Bidrag till

    Vilske Klevas pastorats 

Historia och Beskrivning

av Assar Blomberg 1917. Vi måste dela upp texten på tre filer

Historia och beskrivning
Sägner och folkliv
Kyrkorna och Presterna

Förord

Uppmuntrad af det erkännande jag rönte från både allmänhetens och pressens sida, då jag förlidet år utgaf mitt lilla arbete om Gudhems pastorat, dristar jag äfven i år utgifva en bok, den föreliggande, om grannpastoratet Vilske Klefva. Materialet till densamma har jag dock till en del samlat redan under arbetet med den föregående boken.

Äfven denna gång står jag i stor tacksamhetsskuld till läroverksadjunkt Hr Hugo Jungner i Stockholm, därigenom att han ur historiska museet, kungl. biblioteket o.s.v. lämnat mig önskade upplysningar ur källor, som här på en aflägsen landsbygd icke stått mig till buds. I övrigt har såväl församlingens prästerskap som innehaftarne af respektive herresäten samt en hel del andra personer under arbetet med boken visat ett erkännansvärdt tillmötesgående.

Föreliggande arbete gör icke anspråk på att utgöra vare sig en fullständig historia eller beskrifning öfver pastoratet i fråga, utan som titeln angifver endast ett bidrag till en sådan. Att fel och brister, trots att jag sökt undvika sådana, kunna förekomma vågar jag icke frånsäga mig. Men att fela är ju mänskligt, och bättre kanske att åstadkomma något, om än bristfälligt, än att ingenting åstadkomma.

Ugglum i augusti 1917.

Författaren.

Socknarnes namn, storlek och naturbeskaffenhet.

Vilske Klefva pastorat, i Skaraborgs län, består af tre socknar, nämligen: Klefva, Ullened och Bjurum. Af dessa äro Klefva och Ullened belägna i Vilske-, hvaremot Bjurum hörer till Gudhems härad. I kyrkligt hänseende räknas pastoratet till Vånga kontrakt af Skara stift.

Redan år 1540 synes pastoratet haft samma utsträckning och sammansättning som nu.  Höjer nämner ("Konungariket Sverige"; troligen efter prostarnes register öfver kronotionden för år 1546 i Västergötlands fornminnestidskrift 1871) dock att år 1546 räknades äfven socknarne Marka och Sörby till Klefva gäll. Af den ordning socknarne äro uppräknade i ett inventarium öfver Skara stifts kyrkor af år 1583, synes pastoratsindelningen vid denna tid varit den nuvarande. Enligt ett förslag, som för närvarande föreligger, skulle Klefva och Bjurum sammanslås med det närbelägna Gudhems pastorat, under det Ullened skulle läggas till Gökhem.

Vilskæcleua nämnes redan 1320. Klef är ett ställe, där man kan komma (klifva) upp för en brant bergvägg, namnformen Klefva betyder således ställen där man kan taga sig upp för branterna, en väg som leder upp på berget. Den branta slingrande vägen, som leder upp för bergets afsatser, förbi Klefva kyrka, kring hvilken själfva byn fordom varit belägen, kan ha gifvit socknen dess namn. Denna väg kan visserligen genom årtalet på en numera raserad vägvisare endast spåras tillbaka till år 1630, men i form av ridstig kan den gifvetvis vara flera hundra år äldre.

Från sockennamnet härleda sig förmodligen prästerliga släktnamnen Clevander och Klefbeck. Den senare släktens stamfader Jonas Klefbeck var född i Klefva, förmodligen i Bäcken 1678 och blef sedermera kyrkoherde i Bitterna.

Vilske Klefva socken gränsar i nordväst till N. Vånga, i nordost till Bjurum och Ugglum, i Öster till Friggeråker, i söder till Gökhem och i sydväst till Ullened. Socknen har en areal af 0,34 kvadratmil och består af 26¼ förmedlad hemman, däraf 12 1/8 skatte, 2 1/16 krono och 12 1/16 frälse. Vid årsskiftet 1916-1917 utgjordes folkmängden af 855 personer.

(För jämförelses skull vilja vi nämna, att år 1805 utgjorde folkmängden i Klefva 509, i Ullened 240 och i Bjurum 363 personer. (C. af Forsell: Beskr. öfver Mariestads län, 1832.)

Jordmånen inom Klefva socken är af ganska olikartad beskaffenhet. Socknen är nämligen belägen utefter Mössebergs sluttning, hvadan jordbottnen utgöres af de olika sten och skifferlager, som bilda detta berg. På de s.k. klinterna, där kalkstenslagret på flera ställen går i dagen, utgöres jordmånen af kalkblandad mylla, som under våta år ger goda skördar. I dälderna nedom kyrkan, där sandstensberget går ut, har svartmylla till rätt afsevärdt djup bildat sig. På sina ställen, såsom i den del af socknen, som gränsar till Ugglum, består jordmånen af sandblandad mylla, och på andra ställen åter är jorden skifferblandad.

Där Mösseberg i stort sett slutar, vidtager ett stort, numera till största delen odladt mossområde, hvilket sträcker sig ända till Vånga och Härlunda socknar. Dessa mossar hafva i mannaminne vissa tider på året stått under vatten, och Linné benämner dem i medio af 1700-talet "en stor fjärran ifrån liggande myra." Helt visst har detta område fordom utgjort en sjö, som stått i samband med Hornborgasjön, och af hvilken den lilla Rösjön nu är en sista kvarlefva. Vissa ortnamn påminna också om denna sjö, såsom Sjögerås, Långöna, Bastöna, Bronäs m. fl.

På hederna, eller där Hässlet, Skattegården m. fl. gårdar nu äro belägna - för öfrigt en tidigt bebyggd ort, som framgår af de många forngrafvar, som där funnits - voro fordom ovanligt natursköna och blomsterrika ängar, hvilka väckte alla botaniskt intresserades förtjusning. Detta finna vi bl. a. af den store blomsterkungen Linnés yttrande från sitt besök i Klefva (Västgötaresan) högsommaren 1746. Han gifver nämligen följande ytterst smickrande omdöme om Klefva hed: "Hon frambar de allra härligaste ängar, man någonsin kunde föreställa sig. Ängarne äro fuller öfverallt här på orten täcka, men Klefva hed med sitt slätta fält och många blomster stod denna årstiden så täck och ljuflig, att hon öfvergick all den sommarens prakt och fägring, vi hittills någonsin sett, ja, de voro så härliga, att min penna är allt för svag på något sätt att afskildra dem. Det är fuller visst, att innevånarne vid dessa vidlyftiga fält utstå höst, vinter och vår ett oändeligt besvär af hård blåst och yrväder, så att folket stundom på resor häraf förgås, förrän de kunna råka närmaste gård. Men däremot betalar också den sköna sommaren all sådan olägenhet med så mycken härlighet, som naturen på ett blidt fält utmåla kan. Sannerligen ingen främling skulle sig någonsin föreställa sådan härlighet i Västgötaland, som detta ej själf sett."

Nu äro, som sagt, dessa ängar som i så hög grad fängslade Linnés för naturen vakna sinne, till största delen odlad åker, och företer heden nu i stället böljande sädesfält, hvilka äfven de om sommartid äro en fröjd för ögat. På andra ställen inom socknen finnas dock ännu blomstrande löfängar, hvilka hafva mycket af intresse att bjuda på. I samband härmed torde förtjänas nämnas en sällsynt växt, Mellanhäxörten (Witte: Om falbygdens vegetation ("Falköping förr och nu") s. 112. Förutom på tre andra ställen inom landet förekommer denna växt i Skåne.) (circaea intermedia), som förekommer i kalkbranten vid Klefva, och som eljest icke lär påträffas i hela falbygden.

Inom socknen ligger en liten sjö, benämnd Bergssjön. Den är belägen på kronoparkens område på Mösseberg och på en höjd af 305,5 m. öfver hafvet.

l gränsen till Vånga, men på den senare socknens område ligger Rösjön, omgifven af mossar. Några större vattendrag finnas icke i Klefva, men flera starka källor framspringa ur berget och bilda små bäckar. Vid en af dessa, som upprinner på Mösseberg, äro fem kvarnar efter hvarandra belägna.

Flera af de nämnda källorna hafva särskilda namn, såsom Orekällan på prästgårdens ägor, Hufdakällan, belägen på klockarebostället Hufdens område, samt Torkekällan på klinten. Detta senare namn kommer troligen däraf, att man under torkår hämtat vatten i denna källa, som aldrig sinar. Linné talar om en källa norr om Backered (Backor), som utkastade hvitt bleke (En hvit iordart, huvudsakligen bestående av kemiskt utfäldt kalkslam) ur kalkklipporna. Det hvita bleket, säger han, nyttjades på två sätt af bönderna, dels att därmed hvitlimma spisar, som dock nog smutsade folket, då man kom nära dem, dels att härmed utputsa trägolfven, sedan de förut skurats, hvaraf de väl blifva ljusare och vackrare, men däremot smutsas snarare, helst då någon går på dem uti orent väder och med våta skor.

En annan källa, som väl är den namnkunnigaste, är Lövers- eller Liverskällan på Hässlets ägor vid gränsen till Skår, Gammalt folk berättar, att man därstädes offrat mynt, knappar o. dyl., hvarför man på dess botten hittat "battingar" (föråldrade mynt), samt att källans vatten ansetts hälsobringande. Dit gick också fordom bygdens ungdom midsommarnatten för att dricka, enligt uråldrig plägsed. Om källans uppkomst berättar Lindskog en sägen, att en fylkeskonung Liver med sina krigsmän skall ha varit stadd på något tåg genom orten och under en svår törst på knä anropat Gud om hjälp, då en källa genast uppsprungit vid en sten. En annan ännu mer romantisk version af sägnen är, att en ung riddare Liver kämpat dagen lång och blifvit dödligt sårad i striden i grannskapet. Han hade blifvit liggande på slagfältet, där han efter mycket sökande på aftonen i döende tillstånd återfanns af sin älskade. Nu ville emellertid ödet, att äfven hon i detsamma drabbades af döden, i form av en pil, som genomborrade hennes hjärta. På så sätt fingo de båda älskande dö i hvarandras armar, men af deras hjärteblod vällde två klara källor fram, hvilka förenade sig i backen och bära det gemensamma namnet Livers källa.

