Hr Lages Gård

Herr Lages Gård Skräddaregården 3/4 Frälse

ägdes 1696 av Kn Johan Gyllensting

Den fasta egendomen bestod av 3/7 mtl Herr Lagesgård i Hornborga, förvärvad enligt salubrev av den 14 okt 1769 och förpantningsbrev å frälseräntan för samma hemman av den 26 april 1767.

Till släkten 1769 genom Sven Jonsson, som då köpte hemmanets 3/4 mtl tillsammans med frälsebonden Jan Andersson i Afzesgården., Broddetorp, som 1767 erhållit förpantningsbrev å dess frälseränta.

Herr Lages Gård eller som den också benämnes Skräddaregården är numera uppdelat på två brukningsdelar vardera av 3/8 mtl. Skräddaregården, som namn finns i födelsebok redan 1707.
Hemmanet bestod ursprungligen av 1 mtl, men förmedlades 1696 i spannmål och smör och 1698 med en fjärdedel i hemmantalsräntan.
En herr Lago Laurentii i Hornborga blev 1655 erbjuden komministertjänsten i pastoratet och har troligen givit upphov till namnet på gården, som var inrustad som hästehemman under Västgöta regemente och antagligen någon tid utgjort boställe för regementsskräddaren samt därigenom erhållit sitt andra (yngre) namn.
Hemmanet erhölls 1696 av capitainen Botvid Gyllengrip i utbyte mot 4½ proc statsköpegods och posiderades 1777 av sal. Leutnant Lindz arvingar. Till gården hörde då ett skattlagt torp benämnt Kvigorna.
Båda hemmansdelarna äro numera att betrakta som släktgårdar och ehuru icke varken ägarna eller andra vårdat sig om dess traditioner och ha mycket litet att meddela om dem som där arbetat och bott, skola dock denna och dessa här ägnas litet uppmärksamhet.

År 1772 20/1 hölls bouppteckning efter Johan (Jan) Andersson i Afzesgården., Broddetorp, som d. 6/1 d.å. avlidit. Jan efterlämnade änkan Rangela Persdotter och tre söner: Per, Jonas och Afze.
Till den ändan givas de här beteckningarna A. och B. – den förra för den av
A Gilbert Kristiansson ägda hemmansdelen och den senare
B för den Karl Andersson tillhöriga.

Några äldre handlingar rörande Herr Lages Gård finnas ej bevarade av ägaren och ha icke häller annorledes påträffats, liksom ifråga om den andra 3/8 – delen, varom spridda upplysningar av minnesgoda personer också erhållits, vilka legat till grund för utforskandet. Då nu hemmanet – det torde här vara fråga om endast denna 3/8 – ing – enligt vad förut sagts 1777 posiderades av sal löjtnant Lindz arvingar, måste antagas att gården kort efter denna tid eller omkring 1780 övergått till släktens stamfader Sven Jonsson, vars avkomlingar där sedan innehaft gården enligt släktregistret. Endast beträffande de båda sista ägareleden ha klara upplysningar om hemmansdelens vandring i släkten erhållits, klagar Hjilmer.

vilka meddela, att Gustaf Kristiansson den 7 feb. 1914 av fadern och syskonen samt sin avlidna syster Emmas dotter och hennes man köpte fastigheten, varå fångat redan den 22 maj samma år lagfors, samt att sonen Gilbert den 11 maj 1938 erhöll sådan enligt arvskifte efter fadern av den 9 maj samma år. Alltså ett magert familjearkiv på en över 150 år gammal släktgård!

A. Gilbert Kristianssons 9'2

Sven Jonsson

vet vi inget om men var gift med Maria. Det är troligt att han ägde även Nedre Skattegården, som han överlämnar till sonen. Kyrkboken mycket osäker här. Till släkten 1769 genom Sven Jonsson, som då köpte hemmanets 3/4 mtl tillsammans med frälsebonden Jan Andersson i Afzegården Broddetorp, som 1767 erhållit förpantningsbrev å dess frälseränta.

