Lilla Veka½ mtl frälse, välbemälte herr majoren och riddaren Bengt Lilja tillhörigt. Bebyggt vid Stora Weka, med vilket det har all sin åker tillhopa. Brukare Ägare1733- Per Påvelsson med hustru kom till Lilla Weka 1733 Fredrik Andersson kommen från Segerstad Hällatorp och Bredegården, som han lämnar 1829 och Kullagärdet. Familjebildningen sker i Hånger men vi berättar ändå.
-1844 Sven Fredrikssonf1807 på Tomten i Hånger hade först Kullagärdet och sedan L Weka och Berg i Sätuna, nämndeman. Han dör emellertid redan 44 och enkan Maria Vilhelmsdotter finns med som ägare fram till sin död 1880. Lämnar nog över L Weka till sonen i sinom tid. Sven Fredriksson f1807 i Hånger gm Maria Vilhelmsdotter Gudhem dör åldrad 1880.
-1857 Jonas Persson fanns nog med som brukare f17900130 från Sjogerstad ordnar 18570301 auction efter pigan Cajsa Andersdotter för att själv sedan begära hjälp. Vi vet inte mycket om honom men han förtjänar ändå att minnas. Han kom från Sjogerstad och gifte sig med Maja Andersdotter f1789 från Broddetorp. Hon gick ifrån honom efter 30 års samvaro och hade då fått blott överlevande son Anders, som dog under Weka 1857. Själv får Jonas begära hjälp 1860 men stannar i livet till april 1863, men är då skriven alltfort under L Weka.
60 talet Fredrik Svensson f1834
Johan Fredrik Svensson f1834 äger L Weka gifter sig först med Jonas på Stommens i Bolum dotter.
Gulltunnan August föds i denna relation och förklarar att han hade det ganska
välbeställt. Fredrik gifter om sig med Hanna Jonsdotter och i denna relation
återfinner vi Sofi. Han dör 1922. Arrendatorer
Gulltunnan August och hemmadotter Sofia f1872Johan August Fredriksson förmögenhet föranledde, att han erhöll epitetet "Gulltônna". Någon hade räknat ut, att han var ägare till en tunna guld, i penningar 16,666 riksdaler, vilket var mycket under hans ungdom. Genom högt liv och bedrägliga vänner, gick dock förmögenheten all världens väg så att han slutligen fick leva på sina halvsyskons nåd. Ägde men arrenderade ut Weka till Fält. August bodde på övervåningen och Sofia på nedre planet. De träffades inte annat än när det var mat. Sofia var en av Hjilmers viktigaste förtäljare om Sätuna och hon hade en stor kålgård mitt för St. Wekas och Nannys bostad, bortom den mot Lôddan låg då Lelle Jonas. Arrendatorn Erik och Alma Fält bor i det nu vita huset, som tidigare var rött. Min sageskvinna som var med och lekte mörkerleken i sin barndom observerade att den återförkalkade Gulltunna var i färd att sätta eld på ett garnnystan, som låg i en korg. Därmed undveks en katastrof. En skifteslada låg vid vägen ut mot Wekagärdet men den är nu riven. Nya ladans ena hörn kan legat på en allmänning, som bland annat innehöll byns grustäkt. August var mäkta förgrymmad av att byborna tog väg över hans gata.
