Hba Kyrka

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Torpen ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Kapellet ] [ Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ]
[underordnad]

Hornborga 1821  64656, 13699. Utgrävning 1954-55, varvid man fann intressanta stavkorsstenar.

Hornborga gamla kyrka.

kyrkan1.gif (7567 bytes) Kyrkan hade en hög spira åt väster, som vid en storm 23 mars 1818 störtade och spräckte valvet i långskeppet. Kyrkan blev aldrig reparerad. Dopfunten stod kvar på kyrkogården till 1850, då en kyrkvärd försålde den till Forentorp. Efter att ha stått i trädgården försåldes den till St. Hist. Museum. Den tros vara gjord av Otelric under senare hälften av 1100-talet. I kyrkan finns ett epitafium. I sakristian fanns 1755 en grav utan sten eller minnesmärke, tillhörig överste Lillies arvingar och bekommen för 100 daler sm:ts föräring till kyrkan. 1907 omtalas ett murat valv med tre kistor. samma grav ? På 1880-talet hittade man två kistformiga gravstenar parallellt med södra kyrkväggen. Sägnen berättar att de är stenar över Inges hovmän från Utterberg. Man fann vidare en fyrkantig grav av på kant ställda hällar säkert mycket gammal. Kyrkdörren hamnade senare som golv  Bosgårdens bränneri. Den finns nu i Bankastugan. Handtaget från sakristian satt länge i en magasinsdörr, men är nu vid fornstugan.

Peringskiölds bild visar det medeltida tornet, ursprunget kan diskuterat rider på långhuset långhuset funnits först. Fönstret i långhuset dubbla koronetten typiskt för 1200 talet koret en 1600 fönster. Vapenhuset byggt senare röstet är tvärpanel, tillbyggnad på baksidan vid vapenhuset en strävpelare till ett lutande torp. Väggarna är släta 1600 var den putsad, denna var avsedd att vara putsad tornfönstren är ett observandum. Västeringången är igenmurad, sakristian är tillbyggd, insidan av väggarna där fanns sittbänkar, normalt stod man eller låg på knän. Kan ha använts för rättegångar då bänkarna kan ha kommit till .

1600 tal trä golv sandstensvalv kryssvalv i långhus i kor tunnvalv. valv hade målningar i olika färger, glad bemålning i dessa kyrkor. Medeltidens videoskärmar en bildvärld som inte fanns någon annan stans. Trumfbåge är lika bred som koret kan vara ej engelskt inflytande. Avfsyningen av södra muren ev. att man hade en predikstol. 

Man hittar 17 mynt 4 från 15 - 17 tal även engelska mynt en blandning, tre brakteater från 13 14 talet vid korets östra vägg. man offrade mynt i kyrkan. Det fanns två gravkammare under kor och en under sakristian, stor gravrum med 8 vuxna ett barn medlemmar  ur den Liljeska ätten med mynt från 1654 och 1724 tal. Överdelar till två fönster en vid koret och en vid vapenhuset. Kolonettskaft en bit pelare kan ha hört till en portal. Två romanska lockhällar 11tal på gården . En dopfunt en vacker sådan en påkostad dopfunt. K

1583 år inventering klagar "Takett på nordaste sidon på kyrckann är slett förloratt". Två klockor Catarina 1491 "ANNO DOMINI MCDXCI TEMORE DOMINI HAQVINI CURATI FUSA ERAM" står gjutet och finns nu i Broddetorps nya kyrka . För övrigt fanns mässkläder, altarkläder och en kalk om 19 lod. 

kyrkplan.gif (1635 bytes)

  En gravsten över kyrkoherde Lars Otter f1625 och pastor i Broddetorp 1670-85 har ursprungligen stått i Hornborga.

Kungsringningskors

kungaring.GIF (1790 bytes)

I Skara Museum finns ett kors från Hornborga som användes vid kungsringning. Då kunglig person avlidit ringdes dagligen i kyrkan en längre tid och den som hade korset hade då att svara för ringningen. Korset är fullristat med årtal. Det äldsta är 1627 då prinsessan Cecilia avlider och det yngsta är 1718 då Karl XIII dör.


Hornborga kungakors.

Bland föremålen i Skara Museum befinner sig ett i sitt slag ganska märkligt kors av trä med flera därå inskurna årtal från 1627 till 1859, vilket jämte några andra sådana kors fått sin plats i nedgången till den s.k. stensalen.
Museibesökare undra nog ibland, vad avsikten med detta kors kunnat vara och fatta icke sambandet mellan detta och devisen ”kungsringningskors från Hornborga”.
Om detta och annat i samband med ifrågavarande kors kan det därför och emedan detsamma bär på minnet av gamla sedvänjor vara på sin plats att här närmare upplysa.
Korset mäter i höjd 27 cm och korsarmarnas längd är 19 cm. Det är helt av trä och försett med på över och nedändan å båda sidor inbrända kronor.
Årtalen på korset äro avsedda att minna om de år då kungsringning ägt rum inom socknen.
Följande årtal äro därå inskurna:
1627, det år då konung Gustaf I dotter, markgrevinnan Cecilia af Baden avled.
1660, k. Carl Gustafs dödsår.
1685, k. Carl XI tre söner prinsarna Gustaf, Ulrik och Fredrik, som då dogo.
1693, drottning Ulrika Eleonora d.ä. dödsår.
1697, k. Carl XI dödsår.
1718, k. Carl XII dödsår.
1741, d. Ulrika Eleonora d.y. dödsår.
1751, k. Fredrik I dödsår.
1771, k. Adolf Fredriks dödsår.
1782, d. Lovisa Ulrikas dödsår.
1792, k. Gustaf III dödsår.
1804, avser antagligen prins Fredrik Adolf av Östergötland, som året förut avlidit
i Montpellier och detta år gravsattes i Riddarholmskyrkan.
1810, kronprins Carl August dödsår.
1818, k. Carl XIII dödsår.
1844, k. Carl XIV Johans dödsår och
1859. k. Oskar I dödsår.
De två sistnämnda årtalen, som säkerligen oriktigt förmodats ha ditsatts av okynne, emedan de infalla efter Hornborga kyrkas raserande och sammanbyggnad med den nuvarande Broddetorps, var enligt i bygden gängse tradition de sista gångerna korset kommit till användning.

