaån som mål. Vi hade en spade och en hacka och en tomsäck och en bunke med oss. Den senare betraktade vi med ömma blickar. Det var ju i den som det snöda och röda guldet skulle vaskas fram på gammalt guldgrävaremaner.
Vi stannade vid bron över Hornborgaån. Det var lite vatten i ån vilket var tur för oss. 
Desto lättar skulle vi komma åt den eftertrådda guldmetallen. Jag blev högtidligt stämd " Här rinner vattnet "- tänkte jag –, "och vet inte av att under dess yta hopas rikedomar och inte heller vet vattnet att nu skulle det bli annat av. 
Vår guldgrävare tog bunken under armen och hackan i handen och så stegade hela karavanen ned till åkanten. Där uppe gick sandstenslagret i dagen. Där har vi berget sa guldgrävaren, och så klättrade vi upp till guldklimpen. Vi rafsade fram stendammet mellan sandstens lagren och lade det i bunken. När den blivit fylld till en tredjedel, masade vi oss ner till ån igen. Nu vidtog vaskningsprocessen.
Bunken fylldes med vatten, innehållet rördes om och det som kom ovanpå skakades ur. Denna procedur upprepades gång på gång, tills det fanns bara en liten rest kvar på botten. Då kom det stora ögonblicket. Sakta och försiktigt sattes den lilla grushögen på bunkbottnen i rörelse med vattnet, så att de, tyngsta partiklarna sjönko längst ner. Sen var det bara att sakta luta på bunken så att det lättare gruset följde med vattnet och lämnade det tyngre kvar.
Jag tittade i bunken. Längst ner låg det ett lager av svart grus.
"Det är det tyngsta" sade guldgrävaren, "näst guldet".
"Men det syns inte något guld till", sade jag.
"Vänta lite" svarade han och lutade på bunken. "Se där!" 
Jag tittade en gång till.
Bredvid det svarta gruset syntes en liten tunn rand av brunt slam.
"Där ha vi guldet", sade guldgrävaren.
Jag tittade en gång till. Jaså, såg guldet ut så där i sitt naturliga tillstånd. Hittills hade jag bara sett det i form av förlovningsringar och femkronor, och i den formen var det mera gult än rött. Här var det rödbrunt.
Det var den första reflektionen jag gjorde. Så gjorde jag en reflektion till och det var, att det var så rysigt litet guld i vaskbunken. Det var inte mer guldhaltigt slam än att det kunde få plats på en ettöring. Var voro guldklimparna, som jag trodde skulle ligga kringströdda lite varstans?
"Det här ser inte vidare lönande ut", sade guldgrävaren. "Det blir inte till maten ens".
Jag tog av mig mössan och funderade ett slag.
Vi gör ett försök till", rådde jag.
Och det gjorde vi. Men resultatet blev lika nedslående. Guld fanns det nog men inte så mycket att det skulle löna sig. Som tidsfördriv kunde man ju hålla på med det, men förtjäna pengar på. det - nej det gick inte!
Men så tittade jag mig omkring på landskapet. Där fanns det guld, guld i massor. Träden hade börjat kläda sig i sin höstskrud. Det var rött och orange och guld i lövmassorna. Det var så vackert, det färgrika höstlandskapet, att jag rent av glömde bort att jag var ute för att gräva guld. Naturens skönhet fångade mig helt, och dess skönhetsskatter voro mina fullt och odelade. Och det kostade ingen möda att fånga dem. Det var bara att ta emot. Och med den rikedomen foro vi från Hornborgaån, och den rikedomen kunde ingen ta ifrån oss. 
Är det någon som vill försöka att komma åt guldet i sandstenen där ute är det bara att gå efter denna beskrivning. Det är så enkelt så Jag hoppas bara att jag får en vacker procent av vinsten eftersom jag har yppat hur man ska bära sig åt 
Välkommen efter Sören. 

Lanses Eriksberg.

Ställe på Hornborga allmänning Brobacken, å västra delen norr om landsvägen och folkskolan.

