Fornminnesvård

Vård och vanvård av fornminnen art i Skara tidning 5 sept 1925.
Föredrag av S Welin vid invigningen av Bankestugan i Broddetorp i söndags.

Talaren började med en utveckling av fornminnenas betydelse och framhöll hur de ge oss en bild av gångna tiders förhållanden. Ofta, särskilt beträffande förhistoriska tider, är det enbart genom fornminnena vi kunna få veta något om gamla tider.
Fornminnena visa utvecklingens gång på skilda områden, hur landet så småningom erövrats av odling och kultur. De visa huru våra fäder uppodlat detta land och gjort det allt bättre för kommande släkten, så att vi, sena tiders barn, som nu leva, kunna njuta de goda frukterna av våra fäders kulturgärning.
Vanlig pietetskänsla kräver därför att vi med eftertanke vårda de föremål som dessa våra fäder lämnat efter sig, vårda de grifter, däri de vila, vare sig på backen därhemma vid gården eller på den gamla kyrkogården, den må sedan ligga öde eller fortfarande vara i bruk.
Men huru ha våra fornminnen vårdats, frågade talaren.
I forna tider var det i allmänhet dåligt. Folket hade ej uppnått den kultur, som är nödvändig för att inse betydelsen av fornminnen och deras vård.
Under tidernas lopp har intresset för fornminnena växlat betydligt. På 1600-talet inrättades bl a den befattning som motsvarar vår tids riksantikvarie. Forskare reste omkring i landet och avritade och förtecknade fornminnen, och det nuvarande statens historiska museum grundades.
Magnus Gabriel De la Gardie gjorde mycket för fornminnens vård. Bara det att han återställde Varnhems härliga, men förfallna klosterkyrka, är en ovansklig förtjänst av honom. Utan honom hade kyrkan sannolikt nu varit en låt vara vördnadsbjudande ruin, föga höjande sig över klosterlämningarna på platsen. Man kunde annars gott tänka sig att bygdens befolkning efter gammal vana i fråga om sådana ting fått hämta sten därifrån, kanske anlägga en kalkugn för att bränna upp stenen.
Sjuttonhundratalet hade i allmänhet föga sinne för fornminnesvården.
Mot slutet av 1700-talet uppträder i våra bygder en annan man, som med stort intresse vårdade sig om fädrens minnen. Talaren syftade på per Tham på Dagsnäs. Även han utsände tecknare, som avritade fornminnen. Han beskrev även sådana i en mängd skrifter. Han samlade själv fornminnen, fast det i åtminstone ett fall skedde på ett underligt sätt, nämligen när han från när och fjärran hämtade runstenar och andra märkliga stenar från deras fyndorter och placerade dem i Dagsnäs park.
Mitt under Per Thams förnämsta verksamhetsperiod föddes i Fjällåkra (Jon Frimansgården i Broddetorp) en man, som skulle bli av stor betydelse för utforskningen av gamla tider, nämligen Arvid Aug Afzelius. Hans verksamhet inriktade sig på att uppteckna folkvisor och sägner, och så skapades det beståndande verket ”Svenska folkvisor”.
Denna gren av forskningen var hittills tämligen obeaktad. Sedermera, särskilt under senare delen av 1800-talet, blev den så mycket mer aktuell. Forskningen om fädrens tro och sed, om dess språkliga minnen, om dess sånger och sägner har under senare årtionden fått en synnerligen stor betydelse. I detta sammanhang omnämnes Götiska förbundet.
Strax efter mitten av 1800-talet tillkommo våra större fornminnesföreningar. En av de äldsta är Västergötlands fornminnesförening, stiftad redan 1863. Dessa föreningar voro i regel avsedda för hela landskap.
Ett synnerligen viktigt steg på kulturminnesforskningens område togs när Nordiska museet inrättades av Arthur Hazelius 1872. Det följdes snart av Skansen.
Rörelsen har sedermera just genom den popularitet, som Nordiska museet tillvann sig, spritt sig till vidare och vidare kretsar, nått allt djupare lager av vårt folk.
