Kvarnarna har generellt en historia som är ganska väl dokumenterad, men man måste gå till skattelängder och domstolar för att vaska fram vad som finns att berätta. Härtill har vi dammsugit kyrkböcker, som även de kan ge sina pusselbitar något  som ger våra qvarnar liv och som är viktiga för förståelsen av denna yrkesgren. Vi vet att qvarnarna krävde goda kunskaper gott handlag med diverse tekniska detaljer och kapital för att få stenarna att gå runt. Kyrkböckerna vet att berätta att alla inte lyckades, men var man duktig så kunde man komma upp sig. Vi vet att berätta att de sista qvarnägarna i den så kallade Hornborga Qvarn hela tiden investerade och kunde driva sin rörelse med förtjänst. Under 1700 talet, när ny teknik utvecklades från de skvaltkvarnarna eller fotkvarnarna som de också kallades, så var det de förmögna, som satt som ägare med en mjölnare som arrendator. De rike såg med misstro på de skvaltkvarnar, som växte upp längs bäckar och stråk och som säkert var en konkurrent till de tullqvarnar och odalkvarnar, som var i kapitalets händer. 

Äldre Västgötalagen

Äldre Västgötalagen ger oss regler hur denna viktiga och därmed skattebegärliga vardagsteknologi skulle handhas. 

Vill någon bygga qvarn, må han icke bygga den så, att en annan tomt skada, icke heller hans äng, icke människors vägar ej heller byns förtå, icke heller qvarn, som förut varit eller fiskeverk. (Tå är den vall dit boskapen drivs från betesmarken, då den skall mjölkas och vila). 

Om qvarnplats ligge öde tre år eller mer än tre, är trävirket ruttet, då har den rätt att taga den som vill. Säger den, som äger qvarnplatsen, att icke allt virket är ruttet, då skall han bevisa med tvenne tolfter, att stigbordet var kvar och stolpar och tröskel och underlag för ränna. Den äger qvarnplats, som först utbygger den, vare sig det är på alla götars mark eller alla grannars. D.v.s. det var en allmänning och man avstår från ägandet under förutsättning att qvarnen vidmakthölls både landskapet (alla Götar) och byn (alla grannar) avstod alltså från sin rätt mot att kunna ha en qvarn i sin närhet. 

Tvista män om qvarnplats, säga båda sig äga den, då skall (hän)syn förordnas. Den skall få edgångsrätt, som blir rikare på vittnen. Få de båda lika många, då skall landskapssyn utses och skilja mellan dem. 

Bygger någon qvarn i allmänningsvatten, har en annan jorden på andra sidan, då skall en tredjedel vara fri av vatten, men två tredjedelar får han dämma upp, icke ända till andra stranden, såvitt han icke löser landfäste med laga fasta och omfärd.

Göra byamännen intaga på allmänningen framför qvarndörren, då skall ägaren kräva utfartsväg. De skola lägga väg åt honom. Försummar qvarnägaren det, skifta de jorden och får en annan mark framför qvarndörren, då är hans qvarn värdelös.

Någon bygger qvarn på egen mark ligger byallmänningen på andra sidan, som äges av annan by, då skall han köpa landfäste av den, som äger jord i byn.

Vatten får ej ledas från sitt gamla lopp till annan mans förfång på annat sätt, än det fordom runnit.

Skär vatten (som äges av annan man) sig självt ut över en annans åker, äng eller tomt, då äge den vattnet, som förr ägde jorden.

Jord må icke som lösöregåva mottagas. 

Qvarnen fick inte anläggas så att annans mark ängar eller vägar eller förtån skadades. Anläggning fick heller inte störa tidigare qvarn eller fiskevatten. Fisket i dammen var förbehållet ägaren, hamnade en qvarn i ödsmål och dess virke ruttnade sönder så ägde vem som att ta över platsen. Den äger qvarnplats, som först byggde ut den. Vid tvist skall syn förordnas för att skilja de tvistande. Men om man ville anlägga qvarn ägde man rätt att dämma 2/3 av vattnet såvida han inte inlöser landfäste med laga fäste och omfärd. 

Detta tidiga regelverk kopplat med kungens intresse har skapat förutsättning för att vi så relativt väl känner denna näringsgrens historia. Även dess placering vid vatten gör att qvarnen är relativt lätt att identifiera. Så har vi då Qvarnarna längs Pösa och Hornborga vattensystem enligt denna bild som naturligt Hugo Sköld hjälpt oss med 

På 1700talet talar man om de större överfalls och underfallskvarnar. Skillnaden består i var i förhållande till axeln som vattnet kommer in. Den för husbehovsmalningen så populära skvaltqvarnen var nedsänkt i vattenrännan, där den tilläts rotera i det framströmmande vattnet. (Skvalt av skvala).

En variant av denna är enfotaqvarnen som krävde liten fallhöjd men en definierad rörelseriktning för att de propellerlikt fastsatta bladen på kvarnaxeln. Enfotaqvarnen försvann i början av 1800 talet för att ersättas av hjulqvarnar. Kvarnarna skattlades och kallades då odalqvarnar och avsåg qvarnar med anställt folk, som hade detta som huvudnäring. 

Det har legat ett ansenligt antal qvarnar just skvaltqvarnar längs hela Hornborgaån, vars antal och platser kommer att bli föremål för vidare studier. Det rörde sig till att börja med sk. fotqvarnar, där fallhöjden troligen var ganska ringa. Problemet med dessa var att vårfloden och vinterns isar for ganska illa fram med dessa. Så har qvarnen vid gamle kavelbron brona nedanför Skattegården vid Brona Hornborga följt med vårfloden ner till Sjön så många gånger att sagesmän nu år 2001 vet att berätta något om den. 

Skvaltqvarnen

Uppe vid Herradammen fanns på 1600 talet en liten fotqvarn, som låg under MånsSvensgården. En gammal mjölnare Per Joensson berättar för synemännen på 1680 talet att arrendatorn, senare länsman Lars Jönsson Hwass, som tidigare bott på Frimansgården haft en qvarn här, som räntade ½ tunna. Både gårdarna Toltan och Knektegården hade vidare var sin qvarn, som låg vid bäcken, som rinner från Broddetorps gamla by och som mynnar i kanalen. Måns i Åslagården hade också en enfotaqvarn på sin mark, en qvarn som åbon i Skattegården påstod vara tillhörig gården.

Nils Ring

är åbon som kan ha gett upphov till Ringagården. Hans efterträdare i säng och gård är Corpralen Anders Håkansson. Corpralen driver sedan en process mot Generalen Stake, som bebyggt en qvarn på en kvarnplats, som Nils Ring av oförmåga förödt och upplåtit. Ring hade sedan flyttat sin qvarn till Ringagården. En av anledningarna till att om det nu var Ring, som misslyckades var att arrendet varit 13 tunnor spannmål, men senare under 1600 talet sänkts till 4 st.

General Harald Stake

Vi vet att qvarnen är köpt till frälse 1650 med 4½ procents ränta, men den hade tidigare förvärvats av generalens svärfar kanske redan 1620 och hade den troligen posiderat utan konflikter. Generalen anlägger Herradammen, först en träpallisad, men senare den av sten, sedan vårfloden flera år i följd förödde arbetet. Han anlade även den kanal omkring 1650 till stor bekostning, som går genom stenig mark och berg alldeles nedanför JonFröjdenbergsgården. Kanalen får där tillskott av nuvarande Billingebäcken, och leder sedan vattnet till qvarnen. 

Generalen anlade ett litet qvarnhus vid det qvarnfall under Fjällåkra, där Ring hade haft sin qvarn. Vi vet att qvarnen gick höst och vår och att den senare efter domslut ingick i knektunderhållet tillsammans med Ringagården. Troligt är att Hornborga och Ringagårdsqvarnarna redan på 1600 talet, (påpekar min sagesman Sköld i en tidningsartikel) slagits samman efter att endast den ena användes. 

Johan Hård

en Generallöjtnant Johan Hård var ägare till Qvarnen på 1680 talet och övertog även den härva av konflikter, som hörde till ägandet av qvarnen. Enligt ett synprotokoll då, så vet vi att qvarnen låg alldeles nedanför Ringagården. Redan nu påpekas att här legat två, men att endast en var ved macht. Synemännen ville förlägga den till ån för att därmed qvittera ut mer skatt, men som qvarnen fick sitt vatten från den kanal som byggdes ville ägaren hävda annorlunda. Då Fjällåkra kronogård under 60 år varit qvarnen förutan ville inte Hård lämna ifrån sig den godvilligt. Kronans män var naturligen angelägna om att få förvärva denna qvarn, som nu hade vatten året om och en Qvartermästere Hans Börjesson, löjtnanten manhaftige Anders Hof tillika corporalen Axel Qvensel begär ändskap i denna konflikt, där corpralen Anders Håkansson vid Ringagården nu ville återföra qvarnen till gården. Trots handlingar från Kammararkivet som utvisar att qvarnen köpts till frälse 1650 och vittnesmål från en gammal präst Lage Larsson, som berättat att timmer hade körts fram till qvarnplatsen , men som senare bortförts till Gudhems Kungsgård och att Stake hade med stor omkostnad låtit gräva gropen och bebygga qvarnen. Domstolen gick på gamle löjtnanten Fröjdenbergs vittnesmål att qvarnen redan 1610 legat under Ringagården. Härtill vittnar en av synemännen Joen Andersson i Hornborga att qvarnen aldrig varit skattelagd utan varit Ringagårdens enskilda qvarn. Dom faller i målet och qvarnen med tillbehör och qvarnstuga tillfaller Ringagården. Samtidigt får Hård frihet att bygga det gamla qvarnfallet bäst han kan och behagar. 

