Samuelsgårdarna

Samuelsgården krono Rusthåll

en skattelagd Qvarn eges under gården.
Gärden: Rensbacken, Renslôcka, Rumpalôcka, Läcktarn liten högt belägen plats, Kacksakvarna, Kongagrava.

Arvid Persson

f1629 kan ha varit rusthållare på Munkgården Samuelsgården tillika kyrkvärd och blivit bortåt 100 år. Sonen Anders tar över Tomten Sätuna. Sonen Per Arvidsson tar över. En ännu okänd Samuel Persson kan ha gett namn till gården, som möjligen var bror till Arvid Persson.

Per Arvidsson

f1684 tar över Samuelsgården och gifter sig med Kerstin Afzedotter

Lars blir rusthållare för Grefvagården till 45
Arvid blir khde i Larv
Store Per vid Helsingegården, som troligen har ett bättre rykte än han förtjänar
Maria gifter sig med Jöns Jonsson rusthållare i Samuelsgården f1720 finns antecknad 1772 vid delning av Hederne.
- Yngsta dottern Brita gifter sig med Bengt Jonsson från Törnagården som här blir Rusthållare. 1796 Äges af Bengt Jonsson och Änkan Elin Olofsdotter
  - och som i sin tur lämnar över rusthållarskapet till äldste sonen Johannes Bengtsson.
    - Här finner vi Askebacka Lars
    - Sannbärs som tar vid och säljer från släkten
    - Brita Maria som gifter bort sig med Sjödal och Tjäder.
    - Slängen som övergår i Övre Skattegården Hornborga

Jöns Jonsson f1720 är rusth på Samuelsgården och lämnar enkan Maria att ta hand om barnaskaran.

Per Jönsson f1745 blir rusth Amundtorp
Kerstin f1754 gift med rusth i Högstena
Ingrid f1757 gift till Öglunda.
Jon Settergren soldat och kvm Dalum
Maria f1764 gift till Bengtsgården, men släkten slutar där.
Brita f1768 gifter sig med Bengt Jonsson

1798-1828 svärsonen Rusthållare Bengt Jonsson f1760 hade varit rusthållare för Törnagården tar över och brukar till sin död 1828. Han lånar pengar 1811 för att kunna göra sin rustningsplikt från No 20 av Anders Larsson Uddagården. Jonas Bengtsson Heljesgården tar genom transport över ansvaret för No 20 enligt protokoll 1811. Britas och Bengts barn

Johannes Bengtsson f1794 rusthållare Samuelsgården
Maria Cajsa Bengtsdotter gifter sig med Monken

på 40 talet står Enkan Brita Jonsdotter som ägare f1768. Hon är enka i närmare 20 år och anlitade Jonas Johansson f1815 vilket är hennes barnbarn och han är gift med Kristina Sandberg.

Sonen Johannes Bengtsson tar över som Rusthållare efter att ha skött Sörgården till 1816. Hans söner känner vi sedan igen som Askebacka Larsa, Sannbärs och Slängen. Han var rusthållare och nämndeman. Jonas Sanbärs är skriven som dräng på gården. Johannes med fru återvänder strax till Sörgården efter tre år 1819 och

Skiftet

Ca 3/4 Mantal Krona Samuelsgården, äges av Johannes Jansson, som blifver berättigad att å gamla tomten qvarbo; åtnjuter dessutom samma rättigheter som Litt A
Denna hemmansdel har genom skiftet bekommit följande ägor
Tomt af 1219; Svensbokärren 2111, 2112, 2113, 275, 2231, 2232, 2234

1822 - 80 Svågern Johannes Jonsson

f1796 son till magnaten Jonas Bengtsson på Heljesgården, som tagit över rusthållarskapet på Samuelsgården.
Monken gifter med Maria Cajsa Bengtsdotter och han står som ägare.

Jonas dör späd
Brita Maria gifter sig till Kärragården
Stina Cajsa f1827 tar med maken Biskopen i Bältaregården till Amerika 87.
Anna Cajsa dör späd
Johanna gifter sig till St Busstorp i N Kyrketorp.

