Hälsokällan vid Hornborgaån

På ägorna till före detta auditörs boställe Kåxtorp i Hornborga finns en gammal offerkälla Maria Källa, om vilken det berättas, att tre jungfrur brukade bada där varje trefaldighetsdag i soluppgången. Endast den dagen var de synliga. Härav kom det sig att man sedan under långliga tider offrade i källan. Gamla personer talade om, att i deras ungdom var källans botten full med slantar samt smycken, silver, mässing och koppar. Syntes kunna bota ögonsjukdomar och kallades ögonkällan.

Nedanför Kåkstorps manbyggnad upprinner vid åbrädden en källa, vars vatten, enligt vad nuvarande ägarens fru meddelar efter sina föräldrar, har ansetts vara nyttigt mot sjukdomar, vadan källan brukat kallas Hälsokällan.
Föräldrarna hade bott på gården. Även Ögnakällan var av dem ofta omtalad.

Lonkakällan

Alldeles invid västra sidan av nämnda stig (se Ögnakällan//MA) ett 40-tal meter på Kåkstorps sida om sockengränsen finnes ännu en källa vilken också besitter sina traditioner, ehuru dessa ej äro fullt så märkliga som den närbelägna Ögnakällans – det är den s k Lonkakällan.
Denna källa har i senare tid blivit förväxlad med den förstnämnda, sannolikt emedan även den senares vatten hade rykte om sig att vara gott och hälsobringande – och den andra numera ej består. Namnet på källan kommer av den s.k. källånkan, vilken man krossade och använde till ’pålägg’ för hävande av svåra svullnader.
”När min farfar, Jann i Kroa, hade råkat ut fôr olöcka å fått sett ben åbrut, då feck vi barn gå te källa å hämta lonnka å packa, så mor feck å lägga på så svullna sulle sjocka. Män vi va tvongna å ta i dänn källa, å vi sulle ta så bå rötter å aent furde mä”, omtalar en närboende fru, som för egen del tror, att det bara var skrock av gubben att ej vilja ha av den lonka, som växte alldeles invid knutarna till Stenkrogen, varest han bodde, utan i stället sände barnen den ungefär 1 ½ km långa vägen till källan.
Lonka såsom medel vid hävande av svullnader omnämnes även på andra ställen i bygden, men det gjorde det samma var den togs. // Fru Nyberg 1927 o Klippesa 1928.

Ögnakällan

Helt nära gränsen mellan hemmanet Kåkstorp i Hornborga socken och egendomen Äspås i Håkentorps socken har förr i tiden funnits en offerkälla, i vilken, enligt en numera utdöd sägen* , tre junfrur varje trefaldighetsdag i soluppgången – och endast då – voro synliga, badande.
Av denna anledning offrade man – sedan långliga tider – i källan och använde sig av dess vatten mot sjukdomar. Både friska och sjuka brukade besöka källan. De förra drucko av vattnet för att få behålla sin hälsa, de senare sökte så sin bot, särskilt mot inre sjukdomar medan med yttre sådana behäftade därmed även skulle badda sitt onda. Kringboende brukade minst en gång om året – trefaldighetsdagen – dricka av källan och där lägga sin tribut.
Vidskepelsen vid källan höll i sig tills inpå 1860-talet, och ännu leva ett par personer, vilka enligt egen utsago offrat – det vill säga ’betalt’, för vad man tog – i densamma. En av dessa sagesmän har berättat följande :
”Vi ongdoma bruka gå te källa iblann. Ente fôr vi tängte på att dä sulle va nô häx – va vannlit då, en sånn se’. Vi jeck dit å drack fôr lä sulle va hällsosamt. Å ja minns ja satte allti ner en fjäling (fjärndels skilling), när-a hade drocket. Vattent dä koka upp i bôtten på källa å dä va allti så rasane gôtt ….. Å måtro vattent trut aldri i källa häller”.
”Ingen kunna seja dä rann ur nô ur källa; vattent koka upp ur-na – koka sum i ena gruta – män vart dä to väjen, dä såss ente”, berättar vidare en annan sagesman, som har en hel del att meddela rörande den här omskrivna källan.
Av ovan anförda berättelser framgår särskilt, att vattnet vällde upp ur bottnen av källan, vilken saknade avlopp och därför antagligen fylldes av en under denna rinnande, kraftig källåder, som nog tillika reglerade vattenståndet i källan och höll dennas botten ren. Sagesmännen påstå nämligen, att om man lade lätta föremål i källan, dessa snart drogo sig ned och försvann, samt att källan aldrig – undantagandes vid tjällossningen – svämmade över.
Källans botten utgjordes av sandsten. Själva källan (reservoaren) var en i jorden ned till det på ringa djup liggande sandstensberget gräven håla. Denna håla hade benägenheten att växa ihop och besökande eller närboende måste därför emellanåt rensa upp densamma.
Källan kallades av ortsbefolkningen alltid för ’ Öggnakälla’, enär vattnet i densamma framförallt ansågs vara bra mot ögonsjukdomar. Många sägas de vara, vilka där sökt och funnit bot mot s k ’ögonfluss’ (bindhinneinflammation) och ’sura ögon’, d v s kroniskt ögonfluss.
Den sist citerade sagesmannen hade själv sökt bot vid källan mot nämnda åkomma och visste således vad vattnet dugde till. Som han var en fördomsfri man och ’trodde på fôrsun’ hade han emellertid ej offrat i källan, utan endast – ’rätt å slätt’ – tvättat ögonen där och fyllt på av vattnet i en medförd butelj. Med detta hade han sedan kurerat sig hemma – och blivit bra.
Annat var det då med en präst, som en gång i tiden uppgives skola ha ägt det ett stycke därifrån belägna hemmanet Uddeberg. – Han hade gått till källan varenda dag i en lång tid – och han hade ’betalt’ för sig. Men det hördes aldrig att han blev bra.
Samme sagesman – vilken var född i Ryckla – hade som pojke hört omtalas att det låg pengar i källan, men han hade aldrig sett någon där. En annan sagesman – f torparen Jonas Ringberg – har emellertid för nedskrivaren härav uppvisat ett 1700-tals-mynt, som han funnit under dikesgrävning i källans närhet.
Källan låg, närmare bestämt, i det numera under Äspås lydande s k Rycklagärdet (tillhörande fordom Ryckla Borsgården) och är till finnandes vid östra sidan av stigen från Kåkstorp till Ryckla kvarn, där denna sneddar ett från sydost i ån utrinnande floddike. Detta dike gör här en liten krök och strax norr om densamma, där källan låg synes marken särskilt höst och vår våt av antagligen underifrån uppskjutande fuktighet. Söder om diket synes i åkern ett flertal stenrösen, varav några torde vara forngravar.
Sagesmän: Anders i Träla 1927 och Jonas Sandberg 1929

Upptecknad av Fredrik V Berggren i ’Från Västergötlands bygder’ (1894) och efter honom återgiven av flera skribenter.
Enligt samme författare hade äldre personer berättat att i deras barndom på källans botten funnits fullt av mynt och smycken av både koppar, silver och mässing. – Vid denna källa som andra sådana var den tron förknippad att ingen skulle taga eller röra de föremål som hade offrats. Denne blev i så fall sjuk. // H J 1930