Anna Jacobsdotter f1684 är mjölnarhustru och dör 1716

Anders är mjölnare här med en son Anders Andersson f1715

Ett århundrade senare 1777 är jordeboksräntan för qvarnen 3/5 tunna spannmål eller 21 sk och 7 rundstycken.

Anders Larsson

f1765 Fägred dör 1828

Johannes Larsson 

har 1844 inköper qvarndelen av Ringagården jemte åtskilligar mindre ägor som å detta kontrakt finnes uppräknade.

Per Larsson 

f1820 år 1831 förrättades executiv auction i Ringagårds Qvarn varvid en svart häst samt en ko och ett ungnöt. (BUG?)

deltager i skiftet 1847 och vi kan där läsa att han då var mjölnare i Nestegårdsqvarnen och att han under maj månad fått sig detta kontrat tillskrivet utom sin ägande ¼ även äger qvarnen. Som vi ser finnes det två stycken Per Larsson under denna period. 

Lars Persson 

mjölnare f1775 i Broddetorp kom 98 från Härlunda. Han har i sin tjänst en oidentifierad Jonas Jaensson född i Broddetorp och Fattiga flickan Kerstin Persdotter från Hornborga. Har en dräng Anders Larsson f1781 som stannar 3 år från 09 men återgår som brukare till Skattegården varifrån han kom. 

Lars Andersson f1775 mjölnare här, kan vara identisk med ovan  

Per i Gata

Lars Pettersson/Persson  1775 var mjölnare och kom från Härlunda 1796 och dog här 1827. Han är Per i Gatans far. Per f1797 är arrenderadne mjölnare från 1828, då familjen kom från Hovslagaregården fram till 1833. Vassa Larsa skulle därmed vara född här. 

Lars Persson f1809 men dör i sviterna efter drunkningstillbudet med Stålingen 1845.

Lars Persson f1820 från Fågelås synes ha varit har hela 40 talet och fortsätter på 50 talet. 

1848 brann qvarnen och tillerkändes 56 riksdaler i brandstod. 

60 talet:

Mjölnare Anders Pettersson köpte på auction i Böljan 1859. Det kan vara han som har gården och qvarnen hela 60 talet. Snickaren Anders Pettersson  f1835 

Anders Pettersson f1821 brukar Ringagården och har hand om qvarnen från 50 tal fram till 72 då Jon Jonsson f1831 från Korsberga tar över fram till 77 då han flyttar till Stenstorp. Köpeskillingen då lär ha varit 20 000 kr enl. tidningsartikel. 

När Johannes Persson, som förut varit brukare av Övre Skattegården, flyttade till Stål i Nerbyn fick hans då 13 åriga dotter Cajsa börja tjäna till sitt bröd som lillpiga i Ringagårdens qvarn, där hon emellertid efter kort tid avled  - ett dödsfall som blev märkligt i så måtto att hon blev den första, som begravdes på den då nyinrättade pastoratskyrkogården. 

En Mjölnare Johan Alexander Nyberg f1840 Fröjered, kom 1877 från Stenstorp och stod som brukare av Ringagården. Han rymde 1884 till Amerika för att undvika sina brummande björnar och hade en revers om 5000 kr. Kvarnen såldes exekutivt 1887 för 9000 och var intecknad för 16000 kr, varaf USA Nyberg innehade 6000 kr. Till qvarnen hörde ¼ mtl Ringagården. Det intressanta är att detta bekräftas av prästen som även tillägger att det var en qvarn vid Ringagården och en vid Hornborga bron. Sen finner vi en egare A Svensson i Vad i Tidan följd av Lars Johan Johansson

J Pettersson

från Södra Snikens qvarn tar över efter en totalbrand våren 1886. Efter ett år som den legat öde så bygger han upp den igen. Man hänvisade till dess utmärkta läge som skulle göra den till traktens bästa qvarnar. Qvarnen uppsamlingsområde var vidsträckt framför allt åt Bjurum och Forentorp till. Redan nu fanns ett sågverk här.

Lars Johan Johansson

f1859 son till Stålingen gifter sig med Karolina Johansdotter från Södra Snikens Qvarn född i Forshem. Han står som ägare från 1887 och framåt. Han hade mot slutet ett vitt stort skägg och kallades därför Vitskägg av Folke Jönsson. Dottern Susanna gifter sig med Karl Svensson från Hwassagården och blir mor till Berta därstädes. Sonen Sven i Qvarna tar över. Yngsta dottern Sofia gifter sig med David Jonsson i Arvidsgården.

Kvarnen uppfördes i två våningar 1887 i samband med att nuvarande släkten tar över genom Lars Johan Johansson, tillbyggdes 1915 och har nu tre våningar.

Sonen Sven Johan Valdemar Johansson f1888 tar över 1928 och installerar nytt kvarnverk i samband med detta. (Tel. 25). Sven Valdemar i dagligt tal Sven i Qvarna och när hans syste Susanna flyttar gifter Sven sig med Anna, som var mejerska i granngården hos Sanders. Anna soldatdotter från Ekby och hon kom till trakten via sin syster. Paret får inga barn.

Kvarndammen måste underhållas och för att utnyttja vattnet fick de mala på nätterna. Det gällde att spara på vattnet. Härtill så drev man också en såg. Viktiga papper som beskrev gården följde med den chiffonjé, som gick på auction efter deras bortgång. Samtidigt kan meddelas att mycket handlingar lär finnas på länsstyrelsen.

Med turbinkraften kunde två stenar drivas och med senare installerad elektricitet kunde blott en sten drivas. Härtill har man för sågens drift installerat en diselmotor. Betalningen för mälden skedde i natura fram till 1939 och mjölnaren fick 9 liter säd för varje säck om 3 skäppor. Vid grövre mäld var taxan 4,5 liter. Gälden avyttrades sedan till lanthandel tills det krävdes tillstånd av myndighet för att få sälja. 

Ramsågen skadades i samband med att Lager skulle såga en stor ask, som han köpt från beteshagen i Besgården. Sågen nyper i trät och irreparabla skador på axeln uppstår omkring 1930. Sven köper därför en cirkelsåg och engagerar en fackman som heter Lind och som bygger upp såg aktiviteten vid qvarnen. De skapar en transportvagga där bönderna lämnar sitt timmer och som sedan går över stallbacken. Traktorer med sin högre skorstenar gör att de tvingas riva denna transportvagga.

Vi minns honom i bygden som en go gammal gubbe.

Sven i Qvarna med sin mjölnardräng Ragnar Jansson. För att få behålla sin trotjänare så byggdes en stuga åt Ragnar Jansson, där nu sonen Åke bebor.

1970 slutar Ragnar efter pensioneringen och 40 års tjänst. Ragnar har qvarnen som hälftenbrukare de senare åren och slutar på sommaren för att slippa sura första tröskningen, som skapade problem med stenarna.

Vi ser vad Hugo Sköld skriver så får vi arbeta in det senare

Denna kvarn var en av de sista på trakten att vara i bruk och var igång ända till år 1969.
På tinget den 16 november 1677 "angav korporalen Anders Håkansson i Fjällåkra, som skulle ett kvarnfall lyda till kronohemmanet Fjällåkra han bebor och för några och tjugo år sedan av hans excellence högvälborne herr general Stake en kvarn i samma ställe byggt, vid vilken tid stod därstädes ett litet kvarnhus som sedan för åboens oförmögenhets skull flyttats upp till gården och bemälte kvarnfall av korporalen Nils Ring blev förött och upplåtet".
Den 8 oktober 1681 hölls syn på kvarnen, vilken ”pretenderas av ålder hört till gården, men som nu innehaves av generalleutnanten högvälborne herr Johan Hård". Syneprotokollet anger att kvarnen var belägen strax nedanför Ringagården och att det fanns två kvarnar under ett tak, men att endast den ena var igång. Mjölnaren hade hittills gett 13 tunnor spannmål i arrende. Den nuvarande skulle endast ge 4 tunnor.
Protokollet berättar om flyttade kvarnar och "utflytna" dammar: "Följande först synemännen stora ån vesterut uppföre, ståndandes där en enfota, som nu skall lyda under Måns Svensson i Hornborga och av honom flyttad från ett annat rum hon tillförene stod, varest en gammal arrendator länsman Lars Jönsson haft en kvarn ståndandes som skulle ränta ½ tunna. Varandes käranden i den mening vara densamma som i kronones jordebok för 3 skäppor är taxerad.
Sedan bättre upp besågs en kvarndamm tvärt över stora ån lagder, den först salig herr riksrådet, generalen Högvälborne herr Harald Stake låtit dit läggla och uppsattes förstone av träd som av vattufloden årligen blev borttagen, men sedan av sten gjordes, förmedelst hvilken allt vattnet, när det icke dammen överflödar, går, där en lång skörd utur ån österut var graven.
Herr högtbemälte hans exellence salig herr general Stake låtit gräva för några och 30 år sedan, som nu mången vitterligt var, med stor bekostning igenom stenig mark och berg, låtande först begynna en skörd litet bättre väster ifrån den andra som vattnet icke kunnat så väl avlett, förden skull därvid stannat och den andra skörden begynnat strax igenom Fjällåkra. Vattnet föres utur stora ån till bemälte kvarn, som nu av generalen Johan Hård possederas.

