Något om mina far- och morföräldrar berättar lärarsonen Abrahamsson.

Min morfar, Anders Eriksson, har jag aldrig sett, ty han var död fyra år innan jag föddes. Jag vill minnas att på hans och mormors gravsten på Broddetorps kyrkogård står, att han dog 1891. Mormor däremot minns jag under en lång följd av år, ty hon dog på hösten 1923. Hon var född i Brunnhem 1841.

Vad jag vet om morfar har jag således bara hört berättas av mor och mormor. Han var vid tiden för mors födelse 1873 ägare av gården Slättrödjorna i Bolum. Slättrödjorna ligger strax nedanför Bjellums Nabbe åt Bolumshållet till. Det är en mindre gård med åkrarna insprängda i träddungar. Vackert läge, men säkerligen inte så god jordmån. Också hade mor inte ens börjat småskolan, innan morfar sålde Slättrödjorna och köpte den betydligt större och för sin goda jordmån kända Uddagården, också i Bolums socken men centralt belägen i Bolums by. Morfar torde ha varit kommunalpolitiskt intresserad, ty han blev vald till kommunalnämndsordförande och fungerade som sådan i många år. Skrivkunnighet i förening med ett vanligt sunt bondförstånd var de enda kvalifikationer han hade, men det räckte rätt långt på den tiden. Han torde ha ansetts som ett slags sockenpamp av större mått, ty han fick öknamnet ”kungen”. Nykterist var han – dock ej organiserad, om det nu ens fanns några nykterhetsföreningar på den tiden. Starkvaror fanns dock alltid hemma för att bjuda gäster på. Var han nykterist så försmådde han inte tobaken, ty han lär ha varit en ivrig piprökare. Efter den tidens mått lär han ha varit en driftig jordbrukare, vadan han med tiden blev rätt burgen i ekonomiskt hänseende. Så särdeles händig med snickeriarbeten tror jag inte att han var, enligt vad jag vill minnas mormor berättade, och jägare var han inte alls. Han brukade i det avseendet skämta om sig själv och säga: ”Om jag hade haren i en smörkärna och finge skjuta genom ”tôla-hålet”, så tror jag inte att jag träffade haren ändå!”

Morfar fick med tiden magkräfta och då det på den tiden inte rekommenderades operation eller kanske sådan helt enkelt inte förekom vid magkräfta gick det till döden på något halvår. Han sköttes i hemmet under överinseende av någon vanlig läkare, som kom på besök då och då. Jag tror att morfar vid sin bortgång var omkring 58 år.

