Bland de från den gamla byn bevarade namnen må först antecknas följande.

I

Skråbacken, som Grannabacken här benämndes, emedan byluren därifrån lät höra sina många gånger ej alltför ljuva toner samt Bun, Tômtplassera, Tån, vilka till sitt läge ännu äro traditionsvis kända och utvisade, den förra där nu Döngestan eller Jörsselstan är belägen, byn liksom tomterna omkring den nuvarande
Böggnasplassen och Tån utanför Träggårsporten och framför Haktonshäcken mellan Karagårsväjen och Framfartsväjen samt på andra sidan denna ned mot Allmänningen, ett ännu oskiftat område, som vid laga skiftet undantogs till vattenställe för kreaturen enär bybona inte kunde tänka sig avvara en sådan även i fortsättningen. Sedan denna plats efter hemmanens utflyttning till därifrån avlägsna ställen blivit utan användning av andra än gårdens ägare ha med inskränkta sinnen funtade av byamännen avundats gårdsägaren förmånen av detta område och ställt till bråk för dess skull. Med anledning av platsens ringa värde, enligt lantmätare och godemän endast 22 kr, i förening med de stora kostnader och besvär vårt om landsbygdens avfolkning måna sammanhälle kräver av den enskilde i ty fall, har någon tvångslösen av området icke kommit i fråga. I anledning av vad som förekommit har emellertid platsen erhållit några rätt bestickande namn, som här förtjäna omnämnas, nämligen Darahula, Messunna, Storavärdet och Bonnasämja, till vilka någon förklaring ej torde behövas.

I anledning av den före allmänningen avsedda användning kallas densamma annars Vattnet.
Vattentillgångarna å allmänningen består dels av en överrinnande bäck och dels av här utmynnande källor. Bäcken äger i sitt lopp som sådan flera namn, vanligast torde vara Bulumabäcken, efter socknen den rinner igenom och Bjäsjöbäcken, efter Bjärsjön å Billingen, vars avlopp den utgör. I sitt lopp ovanför allmänningen plägar den dessutom kallas Bulumatôrpabäcken. Nedströms allmänningen benämnes den dels Ôddragårsbäcken, och dels Vässtôrpabäcken, efter Uddagården resp. Vässtorps gårdar, mellan vilka den utgör vattenled. P.g.a. att vattnet utnyttjas för kvarndrift kallas den av somliga för Kvarnabäcken.
De å allmänningen upprinnande källorna äga även namn, den ena
Backakälla, emedan den utrinner i sluttningen av den höjd söder om bäcken, där under bytiden hemmanet Backen låg, och de andra källorna kallas p.g.a. att de rinna ut alldeles vid Bäckabädden för Bäckakällera. En av dessa senare källor, vid vilken för 60-70 år sedan uppfördes en källare till förvaring av mjölk nämnes från den tiden Mjôlkakälla och platsen där den låg kallas Källemurn och Källaremurn.
Den erotionsdal vari bäcken framrinner, benämnes i dagligt tal i sin helhet för Bäckahula

I den omtalade Allmänningens överända finnes en bro över bäcken, som i likhet med en föregångare å nästan samma plats benämnes Lellabrona till skillnad mot Storabrona eller Lansväjsbrona ett stycke uppströms. Ungefär mitt på allmänningen låg tills för omkring ett sextital år sedan Tôrparetômta varest gårdens torpare bodde. Denne liksom hans företrädare benämndes, emedan han bodde så vid bäcken för Bäckarn och den mark han mot visst arbete fick räkna för sin benämndes efter honom för Bäckarslôcka. På denna lycka låg den tiden Bäckarstômta, som av honom uppodlades, liksom även Smiebacken, där under bytiden bysmedjan varit belägen. Denna lycka östra gräns utgjordes av Körkemurn, vilken sedan Lelleskoern omkring år 1880 byggts på grunden till den där innanför fordom stående kyrkan även erhöll namnet
Skolemurn och vars fortsättning mot norr benämndes Nisatåmurn eller Stômnamurn efter ägaren och gården, varemot den var gräns, medan Tôrpet i övrigt sträckte sig efter Bôljamurn och Dara- eller Monkårshajet där Fren alltid var dålig. Namnen "Daratån" och "Darahajet" härleda sig av ett ord "dara" eller "dares", vilket i falbygdsspråket användes i stället för granne, deras, samt här uppkomna efter en från Falbygden inflyttad bonde med öknamnet "Darafar".