Rinnandes en bäck ifrån Toltan och utföre i ån, uti vilken Toltans och Knektegårdens, bägge i Broddetorp belägne, haver var sin kvarn ståndandes, uti hvilken bäck sin gång höst och vår mycket flödar, jämväl Ringens gård i Fjällåkra skulle haft en enfota på det rum som förmenas, av herr generalen uppsatt, icke heller finnes i kronones jordebok mer än en kvarn i Hornborga socken taxerad, regerandes kronones befallningsman att denna taxerade kvarn visserligen och utan tvivel stått i stora ån och icke uti denna bäcken som löper ifrån Toltan, in uti hvilken vattnet ledes, innan vattnet ledes utur ån till kvarnen förmedelst skörden, som icke således är graven och håller före som skulle visst vara på det rummet, varest nu Måns i Åslagården en liten enfota uppsatt är, det åboen i Skattegården säger däremot vara sitt fall och Anders Andersson ibidem bekänner den ränta ½ tunna.
Annorstädes kunde synemännen intet kvarnfall i stora ån finna vara bebyggt som nu synes, efter det varit gammalt och icke någon minnes när den kronokvarn varit bebyggd, uppvistes ock ett åkerstycke liggandes uti frälsegården Knektegårdens lycka och varit förr med ... därifrån skiljd som nu synes är söder om landsvägen belägit. Vilket åkerstycke synes ha varit något större förr inbegripet och gått nästan in till det rummet där den tvistliga kvarnen nu står, lytt och än lyder till kronohemmanet, emedan intet mer än landsvägen dem skiljer, präsummerades käranden kvarnfallet, ity för längst en liten enfota skulle stått där på dess ägor upptagit efter lyckan så när intill själva kvarnen var situerad. Och emedan intet mera är ved besichtningen att intaga, blev parterna tillhållne sina vittnen och skäl på ting ställa ". 
På tinget den 6 maj 1682 framförde Hård sina "skäl" i 8 punkter. Bland annat säger han att ingen bevislig skada å åker, äng och kvarnar eller fiske kunde påvisas därigenom att vattnet fått rinna annan fåra och protesterade mot att dammen skulle öppnas "förmodandes ingen betagen förbättra sin egendom utan annars skada, utan fast mer Hornborga by och Fjällåkra till nytta i det de förskonas långa vägar till andra kvarnar förresa och Kongl. Maj:ts plakat om kungsådrors löpande här icke till pass kommer efter här ingen kongsådra är, uti vilka de orsaker nämbnes som förorsakat plakatet låta utgå ". 
Han ämnade även åtala den som vid rätten angivit att hans salig svärfader "med våld och trug" skulle ha tagit kvarnen och att den grävda kanalen gjort skada. Den 1 augusti 1687, alltså tio år efter det att korpralen hade begärt att få tillbaka sin kvarn, blev saken avgjord: "Herr löjtnanten ädle och manhaftige Anders Hoff, tillika med korporalen Axel Kvensel, begärde slut och ändskap uti saken om landshövdingen m. m. Johan Hård, angående en kvarn som länge är omtvistader, som skall hava lytt till Ringagården i Fjällåkra, den herr generalen nu innehaver och korporalen för kronohemmanet söker återvinna, tillståndandes herr löjtnanten tillförene att hava varit fullmächtig att agera saken som och nu framviste herr ryttmästare Wulfvenstiernas brev av den 27 aug. 1681".
Rätten godkände fullmakten och nu vidtog en duell mellan Hoff och Hårdens fogde, välförståndige Bengt i Signesbo.
Denne senare framvisade en attest skriven av en gammal man, herr Lage Larsson, som skall ha varit prästman. Han berättade att å kronans vägnar skall timmer fordom vara framfört för att bygga en kvarn där hon nu står, men timret fördes till Gudhems kungsgård och något kvarnbygge blev ej av.
Löjtnant Hoff betvivlade attestens sanningshalt och framvisade en attest som gamle löjtnanten Fröjdenberg 1681 utfärdat, vari han säger att för 70 år sedan löd kvarnen till kronohemmanet.
Parterna begärde nu dom. Nämnden sade sig ha funnit att den omtvistade kvarnplatsen varit enskild och tillhört Ringagården och strax ovanför belägen, inhägnad och "allenast en liten enskilt gårdskvarn uti en liten bäckarinnare, Toltanbäcken benämnd och av begynnelsen intet vattentillsläpp utur ån". Det hade före Stakes tid varit tal om en kanal från ån, men blev på grund av protester ej genomfört.
Med stöd av Kongl. Majts resolution om återförande till sin "gambla bolstad" igen, daterad Marlaestad d. 18 febr. 1685, dömdes det omtvistade kvarnstället åter till Ringagården "sorn det tillförene legat och varit hävdat och såsom kvarn längst för detta prövades hava betalt sin melication och omkåstnat medelst avkastande tull".
Kvarnen med tillbehör och redskap dömdes att utan lösen överlämnas till hemmanet Ringagården. Vidare "resolverades" att det står generalen Hård fritt att bygga vid det inköpta fallet "bäst han kan och behagar".
Hårds ombud presenterade "appelation" d. v. s. begärde att få överklaga. Rusthållaren i Ringagården och gästgivaren i Ranstad Johan Håkansson gick i borgen för korporal Kvensel.
År 1742 var Axel Kvensel och hans broder kyrkoherden i Broddetorp Kondrad Kvensel, ägare av Hornborga kvarn, instämda för att de saknade vikter.
Axel Kvensel sade sig ej känna till någon förordning som säger att man måste ha vikter i kvarnarna, helst då vågar i allmänhet saknades. Mjölnaren fick 1765 plikta för att våg saknades!
Jordeboken 1777 anför en kvarn i Hornborga. Räntan var 9 tunnor spannmål eller 21 sk. 7 rst. Köpt av Harald Stake 1650. Är 1685 var den nämnde Johan Hård ägare. Kvarnen var intagen i Indelningsverket som stöd för № 32 vid Gudhems kompani av Västgöta regemente.
I en förteckning från 1824 noteras för Fjällåkra Ringagården "Går med ett par stenar höst och vår. Tillökt med ett par stenar". Tullkvarn enligt resolution av den 10 april 1821 med en tunna spannmålsränta.
En senare förteckning som avser Hornborga kvarn uppger att man lagt in ett par stenar utan tillstånd och att den var sammanbyggd med Ringagårdens kvarn. Den ditflyttade kvarnen hade skattlagts 1821 till en tunna.
En brand härjade kvarnen 1848. En notis i Skövde Tidning den 11 nov. 1887 omtalar att kvarnen brunnit på nytt, denna gång på våren 1886, och efter branden legat öde ett år. Kvarnen uppbyggdes av ägaren j. Pettersson i Sniken.

Hornborga Qvarn 

En mjölnarhustru Anna Jacobsdotter f1684 och död 1716 i Fjällåkra och Ringagårdsqvarn.

Anders är mjölnare och pappa till Anders Andersson åbo Ringagården f1715

Lars Andersson f1775 * Stina Andersdotter f1774 från Gudhem hade en dotter som var gift med en torpare Jonas Nilsson f1800 u Bosgården senare inhyses. som i sin tur är pappa till Per Hallin som var skomakare på Persberg och deltog i denna församling.

Per i Gata är mjölnare här ett tag...

Lars Persson f 1809 men drunknar i Hornborgasjön.

Maria Larsdotter f1792 i piga i Torstensgården och Hornborga Qvarn

Stina Kristoffersdotter 1814 Slätterödjan Piga Nilsagården och Ringagårds qvarn

Anders Bertil Henriksson f1909 kommer från Böja 72 till fastigheten och stannar över 77. 

Anders Lysander. 

Prestegårdsqvarnen Kapelaqvarnen

Renoveringsobjektet

Från Qvarnboken hämtar vi följande fakta. Kvarnen får drivkraft från ett 2 m vattenfall och drivs av tre turbiner om sammanlagt 40 hkr. Kvarnverket har tre par stenar, en valsstol, korngrynsverk och fullständigt rensverk. Rörelsen bedrivs i samband med lego sågverk, som drivs från en turbin från kvarnverket. Sågen består av sågram och kantverk. Anläggningen erhåller belysning från egen generator. Anställda 1 st.