Lôdda med L Wekas brygghus och den vackra stenladan i bakgrunden.Leif Johansson och Britt Marie från Frälsegården bor här numera. Knalleberget eller Kullenär höjden norr om Lôddan höglänt och skarp med sämre åkerjord. Här var socknens gemensamma sandtäkt. Barnsängshålan.På Lilla Veka ägor i Sätuna socken finnes omedelbart intill åbyggnaderna en höjd, som i dagligt tal benämnes Knalleberget, ett namn som syftar på dess knallighet eller m.a.o. lerhalt i jorden, som orsakar dess sammanhäftande i klumpar, och på denna finnes en större fördjupning, sänka, som plägar benämnas "Barnsängshula" efter en gammal sägen, som omtalar att en piga i Sätuna under en slåtterdag, varvid hon var med och räfsade hö, blivit sjuk och där framfött sitt barn. Huru länge sedan detta inträffade vet numera ingen men att det varit för inemot eller över 100 år sedan kan man förstå av att namnet förekommer i laga skifteshandlingarna. // Sofi 46. Hålan finns öster om gården norr om fortsättningen av Kungsgatan från Sätuna by ut mot maderna 1869-09-17 visat sig en varg vid St. Weka, vilken förföljde en hund fram till ladugården, men av gårdsfolket bortdrevs med stakar och tillhyggen. Bakom L Weka fanns ett grustag, där man begravde Mul och Klövsjuke kreatur, sedan de avdagatagits. Lôddaskanken.Mellan Sätunabyn och Wekagårdarna finnes ett mindre sumpmarksområde, som i dagligt tal sedan urminnes tider benämnes för ”Lôdda”. Namnet på stället är i och för sig ingen märkvärdighet, ty Låddor funnos i trakten flera och t.o.m. Hornborgasjön har en gång i älsta tider benämnts med ett liknande – eller Lodne, som torde ha samma härledning, nämligen av att dess yta bestått av tuvgräs och kärrhålor. Sätuna Lådda har emellertid varit en av äldre tiders sätunabor mycket omtalad och bemärkt plats, vilken sannolikt icke saknat sin betydelse i vissa avseenden. Såsom till exempel i folkfantasien. Denna Lådda var egentligen den byn genomrinnande bäckens översvämningsdelta och hade troligen i forna tider varit en större vattensamling i förening med den i dess sydvästra del varande s.k. Veka Floge, som i synnerhet under bytiden var Wekagårdarnas vattningsställe. I övrigt var och är den igenväxt. I samband med denna Lådda, talade man om Lôddaskanka, Lôddafoten, Lôddahärn, Lôddatåna, Gräslôdda, Lôddehagen och kanske flera avsnitt av densamma. Benämningarna Lôddeskanken, - foten, - tån, - hälen, synas väl för den oinvigde en smula egendomliga och skola därför förklaras. Som kanske läsaren redan anat, var förklaringen till namnen att söka i att man liknade området vid ett människoben med tillhörande fot, och så var också fallet. Skanken eller benet förklarades vara den erosionsdal, i vilken den ifrågavarande bäcken framrinner och foten den egentliga Låddan, som för att liknelsen skulle vara fullständig naturligtvis icke saknade varken häl eller tår. Av de senare en fots tillbehör sågs ej mycket vare sig av tårna eller hälen, men med lite fantasi kunde man dock ”se” dem och i övrigt fick man nöja sig med förklaringen att vad hälen beträffade denna förr hade synts bättre och givit upphov till namnet på Hälsingsgården, som byggts vid fotens hälsänka, samt att tårna ej kunde synas, då de lågo i nämnda Veka Floge, enligt somliga och enligt andra, gått av och hamnat på Tån, som därav fått sitt namn. Av Lôddafotens fem tår hade enligt en visserligen obestyrkt men i alla fall synnerligen trovärdig uppgift blev byns första tåbebyggare, vilkas namn och andra egenskaper efter dem gingo i arv till deras efterträdare, bland vilka sålunda t.ex. alltid fanns någon som benämndes för Storen och Lillen. Man skilde också på Stortån, Rackaretån, Mellantån, Stackaretån och Lelletån. Stortån, Mellantån och Lilltån lågo i nämnd ordning mellan landsvägen och Veka Floge, norr om vägen eller gatan fram till Vekagårdarna, medan Stackaretån av somliga sades ligga på den motsatta sidan om denna väg på fattigstuguplanen och av andra å Båltorps tå vid Bro- eller Snikavägen. Rackaretån slutligen räknades vara belägen borta vid Hulabäcken. Då med undantag av stor-, mellan- och lilltån, tårna å en fot icke har några egentliga namn så måste här omtalas att rackare- och stackaretårna voro identiska med pekfinger och ringfingertårna, vilkas motsvarande fingrar i orten benämndes rackarn och stackarn. Till tåbebyggarna återkommes i annat sammanhang. Lögetråget.Under bytiden härskade i Sätuna såsom annorstädes på bondvischan en förskräcklig oreda mellan grannarna i många avseenden. Så spridda och hopblandade som ägorna då voro och så sammangyttrade som gårdarna då lågo, var det rent omöjligt, att ens med den bästa vilja i världen alltid hålla reda och styr på sina barn och kreatur, och brast detta i något avseende följde lätt osämja