|
Detta är inklippt i det andra dok
Hembygden ett krönikespel i Broddetorp
Lärksången dallrar i luften, storspovens vårdrill ljuder borta från fältet, en hare skuttar ilsnabbt över markerna. Flockar av måsar stå i skarpt vitt mot bergens mörkt grågröna. Där nere mot väst glimmar Hornborgasjöns vattenspegel - det är bara om våren himlen riktigt kan spegla sig i den sjön och åt motsatt håll sträcker Billingen och dess sydliga utlöpare Brunnhemsberget sin vida, skyddande famn. Sluttningens björkar stå i det lilasflor, som förebådar lövsprickningen, granskogen klättrar vildmarkstät upp mot bergsstalpen Det är en bygd med sin egen struktur både i natur och kulturarv, Broddetorpsbygden, en bygd, där grå kummel och uråldriga namn vittna om arvet från fäder, där minnen och sägner susa i fågelsjöns vassar, i skogars och klippors vilda
Gömslen.
I tankarna förflytta vi oss tillbaka till forntiden, till Linkorna Vallum i Hornborg, till gånggrifter och bautastenar och lyss till dikten, som täljer härom:
Var vilar hjälten, som plogskriften ristade
djupt i den jord, där skördarna gro?
Glömd vilar hjälten i jorden han röjde
vaggad av seklernas vindar till ro.
Vad täljer hävden om redliga röjarna,
som tvungo skörd ur stenmark och mo?
Hävderna tiga men skönare sjunga
sommarens vindar i skördar som gro.
Vem reste minnenas vård över hjältarna?
Var välvdes hög vid grönskande ren?
Böljande rågar och blåaste blåklint
vira sin krans kring det kummel av sten
rödjarna själva sig reste på tegarna
en gång, då obygd tämjdes till bygd.
Gömda och glömda i givande jorden
Vila nu hjältar i stenkumlens skygd.
Så börjar det krönikespel, betitlat Hembygden, som under valborgsmässohelgen för första gången framförts i Broddetorp. Ett hembygdsspel, organiskt framvuxet ur den egna bygden och dess hävd, byggt på historisk grundval, med invävd sägen, framfört av bygdens egna kvinnor och män, det talar sitt språk om den starka känsla för kultur och arv från fäder, som är levande just här, i Broddetorpsorten. Helt nära församlingens vita kyrka ligger församlingshuset, och det har varit lokal för spelet vid detta första fram förande. Meningen är, att spelet skall utvidgas till ett friluftsspel i den nybildade hembygdsföreningens regi under midsommar. Församlingens kyrkoherde är även ordförande i denna förening och det är han och hans maka som äro spelets initiativtagare.
"Syftet med vårt krönikespel är - säges det i företalet - att söka väcka och uppamma kärleken till hembygden hos dem, som ha förmånen att där leva och vistas. Lära dem att se sambandet med gångna släkten, se de offer, som fäderna bragt för att efter sig lämna det största möjliga arv till kommande släktled. Det vill också vara en uppfordran till den nuvarande generationen att rätt uppskatta och väl vårda arvet från fäderna, samt förvalta det så, att arvet till nästa generation må bli än rikare i både andligt och materiellt avseende. De nio tablåer spelet rymmer, omfatta åren 1000 till omkring 1750 och sammanbindas genom en beledsagande krönika Den inledande tablån illustrerar brytningen mellan hedendom och kristendom. Den helige Sigfrid är på vandring från Husaby, där han förkunnat den kristna läran och döpt Olof Skötkonung, till Småland, och möter i Broddetorp hövdingen Orvar, som blir gripen av Vite Krists milda lära.
Om drottning Ulfhild på Ingatorps kungsgård handla fyra av tablåerna. Ulfhild, tre konungars drottning, dotter till en norsk hövding var första gången gift med Inge den yngre av Stenkilska ätten. Hon en stolt, hård och beräknande kvinna, som med sitt okuvliga maktbegär sådde misstro och hat. Den tredje gången hon kröntes med drottningkrona andra gången var hon förmäld med Danmarks konung var, då hon blev Sverker den äldres drottning. Hon bosatte sig på Alvasta kungsgård. Hennes hårda sinne veknade med åren, samvetets ständiga anklagelser blevo henne övermäktiga och äntligen böjde hon sig i ödmjuk bot inför korset.
Med den bilden slutar krönikespelet. Men dessemellan ha vävts in scener från senare år bl.a. om danskarnas framfart under den grymme fogden på Axvalla hus, innan inkräktarna fördrevos av Engelbrekt.
Olof Storbonde i Bjellum hade en fager dotter, som knektarna för att föra till fogden. Men 0lofs söner förde systern i säkerhet hos abedissan i Gudhems kloster där nunnorna togo väl hand om henne. Några andra episoder, mera drastiskt färgade, ha även inlagts, nämligen sägnen om Nycklafall, en skildring av när den unge sonen i PerHåkansgården skulle hämtas av fjärdingsman för att inskrivas vid Västgöta ryttare och gå ut i Karl XII:s krig mot ryssen, samt en historia om när potatisen första gången kom till Broddetorp.
Vänta inte för mycket – den här gången blir det bara "försök" och vi ha haft mycket kort tid för inövningen, bara en vecka, säger regissören. Ja, så mycket mer imponerande är det goda resultatet. Inspelningen har verkligen omfattats med stort intresse, och man frapperas av den förståelse för innebörden de spelande visa, alltifrån den yngsta femton åringen till den äldste medverkande odalmannen i 50 – 60 årsåldern. Replikerna komma med värdigt allvar, trygg myndighet och västgötsk bredd, alltefter de växlande situationerna, och man upptäcker åtskilliga goda skådespelarbegåvningar bland de uppträdande. Även iscensättningen har med de enkla resurser, som stått till buds, gjorts god. Icke minst stämningsfulla äro klosterscenerna, där de latinska hymnerna tona: Rubens rosa, Kyrie eleison och Mater Dominae. Sex av dräkterna har man lånat från Skansen, de övriga har man med eget arbete skapat - inalles ha över 30 talet ortsbor medverkat. De båda helgkvällar spelet uppförts, har publiken varit fulltalig och livligt intresserad.