Af husdjur hållas de i orten vanliga. Getskötseln, som under lång tid alldeles legat nere, har man på senare åren börjat idka, i det att man på några ställen lagt sig till med detta husdjur. Hästuppfödning är i Klefva som kringliggande socknar en inkomstbringande näringsgren, hvilken underlättats därigenom, att tvenne präktiga hingstar sedan flera år tillbaka varit stationerade på en gård i orten. Biskötseln har, sedan Klefva biskötareförening kom till stånd, betydligt utvecklats.

De sädesslag, som odlas, äro råg, hafre, korn och hvete, samt något ärter. Af rotfrukter märkas potatis och rofvor. Denna senare rotfrukt, som ej varit odlad så synnerligen länge i orten, har nu blifvit ett oundgängligt fodermedel, som jämte s. k. kraftfoder bidragit att stegra mjölkproduktionen, hvilket man särskilt lagt an på, sedan två mejerier kommit till stånd inom socknen.

Inom socknen allmänt förekommande trädslag äro: tall, gran, björk, al, ek, ask, asp, lönn samt något sparsamt lind. Förutom de större skogarne, Mössebergs kronopark och Sjögeråsskogen märkes den s.k. Byskogen samt mindre hagar, hörande till de olika hemmanen. Såsom "storvildt" torde förtjäna nämnas älgen, hvilken haft ett lämpligt tillhåll på kronoparkens fridlysta område. Tvenne kungliga jakter hafva under senare tider varit anordnade å Mösseberg, nämligen en gång af Karl XV samt nu senast 1911 af nuvarande konungen.

Så sent som omkring 1850 förekom vargen i de vidsträckta skogsmarkerna, som gränsa till Ullened och Vånga. En kronojägare Gren, som bodde på Fåröna i sistnämnda socken, erhöll nämligen vid denna tid belöning, den ena gången för sju och den andra för tio dödade vargungar. (Enligt förteckning å utbetalade skottlöner i Skaraborgs läns kungörelser åren 1846 och 1859)

Såsom industriella näringsfång inom Klefva socken är att anteckna stenhuggerirörelsen i Mössebergs kalkstenslager samt kalkbränningen i Prästgården, Dukagården och Backor. Denna har dock på de båda sistnämnda ställena nu under några år legat nere.

I handelslägenheten Sofielund, som är belägen utmed allmänna landsvägen genom Klefva, är poststation med namnet Klefva inrymd.

Ullene nämnes 1449. I folkspråket benämnes socknen Ulla. Skrifves numera Ullened. Namnets förra del har man ansett komma af Uller, en fornnordisk gud, under det slutordet ene är en form af det urgamla vini, betesmark. Alltså skulle Ullene betyda Ullers mark. Kasper Strömbäck yttrar om Uller i sitt arbete "Gamla Uppsala" (sid. 333) att han var jaktens gud samt den yppersta bågskytt och skidlöpare. Han åkallades för framgång vid tvekamp, hvarför han oftast säges varit tvekampens afgud o. s. v. Enligt andra uppgifter var han en stor trollkarl. Saxo Grammaticus, som benämner honom Oller, berättar, att han kom från Byzans (Konstantinopel) till Sverige, men blef ihjälslagen af danskarne. Han var så drifven i trollkonster, säger han, att då han skulle öfver hafvet betjänte han sig af en benknota, på hvilken han ristat galdrar, (trollsånger) och på så sätt korn han lika hastigt, som om han rott sig fram (Saxo Grammaticus Danmarks krönike. Översat af d:r Winkel Horn. Del I s. 67). Man må emellertid tillägga Uller hvilka egenskaper som helst, otroligt är ej att han såsom jaktens gudom i forntiden varit dyrkad i denna skogstrakt och att socknen efter honom fått sitt namn, liksom det närbelägna Odensberg efter Oden, Friggeråker efter Frigg o. s. v.

Efter Ullened ha åter personliga tillnamn uppkommit. Magister Petrus Gunnari Ullin som i slutet af 1600-talet var kyrkoherde i Floby, hade tagit sitt namn af denna sin födelsesocken.

Ulleneds socken har en areal af 0,20 kv.-mil och gränsar i nordväst till Edsvära och Vånga, i norr till Klefva, i öster till Gökhem, i söder till Sörby och i väster till Trevattna. Socknen består af 12 1/8 förmedl. hemman, däraf 5 13/16 skatte, 1 1/16 krono, 5 1/4 frälse. Folkmängden utgjorde vid årsskiftet 1916-1917, 304 personer.

Såsom förut nämnts, består socknen till stor del af skogsmarker. jordmånen har af gammalt ej ansetts såsom synnerligen fruktbar. I början af 1800-talet skrifver Lindskog: "I Ullene socken är sandblandad mylla i ensädesjord, som i torkår gifver ringa skörd. Utsädet är höstråg, litet vårråg och mäst hafra. Korn växer föga. Ängen består mäst af mossar, som gifva mycket, men magert hö. Hästarne såväl som nötkreaturen äro af denna orsak vanligen små och magra." Jordbruket har dock på senare tider här som annorstädes förbättrats, så att detsamma i de flesta fall nu står på samma ståndpunkt som de angränsande socknarnes. Inom socknen finnes icke någon större egendom.

Häradsallmänningen Gryten om 774,41 hektar är belägen i Ullened. Under namn af Gryti synes den redan vara nämnd bland allmänningsskogarne i bihanget till Västgötalagen från slutet af 12- eller början af 1300-talet. Gryt betyder i fornsvenskan småsten. och karaktäriserar Ullenedsbygden i allmänhet, som är ganska stenig. "Cronoparken Gryten" förmäler en riksdagsrelation af år 1760, "har tillförne varit nog medtagen, men sedan den åhr 1755 blifvit i förbud sätter och bevakningen utom dess råkat i säkrare händer, hvareffter ansenlig både grane- och löfskog upvuxit, så lofvar den nu all god framgång och tilväxt." I början af 1800-talet heter det om Gryten, att på dess norra sida fanns vacker och växtlig löfskog af björk och asp, jämväl någon ringa barrskog. Nu utgöres skogen dock öfvervägande af barrskog, indelad i lotter, af hvilka årligen afverkning sker till timmer och bränsle, som försäljes på auktion, hvarefter inkomsten fördelas på bäradet. Skogen vårdas af en bevakare (för närvarande Hugo Holmberg) bosatt på bostället Bolsbacken. (Detta namn kan antingen komma af bol, gård (gården på backen) eller af bål, emedan sådant fordom här kan ha varit tändt i form af vårdkase eller dylikt) detta boställe och Ulleneds korsväg står vid vägkanten en mindre sten, om hvilken sägnen berättar, att den skulle bevara minnet af att en drottning där på genomresa med sitt sällskap suttit och spisat.

Namnet Bjurum leder sitt ursprung från det fornsvenska djurnamnet bjur, som betyder bäfver, ett djur, som vistas och bygger vid sjöstränder. Slutstafvelsen um är en ombildning af hem, hvilket ord fordom hade en vidsträcktare betydelse än nu, ungefär såsom bygd i nutidens språk. Alltså är Bjurum detsamma som bäfverbygden, ett säkerligen för platsen betecknande namn, då den var omgifven af sjö och träskmarker, där bäfvern helt visst i riklig mängd förekommit. Bjurums socken bildades 1768 genom sammanslagning af de gamla socknarne Hänger och Mårby. Hånger (skrefs 1401 Hangar) anser Lindskog komma af angar, vik, emedan kyrkan legat vid en vik af Hornborgasjön; Mårby, som under äldre tider skrefs Moraby, härleder sig förmodligen af mo eller moras, betecknande platsens omgifning.

Moraby är nämndt redan 1260, då en viss Margareta Petersdotter bortdonerade en gård i samma socken till Gudhems kloster. Testamentet är affattadt på latin och lyder i öfversättning sålunda:

"I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Då jag Margareta, Peters i lifstiden dotter, vet, att intet är vissare än döden och intet ovissare än dödsstunden - ty människan vet icke sitt slut, såsom den vise säger, utan ofta när de sagt: frid och säkerhet, då plägar plötslig undergång komma öfver dem, stundom innan de gjort sitt testamente - då jag öfvertänkt detta, säger jag, samt därtill mycket annat och vill sörja för min själs salighet har jag i behaglig tid efter min makes vilja uppgjort ett testamente. I detta har jag med hans samtycke skänkt hans gård i Moraby jämte en mark silfver till klostret Gudhem. Och för mina synders förlåtelse har jag skänkt en mark lödigt silfver åt hvartdera af följande kloster, nämligen Warnhem, majoriternas (dominikanernas) och minoriternas (franciskanernas) kloster i Skara och klostret i Lödöse. Men för att inga ränkfulla anslag gent emot ofvannämnda kloster må uppkomma med anledning af denna min donation, har jag ansett denna testamentsurkund böra stadfästas genom bekräftelse med mitt och min makes sekret och sigill, i det jag vid risk af salighetens förlust kallar alla och en hvar till vittne, på det att ingen under något skäl eller förevändning må våga återkalla hvad af mig lagligen är bortgifvet. Detta afhandlades anno domini 1260. (Sv. DipI. 468. Öfvers. af H. Jungner)

Bjurums socken, hvars ytinnehåll är 0,30 kvadratmil, gränsar i norr till Härlunda, i väster till Vånga, i söder till Klefva, Ugglum och Gudhem samt i öster till Broddetorp. Folkmängden utgjorde vid årsskiftet 1916 - 1917, 521 personer.

