Hornborga gamla kyrka.

Kyrkan hade en hög spira åt väster, som vid en storm 23 mars 1818 störtade och spräckte valvet i långskeppet. Kyrkan blev aldrig reparerad. Dopfunten stod kvar på kyrkogården till 1850, då en kyrkvärd försålde den till Forentorp. Efter att ha stått i trädgården försåldes den till St. Hist. Museum. Den tros vara gjord av Otelric under senare hälften av 1100-talet. I kyrkan finns ett epitafium. I sakristian fanns 1755 en grav utan sten eller minnesmärke, tillhörig överste Lillies arvingar och bekommen för 100 daler sm:ts föräring till kyrkan. 1907 omtalas ett murat valv med tre kistor. samma grav ? På 1880-talet hittade man två kistformiga gravstenar parallellt med södra kyrkväggen. Sägnen berättar att de är stenar över Inges hovmän från Utterberg. Man fann vidare en fyrkantig grav av på kant ställda hällar säkert mycket gammal. Kyrkdörren hamnade senare som golv  Bosgårdens bränneri. Den finns nu i Bankastugan. Handtaget från sakristian satt länge i en magasinsdörr, men är nu vid fornstugan.

Peringskiölds bild visar det medeltida tornet, ursprunget kan diskuterat rider på långhuset långhuset funnits först. Fönstret i långhuset dubbla koronetten typiskt för 1200 talet koret en 1600 fönster. Vapenhuset byggt senare röstet är tvärpanel, tillbyggnad på baksidan vid vapenhuset en strävpelare till ett lutande torp. Väggarna är släta 1600 var den putsad, denna var avsedd att vara putsad tornfönstren är ett observandum. Västeringången är igenmurad, sakristian är tillbyggd, insidan av väggarna där fanns sittbänkar, normalt stod man eller låg på knän. Kan ha använts för rättegångar då bänkarna kan ha kommit till .

1600 tal trä golv sandstensvalv kryssvalv i långhus i kor tunnvalv. valv hade målningar i olika färger, glad bemålning i dessa kyrkor. Medeltidens videoskärmar en bildvärld som inte fanns någon annan stans. Trumfbåge är lika bred som koret kan vara ej engelskt inflytande. Avfsyningen av södra muren ev. att man hade en predikstol. 

Man hittar 17 mynt 4 från 15 - 17 tal även engelska mynt en blandning, tre brakteater från 13 14 talet vid korets östra vägg. man offrade mynt i kyrkan. Det fanns två gravkammare under kor och en under sakristian, stor gravrum med 8 vuxna ett barn medlemmar  ur den Liljeska ätten med mynt från 1654 och 1724 tal. Överdelar till två fönster en vid koret och en vid vapenhuset. Kolonettskaft en bit pelare kan ha hört till en portal. Två romanska lockhällar 11tal på gården . En dopfunt en vacker sådan en påkostad dopfunt. K

1583 år inventering klagar "Takett på nordaste sidon på kyrckann är slett förloratt". Två klockor Catarina 1491 "ANNO DOMINI MCDXCI TEMORE DOMINI HAQVINI CURATI FUSA ERAM" står gjutet och finns nu i Broddetorps nya kyrka . För övrigt fanns mässkläder, altarkläder och en kalk om 19 lod. 

  En gravsten över kyrkoherde Lars Otter f1625 och pastor i Broddetorp 1670-85 har ursprungligen stått i Hornborga.

Kungsringningskors

I Skara Museum finns ett kors från Hornborga som användes vid kungsringning. Då kunglig person avlidit ringdes dagligen i kyrkan en längre tid och den som hade korset hade då att svara för ringningen. Korset är fullristat med årtal. Det äldsta är 1627 då prinsessan Cecilia avlider och det yngsta är 1718 då Karl XIII dör.

Hornborga kungakors.