Dammen med stämmor

Sump utfall

Rester efter ett vattenhjul skovelhjul finns i sumpplanet. Nu finns tre horisontellt liggande vattenturbiner

Källare 

Bottenplan 

Överplan

Överbyggnad,

Såg

Sågramen är unik och är kommen från Tidaholm Verkstad, som grundades 1884. Den är en helstativ ram och enda kända i sitt slag och är så hög att den måste ha en undervåning, den sk. undersågen. Sågen matades med valsar av så kallad ryckmatning, så att den matades när sågen skar. Här har tidigare funnits en cirkelsåg med bänk. 

Magasin

Qvarnstallet

Åkatorps Qvarn

för ett kringflackande mjölnarliv och stannar för Åkatorps qvarn gift med Maja Larsdotter f1808 i Stenstorp, varom berättas ovan. Han blir 50 år och hon förblir enka i 20 och ligger kommunen till last.

Åkatorp

Jonas Andersson f1740

Sven Larsson f1753 från Larv

Erik Olofsson f1776 g Greta Svensson f1758

Lars Jansson Fahlgren f1809

Johan Johansson Fritz f1839 åker till Am.

Snikens Qvarnar

Nedströms Kåxoxtorp ligger två numera nedlagda kvarnar som kallas "Snikerna". För att skilja dem åt kallar man dem Norra och Södra Sniken. År 1658 kallades de Snigerna och ägdes av Ulf Bonde och arrenderades av en man som hette Tore Persson.

En Johannes Persson f1779 tjänstgjorde här från minst 1804 till 1816. Han flyttar till Västorps Qvarnen med sin familj. 

Norra Snikens Qvarn

Kvarnen uppfördes på 1600-talet och ombyggdes senast 1870 och har nu 2 våningar. Tillhörde först kronan.

Men gamla handlingar från 1700 tal visar att denna Odalqvarn, skattelagd qvarn med rätt till tulltäkt står i ödemål och förfaller i mitten av 1750 talet och var skriven under Uddeberg. En Mjölnare Swen Månsson och hans hustru Stina Larsdotter får några frihetsår om han åtar sig att sätta den i stånd. Men han ger upp och säljer sin upptagningsrätt för 50 Rd silvermynt i penningar till förre Landshöfvdingen vid orten och vid utslag 1759 är detta Confirmerat. Då qvarnen låg gent över skjutsstället Åkatorp så har den även kallats Åkatorps qvarn. Men som Länsman Setterwall i Gudhem tydligen övertagit qvarnen och utur ödesmål tagit denna qvarn och förmedlat denna rätt till innehavaren av Uddeberg så nämnes qvarnen under denna gård, men Snika Qvarnen dess egentliga namn i orten är. Qvarnen ränta nu 3/4 tunna spannmål. 

Norra Snikens kvarn.
Jordeboken 1777: ”Taxerad och indragen till kronan med 1697 års ränta av Kongl. Kvarnkommisionen från salig ryttmästaren Reutersvärd. Kronan immidiate behållen. Jordeboksränta 3/4 ta spannemål eller 27 skilling.
Varit i långa tider öde, men år 1754 av mjölnaren Sven Månsson efter tillstånd och behörig caution lemnat frihet att upptaga, vartill honom är lämnat 10 frihetsår".
På Gyllenstings karta är kvarnen upptagen som tillhörande Åkatorp. Förteckning 1763: "En kvarn i Åkatorp. Underfall. Kallas Sniken. Har varit öde, men 1754 åter igång".
Är 1708 hade den häftiga vårfloden raserat kvarnen. Ägaren, major Silverswärd, byggde då två kvarnar i "Rådaån", bäcken som kommer från häggumsgränsen tillökt med bäcken från Ruskelakällan. De stod där tills bäcken blev ”avvänd". Vilka dessa två kvarnar var känner man ej till.
Den 15 oktober 1764 bifölls en begäran från kapten Bengt Lillie, som ägde kronokvarnen vid Åkatorp, samt länsman Josef Strömbom och en annan ägare av Åkatorp, att få sätta upp en sågkvarn vid Hornborgaån. Nils Ambjörnsson berättade att en enfotakvarn stått vid broddetorpslandet i ån med damm ovanför, varur en rännil gått till kvarnen. I stället för att falla direkt ut i ån gick den nästan jämsides en lång sträcka. Nu grävdes den rakt ut till ån. Enfotakvarnen, avsedd enbart för husbehov, hade legat nedanför kronokvarnen, varifrån det gick en stig till den förstnämnda.
Sven Svensson, 82 år, berättar att i hans föräldrars tid, de hade bott på Åkatorp i 20 år, fanns en enfotakvarn som hörde till Åkatorp. Den blev snart ödelagd varefter Silverswärd byggde en kvarn vid Sniken, även denna blev raserad. Sågkvarnen fick inte sättas så att den skadade Åkatorps kvarn, som ägaren, Hellberg, ämnade bygga om. Ej heller fick de lov att avleda vattnet. Avståndet mellan kronokvarnen och enfotakvarnen var omkring 500 alnar enligt nämndemannen Nils Jonsson i Koxtorp. Längden på den gamla dammen var 56 alnar och rännilen som går från kronokvarnen till ån var 125 alnar. Vid den tiden fanns ej något sågverk i häradet. Den beviljade kvarnen fick ej användas till annat än husbehov.
Kvarnen blev den 18 oktober 1779 skattlagd till ⅛ dels tunna spannmål eller 4 sk. och 6 rst specie. Tulltäkten var 1 tunna och 28 kappar. En förteckning från 1826 uppger att kvarnen genom utslag av den 20 november 1728 var byggd som hjulkvarn.
Är 1840 avled inspektoren Johan Svensson i Norra Snikens kvarn. Han ägde åborätten i Norra Snikens kronokvarn med därtill hörande kvarnredskap, "justerade vikter och mäld som till kvarnen hörer av vad namn det vara må”. Allt värderat till 666 rdr och 32 sk. banco.
Kvarnen tillhörde ännu 1810 Bålltorps säteri. År 1839 ägde Johannes Olofsson Lindberg 11/24 - delar av kvarnen.
Harald Schiller har berättat att en gammal man som hette Johannes Ståhl berättat för honom att Strömkarlen bodde vid Snikerna och vid Hornborga bro. Han sjöng till en smäktande melodi orden ”Jag vet att min förlossare lever. . ."

Uddebergs kvarn

En förteckning 1763 upptager både Åkatorps och Uddebergs kvarnar, den senare kallas Snikan under Uddeberg.

Det är svårt att avgöra vilken av kvarnarna som tillhörde de båda nämnda gårdarna. Länsman Josef Strömbom som bodde på Uddeberg är nämnd i samband med uppsättandet av sågen vid Åkatorp. Möjligen fanns de båda kvarnarna i ett och samma kvarnhus.

Stölder och försök till stölder i kvarnarna var förr mycket vanligt förekommande.

På ett ting 1667 anklagade Håkan i Uddeberg Anders Vinbo i Ryckla för att dennes son och dotter en natt kommit till kvarnen i avsikt att stjäla spannmål och mjöl. Tydligen var Håkan beredd och låg en natt ute i kvarnrn för att se om tjuvarna kom. Vid midnattstiden kom Vinbos son och dotter, låste upp med en nyckel, som de haft sedan ett år, och steg in. Håkan frågade vad de hade i kvarnen att göra, varpå sonen svarade att de ville sälja salt. Håkan frågade då: ”Var har tu det, efter tu aldrig sådant plägar utbjuda”, men fick inget svar. Anders Vinbo hade senare sänt sin hustru till Uddeberg "och budit förlikning, nernbligen att så 2 skp. Landsåker "

Vid nästa ting beklagade sig Håkan att han aldrig kunde gå säker för "Vinboen " som hotat honom med stryk. Rätten tog Håkan i beskydd och tillsades befallningsmannen att ta " in aresto" (mät) Vinbos egendom till dess han "för sitt tjuveri kommer till behörigt ansvar ".

Vid samma ting dömdes Anders Vinbo "för att av tredsko och motvillighet icke velat erlägga häradshövdingepenningar pro Anno 1667, att plikta 40 marker".

Nästa år hade familjen rymt från Ryckla. Men innan de hade gett sig av hade de, för att misskreditera Håkan i Uddeberg, låtit sprida ett rykte att han skulle " ha dragit huden av en häst ". Då ingen hört talas om någon ”hudavdragning” friades Håkan från denna beskyllning, som på den tiden var något fruktansvärt.

År 1671 var Anders Vinbo åter i farten och fick inför tinget svara för skällsord mot löjtnanten Olof Ersson i Veka.

Per Larsson f1746 om det är denna qvarn som menas, sonen Johannes Persson f1779 blir också mjölnare på diverse qvarnar i socknarna. Han flyttar härifrån till Uddagårds qvarn 1816. Han lämnar över till Erik Nilsson.

