"Stålingen"

År 1845 den 13 juli inträffade på Hornborgasjön en i folkminnet ännu bevarad tragedi, varigenom två av tre i en eka utevarande män fingo sätta livet till - mjölnaren Lars Persson i Ringagårds kvarn, Hornborga och soldaten Johan Lindberg i Frimansgården Broddetorp, resp 36 och 29 år gamla. De tre männen hade begivit sig ut på sjön för att fiska och därunder hade ekan råkat kantra, varvid de alla kommit i vattnet, där mjölnaren sjönk och blev kvar, under det de båda andra lyckades kravla sig upp på den upp och nedvända ekan samt räddades.
Händelsen hade timat en söndag ute på Storsjön - sagda sjös norra ända - varest den förolyckades lik återfanns först några dagar senare, ilandflutet utanför Bjellum. Soldaten var vid sitt iland- och hemförande mycket illa däran och dog någon dag därefter. Den tredje av de förolyckade, Johannes Jonsson i Lille Backgården, Hornborga, stod dock rycken eller med andra ord klarade sig och var redan på kvällen, så pass återställd att han var med de andra drängarna ute på grannbacken och spelade klot - en sak som av somliga tadlades, emedan han så nyligen sett döden i vitögat samt hade ena kamraten på sjöbotten och den andra liggande på sitt yttersta, medan det av andra ansågs långt ifrån misskrediterande. Denne man, vid vilken man nu fästade sina av undran - för att icke säga beundran - och kritik, var den från tiden av alla i orten under bi- eller vedernamnet sedermera kända "Stålingen", vilken var en under många decennier därefter där verksam och ännu ihågkommen odalman. Liksom vid hans första uppträdande rådde dock om honom olika meningar och hans varanden och göranden och han ansågs av somliga som en rejäl och redig Carl, medan andra höllo före, han endast var en stor buse. Vilkendera av hans belackare eller bedömare, som nu hade rätt, spelar ingen roll, det räcker här med ett konstaterande av att han var en man, som stod på egna ben samt besatt originalitet och en smula sunt förstånd. Rörande Stålingen alias Johannes Jonsson må här till belysande av hans varanden och låtanden och i viss mån för livet i det gamla Hornborga belysande berättelser. På 1860-talet skedde ombyggnad av Hornborga bro. Där hade förut endast varit en låg s.k. stockbro. Arbetet utfördes av häradet och en av länsstyrelsen ditsänd ingenjör tjänstgjorde som konstruktör och arbetsledare, vilken hänvisades att bo hos kronoarrendatorn Jonas Jonsson i Hovslagaregården, därtill vidtalad. Ingenjören och hans värd voro emellertid båda en sådan sorts Carlar, som gärna togo sig en s.k. tår på tand
och funno därför behag i varandras sällskap, vadan det kom sig, att de från måndag, då
ingen kom, satt där och bara söpo dag efter dag och ingen vet väl hur länge detta supande skulle pågått, om icke i byn funnits ett vakande öga, buret av en man av mera sunda vätskor, den ännu idag i folkminnet kvarvarande s.k. Stålingen, som indignerad över ingenjörens skötsel av sitt uppdrag var orädd nog att ingripa. Saken var nämligen den, att det till brobyggnaden anställda och beordrade folket på grund av ingenjörens utevaro varken kunde eller brydde sig om att åtgöra något vid företaget utan endast stod där och "bligade" eller låg och spelade kort, vilket nog för intresserat och förståndigt folk var en föga uppbygglig syn; varemot emellertid ingen ägde mod och begrepp att företaga sig något - mer än Stålingen, som resolut gick in till de båda männen och med ett enda tag av armen sopade bordet rent från glas och dryckesvaror, sägandes: "Här seter I förbannade lusrögga å super - bara super - veka ut; ingengöra bule skämmas, sum läter uss fatie bönner betala detta å läter folket gå därnere å slo dank, å du Jonas bule u skämmas, när lu ser, att allihop di annre bönnera har gjort ifrå säk vårn (vårarbetet) å du ente har sått ett korn än. Män nu må dä vära slut på supant, annars sa ja visa va ja kan! - varpå han hotfullt knöt näven under näsan på de båda männen, som respektfullt avlägsnade sig, den ene till sitt arbetsfolk och den andre till sin näring. När skarabanan i början av 1870-talet skulle byggas, sökte det därför bildade trafikbolaget att förmå invånarna i de därav berörda socknarna att teckna aktier i företaget och även till vederbörande kommuner i bygderna gjordes hänvändelser i samma syfte, dock med ett i många fall icke önskvärt resultat.