Bland föremålen i Skara Museum befinner sig ett i sitt slag ganska märkligt kors av trä med flera därå inskurna årtal från 1627 till 1859, vilket jämte några andra sådana kors fått sin plats i nedgången till den s.k. stensalen.
Museibesökare undra nog ibland, vad avsikten med detta kors kunnat vara och fatta icke sambandet mellan detta och devisen ”kungsringningskors från Hornborga”.
Om detta och annat i samband med ifrågavarande kors kan det därför och emedan detsamma bär på minnet av gamla sedvänjor vara på sin plats att här närmare upplysa.
Korset mäter i höjd 27 cm och korsarmarnas längd är 19 cm. Det är helt av trä och försett med på över och nedändan å båda sidor inbrända kronor.
Årtalen på korset äro avsedda att minna om de år då kungsringning ägt rum inom socknen.
Följande årtal äro därå inskurna:
1627, det år då konung Gustaf I dotter, markgrevinnan Cecilia af Baden avled.
1660, k. Carl Gustafs dödsår.
1685, k. Carl XI tre söner prinsarna Gustaf, Ulrik och Fredrik, som då dogo.
1693, drottning Ulrika Eleonora d.ä. dödsår.
1697, k. Carl XI dödsår.
1718, k. Carl XII dödsår.
1741, d. Ulrika Eleonora d.y. dödsår.
1751, k. Fredrik I dödsår.
1771, k. Adolf Fredriks dödsår.
1782, d. Lovisa Ulrikas dödsår.
1792, k. Gustaf III dödsår.
1804, avser antagligen prins Fredrik Adolf av Östergötland, som året förut avlidit
i Montpellier och detta år gravsattes i Riddarholmskyrkan.
1810, kronprins Carl August dödsår.
1818, k. Carl XIII dödsår.
1844, k. Carl XIV Johans dödsår och
1859. k. Oskar I dödsår.
De två sistnämnda årtalen, som säkerligen oriktigt förmodats ha ditsatts av okynne, emedan de infalla efter Hornborga kyrkas raserande och sammanbyggnad med den nuvarande Broddetorps, var enligt i bygden gängse tradition de sista gångerna korset kommit till användning.

Vid k. Karl XV död, då tiden för kungsringningen lär ha varit rätt mycket begränsad, voro hornborgaborna befriade från deltagande i ringningen, som då utfördes av de andra socknarna.
Detsamma kan ha varit fallet vid t.ex. k. Gustaf II Adolfs och några andra kungliga personers frånfälle, varom årtal ej finnas inskurna, fast inget därom nu är känt.

Vid raserandet av sin sockenkyrka 1821 lade Hornborga sockenmän embargo på det då nära 200-åriga ”kungakorset”, som de kallade det, och överlämnade det aldrig till den nya kyrkan. Men man förvarade det omsorgsfullt och lät det vid sedermera inträffande kungaringningar åtfölja den därvid upprättade ringarlistan, när turen kom till dem, men det fick aldrig ”gå” utom socknen. Detta blev också anledningen till att, när korset skänktes till Skara Museum, kommunalstämman och icke pastoratet beslutade om dess bortgivande.
Kungsringningskorset i Hornborga var alltså, en budkavel med enbart för detta ändamål avsedd användning. Huruvida även pastoratets övriga tre socknar voro i besittning av dylika budkavlar för kungsringningen är emellertid okänt ehuru antagligt, fast dessa tillsammans med så mycket annat vid raserandet av kyrkorna blivit förstörda.
Vid kungliga personers frånfälle ringdes sålunda, såsom ännu är fallet, i alla landets kyrkor, ehuru dessa ringningar fordom varade i mycket längre tid än vad nu är fallet.
Dessa ringningar, som var det hörbara måttot av landssorg, utfördes merendels alltid på "Matalaget" d.v.s. i tur och ordning av det ena hushållet efter det andra. Kungsringningarna tillhörde nämligen icke kyrkvaktarens eller de ordinarie ringarnas göromål utan var en tillfällig sak för vilken någon lön icke var bestämd och dessutom icke utan hjälp eller avlösning kunde verkställas.

