Liksom vid Hornborgasjön såg man enligt berättelser även vid Hornborgaån en gammal man, klädd i skörtrock och slokhatt, vilken, som man målat ut honom, var ett skrämmande moment i synnerhet för ortens barn.
Till vad förut sagts om ”noen” (någon), som man sett men inte vetat vem det var – Skam själv eller necken, så utstyrd?

- en liten historia :
På den tiden Kerstin i Hwassagården var en liten däka var hon ibland på sina s.k. ”huss” eller upptåg och spelade en gång rollen av denne någon varvid hon höll på nästan skrämma vettet ur den dåvarande inspektoren S. å Bosgården döttrar, som en eftermiddag voro nere vid ån och badade.
Kristina såg från sitt föräldrahem döttrarna S. begiva sig ned till ån och iklädde sig i akt och mening att pröva deras mod en av förfädrens på vinden kvarhängande s.k. smällpiskarockar och en av dem också buren bredbrättad storhatt med hög kulle, samt begav sig utmed ån mot det ställe där de sagda flickorna som bäst voro sysselsatta med att bada.

När flickorna fingo se den i denna förklädnad dolda Kristina komma mot badplatsen blevo de ”hjärträdda” och sprungo, lämnande kläderna i sticket, raka vägen hem till sin pappa, som förtörnad över oförskämdheten hos en karl, genast begav sig ned till ån för att söka få tag i denne.
Under tiden hade Kristina hunnit kränga av sig och gömma undan sin habit och gick låtsandes ovetande om allting, nere vid ån, så att när inspektören kom och frågade efter den av döttrarna omtalade karlen, stod hon beredd att sanningsenligt svara, att det visst icke varit någon karl vid ån, då hon hela tiden varit där och i så fall också skulle ha sett honom.
Från Bosgården utgick den dagen budskap om att Necken i skepnad av en karl visat sig nere vid ån.