Vid k. Karl XV död, då tiden för kungsringningen lär ha varit rätt mycket begränsad, voro hornborgaborna befriade från deltagande i ringningen, som då utfördes av de andra socknarna.
Detsamma kan ha varit fallet vid t.ex. k. Gustaf II Adolfs och några andra kungliga personers frånfälle, varom årtal ej finnas inskurna, fast inget därom nu är känt.

Vid raserandet av sin sockenkyrka 1821 lade Hornborga sockenmän embargo på det då nära 200-åriga ”kungakorset”, som de kallade det, och överlämnade det aldrig till den nya kyrkan. Men man förvarade det omsorgsfullt och lät det vid sedermera inträffande kungaringningar åtfölja den därvid upprättade ringarlistan, när turen kom till dem, men det fick aldrig ”gå” utom socknen. Detta blev också anledningen till att, när korset skänktes till Skara Museum, kommunalstämman och icke pastoratet beslutade om dess bortgivande.
Kungsringningskorset i Hornborga var alltså, en budkavel med enbart för detta ändamål avsedd användning. Huruvida även pastoratets övriga tre socknar voro i besittning av dylika budkavlar för kungsringningen är emellertid okänt ehuru antagligt, fast dessa tillsammans med så mycket annat vid raserandet av kyrkorna blivit förstörda.
Vid kungliga personers frånfälle ringdes sålunda, såsom ännu är fallet, i alla landets kyrkor, ehuru dessa ringningar fordom varade i mycket längre tid än vad nu är fallet.
Dessa ringningar, som var det hörbara måttot av landssorg, utfördes merendels alltid på "Matalaget" d.v.s. i tur och ordning av det ena hushållet efter det andra. Kungsringningarna tillhörde nämligen icke kyrkvaktarens eller de ordinarie ringarnas göromål utan var en tillfällig sak för vilken någon lön icke var bestämd och dessutom icke utan hjälp eller avlösning kunde verkställas.

Bland allmogen i gångna tider användes mycket så kallade budkavlar, när det gällde att föra samman folk från skilda gårdar och orter och man må ej undra på om denna sedvänja även vunnit tillämpning vid kungsringningarna såsom här i Hornborga, fast användningen här hållit i sig längre än på de flesta andra orter och mera varit en högtidlig sedvänja.
I de flesta andra fall, där ursprungligen budkavlar torde ha använts, brukade man så sent som i mitten av 1800-talet skrivna sådana, som sändes med ilbud åstad. Så var t.ex. fallet vid uppbudandet av skallaget i socknarna kring Brunnhemsberget.
Ursprungligen torde budkavlarna annars ha bestått av en kort och rund s.k. ”kävling”, av lagom tjocklek att hålla i handen under det man skyndade sig framåt och till kännetecken försedd med särskilda tecken eller bomärken, som identifierade utsändaren, men gavs sedermera även andra former, såsom t.ex. i Hornborga för budkaveln om kungaringningen.

Rörande benämningen ”kavel” eller ”kävel” kan anmärkas, att ordet ännu fortlever i några ord och namn såsom t.ex. ”brödkävel” eller ”brödkavel” och ”kaveltyg”, det förra än i dag använt vid brödframställning och det senare – mäst nu ur bruk – vid mangling av kläder.
I fråga om kaveltyget är det lika mycket rullen som det ofta grannt utsirade brädet, som bär detta namn.
När förr i tiden en budkavle utsändes följdes denna naturligtvis av en del muntliga uppgifter, medan den i senare tider som nämnt följdes av skriftliga sådana. Budkaveln skulle gå med stor hast från det ena stället till det andra
Beträffande här i fråga varande kors skulle dock detta först sedan mottagaren fullgjort vad på honom ankom lämnas eller sändas (jämte listan) till den näst i tur stående.

Epitafium

I kyrkan fanns enligt anteckning ett epitafium med latinsk inskription, vari meddelas att pastoris Elai med makas ben och lämningarna av tre barn där blivit begravda. Inskriften avslutas sålunda "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara dombasunen ljuder". Elavus Elavi var född 1599 och dog 1665 samt tjänstgjorde som kyrkoherde i Broddetorp från 1639. Enär kyrkoherden i stället för i mater - sörjt för sin begravning i annexförsamlingen kan antagas, att annexkyrkan ansetts för förnämligare och det förhållandet, att även den följande församlingsherden Lars Otter där inredde sin gravplats styrker detta faktum. Måhända har närvaron där av det Gyllenstingska gravkoret medverkat till detta anseende, men vad skulle i så fall ha föranlett sagda adelssläkt att rata hemsocknen Sätunas kyrka. Var Olavis varit begraven, om inuti eller utanför kyrkan är okänt men om den senare Otters gravställe omtalas, att detta funnits i kyrkans koravsnitt, täckt av en numera i den nya kyrkans södra korvägg uppsatt välarbetad gravsten. K.h. O. f1625, d1685.