Sven Lantz

Här uppförde något efter laga skiftet en då avgående soldat för Hr Lages gård, Sven Lantz f1816 åt sig en stuga och uppodlade en mycket stenbundna marken runt omkring. Lans lade av den uppodlade stenen en väl tilltagen mur runt omkring stället, men sålde den, när denna var färdig till församlingens då företagna bygge av ladugård å Prästgården, lade en ny mur och sålde även denna, medan den uppförda tredje muren fick stå kvar och än i dag gör det.

Omkring mitten av förra seklet då ännu fanns gott om vargar, var Lans en flitig jägare och sköt när tillfälle erbjöd sig naturligtvis även sådana. Han var en av de få i bygden som bestod sig med jaktgevär - som var litet hanterligare än de militära skjutdonen och voro avsedda för hagel men eljest en sk mynningsladdare. Vid ett tillfälle sände man i Nerebun efter Lans - en flock vargar hölls där hade rivit en so i Hwassagården och ville ej låta sig skrämmas bort. Lans tog då sitt muskedunder och gick dit och sköt i trädgården två av bestarna men då sprungo de övriga självmant och han hann ej ladda om. Han var även i sin dag trogen fiskare och hölls mycket ute i Hornborgasjön.

Lans var i sitt liv en ordentlig och redbar man - men hade en vana eller ovana att vid inryckningarna alltid häva sig full och då oftast blev så redlös, att man fick vara beredd med s.k. kronskjuts till honom. Sven Lans dotterson Albin i Hackåsen, när detta skrives socknens kanske minnesgodaste åldring - var under fullgörandet av sin värnplikt på en manöver i Vedumsbygden och råkade där ut för ett slumpartat sammanträffande varom han gärna berättar. Albin hade en dag - avsiktligt kommit ifrån truppen samt gått in i en stuga och frågat den där boende gumman om det stod till att få köpa en kopp kaffe, viket denna också lovade honom. Under tiden det beställda kaffet stod på spisen råkade gumman fråga var han varifrån och sade vid hans upplysning om ortens namn Broddetorp - att hon haft släktingar där, fast ej på länge avhörda och utfrågade honom därefter om hans släktingar och var de bodde.

Mina morföräldrar är Sven och Greta Lans. Han var soldat för Skräddaregården omtalade då beväringen utan aning om att någon skyldskap med gumman kunde förefinnas. Sven Pettersson Lans undrade gumman, väl för säkerhets skull varefter hon på det jakande svaret utbrast: "Käre nån då är vi ju släkt. Ja, Du ä allt ett grånna liker murfar, dä ser a". Aldrig hade Albin väntat sig att få ett sådant mottagande å en för honom främmande ort för det blev nu inte bara kaffe, utan allt huset hade kom på bordet, och sen lite i renseln också. Ja hade dä ente varit för å hinna upp di andre , så hade ja nock sluppet den dan. slöt berättaren som dock icke tänkte på att närmare taga reda på släktskapsförhållandet mellan sig och gumman, vari han aldrig fått någon klarhet.

Albin och Charlotta Eriksson 

Albin f1871.  Paret friköper svärföräldrastället och tjänar som skolstäd eller vaktmästare vid folk respektive småskolan. Tre barn varav Carl Allan skapar skandal i Stommen Sätuna och slutar som matfriare på Sörgården i Bolumstorp.

Georg Roslund och Vivian köper ställer och Lars Eriksson lägger vasstaket på stället. 

Gamle Rättars, Hageberg

Stuga på Hwassagården mark där efter varandra bodde två före detta rättare från Bosgården, varav den förste efter härstamningstorpet på Bjurum benämndes Vänars Pär. 

Här kan ha bott en Selma med en storväxt son John Larsson född omkring 1915. Gillis kunde få skorpor av tanten men de smakade inte utan han gömde dem i stenmurn. 

Från backstugan Åsen flyttar 1917 och här bodde senare stataren och torpare Johan Alfred Picklod Andersson f1863, vars änka Anna Charlotta Brage f1870 ännu 1952 innehade stugan. Stället kallas Hagberg å ofri grund. Alfred och Lotta Andersson bodde i den lilla Stugan han var arbetare på Bosgården 2 barn Harry och Venny som dog ung. Lotta Brage hade en syster Hedda Brage var gift med en Friberg de hade en pojke urmakare Valfrid. Anna Charlotta Brage f1870. Stället heter Hageberg u Hwassagården.