Mormor kommer jag väl ihåg, ty henne såg jag litet då och då utom under skolterminerna. Tidtals bodde hon hemma hos oss under första decenniet på 1900-talet. Hon blev ganska tidigt – i 55-årsåldern – invalidiserad av reumatisk värk, som ökade år från år. Jag minns henne aldrig utan käpp och de sista 12-15 åren förflyttade hon sig i sitt rum med tillhjälp av en rygglös stol, som hon hängde på, när hon gick från ena platsen till en annan i rummet. Hon lagade själv sin mat och bäddade med tillhjälp av käppen sin säng. Städningen kunde hon däremot inte klara, så mor brukade en gång i veckan hjälpa henne därmed. Bära vatten, ved och slask hjälpte vi barnbarn henne med, ty alltid kom det någon av de tre kullarna barnbarn någon gång dagligen eller åtminstone varannan dag. Ärenden till handelsboden fick vi förstås också gå åt henne emellanåt.
Trots att värken nog många gånger var ganska plågsam hörde jag aldrig mormor klaga – åtminstone inte i någon nämnvärd grad. Hon var ovanligt nöjd med sin tillvaro, läste ett stycke i sin bibel varje dag, stickade än ett än ett annat, följde med dagshändelserna ovanligt bra ända in i sena ålderdomen och varje eftermiddag tog hon sig en liten middagslur på soffan. Hörseln var det litet skralt med, men ögonen voro så goda att hon ända fram mot 80-årsåldern kunde läsa utan glasögon något kortare stycke, om dagen var god och stilen ej alltför liten. Skriva kunde mormor inte och inte heller läsa skrivstil. Hon hade visst gått i skola hos någon gammal gumma som lärde barn att läsa bibel och katekes. Obligatoriska små- och folkskolor fanns inte då mormor växte upp. I varje fall inte på landsbygden. Det var således inte lönt att skriva brev till mormor om man vistades på annan plats. Jo, det kunde man förstås göra, men då måste hon anlita någon som läste upp det för henne. När min bror Åke gick på en maskinskrivningskurs i Stockholm fick han det goda infallet att på maskin skriva ett långt brev till mormor, och det var något som gjorde gumman oerhört glad, ty det var det första privatbrev som hon kunnat läsa på egen hand. Att det sedan kom ett och annat maskinskrivet brev till henne från än det ena än det andra barnbarnet, som så kunde, säger sig självt. Mor talade om att såväl hon som hennes systrar, då de gingo i skolan, voro ivriga att försöka lära Inga Kajsa att skriva och läsa skrivstil, men det lyckades inte. Jag tror dock att mormor lärt sig så pass att hon skrev sitt namn, när det var nödvändigt för någon handling.
Sömnad var mormor inte händig med – kanske händerna av värk inte voro lämpade för att föra synålen, men att sticka var hon rent fantastisk till. Flitig med sin stickning var hon också, så det var inte långa stunder på dagen som inte strumpstickorna klirrade i kammaren.
Strumpor förfärdigade mormor massor av, så hon höll nog både barn och barnbarn med sådana, bara hon fick behövligt garn. Dammhanddukar, borddukar och sängöverkast stickade hon dessutom rikligt av och det blev väl mest till presenter på högtidsdagar. Ett välgjort arbete satte mormor en ära i att göra och hon gick iland med ganska knepiga mönster. Förresten ha vi nog en eller annan sak av mormors arbeten här i mitt hem.

När min bror föddes 1899 var mormor hemma hos oss en tid och hjälpte mor med matlagningen. Jag hade av fru Edström, som hade bageri och en liten pensionatsrörelse i Edhem i Broddetorp, fått en pepparkakshäst med sadel och remtyg av guldpapper. Det var en särdeles fin skatt för en 3-4-åring och jag var alldeles kollosalt rädd om den. Hur det nu var så hade jag lagt ifrån mig hästen på en stol eller soffa och mormor råkade sätta sig på den. Naturligtvis gick den sönder. Först grät jag förstås, men sedan greps jag av vrede och tänkte hämnas min fina häst. Far hade snickrat en träbössa åt mej. Den gick att skjuta en liten träpil med men utgjorde inget som helst farligt vapen. I vredesmod grep jag min bössa och ämnade skjuta mormor, ty förlusten av hästen var ett fruktansvärt slag för mig. Far var i närheten och jag blev snabbt avväpnad och till råga på allt togs bössan ifrån för en lång tid framåt. Den som riktar vapen mot en annan människa skall inget vapen ha, var fars riktiga syn på saken. Ja, det var ju en väldigt ful tanke att vilja skjuta mormor, men jag var ju bara 3-4 år och dessutom fick jag ju ett kännbart straff, ty det är ingen vidare ”riddare” som inte har vare sig häst eller gevär! Det bästa var att mormor inte var långsint utan förlät mig min häftighet, så vi blevo fort nog goda vänner igen. Dock saknade jag pepparkakshästen mycket länge.

När mormor var hos oss eller vi voro hos henne och hon skulle ha tillsyn över oss småparvlar, berättade hon en mängd gamla folksagor om jättar och troll, gengångare och spöken (hon trodde själv inte på sådana) samt om rövare, som bodde i grottor på Billingen och som hade hemska dåd på sina samveten. Det var sagor som tilltalade pojkar, men tyvärr kommer jag inte ihåg några av mormors sagor. En del av sagorna hade antagligen levt kvar genom muntlig tradition från äldre generationer och finnas kanske inte längre bevarade, en del, som t.ex. letande efter fördolda skatter o.s.v. tycker jag mig svagt komma ihåg, när jag läser bygdeforskares uppteckningar. Det var ganska hårresande och bloddrypande historier, vi undfägnades med, men så äro ju också t.ex. Bröderna Grimms sagor! Ja, Sankte Per och Broder Lustig kan ju också nämnas samtidigt!