Bland allmogen i gångna tider användes mycket så kallade budkavlar, när det gällde att föra samman folk från skilda gårdar och orter och man må ej undra på om denna sedvänja även vunnit tillämpning vid kungsringningarna såsom här i Hornborga, fast användningen här hållit i sig längre än på de flesta andra orter och mera varit en högtidlig sedvänja.
I de flesta andra fall, där ursprungligen budkavlar torde ha använts, brukade man så sent som i mitten av 1800-talet skrivna sådana, som sändes med ilbud åstad. Så var t.ex. fallet vid uppbudandet av skallaget i socknarna kring Brunnhemsberget.
Ursprungligen torde budkavlarna annars ha bestått av en kort och rund s.k. ”kävling”, av lagom tjocklek att hålla i handen under det man skyndade sig framåt och till kännetecken försedd med särskilda tecken eller bomärken, som identifierade utsändaren, men gavs sedermera även andra former, såsom t.ex. i Hornborga för budkaveln om kungaringningen.

Rörande benämningen ”kavel” eller ”kävel” kan anmärkas, att ordet ännu fortlever i några ord och namn såsom t.ex. ”brödkävel” eller ”brödkavel” och ”kaveltyg”, det förra än i dag använt vid brödframställning och det senare – mäst nu ur bruk – vid mangling av kläder.
I fråga om kaveltyget är det lika mycket rullen som det ofta grannt utsirade brädet, som bär detta namn.
När förr i tiden en budkavle utsändes följdes denna naturligtvis av en del muntliga uppgifter, medan den i senare tider som nämnt följdes av skriftliga sådana. Budkaveln skulle gå med stor hast från det ena stället till det andra
Beträffande här i fråga varande kors skulle dock detta först sedan mottagaren fullgjort vad på honom ankom lämnas eller sändas (jämte listan) till den näst i tur stående.

Epitafium

I kyrkan fanns enligt anteckning ett epitafium med latinsk inskription, vari meddelas att pastoris Elai med makas ben och lämningarna av tre barn där blivit begravda. Inskriften avslutas sålunda "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara dombasunen ljuder". Elavus Elavi var född 1599 och dog 1665 samt tjänstgjorde som kyrkoherde i Broddetorp från 1639. Enär kyrkoherden i stället för i mater - sörjt för sin begravning i annexförsamlingen kan antagas, att annexkyrkan ansetts för förnämligare och det förhållandet, att även den följande församlingsherden Lars Otter där inredde sin gravplats styrker detta faktum. Måhända har närvaron där av det Gyllenstingska gravkoret medverkat till detta anseende, men vad skulle i så fall ha föranlett sagda adelssläkt att rata hemsocknen Sätunas kyrka. Var Olavis varit begraven, om inuti eller utanför kyrkan är okänt men om den senare Otters gravställe omtalas, att detta funnits i kyrkans koravsnitt, täckt av en numera i den nya kyrkans södra korvägg uppsatt välarbetad gravsten. K.h. O. f1625, d1685.

Epitafiet i Hornborga enl. Jacobowsky 1958. Här (ligger) ljuvligt den pastor Elofs grav och vilar(?) hans ljuva makas ben samt lämningarna av tre barn vars namn står inhugget i högra kanten. "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara domsbasunen ljuder".

Gyllenstings och Otterska gravarna i Hornborga

Hornborga kyrka var av någon anledning ansedd som förnämligare än de andra sockenkyrkorna att döma av att Gyllenstings på Båltorp och khde Otters i Broddetorp där inredde sina gravar. Dessa gravar råkade dock snart i glömska samt förföllo och deras undanskaffande kom att av sockenborna påyrkas, varom visitationsprotokollet tala. Vid visitation i Broddetorps pastorat den 14 aug 1704 påyrkades av biskopen anläggandet av vinkällrar under kyrkornas sakristior. Härom beslutades också utom i Hornborga där man förehöll, att kapten Gyllenstings föräldrar förunnats hava sin grav uti sakristian, och beslutade, att man ”skal therföre tala med Capeteinen (om) att han grafwen på annat ställe flyttar”. En förflyttning av graven har dock sannolikt sagda kapten icke gått med på och frågan om inrättandet av källare i sakristian synes hava förfallit.