Harry Andersson f1899 gift med Johan Jonssons dotter Märta var kalkarbetare i Bjellum och senare järnvägstjänsteman. Han köper stället av Berta 1964 för 200 kr.

Olofstorp, Olle Pettera

Torp under Bosgården Olle Petter, som var måg till Kuska Karl, tjänstgjorde här som kusk och blev sedan arrendator till ½ mtl Kärragården i Bolum, där han slutade sina dagar några år in på detta århundrade. Gumman Lina var rimligen dotter till Kuska Karl. Olle Petter Olssons och Linas barn voro Karl, David och Anna. (Gerda och Assar enl db)

Dahls Carl 

Carl Johansson Dahl f1841 fanns här före 1900 och dör på stället 1915 och änkan flyttar upp till Fridhem på Hakåsen. Torpet såldes till huvudgården efter deras död. Stenstuge Tidels Carl kom hit 15 men flyttar redan året därpå till Lugnet strax intill. torparen Frans Vilhelm Nord ersätter men blott för ett år för att återvända till Bjurum. 

Robert Gustafsson f1889 kom 1918 till 1921 

Senare innehavare har varit Frans Blomqvist f1889, som omkom genom olycka under lastning med timmer å stationen Falköping 1931. Enka med barn får sedan hjälp av socknen att uppföra en stuga nära småskolan.

Anna Hallin och Sven Hallin

f1878. Sonen gifter sig med Dagmar, Gustaf i Kilstorps dotter, och den nya familjen stannar i det så varande  backstugan om än i sämre skick än Lottas strax öster därom. De tar hand om Anna till hennes bortgång och flyttar själva 1944 till Svensgården på andra sidan.

44-55 Carl Ragnar Dahlgren slaktare f1903 kommer 1944 från Bjurum och stannar till 55 då han flyttar till Falköping. 

Arne Rickard Larsson f1904 58-60 Falköping

Ernst Henriksson f1904 kom 59-

Johan August Fritiof f1894 50-1, Bolum 

Sixten Gustafsson 

51-60 och flyttar sedan till Backgården 

Nils Ågren 

f1916 som omkom i älgjakt. 59 - 69 

Eva Dahlgren från 1975 och framåt ordförare i Broddetorps och Valle Blind.

Slöjdes

Stuga väster om föregående och strax intill den nedanstående Vallgrens, där Slöjden - gårdssnickaren Stjärna och efter denne en statare vid namn Gustaf Snygg från Dala sist residerade. Snygg blev sedan statare vid Bosgården, Oxladugård på Ekornavallen och efter det denna blåst omkull utan att återuppföras, torpare på gårdens skogsskifte i Broddetorp, och flyttade med sig stugan till Hallamossen. En son till Snygg var soldat i socknen under namnet Widell.

Gotthards

Stuga mellan Slöjdes och Bankes vilken före sitt rivande på 1880 talet var ett mycket bristfälligt skick. Här var den siste före detta soldaten Gotthard med sin familj bosatt. Mannen var bördig från en stuga bredvid bysmedjan, benämnd Gamle Gotthards.

Omedelbart väster om Bankestugan låg ett torpställe benämnt Åsen, vars manbyggnad under 1870-talet ersattes av en ny sådan. Åbyggnaderna tillhörde i detta fall gårdsägaren men innehavarna, som ju inte vore bundna av ägarförhållandena, växlade därpå icke onormalt ofta. Patron Jönsson på St. Bjurum som då ägde gården kunde väl konsten att få sitt folk att stanna. Torpet innehades i slutet av 1800-talet av den efter detsamma uppkallade Åsen vid namn Bonander, vilken emellertid föregången av barnen bland dessa Åsars Henning utvandrade till Amerika. Den åsyftade torparen torde vara Johannes Jonsson f1824 i Segerstad, som var gift med Lotta Lundell och barnen voro Emma och Anna, som alla åker sedan modern avlidit.