Epitafiet i Hornborga enl. Jacobowsky 1958. Här (ligger) ljuvligt den pastor Elofs grav och vilar(?) hans ljuva makas ben samt lämningarna av tre barn vars namn står inhugget i högra kanten. "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara domsbasunen ljuder".

Gyllenstings och Otterska gravarna i Hornborga

Hornborga kyrka var av någon anledning ansedd som förnämligare än de andra sockenkyrkorna att döma av att Gyllenstings på Båltorp och khde Otters i Broddetorp där inredde sina gravar. Dessa gravar råkade dock snart i glömska samt förföllo och deras undanskaffande kom att av sockenborna påyrkas, varom visitationsprotokollet tala. Vid visitation i Broddetorps pastorat den 14 aug 1704 påyrkades av biskopen anläggandet av vinkällrar under kyrkornas sakristior. Härom beslutades också utom i Hornborga där man förehöll, att kapten Gyllenstings föräldrar förunnats hava sin grav uti sakristian, och beslutade, att man ”skal therföre tala med Capeteinen (om) att han grafwen på annat ställe flyttar”. En förflyttning av graven har dock sannolikt sagda kapten icke gått med på och frågan om inrättandet av källare i sakristian synes hava förfallit.

Den Lars Otterska graven omnämnes i ett visitationsprotokoll av år 1723 varit belägen invid kyrkans altare, där den såsom illa underhållen ansågs till skada för kyrkan och av sockenborna begärdes igenfylld. I anledning härav beslutades skola hemställas till kyrkoherdarna Erik och Johan Otter om att hålla sin faders (Lars Otters) grav vid makt. Några åtgöranden vid ifrågavarande grav synes dock icke ha av släkten vidtagits, då densamma år 1727 beslutades skola igenkastas. 

Otters förfäder Khde Lars Otter f 1625 var enligt Warholms herdaminnen son till khde i Otterstad på Kållandsö Laurentius Svenonis.

I kyrkan fanns enligt anteckning ett epitafium med latinsk inskription, vari meddelas att pastoris Elai med makas ben och lämningarna av tre barn där blivit begravda. Inskriften avslutas sålunda "Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara dombasunen ljuder". Elavus Elavi var född 1599 och dog 1665 samt tjänstgjorde som kyrkoherde i Broddetorp från 1639. Enär kyrkoherden i stället för i mater - sörjt för sin begravning i annexförsamlingen kan antagas, att annexkyrkan ansetts för förnämligare och det förhållandet, att även den följande församlingsherden Lars Otter där inredde sin gravplats styrker detta faktum. Måhända har närvaron där av det Gyllenstingska gravkoret medverkat till detta anseende, men vad skulle i så fall ha föranlett sagda adelssläkt att rata hemsocknen Sätunas kyrka. Var Olavis varit begraven, om inuti eller utanför kyrkan är okänt men om den senare Otters gravställe omtalas, att detta funnits i kyrkans koravsnitt, täckt av en numera i den nya kyrkans södra korvägg uppsatt välarbetad gravsten. K.h. O. f 1625, d. 1685. Epitafiet i Hornborga enl. Jacobowsky 1958. Här (ligger) ljuvligt den pastor Elofs grav och vilar(?) hans ljuva makas ben samt lämningarna av tre barn vars namn står inhugget i högra kanten. ”Måtte Gud låta dem stå i de rättfärdigas bok tills den klara domsbasunen ljuder”.

Gravskrift

"Här hvilar en ärlig man och medborgare Isak Jonsson från Lillegården Hornborga".

Dopfunten

Ruter sålde Hornborga kyrkas gamla dopfunt för tre skäppor råg. // O. i D. 46. Om denna sak finnes i Bps kyrkas arkiv i konvolut handlingar rörande av khde Rånge sökt återvinning av sagda dopfunt. Denne Ruter f1777 en hemmansägare i Övre Skattegården och Lillegården i början av 1800 talet.

Sägner om Honnbôrje körkeklåcker

Honnbôrje kôrka hade på si ti två stöcken välstämda klåcker å sulle en hatt den trejje u, um ente jätten hade vôrtt. Den ena körkeklåcka hade blett döpter te Krestin å den andre te Kattrin, men den trejje hade inte huent te bli krestnater, nôr Gussta Vases förbu te döpa klåckera ble kummit; men ho sulle vesst ha heta Magreta, ätter va dä sto i ena gammel bok, sôm ja läste fôr monga Harrans år sena. Men så ena natt hade den sare jätten i Hemmelsbärjet kåmmet in i körka å tatt dänar Margreta, den dära klåcka sum ente va döpter, å bôert ner’na te Honnbôrjsåna å kastat i’na i’a hulj där. Å hur li senn bar sä ôt va dä ingen, sum va go te ta upp’a ijen, fast nock va dä di sum fôrsökte sä påt allti. Men kônstit va dä i alle fall, fôr um en tjurle mä en stake i hulja kunne en höra hur lä klinga. Nôr li sängte sjön, så rätta di å jupgravde åna breve Klåckehulja, å då va dä nôen sum så ätter, um dä fanns naket i’na, men dä kunne ingen se likt te. Så dä va nock lögn alltihopa.