Under slutet av 1870-talet öppnades av upptecknarens farfader, som då inköpt Uddagården, kalkindustri därstädes och då uppkommo en del namn, som sedan dess varit använda såsom Limåmmen, den ugn i vilken kalken brändes Limåmsbacken, där ugnen fanns, Kalkhula, Stenhula, där råmaterialet kalkstenen togs, Sjefferhula, där den vid bränningen använda alunskiffern bröts, samt Limåmsjaert, åkern eller gärdet nedanför platsen.

Något nedströms allmänningen finnes numera en dammanläggning av kringboende benämnd Damma. Denna var en tid utnyttjad till fiskodling och kallades då för Feskodlinga. Här särskiljes tre stycken dammar, vilka efter beskaffenheten kallas de två, endels Storedammen och Lelledammen eller Jupedammen och Grunnedammen, medan den tredje dammen benämndes Källedammen, emedan den tillvaratager och tillför de andra dammarna vattnet från förut nämnda källor, som så långt det räcker användes i stället för det med myndigheternas begivande förorenade bäckvattnet. En vid Utloppet från dammarna anlagd mindre damm kallas Uppsamlingsdammen, emedan den avsetts att vid dammarnas tappning tjänstgöra som uppsamlingsplats för däri hållen fisk. Ett litet stycke nedanför dammarna finnes vid bäcken en liten kulle kallad
Hattebo eller Hattebo Backe efter den där under bytiden belägna Hattebo Kålgål, till vilket namns härledning jag ej kunnat erhålla någon godtagbar förklaring. Härav nämnes också den nedanför mellan bäcken och Samuelsgårdens ägogräns belägna smala remsan för Hatteborumpen. Av de å gården under bytiden varande tomtplatserna, varav dock nu inga lämningar finnas kvar, ha för omkring 20 år sedan en då 90-årig man, som mindes den, utvisats mig följande:
Karagårstômta, Hôlmagårstômta, Backårstômta, Skattegårstômta samt Tômtatômta eller Rike Mans Tômt, varav den andra låg strax innanför gårdens sydvästra trädgårdshörn, den först nämnda på backen ett femtiotal meter väster därom och de tre andra i en rad på Skråbacken och dess sydspets Limugnsbacken. Grannabacken låg vid Backgårdens tomt och "rike man" hade varit en kusin till sagesmannen, vilken vid tiden för skiftet inköpt gården.

Ett par avsnitt av det här belägna gärdet bära också i namnen vittne om att de förstnämnda gårdarna där legat, i det de kallas Karalöcka och Hôlmsingalöcka, den senare dock även Lagårsbeten.

Alla gärden å å Uddagården ha av gammalt sina särskilda benämningar. Utom det nämnda limugnsgärdet, som bestod av den nämnda Kärralyckan, Hattebomôsen och Rikemanslöcka, av Hemmajaert i vilket ingick de förut omtalade Bäckars- och Holmagårdslyckorna samt den s.k.

Singlestenalöcka, varav de först- och sistnämnda numera igenlagts till bete och det däremellan sammanslagits med förstnämnda gärde; samt vidare av Håkesjaert, som erhållit sitt namn efter sonen till en Håkan, inflyttad till hemmanet Backen vid tiden för laga skiftet, Liajaert, ett arvnamn från bytiden, liksom namnet Tångaliajaert på det femte trädeslaget, medan namnet Banejaert på det sjätte är uppkommet först efter den förbigående järnvägens tillkomst på 1870-talet.
Rörande liagärdenas namn kan anammas att den därvarande marken är mycket kuperad och till större delen utgöres av en brant lid. Då med tånge i äldre tider menades en utskjutande plats (backkrök) och en sådan här förefinnes kan man förmoda att namnet å det ena gärdet kommer därutav, ehuru det nu närmast är fäst vid det norra av dessa två gärden och den vid detta gående vägens starka och för den passerande tunga stigning.
På det södra av sistnämnda båda gärdena finnes två impedimenter, varav det ena, ett för sin stenbundenhet oodlat mindre stycke kallas för Äckra, och det andra, ett gravröse, för Kulbärsrört, ett namn, som möjligen hänger samman med benämningen på de mellan gärdena och järnvägen liggande Kulbärsbacka, vilket namn på riksspråket torde få skrivas Kolbergsbackarna men vars härledning osäkert kan angivas.
Backahajen. Dessa backar äro till antalet tre, som benämnas Store Backen, Höge Backen och Lelle Backen. Genom den "höga" backens mitt är kärragårdsvägen anlagd. Mellan backarna och järnvägen är en vattensjuk mark kallad Tuvet.
På bangärdet fanns förr en åkerlycka kallad Björnalöcka, vilken innehades av en efter indragning av Västgöta Rytteri avskedad soldat vid namn Björn, som lär ha varit den siste för gården tjänande ryttaren.
Här finnes också, vid gränsen mot hemmanet Backen en bred ren, efter det s.k. Gullrört, en gånggrift på andra sidan därom, i vilket guldsaker förmenas ha anträffats, benämnd Gullrörsrena.