Johan Alfred Picklod f1863 bor här från före 1906 och flyttar till under Hwassagården längre österut längs gatan 1917. Rättare Linus Lundberg stannar här från 17-21 då han flyttar till Fyrunga 

Emil Andersson

Denne efterträddes av Lelle Bankes son, Carl Emil Andersson f1864, som köpte sig en hemmansdel PerHåkansgården i Broddetorp i sin tur efterträddes av gårdens trotjänare Gamle Kusken, som där lämnades tillfälle att slå sig till ro från sina dittillsvarande omsorger på gården och vid stugans återfallande till ägaren upplåts denna till gårdens ladugårdsskötare Robert Gustafsson f1889, som där var boende i stugan då stugan i början av 1930-talet till följd av eldsvåda jämnades med jorden utan att mer återuppstå. Robert och Anna hade två pojkar Åke och Sixten som behövde barnpiga så att Anna kunde vara med och arbeta på fälten. En dag när Robert är på väg tillbaka från kvarnen ser han att det ryker hemma och han rusar fram men enligt traditionen så omkommer hans dotter. Barnen är i övrigt redan i säkerhet. Roberts sjukdom bryter ut i samband med detta trauma och han blir aldrig sig själv igen.  Robert övertager sedan Backgården efter 1930 . 

Carl Gustaf Vik f1881 efterträder Emil Bank redan 1902-05

Johan Albin Andersson f1859 kom 05-13 då de lämnar för Sjogerstad 

Robert Gustafsson finns här från före 31 och fram till 34 om det är då som stället brinner?  

efter dem står antecknat Nanny Johansson enka efter Carl Andersson Löfåsen kom 36 och dör 1937

Lasses

Eljest benämndes stället efter den föregående innehavaren för Lasses. Den senare bar namnet Larsson och ovanligt nog nämndes vid tillnamn var också ladugårdskarl vid gården. Han beskrives som en särskilt vad utseendet beträffar originell karl, men har icke efterlämnat några minnen av i detta sammanhang lämplig art. Larssons hustru Anna dog enligt traditionen som änka den första mars 1879. Av makarnas två söner blev Alfred rättare på Bäckabo egendom i Friggeråker och Lars Gustaf, nämnd som fadern torparen under Bjärsgården i Häggum, där han 1926 något över 80 år gammal avled å det torp Halleberg som han själv brutit där uppe på Billingen.

Lagårs Kalle

hade som framgår av de insamlade släktuppgifterna tre döttrar. Han var gift med en av Bankes döttrar.

1. Emma gift med sold Flod, som drunknade. Tjänade därefter hos en herre af Jochnick på Flämslätt, vilken mycket uppskattade henne och gav henne pengar, så att hon icke allenast ägde sin bärgning till döddagar utan även lämnade en god slant efter sig. Död hos en syster i Päregården Bolum.

2. Klara gift med en torpare St. Bjurum Karl Andersson Fyrbygget. Barn: Gustaf, Erik, Anna, Ragnar, Sven, Agda, Urius, Lina, Artur, Hilner.

3. Ulrika ogift men barn ändå. Barn Arvid, Ellen, Ivar och Karl. Varav den äldste hade så fint fäderne, att han i orten titulerades Ridderstöm. Eljest benämndes barnen efter modern för Rikes eller Ulles.

Om torpets siste innehavare finnes ingen nämnvärt att andraga, endast att efter mannens död stugan av kommunen för anmärkningsvärt nog samma pris, som Bankes, såldes som bränsle till en av socknens bönder med den kontrastrika benämningen Halt Rapp. Änkan som led av apati, inhystes hos den på andra sidan ån boende torparen Blixts Hustru, som ansågs behöva den lilla därav flytande inkomsten.

Beslut om försäljning av Karl Svantessons stuga och kvarlåtenskap å offentlig auktion fattades den 10 dec. 1899 och samtidigt beslöt stämman att de frågor rörande fattigvården såsom utackordering av Karl Svantessons änka med mera skulle av ordförande ombesörjas. Efter att under flera år ha för år varit utackorderad till folk i socknen med ny husbonde varje år kom änkan helt på fattigvården. 