Hemmantalet är för Hånger 8 3/4 förmedlat hemman, däraf 8 frälse och 3/4 skatte, och för Mårby 7 7/8 förmedlat hemman, alla frälse. Bland de senare äro dock inberäknade 1 ½ förmedlat, mtl Dagsnäs och Broderåsen, som i kyrkligt hänseende höra till Härlunda socken.

Hvad jordmånen inom Bjurums socken beträffar, består den på den s.k. Hångerheden af sandjord. Säden mognar här rätt tidigt. För potatisodling är jorden synnerligen tjänlig, och denna rotfrukt odlas också såväl här som i Mårby ganska mycket. I Hånger är marken eljest kuperad, så att torrare backar omväxla med mera fruktbara dälder. Skogsdungar af både barr- och löfträd förekomma mellan de odlade åkrarne. Gårdarne, som numera äro torp under godset, hafva i allmänhet små åbyggnader, omgifna af mindre trädgårdar med aplar och körsbärsträd. Vid Kilstorp i Hånger är ett större sandtag, där ortsbefolkningen hämtar sin mursand. Torfmossar finnas i närheten af Hornborgasjön, och användes torf rätt mycket till bränsle i trakten.

I Mårby består jordmånen likaledes af sandjord, äfvensom mossar. Fruktträdgårdar äro där sällsynta, antingen det nu beror på bristande skönhetssinne hos befolkningen eller om jordmånen härför ej är tjänlig; endast syrenbusken förekommer här och där kring de oftast på höjderna belägna stugorna.

I Mårby finnes en liten sjö, belagen mellan tvenne åsar, ur hvilken man sedan långliga tider uppbrutit stubbar och till och med kullblåsta trän. Huru dessa kommit dit är svårt att afgöra, såvidt man ej vill taga sin tillflykt till den förklaringen, att marken, under en förgången geologisk period varit skogbevuxen och sedan sänkt sig och bildat sjö.

På de numera odlade mossarne upprinner Bjurumsån, som flyter förbi St. Bjurums egendom och sedermera utfaller i Hornborgasjön. Bjurums socken stöter i öster intill denna sjö, som för öfrigt beröres af sju olika socknar. Här torde därför vara anledning att nämna några ord om denna märkliga träsksjö, som anses ha bildats under istidens sista skede, och sålunda tillhör den kategori, som benämnes isdämda sjöar.

Före sista sänkningen var sjön en mil lång samt på de flesta ställen 3-4 kilometer bred. Medeldjupet var något öfver 1 meter. Sitt tillflöde erhåller sjön genom den från sydost kommande Hornborgaån, under det att utloppet -utgöres af den på sjöns motsatta sida utflytande ån Flian.

Sjön har undergått upprepade sänkningar. Den första lärer ha inträffat redan 1802 och därtill anknyta sig några ännu fortlefvande intressanta uppgifter, skrifver en författare. (Rudolf Söderberg "En försvinnande sjö" i Göteb. Ht). Sjöns sankmarker voro då högst betydliga, och vattensjuka depressioner förbundo den med småsjöarna i grannsocknarne. Trakten ansågs osund till följd af sin fuktighet. Höst- och vårsådderna förstördes ofta genom nattfroster, dimmorna återkommo ständigt sommaren öfver, myggen var ett plågoris och farsoter kunde härja mycket svårt, särskildt frossan och smittkopporna. Dessa förhållanden gåfvo anledning till detta första sänkningsförsök och blefvo i det närmaste afhjälpta. Det var sålunda intet förvärfsbegär, som orsakade denna första obetydliga sänkning.

På 1870-talet undergick sjön åter en sänkning, hvilken åstadkom en förändring i det rika fågellif, som förut existerat i sjön. De fåglar som närmast drabbades af denna sänkning voro tranan, storspofven, ljungpiparen, grönbenta snäppan och brushanen. Genom samma sänkning förändrades madernas vadarfågellif högst betydligt medan själfva sjön genom vegetationens ökning blef gynnsammare för simfåglarna. Det är nu man märker en del nya arters inflyttning. År 1889 bosatte sig det första svanparet i sjön och för några år sedan uppgick antalet svanar till ett hundratal. Brunanden började uppträda efter 1880-talet och för omkring 20 år sedan inkom skrattmåsen. Den sällsynta svarta tärnan, som förut hört till sjöns bebyggare, lärer helt plötsligt ha försvunnit någon gång i midten af 1890-talet.

Vattenfloran (Sign  T. H-l: "Hornborgasjöns öde besegladt." Falk Tdg 1912) som år efter år tyckes utbreda sig på det Öppna vattnets bekostnad, är synnerligen artrik. De dominerande växtarterna äro emellertid här, liksom i de flesta andra insjöar, sjösäf (scirpus) och bladvass (phragmites), hvilka särskildt i södra delen af sjön, invid egendomarne St. Bjurum och Dagsnäs, bilda väldiga, mer eller mindre sammanhängande bestånd, formliga vasskogar, af ända till ett par kilometers mäktighet. Särskildt karaktäristiska för sjön äro de talrikt förekommande säfdungarne, mellan hvilka ringla sig naturliga kanaler, uppfyllda af näckrosor, nate och annan undervattensvegetation.

Fisket och jakten i sjön ha intill senare år varit utomordentligt gifvande. Sålunda berättas det, att man där i ett enda notvarp fångat icke mindre än 365 kg. brax, och en godsägare i trakten har uppgifvit, att han under sina jakter i sjön egenhändigt skjutit öfver 70,000 änder. Strax efter islossningen om våren steg vattnet förr i tiden hvarje år högt upp öfver de vidsträckta maderna i närheten af sjön, så att de öfverallt kunde befaras med ökstocken, och man bedref då ett särdeles lönande (ehuru tillika förödande) fiskafänge med ljuster och bloss. Det var en särdeles imposant anblick att under vårkvällarne längs stränderna rundt omkring sjön se det ena blosset intill det andra, ja, flera hundra bloss, sväfva öfver den vidsträckta vattenytan, skrifver en upptecknare af gamla minnen från orten.

Den senaste sjösänkningen har framkallat den skarpaste protest från naturvännernas sida, hvilka icke utan anledning anse, att genom försvinnandet af denna sjö, går ett stycke uråldrig svensk natur, beträffande såväl djur som växter, förlorat. Torrläggningen, genom hvilken man beräknat vinna ett jordområde af c:a 2,000 tunnl., har tillgått på så sätt, att man tvärs öfver sjön mellan dennas inlopp och utlopp uppmuddrat en djup ränna hvarjämte man betydligt fördjupat utloppet, ån Flian.

Pastoratets kyrkor

Vi måste dela upp skriften varför jag hänvisar till Kyrkorna och Presterna.

Den gamla sätesgården Sjögerås

Sjögerås är ett gammalt herresäte i Klefva socken, hvars namn träder oss till mötes redan under medeltiden. Namnet är synbarligen sammansatt af orden sjö och ås, antydande gårdens belägenhet på en ås vid den forna sjön, nu odlad mosse. Under äldsta tider skrefs namnet Syögeraas och på 1500-talet Siöghraas och Siögeråss.

Sjögerås.

I slutet af 1300-talet ägdes Sjögerås af riddaren och lagmannen i Västergötland Gustaf Magnusson af släkten Tre rosor. Enligt ett bref, dateradt Sjögerås den 3 april 1391, sålde Harald Dyækn och Hanus Olafsson för 70 mark gängse penningar till Göztaf Magnusson tvenne gods, nämligen Ragnildatorp i Källby och By i Skarstads socken. År 1401 blef Gustaf Magnusson lagman i Västergötland, enligt ett bref dateradt Skara samma år, och år 1413 höll han tillsammans med biskop Brynolf i Skara m. fl. räfsteting å konung Erik XIII:s vägnar i Vartofta härad. Tisdagen efter Sankt Petri dag i fastan år 1425, då häradsting hölls i Gudhem, var han äfven närvarande. Gustaf Magnusson var äfven riksråd. Enligt en uppgift var han gift med Mæritta, dotter till riddaren Jöns Knutsson och hans husfru Bengta på Skofteby i Kinnefjärdings härad. Dottern Bengta Gustafsdotter var gift med Anders Knutsson Öra, som skref sig till Sjögerås och var häradshöfding i orten på 1430 och 40-talet. Släkten förde, som namnet angifver, ett Öra i sitt vapen. Af hans döttrar var Märta Andersdotter Öra till Sjögerås gift med Bengt Gunnarsson Gylta till Påtorp riksråd och lagman i Västergötland 1440. Bengta Andersdotter Öra till Sjögerås var död 1506, då en arfstvist förekom mellan hennes systerson Peder Bengtsson Gylta och Lindorm Brunsson till Bronäs. Gården öfvergick till sonen Knut Andersson Öra som år 1463 utfärdade morgongåfvobref å Sjögerås för sin hustru Birgitta Mårtensdotter Svan Men då han snart dog gifte änkan år 1467 om sig med Lindorm Björnsson Vinge, riksråd och lagman i Västergötland åren 1481-1498. I början af 1480-talet var han äfven höfvitsman på fästet Öresten och lät gripa ledarne af ett uppror bland bönderna i Marks och Kinds härader. Därvid hände, att en af dessa, Olof Hylta, blef dödad. Af Sten Sture jämte flera rådsherrar och frälsemän blefvo upprorsstiftarne (1486) dömda till stegling och egendomsförlust, men blef Lindorm Björnsson fritagen från allt ansvar för den dödade Olof Hylta Sjögerås ärfdes af sonen, väpnaren, sedermera riksrådet

Knut Lindormsson Vinge, som bodde där till sin död 1520, då han stupade i slaget vid Bogesund. Hans änka Margareta Månsdotter Natt och Dag (enka efter Erik Jönsson Tre Rosor) på Sjögerås nämnes år 1534, då en tvist afdömdes mellan henne och fru Anna på Vinstorp (nuv. Vinsarp i Dalum) angående några tomter i Hålöga, Gökhems socken. År 1528 hade Margareta Månsdotter hela Klefva socken i förläning. Hon skall ha dött barnlös.