Den Lars Otterska graven omnämnes i ett visitationsprotokoll av år 1723 varit belägen invid kyrkans altare, där den såsom illa underhållen ansågs till skada för kyrkan och av sockenborna begärdes igenfylld. I anledning härav beslutades skola hemställas till kyrkoherdarna Erik och Johan Otter om att hålla sin faders (Lars Otters) grav vid makt. Några åtgöranden vid ifrågavarande grav synes dock icke ha av släkten vidtagits, då densamma år 1727 beslutades skola igenkastas. 

Otters förfäder Khde Lars Otter f 1625 var enligt Warholms herdaminnen son till khde i Otterstad på Kållandsö Laurentius Svenonis.

I kyrkan fanns enligt anteckning ett epitafium med latinsk inskription, vari meddelas att pastoris Elai med makas ben och lämningarna av tre barn där blivit begravda. Inskriften avslutas sålunda "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara dombasunen ljuder". Elavus Elavi var född 1599 och dog 1665 samt tjänstgjorde som kyrkoherde i Broddetorp från 1639. Enär kyrkoherden i stället för i mater - sörjt för sin begravning i annexförsamlingen kan antagas, att annexkyrkan ansetts för förnämligare och det förhållandet, att även den följande församlingsherden Lars Otter där inredde sin gravplats styrker detta faktum. Måhända har närvaron där av det Gyllenstingska gravkoret medverkat till detta anseende, men vad skulle i så fall ha föranlett sagda adelssläkt att rata hemsocknen Sätunas kyrka. Var Olavis varit begraven, om inuti eller utanför kyrkan är okänt men om den senare Otters gravställe omtalas, att detta funnits i kyrkans koravsnitt, täckt av en numera i den nya kyrkans södra korvägg uppsatt välarbetad gravsten. K.h. O. f 1625, d. 1685. Epitafiet i Hornborga enl. Jacobowsky 1958. Här (ligger) ljuvligt den pastor Elofs grav och vilar(?) hans ljuva makas ben samt lämningarna av tre barn vars namn står inhugget i högra kanten. ”Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara domsbasunen ljuder”.

Gravskrift

"Här hvilar en ärlig man och medborgare Isak Jonsson från Lillegården Hornborga".

Dopfunten

Ruter sålde Hornborga kyrkas gamla dopfunt för tre skäppor råg. // O. i D. 46. Om denna sak finnes i Bps kyrkas arkiv i konvolut handlingar rörande av khde Rånge sökt återvinning av sagda dopfunt. Denne Ruter f1777 en hemmansägare i Övre Skattegården och Lillegården i början av 1800 talet.

