På den sommardammiga landsvägen genom Bolums socken kom en eftermiddag en man i den tidigare medelåldern långsamt cyklande. Han visslade på en glad melodi och att han inte var okänslig för naturens skönhet, därom vittnade det förtjusta leendet, när han betraktade den vackra utsikten med den vidsträckta Hornborgasjön på den ena sidan vägen och berget Billingen på den andra. Emellanåt stannade han och försjönk i betraktandet av någon detalj i landskapet liksom om han velat alldeles särskilt fästa den i minnet. Under det han så står och beundrande begrundar kommer en hästskjuts skramlande i hans egen färdriktning. Det är gamle Bohlin på Stommen, som varit i Hornborga kvarn och nu är på hemväg. Bohlin är känd för sin pratsamhet, och inte försitter han heller nu tillfället att inleda ett samtal med främlingen, som står vid dikesrenen. Det visar sig att främlingen också är en pratsam herre. Visserligen ha de båda ibland litet svårt att förstå varandra, enär den ene pratar utpräglad uppsvenska under det att den andres idiom är den mest genuina västgötska. Främlingen uttalar sin beundran över det förtjusande landskapet med massor av motiv för en målares pensel.

”Jaså, herrn är kanske målare?”, säger Bohlin. ”Vi behövde ha målat hemma, men dä finns ente nôken anner målare här på böjda än gamle Skog, men han super så rasane, så dä ä inga rea mä’n. Nu har han en utå sina fölleperioder igen, så den ä dä ente lönt å tala ve på längen”.
Så framkastar Bohlin en liten trevare, om främlingen, som han fattat intresse och fått sympati för, kanske kunde vara hågad att åtaga sig arbetet.

”Ja”, skrattar den tillfrågade, ”visserligen är jag målare, men jag är konstnär och målar tavlor. I sommar har jag tagit mig litet ledigt och givit mig ut för att söka nya motiv och för att studera den västgötska landsbygdens folk. Här är ju, som jag redan sagt, rent av enastående vackert och den lilla kontakt, jag hittills haft med landskapets befolkning, har varit enbart angenäm. Inte står jag alldeles främmande för vanlig målning heller, så vi skulle ju alltid kunna titta på, vad arbete som skall göras”.
Slumpen hade sålunda fört konstnären Spångberg - det var främlingens namn – till det Bohlinska hemmet, men med honom också en hel del bekymmer såsom det sedan skulle visa sig.

Bohlins gård var visserligen liten, men den var synnerligen välskött och hade goda åbyggnader. Det hade växt upp flera barn i familjen, men nu voro de alla utflugna utom dottern Anna. Hon kunde väl vid den här tiden vara så där i 35-40-årsåldern och hennes utseende var ingenting att klaga på, ty hon såg ut som folk gör mest. Modern var både till åren och inte så stark till hälsan, så fruntimmerssysslorna vilade så gott som helt på dottern. Arbetsam och duktig var Anna, och dessutom ådagalade hon en prydlighet i arbetet, som då för tiden var allt annat än vanlig på landsbygden. Särskilt kunnig var hon i matlagning och det hölls alltid ett gott bord hos Bohlins på Stommen.

Nu kom husfadern med sin nya bekantskap alldeles lagom till kvällsvarden, och troligen var det det goda kosthållet, som i första hand avgjorde, då Spångberg efter företagen ”husesyn” beslöt åtaga sig det målningsarbete, som skulle göras. Tapetsering skulle nog också vara behövlig, tyckte fruntimren, om nu konstnären ville åtaga sig det.

Jo, för all del. Spångberg stod inte främmande för det göromålet heller. Visserligen hade han bara sysslat amatörmässigt därmed för sitt nöjes skull, men har man bara handlag, och det måste ju en konstnär ha, så är det inte alls något konstigt. Han hade tapetserat samtliga rum hemma hos sig, och ingen skulle kunnat säga annat än att det var utfört av en fackman. Så det så.

Nu hade förstås Spångberg inte någon erforderlig attiralj med sig, men det skulle väl inte vara omöjligt att fort nog kunna anskaffa sådan. Dahléns lanthandel i Broddetorp, upplyste Bohlin, hade full sortering av allt vad till målarbranschen hörde; ävenledes fanns där stort tapetlager. Det bestämdes att Spångberg nästa dag skulle inköpa nödvändiga utensilier samt låna hem tapetprover. Nu låg det emellertid så till att reskassan var på upphällningen och förvaltaren kunde inte sända någon remissa, förrän han fick Spångbergs adress. Nå, det skulle väl inte behöva lägga hinder i vägen, tyckte Bohlin. Det var ju hos honom materielen skulle användas, så han erbjöd sig att följa med och öppna konto hos Dahléns och sedan var det ju bara för Spångberg att taga ut de nödvändiga varorna allteftersom de behövdes.