Arvidt scriffvere på Sjögerås nämnes år 1554 i bouppteckningen efter biskop Sven Jacobi i Skara. Han hade nämligen ett par oxar, "gille oxer, en är huitbrokett, then anndre suart och huit", på lega för att utfodras. Denne Arvid är möjligen identisk med konung Gustaf I:s fogde öfver indragna kyrko- och prebendehemman i Elfsborgs län Arvid Skrifvare. Konungen tillskref honom 1553 med begäran om att han skulle skaffa gåfvobref på en del gårdar, biskop Sven hade för afsikt att skänka konungen, hvilket han också gjorde. Han torde dock knappast ha varit ägare af Sjögerås utan blott bebott gården, som sannolikt fortfarande var i släkten Natt och Dags ägo. Sålunda nämnes

Johan Åkesson Natt och Dag till Göksholm och Sjögerås gift med Margareta Axelsdotter Bielke, som dog 1588 på Kaflås. Bland adeln förseglade han Gustaf I:s testamente samt förde Ölandsfanan vid nämnde konungs begrafning. År 1570 var han redan död. Sonen Åke Johansson, gift med Kjerstin Valle, skref sig äfven till Sjögerås, men genom gifte med dottern Ingeborg Johansdotter Natt och Dag öfvergick gården till ryttmästaren

Göran Nilsson Posse. Liksom sin kusin Göran Knutsson Posse till Hellekis är han mycket omtalad under de stridigheter som voro rådande i landet under hertig Karls och Sigismunds tid. En stor del af västgötaadeln hade längre eller kortare tid tjänstgjort vid Johan III:s hof och af denne konung fått röna mycken välvilja genom förläningar m. m. Så hade Göran Posse blifvit utnämnd till konungens hofjunkare o. s. v., och för de bevisade välgärningarna var västgötaadeln varmt fästad vid såväl Johan III som tronföljaren Sigismund. Då hertig Karl sommaren 1597 ville med krigsmakt afresa till Finland för att afsätta de af Sigismund tillsatte ståthållarne samt tvinga finnarne att svära honom trohet som riksföreståndare, satte sig västgötaadeln däremot, och då Göran Posse härvid något hårdt svarade hertigen "tog denne honom i axeln och lät insätta honom i tornet". Påföljande år blef Posse af hertigen beskylld för att han anstiftat buller i Västergötland, hållit möten samt uppläst ett föregifvet bref från konung Sigismund samt uppfordrat västgöta ryttare att med uppsträckta fingrar svärja, att de ville förfölja hertigen. I slaget vid Stångebro 1598 stod Göran Posse på Sigismunds sida och anförde hans högra flygel, i början, som det heter, med mycken framgång. Sigismund måste, som bekant, i detta slag vika och Göran Posse blef sedermera fängslad och förd inför hertigen, som dock benådade honom till lifvet, enligt uppgift på en inflytelserik frändes förbön. Dock fick han jämte sin kusin Göran Knutsson utstå en mer än fyraårig hård fångenskap. År 1603, samma år som han frigafs, har han i Magdalena Bondes visbok antecknat: Heilf heiliger Heiland fridh inns Vaterland (hjälp, helige frälsare, fäderneslandet till enighet). Samma år på hösten blef han af hertigen åter misstänkt för stämplingar, hvarför han tillsammans med sin förutnämnde kusin flydde öfver Köpenhamn, där han blef väl mottagen af konung Kristian IV, till Polen. Här åtnjöt han stor ynnest hos konung Sigismund, ehuru denne katolskt sinnade monark icke gillade hans ståndaktighet i den lutherska läran. Efter flykten förklarades Göran Posse biltog, och hans gods indrogos, men återlämnades dessa senare efter ans död till arfvingarne af konung Gustaf II Adolf. Hans dödsår är icke med visshet kändt, men torde det inträffat omkring 1616, och man förmodar, att han blifvit begrafven i Mariakyrkan i Danzig. Hans maka Ingeborg Johansdotter Natt och Dag dog år 1598, förmodligen på Sjögerås, och blef begrafven i Skara domkyrka. Ehuru Göran Posse af sina motståndare, som ansågo hans trohet mot konungen som hans största fel, med hätskhet klandrades, beskrifves han af andra såsom ridderlig och för sin tapperhet afhållen samt nämnes såsom en myndig riksdagsman. Under landsflykten författade han tillsammans med Sigismunds sekreterare Georg Borastus skriften "Hertig Karls slaktarbänk". Dottern Anna Posse förde Sjögerås till sin man öfversten Erik Hansson Soop, som skref sig till Bjurum, Sjögerås och Säfstaholm, (om honom se under Bjurum). Anna Posse blef tidigt utan moder och saknade äfven faderns stöd sedan denne flytt till Polen och uppfostrades därför af en anförvandt, Axel Oxenstiernas moder. Hon synes efter bilden å grafmonumentet i Skara domkyrka att döma haft ett fördelaktigt yttre. År 1622 trädde hon i äktenskap med dåvarande löjtnanten vid Västgöta ryttare Erik Soop och bosatte sig på Bjurum. Då mannen på grund af de oroliga tiderna oftast låg ute i fält, fick hon, ehuru svag till hälsan, ensam sköta om den betydande förvaltningen af Bjurum, Sjögerås m. fl. större gårdar. Efter Erik Soops död 1632 synes hennes sträfvan ha inriktat sig på att skaffa sin aflidne make en i allo värdig hvilostad. I ett bref till Kristoffer Ekeblad, dateradt Sjögerås tomasmesseafton 1633, säger hon sig hafva "aktadt att låta måla sin dygdrika mans och mina anor i domkyrkokoren i Skara" och beder därför få tillförlitliga afbildningar af släktvapen, som hon visste Ekeblad ägde. År 1637 lät hon uppföra det praktfulla Soopska grafmonumentet i Skara domkyrka. Hennes dödsår är icke angifvet, men som äktenskapet var barnlöst och således inga bröstarfvingar funnos, öfvergick Sjögerås till hennes mödernesläkt Natt och Dag. Sålunda ägdes gården 1648 af hennes kusin friherre

Åke Axelsson Natt och Dag, - död år 1655 - ehuru han icke synes ha skrifvit sig till Sjögerås. Äfven nämnes hans maka i andra giftet fru Anna Cruus på 1670-talet såsom boende på Sjögerås. Hon nämnes i samband med att Jonas Nic. Bergius då förordnades till hennes "hofpredikant". Anna Cruus var dotter till landshöfdingen Jesper Andersson Cruus och hade före sitt giftermål med Åke Axelsson varit kongl. hofjungfru, och firades.deras bröllop på Stockholms slott den 2 febr. 1653. Åke Axelsson, som innehade många höga tjänster, dog 1655 och ligger begrafven i Göksholmsgrafven i St. Mellösa, Nerike. Sonen (i första giftet)

Åke Åkesson Natt och Dag skref sig bl.a. egendomar äfven till Sjögerås. Han dog ogift 1676 i Paris. Hans syster Barbro Natt och Dag synes ha fört gården till sin man i andra giftet friherre Knut Kurck, ty han skref sig till Sjögerås m. fl. andra gårdar. (Anrep uppgifver visserligen i "Svenska adelns ättartaflor" Sjögerås i Värmland, men denna gård innehades då af släkten Bagge af Söderby, hvarför det otvifvelaktigt är Sjögerås i Klefva som härvidlag afses). De båda makarne voro kusiner och som giftermålet skett utan konungens tillstånd, väckte det mycket buller. Kurck dömdes att böta 2,000 daler silfvermynt till fromma ändamål och måste göra afbön, hvarförutom prästen, som vigde dem, blef afsatt, men fick i stället af baron Kurck tvenne bondehemman på lifstid. Kurck var en högt betrodd man. Sålunda var han riksråd, landshöfding i Västmanland, häradshöfding i Nerike och sedermera i Västerbotten med dess lappmarker, president i Svea hofrätt o. s. v. Huruvida han någon tid bott eller vistats på Sjögerås är ovisst. Han dog år 1690 på Hedensö och ligger begrafven i Näshulta kyrka i Södermanland. Hans fru Barbro Natt och Dag ligger jämte sin förste man begrafven i Österhaninge kyrka i Södertörn. Med frih. Kurck hade hon inga barn ehuru det heter att hon "aderton gånger varit hafvande". Med sin förste man baron Claés Hansson Bielkenstierna hade hon dock flera barn och bland dem dottern Elsa Ebba, som blef gift med landshöfdingen friherre.

Leijonhufvuds och Bielkenstiernas vapen i Klefva kyrka.

Axel Gabriel Leijonhulvud, hvilken enligt reduktionsjordeboken 1685 var ägare af Sjögerås med underlydande gårdar. Ännu 1696 är han upptagen som ägare. Fru Elsa Ebba dog 1675 i Stockholm och blef begrafven i Riddarholmskyrkan på den plats, där sedermera Bernadottska konungagrafven blef inrättad. Med henne hade han dottern Christina Ebba, gift andra gången (1705) med hofrättsrådet friherre Hans Georg Strömfelt, hvilken år 1725 nämnes som ägare till Sjögerås, hvilken gård han redan under svärfaderns lifstid erhållit, enär denne senare dog först år 1732. Friherre Strömfelt hade varit hofjunkare hos änkedrottning Hedvig Eleonora och var 1718 lagman i Skaraborgs län. Han dog år 1733. Möjligen har Sjögerås därefter en tid innehafts af sonen presidenten

Carl Harald Strömfelt, död 1775, - han har nämligen skänkt en kalk med sitt och sin frus Sophia Fredrika Sparres vapen till Klefva kyrka - för att därefter troligen genom köp ha öfvergått till

Borgmästaren Sundblad, som 1749 var ägare till egendomen i fråga.