Mä di annre två körkeklåckera, sum hade blett krestnata å invijda uttå biskupen, hade jätten inga makt, dum kunnen inte röra. Te minne uttå klåckesturda hade di senar te kåmihujsorl, att

"Krestin och Karin di spela gulltavel, men Margreta legger på sjöbôtten !"

Honnbôrje körka hade på si ti två stöcken välstämda klåcker å sulle en hatt den trejje u, um ente jätten hade vôrtt. Den ena körkeklåcka hade blett döpter te Krestin å den andre te Kattrin, men den trejje hade inte huent te bli krestnater, nôr Gussta Vases förbu te döpa klåckera ble kummit; men ho sulle vesst ha heta Magreta, ätter va dä sto i ena gammel bok, sôm ja läste fôr monga Harrans år sena. Men så ena natt hade den sare jätten i Hemmelsbärjet kåmmet in i körka å tatt dänar Margreta, den dära klåcka sum ente va döpter, å bôert ner’na te Honnbôrjsåna å kastat i’na i’a hulj där. Å hur li senn bar sä ôt va dä ingen, sum va go te ta upp’a ijen, fast nock va dä di sum fôrsökte sä påt allti. Men kônstit va dä i alle fall, fôr um en tjurle mä en stake i hulja kunne en höra hur lä klinga. Nôr li sängte sjön, så rätta di å jupgravde åna breve Klåckehulja, å då va dä nôen sum så ätter, um dä fanns naket i’na, men dä kunne ingen se likt te. Så dä va nock lögn alltihopa.
Mä di annre två körkeklåckera, sum hade blett krestnata å invijda uttå biskupen, hade jätten inga makt, dum kunnen inte röra. Te minne uttå klåckesturda hade di senar te kåmihujsorl, att 
”Krestin och Karin di spela gulltavel, men Margreta legger på sjöbôtten !”
Sägner om Brôddetôrpa körka
Dä va ve den tia di hade böggt Brôddetôrpa gamla körka, då va dä en Bonnie härbôrtifrå, sum hade vôrtt i Brunnum. Va han hade jortt där lä vet ja ente rittit, men han hade le friat kan ja tro, ättersum dä va tidit på môern han jeck hem. Han kåm på den däre stijen ôver Brunnumabärjet, sum går upp här bôrtte ve Prästegårn, där körka då lå, å precis sum han hade kråvat sä ner fôr bärjet, feck’en höra hur lä va nôka sum prata i närheta. Då ble’n nufiken te få veta va dä va fôrara å jeck ôta dä hôllt han hade hurt pratt. Nôr han kåm te ena öjja i skojen neraför ett höjt bärjastup, feck’en se hocka dä va sum hade pratat. Dä va två, hundra så stora jätta. Den ene å dum sto neraför bärjet mä en stor säck framfôr sä på marka å den are sto uppafôr på bärjet.
”Va i harrans namn sa dä nu bli åt ? ” tänkte boen å jömde sä bakum ett stort trä. Se dä gôtt å tänkte på ett helit orl ve sånna tellfälle å därför jorlen dä. – Då sae den ena jätten te den are: ”Nu Lôre”, sa’n ”fåra’k allt lôven å je mäk å, enar den dära stögga bjällekona här ve bärjet börja pingla ijen !”
”Ja, ho ä nock besvärlier å luas på”, töckte den sum sto på bärjet, ”men ho töstnar le fälle nôen gång, å då kåmmer’lu te bakers ?”
”Hå, enar län dan blir ä Eckornavall aker å Hônnbôrjesjön äng !” sa den annre å slängde upp säckaböltet på röggen å ga så iväj.
Då i däsamma feck boen en ingivelse, å nôr jätten losa fôrbi trät, där han sto, to boen en kniv och å skor ena långer reva i bôtten på säcken, men dä så äller fôrsto ente jätten. Han trodde fôrstårsäk bara, att dä va nônn gren sum fläckte så, nôr han jeck forbi trät. Men en sum så’t lell, dä va Lôre sum sto uppe på bärjet, han så’t han’ å fôr te hindra boen å jära den are jätten nôtt illa, sum han inbilla sä att hon ä tla, to han, dummingen, å hôppa ner frå den höja bärjabranta å slo ihjäl sä, dä kan en le begripa. Senn kalla di dä dära bärjastupet fôr Lôre-hopp. Å dä heter lä än i da.
När len are jätten feck höra hur lä braka i bakumsä, ante’n nôka orå å vände um, å nôr han feck se den döe Lôre tittan sä umkring å så mäkta lessen ut. Te slutt feck u se boen å trodde fôrståss att dä va saker te den are jättens dö. Då to han fatt’en å frågte’n.
”Var har lu di makt ?” frågt’en.
”I vällingafatt!” svara boen.
”Var har lu di störka?” frågten senn.
” I Bôttôrpa körka!” svara boen.
Då nôr jätten feck höra dä sista hadd’en inga makt mer ôver boen, utan släppte’n å ga sä i väj dä fortaste han kunne. Men han hade ente väl vännt röggen te enar boen to kniven och jorle rena sprutta te i säcken, å dä så ell gläste umkring’en fô lä va bara sten i säcken. Nôr jätten senar kåm te Säckesten, så börja sten runna ur, å nôr han kåm te Bresstôrp, då bresste säcken, därå feck gårla sina namn. Den däre sten sulle jätten ha hatt te broa väjen öt sä mä, ätter va ja har hurt, men här ranne’n då ut.