Så småningom uppkommo smärre fornminnesföreningar, avsedda för län eller större länsdelar. Ett exempel härpå för vårt eget landskap är ”De sju häradernas kulturhistoriska förening” med styrelsesäte i Borås. En sådan är även ”Vadsbo fornminnes- och hembygdsförening”.
Och slutligen ha under senaste åren uppkommit en mängd ännu mindre föreningar, vanligen kallade socken- eller hembygdsföreningar.
Nästan alla sådana föreningar har sina muséer eller friluftsanläggningar, sockenföreningarna sina fornstugor.
Det är omkring en sådan vi i dag samlats.
Detta kulturminnesvårdande intresse har även tagit skolan i sintjänst. I alla skolor torde numera undervisning meddelas om fornminnenas betydelse, särskilt sedan ett sådant ämne som hembygdskunskap tillkommit. Vid många skolor är denna undervisning mycket god, och ofta har man som undervisningsmateriel en liten samling forntida föremål.
En rik hembygdslitteratur har under de senaste århundradena sett dagen. Enbart inom Västergötland torde i medeltal ett halft dussin större eller mindre arbeten av hembygdsnatur årligen utkomma.
Det är alltså en storartad rörelse i gång på detta område och den rycker allt fler med sig. Omsider skall ingen med någon känsla för dylika ting kunna stå utanför.
En sådan rörelse måste bära frukt, sade talaren, och han framhöll ett par exempel på att så skett.
Våra fornminnen vårdas numera i regel pietetsfullt. Där man förut fällde bautastenar eller bröt bort domareringar eller lät plogen gå över gravhögar, allt för att man skulle kunna plöja raka fåror, där är man nu stolt över att ha ett fornminne på sin gård, och man är rädd för att det på något sätt skall skadas.
Kullfallna bautastenar reses ofta ute i bygderna.
Gör man ett fynd av gravar eller liknande i jorden, anmäler man det numera ofta, t o m om det gäller de obetydligaste saker, så att en undersökning skall kunna företagas. I Danmark, där folkbildningen står högre, vårdar man sig ytterst väl om sina fornminnen. Har man en forngrav på sin gård hägnar man om den, planterar kanske och reser en flaggstång vid platsen, som gärna visas för besökande vänner.
Tyvärr förstöres hos oss ännu mycket av värde. Detta beror väl delvis på en ännu fortlevande okunnighet men också på ett känslolöst och materialistiskt sinnelag, som gör att man inte frågar efter att förstöra fädrens minnen. Men sådana individer, som så göra, bli för varje år allt färre. En annan sak är just i våra dagar än betänkligare. Det är våra vägförbättringar, till stor del framtvingade av bilismen. Bronsåldersrösen med sina gravkistor krossas till makadam. Grusåsar, där bautastenar och domareringar stå, och där fädren vila, köras ut på landsvägen. Stenarna undermineras tills de störta ned för grusbranten; de dödas ben få följa med ut på vägen för att krossas under hästhovar och hjulringar.
I hemmen börjar man mer och mer vårda det gamla.
Lika stolt som man numera är att äga ett fornminne på sin mark att visa för sina vänner, lika glad är man att i sitt hem ha gamla föremål som man ärft från föräldrahemmet. Man säljer numera inte så ofta sina gamla bohags- och prydnadsting till förste bäste uppköpare som man gjorde i forna dagar. Och däri gör man sannerligen rätt. Där man kommer åt köper man i stället gamla föremål att ställa upp i sina hem.
Ja, på många sätt har omsorgen om våra gamla minnen framträtt under de senaste årtiondena.
Må fornstugan härinvid få stå som minne från äldre dagar och det nu levande släktet visat om det gamla, och må den mana kommande släkten till lika god omvårdnad om detta, som det nuvarande visat.

KringBankesStöva art ur Skara Tidning den 5 september 1925.