Generalmajoren Carl Georg Lillie var 1774 enligt jordeböckerna ägare af Sjögerås. Han var två gånger gift, först med Margretha Stenbock (hvarigenom han äfven kom i besittning af Bjurum), sedan med Eva Catharina Fock. Han dog år 1782 och Sjögerås har förmodligen nu jämte Bjurum öfvergått till sonen

Brynte Lillie, som sedermera försålt gården till major Backman, med hvars fru Helena Creutz hans styfmoder Eva Fock stod i ett aflägsnare släktskapsförhållande.

Majoren Carl Philip Backman, gift med grefvinnan Maria Charlotta Helena Creutz, var i början af 1800 talet ägare af Sjögerås. Karaktärsbyggnaden med tvenne flyglar, betecknas 1813 såsom ny och hade troligen af honom uppförts. Den synes sedermera ha brunnit, ty i början af 1860-talet talas det om de på en ny plan uppförda boningshusen. Under hans tid fanns vacker skog af gran, björk, al och asp på gården. En kvarn med två par stenar omnämnes äfven

Fältkamreraren 0. G. Roos, gift med Ulrica Eufrosyne Köppel, ägde Sjögerås under åren 1838-1856.

Frans Joh. Nordgren, gift med Anna Charlotta Lundahl, blef ägare af Sjögerås 1862. Han anlade ångbränneri på gården.

Brukspatron Alexander Ählström, gift med Hedvig Sofia Hanström, ägde gården från 1866-1874. Han uppförde ångsåg och lät afverka och såga den mesta skogen på gården.

Sedan 1874 var Johan Peter Stickler, gift med Elvira Rosalie Kindstrand, ägare af Sjögerås.

Possessionaten Anders Robert Stenbeck, gift med Beata Fredrika Homeijer, blef 1879 ägare af gården, som omkr. 1890 samtidigt ägdes af Alfred Wingqvist och Hans Lundberg. Grosshandlanden Karl Gustaf Granström, gift med Sofia Teresia Borgström, var sedan 1896 en lång följd af år ägare af Sjögerås. Han vistades dock endast tidtals på egendomen, som sköttes af förvaltare. Bland dem märkes Svanström, som dog under sin vistelse på Sjögerås samt Carl Grönwall, en framstående jordbrukare, under hvars tid gården stod högt beträffande såväl jordbruk som kreatursskötsel. Sjögerås innehades sedan några år af

Granströms måg John Herlitz, som lät grundligt restaurera hufvudbyggnaden. Genom köp eller byte öfvergick gården 1909 till nuvarande ägaren grosshandlanden Carl August Nilsén.

Af bihanget till västgötalagen att döma synes Sjögerås under äldsta tider utgjordt en särskild socken med egen kyrka. Lämningar efter hvad man antagit ha varit en sådan samt efter en kyrkogård ha också anträffats vid gräfningar på platsen. (Se vidare härom under rubr. "Pastoratets kyrkor.").

Sjögerås utgör för närvarande 2 ¼ mtl, däraf 1 mtl frälse säteri med underlydande ¼ mtl Karlstorp, ½ mtl Stora Hästhagen samt ½ mtl Lilla Hästhagen. Totalarealen är 1,213,5 har, däraf 650 åker, 13 äng, 390,5 betes- och skogsmark, 60 hvitmossar samt 100 torpjord.

En sägen torde här förtjäna anföras, nämligen att flera gårdar i Klefva socken fordom hört under Sjögerås. En ägare till godset hade emellertid på något sätt förbrutit sig mot kungen och blef dömd till döden, men benådades på det villkor, att han skulle erlägga en riksdaler för hvarje dag, han ytterligare fick lefva. Detta belöpte sig emellertid till så mycket penningar, att han efter hand måste sälja den ena efter den andra af de underlydande gårdarna. Troligen hänsyftar denna sägen antingen på Göran Posse, som stod på fientlig fot med Karl IX, eller också på Knut Kurck, som fick böta en på den tiden ansenlig summa för sitt förmenta otillbörliga giftermål.

Sjögerås har upprepade gånger varit hemsökt af eldsvåda. Så brann 1870 hufvudbyggnaden, som var av trä och i två våningar, ett par tiotal år senare mejeriet, därefter en af flygelbyggnaderna samt den nyuppförda utgården Marieberg och nu senast år 1914 ladugården. Denna sistnämnda eldsvåda hade uppkommit på så sätt, att några barn af okynne gjordt upp eld i en torflada. I den brändas ställe har emellertid nu uppförts en vida större och tidsenligare ladugård.

Efter branden 1870 uppfördes nuvarande hufvudbyggnaden. Den är af trä i två våningar och utvändigt reveterad. Dess ena sida har på midten ett rundt kreneleradt torn, af ungefär samma höjd som byggnaden i öfrigt, och genom hvilket en ingång från trädgården leder. Hufvudingången på främre sidan skyddas af en större glasveranda. Förstugan utgöres, sedan sista restaurationen, af en större hall med bänkar kring väggarna och en öppen spis i ena hörnet. Härifrån leder trappuppgången till öfra våningen, från hvilken är en fyrkantig öppning i hallens tak, rundtom försedd med barriér. Denna liksom trappuppgången är målad i högröd mahogny. Samtliga rum äro höga och ljusa samt försedda med elektriskt ljus och värmeledning.

Ett större ångmejeri uppfördt af tegel, finnes på gården. Äfven finnes sedan 1916 elektrisk kvarn, där säd till förmalning mottages från den kringliggande orten. Ganska stor trädgård finnes, som under gynnsamma år ger god afkastning. År 1908 uppfördes i parken, ej långt från gården, en folkskola, där såväl barnen från Sjögerås, som från nedre Klefva socken i öfrigt, åtnjuta undervisning.

Stora Bjurum och dess ägare.

Stora Bjurums anor gå mycket långt tillbaka i tiden och bland dess ägare påträffas flera historiskt bekanta namn.

Riksrådet och riddaren Karl Ormsson Gumsehufvud gaf den 18 juni år 1431 sin hustru Ingeborg Bengtsdotter i morgongåfva "Biureem i Moraby socken Gudhems härad med 4 landboar och Bronaes by". (Karl Ormsson, som dog 1441, synes tre gånger ha varit gift. Som hans första hustru uppgifves Märta Gregorsdotter, därefter ofvannämnda Ingeborg Bengtsdotter och slutligen omtalas hans änka Cecilia år 1449 till drottning Katarina sålde åtskilliga gårdar i Vartofta härad, som hon erhållit i morgongåfva). På Bjurum utfärdade nämnde Karl Ormsson år 1439 stadfästelsebref på sin broders Fyæller Ormssons gåfva till Sankt Katarina kloster i Skara, bestående af gården Hof i Broddetorps socken.

Karl Ormssons dotter Katarina Gumsehufvud ingick år 1438 förmälning med konung Karl VIII Knutsson (Bonde) och synes godset sedermera tillfallit henne i arf efter fadern. Drottning Katarina beskrifves såsom en fager och mild kvinna, hvilken med sitt glädtiga sinnelag ofta skingrade sorger, som fördystrade konungens lif. Hon rycktes bort af pesten år 1450. De kungliga makarna hade tvenne döttrar, Kristina Bonde, gift med riksrådet Erik Eriksson Gyllenstjerna, som dog år 1477 och äfven skref sig till Bjurum, samt Magdalena Bonde, (död 1495), hvilken i sept. 1466 i Nyköping ingick äktenskap med

Ivar Axelsson Tott, som härigenom blef ägare till Bjurum. Han var son till ett danskt riksråd och jämte sina bröder nämnes han ofta under Karl Knutssons och Sten Sture den äldres tid. I sin lyckas dagar var han en mäktig och övermodig man, men fick sluta sitt lif fattig och föraktad i Danmark år 1487. År 1491 öfverlät Ivar Axelsson Torr, som var gift med Kristina Eriksdotter Gyllenstierna, en systerdotter till Ivar Axelssons maka. Han blef mördad vid jultiden 1492, då han satt till bords i Bosgården i Frölunda i dåvarande Örestens län. Mördaren var en bonde, som af Hans Tott stämts till nästa häradsting för horsbrott och stöld. Han hade berett sig tillfälle att under den mörka vinterkvällen bestiga taket å den ryggåsstuga, där Hans Tott uppehöll sig, och med en knif sönderskära pergamentet i takfönstret och genom det däri öppnade hålet afskjuta en pil, som dödade Hans Tott, där han satt och spisade kvällsvard med sin broder Bengt och andra personer. Han blef med stor högtidlighet begrafven i högkoret i Skara domkyrka, där hans synnerligen vackert huggna grafsten ännu finnes att se. Sonen, den berömde riddaren

Åke Hansson Tott, skref sig till Bjurum och kallades på grund af sin tapperhet i striderna mot danskarne "Danmarks gissel". I början af 1500-talet utnämndes han till höfvitsman öfver hela Västergötland. I ett bref, dateradt Bjurum den 1 dec. 1501, tillskref Åke Hansson riksmarsken Svante Nilsson Sture om lugn å Västgötagränsen samt konung Hans väntade ankomst till Varberg vid jultiden; konungen skulle "drykka ther jwll", som det hette i. brefvet. År 1502 nämnes han som höfvitsman på Öresten, då nämnda slott af prins Kristian intogs och afbrändes. Större delen af besättningen jämte herr Åke Hansson kom dock efter tappert motstånd därifrån med lifvet. Efter det Svante Sture år 1504 blifvit riksföreståndare, var Åke Hansson höfvitsman öfver Vartofta härad och synes då ha bott på den gamla kungsgården Ettak i Velinge socken.