Norra Sniken under Kullen i Gudhems församling står det i hfl kring 1820

Erik Nilsson f1778 från Varv och kom 1816 från Segerstad och tjänstgjorde här en 6 år men återfinnes sedan som inhyses under Apelbacken för återtransport till Stenstorp. Hushållet flyttade till det så kallade Morfarstorpet under L Åkatorp om nyåret 1825. 

Johannes Svensson f1773 kom från Laggarebo 1826 tillsammans med sin fru. Maria Johansdotter f1788 som överlever sin make med minst 10 år och står som ägare av Qvarnen och sköter den med hjälp av drängar fram till sin död 1864 . Det tycks ha fungerat bra då personalen stannat hos henne. Gustaf Svensson är ett exempel, Sven Andersson f1818 ett annat. Ägandet överlåtes då till hofrättskommissarien på Rössberga. 

Sven Andersson f1818 befäste dammen med större stenar. 

Jonas Eriksson från ArvidMikaelsgården f1838 gifte sig med Anna Kajsa från Stenstorp.  Han drev N Snikens Qvarn fram till 1872, men slutar som torpare på Vallen under fädernegården eller som Hjilmer uttrycker det: något av åren omkring 1880 inträffade emellertid, att Lars Johans svåger Jonas Eriksson icke redade sig vid sin rörelse som mjölnare i Norra Sniken utan måste överlåta denna på annan samt i anledning därav och såsom arbetsför någonstans nedsätta sig vidtalade modern och svågern att få bosätta sig på nämnda sin fädernegårds utmark Valltorp. Jonas säljer 1873 till

Brännmästare Jöns Palm

är initialt boende i Skåne senare i Skärv. Han kom från Hälinge i Malmöhus län. Paret får faste nov 1874 på Snikan en vattenqvarn i Hornborga Socken. Familjen och utökar marken med två tunnland från Hulegården. Jöns ärver delar av N Sniken efter sin hustru Anna Olsdotters frånfälle. Anders Jönsson Palm f1847 från Välinge gifte sig med en piga från Hulegården. Det är han som byggde väderkvarnen, som Du läser mer om nedan. Han tar med frun och fosterdotter till Amerika 1887. Jöns säljer Norra Sniken och Väderqvarnen, som står på Bosgårdens mark 1889.

Johan Fredrik Johansson f1864 är gift med en Emma av Sjödal släkten i Sätuna och som senare flyttar till Skrivaregården i Lerdala för att föda upp den 10 hövdad barnaskaran. De köper 1889 förvärvar sin qvarn 1891 och säljer den 1912. Johan Fredrik Johansson mjölnare vid qvarnen finns här 1900 född i Lerdala kanske arbetar ihop med sin svåger. Kan ha kommit hit omkring 1892 och finns här som mjölnare 10 vi får se. 

Carl Johan Niklas Lennér

f1876 är qvarnägare här från 1912, var gift med Elin Olivia f1879. Han kom som brukare från Backgården Hornborga, men hade dessförinnan drivit qvarn i Rådene och Tibro. Carl förvärvar mark av Hulegården. Han säljer 1919 och flyttar till Rådene Qvarn. Alfred Rapp får lagfart först 2 år senare. 

Alfred Jonsson Johansson Rapp soldatsonen som via Mossebo och denna Qvarnen blir hemmansägare i Båltorp. Han gifte sig med Elin av samma Sjödal släkt. Dottern Olga gift med snickare till Tibro, Oskar brukare av Båltorp och Elof Johansson blir mjölnare. Han har till sin hjälp mjölnardrängen Frans Gustaf Ek f1891 och säljer till Erik Augustsson 1924. 

1925- Erik Augustsson

f1884 son av mjölnare August Larsson. Gift med Beda från Besgården i Segerstad. De fostrar 8 barn. Lärde yrket där, arrenderade St. Åby Qvarn 6 år och Landa Qvarn Vårgårda innan han kom hit 1925. Taxeringsvärde 8000 kr. Drivkraft 6 fot från Pösan lämnar drivkraft hela året. qvarnverket har en turbin och ett vattenhjul om tillsammans 28 hästar. Qvarnen har tre stenar, korngrynsverk och spetsmaskin. Jämsides bedrives sågverk med ett vattenhjul och jordbruk om 8 ha. Hade tre kor därtill grisar höns och ankor. Erik bygger ut dammen och köper av Erik Blomqvist Åbacken del i hans vattenrätt för att förbättra dammfästet. Han var också äggförmedlare för bygdens bönder.

Erik Augustsson
N Snikens qvarn som den såg ut på 40talet

Nils Abelsson som hade väskaffär i Falköping. Olausson köpte på 70 talet.

Södra Snikens Qvarn el Båltorps Qvarn

Qvarnen uppfördes 1860 i två våningar och ombyggdes 1890. Nytt kvarnverk i samband med ägarskiftet 1921. Drivkraft 2 m . Kvarnverket drivs av tre turbiner om tillsammans 40 hästar, korngrynsverk, spets, och triör (rens som bland annat samlade upp mjöldrygekornen). Kvarnen sysselsätter en man. Jämsides bedrivs även sågverksrörelse och jordbruk. Axel investerade i den nya dammen 1921. Denna damm kom att ersätta en mindre som låg lite högre upp och som kallats Junkeradammen till skillnad från Herradammen nere vid Hornborga Qvarnen. Stora investeringar tyckte Axel när han lät byggmästaren Stål från Fyrunga bygga dammen, han uttryckte denna oro genom att på andra sidan klaga att härnäst skulle han få spela på konkursharpan. Kvarnarbetet kräver ständiga reparationer speciellt efter vinterns framfart. Bron fick alltid repareras, turbiner trummor nysmidda  verktyg för att hålla understenen och löparen dvs. den övre stenen i trim. Ett problem var på vintern då man måste hålla isen från kvarnhjulen och speciellt när vattnet kravade, dvs. då den bildade issörja. 

Bron eller Spången vid Qvarnen har gamla traditioner den har varit i bruk till för ett par år sedan. Under kriget hjälpte en halvpluton till med att reparera spången. Annars fick Axel ständigt reparera och möta folks krav på att spången skulle finnas.

Jordbruk hörde till och 4 - 5 kor och en häst kunde gården bära. Ladugården uppförd 1885. Häst delar man med granne för att kunna köra parhästar. Grisuppfödning. Mark arrenderades uppåt Hackåsen. Brunte var en häst med de godaste egenskaper och visste beroende av lasten om den skulle gå till handlaren eller till skolan fullastad med skolbarn. Lägg tömmarna så hittar hästen sa far. Härtill ville den gärna stanna hos Jönsson för att få nya skor när han passerade smedjan i Hornborga. 

På gården fanns Lilla Stugan, där fanns smedja, tvätt och drängkammare. Kvarnkammaren i själva kvarnen där bonden eller drängen fick värma sig medan kvarnarna malde blev centrum för skvaller och kontakt. Redan på den tiden förekom klåtter och drängarna vidarebefordrade okvädesord till andra socknars manfolk. Bland annat stod det högt uppe på väggen: "Herr Karl Doktor Kråka" med förklaringen att denne Karl tyckte sig vara duktig att bota sjuka kreatur. 

Jordeboken 1777 säger: "Sätuna Bålltorp. En kvarn skattlagd till ⅜ tunna spannmål eller i penningar 13 sk och 6 rst. Efter 1767 års jordrannsakning är denna kvarn skattlagd till motstående ränta. Kronan immidiate behållen”. Tulltäkten 3 tunnor och 24 kappar. Förbi Södra Snikens kvarn gick fordom vägen mellan Segerstad och Sätuna. Ån passerades via ett vad strax nedanför kvarnen. En gammal vägvisare med texten "Sätuna” och ”Broddetorp" visar var vägen gick. Kvarnen var inrotad till № 38 Gudhems kompani. 

1833 hade mjölqvarnen 1 par stenar och ägdes då under Båltorp. Ägaren erhåll då i arrende 2 tunnor Råg och 2 tunnor blandsäd. 

Tore Persson 

År 1658 kallades de Snigerna och ägdes av Ulf Bonde och arrenderades av en man som hette Tore Persson.

Lars Månsson finns här vid Båltorps Qvarn 1766 och vittnar vid giftermål Petter Henriksson f1705.

Jonas Andersson från Slöta kom 1803 från Skälvene och åker 1806 till Grolanda, och han tar sina barn med men hustru ses ej i hfl. 

Anders Andersson fr Björsäter kom 1805 från Marum med sin familj och stannar till 09 och far då till Viken 

Anders Svensson kom 1809 fr Häggum och åker redan 1810 till Gudhem 

Erik Jonsson f1754 Kåkstorp lämnar Båltorps Qvarn för Hakåsen som inhyses. Han kom 10 från Segerstad och lämnar 13. 