Vi ha två uppmärksammade och utnyttjade ”fyndplatser” för en mycket ursprunglig form av ryggåsstugor i Skaraborgs län. Den äldsta är Hornborga by, öster om sjön, den andra är Rackeby på Kållandsö. Skansen fick på 1890-talet den första, ”Hornborgastugan”, som den blev kallad. Den hette annars ”Sjödals stöva” och låg inne i byn. Strax nedom denna fanns en annan, som under senare år flyttats till Skara. En av de sista kvarlevande revs för ett tiotal år sedan, det var gamle kyrkstöten Abrahams hem i Toltan. Ända till dess och något senare också fanns det nämligen ingen, som hade något emot, att en ryggåsstuga jämnades med marken, så fort den sista av dess invånare burits bort. Nu har besinningen kommit i elfte timmen och runt om i våra bygder kan man se intresset för dem vakna. Bankes stöva vid Hornborgaån har hört till de få, som tack vare den yngre generationens förstånd och minnesgodhet kom att få stå kvar i orubbat skick. Därtill kanske också i någon mån medverkade, att hon årligen blev uppmärksammad och fick besök av folkhögskolans ungdom. Så slog hembygdsvården ner, och det är redan nämnt i denna tidning, hur stugan uppstått i ny gestalt och invigts till hembygdsmuseum.
Gamle Abraham besökte jag allt ibland. Han var över 80 år och kunde berätta med både reda och kläm om livet i byalaget och allra mest om dem, som bodde på byns ”tå” i de fattigaste stugorna. Av honom hörde jag också om traktens första småskola. Den var en torvtäckt sparrstuga med ett enda rum och …. (här är det mycket trasigt //MA)…svart och nerrökt. …. .. ing fanns vid ena väggen ett skåp, på den andra och vid gaveln ett slagbord. Tennfat sutto instuckna i bjälkarna vid taköfsen. Där bodde nämligen gumman, som undervisade. Barnen sutto på plank och bockar. De, som skulle höras, gingo fram till bordet, där gumman satt, och läste tyst för henne. De andra pluggade sina läxor, ty hemarbete brukades ej.
Mattor på golvet funnos icke, och det skulle kanske föga betytt om ej till husets hjon hört en gris och några höns. Det skurades och vädrades ej heller, den stora öppna spisen var draghålet, där luften for ut och in. Ett lock låg ovanpå den väldiga skorstenen, och man gick ut för att ”släppa spjället”, som det hette. Barnens antal utgjorde 7-8, och lärdomen bestod i abcd och lilla katekesen. Abraham var på åttonde året, när han lärde i tre veckor. Det gällde bokstäverna och konsten att ”lägga ihop dem” till riktiga ord, som man sade. Räkning förekom ej. Gummans lön bestod av 2tolor” (potatis), mjölk, smör och litet annan natura, såsom ved etc.
På 1840-talet räknades i Sätuna trettiotre ryggåsstugor, alla med väldiga mullbänkar vid stenfoten under fönstren för att hindra golvdrag. På dem växte sköna blomster, såsom aklejan, kejsarkronan, stormhatten, höstsyrenen, dalian, pionen, balsaminen och brudpiskan. Förr odlades lin, hampa och tobak i kålgården, vilket maldes till brödsäd och torkades i en bakugn av sten.
Allt skulle göras i hemmen. Man spann själv sitt garn av lin och hampa och lade ner skinnen till garvning. Skomakaren och skräddaren gingo i tur och ordning i hem, ur hem, lagade och lappade. Till hantverket hörde först som sist dessa stilfulla vävnader, husgeråd och möbler, som vi numer skatta som allmogekonstens dyrgripar.
Vad beträffar de stora ugnstenarna togos de från Gerumsberget och kallades ommaler, och den väg, de forslades, ommalavägen. Många stugor, som stått kvar till senaste tiden i andra delar av länet, buro lustiga namn : Pilarukan, Dikatorpet, Ranken, Mataflaken o s v
Den, som hade öga för dem, kunde se, hur väl de passade i terrängen, som om de vuxit upp organiskt med naturen omkring dem. Oftast fingo de rå om ratade jordbitar, men icke alltid de sämsta för det, ty de ursprungligas skönhet och avskildhet ägde denna fläck ej sällan som bomärke. De kvarstående stugorna vid Hornborga lågo eller ligga nära stranden av ån, där marksvålen bara fläckvis täcker stenen men det vilda törnsnåret fått leva och smycka som det behagat. Annars kanta de också stora färdvägen, landsvägen, som förr också var naturlig att bo invid, om man ville veta nytt från stora världen.