Om honom heter det:

"Af allmogen i Västergötland liksom i hela vårt land var han högt uppburen för sitt mod och sin tapperhet och för sitt sannt fosterländska sinnelag. Så mycket större blef sorgen i vårt land, då hjälten den 27 aug. 1510 vid ett infall i Skåne råkade ut för ett försåt i Fantehulet nära Örkelljunga, och i striden där mot ståthållaren Tyge Krabbes öfverlägsna trupper, sjuk som han var, dukade under för öfvermakten och dödades. Äfven fienden värderade högt den ädle, ridderlige hjälten. Med stor högtidlighet lät Tyge Krabbes fru, Karin Nilsdotter Rosenkrantz, fira hans begrafning i dominikanermunkarnes klosterkyrka i Helsingborg. Tre år efter hans död pryddes hvalfvet i Skara domkyrka med latinska verser, som förhärligade den fallne hjälten och vittnade om den djupa sorg, som hans oväntade bortgång överallt i landet framkallat. Inskriptionen som bekostades af Åke Totts systrar, finnes numera ej kvar.

Hans gods ärfdes af hans systrar, och tillföll Bjurum nu Karin Hansdotter Tott, som bodde därstädes jämte sina män, ty hon var tre gånger gift. Första gången med

Anund Jönsson Ulfsax till Hårdinge och Björnö i Småland, som dog år 1520

Andra gången med amiralen och riksrådet Harald Knutsson Soop, död 1528, och för tredje gången med Olof Persson Örnefot som efter undertryckandet af västgötaherrarnas uppror för sina förtjänster af konung Gustaf I utnämndes till ståthållare på Leckö och lagman öfver en del af Västergötland. År 1541 erhöll han av samme konung frälse- och sköldbref samt rättighet att behålla under frälsefrihet de talrika gods, han bekommit genom sitt gifte med Karin Hansdotter Tott. Af tacksamhet härför skänkte han konungen några af sina gods. Han stod i spetsen för en afdelning af västgötahären i striden mot Nils Dacke. Efter Olof Perssons död öfvergick Bjurum till styfsonen, riddaren och riksrådet

Åke Haraldsson Soop, gift med Britta Posse. Sonen

Hans Åkesson Soop skref sig till Holltorp och St. Bjurum. För sin lärdom och sitt behagliga väsen blef han år 1590 konung Johan III:s hofmarskalk och vann i hög grad dennes ynnest. Såsom hofmarskalk bekom han ett efter den tidens förhållanden rikligt underhåll. Sålunda förordnade konungen, att han årligen skulle erhålla 25 daler i penningar, två äreklädningar af siden samt foder åt och besoldning på fem hästar, i likhet med konungens hofjunkare. Dessutom hade han rätt att få från den kungliga ölkällaren till frukostöl dagligen 1½ kanna och till middags- och aftonmåltid 8 kannor. - Under Karl IX:s och Gustaf II Adolfs tid var han riksråd.

Han var gift med Elin Kagg samt dog år 1619. Hans son, den bekante öfversten vid västgöta kavalleri

Erik Hansson Soop, blef därefter innehafvare af Bjurum. Han räddade vid ett tillfälle Gustaf II Adolfs lif, hvilken räddningsbragd är framställd på en alabastertafla å det praktfulla Soopska grafmonumentet i Skara domkyrka. Platsen för denna räddning är dock oviss. Enligt äldre uppgifter skulle den skett i slaget vid Stuhm år 1629, men enligt senare forskningar har det visat sig, att Erik Soop med sina västgötaryttare då befann sig hemma. För sin tapperhet i slaget vid Dirschau 1627 blef han vid riksdagen samma år slagen till riddare. Då Gustaf II Adolf år 1630 landsteg i Tyskland förde Soop befälet öfver åtta kompanier västgötar till häst. Han dog år 1632 till följd af de sår han året förut erhållit i slaget vid Breitenfeld. Erik Soop ligger jämte sin fru, Anna Posse, begrafven i koret i Skara domkyrka.

En sägen berättar, att då öfverste Soops lik skulle föras den drygt halfannan mil långa vägen från Bjurum till Skara, stodo underhafvande parvis uppställda med vissa mellanrum, ända från hufvudbyggnadens trappa till ingången af kyrkan, för att med tända facklor upplysa vägen, där sorgetåget under den mörka kvällen skulle gå fram.

År 1637 lät fru Soop uppsätta ett ståtligt grafmonument öfver sig och sin man i Skara domkyrka. Monumentet är förfärdigadt af Pieter de Keyser i Amsterdam. Det är utfördt i svart- och hvitådrig marmor samt alabaster och består af en af åtta doriska pelare uppburen prydlig arkad, därunder Soop iklädd rustning jämte fru uthuggna i alabaster i kroppsstorlek hvila. Framför pelarna stå tvenne större stoder, föreställande Mars och Minerva med deras attributer. Framför monumentet och omgifven af ett konstnärligt utfördt järnskrank är Erik Soops kista af tenn placerad.

Enär äktenskapet var barnlöst tillföll Bjurum brodern

Matts Hansson Soop, riksråd 1627, utnämnd till friherre 1651 och död 1653. Han var först gift med Anna Gyllenstjerna och sedan med Elisabeth Oxenstierna. Bjurum öfvergick därefter till sonen generalguvernören.

Gustaf Mattsson Soop, gift först med Märta Horn och sedan med Kristina Soop. Han skall ha ägt icke mindre än nio svenska adelsgods och benämndes därför vanligen "rike Soopen". Han skall äfven ha uppfördt den nuvarande slottslika hufvudbyggnaden, dock endast till en vånings höjd, men hvilande på en ovanligt hög stenfot eller källarvåning, hvilken åter anses vara af betydligt äldre datum. Soop afled 1679, och genom giftermål med dottern Margareta Soop kom öfverstelöjtnanten grefve

Carl Otto Stenbock i besittning af Bjurum. Han afled 1697 och ligger jämte sin maka begrafven i Soopska grafven i Skara domkyrka. Godset innehades sedan af dennes söner, först af ryttmästaren grefve

Carl Carlsson Stenbock, gift först med Eva Zelow och sedan med A. E. Ulfsparre samt död 1723, och därpå af majoren

Erik Carlsson Stenbock, som erhöll detsamma genom arfskifte år 1719. Året före hans död hade till Bjurum ankommit ett par "pigor" från Främmestad, hvilka förde ett svårt religiöst oväsen, enligt dåvarande kyrkoherde Holmvalls till domkapitlet afgifna berättelse. Stenbocks maka, Margareta Clerck, blef så gripen af deras separatistiska läromeningar, att hon vid sin mans död år 1739, utan föregående tacksägelse, ringning eller jordfästning, lät insätta hans likkista i koret i Skara domkyrka. Först efter långa rättegångar och Göta hofrätts utslag lät hon år 1742 beveka sig till att på vanligt sätt jordfästa sin man i kyrkan. Makarne Stenbocks äktenskap var barnlöst, hvadan Bjurum nu öfvergick till brorsdottern Margareta Carlsdotter Stenbock, som genom gifte år 1743 förde detsamma till mannen majoren och riddaren

Carl Göran Lillie, hvilken skall ha byggt på andra våningen på hufvudbyggnaden samt dessutom byggt om och förbättrat egendomen betydligt. Han dog år 1782 och ligger jämte sina båda hustrur, Margareta Stenbock och Eva Cath. Fock, begrafven i Bjurums kyrka, som blifvit af honom uppförd år 1768. Han efterlämnade icke mindre än fjorton barn och den äldste af sönerna,

Brynte Lillie, född 1751, öfvertog nu godset. Han var först gift med Amalia Odhelius och sedan med en fröken Wallenstråle. Han afled 1821 och Bjurum kom nu åter i släkten Soops ägo, därigenom att majoren och riddaren

Gustaf Carlsson Soop tillhandlade sig detsamma och flyttade dit med sin familj år 1829. Han var gift med friherrinnan Sofia Beata Lagerfelt och afled den 25 febr. 1832 på det gamla fädernegodset. År 1836 blef brukspatron

Sven Fredrik Selander ägare af St. Bjurum, som han redan 1839 sålde till hofkamreraren

Pehr Johan Forsselius, prostson från Mjöbeck. Hans moder blef omgift med den bekante prästmannen J.0. Hoof, som under de första åren af äktenskapet förde ett stormigt lif och förslösade hustruns förmögenhet. För att i någon mån hålla styfsonen Pehr Johan skadeslös för sitt förlorade mödernearf påstås Hoof ha skänkt honom manuskriptet till sin postilla, som på 1820 talet utgafs. "Sin ganska stora förmögenhet grundlade Forsselius med Hoofs predikningar och förkofrade med - brännvin, nämligen som brännvinsbrännare", heter det i en minnesteckning Forsselius sålde 1857 Bjurum till tre skåningar, af hvilka

Paul Jönsson sedan utlöste de andra och blef ensam ägare. Före hans tid var den brukningsbara arealen ej stor, blott några hundra tunnland, men genom mossodlingar tillökte han densamma, så att för närvarande omkring 1,500 har äro under plog. Större delen af godset var öfverlämnat till bönder, hvilka voro underkastade ett hårdt system och stodo under en s.k. fogdes befallning. Förhållandena blefvo dock härutinnan ändrade sedan Jönsson kom till Bjurum. Vid hans död, som inträffade 1892, öfvertogs godset af sonen.

Bjurums herrgård ritad af Helgo Zettervall.

Alfred Jönsson, som innehade detsamma till sin död 1914. För närvarande tillhör Bjurum hans sterbhus och förestås af änkefru Thyra Jönsson, född Boström.

