Välkommen till Segerstadsfalan

Lånad text av Hugo Sköld och Erik Sandberg

Bebyggelsen å Segerstafalan är uråldrig och synes av fornminnena att döma ha varit långt ifrån oansenlig, ehuru den redan under förhistorisk epok väsentligen avfolkats samt från på 1200 - talet endast bibehållits genom åboskap å intäkter, som beviljades av kronan å förmodligen tidigare odlade områden. Den karga naturen eller jordmånen har förmodligen gjort sitt till, att folket här ej rotat sig fastare. Kronans eftersläppande av dess parkrättigheter, som befunnits tillkomna genom gammal orättvisa, resulterade dock i att år 1838 stora områden tillerkändes ägarna av i mantal satt jord, varvid Segerstafalan tillkom segerstadsbönderna, bland annat. Detta områdes ny - eller återförvärvande medförde emellertid ett hastigt och dittills varat uppsving i fal bebyggelsen, i det att bönderna ville allt för markens exploatering samt lämnade den möjligheten för nästan vem som så ville, att där kolonisera sig. Följden blev att en mängd torpställen växte upp på falan s.k. vallaretorp, odlingstorp och vad de nämndes, enligt vad det senare visade sig till mera ogagn än nytta för såväl enskilda som "socknen". Bland många andra som sålunda koloniserades uppe på Falan - eller rent ut sagt förvistes dit, befann sig också socknens soldater, vilkas boställen efter hand nyanställning skedde av rote - och rustkällarna flyttades på Falan, som det hette.
En föregångsman ifråga om boställsförflyttning var rotehållaren i Påvagården, vilken samma år tillträdet av marken skedde eller 1838 verkställde sådan samt tilldelade soldaten ett vederbördigt stycke obruten mark, varpå han sedan, bäst han kunde, fick draga sig fram.
Denne soldats minne lever ännu i orten liksom minnet av hans kamp med och seger över den karga och svårbetvingade fienden - ödemarken. Hans namn var Jonas Seger och han var en kraftkarl, som icke skyggade för något, allra minst för att hugga i och arbeta, vilken goda gåva såväl sonen som sonsonen ägt och vilken hjälpt dem att fortsätta kampen mot den åter framryckande fienden, som förmått de flesta av de förut talrika falborna att fly fältet.

På det som tidigt namngavs som Falan förekommer rikligt med minnesmärken järnåldern, sluttningen upp mot platåberget. Här utvecklades inom det som blev kronopark ett rikt mulbete, som gav en trädlös utsiktplats. Huruvida vi kan se spår av någon bebyggelse under medeltid och nyare tid är inte känt med under 1700 talet nämns platsen i de tidigaste sockenhandlingarna. Det börjar lite trevande med att Kronan släpper ett och annat område för bebyggelse under omfattande nyvunnen lantmätareteknik, där alla tänkbara myndigheter var närvarande vid processen. En förordning från 1700 talet medger att ris och med heijderiddarens vetskap vindfällen fick hemplockas, om det inte var till förfång för det allmänna. För byggnation krävdes länets tillstånd för trädfällning, men som domböckerna utförligt berättar härifrån och från Walle härad så var nästan varje bonde instämd till ting för att han hade med ett lass ved skattat den skog, som ändå fanns här.

Efter 1835 frånhänder sig Kronan delar av Parken, som uppdelas mellan gårdarna år 1838, tre år efter storskiftet i socknen. I och med detta och det befolkningstryck som råder före och under denna tid sker en snabb kolonisering av Falan. Men dessförinnan hade rusthållarna krävt att marken skulle få disponeras för att skapa utrymme för soldattorpen och det är troligt att det har ett samband med den finska förlusten och de försörjningsproblem, som de många änkorna innebar.  Härvid följde en ovanligt snabb kolonisering och invandring från andra socknar kring soldattorpen tillhöriga  Bosagården, Påvagården och Lilla Torpa. Bönderna fick tillsyn av sina kreatur men såg också många blivande backstugor som lämpliga vallaretorp, som snabbt växte upp på även den torftigaste mark. I mitten och slutet av 1800 talet fanns samtidigt ett 90 tal boplatser har Hugo Sköld berättat för oss och vi skall med hans grundarbete försöka att komplettera bilden bakåt i tiden om det nu låter sig göras. Här får vi ta hjälp av kyrkboken, som är mager vad gäller var på Falan stugorna ligger. Härtill kommer att namnen på stugorna ändras, att namnet flyttades till andra stugor, speciellt backstugor som bara vuxit upp utan att lantmätaren varit närvarande. Vi tror oss veta att 40 % av innevånarna kom från Segerstad inklusive Håkentorp. Broddetorp, Stenstorp, Valtorp och Slöta står annars för en stor del. Kanske viktigaste att notera är att Falan i mitten av 1800 talet utgjorde en viktig arbetskraftsreserv, där rallare och kanalgrävare rekryterades till olika projekt i en tid av framtidstro och förbättrad infrastruktur. Det är troligt att många av Hornborgasjöns arbetare hade sina rötter här ehuru arbetstillstånd inte krävde prestens välsignelse, som ju kanalgrävningen i Strömsholm eller andra järnvägsarbeten ute i riket gjorde. 

Vid delningen av Falan på 1830 talet bestämde man att vägen via Ruskela källa genom Gullängen ner till Broddetorp skulle vara 6 alnar bred. Stora Bydrevet kallades vägen från Grannabacken fram till Faltorpet, som tidigt avstyckades, där den fortsatte i Högrörsvägen. Den skulle vara 10 alnar bred. Själva källan skulle vara allmänning och Brunnhems, Broddetorps och Segerstads sockengränser mötas här. Med tanke på det rika flödet har den nog uppmärksammats som kultplats redan i förhistorisk tid.

Vi startar vår vandring från Kyrkan och går upp till Ruskela källa och låter två och ett halvt seklers människor möta oss. Vi stannar till och berättar. Hugo Sköld och Erik Sandberg har under resans gång tillfrågats. Bidragen från Hjilmer Johansson i Bolum och kyrkböckerna från riksarkivet och vänligt bemötande från personalen vid Stenstorps pastorats expedition har möjliggjort denna för författaren stimulerande vandring. Det är över 50 år sedan en redogörelse för Falan såg sitt ljus och vi konstaterar att varje generation är skyldig att genomföra sina egen undersökning för att hålla vår hembygd levande. Vi skall även minnas Falans räddare och donator Johan Alfred Johansson, som brukade en av gårdarna Lutorp och sökt bevara minnet av alla dessa människoöden och tagit till vara deras erfarenheter. Segerstads Hembygdsförening har genom storartade insatser och bevarandeintresse skapat en viktig turist och fritidsmöjlighet och många är de människor som vandrat uppför Falan en tidig vår för att förundras över de människoöden som här timats. Låt oss inte glömma dessa människor som här har levat sina liv och kanske blott i terrängen kvarlämnat några stenmursrester, ett och annat fruktträd eller en liten stenhög, så skall vi minnas de kvinnor som i sin backstuga bakade sitt bröd. De bjuder kommande generationer till ödmjukhet betraktande av livet. Den idag helt mobilberoende generationen saknar angelägen kunskap om vår lokalhistoria och saknar därför en livsnödvändig tidsförankring.

1725 är det första gången Falan förekommer i födelseboken. 1736 nämns Anna Persdotter på Falan som fadder. Anders Frisk på Falan finns nämnd samma år, som nybliven pappa. Under 1760 och 70 talen dyker torpnamn upp och det verkar, som det börjar ta fart 1780, men då har myndigheten och lantmätaren haft ett ord med i laget.