Sannbärs f1815 brukar ¼ fr 43.

Elfström f1815 arrendator fr 45 från Strå Vadstena

Lars Larsson f1754 brukar gården men finns 1805 i Bredegården.

Anders Hofberg gästspelar här till 1800 då han flyttar till Botorp.

Lb Petter Persson f1771 från Brunnhem tjänstgör här men flyttar 1810 till Säckasten med sin familj.

3/4 Johannes Jonsson f1796. ¼ br Lars Pettersson Kärragården, ¼ br Gustaf Johansson Bält, ¼ Gustaf Andersson i Busstorp i Kyrketorp

Erssen bebor 3/8 Samuelsgården hela 70 talet

På 70 talet står Gustaf Persson Böljan och ¼br Nils Andersson på Stommen som brukare.

Vid tåns delning 1826 finns Bengt Jonsson och Johannes Jonsson

Ägare

Areal total 13 har därav 7 åker svartmylla på moränbotten. Manbyggnad från slutet av 1800-talet. Ekonomibyggnader något senare. 2 hästar 5 kor 2-3 svin.

Johan August Andersson Halsdukes

f1827.

Gåfwobref

hwi undertecknade för ovan herigenom må dotter och måg Johan August Andersson och Maja Stina Pehrsdotter det oss tillhörande och förwärfda 1/8 mantal krono Rusthållet, skattehemmanet Samuelsgården N:o 20 wid Gudhems kompani af wästgöta kongl Regemente beläget i Bolums socken Walle härad och Skaraborgs Län till ett uppskattat värde af 1666 Rdl 64 Ör mynt hwilken egendom med allt hwad den tillhörer af ålderlytdt eller framdelar tillwinnas kan. Som han får tillträda den 14 mars 1865. Sådant som det efter lott till hus jord och hängnaden befines till hwilken ända det honom öfverlämnar mina åtkomst handlingar och hemat efter lag.
Sålunda afslutar i OlofEssbjörnsgården Bolumstorp den 17 maj 1864.
Pehr Andersson Inga Jonsdotter att Pehr Andersson och hustrun Inga Jonsdotter efter skjek att mig för att upprätta detta gåfwobref bewittnar J Stjerna och Johannes Pettersson Bolumstorp.

Johannes Eriksson f1820 stannade här till 80.

Magnisa Luars

Erkannerligen Lars Petter Magnusson äger 3/8 av denna gård och han gifter sig med Stava dotter till Lättars på Trollsvik

i relationen föds tre barn

Luars Hilma som gifter sig till NolBreagården
Amanda Olivia som reser ensam till Amerika 1898 och nu skall Ni få höra vad som sagts på bygden: Hon hade betyg från folkhögskola 1895 och drev tydligen en handel i Jönköping 1897, gifte sig med en från Norge till New York utvandrad man vid namn Glebstad, som dog omkring ett år efter giftermålet. Dotter Sigrid. Om Amanda berättas i hembygden att hon sedan hennes första man avrättats, gifte sig med sin kusin, systern Hilmas bortrymda man.
Ellen Lavenia flyttar till Falköping och gifter sig med en militär från P4 Martin Vilhelmsson.

Efter makens död gifter hon om sig med Adolf Svan som hon skiljer sig från 1892 och hon lever sedan ensam på sin gård med barnen runt i kring, som dock splittras över världen.

Hanna Emilia
Sonen i denna relation Einar Sigfrid arrenderar denna del 3/8 från 1912 och till 1916 , då han flyttar till Vestorp. En kvinnlig släkting säljer för 14 000 kr omkring 1914. Svana Maja kallades hon och hade en son som kallades Svana pojken

Axel Malmqvist i Friggeråker arrenderar men okänt när
1907-09 August Sanfrid Kristiansson f1877 arrenderar från 1907 till 1909 då han flyttar till Skärv.
1910-13 Gustaf Bäckström f1863 arrenderar 1910 då han kom från Stommen men flyttar 1913 till Skattegården.
1913 Einar Sigfrid Stavas son arrenderar från 1912 till 13+