Kommunen Bröllopsvisa.

Patron i Vassagår´n-
å Svän på Storum
Trulls i Deragår´n
å Britta Bläng
/: Di va' i Bulum :/
å köpte säng!
Se´n ble dä fästeli´t
stora båla
å då va jästeli´t
va di skåla.
/: när dä va bröllup :/
i alla gåla. Tirallera!

Dopfunten i Hornborga.

Vid Gudhems härads tingsrätt anhängiggjordes den 4 sept. 1906 av Broddetorps pastorats befullmäktigade ombud, nämndemännen F. G. Olsson i Uddeberg, Hornborga och E O Hvarfvén i Samuelsgården Bolum, en rättegång mot godsägaren Anders Nyléns å Forentorp sterbhus angående Hornborga och Sätuna socknars kyrkors dopfuntar.

Den till rätten härvid ingivna stämningsansökningen var av följande lydelse:

"Till Gudhems häradsrätt!

Som avlidne godsägaren Anders Nyléns från Forentorp i Gudhems socken sterbhusdelägare, vilka innehava en i antikvariskt hänseende synnerligen värdefull dopfunt, som av ålder tillhört Hornborga gamla kyrka, men därifrån obehörigen avhänts vägra, att återlämna dopfunten till Broddetorps kyrka, vilken efter Hornborga och Sätuna kyrkors upphörande och sammanbyggande, är dopfuntens rättmätige ägare, nödgas undertecknade i enlighet med oss i kyrkostämma med Broddetorps pastorat lämnat uppdrag, härigenom vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å bemälte Nyléns nu oskiftade dödsbo till nästa allmänna tingssammanträde med yrkande om åläggande för dödsboet att till Broddetorps kyrka överlämna dopfunten på villkor som under målets handläggning skola angivas.
Förbehållande oss fri och öppen talan, få vi tillika anhålla om ersättning för rättegångskostnaderna. Uddeberg och Samuelsgården Broddetorp den 23 juli 1906". (Underskrifter och delgivningsbevis).

Vid upprop av målet inställde sig kärandena personligen, enligt för dem utfärdad fullmakt, samt svarandena genom kronolänsmannen K. E. Lagerberg, jämväl på grund av fullmakt.

Kärandena åberopade följande utdrag av protokoll, fört vid lagligen utlyst ordinarie kyrkostämma med Broddetorps pastorat i kyrkans sakristia den 25 maj 1905.

"§ 4. Vid kyrkostämma den 16 augusti 1904 utsågos kyrkorådsledamoten G. Olsson i Uddeberg och kommunalordföranden, nämndemannen E. O. Hvarfvén i Samuelsgården Bolum, att å Broddetorps kyrkas vägnar utföra den då beslutade rättegången för att söka återvinna den dopfunt, som skulle fordom tillhört Hornborga i början av 1820-talet raserade kyrka och att för den skull uttaga stämning å framlidne patron Anders Nyléns i Forentorps av Gudhems församling sterbhusdelägare, vilka innehava den till Hornborga förut hörande dopfunten.

Dessa utsedde personer upplyste, att de sökt på frivillighetens väg återskaffa dopfunten.

Ägarna av Forentorp ville icke ingå på någon underhandling. Efter överläggning och framställd proposition, fattades av stämmans pluralitet det beslut, att rättegången skulle utföras mot patron A. Nyléns sterbhusdelägare genom de förut valda församlingsombuden G. Olsson och E. O. Hvarfvén, vilka skola erhålla skälig ersättning för resor och tidsspillan samt tillstånd att begagna rättegångsbiträde.
C. Rånge, ordf. med påtecknat bevis om justering och avskriftens riktighet.

Svarandeombudet anförde efter företeende av bouppteckning efter A. Nylén och lagfartsbevis för nuvarande ägarna till Forentorp samt rättegångsfullmakt, att

"Vid en lantmäteriförrättning i Hornborga för omkring 45 år sedan hos Anders Ruter i Lillegården, Hornborga, vid vilken förrättning Anders Nylén var tillstädes, Ruter tillfrågat Nylén, om han ville köpa ifrågavarande sten eller dopfunt, som stod i en trädgård där. Därtill hade Nylén varit villig och Ruter hade fört till honom stenen. Under nämnda fyrtiofem år hade något anspråk icke framställts på stenen och huruvida denna tillhört Hornborga kyrka visste icke svaranden, varför käranden väl finge utreda det. I varje fall borde käranden med sin talan vända sig till Ruter eller om denne vore död, hans sterbhusdelägare."

För att visa, det godvillig uppgörelse av målet blivit försökt ingav och åberopade käranden denna handling:

"Undertecknade, av kyrkostämman utsedda kommitterade i och för att på frivillighetens väg söka att till Broddetorps pastorats gemensamma kyrka återskaffa de dopfuntar, som förut tillhört Hornborga och Sätuna socknars kyrkor, hava denna dag personligen besökt ägarna till egendomen Forentorp samt kommunalordföranden P. O. Svensson i Hälsingsgården, Sätuna, vilka dels innehaft och innehava dessa stenar, och har resultatet av dessa besök blivit följande:

Vid besök å Forentorp kunde endast en av ägarna träffas, nämligen herr Johan Nylén. Denne medgav, att hans avlidne fader, vilken ägde egendomen Forentorp, vid en lantmäteriförrättning i Hornborga, inköpt den dopfunt, som tillhört Hornborga kyrka av en enskild person mot en köpesumma av 1 tunna eller 3/4 tunna råg. Han ville för dagen icke lämna något bestämt utlåtande, enär han icke var ensam ägare av den omförmälda dopfunten men lovade bestämt, att efter samråd med övriga ägare, senast i början av instundande mars månad skriftligen per post lämna ett bestämt utlåtande rörande överlåtelse av stenen.

