Jonas Andersson

f1795 i Häggum gifte sig med rusthållaränkan från Uddagården och kan förvärva ¼ Stommen från 1831.

Den jassande tuppens död.

En liten anspråkslös men sann historia som ingen bör läsa utan att betala för.
Att den jassande tuppen Hopp idag vandrat hän till de sälla jaktmarkerna lämnande oss släktingar och många vänner samt mig i den djupaste sorg och saknad har jag härmed den smärtsamma plikten tillkännagiva.
Broddetorp den 29 maj 1926. Husbonden.

I lördags var jag på en liten expedition uppåt Billingens sydvästra sluttning, och intet var då naturligare än att jag i förbifarten tittade in hos min gamle vän och böneman, Alfri på Österjaert, den lycklige ägaren av en över snart sagt hela Västergötland ryktbar tupp, som besatt en sällsynt god förmåga i dansandets svåra konst.
”Den jassande tuppen”, som han med ett ganska modernt namn brukade benämnas av ortsbefolkningen, var en för sitt släkte mycket märklig företeelse, som jag vid ett par tillfällen haft förmånen att se uppträda. Det var ett verkligt nöje att se tuppen dansa och jag såväl som åtskilliga andra hade mer än en gång haft synnerligen roligt däråt.
Då jag inträdde i det trevna hemmet på Österjaert välkomnades jag av husbonden med en förebråelse för det jag ej varit och hälsat på honom på så länge, fast det endast var för en knapp månad sedan, och hans goda fru instämde. – Det hade varit så bråttom med jordbruket och mycket annat nu på vårskarven att jag ej haft tid, ursäktade jag mig, och som de själva hade jordbruk blev jag förstådd.
Snart kom tuppen på tal, i det jag frågade hur det stod till med honom och om han ännu var lika pigg med sin dans. Jag ämnade nämligen engagera honom och hans ägare till medverkan vid en rolig fest, som kommer att anordnas häruppe någon gång efter midsommar, varför det låg mig varmt om hjärtat att göra mig underrättad om han ännu hade sitt kurage i gott behåll.
Men nu fick jag den oväntade upplysningen att tuppen ej varit sig riktigt lik på en tid. Han åt ej som förr, drack ej, älskade icke pullorna och ropade ej sitt glada kuckeliku om morgnarne, utan gick bara och hängde huvudet och såg modstulen ut. Hur detta km sig är svårt att säga, men tuppen hade blivit sådan under en tids sjukdom, som hållit hans herre och husbonde fjättrad vid sängen och förbjudit denne att syssla med sin skyddsling, vars tålmodige danslärare han varit. Under husbondens sjukdom hade tuppen dagligen kommit in till honom i stugan, där han stannat tills han sent omsider blivit utkörd. Sorgmodigt hade han blickat upp mot sängen, där hans herre låg utan att få säga så mycket som hans namn, motvilligt hade han fått fösas ut, och väl utkommen hade han stannat på trappan tills solen dalat bortom Hornborgasjön. Då hade hans sköterska fått köra honom bort till hönshuset. Samma historia upprepades varje dag under övra 8 dagars tid.
Vad gick det åt tuppen nu? Kände han ledsnad över husbondens sjukdom ? Fruktade han månne att denne skulle dö ifrån honom ?
- Med dessa och flera liknande frågor i mina tankar lämnade jag Österjaert, under löfte att
taga samma väg hem och då göra visiten längre.

Den dansande tuppen i Broddetorp död.