1816 Adel Josefsson f1885 kommer från Börstig och tar över gården 1916 gift med Ellen. Dessförinnan hade han varit arrendator på Heljesgården under en kanske 3-5 år. Hans syster var honom då behjälplig.
arrendator 36-41 är Carl Gustaf Carlsson f1900 Härlunda

Sonen Evald lär till mjölkadöppe som fadern, men flyttar till Lummerilund. Adel och Môsa Karl köper OlofGrottesgården vid järnvägen. Adel arrenderar bort 5 år till 41 och Evald brukar under tio år och brukar Övre Skattegården parallellt. Verandan till huset har Evalds morfar byggt till. På gården fanns en liten gresebo med plats för får och geser, som Adel sedan byggde om till snickeri. Björkarna planterades när Evald var barn. Ett gammalt päronträd stod här förr som t.o.m AndersErik kom ihåg i sin tid. När han var pojke så brukade skolbarnen då vara och smaka av de goda frukterna. På 1970 talet blåste trädet ner. Evald och en tös hade tävling om hur många man kunde äta. Evald klara 32 hon 22.

Göstar Bäckström i Skattegården inköper omkring 1952 av Adel bakom ryggen på sonen Evald. Adel blev av tekniska skäl tvungen att köpa tillbaka sin manbyggnad. Den avstyckade fastigheten ägs nu av Bengt Lund Ivar Lunds son från mejeriet, tar över och utvecklar en framgångsrik rörelse. Dessförinnan bodde Carl Erik Fält här några år.

Samuelsgården Hvarfvén 10'3 ¼

Anders Sandberg

f1790 från Fröjered finns här på denna gårdsdel, men arrenderar Garpegården. Han var gift med Kristina f1791 som är änka i 20 år från 1839. Deras dotterdotter gifter sig med Sandbergs Kala se nedan.

Änkan Kristina Sandberg äger på allmän plats: Manbyggnad (utom ett par bondgårdar den enda i byn med tegeltak), 25½ * 9 * 5 ¼, som innehåller stuga, förstuga, kök, två kammare å vinden, bod och två källare, tvenne spisar och bakugn. Hit hörde dessutom under särskilda tak, en stall av bräder, en mindre ladugård, en svinstia, en av skiftvirke uppförd vedbod och ett hemlighus. Anm: Vid jämförelse med beskrivningarna av hemmanens åbyggnader, finner man att å detta ställe allt var bättre ordnat än å dem, som utom i en del fall ifråga om storlek ej nämnvärt skilde sig från småstugorna. Det må därför omtalas att stället var byns gillesstuga eller värdshus, där man i fall av behov fick hyra in sig, där ungdomen avhöll sina lekstugor och varest kringresande affärsmän och s.k. knallar tog in och uppehöllo sig så länge affärerna gingo bra. Den s.k. boden fick då ibland tjänstgöra som handelsbod och lagerlokal. Stället, som då skiftet fastställts måste flyttas, återuppfördes ej. – det var beläget å den nuvarande östra Samuelsgårdens tomt.

Bostadsbyggnad å ej närmare angiven plats vid hemmanet Munkgården i Bolum byn icke identisk med den å ¼ mtl Samuelsgården sedan använda äldre manbyggnaden, som i senare tid benämnts ”Sambärs” – där änkan Katarina Sandberg och hennes dotterfamilj under decennierna kring mitten av 1800 talet delvis som arrendator av byns gästgiveri, vilket Garpegården åboar då icke kunde eller ville befatta sig med, men vars uppehållande för dem var ett åliggande, residerade.

Katharina Sandbergs dotter Kristina synes i själva verket ha varit den som stått eller skrivits för rörelsen och denna kom också, att efter sitt giftermål få anseende om sig som en ortsbo, och hade lättare för att slå igenom eller vinna kunder. Mannen Jonas Johansson blev därvid en förmedlande part. Sandbergs omsättning dels på gästgiveriet och dels i hemmet var av en förut okänd omfattning, och de redade sig här bra.