Vid besök hos kommunalordförande P. O. Svensson vidgick denne att den dopfunt, som tillhört Sätuna kyrka, varit placerad på den s.k. Grannabacken, som var gemensam sockenplats ända tills skiftet med Sätuna by, ävensom att han försålt stenen. Yttrade även att han på vilken dag han vill kan återställa stenen, vill dock icke göra någonting för stenens återskaffande förrän övriga dopfuntar, som tillhört församlingens sockenkyrkor, bliva återställda.

Sätuna den 23 febr 1904. Joh. Svensson. E. O. Hvarfvén. S. J. Karlsson. Aug. Johansson.


Efter läsningen härav anhöllo kärandena om uppskov för bevisnings förebringande, vilket av rätten beviljades.

Vid följande rättegångssammanträde den 30 okt 1906, anhöllo kärandena om vittnesförhör med Johannes Jonsson i Hulegården, Hornborga, Kristina Andersson i Herr Lagesgården och Sven Johan Carlsson i Stommen, Sätuna.

Vid fråga om jäv uppgav svarandeombudet, att vittnena voro medlemmar av Hornborga församling och såsom sådana kunde vänta nytta eller skada av målets utgång enär efter vad som berättats församlingen om den vunne bifall till sin talan tänkte sälja dopfunten och därpå skörda vinst.

Käranden Olsson förklarade, att meningen icke vore att sälja stenen utan att återbörda den till församlingen såsom dess egendom. Rätten medgav vittnenas hörande under förbehåll att före målets avgörande pröva verkan av deras berättelser :

Johannes Jonsson, född 1827 : "I vittnets barndom hade vittnet och kyrkovärden Ruter besökt en stad, där kolera farsot härjade. Hemkomna därifrån sökte de, för att ej utbreda möjligen medförd smitta, skilja sig så mycket som möjligt från hemmafolket. För detta ändamål lågo de om dagarna i kyrkvärdens trädgård i Övre Skattegården, Hornborga, invid ifrågavarande sten. Vittnet sporde då Ruter, vad det var för en sten. Denne svarade : "De ha döpt i den förr". På vittnets vidare fråga om där var en döpelseplats genmälde Ruter, att så icke vore förhållandet, men att när Hornborga kyrka raserades, han tagit och därifrån fört hem den, på det att den icke skulle förfaras. - Ruter sålde sedermera stenen till Forentorp för råg".

Kristian Andersson, 73 år gammal : " I vittnets barndom stod en dopfunt i Anders Andersson Ruters trädgård. Huru den kommit dit eller därifrån visste icke vittnet, men en sägen är, att den hört till Hornborga kyrka och blivit såld till Forentorp".

Sven Johan Carlsson, 53 år gammal : "Svaranden hade yttrat, att de köpt dopfunten från Hornborga av Ruter, samt att Hornborga möjligen kunde taga skålen men ej foten, emedan gubben Nylén låtit förfärdiga den".

Kärandena anförde att vittnena intygat, att dopfunten tillhörde Hornborga kyrka, och att ryktet sade detsamma. Yrkade därför bifall till käromålet.

Svarandeombudet : Bestred allt avseende å käromålet, framhållande, att svarandena innehaft stenen i god tro, och att om kärandena kunde styrka, att stenen tillhört Hornborga kyrka, de måtte vända sig med sin talan mot den som sålt stenen.

Rättens utslag, som avkunnades den 20 dec 1906, blev det, att käromålet ogillades, enär icke visats, att dopfunten obehörigen avhänts kyrkan, och fastställdes sedermera, efter vad, genom kungl. Maj:ts dom den 20 dec 1907.

Ruter bytte bort Hornborga kyrkas gamla dopfunt för tre skäppor råg. Per i Hälsingsgården sålde Sätuna dito till Forentorp för 25 kronor. Ljuskronan av kristall i Broddetorps kyrka köptes på en auktion på St. Bjurum (Dagsnäs) för 50 kr, andra säga 300 kr av en bonde i Sätuna som sedan skänkte den till kyrkan. / O. i D. 1946

Hornborga dopfunt

såldes vid en lantmäteriförrättning på 1860-talet av Anders (Andersson) Ruter i Ö Skattegården eller Lillegården enligt anteckning i protokoll 1905, då fråga skall varit före om en av de gamla dopfuntarnas återförvärvande till kyrkan, vilket man trodde kunna gå för sig om det styrktes att den orättmätigt avhänts församlingen. // Sägen

Hornborga kyrka
28-11-1778 § 1 :
-----
2 Silverkalken med patenet år 1656 skänkt av J Gyllensting och dess fru m Stone.
3 Altarklädet med Liljevapnet, mycket bristfälligt Paul Wahlfelt
Bland inventarierna upptagas aldrig dopfuntar, kyrkklockor m fl ting från någon av kyrkorna. // Hjilmer

Hornborga kyrka.

Kyrkporten var murad med valv över och borttogs av Swedenborg i Bosgården. / Anna Nilsson 1945.