Rörande det skick vari Lagårs Kalles stuga och lösegendom vid försäljningen befann sig må till belysande av familjens levnadsförhållanden och Ingas duglighet som husmor anföras vad då sades, att för transporten från stället av det där inköpta icke behövdes vare sig hästar eller andra medel - det gick ändå på tusenden fötter samt var både utan och innan bemängt med knallpulver. Lagårs Kalles stuga var genom sitt läge i nedersta kanten av den erosionsdal, vari Hornborgaån framrinner ibland utsatt för riskerna att bortspolas av vattenflödena och när de s.k. is stämmorna kommo eller väntades fingo inbyggarna söka sig härbärge hos  grannarna. En gång på Lasses tid före 1870 - inträffade ett mycket starkt skyfall och vattenflödet i ån var fruktansvärt - ingen trodde då annat än att både Lasses stuga och stugorna på Fjället å andra sidan ån skulle sopas bort. Lasses hade i all hast fått lämna sin stuga, utan att ens hinna stänga dörren efter sig och när man sedan vattnet sjunkit så pass att den värsta faran var överstånden kom in i stugan möttes av en unik syn: på golvet låg en jättestor gädda, som infångades och blev ett välkommet tillskott i hushållet.

Hallingen 

här bor torparen Anders Tapper Jonsson bodde här hela 70 och 80 talet änka Cajsa Johandotter f1835 enligt vilket kan ge oss lite hjälp. hon flyttar 1917 till Varnhem. Vi vet inte var det låg ännu. 

Vallgrens

Stuga på nedersta avsatsen mot Hornborgaåns bädd eller från framfarts vägen till Bosgården bakom Lagårds Kalles. En annan stuga skall förr ha funnits något väster om den av en skräddare Jonas Vallgren omkring år 1880 här uppförda. Vallgren var gift med före detta sold Gotthards dotter Lisa och hade till sin hjälp i skrädderiet dennes bror Lars, som för sin på ryggen burna puckel benämndes Lars Kula, men lärde sig aldrig att skära och märka, varför han efter svågerns förut inträffade död endast kunde skära byxor. Lisa och Lars levde flera år efter mannen och svågern så gott som samtidigt med endast några timmars mellanrum samt begravdes i samma grav. Båda åtnjöt till det sista understöd av kommunen, men voro, vilket man efter deras död fann icke beroende därav, då de överallt i sina gömställen hade pengar undanlagda. Jonas dog 1907, Lars och Lisa 1922. 

Barnen blev tillsagda att inte ta emot de kakor som Lisa bjöd barnen. Kakburken hade hon under sängen och var rester efter besök på andra gårdar. "Ät inga kaker de ska hönsen ha". Efter syskonens död var en sömmerska Anna Hallin någon tid bosatt i stugan, som dock av den understödsgivande myndigheten snart revs.

Grenastugan 

här bodde Lasse Kula med sin syster, här bor Anna Hallen på 30 talet och kom 

Åsen 

kallas ett torp som ligger innanför Dalen och som disponerade den lada som nu ingår i Bankastugan. Stället revs 1935. 

Siste innevånaren är Julius Abrahamsson som kom hit 32-36 och flyttar på mars 35 (361109), då stugan rivs. Han disponerade ladan som låg ute vid vägen, som ehuru var mindre än den som låg alldeles intill stugan och som disponerades av Dalen. Marken var sur och huset luktade mögel och vägen dit var belagd med sten för att man skulle kunna gå torrskodd fram på vägen. Julius disponerade delar av Bankestugan för redskap och sina höns. Nedanför Bankastugan fans en kokplats där Märta kokade kläder och kokade potatis till sina greser. 

Fia och Frans

hade den lada med gavel åt vägen som låg här. 

Fjellet Hallingen Hallerna vi får reda ut detta. 

mer ett uttryck för ett område än en speciell byggnad

torp Vik bodde här följd av inhyses enka Cajsa Johansdotter f1835 och hennes syster Inga Johansdotter f1840 båda Gudhem 

Stataren Carl Alfred Olofsson Tyrén passerar här med sin familj 1909-10 från Håkentorp till Versås, Karl Fredrik Blixt samma från Skärv till Hallingen 10 till Varnhem 11. 

Backatorp  

kan det ha legat här stat Gustaf Larsson f1840 har bott här från före 00 och efter 13 och där sonen Anders Gustaf Larsson bor fram till sin död 1946. Han efterträds här på Backatorp av toffelmakaren Elof Carlsson Kron f1898 från Sandsjö 1946-48 

Julius Abrahamsson bodde här och disponerade den vita ladan som vi nu har bevarat under Bankastugan. 