En del invånare från ”Knalledonien” eller Knallebygden hade under en dennas förutvarande vistelse där varit änkans kunder och väl vetande förmånen av gammal bekantskap sökte sig dessa mera än förr till bygden och vistades ibland under rätt långa tider till Sannbärs, där det nästan alltid funnos knallar att träffa. Sandbergs höll för folk av detta slag en särskild bod, där dessa kunde slå upp sina medförda lager och driva affär med invånarna i byn, där det utom en liten s.k. snusbod räknades fast affär. Vidare upplät de lokal till s.k. lekstugor och större tillställningar i orten, där stugornas utrymmen ofta voro nog knappa. I och med Bolums laga skifte var det emellertid så gott som slut med den Sandbergska rörelsen. Dels fick gästgivaregården därunder en ny innehavare, som själv tog om händer gästgiveriet och dels måste den på byns samfällda mark liggande byggnaden inom föresatt tid bortflyttas, och såldes. Familjen förlorade därigenom sina dittillsvarande existensmöjligheter, och fick nöja sig med att slå sig ned på den av mannen ägda förutnämnda hemmansdelen – det senare ”Sambärs”, som efter mågen Sambärskala död i slutet av seklet erhöll ny ägare och benämningen ”Varvéns", efter namnet som stavades Hvarfvén.

Enda dottern Anna Kristina f1818 gifter sig med

Skiftet

Cb ¼ Mantal Krono Samuelsgården äges av Jonas Sandberg som från nuvarande tomten afflyttar och bygger på ägotrakten N:o 1137 allt inom 3 år från den dag nya skiftet tillträdes, hvilket sker den 1sta September efter detsamma vunnit laga kraft; åtnjuter dessutom samma rättigheter som Litt A
Denna hemmansdel har genom skiftet bekommit följande ägor Tomtplats 1219 Svensbokärren 2051, 2111, 2112, och 2115

Jonas Johansson Sannbärs

f1815 från Sörgården här strax bredvid men med rötter i Samuelsgården. Far och Farfar hade varit rusthållare på gården tidigare på 1800 talet.
Deras ena dotter gifter sig med mågen

1887-95 Carl Johan Svensson Sanbärs Kala

Sandbergs Karla f1835. Karl inflyttade till Samuelsgården 1887 och utflyttade till Myråsen Hangelösa 1895. Sanbergs kalas hade det ekonomiskt sett mycket dåligt och måste frampå 1890 sälja gården. Döttrarna, som ville vara litet fina av sig, gifte sig åtminstone delvis och ha väl sedan i sin tur utbrett släkten.

Hanna Bernhardina f1885 i Berg gift med K J Pettersson
Gerda gift till Kärret Lilla Bjurum
Elin Sofia också gift åt Götene hållet
Emma Kristina till Borås
Anna Elisabet åt Lidköpingshållet

Oskar Emanuel Hvarfvén

f1860 är från början soldat, men blivande frun Tilda kräver att han blir, civil vilket han uppenbarligen accepterar. Är gästgivare ett tag, ägare av Bältaregården och startar mejerirörelse. Mejeribyggnaden ligger med gaveln åt vägen och i dess västra gavel fanns en drängstuga, som sedan Tilda inredde som pensionärsbostad till sig själv. En av drängarna var radioreparatör här så han satte upp en radio, som barnen kopplade om för honom ~ 1928. Ladan var byggd 1911.

Den nya villan som Hvarfvén byggde bakom den sedan flyttade gamla stället som nu står med gaveln mot vägen och som han använde som mejeri.

”Sambärs Våcknus”

Den ännu kvarstående gamla manbyggnaden å ¼ mtl Bolum Samuelsgården, låg ursprungligen med framsidan mot landsvägen, men vändes av senare ägaren Hvarfvén så, att gaveln kom däremot. Vid denna förändring av byggnadens läge, som uteslutande grundade sig på dess skymmande läge gent emot den då uppförda huvudbyggnaden, borttogs bl.a. sedan den antagligen endast några år befintliga verandan, vilken vid sin tillkomst blivit såsom en i orten förut okänd byggnadsdetalj mycket uppmärksammad och av någon spjuver förärad det bondehumoristiska epitetet – Sambärs Våcknus. Kommentaren till detta namn torde vara obehövliga och här skall endast för den med det snabbt försvinnande bygdespråket påpekas, att med ”våcknus” menas vapenhuset i en kyrka. Den tidigare ägarfamiljen i gården, Sandbergs, hade i orten ansetts som ett lite ”finare” folk och hade det inne hos sig ”så fint, så” – som i en kyrka, men på en så märklig ”högfärd” som denna med ”vananda” begrep sig nu icke urinvånarna.