Den dansande tuppen i Broddetorp har nu slutat sina dagar och vandrat hän till de sälla jaktmarkerna. Det märkliga djurets död timade i lördags på eftermiddagen och begravningen hölls samma dags kväll.
Jag hade varit på en liten expedition uppåt Billingens sydsluttningar och befann mig just på hemväg, då jag nåddes av sorgebudskapet. När jag cyklade förbi det ställe, där tuppen med sin lycklige ägare bodde, tittade jag in. Jag hade lovat detta, då jag tidigare på dagen åkte bort. Nu mötte mig husbonden – f.ö. min gamla vän och ”böneman” – i dörren med orden:
”Nu har dä’ var’t begravning här, mänar han har vurt borte!”
Nog blev jag en smula förbluffad alltid – en sådan överraskning. Av ansiktsminen förstod jag, att det ej var fråga om skämt, och som jag vid bortresan hört, att tuppen en tid varit ”illamående”, anade det mig, att det ej kunde vara fråga om någon annan än denne, och därför frågade jag om tuppen nu slutat. Med tårar i ögonen bekände husbonden detta, och av hans berättelse om tuppens död och begravning, blev även jag rörd, såväl i skrattmusklerna som någon annanstans. Jag tänker även läsaren blir det, när han får höra följande sanningsenliga berättelse därom.
Tvenne anmärkningsvärda tilldragelser hade timat kort före tuppens sjukdom och slutliga död.
Den ena bestod däri, att husbonden träffats av en svår sjukdom (blodstörtning), som band honom vid sängen och förbjöd honom tala och följaktligen även syssla med sitt älsklingsdjur.
Tuppen saknade honom väldigt. Nästan varje dag, under den tid husbondens sjukdom varade, kom tuppen enligt gammal vana in i stugan för att äta ur hans hand och på hans befallning hoppa upp på en stol och dansa under det husets herre sjöng för honom. Men nu fick han intetdera, och därför vantrivdes han. Slutligen ville tuppen icke självmant gå ut ur stugan, utan måste köras ut. Och väl utkommen stannade han på trappan eller i dess närhet, likasom hållande vakt, till dess solen dalade bortom Hornborgasjön. Då måste hans sköterska endra köra eller bära honom in. Från denna tid började tuppen avtyna.
Den andra tilldragelsen hände strax efter det husbonden någorlunda tillfrisknat. Då kom nämligen en denna tidnings påpasslige korrespondent, som hört talas om tuppen att få se denne uppträda. ”Den dansande tuppens” dans var dock, enligt ägarens mening, ej så bra då som förut, beroende på, att han ej kunde sjunga så bra då som före sin sjukdom. Tuppens danstalanger voro emellertid nog tillräckliga för att väcka förtjusning hos åskådaren, vilken fann den dresserades förmåga så märklig, att han ägnade densamme ett omnämnande i tidningen (vilket nog en var läsare av denna tidnings 40 nummers Kort och gott-avdelning observerat).
- Efter denna dag tynade tuppen av allt mera. Han åt ej som förr, han drack ej, han älskade icke pullorna och lät icke höra sitt glada Kuckeliku! om morgnarne.

Bonden som lurade Gamlefar i klämman.

Det var en gång en bonde, som hade lovat bort sig till gamlefar. Före innan han gjort detta, hade han varit fattig som en kyrkråtta. Sedan hade han blivit så rik, att någon rikare bonde inte fanns på femton mils omkrets.

Men så hade han ju också lovat bort sig till den lede. Detta hade tillgått så, att han bundit en bibel på vardera foten och gått till en korsväg tre torsdagsnätter å rad. Tredje torsdagsnatten hade gamlefar kommit till honom och frågat, vad han önskade.
Bonden sade då, att han inte hade något emot att förskriva sig till lille falle, bara han i gengäld fick allt vad han kunde önska sig.
”Allt vad du vill, så får lu!” lovade skam. Därpå hade de skrivit kontrakt, som bonden undertecknat med en penna, doppad i sitt eget blod. Däri var föreskrivet, att bonden under en tid av sju år skulle erhålla allt han kunde önska sig. Sedan skulle skam få ta honom.

Efter den dagen hade allting gått bonden väl i händer, allt vad han önskat, det hade han fått, och med allt hade skam hjälpt honom.
Ett år hade bonden väldigt med gäss. När han till Mårten Biskop hade slaktat dessa och höll på med nappningen, tyckte han, att detta var allt ett skams göra. Genast var denne hos honom, beredd att hjälpa till.
”Du har fôr långa naggler, du kan ente dä hära”, menade bonden. ”Kåm hit å sät fingera i lasketånga å lät mä kleppa å klora ett grånnane, så får vi se senn!”

Den lede gjorde, som bonden bad, och denne skruvade till tången hårdare och hårdare ju mer skam skrek, att det gjorde ont.
Detta gjorde bonden med uträkning, att nu skulle han göra sig fri från sin del av kontraktet. Men så långt kom det aldrig – skam hade hårda fingrar – och innan bonden hade skruvat åt så hårt, att skam började be om nåd, så släppte skruven och denne försvann utom dörren.
”Kåm ijenn en anner gång, när-ak har fått ena bätter tång!” ropade bonden efter honom.
Men det aktade sig allt skam för – han hade fått nog. Och som ju bonden hade fått allt han önskat, utom att få skam fast i klämman och klippa hans naglar, så saknade inte denne honom häller.
När de sju åren hade gått till ända och bonden skulle gå och möta skam på vid kontraktets underskrivande överenskommen plats, sade bonden till sin hustru:
”Nu sa du fulja mä å jära allt ja ber läk, annars ä vi tvongna å sjeljas!”
Ja, detta lovade hustrun och sedan gick de till utsatt ställe för att möta skam. Där bad bonden hustrun kläda av sig, och när hon gjort detta och skam kom, tog han henne mitt om och gick och mötte honom.
”Va har lu där?” ropade skam, när han fick se, att bonden hade något med sig.
”Lasketånga!” svarade bonden. ”Nu sa du läta mä jära dä ja velle, när vi va ihop sist!”
Men det ville inte skam höra talas om, utan gav sig iväg det fortaste han kunde. Han hade inte makt, att ta bonden nu för han hade inte hållit sitt kontrakt med denne och låtit honom få allt han önskat.
 Efter hem äg Alfred Persson, Stommen, Bolums socken, född 1868

”Du kommer aldrig se dina barnbarn fast ett dör här”.