I gränsen mot Karagårsfjälingen eller Ôddragårsåttinga, som det till hemmanet Kärragården hörande ¼ mtl Uddagården benämnes, är en stenmur, som ålderdomligt benämnes Ôddragårsol, "ol" = hägnad. De vid järnvägen varande grindarna kallas av samma orsak som gärdet för Banelena, och det över vägen mot Kärragården naturligtvis Kärragårslet.

Nedanför Tångaliden, där Kulbärshajen, även kallad Backa, började fanns en grind kallad Backalet, och ovanför liden, i Kärragårdens  gärdesskillnad, en annan kallad Tångalialet, medan de på båda sidor om Kalvhagen kallades Hajalena.
Förut har i denna beskrivning sagts att alla gärdena å Uddagården hade sina benämningar, men i ett fall var benämningen inget namn i vanlig mening och det beträffande det sjunde, hittills onämnda trädeslaget. Detta kallades endast Jaert ve väjen – men man behövde i alla fall tack vare detta ej taga fel på vilket därmed avsågs. I detta gärdes uppända, Upperäen, gick en väg till de andra gärdena, vilken kallades Jaersväjen och stenmuren mellan detta och tångalidsgärdet kallades Mällanmurn och ett stycke där, där ingen mur fanns för Mällanjala, vilket för att vara begripligt får översättas till – mellangärdena - gärdsgården.
Härmed var så Hemjola behandlad.

Tillägg
Från Backaledet går genom Kolbergshagen den s.k. Liajarsväjen fram till Gapet i Liajarsmurn, d.v.s. stenmuren mellan hagen och gärdet

II

Utom hemjorden höra till Uddagården de trenne Utmarkera, Mura och Stenumama.
Den senare liksom Skogsmarkera: Billingssjefta, Hornsjefta, Tovabärsjefta och Hästhajasjefta lämnas här åsido såsom i ortsnamnshänseende ej märkligare än andra områden i bygden.

Vid färden till och från de båda förstnämnda platserna användas de i samband med Vässtorp omtalade vägarna. Hit leder dessutom den mellan denna och Uddagården förbi de s.k. Ängagåla, utflyttningsgårdar tillhörande Hof, gående Jenstijen, vilken såsom använd av här nedåt boendes barn till och från skolan även kallas Skolestijen.

På madens Uppersia, d.v.s. belägen i dess övre ända ligger Kvarnläjenheta, numera avsöndrad från densamma, kallad Ôddragårskvarna och Vässtôrpakvarna. Det förra namnet härledes som förståeligt efter Stamhemmanet, det senare efter belägenheten nedanför Vässtorp men inget jordeboksnamn. Liksom många platser – och folk med för den delen – har kvarnen erhållit s k öknamn, dels Vräkefôrs och dels Skrôla, varav det förra hänsyftar på strömmens väldighet och det senare på det oljud kvarnen igång förde – det erinras om namnet Skråbacken. Till kvarnen leder naturligtvis Kvarnabäcken, vars vatten samlas i Kvarnadammen. Därifrån ledes vattnet genom Kvarnränna (Åra) ut till Kvarnafallt medan överloppsvattnet över Dämmet går ut i Kvarnafôrsen. Det vid kvarndriften använda vattnet bortrinner från Julgrava genom Julhusbäcken och det andra från kvarnforsen genom Flobäcken eller Maabäcken till sjön. Vid kvarnen drives också sågverk och detta har givit upphov till namnen Såjebacken Ståckadäppa, Lastings- och Uppläggsplassen.