Anders Svensson Äldste sonen Anders f1770 Skatteg. Även han disponerade båda gårdarna och var tillika nm och kyrkvärd. Han valde Maria från Stommen. Här kan barnen vara förklaringen till att gården sedan delas upp
Jon Svensson blir rusthållare Isaksgården och hans telningar knyter an till flera gårdar i trakten och Voitec.

Jonas Nilsson f1800 klåckarsonen från Gatan brukar här kring 1830-33.

Anders Svensson skrivs både på Hr Lages och Skattegården barnen blir

Anders d:ä Andersson är född på N Skattegården lämnar över till sin son
Sven f1816 gifte sig med Johannes Samuelssons dotter i rusth. och spelemannen i Hwassagården. där vi följer hans barn.
Kake Jonas tar tydligen över den andra av Hr Lagesgård och gift med Kake Brita från Ö Bosgården, där vi försöker följa familjen.
1857 finner vi ägarna Hr Lagesgård Hornborga 3/8 Anders Andersson 1,96 D:o 3/8 Jonas Andersson 1,96

Anders Andersson d:ä
Kristina var först gift med Stina Kristiansdotter i Herr Lages Gård, Hornborga sålde 1/40 av ett tjugondels mtl till sin son Kristian Andersson. Hon hade erhållit enl. arvskifte av den 4/11 1868.

Jonas Erikssons son till brukare vid Arvidsgården
sedan Anders d:ä
1. Anders Andersson d;y som blir brukare lite var stans, men slutar i Tiarp. Hans dotter återkommer senare till Frälsegården Sä.
2. Kristian Andersson. f1834 brukare kom till (3/18 och 3/8) 1858 köpte systerns 1/40 som hon erhållit i arv 1868. Kristian gifte sig med arr av Hwassagården Charlotta.
  1. Anders Johan Bergström födde upp sin familj på Kappagården men återfinnes i Ledsjö 1899- .
  2. Lars Gustaf brukar Hr Lages gård.
  3. Emma gifter sig med Sanfrid Larsson från Kärragården son slutar som möbelsnickare i Bolumtorp
  4. Karolina gifter sig med Sölkens son i Hwassagården
  5. Johanna Charlotta gift med kreaturshandlare från Berg i Sätuna
3. Sven Andersson f1838 på ArvidMikaelsgården och brukar sedan LarsSvensgården och slutar som torp St Paris.

Odlarlön
Vid Hornborga laga skifte var det ingen, som sökte få eller ville ha någon tilldelning av mark ute på Eckornavallen. Hade någon av delägarna försökt eller velat ha sitt hemman förlagt dit, hade han enligt vad nu förklaras, gärna fått hela utmarken för sin lott av ett mantal eller t o m mindre. Marken därute var vid den tiden en enda stor ödemark. Det enda, som växte där var enbuskar, ljung, blåbärsris och pors. Inte ett enda ordentligt träd. Väl grönskade det på vårsidan litet mellan tuvorna men gräset som växte där ansågs icke förslå som bete till en enda stackars ko. Av den sistnämnda orsaken förklarade man tillkomsten av platsens namn, av ena ko : e-kona – vall. Kristian Andersson i Skräddaregården utlämnade icke sin s.k. Vallskift till någon torpare utan uppodlade och brukade själv densamma med anlitande av dagsverkare.
När Kristian Andersson i Skräddaregården uppodlade sin andel av Ekornavallen skedde detta med hjälp av tvenne därute boende karlar – Mossebo- och Stommentorparna Runsarn och Rapp – vilka flåhackade och brände marken.
Som emellertid marken aldrig förut varit ”uppe”, det vill säga brukad, samt dessutom var oländig och svårarbetad så utförde männen icke arbetet, såsom eljest vanligt, efter s.k. beting utan för dag- eller kanche rättare sagt veckopenning, som belöpte sig till en halvskäppa råg i veckan.
Denna arbetslön var jämförd med nuvarande löneförhållanden mycket låg, men var då ansedd som i högsta laget. Tiderna voro sådana då och det fanns gott om folk.
Detta var i början av 1870-talet och dagsverkslönerna för karlarbete hade nyligen stigit från sexton skillingar (32 öre) till femtio öre, och som rågpriset vid samma tid var 28 á 30 kronor tunnan så kan man räkna ut att männen för sitt arbete vardera erhöllo en dagslön av i avrundat tal 70 öre. Härvid fingo de dock hålla sig med maten. För arbete i husbondens kost var dagslönen då endast femtio öre.
Vid ackords- eller s.k. betingsarbete beräknades flåhackarens lön efter dagsverkspriset x antalet s.k. rutor, varav det gick 16 på tunnlandet. Att hacka en sådan ruta per dag ansågs ej illa presterat, men riktigt ”säkra” (duktiga) arbetare hackade 1½ och överdängare t.o.m. två rutor och förskaffade sig därmed dubbel dagslön.
Sedan den sålunda upphackade grästorven bränts och askan utspritts samt jorden ärjats och retts, såddes däri råg, som det följande året lämnade en avkastning av icke mindre än 40 tunnor och gav markägaren en avsevärd vinst av företaget, vilken dock aldrig sedan upprepade sig.