(Här fattas en mening //MA)
Här finnes ingen viss stil representerad. Dessa stugor äro de enda mänskliga boningar, där de åldrigaste och det allra sista bära samma drag. De äro vad de äro och alltid varit. Just genom sin egen åldriga landskapsstil, som intet avbrott har. Den visar människan, oberörd av allt slags främlingskap. Här har allt sin karaktär genom sin ursprunglighet, sin kamp, sin samhörighet med naturen och arbetslivet runt omkring. Här bryter människan sig aldrig loss. Man kan tycka, att tingen, hon ägt och skapat, ibland ha något av det härjade lidande uttrycket över sig, som också hörde till daglit liv här. De visa en annan tids levnadsförhållanden, seder, bruk och uppfattning. Man kan nog säga karaktär och egenskaper också. Härom få vi veta endels i böcker, men de äro för dem, som läsa böcker. Här samla vi icke ord men föremål, som … (saknas åter text //MA)…framstår skillnaden i tid och liv. Denna jämförelse bruka vi anse utfalla till vår fördel. Naturligtvis i många och väsentliga stycken. Men icke enbart. Allmogen ägde formsinne och smak, konstsinne även, som ej har motsvarighet i vår tid. Det är den eviga längtan efter skönhet och glädje. Dessa förhållanden äro dock torftiga i Västergötland. Men vi kunna tydligt nog spåra den i vävnader, möbler och inredning.
Utan ett sådant här vittnesbörd om människors liv förr skulle till sist ingen på den ort, han och hans förfäder levat, bry sig om att frammana den bild, han kan göra sig och tvingas att göra sig här. Det är gott och väl, att vi ha dessa stugor vid muséer, men det är ofantligt värdefullt och av verklig folklig betydelse, att de finnas på rot, på den mark, där allting vuxit upp. Det är ju här vi höra hemma och kunna bäst förstå.
En ny tid vänder alltid någon gång tillbaka för att erfara det flydda och lära därav. Medan allt möjligt främmande flyger ikring och gör människorna yra i huvudet och mer till, bevarar det gamla helheten. Västgöten är misstänksam och vill sällan något nytt. Det bör då ock betonas, att lika väl som vi ha att lära av forna tiders kärlek till vacker och ändamålsenlig form och stil, lika litet avse vi, att människor numera skola bo och leva i ryggåsstugor, och lika litet vilja vi ……saknas ord //MA… annat föråldrat. Dit syftar naturligtvis ej en fornstuga. Att förstå utveckling är också en sak och bör ligga bakom kärleken till en bygds gamla minnen.
Men – man kan och tänka sig, att en sådan här stuga skulle kunna väcka ett annat gammalt intresse : att gamla goda sedvänjor skulle kunna klädas i ny dräkt och ge den forna personliga formen och uttrycket åt lantmännens liv inom- som utom hus, åt hans bohag, heminredning, klädedräkt och smak – åt hans nöjen. Allmogehem förr voro bevisen, att man kan skapa genom sig själv, ej behöver ta efter allting och bli en apa i tidens smak. För närvarande går jämsides med smakfördärvet en sådan strävan.
De äro släkt med fornminnena, dessa stugor, emedan de delvis ha sin egen okända och oskrivna historia. Nu är det ju så, att man ej gärna skär ner ett gammalt murket träd, som generationer av människor ha haft glädje av. Det får ofta hjälp att stå emot ålder och död. Varför skulle ej en gammal stuga, som rymmer så mycket mänskligt liv och arbete och samlar i sig en bit av bygdens historia, ej få åtnjuta våra omsorger och vår hjälp mot förintelse? En sådan boning är vacker genom och på grund av vad den genomgått, den har tjänat ut och ger oss orsak att ……. och vara tacksamma för…. ( resten saknas tyvärr// MA)