 På den vid landsvägen belägna delen av bolumshemmanet Stommen bodde från omkring 1870 en ägare med namnet Nils Andersson, som i dagligt tal benämndes vid förnamn plus gården. Denne brukade i sitt hem taga emot och logera några av de bättre av en tidens gårdfarihandlare, bland dem en karl vid namn Hjort från en socken i trakten av Tidaholm, som emellanåt kom denna vägen och som av ett par minnesgoda åldringar förmodas vara identisk med den i det följande omnämnde spåmannen, ehuru han ej dessa veterligen hade sällskap med några hundar och således ej med absolut säkerhet kan sägas vara densamme.

Denne Hjort skulle enligt uppgift ha varit en förläsen student, som försörjt sig genom ett med en s.k. kramlåda fördolt tiggeri.

”Hjorten” stannade ofta flera dagar i sträck och betraktades nästan som en vän i huset eller åtminstonde som en välkommen gäst. På hans mindre lovvärda strykarliv gjordes här aldrig någon anspelning och han behövde aldrig ligga på logen fast Nis på Stommen sommartiden själv brukade ha sitt sovläger där. Han bereddes alltid plats i stugan, vanligtvis i köket och syntes i sitt uppförande vara en fin karl, skrivkunnig och belevad. Till följd av att han förfruset fötterna hade han dock svårt för att gå och måste ”skutta” sig fram genom livet.

Vid sina besök skrev Hjort alltid ”amerikabreven” åt Nis på Stommen och annat folk i orten, och med födelse- och namnsdagsversers författande och textande var han dessutom anlitad och ofta hade Nis på Stommen en lång lista beställningar till honom, då han kom, och då var det alltid kalas för dem båda i stugorna, ty båda ville gärna ha sig en ”tår”.

En gång när Hjort skrivit brev till en av Nils’ döttrar i Amerika, som kort förut fått ett barn, sade den förre till den senare :

”Det är allt bra underligt, att man skall ha barnbarn så långt borta, att man aldrig får se dem, och det kommer just nu för mej en sak, som jag skall säga, bara du inte blir stött – och det är, att du aldrig får se något av dina barnbarn, fast ett av dem dör här i ditt hus, detta fast du alltid äger synen i behåll!”

Mera ville Hjorten ej säga, trots det att man ansatte honom, och yttrandet råkade snart i tillfällig glömska.

Någon tid därefter hemkom Nisa dotter Tilda, som innehaft plats i staden Lidköping i välsignat tillstånd och som Nis var en sträng karl, som, om han fått veta rätta förhållandet, antagligen skulle skickat dottern på dörren, så vågade den mot dottern ömma hustrun ej omtala hur det var fatt utan föregav dottern vara sjuk och lät denna ligga till sängs.

Allt lyckades också utan att Nis anade eller förstod något förrän saken var överstånden. Men när han slutligen fick veta sanningen och förstod att han förts bakom ljuset, så blev han så rasande, att han icke på flera dagar visade sig i hemmet utan logerade i ladugården och åt hos en närboende broder.

Barnet ville sig dock icke och först när det var dött återvände morfadern till hemmet och familjen, men var fortfarande så gramse att han icke ville se detta, som begrovs utan att han någonsin fästat sina ögon vid det.

Sålunda gick spådomen i uppfyllelse, ty barnbarnen i Amerika kommo aldrig och hälsade på honom, och för sent kom Nis att tänka på denna och dess verkliga innebörd, vilket emellertid kom att ske innan Hjorten nästa gång besökte honom och medförde, att denne ej blev emottagen utan fick söka sig härbärge i en granngård, dit dock Nis följande dag kom och bjöd honom åter komma till sig.

• Nils för mig okänd.
• Lars f1756.
  • Anders Larsson f1794 brukar Stommen blir nm och rusthållare AndersTorstensgården.
  • Annika gift med Jonas Friman Fjällåkra.
• Brita Andersdotter f1765 gift till HåkanUddsgården.

Lars Andersson

f1756 övertar efter svågerns avselning Torstensgården.