Herr Lages gård från 1941

sonen Lars Gustaf Kristiansson.
brukar gården livet ut gift med Emma av Arvidssonläkt från Botorp. f1859 3/8 får laga faste 1914 sedan han friköpt far och syskon och syskonbarn.

ende sonen Gustaf Gilbert Kristiansson.
f1901 gift med Elsie Wedell från Hakåsen. Under 10 och 20 talen en del tjänstefolk. Får lagfart
.

Den andra delen av 3/8 av gården ägs under per 13-32 av Simon

Denna hemmansdels historia såsom släktgård omfattar endast de sista hundra åren och står i närmare sammanhang med Deragården än med dess från den såsom sådan äldre delen av samma gård utgående ena grundläggare. Den finns ej längre men låg NO om Övra Skattegården.

1853-1880 Kake Jonas Andersson

Säljare voro Sven * Jansson och Cajsa Pettersdotter, vilken senare jämte förmyndarna för de omyndiga barnen den 24 okt 1853 undertecknade köpebrevet, varå den 14 okt 1857 begärdes och erhölls fastebrev. Ehuru det ligger nära till hands att sådant funnits saknas alla belägg på släktskapsförhållanden mellan Jon Andersson eller hustru Britta Stina Jakobsdotter och säljarens anfäder, i varje fall icke sådan fyllande anspråken i berörda avseende.

Hemmansdelen köptes den 13 mars 1853 enl. då upprättat kontrakt av den förut i hemmanet Backgården, samma socken, verksamme lantbrukaren Jonas Andersson och hans äkta hälft Britta Stina Jakobsdotter.

Säljaren Sven Jansson (f1808 Hornborga) hade på nu okänt sätt (trol. gåva) erhållit gården via fadern Jan Jonsson i Frimansgården (f. i Hornborga 1778 1/11) och farfadern Jonas Johansson i Arvidsgården (f. i Broddetorp 1740 22/6), som erhållit den i arv efter sin fader Jan (Johan) Andersson i Afzegården, som enligt den vid dennes död 1872 upprättade bouppteckningen förvärvat den genom salubrev av den 14 okt 1769 och förpantningsbrev å frälseräntan av den 26 april 1767, förmodligen utfärdade av förutnämnde Linds.