Anders Larsson f1765 Fägred kom 1813 med sin familj från Husaby, frun dör och året efter har han funnit en ny dam båda dör kring 1828 

Johannes Olofsson f1775 Fredsberg gift med Ruters syster Maria från Stommen Hornborga barnlösa. Han kom från Båltorp 30 Drabbades av en eldsvåda 1833, som föranledde ett upprop om hjälp. En olycklig eldsvåda natten till den 29 dec övergått Södra Snikens kvarn, varvid mjölnaren Johannes Olofsson förlorat ett betydligt förråd, dels egen, dels främmande spannmål, ett par så gott som nya kvarnstenar och annan både lös och fast egendom, beslöt församlingen, efter en av pastor gjord föreställning om den brandskadades ömmande belägenhet, att sammanskjuta av varje helt hemman en skäppa säd, av det slag, som ägarna själva för gott funne, vilken säd kommer att av byfogdar eller ordningsmän att ofördröjligen uppbäras och Johannes Olofsson tillhandahållas. (Prosten Sven Lundblad). Johannes Olofsson f1772 g med Maria Andersdotter i hennes andra äktenskap f1780.

Anders Andersson Holmqvist f1791 avflyttar från ½bruk på Åkatorp och är brukare av qvarnen sedan 1843 och hela 50 talet fram till 63 då han flyttar.  

Mjölnare Jonas Andersson Seger kommer från Åkatorp 1835 med sin familj. 

Anders Gustaf Johansson Klang f1823 soldaten från Ökull och som försökte sig på att driva Nedra Qvarnen Bjärsjö, men hindrades av ägarna till Esbjörnsgården. Han återfinnes här som mjölnare från 1863 och kommer snart i konflikt med sin motsvarande kollega ehuru han nu har övertaget som han har sin qvarn ovanför sin konkurrent. Han påstår att Jonas Eriksson i Norra qvarnen har byggt en stiglucka och byggt på sin qvarndamm, vilket föranlett att han raserat och gjort sin grannes qvarn obrukbar. Det var framför allt bakvattnet på vårfloden som gjorde att hans qvarnhjul stod så mycket undervatten att det inte fungerade. Han var den som vidare ökade sin qvarns kapacitet från ett till två stenpar och som i samband med konflikten gjorde sig ett större qvarnhjul som gjorde det mer sårbart för just bakvattnet. Synförrättarna var Salomoniska nog att döma båda till eftergifter men vi vet att båda mjölnarna sedan lämnar sitt yrke och många av Klangs barn blir Amerikaresenärer 1869

Klang säljer tydligen till Inspektör Anders Johan Svensson f1837 från Hendene men som bara stannar 1 år 

Anders Alfred Lindgren från Lerdala f1837 driver qvarnen men får sluta som backstugesittare. Han var gift med Margareta från Holmestad. Deras son Johan* Helge blir snickare Sandhem vid Uddeberg.

Johan Pettersson f1833 gift med Johanna Landin kom till qvarnen 70 och är här fram till 86. Han uppförde en av väderqvarnarna. Änkan bor kvar i lillastugan, och flyttar senare till dottern, som bor vid Hornborga qvarn och är mor till Sven i Qvarna. Johan förvärvar sedan Hornborga qvarn och bygger upp den efter en brand 1886. Mera därom ovan. Till sin hjälp har han Oskar Forsman i 4 år som sedan återfinnes som torpare i Sätuna. Johannes Pettersson 1833 mjölnare här och gift med Johanna Landin f1835. Dottern Karolina gifter sig med Lars Johan i Hornborga Qvarn och mor till Sven i Qvarna.

Oskar Teodor Stenbäck 

soldatsonen från Stenstorp f1886 blir mjölnare här redan före 1913 men flyttar till Torbjörntorp 1914 med sin Amanda Kristina f1876. Anna Sofia Seger är piga på qvarnen under denna tid. 

Johan Fredrik Johansson 

f1845 kom hit från N Åsarp 1915 men dör 19 och änkan flyttar med barnen 20 till Håkentorp 

1903-05 Gustaf Ström mjölnare f1875 kom 03 och flyttar till Varnum 05;
1905-07 Johan Emil Andersson f1881 från Forsby 05-07 vidare till Suntak.
1907-12 Vilhelm Pontus Augustsson f1881 från Gudhem 07-12 vidare till Falköping.
1912 - Oskar Stenbäck från Essunga. 

Johan Teodor Göransson

från Björsäter f1871. Familjen hade det välbeställt och mjölnaren själv behövde inte gå i mjöliga kläder. Han var nog här en ganska kort tid kom mars 1920 och lämnar över till Axel 1921.

Arleman har målat detta och vi ser i fonden Axel, som reparerar sin qvarn medan vi kan identifiera Göran Gustafsson från Hakåsen till vänster. 

Mjölnarsonen Axel Håkansson f1876 från N Härene i Bronäs Qvarn vid Flian förlorade sin far vid 10 års ålder och fick flytta till sin äldste bror och bli lilledräng och sköta svinen. När han blir 17 år börjar han i qvarnen hos brodern och övertog S Sniken 1921, efter att ha hyrt Ryckla qvarn av Äspås några år. Han kommer från mjölnarsläkt med många barn. Sju bröder varav fem blir mjölnare. Han utbildar sig vid Bronäs qvarn och installerar nytt verk 1921 i samband med att han övertar qvarnen. Fallhöjden var två meter och han ordnade vidare den nuvarande qvarndammen. Tre turbiner som tillsammans gav 40 hästar och som kunde driiva tre stenpar. Korngrynsverk, spets och triör. Härtill skom som vanligt sågverk och jordbruk. Axel hade en god hand med trä och kunde på sin ålder ägna sig åt sniderier, en konst som han odlat sedan skolåldern då han för 5 öre i bark snidade figurer som han sålde till sina kamrater. Axel sa att en mjölnare måste vara musikalisk för att höra om det var något som var fel. Han spelade okarina och var med på hembygdsfester. Han spelade polskor, som han fått lära av en folkskollärare Ekfelt åt Lidköpingstrakten, som spelade upp det för honom och så lärde han sig dem. Det fanns en fiol i hemmet, men den fick inte tas ner utan Axel väljer okarinan. Axel slutade 1950. 

   Axel i sin  snidarverkstad.

Malkom var en mjölnardräng i familjen kom från Halland. Emma var piga på qvarnen och som senare gifte sig med en lantbrukare från  N Härene.

Karl Gustaf Jacobsson 

tar vid några år f1905. Han kommer 49 med sin familj från Levide på Gotland och stannar över 77. 

Väderqvarnar

Palmaqvarnen

låg på det som tidigare kallas Qvarnbacken, rester av qvarnen kunde ses i början av 1900 talet. Qvarnen uppfördes av skåningen Anders Palm, som av Bosgårdens skaffat sig rätt att bygga där. Qvarnens nedre våning var uppförd av sten och i övrigt bräder. På qvarngrunden bygger Lunnars Villes Justusa sitt Karlslund som då ligger på Bosgårdens utmarksskifte. Ägare målarmästare Karl Justus Vilsson är son till Lunnars Ville. Lägenheten byggdes på platsen för den västra av de två väderkvarnarna. Son dotter bor nu i detta torp. 

Petterssons qvarnen

syns inga märken efter den utan den är nog överodlad och uppfördes mjölnaren Johannes Pettersson i Södra Sniken, vilken ej velat övertrumfas i möjligheterna att hålla och betjäna mäldlaget. Den Petterssonska väderkvarnen stod mitt för Palmakvarnen på andra sidan landsvägen.  Petterssons byggdes uteslutande av trävirke med naturligtvis resningsvirke av timmer, vilket förklarar varför man inte kan se några rester. I fråga om väderkvarnens handhavande eller skötsel hade mjölnare P. då han uppfört sin, ingen alls vana och detta föranledde vid dess igångsättande missödet, att den översta kvarnstenen for av "spindeln" och genom kvarnväggen slungades långt ut på gärdet, där den vid markkänningen flög i "hundra" bitar. Lyckligtvis kom dock ingen människa till skada och rörande förlusten så fick väl mjölnaren "bli vis" och "skola" försiktigare

Väderkvarnarna på Ekornavallen. Ur Skara Tidning nr 15. 1927. Det är rätt många år sen de gamla väderkvarnarna å Ekornavallen (vid Hornborgaån ett stycke söder om Broddetorp) kommo ner. Det var verkligen skada, ty åtminstone en av dem borde stått kvar som minne från de tider, då jordbrukarna fingo mala sin spannmål med tillhjälp av dessa gammalmodiga redskap. De passade så bra in i Ekornavallens natur : väderkvarnar och slättland höra ihop. Jag minns en liten historia som en gammal sagesman berättat för mig. En person kom en gång till en av de ovannämnda väderkvarnarna för att få litet säd förmalen, men det stormade så hårt, att mjölnaren ej tordes släppa på. ”Det tar jag på min risk”, sade då kunden, ”får jag bara reda mig lite grand på egen hand, så ska det nog gå bra. Jag mal själv”. Sagt och gjort. Enl. berättelsen sprang mjölnaren sin väg när kvarnen tog fart, men den hjälpbehövande bara satte sig på kvarnkupan o sjöng, medan säden gick ned. Kvarnen gick så det skakade i fogarna, men allt gick bra. Men kunden försäkrade att han ej ville göra om det. Det var i den gamla goda tiden. Nu äro kvarnarna som sagt nere. Det märks nog, när man kommer utåt ”vall” att det fattas något som stått där förr.