En mindre sockenpamp om Hvarfvén berättad av Klas Abrahamsson

I början av 1900-talet fanns i Bolum ett litet mejeri, som ägdes av nämndeman E.O. Hvarfvén. Det hette Samuelsgårdens mejeri och nedlades någon gång omkring 1930. Fru Mathilda Hvarfvén var en utomordentlig arbetsmänniska och dessutom mångkunnig, så inte nog med att hon ensam skötte det vackra och välvårdade hemmet och matlagningen med den äran; hon skötte dessutom mejeriet så gott som på egen hand. Hvarfvén var däremot allt annat än praktisk. Jordbruket och mjölkkörningen till mejeriet (hästskjuts) sköttes av en dräng under det att husbonden delade sin tid mellan en hel del förtroendeuppdrag, upprättande av handlingar åt ortens mindre skrivkunniga bönder och tillfredsställandet av sin nöjes- eller njutningslystnad, som för det mesta tog dig uttryck i en avsevärd spritkonsumtion.

Hvarfvén hade i ungdomen varit volontär vid något regemente, men slutat den militära banan, då han genom giftet med Mathilda blivit ägare till den lilla vackra Samuelsgården. Hvarfvén var en grann karl med uppskruvade mustascher samt pipskägg, klädde sig väl, ja, smått elegant och kunde föra sig, förutsatt att han var nykter. Ett gott huvud hade han, men för jordbrukarlivet var han fullständigt missanpassad. Det ekonomiska sinnet var det nog föga bevänt med. Han trasslade sig dock fram – mest tack vare den duktiga fru Mathilda, så det var först i och med hans död, som gården måste avträdes till konkurs.

En period hade Hvarfvén t.o.m. varit landstingsman, men då han vid en middag på residenset i Mariestad uppträtt mer än lovligt berusad, blev han vid mandattidens utgång ej omvald. Så tog det ett snöpligt slut på en lovande politisk bana. Ledamotskap av riksdagen hade inte eljest legat honom fjärran. Något år efter landstingsmannaskapet blev han vald till fjärdingsman, en syssla, som ingen gärna ville ha. Då han emellertid var lagligen vald, måste han finna sig däri under den tid valet avsåg. När fjärdingsmannen var ute i tjänsteförrättning måste han bära den föreskrivna uniformsmössan. Det var högeligen genant för den stolte f.d. landstingsmannen. Han hittade dock på ett sätt att i mesta möjliga mån komma ifrån bärandet av den förhatliga mössan. Denna förvarades nämligen i en portfölj och bars endast just så länge som tjänsteförrättningen varade, varefter den strax stoppades ner i portföljen igen.

När motboken för spritinköp infördes var det ett hårt slag för Hvarfvén, ty till släckandet av hans goda törst förslog inte ransonen långt, helst som han under sin välmakts dagar var en synnerligen gästfri och spendersam herre. När den egna ransonen var slut för månaden och brännvinstörsten blev för svår brukade han ta en promenad ner till Broddetorps järnvägsstation vid tiden för Skaratågets ankomst för att se, om möjligen någon bekant kom tillbaka från ”bolagsbesök”. Alltid kunde det då vankas några supar inne på Thure Anderssons lanthandelskontor, ty dit ställde en hel del återvändande stadsbesökare stegen efter tågets ankomst för att avsmaka den nyförvärvade nektarn. Hade de inte från början tänkt sig att gå till Thure Anderssons, så lirkade Hvarfvén på ett eller annat sätt dit dem, och det kunde nästan anses som ett under, om någon undgick att få sin ranson tullad av Hvarfvén. Med tiden uppövade han sin färdighet i denna sport till fullkomlig virtuositet och det var inte utan fog ett talesätt uppstod i bygden, att om en jakthund haft sådant väderkorn och sådan jaktlust ifråga om det vilda som Hvarfvén hade ifråga om brännvin, så hade den varit champion.