Som makarna saknade egna barn, läto de vid Jonas Anderssons inträffade sjukläger den 8 nov 1880 nedskriva sina sista önskningar beträffande egendomen vid enderas och bådas död.
Häri bestämde de, att den av dem som den andra överlevde skulle "sitta orubbad i boet; och ingen arvsrätt åtnjuta" förr än de båda aflidit samt att de som lagliga arvingar efter bådas död insatte pigan Johanna Magdalena Johansdotter och drängen August Simeon Johansson, vilka "i många år med trohet och nit" tjänat hos dem samt under tiden med ömhet vårdat dem på deras ålderdom.
För detta säga sig makarna i fortsättningen av testamentet vilja giva dem all sin efterlämnade fasta och lösa egendom, bestående av 3/8 mtl frälse Herr Lagesgård jämte därpå befintligt lösöre, vilket stipulerades skola så fördelas att Johanna Magdalena erhölle 1/4 mtl Herr Lagesgården och två tredjedelar av lösegendomen samt August Simeon 1/8 mtl ibm och en tredjedel av den senare, med tillträdesrätt den dag, då den av dem sist levande med döden avginge.
De båda som testamentstagare insatta tjänstehjonen Simeon och Johanna voro vid den tid då testamentet skrevs respektive 24 och 16 år, så om något särdeles långvarigt trotjänarskap kan det ej ha varit fråga, men att de båda ungdomarna gjort sig omtyckta av sitt husbondefolk får man taga för givet.
Rörande den förstnämnde, som sedermera gifte sig med en systerdotter till husmodern Britta Stina Jakobsdotter och mera omtalas i samband med dennas släkt, se Deragården.

Fd i relationen Johanna Magdalena Johansdotter, som var f1864, gifte sig också med en släkting till husmodern eller dennas halvbroder Jonas Larssons son Lars Johan Jonssons i Vässtorp son Johan Vilhelm Telin, varom närmare under Arvidsgården.

Ägaren Brita Stina Jacobsdotter f1822 äger denna 3/8. Hon dör 1906.

Efter Jonas Anderssons död brukade Simeon Johansson först gården åt sin husmoder men blev vid giftermålet med sin Amanda arrendator av densamma tills han efter köpet av Hovslagaregården överlät densamma eller efterträddes av Johanna och hennes man, som 1894 gifte sig och under några år brukade gården. Då makarna Telin 1897 utvandrade till Amerika, tog den förre åter vid och var sedan till sin död dess brukare.
brukaren Anders Petter Silberg
som kom före 00 och stannar till 1908 då familjen övertar Stommen. Här börjar uppdelningen av denna gårdsdel genom att änkan Anna Jonsdotter från ESIA har 1/8. August Vilhelm Johansson från Hulegården kan ha brukat här några år.
Patron Jönsson Lars Johan Eriksson f1833 före 01-över 1912.
Johan Vilhelm Larsson 3/10 br f1859 fanns på gården 00 och över 1912.

Efter Britta Stinas Jakobsdotters död 1906 löste Simeon sin medärvande syster Johannas andel i hemmanet och blev med sin hustru ägare därav. Köpekontraktet skrevs den 10 okt 1908 och lagfart beviljades den 4 maj året därpå.
Johannas öden äro ej närmare kända. Man vet endast att hon dog barnlös och att mannen, förut gift, gift sig för tredje gången men saknat barn.
Om att Johanna likväl uppehållit förbindelse med sin testator förstår man av att å bouppteckningen efter den sistnämnda – som f.ö. belöpte sig på en summa av något över 12000 kronor – bland de andra tillgångarna ett dollarmynt finnes upptaget.
Senare äges gården av Simeon Johanssons dotter Märta Alfrida och hennes man
Môsa Karl Andersson i Övre Skattegården Hornborga, f1887, vilkas enda dotter Astrid Märta, f1929 det naturligtvis närmast åligger att söka bibehålla gården inom släkten, en sak som här alltid synes ha varit svår att lösa men som med den på landsbygden alltmer överhandentagande mentaliteten ingalunda torde bli för henne lättare.

Några äldre handlingar rörande gården finnas ej i behåll. Gustaf Kristiansson köpte den 7 febr. 1914 gården, som innehåller 3/8 mtl, av sin far och sina syskon samt avlidna systern Emmas dotter och man. Erhöll lagfart den 22 maj s.å. Gilbert Kristiansson erhöll sin lagfart den 11 maj 1938 enligt arvskifte den 9 maj s.å.