och trätor och till och med slagsmål. Ja, sådant hörde nästan till ordningen för dagen. Härtill kom också att bybornas älste, som skulle föregå med gott exempel, ofta gick där med en försvarlig s.k. florshuva och icke alltid kunde hålla reda på sig själva utan i som oftast togo till nävarätten när något skedde dem emot. Många gånger var sålunda den gamla goda tiden ej alltid så god. Härpå skulle många exempel kunna anföras men för dagen låta vi oss nöja med ett, visserligen en smula ”tillhyfsat” men i grunden belysande den tiden och den sig aldrig förnekande s.k. bondhumorn. Berättelsen återgives efter den i fråga om sådana kulturminnens bevarande högt förtjänt F. V. Berggren å Stora Veka. Denna exemplifierade händelse inträffade en söndagsmorgon vid midsommartiden någon gång vid mitten av 1800-talet. Förspelet var det, att en sätunabondes svin under natten varit inne i en annan ditos trädgård och vänt upp och ned på allt vad grönsaker hette. Den förstnämnde vart i anledning därav mäkta förgrymmad i sitt sinne, tog sig en duktig ”tankeställare” och begav sig sedan med hastiga steg iväg till grannen. Det var så där vid kyrkdags, ty det samringde just i kyrkan. Och som den besökande sett sin tillämnade värds dräng och piga i sällskap med sitt eget husfolk begiva sig till gudstjänsten, så förmodade han deras husbonde befann sig i ladugården för att, som han själv förut, förrätta morgonsysslorna. Han ställde därför sin kosa dit. Och mycket riktigt ! Där mötte honom högst densamme mitt på den s.k. ladugårdsbron ladugårdsbalken, som den till skydd för underminering av ladugården från den å denna sida av densamma belägna gödselstadshålan upplagda, av hällar beklädda stenbalk, som användes som gångbro dit, benämndes, och som ingen av de båda herrarna var, som man brukar säga, ”fastande”, så dröjde det ej länge förrän de kommo ihop sig, först med käften och sedan med nävarna samt stodo där slutligen liksom två bältespännare, hållande varandra hårt om livet för att ej riskera att förlora balansen och stå på huvudet i det i den på sedvanligt innehåll nu tömda gödselstadshålan, som av en det året blid natur ersatts av ett annat, som gjorde skäl för binamnet – Svarta Havet. ”De brottades som björnar uppå ett fjäll av snö och spände hop som örnar utöver vredgad sjö”. Men medan de sålunda som bäst övade sig i gymnastiska rörelser – a la vår tids s. k. jitterbugsdansare – så blev utrymmet för knappt, ty gångbanan var ej över tre fot bred, och de värda kämparna, vid den enes försök att sätta krokben för den andre, med en rasande fart förflyttades från fjällets och luftens regioner till en närmast fiskarnas motsvarande. Emellertid hade de båda männens äkta hälfter och några andra personer, kallade av stridsropen, på aktningsfullt avstånd beskådat ”kämpastriden” och då dessa sågo kämparnas fall skyndade de fram till slagfältet men kunde ej där upptäcka skymten av någon levande varelse – endast de båda kämparnas helgdagshattar, som likt andra ”notvakare” utvisade platsen för ”haveriet”. Det så anlända ”räddningsmanskapet” stod där nu tämligen utan råd. ”Vart i herrans namn hade karlarna tagit vägen? Voro de redan drunknade?” Det såg så ut och man funderade på, att hämta sig ett par brandhakar att dragga med, ty att pulsa ut i det djupa och vedervärdiga svarta havet och känna efter var det ingen som varken vågade eller lustade. Då i detsamma stack ett rockskört upp ur den på ”havets” yta gungande bruna kåpa, som där gräddat sig och man var ej sen att gripa tag däri samt söka hala upp. Efter åtskilliga misslyckade försök, ty de båda männen voro fortfarande hårt slutna i varandras armar samt dessutom stora och tunga, lyckades väl också detta men då sågs ej mycket liv i dem och man fick ett fasligt sjå med att medelst rullningar och bankningar etc. få ur dem något av de betydliga mängder gödselvatten, de naturligtvis slukat. Upplivningsförsöken kröntes också med framgång och sedan gubbarna något kryat på sig, spenderade den det vederborde – eller värden – på – vad man skulle kunna kalla – ”fiskesupen” och sedan skildes de bålda men antagligen en smula snopna slagskämparna för den gången som goda vänner och trogna grannar. Sätunaborna vid den tiden funno dock ett stort nöje i den dråpliga händelsen och gåvo – emedan den ene och efter honom den andre varit innehavare av uppdraget som nämndeman – den chelebra gödselstadshålans namn, heder och värdighet av ”Nämndemans lögetråg” och därmed benämndes stället där gödselstaden legat långt efter det att byn skiftats och detsamma kommit ur bruk Då den ena av de båda kämparna var en släkting till Past. Per Afzelius, kunde berättelsen rubriceras ”Också en duell”. Avstyckning u L:a Wekainhys Kerstin Svensdotter f1771. |