Backatorp under LarsSvensgården 2'14
här bodde Frans Källström Kjellström och Ester fram till 1958

Fjellet

backstuga heter det ställe där Blexes bodde och han finns här hela per 01-13. den är uppenbart skild från den som Ulrika bodde i fram till 01.

Fjellet 

finns här inhys Inga Cajsa Andersdotter f1832 det skulle kunna vara Ladugårds Carls som bott här . Änkan delar utrymme med Rika 

Dala Dalen

Torp under Bosgården nu kallat Dalen.

Johannes Dahl

Dess förste av traditionen omtalade innehavare hette Johannes Dahl och hade varit soldat samt från tiden strax efter laga skiftet torpare under gården, å den mark där det förut låg, var Tå eller allmänning. Dahls hustru hette Ingrid men i övrigt vet man ej mera om honom än att modern hade krog i byn. Dahl hade vid sin död en son och tre döttrar. Hustrun gifte emellertid om sig med en Per och fick ytterligare en son Anders. 

Carl Johan Dahl

Sonen Carl Johan Dahl, som var född 1841, blev sedan innehavare av torpet, gifte sig med denna Britta från Tunhem, f 1832 och fick två barn. Av dessa blev Emma Kristina f 1867 d 1939 gift med Johan Larsson Från Jättene i Friggeråker, f 1865 och sedan ägare av lägenheten Lugnet på Hackåsen, medan sonen Johan f 1870 råkade ut för en olyckshändelse att under skogsarbete hugga sig och avled ett år därefter 1894. Ogift. Makarna avled Karl 1915 och Anna Britta 1917.

Frans Oskar Larsson

Karl sålde på 1890 - talet till dess nuvarande innehavare Frans Larsson f1871,  som kom 98 eller 99 och flyttade det efter Olle Petter Olsson då övertagna torpet Olofstorp, där åbyggnaderna voro av bättre beskaffenhet. Detta eller Dalen är nu det sista kvarvarande torpet med torparens eget hus. Under sin levnad berättade Karl Dals hustru om en upplevelse i sin ungdom som hon aldrig kunde glömma och undra på det. Det var 1847 eller 1848 och hon var med sina föräldrar uppe på Bergsjön på Mösseberg och skuv torv som man tog till bränsle. Då kom där en skjuts från socknen och välte i en likkista i sjön. Detta innehöll liket efter en karl Abraham, som tagit livet av sig och skulle begravas sålunda. Kistan flöt där på vattnet hela dagen utmed den sida av sjön där de höllos och arbetade. Fadern sökte genom att ibland ge den en puff få den att avlägsna sig men den kom snart igen och varje gång var hon så rädd så rädd…

Torpet Dalens siste innehavare Frans Larsson, som tjänstgjorde, som rättare på gården inlöste då han efter uppnådd pensionsålder slutat där, stugutomten med tillhörande trädgård av huvudgårdens ägare. Ladugårdstomten med därvarande byggnad , som varit gemensam med det mitt emot förut belägna Åsen stannade dock i markägarens händer, men överläts av denne som annex till Bankestugan. Den omnämnde siste torparen Frans Oskar Larsson är född i Gökhem 1871 och gift med Sofia Gustava Nilsson från  V Kleva f1874. Torpstugan hade av Larsson om eller nybyggts, medan ladugården befann sig i ett synnerligen urmodigt skick med skiftesverk och andra gamla finesser, varför givaren godsägaren B Holmqvist är värd en eloge.

Folke och Sofias barn 

Herbert Jonsson kommer 60 och flyttar 68 till Arvids eller Backgården. 

Kent Andersson f1951 78-9, Lennart i Dalen kom 79- 

Tappera

Liten stuga i den kil i Dalen, som bildas av landsvägen och framfartsvägen till Bosgården. Här bodde sist en arbetare å gården benämnd Tapper, varom är ovisshet råder huruvida detta varit hans efternamn eller om det getts efter hans syssla som tappare vid brännvinsbränneriet på gården. Denne Tapper var Anders i Hallingen, vilken innehaft namnet som beväring och sedan skämtevis benämndes därmed.