När min morbror Johan övertog Uddagården betingade sig mormor som undantag ett rum (kanske det kallades kammare), ett stop mjölk per dag, en viss kvantitet potatis skulle sättas för hennes räkning varje år. Dessutom skulle ett äppleträd, eller kanske var det ett par, få av henne skördas förutom några bärbuskar. Jag tror att hon också hade rätt till några trädgårdsland, som hon dock, mig veterligt, aldrig begagnade sig av. Självfallet skulle hon ha del i källare, vedbod och vindssvale också. Rummet hade två fönster. Vid det ena stod en kökssoffa med en dyna och ett par kuddar och vid det andra ett bord (köksbord med slag) fullt med blommor. I ett hörn stod en chiffonier, i ett annat en kommod och i ett var spiseln placerad; en kakelugn hade rivits och ersatts med en liten järnspis. I sista hörnet gick den stora, gammaldags utdragssängen fram från spiselhörnet. Mellan spisen och ingångsdörren fanns närmast spisen något slags bänk med plats för diverse småredskap såsom kaffekvarn, en ljusstake och litet annat småplock. Efter denna bänk mot dörren fanns en stor skänk för porslin o.dyl. Mellan sängen och spiseln fanns ett skåp – nedre delen för ved och övre delen för kokkärl. Även ovanpå detta skåp, som var täckt av vaxduk, fanns plats för en del småplock. På chiffonieren fanns en gammaldags, enkel spegel samt en fotogenlampa på fot. D.v.s. lampan stod där endast när den inte användes. Framför soffan var ett kraftigt bord – ovalt vill jag minnas och mitt i taket var en fotogen hänglampa. Ja, så fanns det förstås några stolar och vid sängen hade gungstolen sin plats. Det var hela möblemanget och det var mycket nog i det inte alltför stora rummet.

Blommorna skötte mormor omsorgsfullt och tur med dem hade hon. En gång frågade kyrkoherden, när han var på besök, hur hon bar sig åt för att få så riklig blomskörd på krukväxterna. ”Jag vattnar och vår Herre gör växten”, sa mormor och det tyckte prästen var ett så gott svar att han ofta citerade det. Mormor var en god och glad människa, arbetsam och förnöjsam. Ledsamt nog var inte morbror Johan så snäll mot sin gamla mor. Ofta hörde man att de kunde behöva rummet att hysa gästande läsarpredikanter i och när litermåttet ersatte stopet, så gick han till mormor och sa, att nu skulle hon bara ha en liter mjölk om dagen i stället för ett stop. Då tyckte gumman att det gick väl långt, så hon bad Johan läsa kontraktet bättre. Förresten talade Johans systrar ett allvarsord med honom och så fick mormor behålla sin dagliga mjölkranson. Hon var särdeles begiven på mjölkmat i alla former och tydligen mådde hon bra av den kosten, ty frånsett reumatismen var hon sällan sjuk. 82 år hann hon fylla, innan ett par hjärnblödningar ändade hennes liv.

Mina farföräldrar träffade jag inte så värst många gånger. Visserligen bodde de bara fyra mil ungefär från Broddetorp, men det var besvärliga tågförbindelser och dessutom långt från stationen till deras hem. Bilar fanns ju inte mer än i de större städerna och ville man inte åka tåg med alla ombyten och andra besvärligheter, så återstod endast att åka hästskjuts, och det var inte så muntert att färdas fyra mil efter häst. Lång tid tog det också. Några gånger var jag i alla fall med i Börstig, bl.a. då farfar och farmor firade guldbröllop. Och några gånger kom farfar och farmor och gästade oss några dagar å rad.

Farfar hette Abraham Göran Andersson och var född den 12 mars 1830 i Brismened. Han var son till Anders Johansson, som väl var jordbrukare men dessutom trakterade fiol så duktigt att han mycket ofta anlitades som spelman på bröllop. Jag har hört olika uppgifter om antalet bröllop, som han spelat på; tvåhundra och trehundra. Vilket som är riktigt lär väl inte gå att få reda på, men även tvåhundra är ju en imponerande summa. Fiolen lär förresten finnas kvar hos någon åt Börstig hållet. Kvar i släkten finns den inte, såvida ej kusinerna i Börstig återköpt den. På grund av faderns spelmansyrke kallades farfar alltid som pojke för ”Spelemans Abram”.