Honnbôrje körka hade på si ti två stöcken välstämda klåcker å sulle en hatt den trejje u, um ente jätten hade vôrtt. Den ena körkeklåcka hade blett döpter te Krestin å den andre te Kattrin, men den trejje hade inte huent te bli krestnater, nôr Gussta Vases förbu te döpa klåckera ble kummit; men ho sulle vesst ha heta Magreta, ätter va dä sto i ena gammel bok, sôm ja läste fôr monga Harrans år sena. Men så ena natt hade den sare jätten i Hemmelsbärjet kåmmet in i körka å tatt dänar Margreta, den dära klåcka sum ente va döpter, å bôert ner’na te Honnbôrjsåna å kastat i’na i’a hulj där. Å hur li senn bar sä ôt va dä ingen, sum va go te ta upp’a ijen, fast nock va dä di sum fôrsökte sä påt allti. Men kônstit va dä i alle fall, fôr um en tjurle mä en stake i hulja kunne en höra hur lä klinga. Nôr li sängte sjön, så rätta di å jupgravde åna breve Klåckehulja, å då va dä nôen sum så ätter, um dä fanns naket i’na, men dä kunne ingen se likt te. Så dä va nock lögn alltihopa.
Mä di annre två körkeklåckera, sum hade blett krestnata å invijda uttå biskupen, hade jätten inga makt, dum kunnen inte röra. Te minne uttå klåckesturda hade di senar te kåmihujsorl, att 
”Krestin och Karin di spela gulltavel, men Margreta legger på sjöbôtten !”
Sägner om Brôddetôrpa körka
Dä va ve den tia di hade böggt Brôddetôrpa gamla körka, då va dä en Bonnie härbôrtifrå, sum hade vôrtt i Brunnum. Va han hade jortt där lä vet ja ente rittit, men han hade le friat kan ja tro, ättersum dä va tidit på môern han jeck hem. Han kåm på den däre stijen ôver Brunnumabärjet, sum går upp här bôrtte ve Prästegårn, där körka då lå, å precis sum han hade kråvat sä ner fôr bärjet, feck’en höra hur lä va nôka sum prata i närheta. Då ble’n nufiken te få veta va dä va fôrara å jeck ôta dä hôllt han hade hurt pratt. Nôr han kåm te ena öjja i skojen neraför ett höjt bärjastup, feck’en se hocka dä va sum hade pratat. Dä va två, hundra så stora jätta. Den ene å dum sto neraför bärjet mä en stor säck framfôr sä på marka å den are sto uppafôr på bärjet.
”Va i harrans namn sa dä nu bli åt ? ” tänkte boen å jömde sä bakum ett stort trä. Se dä gôtt å tänkte på ett helit orl ve sånna tellfälle å därför jorlen dä. – Då sae den ena jätten te den are: ”Nu Lôre”, sa’n ”fåra’k allt lôven å je mäk å, enar den dära stögga bjällekona här ve bärjet börja pingla ijen !”
”Ja, ho ä nock besvärlier å luas på”, töckte den sum sto på bärjet, ”men ho töstnar le fälle nôen gång, å då kåmmer’lu te bakers ?”
”Hå, enar län dan blir ä Eckornavall aker å Hônnbôrjesjön äng !” sa den annre å slängde upp säckaböltet på röggen å ga så iväj.
Då i däsamma feck boen en ingivelse, å nôr jätten losa fôrbi trät, där han sto, to boen en kniv och å skor ena långer reva i bôtten på säcken, men dä så äller fôrsto ente jätten. Han trodde fôrstårsäk bara, att dä va nônn gren sum fläckte så, nôr han jeck forbi trät. Men en sum så’t lell, dä va Lôre sum sto uppe på bärjet, han så’t han’ å fôr te hindra boen å jära den are jätten nôtt illa, sum han inbilla sä att hon ä tla, to han, dummingen, å hôppa ner frå den höja bärjabranta å slo ihjäl sä, dä kan en le begripa. Senn kalla di dä dära bärjastupet fôr Lôre-hopp. Å dä heter lä än i da.
När len are jätten feck höra hur lä braka i bakumsä, ante’n nôka orå å vände um, å nôr han feck se den döe Lôre tittan sä umkring å så mäkta lessen ut. Te slutt feck u se boen å trodde fôrståss att dä va saker te den are jättens dö. Då to han fatt’en å frågte’n.
”Var har lu di makt ?” frågt’en.
”I vällingafatt!” svara boen.
”Var har lu di störka?” frågten senn.
” I Bôttôrpa körka!” svara boen.
Då nôr jätten feck höra dä sista hadd’en inga makt mer ôver boen, utan släppte’n å ga sä i väj dä fortaste han kunne. Men han hade ente väl vännt röggen te enar boen to kniven och jorle rena sprutta te i säcken, å dä så ell gläste umkring’en fô lä va bara sten i säcken. Nôr jätten senar kåm te Säckesten, så börja sten runna ur, å nôr han kåm te Bresstôrp, då bresste säcken, därå feck gårla sina namn. Den däre sten sulle jätten ha hatt te broa väjen öt sä mä, ätter va ja har hurt, men här ranne’n då ut.

Kommunen Bröllopsvisa.

Patron i Vassagår´n-
å Svän på Storum
Trulls i Deragår´n
å Britta Bläng
/: Di va' i Bulum :/
å köpte säng!
Se´n ble dä fästeli´t
stora båla
å då va jästeli´t
va di skåla.
/: när dä va bröllup :/
i alla gåla. Tirallera!

Dopfunten i Hornborga.

1946-74 Bertil Bengtsson f1911 arbetade här många år men är anonym för sockenforskaren. Han gifte sig emellertid med två systrar från Fågelum.