Hufvudbyggnaden af sten och i två våningar, utom källarvåningen, har ett vackert läge på en holme omfluten af Bjurumsån och dit en bred och ståtlig allé leder från allmänna landsvägen mellan städerna Falköping och Skara. Som förut nämnts, anses hufvudbyggnadens undre våning vara uppförd under senare hälften af 1600-talet af Gustaf Mattsson Soop, under det att källarvåningen på grund af en där befintlig murad spis med en egendomlig pelare af huggen sten, anses förskrifva sig ända från slutet af 1400 eller början af 1500 talet. Öfver portalen synes en kvinnobild i romersk stil, antagligen ditsatt af blott dekorativa skäl, men som påstås föreställa Margareta Stenbock, och omedelbart öfver ingången en mindre mansbild, som skall föreviga en af Lilliernas drag, och väl då majoren C. G. Lillie, som 1757 efter en svårare eldsvåda lät reparera och påbygga slottet. Öfver ingången läses följande latinska inskription: Coelesti gloria luci meo summo beatæ, hvilket ungefärligen torde kunna öfversättas med: Ära vare det himmelska ljuset, som åtnöjes, då jag gör mitt bästa.

År 1870 under Paul Jönssons tid undergick byggnaden åter, både till det yttre och inre, en omfattande restauration efter ritning af arkitekten Helgo Zettervall. I sitt nuvarande skick är den till det yttre prydd med tornlika hörn och midtelpartier samt räknar utom kök och vestibuler 26 rum, däribland den storartade riddarsalen med nio fönsterlufter och mätande i kvadrat omkring 35 fot.

Den slottslika byggnaden är omgifven af en synnerligen vacker trädgård, hvars ytinnehåll uppgifves vara omkring två har. Trädgården är, som nämnts, omfluten af ån, hvilken här och där gör inskärningar, bildande dammar, på hvilka näckrosbladen i tusental simma. Öfver ån äro på åtskilliga ställen små broar anlagda. Förutom fruktträden, som äro en fröjd för ögat, då de stå i blom, finnas allehanda buskar och prydnadsträd. Så står där en gammal egendomlig gran, enligt uppgift den enda kvarvarande af trenne sådana planterade af major Lillie - en för honom själf och en för hvardera af hans båda hustrur. Under jättelika almar stå tre dopfuntar, som troligen ditförts från ortens raserade kyrkor.

Af dessa är en 90 cm. hög och 65 cm. vid, öfverdelen är anmärkningsvärdt hög och består orneringen af endast tvenne rundtom löpande repstafslinier. Dopfunten n:r 2 är 55 cm. hög, 51 cm. vid och prydd med ett stiliseradt växtornament markeradt af tvenne repstafslinier. N:r 3 mäter, ehuru liksom den föregående något nedsjunken i marken, i höjd 65 cm. och i vidd 72 cm. Dess öfverstycke prydes rundtom af i grof stil utförda djurbilder, hvilka i olika ställningar sammanförda bilda ett ornament. En fjärde dopfunt, 56 cm. hög och 64 cm. vid, är uppställd i närheten af byggnaden. Den saknar ornering och på densamma är fotstycket fyrkantigt.

En fyrkantig grafhäll, enl. uppgift från Hänger, är upplagd i trädgården. Därpå läses: ION ES BERG BRIGITTA 0. D. samt årtalet 1757. Dessutom märkes en på en trästolpe uppsatt solvisare från år 1608 med den något egendomliga inskriften: Recht ont slecht er ... alt mich Herre.

Framför byggnaden äro fyra "kärrebyssor" (kanoner) uppställda, vid något tillfälle inköpta från Karlsborg af patron Jönsson och uppehållande gårdens traditioner, som enligt sägnen i forntiden skulle varit befäst.

På gården finnes ett större bränneri, mejeri, poststation och diversehandel. Elektrisk kraft och belysning från den förbilöpande ledningen Trollhättan - Falköping är öfverallt, där så tarfvas, installerad.

Stora Bjurums gods innefattar hela Hångers och Mårby socknar samt äfven några mindre hemmanslotter i Klefva, utgörande tillsammans öfver 15 hemman med en totalareal af omkr. 3,000 har. Under godset lydande gårdar äro bl. a.:

Bronäs, fordom en by och bestående af hemmanen Backgården, Gatan, Källegården, Millomgården, tillsammans 1 mantal.

Bokstena, ½ mtl "Buksten i Hångers socken" hörde i slutet af 1300-talet till Gudhems kloster, som erhållit detsamma i byte.

Bredgården, 1 mtl i Hånger har äfven tillhört Gudhems kloster. Ragnvald Svenssons änka, Ragnild, skänkte nämligen år 1401 till själagift för sin dotter Ingeborg, som fått sin hvilostad i Gudhem, till klostret "et godz innan Hangar sokn i Gudhems heredh liggiande, som Bredhegarden bete, meth husom oc jordh, akar oc æng skoghom oc fiskeuatn". Hennes son, Gustaf Ragvaldson, synes emellertid några år ha förhållit klostret moderns gåfva, men år 1409 stadfäste han densamma med villkor, att äfven han efter döden skulle få sin hvilostad i Gudhem.

Hofgården, Hånger, 1 mtl. l Mårby socken finnes äfven ett hemman med namnet Hofgården. Det fornsvenska ordet hof betyder egentligen offerhus Ordet har måhända öfvergått till sin nuvarande betydelse därigenom, att (le förnämligare offerplatserna tillika voro konungasäten. "Tempel eller hof, som de då kallades, funnos äfven på många andra ställen än vid Uppsala, och de från hednatiden härstammande ortsnamnen visa än i dag, hvar våra förfäder offrat (blotat) åt asagudarne. jämte Hof äro Vi (heligt ställe), Lund och Harg (ungefär motsvarande vårt altare) sådana namn.

Bland fornfynd, som gjorts å St. Bjurums område, märkes en större guldring, vägande 9 ½ dukat, som år 1798 hittades å hemmanet Stommens i Mårby ägor och förvarades af godsets dåvarande ägare Brynte Lillie. Han insände en vacker afteckning af densamma till Statens historiska museum.

År 1880 hittades i mossen af en dräng i Hällatorp ett större bukigt malmkärl, med två motsittande pipar, formade som drakhufvuden och med ett sex gånger vinkelböjdt handtag, fäst i två bröstbilder mellan piparne. Locket som varit fäst med gångled saknades. Fyndet inlöstes med 20 kr och förvaras nu i statens historiska museum.

Säteriet Esstorp.

Esstorp utgör med underlydande Mulåsen 1⅛ mtl säteri i Klefva socken. Namnet skrefs under äldre tider Åstorp emedan gården är belägen på en ås invid Mösseberg, senare än Åstorp och än Estorp, numera Esstorp.

Ryttmästaren Bengt Bengtsson Hierta ägde år 1685 och ännu 1696 Esstorp såsom sätesgård.

Ryttmästaren Sven Hierta blef senare genom att efterhand tillhandla sig arfslotter i gården ägare af densamma. År 1711 den 26 aug. försålde Georg (Jöran) Hierta till Mölntorp sin andel i Esstorp, som han ärft efter sin bror Bengt Hierta, till ryttmäst. Sven Hierta. Köpebrefvet, dateradt Mölntorp, är bevittnat af Carl Gustaf Frölich och Jacob Reenstierna samt försedt med tre adliga sigill. År 1712 d. 8 sept. försålde likaledes Mätta Hierta en del af sin arfsdel efter brodern Bengt till ryttmäst. Sven Hierta. Köpebrefvet, som är dateradt Qvänum, är underskrifvet Mätta Gierta Bengtsdotter samt bevittnat af H. Silfversvärd och har två adliga sigill. År 1714 ingick Hans Silfversvärd byte med Sven Hierta, därvid den senare erhöll Silfversvärds hustrus arfslott ½ mtl frälse i Esstorp, hvaremot Silfversvärd bekom säteriet Staffanshagen i Vånga med tvenne underliggande torp. Som "förbättring" på bytet förband sig Silfversvärd att till Hierta erlägga 20 t:r stridt rent korn, 5 t:r årligen till kyndelsmässodag under fyra års tid, med början år 1715. Redan den 4 febr. detta år upprättades emellertid en ny byteshandling, af samma innehåll som den förra, undantagandes att kornet icke är nämndt, utan erhöll Hierta i stället jämte andelen i Esstorp ½ hemman Dränggården i Holöja Gökhem. Handlingen är underskrifven af Silfversvärd jämte hans fru Caigsa Hierta och bevittnad af Gabr. Gyllengahm. På handlingen äro tvenne sigill, Silfversvärds och Gyllengahms, med den senares elfva år förut förvärfvade adliga vapen.

Pehr Hierta var, som det synes, 1759 ägare af Esstorp, emedan major Carl G. Lillie på Bjurum då till honom på lifstid förpantade ⅛ mtl Mulåsen. Han var död 1787, då Carl Lillie å sina och öfriga arfvingars vägnar förklarade sig icke önska återlösa ifrågavarande förpantning.