Arbetet begynte och det var tydligt att det inte var första gången artisten hanterade spackelspatel och plankstrykarborste. Enligt Bohlinska familjens uppfattning var det heller ingen tvekan om att Spångberg var en verklig konstnär, ty när salstaket var målat, föreslog han att det borde göras en del utsmyckningar på det också. Det blev en bård av blad och blommar längs takets sidor med medaljonger i hörnen och på vardera långsidans mitt. Hade det förut till äventyrs funnits den ringaste tvekan om Spångbergs professionella konstnärskap så var den nu fullständigt borta. Takutsmyckningen beskådades och beundrades med sådan andakt och hänryckning att Nationalmuseum och andra konstgallerier väl ytterst sällan haft en så tacksam publik.

Spångberg var, som ju redan förut sagts, en pratsam herre, och därför var det ytterst sällan varken under rasterna eller under arbetet han fick vara ensam. Nästan alltid fanns Bohlin eller Anna i närheten. Målaren hade varit omkring och hade fullt av intressanta saker att tala om. En god berättare var han också och fantasin var minst sagt strålande. Inte minst fångade han Bohlins och Annas intresse, när han började tala om sig själv. Till en början var det bara antydningar om någon herrgård i Östergötland, han var ägare till. Efter hand som detta samtalsämne väckte ökat intresse hos åhörarna tog herresätet mera konkreta former och beskrevs utförligt beträffande corps-de-logi, jordareal, djurbesättning m.m. Så småningom kom det fram att han också var ägare till en egendom i Skåne. Jordarealen där var visserligen inte fullt så stor, men så var i gengäld mangårdsbyggnaden desto större, ja, närmast slottsliknande. För vanligt enkelt bondfolk voro ju sådana berättelser lika underbara som de vackraste sagor för barn.

Vägen till mannens hjärta lär ju gå genom magen, och det dröjde inte så särdeles länge förrän det var ganska tydligt att Anna med sin kokkonst förvandlat Spångbergs sympati till något vida mer. Då varken Bohlin eller hustrun kunde ha något emot en sådan rik och trevlig blivande måg, så snarare uppmuntrade de än bromsade den för var dag tillväxande kärleken.

Målningsarbetet skred framåt och nalkades sin fullbordan. Under tiden hade ryktet om den fantastiskt skicklige målaren spritt sig över trakten och det kom arbetsanbud från flera håll. Bl.a. skulle socknens småskola målas om invändigt, och när Spångberg fick sig det arbetet erbjudet, åtog han sig det. Han kunde då fortsätta att vara helinackorderad hos Bohlins, ty den nya arbetsplatsen låg bara knappa kilometern från Stommen. Det var ju särskilt frestande att få träffa Anna så ofta som möjligt också!

Vid tiden ifråga var en fröken Emilie Hof småskollärarinna i Bolum. Hon torde ha varit i närheten av pensionsåldern, så hon var just inte någon ungdom längre. Klen till hälsan hade hon varit i många år, och sommarferierna tillbragte hon oftast på någon kuranstalt. Förmodligen var det mest nerverna som mankerade. Hon hade nämligen längre tillbaka i tiden ofta klagat över att hon besvärades av att ”se i syne”. Hennes syster, som bodde i det gamla föräldrahemmet och var sömmerska, led av samma åkomma, men de båda systrarna hade själva botat sig därför. Kuren hade varit makaber men troligen effektiv. Fröken Hof var en god lärarinna och som privatperson snäll, ofta gladlynt och varmt religiös.

Nu skulle det således målas om i skolan och på bestämd dag infann sig Spångberg för att börja arbetet. Att Spångberg var fascinerande för kvinnor visade sig även på den nya arbetsplatsen. Visserligen kom det här inte till någon kärlekshandel och därtill syftade nog inte någon av kontrahenterna, men i vilket fall som helst så blev Spångberg av fröken Hof högt skattad och beundrad såsom varande en sällsynt underhållande och trevlig herre. Sällskapandet var lika hälsosamt för lärarinnan som något kurortsbesök, ty så frisk och hurtig som den sommaren hade ingen på många år sett henne.

I materiellt hänseende blev målaren även här omhuldad på bästa tänkbara sätt. Varje dag bjöds han på det mest utsökta eftermiddagskaffe med alla de slag av bakverk lärarinnan undan för undan listade ut att han var förtjust i. Och inte nog med det. Trots sin förut tydligt visade aversion mot spritdrycker skaffade hon hem en flaska fin cognac, sedan Spångberg låtit undfalla sig, att han tyckte det smakade särdeles gott med ett litet glas till eftermiddagskaffet. Cognacen förvarades förresten i kakelugnen, som nu under sommaren fick tjänstgöra som något slags kylskåp.

Spångbergs förhållande till Anna undergick inga förändringar – i varje fall inte i negativ riktning.
Arbetet i småskolan blev färdigt och konstnären – godsägaren började tala om att nu var det absolut nödvändigt för honom att återvända hem. Skördetiden nalkades och visserligen hade han en kunnig och pålitlig förvaltare, men husbonden är i alla fall husbonden.