Efter att ha gått genom Kvarnalet och passerat Kvarnalia, som sträcker sig förbi kvarnen äro vi ute på Ma, som den egentliga Maa, med ett förkortat namn plägar benämnas. Här ligger nu först Karama, den del därav, som tillhör Kärragården och där nedanför Vår ma. Marken här har aldrig varit odlad utan hålles i s.k. naturlig vall och företer inga egenheter. På norra sidan om bäcken finnes endast en mindre markförhöjning, som kallas Mabacken, och söder om samma bäck en knappt märkbar sänka kallad Svacka eller Floen, det senare emedan platsen nog ofta utsättes för översvämning. På utersia denna sänka finnes en stensträng om cirka 20 meters längd, synbarligen ditförd ehuru till okänt ändamål och illa ordnad, vilken benämnes Stenröggen och Stenrevern eller, skämtevis, Liabrunarn emedan många slotterkarlar där råkade hugga lien i sten, varigenom den förlorade skärpan.

Vid gränsmuren mellan maden och hemmanet Vässtorp har i alla tider frodats en baljväxt benämnd "bälareva" (= vingvial), använd vid botandet av en sjukdom kallad "bälarevet", vilken här kallas Bälarevabusken, antagligen emedan växtens revor klängt sig upp i en här någon gång växande buske av något slag. P.g.a. växtens förekomst benämnes den därvarande renen för Bälaarevarena.

Det sydvästra hörnet av maden benämnes Lagårn efter en där förr stående kreaturslada. P.g.a. de där kvarvarande grundstenarna, som även de voro slipstenar för lien gömdes denna liksom stenryggen vid slottern alltid till sist och sades det då. – Vi slår ladugården och stenryggen och sedan går vi hem!
I den maden genomrinnande bäcken finnes också en hölj kallad Dôppehulja, vilken är värd ett omnämnande även ur en annan psykologisk synpunkt. Vid denna var nämligen förr en intressant sedvänja förknippad. Vid slotterns å maden verkställande skulle man alltid vara så många man i arbetet att allt hanns med på en dag och alltid anlitades därvid det traditionella slotterlaget. Men som alla av mannarna ej levde i det oändliga och dessutom förhinder för någon ibland kunde uppstå, så inträffade emellanåt, att en ny man fick insättas. Och inget underligt i det! Men det var i samband med denna "nyanställning" den ifrågavarande sedvänjan var förknippad, ehuru husbonden därmed inget hade att göra utan denna var slotterlagets egen.
Det hela tillgick så, att när slottern var verkställd, man samlades vid den ifrågavarande höljen, där det växte en pilbuske, i vars skygd man förvarade den medförda matsäcken och andra utensilier – samt grep där den måhända intet ont anande nye arbetskamraten och doppade denne i den ifrågavarande höljen.
Var nu denne en av slotterlaget på något sätt illa tåld person, så gick han i så stor han var och t.o.m. pressades ned under vattnet, annars – och i synnerhet om husbonden själv hann bli en av de vid dopförrättningen agerande, kunde det räcka med att endast huvudet som hastigast neddoppades.
Sedan följde hemfärden – och slottergillet.

Bolumsbäckens fortsättning från Kvarnmaden ut över den forna Sjöbôtten, där en fåra för densamma muddrats benämnes här med namnen Bulumakanal eller Bulumaåna, fast ofta förkortade.
Sjöbottnen eller som den genom sänkningen av Hornborgasjön erhållna, "vunna", marken, benämnes Lannvinningera utgjorde som sjö ena gränsen till de s.k. Murera eller Môsa, vilka i övrigt hade sin naturliga gräns i de s.k. Långabergen och Uteberg, varav dock större delen tillhörde Hornborga socken. Gränsen mellan dessa ägoområden utgöres sedan gammalt av det s.k. Sjernasdiket.
Marken här var flack och hopplös, överallt sig lik och föga ägnad att klädas med namn. Här hade ett antal av bolumsgårdarna var och en sitt särskilda Sjefte, däribland Uddagården. Först låg hemmanet Vässtorps skift, delat mellan dess två åbor av ett dike, efter gården kallat Vässtôrpa dike, och därefter började Uddagårds skift med Ôddragårs dike och så fortfor det.
Uddagårds skift var i olikhet med de andras brukad i tegar, vilka voro lagda på tvären av skiften med ett dike mellan varje, och man hade där möjligheten att räkna – första, andra, tredje, o:s.v.
Môsadiket, vilket ju alltid var ägnat att väcka något intresse för omgivningen och underlättade vid förklarandet av t ex var drickakrukan stod. Den enda med namn angivna platsen här nere var, om man frånser Matabusken och liknande den s.k. Bäckars Hôlme, en av gårdens torpare vid stackning av sjöfoder använd upphöjning av marken. Annars funnos här endast Tôrvhulera, d.v.s. de hålor, som åstadkommits vid upptagandet av torv för bränsleändamål.

