Akeologi

Restaureringen

Tidningsreferat

1942

På initiativ av Arleman reser Hemvärnet i Broddetorp och Sätuna några stenar på Ekornavallen. 150 voro samlade till det högtidliga tillfället. 

1944

Amanuens Westin fann skadat röse vid arbetet med Eckornavallen.

I en skrivelse till riksantikvarieämbetet hade ämbetets ombud amanuens Gunnar Westin anmält att han i samband med restaureringen av Ekornavallen i Hornborga socken besiktigat ett röse beläget cirka 270 m NV om vägskälet mellan landsvägen Falköping Broddetorp och vägen till Sätuna. Röset var cirka 25 m i diameter. Från ena kanten av röset hade sten bortkörts . Stenen hade enligt lämnade uppgifter körts bort till den nybyggda Broddetorps Prästgård för att användas som fyllning under sandgångar i trädgården . Skadegörelsen torde ha skett för 2 a 3 år sedan. 

Vid polis undersökning införskaffades upplysningar huruvida det vore känt i trakten, att det nu skadade röset vore ett fornminne. Kyrkherden Ferdinand Högberg upplyste därvid, att han ej förrän i sommar fått kännedom om, att det på Bosgårdens utmark fanns ett gammalt gravröse. Att ortsbefolkningen skulle ha känt till detta anser kyrkoherden uteslutet, och som skäl för har han uppgivit att då restaureringen av Ekornavallen i sommar skulle påbörjas, hade ortsbefolkningen skrattat åt vetenskapsmännen, då dessa ville påbörja undersökning av ett liknande röse. Man har ansett att detta endast var ett odlingsröse Man har dock gått med på att deltaga i arbetet med en undersökning och så småningom hade en del av rösets fotkedja blottats, dock först sedan mängder sten bortförts. Kyrkoherden anser, att ortsbefolkningens åsikt i detta fall bevisar, att rösen av denna typ, ej ansetts vara fornminnen.

Häg. Sven Larsson Åkatorp, som är en av de ledande vid Ekornavallens restaurering, har uppgivit, att oaktat han är född och uppvuxen på den gården han äger och vilken ligger ca 1 km från det skadade röset, har han ej heller sett eller hört talas om detsamma förrän i sommar. Däremot är han väl förtrogen med fornminnena på Ekornavallen i övrigt.

Häg Johan Larsson Hakåsen, som sedan år 1904 varit bosatt i närheten av Bosgårdens utmark, har uppgivit att han aldrig hört talas om, att det där belägna stenröset skulle vara ett fornminna.

Människooffer

De grymma människooffer, som man i heden tid brukade anställa såsom bot för stora landplågor, hade ännu vid tiden för Digerdödens framfart icke gått ur folks minne. En sägen i Hornborgabygden förtäljer därom, att Västergötlands allmoge församlats till ting på Ekornavallen – en forntida vid Hornborga belägen tings, offer - och begravningsplats, som i gamla Västgötalagen kallas Linkornavallen – för att rådslå om, vad som borde göras mot den förödande farsoten. 
Då – så sägs det – beslöts, att ett starkt offrande skulle göras, nämligen ett offer av människor, som levande skulle sättas i jorden. När i det samma tvenne små tiggarbarn, en gosse och en flicka, kommo gåendes, blevo dessa utsedda till offer. En grav uppkastades genast där på vallen och de små barnen, som voro hungriga, lockades med varsin smörgås på fint knäckebröd att sitta ned i gropen och uppäta dessa. Nu började folket genast skotta jord över dem och det sista som hördes från dem voro gossens ord, när den första mullskoveln föll över barnen: ”Aj”, utropade han ”det föll jord på min smörgås!”. 
Såsom ett minne efter denna av ett förtvivlat folk, företagna åtgärd, utvisades förr en liten upphöjning på marken i närheten av den så kallade Digerommen (jättegraven) på nämnda vall som sades vara över den grav i vilken de små oskyldiga barnen offrades till en kvalfull död. Det berättas även att från de kringliggande byarna, som vallade boskapen där på heden, ofta berättat denna lilla saga för varandra och att de därunder fällde många tårar över de små olyckliga tiggarbarnens grav. HJ

Under den andra periodens restaurering av vallen påträffas två hällkistor.