Utmed Hvarfvéns mjölklinje bodde under flera år en smed. Frans Johansson (kyrkesmed Lindströms efterträdare), gemenligen kallad ”Dongalö” och stundom ”Ankar-Frans”. Det sistnämnda hade Kurt Dahlén döpt honom till efter det han åt Kurts Herradamms eka ”Ellida” förfärdigat ett ankare med krona och stock i samma plan, så att det bara släpade platt istället för att fästa i åbottnen. Till smedens hushåll levererade mjölkkusken dagligen ett visst antal liter mjölk. Månader, ja år gingo, men någon likvid för mjölken blev det aldrig annat än en och annan hästskoning eller annan smidesreparation. Visserligen var mjölken oerhört billig på den tiden, men det var också de arbeten, som utfördes i smedjan. Så en dag träffade Hvarfvén själv smeden och förklarade ganska skarpt att så här kan det inte fortsätta med mjölkaffären i längden. ”Gör åtminstone en avbetalning för att visa den goda viljan”, säger han till slut. ”Ja, ja,”, säger Dongalö, ”men jag har faktiskt inga pengar”. Och för att bevisa sanningen i sitt påstående tar han fram plånboken och plockar bland innehållet, som uteslutande består av vanliga papperslappar. Emellertid hittar han en lottsedel till nästa dragning i Penninglotteriet, räcker fram den och säger:”Nej, pengar har jag inga, men tag den här lottsedeln som avbetalning så länge”.
”Nja”, säger Hvarfvén, ”en lottsedel är jag ju föga betjänt av, när jag skall betala mina mjölkleverantörer”, men så tänker han, att det dock är bättre med något än inget, tar lotten och skriver i sin annotationsbok att smedens konto skall krediteras med tio kronor. Det var priset för lottsedlarna då för tiden.

En tid efter dragningen köpte Hvarfvén utan större förhoppning dragningslistan, men har man sett! Lottnumret hade fallit ut med 5.000 kronor! Just i de dagarna skulle Hvarfvén upp till Stockholm i ostaffärer och så beslöt han sig för att hämta ut vinsten direkt på lotteriexpeditionen. Ja, så kom Stockholmsresan, lotterivinsten hämtades ut och ostpartiet såldes till den gamla vanliga ostgrossisten Gehlin. Efter avslutad handel skall förstås köpet bekräftas med en bättre middag på en av Stockholms restauranter. Efter middagen slår sig så de båda herrarna ner i restaurantens café vid kaffe och en halva punsch. Det prats om än det ena, än det andra och vad det lider kommer samtalet in på de just pågående vinterspelen i Holmenkollen. Gehlin är en smula sportintresserad och säger i förbigående att det vore någonting att se.
Hvarfvén, som tack vare lotterivinsten känner sig oerhört förmögen, utbrister då: Vi reser, jag bjuder”. Det blev en hastig packning av det nödvändigaste för några dagars Norgevistelse, och så bär det av till Oslo med första lämpliga tåg. Om besöket i Holmenkollen motsvarade förväntningarna eller om det över huvud taget blev något besök där alls, förmäler inte historien. Faktum är i alla fall att de båda resenärerna fann den norska huvudstaden vara så trevlig, att vistelsen där utsträcktes så länge det fanns något kvar av vinsten.
”Det var tur att vi köpt returbiljett, annars vete katten hur vi skulle kommit hem”, var Hvarfvéns kommentar till resan vid återkomsten till Broddetorp.
Några ångerkänslor på grund av de bortslösade pengarna visade aldrig Hvarfvén, och troligen kände han ingen sådan heller. Smeden fick naturligtvis ingenting med av lotteriguldet, och det gjorde kanske också detsamma, ty han var lika skral ekonom som Hvarfvén. Hur som helst så fick smeden fortsätta att köpa sin mjölk på kredit av mjölkskjutsen ytterligare en bra tid framåt. Någon likvid blev det aldrig, ty rätt som det var åkte smeden in på häkte för något trassel med en fosterdotter, varefter hela smedfamiljen försvann från orten.

