1855-1860 gick skiftet.
Enskiftet i Hornborga by förrättades år 1858, efter kallelse av tvenne bönder i Överbyn, Gustav Eriksson i Svensgården och dennes svåger soldat Gård i Bolum, den förre sedermera efter ett ställe i Ransta, vilket han senare ägde, även kallad ”Solskiften” och den sistnämnde rätt och slätt kallad ”Gården”

”Solskiften” var den i byalaget, som först förde frågan om att kalla skifte på tal, men byamännen satte sig på det bestämdaste häremot och rådde honom, att inte tänka på genomförandet av något sådant. Deras åsikt var nämligen att de därigenom skulle bli utfattiga och tvingade att gå ifrån sina gårdar.
Men Solskiften stod på sig och sade till de andra bönderna, att även om de inte voro med om att fordra skifte, så skulle han i alla fall laga att detta kom till stånd. När sådan och andra yttranden nådde grannarnas öron, blevo dessa mycket uppbrakta och hotade med att slå ihjäl honom, om han understod sig att kalla skiftet. Men icke förty begärde han detsamma.
Nu blevo bönderna över sig givna, sammangaddade sig och överenskommo om att ge Solskiften så mycket han tålde och ändå lite mera. Ja, man övervägde t.o.m riskerna av att slå ihjäl honom och samsades om att, därest åtal därpå följde, hela byalaget gemensamt skulle erlägga mansboten, vilken till på köpet redan i förväg uträknades. Dagen för domens verkställande bestämdes till närmast följande grannastämma, då man skulle väcka sak mot honom och i stället för att ådöma böter, ge honom vad han enligt deras tycke många gånger om förtjänat – en kraftig minnesbeta.

Av alla uträkningarne blev emellertid intet, av den enkla orsaken, att byns unga män blandade sig i leken, just som den skulle börja.
Böndernas avsikter hade nämligen kommit till deras ätteläggars kännedom och dessa hade i sin tur enigt beslutat, att spela sina vördade farsgubbar det sprattet, att göra dessas tilltänkta bravad om intet. Denna ynglingarnas överenskommelse hade ingåtts kanche mera för att hämnas det att byamännen på en föregående stämma beslutat förbud å s k lekstugors hållande, än för att rädda den annars olycklige från straff och fäderna från efterräkningar, ehuru det senare motivet skulle gälla som grunden.
När sålunda å grannastämman dom fallit över den närvarande, för vissa förseelser mot byordningen anklagade men förut föga ont anande brottslingen och denne, som, när han förstod rasande, rymde fältet, eftersatt av några av de argaste bönderna, skulle fasttagas för undergående av det honom drygt tillmätta straffet, omringades plötsligt de församlade bönderna av sina förhoppningsfulla telningar, vilka grundligt klappade om sina dagars upphov och förklarade sig aldrig mera vilja veta av någon grannastämma uti Hornborga, när dess befogenhet så kunde missbrukas.

Härmed lämna vi den så snöpligt avbrytna grannastämman och de två mot varandra stående parterna att återvända var till sitt och följa i stället den flyende syndaren och hans förföljare.
Det hade burit av i en väldig fart från grannabacken vid överbyn mot nerbyn och fast Solskiften sprang för livet voro ändock hans förföljare icke långt efter. Framkommen till nerbyn gömde sig den flyende oförsiktigt nog i en källare, som icke tillräckligt skyddade honom mot förföljarne, varav redan den främste, en bonde kallad Gustav i Bosgår’n, upptäckte och drog fram honom under det han yttrade följande ord, som hördes av de efterkommande och sedan ofta skämtsamt omtalades.
”Nu lell du, nu har du allt gjort i mortarn å glömt å slecka stöten!”
Solskiften lyckades emellertid slita sig ifrån denne sin vederdeloman och komma undan, men så förskräckt för sina grannar var han dock efter denna beta, att han icke tordes återvända till byn och hemmet; ja, vågade ej ens visa sig ute i byns närhet, utan skaffa sig ”husavära” i en av grannsocknarne. Och slutligen sent en höstkväll kom han och knackade på hos dåvarande länsmannen i Gudhems härad, G Brodin i Segerstad, som tillika var en i orten mycket anlitad auktionist, och bad denne sälja hans hemmanslott i Svensgården. Brodin åtog sig uppdraget och köpte sedan gården för egen del – till billigt pris, enär ingen närvarande spekulant på grund av det förestående byskiftet ville bjuda på densamma.
Denna gårdsaffär lade nu grunden till en efterföljande rad sådana, i det de flesta bönderna i Hornborga nerby utbjödo sina gårdar till salu och sålde dem – till samme Brodin, som lade dem samman till en enda, den nuvarande Bosgården i Hornborga.
Efter flera sagesmän, av vilka i främsta rummet Aug Hedberg och Solskifta-Krestin // H J 1927
De flesta uppgifterna i berättelsen äro genom dessa uppgifter bestyrkta. Tillägg Mor hade hört att de ämna döa’n.