Kake Britas gård finns sedan integrerad i Övre Skattegården sedan Simon Johansson förvärvat den genom foster arv, och dottern Märta tillsammans med en häst fått den i arv. Simon kom hit 77 och han har troligen brukat den från det han kom. Simon intecknar gården för 4000 kr 1908, men inteckningen förkommer till förtret för Môsa Karl och hans fru. Genom sitt gifte med Môsa Karl kom gården att överges och användes som bränsle till Mejeriet under Korsgården under kriget.

Kära mors harjakt

Det var vintrigt och mycket snö den vintern. Kära mor i Môssagården gick en förmiddag inne i sitt kök och stökade. Varmt och skönt hade hon det och kaffepannan stod på spisen, så i det avseendet var det inget att klaga på. Däremot saknade hon ett, att kunna gå ut inne, vilket hon tyckte var höjden av obekvämlighet. Nå, nöden har som bekant ingen lag och kära mor i Môssagården förmådde inte längre spjärna mot udden, utan måste kvickt hoppa i gummistövlarna, draga på sig koftan och ge sig ut i snön och kylan. Väl utkommen på gårdsplanen hajade hon till. Stod där bara och koxade och klippte med ögonen mot den vita snön. Hon skuggar med handen över ögonen och glor. Ser hon i syne, eller sitter det en harpalt uppe i en snödriva och glor tillbaka på henne. Vid alla apostlars och predikanters helgade namn! Det, är verkligen en hare! konstaterade hon. I andanom stod hon där och drog in en härlig doft av harstek i sina näsborrar. Tarmens pockande blev nu ytterligare satt på framtiden, för om det skulle sätta åt som barnbördsverkar, så skulle här bli harstek, det lovade hon sig själv. Kära mor sprang nu bort till vedboden och fick där tag i en kraftig påk. Med denna i händerna hoppade hon nu omkring så att snön yrde högt upp åt låren på henne. Hon var nu på stridshumör och trots sina åderbråcksvullna ben och sin kurviga lekamen skuttade hon omkring, lätt i kroppen som en nykysst backfisch. Här skulle harpalten få! Skarp och bister i blicken som en sagans sköldmö, gick hon nu till anfall mot harstackaren och gav den ett dråpslag, som gott skulle ha fällt en oxe. Därefter sprang hon ikapp med tiden för att sätta sig på tronen. Då detta ärende var undanstökat skulle hon skyndsamt ta vara på haren, som hon slagit ihjäl, för att sedan komma in och få sig en kaffeslurk att värma sig med. Då hon kom ut ur tronsalen blev hon riktigt förfärad och gick baklänges några steg, för i en annan snödriva satt ännu en harpalt och glodde på henne. Kunde det vara den första haren, som levt upp? Två harar på en liten stund det verkade som när stekta sparvar flög i munnen på folk. Snabbt sprang hon efter staken igen för att expediera haren nummer två. Denne fick nu sitt dråpslag. Kära mor kastade genast påken, stoppade ner haren i förklädet, dit även den första förpassades. Själaglad gick hon till vedboden för att nacka paltarna och ta ut innanmätet. Senare skulle de risas och hängas upp, tänkte hon. Hon fattade en av hararna i bakbenen, lade upp dem på huggkubben och drämde till med yxan. Harpalten låg där halshuggen, men döm om hennes förvåning, då inte en enda bloddroppe sipprade fram, utan det var bara träull, som kröp ut. Hon tittade en stund dumt och frågande och kastade sedan harkroppen högt upp på vedstabben och skrek - djävlar anamma! Med haren nummer två var det lika uppkäftigt. Då först förstod kära mor, att hon blivit utsatt för ett grovt spektakel. Att det var arrendatorn, som varit framme, förstod hon genast, för de stod inte på så god fot med varandra.
Kära mor i Môssagården ville hädanefter aldrig höra talas om harstek. Att vi anar att det är Buster som ligger bakom detta skämt som Folke Ekström tagit upp i sin bok om människor runt Hornborgasjön.

Avstyckning

Kvigorna kan vara de som finns vid Broddetorps kyrka
Torp Wallgren u gården Anders Johansson f1833 Wallgren flyttar 73