Hvarfvén hade i början av 1900-talet en dräng, som hette Hjalmar, men av någon anledning kallades han alltid för ”Mjölka-Lurre”. Mjölkskjutsen körde han förstås, men varför han skulle heta ”Lurre” är mig en gåta. Hjalmar var en glad fyr och sjöng gjorde han oavbrutet, när han skramlade fram på sin mjölkvagn. Det var nog ingenting ont i honom – snarare tvärtom, men han sade aldrig nej, om det var fråga om att deltaga i något upptåg. Ibland drevs skämtet kanske en smula för långt, men Hjalmar hade ett sätt att förklara sig, så man måste skratta åt hela upptåget. Som t.ex. följande:
Det hade varit ett större bondbröllop på en gård i Häggum. Som sig borde samlades både socknens och några andra grannsocknars ungdomar fram på kvällen för att med skjutande och ropet: ”brudparet ut” hedra de nygifta. Mjölka-Lurre var med, och rätt som det var kom någon på den idéen att flytta fram det illa fristående ”dasset” och sätta det precis framför manbyggnadens stora ingång. Sagt och gjort. Många villiga armar hjälpte till, så det gick som en dans att ombesörja flyttningen. Det var ju inte precis roligt för gårdens folk och bröllopsgästerna, men så var det väl så mycket roligare för ungdomarna, som hittat på upptåget. Naturligtvis blev det mycket pratat om händelsen, såväl i Häggum som i socknarna omkring. När Hvarfvén fick reda på, att hans dräng varit med ämnade han ta Hjalmar i något slags upptuktelse och frågade honom därför, hur de kunde komma på en sådan olämplig idé.
”Jo se, vi tyckte att det såg så ohyggligt kalt ut på byggningens framsida, så vi ville liksom pryda upp det hela med en veranda”, svarade Hjalmar.
Hvarfvén fann svaret så lyckat, så det blev inte alls någon uppsträckning av. I stället hade han stort nöje av att i ett glatt lag berätta historien; säkert är att Lurres redan förut stora popularitet utefter mjölklinjen därigenom ingalunda blev mindre.

Mejeriet

Ivar Carlsson arrenderade Serschanta Per Väster Bredegården och körde mjölken under många år från 30 talet. När Erik Gustafsson skulle starta sin verksamhet här på våren 1924 så kom han överens med Valerius som dykt upp om leverans av mjölk. Men dagen därpå så hade Ivar åkt förbi och tagit hand om mjölken och Erik fortsatte därför leveransen dit. Valerius kunde generöst låta detta bero. Rune Karlin från Backen kör en period mot slutet och de sista körningarna gjorde Lars i Heljesgården. Då var det endast tre leverantörer. Lars som inte visste var Trollsvik låg frågade sin förman Hvarfvén var det låg. Låt Grålle visa vägen, släpp bara tömmen så hittar hon, vilket hon också gjorde. Ivar Karlsson med hästen Grållan är hans dräng och han tar mjölken från Erik Gustafssons mjölkabord trots att Hoffman och Erik kommit överens om att Korsgården skulle få mjölka. Nu ändrar vi inte påt meddelar Hoffman då de senare träffades och språkade om saken. Mot slutet hade han blott tre leverantörer och hade svårigheter att få det hela att gå runt. Härtill bidrog att hygienen brast där vasslen stog kvar mellan kalkhällarna. I sin glans dagar hade han svin och två hästar och en kördräng.

I början av 30 talet seqvestrerar Emanuel efter flera år av svårigheter. Mejeriet står kvar på tomten och inreddes senare av Tilda så att hon skulle kunna bo kvar sedan maken gått.

Môsa Carl Andersson f1887 39-43, Hornborga.
Emil Sigfrid Levander 43-48
Nils Holger Emanuel Carlsson f1912 f Fellestad 48-
Efter Hvarfvén så ägs fastigheten av målare Lars Larsson sedan 1943 och i alla fall in i börja av 50 talet.