Kåkstorp kvarnen

Nedanför hemmanet Kåkstorp vid gränsen mot Håkentorp låg förr en kvarn, varav spår ännu finnas. Om när denna kvarn var i bruk eller när den nedlades vet dock numera ingen i orten något och det enda, som därom berättas är, att hin håle och hans anhang, till vilka även påskkäringarna räknades, där brukade driva sitt spel.

På tinget den 25 februari 1679 behandlades följande stöld, som skett i en av kvarnarna:
"Aldenstund Lars Månsson i Kåxtorp hade skäl och bevis mot Arvid Larsson i Källetorpet under Bjärsgården i Häggums socken, drog misstanke som skulle han fjorton dagar före jul utur kvarnen vid Koxtorp stulit 2 skäppor mjöl och 1 ½ skäppa råg, emedan de rättat färden inemot hans torp. Stoet vart skott på framfötterna och broddad på bakfötterna och haver emotlagda skor, det Lars med vittnen Per Gunnarsson i Koxtorp och Nils i Åkatorp, såväl som flera hans grannar betygade att hans sto var så skott och han hade sådana skor, dy pålades Arvid fästa själv sjätte till nästa ting att fullborda sin ed om han gitter". (Fästa själv sjätte = tillsammans med sex män.)
Koxtorp Enkegården
Noteras med kvarn vid en rannsakning 1732. Står i Indelningsverket.
Koxtorp Jutegården
Enligt jordeboken 1777 ”en enfota på gården".
I juni 1744 anmälde auditören Falk i Bolum till länsman Otter att änkan Karin Månsdotter och Jonas Bengtsson i Koxtorp mala för tull på en skvaltkvarn som de ägde tillsammans. De anmälda nekade och sade att deras kvarn ej ”var i det läge, att den på det sätter kan nyttjas". Då angivaren ej infann sig vid tinget avskrevs målet.

Mycken kvarnskrock florerade förr i tiden. Så skulle man t. ex. ej mala under Lussenatten. Särskilt vid midnattstid skulle kvarnen stå stilla, för då skulle "Lussegubbed' mala. Försökte man själv begagna kvarnen då, kunde man råka riktigt illa ut och kvarnen kunde bli förstörd.
I sin "Beskrivning över Broddetorps pastorat” återger Assar Blomberg en sägen om en kvarn vid Koxtorp som särskilt under skärtorsdagsnätterna hemsöktes av eldsvådor, ett förhållande som man satte i samband med påskkärringarna.

En orädd dräng gömde sig en skärtorsdagsnatt i kvarnkupan för att spionera på de onda makter som drev sitt spel i kvarnen. Fram på natten hörde han att dörren slogs upp. En grant klädd militär kom in och rullade ett stort kar framför sig. Detta ställde han mitt på golvet, varefter den ena påskkärringen efter den andra kom och välte en stor "smörslaga" i detsamma. Nu kunde ej drängen styra sin nyfikenhet längre utan stack upp huvudet för att se om karet hade blivit fullt. Men i detsamma stjälpte kvarnkupan, drängen föll ur och synen var försvunnen. Förtrollningen lär dock från den stunden ha blivit bruten, ty de förut så vanliga eldsvådorna i kvarnen uteblev efter den betan.

Kvarnarna i Håkantorp

Utmed Hornborgaån låg en mängd kvarnar. Vattentillgången var där betydligt större än i de små bäckarna, eftersom praktiskt taget hela avrinningen mellan bergen och ett stort område söder om Gerumsberget koncentrerats till ån.

Redan på 1500 - talet talas om två kvarnar i Håkantorp som räntade 1 öre och 12 penningar.

Ryckla Qvarn

under Äspås. Axel Håkansson drev kvarnen några år innan förvärv av Snikens Qvarn. Robin Ivarsson var mjölnare i Ryckla Qvarn.

Ryckla kvarn

Tingsprotokoll från Torbjörntorp 1650:

Kom för rätten Ebba Jonsdotter i Ryckla med sin son Erik Andersson och måg Håkan Andersson i Ullstorp och tilltalade Arvid Jonsson i Espås om ett gårdaköp, angående halva Skattegården i Ryckla. Jon Börjessons lott. Vilken oansett den för 13 år sedan är skiftad vorden. Lijkväl skulle den något restera för godminne till skiftet. Varom de nu blevo förlijkte i så måtto, att Arvid Jonsson skulle giva dem ett nytt kvarnhus och två skäppor korn. Tillhopa värderat för 4 riksdaler".

Tingsprotokoll 1660: "Dito präsenterades för rätten ett kiöpebrev givet av tvänne bröder, Anders och Måns Månssöner i Röckla Ao. 1646, förmälandes sig av frij villa och välbetänkt mod, hava sålt och upplåtit befaldningsman Håkon Jonsson i Berg all sin arvedel i Röckla gård, sampt en tiondel i den halva gården som Joen Börjesson åbodde, för 40 riksdaler in specie och ett tröljekläde i vängåva godminne".

Gårdsdelen såldes nu med hus, kvarn och kvarnströmmar.

I Ryckla fanns två gårdar, en skatte och en frälse. På 1640 - talet kallades de resp. Mickills och Anders gårdar.

Vid tinget den 24 oktober 1732 rannsakades om nytillkomna kvarnar. För frälsegården i Ryckla - Anders Vinbo - hade på Seltorps kvarnplats Hesselströmmen uppförts en kvarn av ägaren till Äspås gård "jungfru” Maria Lillie.

"Vid detta hemman är för några år sedan olageligen av åboen en enfota kvarn upsatt uti åen, Hornborgaåen kallad, vilket befunnits vara ett kvarnfall till kronoskatte rusthållet Seltorp lydande och uti indelningsverket infört, till förfång så att innehavaren av benämnde rusthåll icke kan komma att bygga och nyttja dess kvarnfall förrän den till Ryckla uppsatta kvarnen utkastas och berättas att åboen på Ryckla redan har begynnt rasera dammen”.

Ur jordeboken 1777: ”En kvarn i Äspås. Penningar 9 sk. Salig fru Agneta Horn tillförpantat sin salig mans donations fjerdepart, varemot dessa, kvarnen, en tompt och tvänne åkerlyckor i Ryckla, äro reducerade med 1682 års ränta efter Kongl. Komerce Kollegii brev av den 18 december 1682. Kronans immidiate legenheter, men gamla ödesmål. Rote № 32, men intet till något visst knekthåld indelt”.

Det fanns alltså till Äspås två kvarnar. Om den första meddelar ägaren, länsman Malmstedt, år 1826:

"En kvarn i Ryckla är även den belägen på frälsegårdens ägor eller Håkantorps gemensamma utmark och har denna kvarn i senare tider fått en skatt på sig från en nu ödelagd kvarn i Kåkinds härad och denna kvarn är sammanbyggd med kvarnen som är uppförd på Håkantorps sockens utmark, som från uråldriga tider lyder under Äspås, som är av frälse natur. Den är efter jordebokens extrakt som för detta året uppvisats, och herr häradsskrivaren Pettersson meddelat, lika med Äspås inrotad till soldat”. Det var alltså två kvarnar i samma byggnad.

Ur samma jordebok 1777:

"Ryckla Anders Vinbo. Husbehovskvarn. Likmätigt Kongl. Befalningshavandes resolution d. 21 nov. 1780 är denna kvarnen från Kyrkebokvarn i Skövde gäld hit transporterad med 3/4 ta. spannemål. Immidiate behållen och att denna kvarn skall ikläda sig den förras natur".

Förteckning 1824 säger, att samtidigt som ovanstående resolution utfärdades fick kvarnen tullfrihet och skattläggning. Den hade två par stenar, av vilka endast det ena paret var skattlagt.

År 1846 var kvarnen (de sammanslagna?) taxerad till 350 rdr. Den arrenderades av hovpredikanten J. Osterman. År 1882 taxerades den till 5.200 kr och sågen till 300 kr.

Förbi kvarnen gick en tid allmänna landsvägen mellan Segerstad och Hornborga via Äspås egendom.