Så var även fallet i Hornborga, dit sådan hänvändelse också gjordes till kommunalstämman.
Vid ärendets därefter förekommande, infunno sig ett par ledamöter av den utsedda direktionen, för att verka för saken, vilka vitt och brett orerade om de fördelar för trakten den planerade järnvägen skulle medföra och vilka genom sin klädsel och på annat sätt sökte imponera på bönderna.
Till Hornborga kommo sålunda en utsatt vinterdag de av direktionen utsända herrarna,
iklädda dyrbara pälsar med uppslag vid ärmarna och att de imponerade på de enkla
stämmobesökarna - det var en sak det - på alla utom på en, Stålingen, vilken var den ende som upplyftade sin mun, tagande till orda på följande sätt: "Gor hara å stämmebesökara! På tal um dätta hära järnväjsbögget, sulle ja bara vella seja ett par ol - dä, att jak liknar hela företajet ve ena smörslaja på ett stort kalas, där både hara å bönner ä mä. Då när dä bjuss, då går alla di fine hara, mä sett lonna ve armera, fram forst å tar for säk - å di sopar mä säk summe sum fenns, så när li fatie bönnera kåmmer inte, då fenns dä varken no å ta elle få. Ena sånner teställning, dä tror'a vi kan tacka for å sleppa va mä på". Det föreslagna aktietecknandet avslogs med alla röster mot ingen.

Stålingen var dock en även i andra än omtalade förhållanden framträdande personlighet
och i vissa stycken före sin tid. Som ett belägg härpå kan nämnas att han, när sådana började komma i bruk, var den första och länge enda i bygden att äga ett tröskverk, vilket också det bidrog till att göra honom känd, i det att han därmed for omkring och tröskade åt bönderna. Någon har velat säga, att Stålingen var ett original men inga originella sidor hos honom ha påvisats varken i klädsel eller annat. Han var icke annorlunda han än de flesta andra. Det enda märkvärdiga med honom var hans oräddhet och "förmåga" att "säga till".
Folk hade bara vant sig, att se på honom med "stora" ögon. Allt ifrån den dag, då han med
ena sin kamrat på sjöbottnen och den andra räddad men liggande för döden, själv gick där på grannabacke och spelade klot. Det var bara det, att man gav akt på hans göranden och låtanden, att han med andra ord - levde och var en Carl. // Jak. i Fri -50.
Sitt namn Stål eller Stålingen, som var ett binamn, hade Johannes Jonsson erhållit genom
sin andra hustru - garvaren Ståls i Sätuna änka Lina - varmed han i ett förmodligen svagt
ögonblick gift sig. Stålingen hade i sitt första gifte en son, som blev mjölnare i den av den
under nämnda olyckshändelse på sjön omkomnes kvarn och sagda sons dotter är numera gift med en son i Arvidsgården.
Stålingen råkade en gång när han var på Stommen och tröskade fastna med kläderna i
koppelstången, slogs runt några gånger, innan han lossnade, och bröt därvid av tre
revben, men stod likaväl och matade tröskverket ända till kvällen. Sonson Sven 51. Stålingen dog 1914 eller 1915 hos mågen Gustaf Hallberg i Fridhem, Bolum.
½br av Backgården under 40 talet. fr p 40 86 t Hulegården och tiden ut till p 37 86
Jansson i Hurt