Lugnet
Brännemästars torp som innehades Carl August Carlsson som bor i Olofstorp under Perioden 13-30

Kuska Karla Johan 

Johan Alfred Carlsson f1859 brännmästare. Ännu varande torp under Bosgården, nu mot arbetsplikt å gården arrenderat av Erik Landin från Hättebrunn. Här bodde äldst gårdens siste brännvinsmästare, Kuska Karla Johan alias Johan Karlsson, som byggde om torphusen, och sålde dessa till gårdsägaren samt dog som hemmansägare Wekaberg Sätuna dit familjen kom 1915. Brännhusmästar hustrun hette Hedda Johansdotter och var född i Bjurum 1857. Såsom brännmästare på gården hade tjänstgjort före Kuska Karla Johan en Lustig och två vid namn Palm. Den förste Palm skulle vara lite finare och bodde i gårdens manbyggnad, medan de senare voro bosatta ute i torpen. Bränneriet nedlades 1894. Vid bortröjande av det gamla bränneriet 1925 anträffades en stor järndörr, vilken med säkerhet varit den gamla sockenkyrkans. 

Brännemästars barn och töser finns fortfarande i mannaminne och vi tittar därför närmare på dem. Av deras åtta barn når endast fyra vuxen ålder.

• Oskar Maurits f1887
• Ines Emerentia f1890
• Cecilia f1892 
• Estrid f1896

Carl August Carlsson 

Stenstugu Tildes Carl torpare f1884 kom 16 och lämnar 1928.

Herbert Jonsson 

med familj bor här från 1928-36

Lugnet byggdes omkr 1875 3 rum och kök. En häst och tre nöt

Erik Landin arrendator f1905 från före 50 till 58 då Hättebrunn.  
Nils Erik Karlsson f1913 58-59 Edsvära 
Valter Eriksson Lugnet 59-61 vidare in till Broddetorp. 
Tommy Krantz Denna den västra stugan Lugnet kallad var en backstuga, som Göte och Tommy Krantz har renoverat, ladan på andra sidan uppfarten var av vasstak, nu ny sedan 40 talet.

På bilden till vänster ser vi LarsSvensgården med undantagsstugan till höger. Till höger därom ser vi Persberg med sin lada, som nu är konstnärsverkstad. Där nedanför Lugnet. 

Borges - Lugnet

Torp under Bosgården, på samma tomt som Lugnet, väster om dreven upp till Svensgården. Borg hade varit sold för Sörgården Bolumstorp och efter avskedet bosatt sig här. Stället revs av Brännmästaren då denne uppförde bostadsbyggnad å Lugnet. Anders Gustaf Borg f1842 sold för Sörgården Bolumstorp flyr till Amerika varför han nog inte stannar här såvida han inte bor här först eller helt enkelt bor här trots att han är stationerad i Bolumstorp. Barnen tar han med över 1882.

Här bor Herbert som statare under Bosgården med sin familj innan han övertar Arvidsgården efter sin fader Johan Jonsson omkring 1936. Stugan var då i ett uruselt skick, så att det gick knappt att elda i den. Här var eg två rum och kök.

Erik Landin med Elin flyttar hit därefter. Lite rörigt här som Du märker. 

Ovanför Lugnet finns rester av trädgård och där kan ha legat ett torp vad som är vems får vi utreda. 

Grenars Grenstorp

hade status av torp, vilken låg alldeles vid Lugnet och beboddes av en soldat Gren, antagligen mannen till det förenämnda i Grensstugan boende fattighjonet. Torpet benämnes i mantalslängden för Grenstorp. Det kan också vara Lars Gren sold och pappa till Borg ovan. Han skulle vara född 1806 och boende på Lugnet efter sin tjänst på LarsSvensgården. På hfl 13-31 får vi svar här bodde änkan Maja Lisa Gotthard d.v.s. Jonas Wallgrens änka, som delar lägenhet med sin bror skräddaren Lars Johan Gotthard. Denna information kan vara till hjälp vid lokaliseringen av stället. 

Jonas Wallgren f1838 

Anna Hallin f1907

Hallinge Majes

En stuga i åsluttningen något ovanför Backatorp, vid den drev som mellan detta och Lugnet går upp emot LarsSvensgården. Här bodde en gammal gumma, som till följd av någon åkomma i benen gick vid två käppar och skulle härstamma från Hallingen.