Kyrkan måste söka kontakt med människorna.
Från fönstren i övre våningen i den vackra och trivsamma nya prästgården i Broddetorp kan blicken obehindrat famna hela den vackra tavlan av bygd, sjö och berg. Det är säkert inte minst denna betagande vidsyn, som inspirerat fram krönikespelet. Kyrkoherde och fru Högberg som båda hysa ett levande varmt intresse för församlingsliv och hembygdsvård, ha här samarbetat med initiativ och utformning. Sammanställning och författarskap har i huvudsak kommit på fru Lena Högbergs lott
- Hur har idén till detta spel egentligen kommit fram? frågar sig naturen vid en pratstund där hemma i prästgården.
- Jo, den har sin upprinnelse i en tillställning, som vi i januari 1942 anordnade till förmån för Finlands och Belgiens barn, då vi bl.a. uppförde ett historiskt spel, benämnt "Svensk afton", utgivet på Diakonistyrelsens förlag. Idén fick sedan ytterligare näring genom Rune Lindströms "Spelet om en väg, som till himla bär". Därmed föddes tanken på ett hembygdsspel här. Broddetorpsorten är ju en urgammal kulturbygd, rik på fornminnen. Här finns rikligt med historiskt stoff och en mångfald sägner, varpå ett dylikt spel kan uppbyggas. Syftet med vårt spel är i stort, vad som omnämnes i företalet till detsamma: att väcka och stärka känslan för och kärleken till hembygden.
Det finns ju alltid en tendens hos det uppväxande släktet att göra sig urarva gentemot gångna släktled, detta inte minst i denna tid, som ju är en brytningstid på alla områden.
Men varför tar kyrkan dylika initiativ ?
- Varför skulle den inte det? –
Kyrkan vill utan skryt berömma sig av att ha varit och alltfort vara en kulturfrämjande faktor. Själv vilar den på en väldig, obruten tradition, och den har ju under vissa epoker i vår historia omslutit och satt sin prägel på hela kulturlivet. Och nu, då kulturen och samhället i så hög grad sekulariserats och vådorna därav framträda i öppen dag, måste kyrkan handla. Den är starkt med veten om, att den har något väsentligt att ge även - ja, i synnerhet åt nutidsmänniskan. Den vet, att människorna nu, vare sig de själva äro medvetna därom eller inte, behöva kristendomen med dess höga, människoideal, dess lära om försoning, brödrakärlek utan gräns och osjälviskhetens offervilja.
Men här möta svårigheterna. De flesta stå främmande för kyrkan och dess väsen och syftemål. Mången anklagar den för maktsträvan, då den lägger i dagen något av livaktighet och aktivitet.
I en tid, då föreningslivet sätter sin prägel på folklivet och mäniskorna sluta sig inne i olika fållor med höga barriärer. Betraktas också kyrkan understundom, som en förening bland de många, vars syften går ut på att värva medlemmar på andra föreningars bekostnad. en felsyn, som måste rättas.
Men icke heller kyrkans folk är helt utan skuld. Även de ha visat bristande förståelse för och icke så sällan uppträtt dömande mot dem, som stå utanför. Dessa misstänksamhetens och oförståelsens barriärer måste brytas ned. Kyrkan måste söka kontakt med människorna, för vilka den ju har ansvar, lika visst, som den genom dopet har upptagit dem till sina medlemmar och högtidligen förbundit sig att söka fostra dem till goda kristna medborgare.
- Har inte ett initiativ som detta sin uppgift att motverka "tråkigheten på landsbygden"?
- Det förefaller, som om man något överdrivit "tråkigheten på landsbygden". Det är dock skillnad mellan livet i stad och på landet. ”Fritidsproblemet" är knappast något, större problem för landsbygdens folk. Vi ha i stort inte någon åtta timmars arbetsdag och för de unga har arbetet dessbättre ännu icke blivit bara till ett medel till nöje och njutning.
Men visst ha vi nöjen här också, även sådana som inverka menligt på personlighetsutveckling och karaktärsdaning. Och visst har kyrkan, även nöjesfrågan i åtanke. Den måste självfallet motverka tendenserna till ett förflackat och osunt nöjesliv - detta av idel omtanke om ungdomen själv och dess framtid. Den får emellertid inte bara kritisera och fördöma. Den måste ha förståelse för ungdomens naturliga nöjesbehov och medverka till framskapande av förädlande och karaktärsdanande nöjen. Så är också meningen att vårt krönikespel skall uppföras varje midsommarafton i något skiftande tablåer tillika med folklekar etc. utan någon avgift, så hela familjerna skola kunna vara med.
- Har intresset i bygden varit stort för spelet?
- Det har varit mycket stort bland de medverkande. Dessa ha med liv och lust gått in för sina olika uppgifter. Att döma av den stora tillslutningen till föreställningarna, då lokalen båda kvällarna varit överfull, samt av omdömet efteråt synes intresset vara allmänt. Detta gläder alla, som arbetat med spelet, men än mera glädjande skulle det vara, om vårt spel, "Hembygden", kan få bli medel att h ä r på orten försona försona och förena människor av olika tanke- och meningsriktningar och samla dem i ett intresse, som borde kunna vara höjt över alla föreningars och personliga intressen Hembygden.
|