Han försökte skapa en barnkoloni här men det föll på att han inte hade någon sjuksköterska, som kunde ta ansvar.

Löjtnant Levander

hyr under kriget flyttar sedan till Sundsborg och driver cafét därstädes till 50 - talet. Personalen vid mejeriet hade nöje av att spela med denne formelle man som krävde att invånarne skulle bete sig med soldatmässig vördnad för löjtnanten. Varje störning ledde till anmälan till fjärdingsman. Många gånger lades ärendena ner. Så till exempel tog man äpplen från en annan gård och kastade äppelskrutten under Levanders äppelträd. En annan gång lades en näsduk med initialer i hans jordgubbsland, även detta ledde inte utredningen till något. I samband med en påskeld som då traditionsenligt anlades i Böljans hage hade man planerat att spela Levanader ett spratt. Alla visste om det och vad som utspelades är lite oklart men ett bösskott avlossades. Landsfiskal Weby från Skara hade gett sig på att ofogen skulle stoppas. Buster blev fälld och fick böta 160 kr och så tog domaren ut 4 andra som fick böta 80 kr var och här kan rättsövergrepp skett. Därmed upphörde trakasserierna mot Levander. Lund fick en avhyvling av domaren för att han inte sett till att spektaklet stoppades då han kände till planerna.

Dagny och Axel Oldin arrenderar kom i från Fullösa och tog sin Dagmar från Bjurum. De flyttat sedan till Postgården i Härlunda.
Nils Carlsson f1912 Arr detta ställe tre år innan han tar sig an Lunnagården 1953. följd av Axel Oldin f1894 54-6

Gården inköptes 1936 Karl Andersson f1887 och hans maka Märta från Hovslagargården. Lars i Heljesgården var med och grävde brunnen på gården tillsammans med målare Skog, som stod uppe med en svängkran och tömde byttorna.

Göran Lund har nu stället.

Bolla

på platsen för nuvarande ladan. Se torp Bolums By

Lilla Samuelsgården 10'7 1/8

Areal 5 har, varav 2,5 har åker. Man byggnaden restaurerades 1925, flygelbyggnader 1940. Ekonomibyggnader uppfördes 1933 - 34 med ladugård av gjutmassa. Gården är elektrifierad. 3 nöt ett svin och 15 höns.

Ägare 1/8

Olof Andersson

f1841 lär ha funnits på 1/8 under 1882 och fram till 1897, då familjen flyttar till Ö Tunhem men mer vet vi inte och jag infångar honom då han flyttar ! Ge aldrig upp.

Gustaf Pettersson

f1837 sonen från Kärragården missionären och predikanten var här före 00 och 13+ och var gift med Sven Jönssons i Västorp dotter.

Av deras barn minns vi att berätta

Hilma född 1860 stannar som sömmerska på gården hela sitt liv som torde vara långt, säljer till Erik Göte men bor kvar i stora rummet till man tar hand om henne på Billingsgården Stenstorp. Hon var sömnadslärare i skolan och bodde ogift på stället och blev 101 å
Henning Pettersson tar hand om stället och blir brukare på den norra delen av Västorp, men denna familj drabbas ju så hårt av tuberkulosen att den slås i spillror.
Sonen Viktor återfinner i i Amerika från 1884.
Alida gifter sig med Holmgren på Hornborga skola, men blir inte gammal då hon dör redan 1906.

Anders Persson Hans i Hof tar han om marken och Hilma bor kvar på gården.

Erik Göte

Snickaren och byggmästaresonen Erik Valentin Göte f1901 köper gården 1932 och skrivs här 33, gifter med Svea Kristina Torbjörn, som han träffar i Sätuna. Dottern Kristina flyttar till Falköping.

Avstyckningar

Kaxaqvarna 1/16; Enebacken; Soldattorp N:o 20; Avstyckning Enebacken, Björkelund eller Blankes, Annedal eller Soldattorpet, Bolla;

Lejons stuga flyttades i samband med skiftet till Knektamarken se

Kolla Kaxes som innehåller värdefull information om brukare och qvarnen