Att han skulle ge sig iväg så där utan vidare ingick dock ej i Annas planer. Hon ämnade ingalunda låta sin hjärtans kär resa, förrän de båda voro åtminstone förlovade. Vad kvinnan vill, vill Herrens änglar, heter det ju och det var ingenting annat för Spångberg att göra än att lova följa med till Skara den dag Anna bestämde för ringköp.

Om nu gamle Bohlin genom eget tankearbete kommit till detta beslut, eller om det var genom grannarnas alltmer tydligt visade misstro mot fästmannens skryt, må lämnas därhän.
Alltnog; Bohlin hade bestämt sig för att få full klarhet i, hur det verkligen förhöll sig med de omskrutna godsen och herresätena, innan det vore försent att vidtaga åtgärder i händelse alltsammans vore humbug. Det är ju i alla fall lättare att dämma i bäcken än i ån!

När dagen för Annas och fästmannens Skara resa var inne, gjorde sig den blivande svärfadern i ordning för att även han resa till Skara. Han nämnde ej sitt egentliga ärende utan sade endast att han hade en sak att uträtta, som ej tålde uppskov och som krävde hans personliga närvaro.
Vid ankomsten till staden föreslog Bohlin att fästfolket skulle gå till Karlings konditori och invänta honom där, ty hans ärende skulle snart vara undanstökat. Spångberg och Anna gingo alltså till konditoriet, där de drucko kaffe i lugn och ro och ändå hördes inte Bohlin av.

”Det måtte vara en väldigt omfattande affär, som drar så länge ut på tiden”, sa Spångberg efter att ha kastat en blick på klockan.
”Far har, när jag tänker på det, sista dagarna muttrat något om borgmästare Nilsson”, sa Anna. ”Kanske han har gått upp till honom, och då är det ju alltid möjligt att det är andra rådfrågande där före honom, så han fått vänta”.
Spångberg var allt annat än trögtänkt och det stod ögonblickligen klart för honom, vad besöket hos borgmästaren gällde. Här måste han draga sig ur spelet och det kvickt ändå, ty den sabla rävgubben Bohlin kunde vara här vilket ögonblick som helst. Det vore allt annat än behagligt att möta honom, och nu var affären med Anna i alla fall hopplös efter detta. I alla fall gällde det att spela oberörd för att inte väcka misstankar.
”Å, det var så sant. Jag har ju ställt post från förvaltaren hit. Den kilar jag och hämtar, medan vi väntar på svärfarsgubben. Jag är strax tillbaka”.
Jaha, sedan dess har varken Bohlins på Stommen eller någon av deras bekanta sett skymten av konstnären Spångberg. Målarattiraljen stod ju kvar efter honom hemma på Stommen, men den var ju egentligen Bohlins, eftersom han med tiden fick betala den hos Dahléns.
Cykeln var alltså det enda minne Anna hade kvar av kärlekshistorien, såvida man inte dit vill räkna också det myckna pratet i socknen.
Annas hjärtesår var förvisso djupt, men dock inte obotligt. Några år senare gifte hon sig nämligen med en gammal sockenbo, ”Nisa Frans”, som återvänt till hembygden från ”staterna”, där han slitit ihop en aktningsvärd förmögenhet på närmare hundratusen riksdaler.
Så rik var han i alla fall inte, som en annan samtidigt hemkommen svensk-amerikan i Bolum, ”Linses August”, ty enligt fader Lin’s utsago, hade tjänstemännen vid riksbankskontoret i Mariestad att göra i tre hela dagar, innan de räknat igenom Augusts ”Amerika pängar”.
Frans och Anna flyttade till Göteborg, där Frans köpte en större fastighet. Ja, så blev Anna i alla fall fru och en välsituerad sådan; även om hon inte blev den slottsfru, hon en sommar drömde om att bli.

[Frans var son till Ni’s(Nils) på Stommen. Alltså innehade Ni’s och Bohlin var sin bit av samma gård.
Som liten pys var jag ofta hos Nilses på Stommen. Jordbruket var litet, så för att förbättra fodertillgången för sin enda häst, brukade Ni’s ta vara på trädgårdsgräset hemma hos oss i skolträdgården. När han hämtade det skulle jag alltid åka med honom hem. Nilses på Stommen voro väldigt snälla mot mig och undfägnade mig alltid med godsaker, varav jag särskilt kommer ihåg små runda sockerkulor i olika färger. Det kanske allra roligaste var dock att Nils och jag efter körningen alltid skulle vila middag under en jättestor ask på gårdsplanen. Jag minns också att de på Stommen hade källare under huset och till källaren kom man genom en upplyftbar lucka i köksgolvet. Antagligen hade jag blivit ordentligt varnad för den där källarnedgången, ty jag tycker än idag att den var väldigt kuslig.
På den tiden var Frans förstås i Amerika och endast en äldre dotter, Augusta, var hemma.]