Tornet blåste ned under en kollosal storm, som tog med hustaken upp till Brunnhemsberget. Nu skämtade man och sade ifråga om den av trollen enligt sägnen tagna kyrkklockan nog i stället hade blåst bort. Tornet blåste av jäms över klockorna så att dessa icke blevo skadade. / Anna Nilsson 1945.

Vid pesten 1711 dog 20 personer framförallt i Bosgården och Stommen och dess begrovs på norra sidan om Hornborga kyrka. I Sätuna kyrkogård lades Pers hustru i Fjällåkra 

 

Kyrkligt i Broddetorp

Hornborga:

Innan denna kyrka revs rasade tornet. Detta tillföljd av att en jätte uppe på Billingen kastat en sten, som ovanligt nog i sådana fall träffade. Detta enligt sägnen. // Holmq

Hornborga kyrktorn blåste ned 1818. Det var under en väldig storm. Ån blev samtidigt alldeles tom på vatten och taken blåste av husen. // Fri 1927

Det berättas, att när kyrkklockan från Hornborga skulle flyttas till nya kyrkan, förmådde hästarna, som voro förspända, ej draga densamma. Man spände då för oxar, men ej häller dessa förmådde draga den. Icke ens tvillingoxar fingo den ur fläcken. Men då man satte barnen till att draga och de äldre till att skjuta på, då gick det. // Brodd

Den gamla kyrkodörren finnes i Bosgården, där den för några år sedan anträffades vid rivandet av ett skjul.
Handtaget till Sakristiedörren är insatt i en magasinsdörr i Nedre Skattegården (ESEA). Ägare Albin Svensson.
Skaftet till kyrkhåven äges av Gustaf Kristiansson i Skräddaregården.
// Oskar Johansson Deragården Hornborga

Bolum:

”Predikstolshuven” till kyrkan fanns till för några år sedan i Törnagården Bolumstorp, där den användes som ”fläskagäll”.

Bjellum:

I Källegårdens trädgård växer en ört, som under digerdöden, säges ha använts till botandet av denna sjukdom. // Joh Larsson.
En sägen förtäljer att Bjellum fordom haft en egen kyrka, men var denna stått eller när hon rivits, vet numera ingen att berätta.
Äldre personer omtala en åker kallad Kyrkgärdet, som låg vid nuvarande Källe- och Lunnagården. Väster om Källegården låg förr ett område med småkullar – möjligen gravar.
Surebacken, söder om Källegården kan möjligen ha varit kyrkplatsen. // H J 1927

Vid besök å stället har denna ört befunnits identisk med pestileussroten (Pelasites officinalis). Det synes härav som om munkar en gång i tiden bott här.

Kyrkklockorna:

Av församlingens gamla kyrkklockor i nya Broddetorps kyrka, är storklockan från Hornborga. Denna har inskription.
Lillklockan är från Broddetorp, mellanklockan från Bolum.
”Nôr li hissa upp storklåcka sat Jöns i Lellegårn på-na å sjungde ena salm. // Aug Hedberg.

Nuvarande kyrkväktarens morfar Anders Pettersson i Säckesten, berättade, att han och tre andra drängar från trakten, under det kyrkan byggdes, från Dagsnäs hämtade den stora ljuskronan av bergkristall och transporterade densamma till Broddetorp, bärande den på en stång mellan sig. Härvid turades de om att bära. Kronan var skänkt till kyrkan av en officer. // Kyrkväktare H Englund 1935


Skolorna i Hornborga

Första skolan


Småskolan

byggdes enligt anvisning på ett av uthusen vilket torde ha fungerat som toalett 1874

Som framgår av bilden har skolan byggts till och från början fanns uthuset som numera kompletterats med vedbod och garage. 

Augusta Johansson var småskollärarinna i Hornborga.

1874-78 Lärarinnan Maria Gasslander f1844. Efter Maria G:s flyttning hölls ingen skola i Hornborga, utan endast vikarier, som höllo sådan i folkskolans kök, biträdande med de äldre barnens undervisning. Anledningen härtill var den, att alltför många föräldrar läto sina barn gå i den av baptistförsamlingen öppnade vardagsskolan

1877-1883 Vardagsskollärarinna Anna Bergström f1843 Husaby Rekarne skolan i Kapellet Hornborga

1881-89 Lärarinna Kristna gren f1860-08-27 Forenberg  från Skara 81 - Skara 89

1884-88 Kristina Mellqvist f1860 Trässberg. Kristina var enarmad och mycket ilsken av sig, varför det lätt blev ”smäll” av. Hon skrev flinkt med sin vänstra hand och detta medförde att barnen också ville använda sig av samma led, vilket de dock då alltid fingo umgälla. Sedan lärarinna i Grimstorp Småland. Hon skildes från tjänsten 1888 6/12 på grund av klagomål över barnmisshandel.

1889-92 Amanda Charlotta Olivia Wallin f1859 Skara kom från Skärv

1892-1896 Alida Charlotta Pettersdotter f1868 kom 92 gifte sig med Holmgren nedan

1896-01 småskollärare Johanna Maria Löf f1876 kom från Ryda.

1900-1939 Augusta Vilhelmina Johansson f1878. med vik från 1934. till Ryda 38 gifte sig på ålderns höst 1923 med en lantbrukare från Lunnen, men glädjen varade inte många år då han dog redan 27 och då hon sedermera flyttar till Råda efter att brukarens dotter gift sig med Slaktars Helge.