Hässleströmmen 

Hessleströmmens kvarn
Tingsprotokoll 1640: "Blev avsagt att den kvarnen som Erik i Seletorp emot Riksdagz beslut haver opbögt skall av länsmannen nederkastas och uthävas”.
Tingsprotokoll 1657: "S. d. kom för rätten Jacob Ambjörnsson i Seletorp och klandrade om ett kvarnefall, som han föregav av ålder hava legat till Seletorps gård och nu är bygt till Rösberga sätesgård, så efter ingen svarande nu var citerad, uppsattes detta till en laglig citation avfordrat bliver".
Tingsprotokoll 1678: "Beviljades herr major Merser citation uppå översteleutnanten högvälb. herr Gustaf Miles Fleetwodd till nästa ting för ett gammalt kvarnfall strax ved Valtorp belägit, vilket herr majoren giver klander och anspråk uppå och söker igen under gården vinna, vilket av högvälborne översteleutnanten skall vara bebygt”.
Vid tinget den 20 februari 1680 var målet uppe. Fleetwoods befallningsman erkände att fallet tidigare hade hört till Seltorp. Det hade för 22 år sedan "upptagits och hävdats” av generalmajor Fleetwood. Han ”förmenade att Fleetwoods ägor Underhöjen skulle ligga neder till strömmen, däremot Merser exciplerade och sade att det var en liten allmän utmark emellan mölnarestugan och ån och således icke Höjens enskylte ägor, ehuruväl mölnaren därest en hage intagit". Fleetwoods befallningsman hade ingen vetskap huruvida mjölnaren hade fått tillstånd att ”Inkräktapå utmarken".
Merser hade flera vittnen. "Gamle leutnanten" Joen Ambjörnsson i Ullstorp, Arvid Jonsson i Espås, Per Nilsson i Segerstad och Joen Håkansson i Ullstorp. Löjtnanten, över 70 år, vittnade att han aldrig hört annat än att kvarnen hört till Seltorp. Arvid Jonsson, över 66 år, berättade att ”hans gamla moder ackorderade med Erik Olofsson i Seltorp om att upprätta en kvarn i strömmen, eftersom Seltorp låg lite mera avlägset. Erik Olofsson var gammal och förmådde icke hålla den vid macht, men anno 1655 då skvaltekvarnarna befaltes nedrivas, moste han och den avstå". Per Nilsson som var uppfödd hos sin morfader, Erik Olofsson, betygade på ed att hans morfars söner var hemma och höll kvarnen i ordning, och ”nyttjades kvarnfallet till Seltorps gård, men sedan de avföllo och Erik Olofsson åldrades fick Arvid Jonssons moder lov och tillstånd där en kvarn upprätta". 
Joen Håkansson intygade att så var fallet ”efter sin gamla faders ord". Rätten tillerkände Seltorp kvarnfallet.
På tinget den 30 september 1690 meddelades att man ämnade sätta upp kvarnen. ”Frumajorskan, dygderika och gudfruktiga Kristina Andersdotter på Seltorp igenom sin son studenten, välförståndig Svante Segervall, gav tillkänna huru som ett kvarnfall, Hesselströmmen, anno 1680 d. 20 febr. är dömt till sin gambla bolstad Seltorp igen, det fru majorskan för den skull nu tänkte låta bebygga och sig därav något betiena, förmodade ingen skulle förvägra att sätta därjämpte en liten backestuga till torpare, till vilken ända hon haft synemän därå d. 23 hujus, nämbligen efter befallningsman Hedelii order, kronlänsman Lars Svensson, nämndemännen Nils Larsson i Segerstad samt Sven Olsson i Valtorp, vilka intygade, det kan ingen präjudicera att intaga därtill den lilla lyckan som här till mölnaren fordom därvid haft hade, som är anslaget till augment under Seltorp".
Ur en förteckning 1824: ”Ej antecknad i Jordeboken, ehuru den skall vara gagnad i mer än 40 års tid och därunder alltid emot tulltäkt varit igång med ett par stenar". Senare anmäldes den som tullkvarn enligt utslag av den 1 februari 1828. Den hade underfall.

En bouppteckning 1835 visar att mjölnaren där, Zacharias Larsson, hade "en liten jordskift varå är uppfört en gammal stugubyggnad, samt en liten ladugård". Husen värderades till 33 rdr 16 skillingar.

Kvarnen värderades 1845 till 100 rdr. Mölnare var nu Lars Zachrisson, son till den förre. Han hade bytt till sig en häst av Johannes Pihl på Segerstadsfalan, men då det misstänktes att denne ej fått hästen på rätt sätt, lämnades den tillbaka.
År 1846 var kvarnen taxerad till 275 rdr. Ägare var länsman Malmstedts arvingar. Den arrenderades av hovpredikanten j. Osterman. Han hade även Äspås gård på arrende.
Hesselströmmens kvarn kan ännu ses. En kvarnväg, bred nog för stora foror, gick från Ryckla och vid kvarntorpet gick den brant ned mot ån och kvarnen. Dammfästena är ännu tydligt synliga. Vid platsen för torpet syns stenfoten. Ladugården låg där vägen började slutta mot ån. Några fruktträd är ännu kvar.

Höjens kvarn

Kvarnen köptes av Gustaf Fleetwood å 4 ½ procent med 1689 års ränta. 6 öre.
En förteckning av år 1732 uppger att Höjen var ett skatteaugment under Seltorp i Segerstad. ”Därtill är en underlagd kvarn som uti Indelningsverket är införd". Den hade underfall. Stenarnas diameter var 2 alnar. Den brukades endast till husbehov.
Mjölnaren Jonas Gabrielsson hade instämt bönderna Johan Andersson och Sven Jonsson i Nolgården Ullstorp för att de hade beskyllt honom för att ta för mycket i tull. Johan hade mist en skäppa och Sven sju kappar råg. Han nekade och ville gå ed på att han ej tagit för mycket i tull, det kunde hända, sade han, att någon annan mäldare tagit ur deras säckar. Men, tillade han, jag har ju vården om det som skall malas, varför jag ej kan undgå att ersätta skadan.
På 1850 - talet var Johannes Andersson Ring mjölnare. Han arrenderade även torplägenheten Jullaneström av Zackrisson i Hättebrunn. Under Höjen fanns även ett annat torp, som först kallades Bejerstorp, senare Marianneström, efter ägarinnan Marianne Lillie.
År 1846 var räntan 3 sk. och taxeringsvärdet 350 daler.
Omkring 1880 bodde där en familj som kallades ”Vinköls”. Mannen var mjölnare åt Sundler på Äspås och familjen hade släktingar i Åsle. Tillsammans stal de en gris som slaktades och fläsket såldes i Falköping. När de sedan åkte fast, och Sundler genom tidningen fick reda på stölden, ilsknade han till och sade upp familjen.
Kvarnen låg 200 m norr om gården. Området var först förpantat, men återgick efter förpantningstidens utgång till gården. Vägen till kvarnen var ganska brant. Av kvarndammsanläggningen syns nu endast några rester.
Kvarnarna utmed Slafsan mellan Håkantorp och Ryckla. (Gyllenstings karta från 1640).
Stugan låg på höjden ovanför kvarnen och den bortfördes när förpantningstiden gick ut. 

Håkentorps Qvarn Arvidjonsgårdens kvarn, nuvarande Håkantorps kvarn

Generalrullan för 1695 upptog Arvid Jonsson i Håkantorp. Professor Gustaf Fleetwood. Ibidem en kvarn”.

Kvarnen låg ej i Hornborgaån utan vid en bäck, som kom från trakten av Äspås egendom och som flöt ut i ån vid gården.

År 1733 förklarades Håkantorps kvarn i enlighet med Adelns privilegier för "allodiae frälse” - bortdonerad för att gå i arv i evärdelig tid.

Jordeboken 1777 säger: ”Anno 1748 salig Georg Fleetwood köpt å 4½ procents ränta, som denna kvarn i kronans jordebok varit taxerad till Rote № 49".

Kammarkollegium hade 1835 ifrågasatt nedläggande av otillåtna tullkvarnar inom Höjentorps fögderi. Bland dem Håkantorps kvarn, vilken ”mol" utan tillstånd. Men som den var av "frälsenatur och efter vad kronobetjäningen uppgivit, existerat redan före Indelningsverket som indelt till roten № 49 vid Livkompaniet av Skaraborgs regemente, fastän icke till något visst i knektehåldet och kvarnen dessutom drager en ränta av 5 sk. och 4 rst. i rusttjänst till följe av dess frälsenatur, så och enär detta förhållande synes överensstämma med äldre årens jordeboksanteckningar, finner Kongl. Befallningshavande det ifrågavarande Håkentorps kvarn uti Håkantorps sokn är så urgammal, att dess rätta egenskap nu icke kan utredas, utan att då kvarnen med ett par grovmäldsstenar allt hitintills utan klander fått mala för tull, därvid också må förbliva intill dess, med närmare kännedom om förhållandet, annorlunda kan förordnas, vilket nu i jordeboken antecknas”.

Vallängden 1846 anger en kvarn i Håkantorp utan åsatt ränta. Taxerad till 20 rdr. Äges under Håkantorp Arvid Jonsgården. Gammal husbehovskvarn. Huruvida den var beviljad till hjälp för rustningen skulle undersökas.

År 1866 var kvarnen taxerad till 100 rdr. Ägare var Johannes Jonsson på Stora Torpa. Några år senare såldes den jämte 141/960 - delar av gården till A. V. Andersson. Denne sålde i sin tur kvarnen 1915 till F. L. Bergman för 32.000 kr. Denne sålde kvarnen samma år till Oskar Andersson för 28.500 kr.

Kyrkogårdens kvarn

jordeboken 1777 säger: "Håkantorp Kyrkogården. En kvarn. Skatt i penningar 4 skilling. Salig Georg Fleetwood köpt å 4 ½ procent, som Kronan med kvarnen hemfallet, jämte Höjen. Augment till № 91 Gudhems Companie, men intet till något visst knekthåld indelt”.