Efter sjösänkningen har här visserligen uppstått några nya namn såsom
Slôttet, Nuodlet, Ormahôlmen, Härssahôlma, Kanalbanken eller Åbrinken och Åvall, men i stort sett är detta område som man kan förstå, av föga intresse vid namngivningsstudie.

Tillägg
Mjölnaren i Uddagårds kvarn var en på sin tid flitig fiskare och jägare och använde sig som sådan av den vid en udde å maden varande Landningsplassen, som han kallade för Tôsen, emedan en jättestor torva vid högt vattenstånd kommit flytande från Röde Mosse och stannat där på maden, där den sedan utgjorde ett sjömärke när det gällde att komma rätt på platsen.

III

När man på Ôddragårsväjen, som framfartsvägen till Uddagården av utomstående benämnes komme fram på Tån, ett alltjämt existerande namn, leder därifrån vägar i olika riktningar, en genom

Skråbackasjöttla ut på Skråbacken, en genom
Bäckarslöckesjöttla, in på den numera till betesmark använda Bäckarslyckan, och en tredje,
den egentliga Infartsvägen genom Gatelet in på Gata eller Fägårn.

Denna avgränsas utom av de i u-form uppförda åbyggnaderna av
Gatemurn och
Granhäcken samt väster om dessa av
Gateporten,
Veabacken och
Gatesjöttla, vilken senare vid behov avstänger
Vallväjen, d.v.s. vägen ned till Beteshajen, som förr kallades Kalvahajen och där de s.k. Singlestena varå man under bytiden brukade "singla d.v.s. slå slant, kasta gubbe eller pil. Denna är numera uppdelad i tre Fållor skilda genom dels en Halvmur med Påhaj och dels av det s.k. Hajadiket, ett friskt och rent vatten förande avloppsdike, vari anordnats ett Vattne för kreaturen. Vallvägen kan genom Hajasjöttla avstängas från beteshajen och användas som Rastgål. En särskild liten inhägnad vid sidan om denna väg användes till s.k. Svinagål medan vid ändan av ladugården finnes en av nät inhägnad Hönsagål.

Från tån kommer man genom Trägårsporten på den därifrån ledande Gången fram på Gårn eller Gårsplana, som domineras av en blomprydd Rundel.

Från gården gå i olika riktningar
Brögghusstijen,
Boastijen och
Gatestijen samt tvenne Trägårsgånga, som nere vid Trägårsmurn förenas genom Nergången och mellan denna och manbyggnaden av Mällumgången eller Kôrsgången.

Man skiljer på Trägårn och Gamle Trägårn

Vid norra ändan av byggningen finnes en gammal Brunn, omgiven av syrenbuskar, som bilda Brunnshäcken, men denna användes ej numera utan vattnet tages från Gatebrunn.

Ut mot Kärragårdsvägen leder en grind, Lelleporten.

Bärså eller s k Lusthus finnes även och dit leder Lusthusgången.

Samtliga de i trädgården odlade fruktträden ha väl sina namn, men några av dessa av vetenskapen okända såsom
Boaapel vid vedboden, Brögghusapel vid tvättstugan, Lusthusapel vid en f.d. berså, Skolaplera, pojkarnas skolpremier, samt Vammarsapel, som fått sitt namn av att den då den för omkring 70 år sedan var nysatt råkade ut för olyckan att fläckas och då sammanbands med en vadmalstrasa, varigenom den repade sig och blev till gagn intill denna dag.

Framme på gården liksom bakom byggningen finnes flera s.k. Kruddelann: Blummelann, Roselunn och Rabatter, med prydnadsväxter av olika slag. Några av dessa ha namn efter läget såsom:
Boalannt, Brögghuslannt, Rabatten ve gången, Rundelarabatten och Lannt i bakum, varjämte finnas Dalielannt, Monkaluverabatten o.s.v.

I trädgården finnas även några Kôrgårslann, Trägårs- eller Grönsakslann, Hallunalannt, Jolgubbalannt, samt Vinbärsrana.

Ett stycke undantagsjord i trädgården kallas Farmora betätelann.

I grönsakslanden särskiljas inbördes olika land, t.ex. Artelannt, Pärseljelannt, Lökalannt, Kållannt, Gurkelesta o.s.v.

Därjämte finnes av andra orsaker namn som Sjulljestäelt, nere vid bäcken, Kåmpåsten och Slaskebrunn. = 260 namn.