Första vikarien Svea Andersson sen kom Karin.

1935- Karin Johansson f1911 som gifte sig med Herbert Olsson.

Ingemar Vilson f1925 kom 62 sedan Karin Olsson flyttat. Man friköper sedan tomten och huset från skolförbundet. Backen som ligger bakom skolan är planterad med granskog och det är skifteslaget i Hornborga, som äger det.
Av Broddetorps pastorats kyrkas klockor år storklockan från Hornborga, mellanklockan från Bolum och lillklockan från Broddetorp socknars gamla kyrkor. Detta enligt sägnen, som tillika omtalar, att storklockan burit namnet Katarina.
När kyrkklockan från Hornborga år 1821 skulle flyttas och man med den av hästar dragna vagnen, varpå klockan placerats, kommit till sockengränsen, stannade dessa och kunde ej fås igång vidare, hur man än bar sig åt.
Man försökte då med oxar, men ej häller dessa orkade draga klockan. Nu försökte också männen, men det var lika illa. Ej förr än kvinnor och barn ”jeck i tuna” kunde man få vagnen med klockan ur fläcken och under det männen sköto på forslades sedan densamma till kyrkan. // Aug Hed // H J 1926


Folkskolan

ligger på Överbyns utmarker.

1888-1928 Carl Alfred Holmgren
Holmgren f1866 i Tarsled, utexaminerad från Göteborgs seminariet 1888 och torde då ha varit elev till Johannes Lind från Skånings Åsaka, tillträdde Hornborga 1890. Han var intresserad kommunalman samt auktionist. Avgick 1928.

TRÄGEN VINNER:
Månde han mena Carl Alfred Holmgren stämmer med år och antal barn 
Då Karl Alfred omkr. 1890 kom flyttande till orten var han ännu ej riktigt torr bakom öronen, som det heter. Det vill säga, han hade ännu icke uppnått myndig ålder. Själv trodde han emellertid, att han var stora karlen, kaxade med huvudet och såg ut, att vilja ha allting till skänks. Folk tyckte, att det var allt en djädrans sprattlegubbe. Fjantig var han också så det förslog och gudarna vete om inte fnoskig desslikes. I alla händelser var han tarslig och sprang gärna bakom ryggen på folk. En sak låg honom emellertid mycket varmt om hjärtat - att bli gift och förmånligt gift, så att han med en gång ramlade in i ortens socitet. Nu var det så att skolelärarn i grannsocknen hade en fosterdotter, som han tyckte skulle passa sig samt uppvaktade för den skull denna och hennes far, men utan resultat, ty denne genomskådade snart "mågen" som en karl utan karlfasoner och avstyrde tösen, som icke fått några berusande känslor inför den lille viktige mannen. Karl Alfred måste därför söka sig till en annan marknad och där lyckades han bättre, en rik bonddotter fastnade i hans snaror. Ingen lycka varar dock beständigt. Om ett par år dog den unga frun och mannen var åter till äktenskap ledig. Härav gjorde han sig också snart bruk och uppvaktade åter skollärarens fosterdotter men som denna, av litet tvehågsen natur, ej fort nog gav sitt jak-ord och lärarinnan i socknen inte var ifrån, att intralla i det äkta ståndet, så gifte han sig med den senare. I motsats till den förra gången, då materialet var "kröseris", flätades nu brudkronan av myrten, och mannen kände sig stolt, ty även denna maka var en förmögen bondes dotter. Vad tiden led hände dock än en gång samma sak - mannen blev änkman, och stod där återigen ensam med ett barn i första och fyra i andra äktenskapet. Men mistat lusten för ett nytt gifte hade mannen synbarligen icke, och än en gång riktade han blickarna på sin först åtrådda, som nu mistat sin fosterfader och stod utan beskyddare. Men nu använde han sig av en annan metod för att nå sina syften och övertalade henne att flytta till sig såsom husföreståndarinna, avvaktande tillfälle då hon kunde vara eller bliva hågad för äktenskap. Liksom Jakob i moseboken fick han dock vänta därpå i sju år - men den dagen kom, i alla fulla fall, då han, ehuru liksom den utkorade över medelåldern, nådde sina första önskningars mål. Trägen vinner! H. J. 1952.

vi har en äldre bild från 1890 med Hedrén och Holmgren 

1929- Erik Holger Furås

f1905 Sköllersta utexaminerad Strängnäs seminarie 1927 tillträdde 1929 var en högt ärad lärare som flyttar till Hällefors, där han sedermera mångomskriven blir överlärare.

Vikarie 1938-1939 Sven Elis Karp f1913 Karlskrona och återvände till Röke Kristianstads län, där han sedan verkar. 

1939-1941 Sture Liefvendahl f1905 i Stockholm verkar sedan i Varberg ?

1941-45 Simon Valter Trenning f1905 kom fr Undenäs 41-45; 

1946-74 Bertil Bengtsson f1911 arbetade här många år men är anonym för sockenforskaren. Han gifte sig emellertid med två systrar från Fågelum.

[ överordnad ] Start ] Bjellum By ] Bolumtorp ] Bolum ] Broddetorp ] Torpen ] Hornborga By ] Sätuna ] [ innehåll ]
[ samma nivå ] Kapellet ] [ Hba Kyrka ] Socknen ] Hba Gårdar ] Soldater ] Qvarnar ] Sägner ] Ekornavallen ]
[underordnad] [ Innehåll ]