Farmor hette som ogift Ulrika Sofia Samuelsdotter. Hon var född den 4 juli 1835, även hon i Brismened. (Enligt en uppgift från mina kusiner skulle hon varit född i Börstig den 3 juli 1835. Denna uppgift skall vara hämtad ur kyrkoböckerna. Så skall även den första uppgiften här ovan vara, och då den är nerskriven av min far, så torde den vara tillförlitligast).
För att vara karl var farfar inte särdeles högväxt; jag tror att farmor t.o.m. var något längre än han. Båda voro magerlagda i motsats till min mormor, som var mycket korpulent.

Farmor ägnade all sin omsorg åt hemmet och hushållet med ordning och reda. Jag tror att hon var rätt allvarlig till sin läggning. Däremot var farfar nog av en lättare lynnesläggning, ehuru far brukade påstå, att han var eurack och envis. Vad jag kommer ihåg av farfar är kanske allra mest hans pedantiska noggrannhet i alla sysslor han uträttade. När han t.ex. sågade ved, som skulle användas till köksspis och kakelugnar hade han en mätsticka för att alla vedträn skulle bli exakt lika långa och travningen av veden sålunda skulle bli så jämn och fin som möjligt. Han hade på gamla dar som hobby att snickra träskor, träslevar och träskedar och så välgjorda träslöjdsalster får man nog sällan se ens i de finaste hemslöjdsaffärer. Vi barnbarn fingo ibland ett par av hans träskor i julklapp. De voro gjorda efter måttagning av foten och riktiga prydnadssaker. Felet med träskor är att hur tjocka strumpor man än har, så äter träskorna väldigt på vristerna så det blir sår. Kanske kunde man tränat upp sig. De voro dock oöverträffliga att slå kana med på is, särskilt sedan de blivit slitna ett tag. Den egenskapen hos träskorna var väl inte så trevlig för vuxet folk, men för oss barn var det träskornas största förtjänst. Slevar och skedar av farfars tillverkning voro också enastående såväl beträffande utseende som i användning. Träskorna gjordes av alekubb; skedar och slevar av hårdare virke såsom ask eller oxel.

Fram till ålderdomen hade mina farföräldrar skött sin gård (den som nu Elias har). D.v.s. det var först när krafterna inte räckte till för jordbruksarbetet, som gården överläts till sonen Adolf. Farfar lät då på ett litet gärde bygga en mindre stuga inte långt från boningshuset på gården. Där bodde sedan farfar och farmor till sin död. Farmor dog i dec. 1910 och farfar levde till i jan. 1914. Han skötte sig själv in i det sista, men Adolf och hans familj tittade ju in till honom dagligen och han fick väl då ett och annat handtag i sysslorna. En morgon, när de kom till honom, låg han död vid sängen. Det var hjärtat som stannat utan någon föregående sjukdom. Farmor låg visst till sängs någon liten kort tid, innan hon dog, men även hon hade eljest en ovanligt god hälsa in i det sista.

Mina farföräldrars stuga flyttades till något samhälle (Trädet?), så den finns inte kvar på den plats där de gamla bodde.
I motsats till morfar var farfar ej intresserad av kommunalpolitiska uppdrag och innehade troligen aldrig några sådana. På min mors sida voro de följande syskon: Emma, gift med August Jonsson, Johan, gift med Hilda från Händene, Hilda, gift med folkskollärare K. A. Abrahamsson och Anna, gift med Konduktören vid Uddevalla Vänersborg Herrljunga järnväg Hilmer Jonsson, först bosatt i Vänersborg och senare i Uddevalla.
På fars sida voro följande syskon: sonen Alfred (hustru Klara), dottern Augusta (make Ville), sonen Adolf (hustru Hilda), sonen Klas – min far – (hustru Hilda) och dottern Kristina (make Carl Blomdahl, föreståndare för tvättinrättningen vid Västgöta regemente). Dessutom fanns det på såväl fars som mors sida syskon som dött i späd ålder.