Till höger ligger Persberg strax ovanför Lugnet

Hallins - Persberg

Jonas Nilsson f1800 f1800 hade brukat Lagesg och torp under Hwassagården Hans Maria kom från Ringagård Qvarn

1. Lars var torp här på Hallingen
2. Maja flyttade med till Persberg
3. Anders Tapper f1838 måste ha varit soldat torp här på Hallingen
4. Per Johan se nedan

1884-1916 Per Johan Hallin f1842 Hallin byggde här sedan kommunen rivit den gamla av släktingen Hallinga Maja innehade stugan och benämnde Persberg efter sig. Per som då gett stället dess namn var skomakare tog med sin fru från Torsåker i Gävleborgs län och kom hit i början på 1880 talet.

1. Fredrika eller Fia från Laggaretorp i Stenum f1842 gift med Snöggabon i Hof
2. Anna Stina Wikström från X län
   1. Anna f1878 i Torsåker (X) hon dör på Olofstorp. Hon har koppling till kapellet i Hornborga, som hjälpte henne. Anna hade en son Sven. 
   2. Elin Kristina gift med Sanfrid Larsson Källebacken Segerstad - Lovisero Bd.
   3. Ester Otilia
   4. Emerentia Eugenia gift åt Hjo

Koloni Här skulle Ida Andersson haft en koloni en period innan hon erbjöds plats på Johans mark.

1919- Aron Verner Larsson

Stuga på LarsSvensgården nuvarande Perberg, mitt emot det gamla Backen, nu tillsammans med andel i gården ägd av skräddare Verner Larsson, men förr utgörande torp under Bosgården. Verner kommer hit från Broddetorp 1920 Verner hördes sjunga med sin klara stämma så att det ljöd över backarna medan han arbetade. Hanna från Mofalla
Sonen Roland tar över skrädderiet och tar med sin familj till Persberg men flyttar efter 1950 in till Broddetorp och blir brevbärare men flyttar sedan till Tibro 1955.
Sonen Holger Larsson stannar kvar på stället och tar i sin tjänst Elsa Bjerke, som kommer 1966 och stannar till över 77. 
Löfwings Ateljé är det nuvarande namnet.

Trägårds Gustava.

Torp uunder Bosgården benämnt Backatorp, som vid dennes avgång som rättare upplåtits till den sk Långe Larsson. Här bodde samtidigt och efter honom sonen Gustaf Andersson, som var anställd som trädgårdsmästare på gården och efter sin avgång från denna befattning löste den dithörande tomten och täppan. Trädgårds Gustava uppgift var även att städa gårdens vagnsskjutsar. Stallare var annars Picklod. Gustaf Andersson var son till Långe Lars bodde här sedan med sin fru Selma. Det var på denna tid en låg liten stuga stort rum och liten kammare. Stugan revs och nu är stugan renoverat och ersatt av en Gul villa.

LarsSvensgården

Björkåkra

under Backgården Hornborga

Horatius

Horatius köpte den stuga som stod på Kapellets plats och bygger här sitt hem under LarsSvensgården. Här slutade soldaten Horatius sina dagar 1906. Carl Redig bror troligen här fram till 04 för att flytta upp till Hakåsen. 

Kuskes Kuskalyckan

Urgammalt torp å nuvarande Hornborga folkskolas tomt, liksom den mark varå både den senare småskolan och de båda förut under namn Albin Eriksson och Bläsens omnämnda ställena utlagd som allmänning. Stället revs av uppgift att döma under början av 1880-talet, vid eller något före folkskolebygget.
rån detta torp härstammade flera i denna utredning omnämnda personer, Kuska Karl och så vidare, vilken beteckning icke härledes av en föregångares befattning såsom kusk utan av stället själv, vilket i gamla urkunder bl.a. församlingsböckerna, skrives Kuskalyckan och hörde till kyrkan.

Karl Johan Andersson Kuska Karl  f1821 och hans barn t ex Karolina skrivs som hemmadotter härstädes.

Folkskolan ; Småskolan

Betania lägenheten 

ligger mellan skolorna. Hit kom enkan Hilda Johansson med sina barn 1936 och hon bor här till sin död 1980. Sonen sålde sedan till Konrad Sjö.

Hallingen och Hallerna är nog samma sak, nämns i fb 1745 under Bengts Grottes barn.

Småskolan 

Brobacken Marken 1884-1915