Löjtnanten Friedrich Gustaf Hierta, som af säljarnja betecknas "cousin, svager och broder" tillhandlade sig år 1788 af arfvingarne efter Pehr Hierta för 835 riksd. 40 skill. specie säteriet Esstorp. Två auktioner hade förut hållits, men ingen mer hugad spekulant hade infunnit sig. Handl. är undertecknad af Carl Silfversvärd, Adolf Leonh. Hierta m. fl. samt försedd med fem sigill. År 1790 den 25 mars försålde emellertid löjtnant Hierta samt hans fru Louise von Schmalense Esstorp till fröknarne

Anna Maria och Adolphiana Didron, döttrar till kaptenen Joh. Magn. Didron. Gården stannade ej länge i deras ägo, ty redan på hösten samma år öfverläto de köpet på ryttmästaren

Jacob Karlström och hans fru Cajsa Magdalena Reenstierna. Till tinget med Vilske härad i Falköping 1791 hade emellertid Ragwald Hierta, syskonbarn till den förutnämnde löjtnanten med samma namn, instämt ryttmästare Karlström med yrkande, att han till honom i börd skulle afstå från Esstorp och Mulåsen samt afflytta nästa fardag. Under pågående ting förlikades emellertid parterna, så att Karlström fick behålla Esstorp och erhöll fastebref på detsamma. Som synes hade Esstorp under en tid ofta bytt om ägare, och år 1794 forpantade grefve

Sven Adam Otto Lagerberg och hans fru Hedda Fock på Moholm på 90 års tid säteriet Esstorp till inspektoren

Anders Bergman och försålde samtidigt till honom för evärdligt ⅛ mtl Mulåsen. Esstorp blef nu återigen föremål för bördsanspråk i det att år 1812, efter förutnämnde grefve Lagerbergs död, hans arfvingar instämde inspektor Bergman till tinget och fordrade, att han till dem skulle öfverlämna säteriet. Nu hade emellertid Bergman i sitt förpantningsbref erhållit sådana villkor, att i händelse af förpantningens återlösning, skulle han ej allenast erhålla sin pantskilling åter med ränta, utan äfven ersättning för alla å gården gjorda förbättringar. Bergmans vid rätten företedda räkning å verkställda förbättringar, pantskilling och ränta belöpte sig till en betydande summa, hvadan bördsmännen afstodo från sina anspråk, och fick nu Bergman, efter det han erlagt en mindre summa, fullständigt köpebref på Esstorp.

Genom Bergmans förutnämnda räkning erhåller man en intressant inblick i hur en mindre sätesgård i början af 1800-talet var beskaffad.

Karaktärsbyggnaden af trå, som redan då betecknas som gammal, var 28 alnar lång, 13 alnar bred och 4½ aln hög samt täckt med halm och försedd med tvenne hallskorsstenar. Sju större och fem mindre fönsterlufter funnos. Byggnaden var indelad i sal, tre kamrar, kök och förstuga samt af Bergman afstängda tre rum å södra ändan till mat-, mjölk- och pigklädkammare. Golfven voro af trä, utom i tre rum - troligen de sistnämnda - där de voro af hallsten, i "qvisten" bestod golfvet af en enda helhuggen hall. Tvenne kakelugnar funnos i byggnaden. I källaren hade inlagts "betydeliga ekbjälkar", hvarpå de stora takhällarna hvilade.

Tvenne flymelbyggnader hade af Bergman uppförts på gården. En i söder (1807) bestående af sal, tvenne kamrar och kök samt källare under. En i norr, utgörande spannmålsbod och huggbod.

Mellan manbyggnaderna och ladugården ledde en hallgång. Ladugården, som bestod af stolpar och skiften på syllar af ek, var 64 alnar lång, 10 ¼ bred och 5 hög under bundet halmtak. Den var indelad i tvenne logar, fyra lador och portlider. Tvenne flyglar af sten med höskullar öfver utgjorde stallar och fähus samt redskapshus.

Vidare funnos rökfri kölna, saltpeterslada m. fl. hus.

De förbättringar, Bergman verkställt beträffande jordbruket, voro betydliga. Sålunda hade han uppbyggt tvenne torp, Sundbacken med stuga, förstuga och en liten bod af sten, Backen med stuga och framkammare samt nödiga ladugårdshus; uppodlat oländig mark, förbättrat och anlagt vägar och broar, lagt flera hundra famnar dubbel stenmur o. s. v.

Bergman dog år 1817 och ligger jämte sin maka Maria Nilsdotter begrafven å Klefva kyrkogård, där en enkel grafvård öfver dem är rest. Dottern Bolla Margareta blef gift med fanjunkaren

C. G. Neuman, som därefter blef ägare af Esstorp. År 1841 inlämnade han till häradsrätten en skrift, däri han anhöll, att det af rätten år 1818 stadgade vitet af 6 riksd. 32 skill. banco för åverkan å säteriets ägor måtte förhöjas, enär det visat sig vara utan verkan. Rätten inskränkte sig emellertid till att förnya sitt förra beslut om bötesbeloppet, hvilket för att vara bindande skulle kungöras minst en gång hvartannat år i kyrkorna.

Fanjunkare Neuman dog 1864 och Esstorp öfvergick till sonen fabrikören

Victor Neuman gift med Johanna Albertina Neuman. Genom köp tillhörde Esstorp sedan några år frih.

Ulrik Mattias Åkerhielm död 1894 och gift med Anna Matilda Mellqvist.

Sedan 1893 är Johannes Cederbom ägare af gården.

Enligt 1903 års länskalender är Esstorps totalareal 75 har däraf 40 åker, 30 äng och skog samt 5 mossar.

Några hemman med deras minnen och fornlämningar.

Klefva.

Kyrkoherdebostället

1 mtl, är beläget strax intill kyrkan, men är manbyggnaden år 1878, från att ha varit belägen i nordost om kyrkan, flyttad till sin nuvarande plats söder om densamma. Märkligt nog voro de forna prästgårdshusen uppförda på en plan, som en gång intagits af kyrkogården, enär man vid schaktning till det på samma plan uppförda fattighuset fann rikligt med människoben i jorden. Möjligen hade man dragit in på kyrkogården på denna sida år 1830 och i stället utvidgat densamma åt söder.

Vid 1800-talets början lågo de flesta af prästgårdens ägor i en s. k. redd åt söder, som kallades Oran, där det äfven fanns vacker löfskog af flera slag. Ängarne voro blandade med den öfriga byns och Gökhemsbornas på hederna, och på utmossarne och maderna erhölls betydligt med hö. Bortåt 30 nötkreatur samt 6 å 8 hästar föddes, men fårafveln ville ej riktigt lyckas på grund af det våta sommarbetet. På prästgårdens ägor finnes kalkbruk, som nu är bortarrenderadt.

Anfastorp

nu flera hemmanslotter, däraf ¼ mtl frälse Gårdens förste kände ägare var Nisse Båth (Nissa Baath) som 1492 var död, då hans sidoarfvingar Sten Karlsson, hans hustru Elin jämte en annan hustru Cristin bortbytte "Anfastathorpe i Kleffwa" jämte annan jord till riddaren Gustaf Magnusson, som äfven vår ägare af Sjögerås. Anfastorp var år 1540 stomhemman med en afgäld af 2 pund smör, 1 tunna malt, 8 dagsverken samt "förslå" hvartannat år. Gården blef sedermera indelt till rusthåll. Under senare hälften af 1700-talet beboddes nämligen Anfastorp af rusthållaren Carl Henrik Hwass, af den gamla Falköpingssläkten med samma namn. Sedermera har gården ägts af inspektor Lindeman. På Anfastorps ägor stå tvenne bautastenar, af hvilka den ena har en höjd af öfver 6 fot.

Törestorp

utgöres af flera hemmanslotter, af hvilka ¾ mtl äro frälse och benämnas Lilla Törestorp. Namnet torde härledas af Töre eller Töres, ett fordom rätt ofta förekommande mansnamn. I Törestorp föddes 1645 Andr. Petri Fabricius, som sedermera blef kyrkoherde i Eriksberg. Han var son till en smed och hade tagit sitt namn af faderns yrke, som han latiniserat. Han berömmes såsom en uppbygglig och ordentlig man, hvilken väl vårdade sig om församlingens, kyrkornas och prästgårdens bästa. - På Törestorps utmark i närheten af hemmanet Tåstorp är upprest en röd granithäll, mätande i höjd 2,19, i bredd nedtill 1,32 och i tjocklek omkr ½ meter. Omedelbart framför ligger en annan sten af samma art och ur hvilken den uppresta synes vara bruten. En håla är gräfd framför, enligt uppgift af en skattsökare. I närheten ligga tvenne hopplockade stenrösen. Höjden, på hvilken stenen står, är omgifven af sankmark. Någon sägen om hvilket minne stenen skall bevara, är icke känd i orten.

Skattegården 

utgör ½ mtl. Strax norr om denna gård ligger på en höjd i gärdet en större hällkista, bestående af på kant ställda kalkstenshällar med större dylika liggande öfver såsom tak. Hällkistan, som synes haft en mindre afstängning vid västra änden är omkr. en meter bred och flera meter lång - längden kan icke exakt uppgifvas, enär östra änden är raserad och utmynnar i ett stenrös. Platsen kallas Smörhögen eller Snörhögen, emedan enligt sägnen en kung eller höfding Snöre där skulle vara begrafven.

I närheten har sannolikt fordom funnits många dylika hällkistor, ehuru de under tidens lopp vid odling blifvit förstörda Sålunda skrifver Lindskog i början af 1800-talet: "Ibland de många stenrör och grafvar, som här finnas, utmärker sig en graf af 7½ alns längd och vid pass 3 alnars bredd, som är belägen på en kulle vid den s. k. Smörhögsängen. På botten ligger en stor slätt lim stenshäll, på ömse sidor ligga äfven två slätta hällstenar så långa som grafven; emellan bottenhällen och öfversta hällen ligger en stor sten, på hvilken öfversta hällen hvilar".

Alldeles i gränsen mellan Skattegårdens och Björsgårdens ägor står en kalkstenshäll, nära två och en half meter bred och omkring två meter hög, på grund af sin skapnad kallad Bredhäll. Ej långt härifrån på Dukagårdens ägor står en liknande något mindre häll; folksägnen ställer dem i samband med danskarnes härjningar i trakten, men på grund af deras belägenhet kunna de möjligen vara gränsstenar, uppsatta vid något forntida skifte. På det närbelägna Hässlet så kalladt på grund af att här, innan gården efter storskiftet byggdes, var en äng, bevuxen med hasselbuskar finnas äfven hällkistor, ehuru af mindre dimensioner. Emellan Skatteg. och Hässlet ligger strax intill landsvägen åt Mösseberg till en blottad hällkista på en liten förhöjning i åkern, och äfven på andra ställen synas spår efter dylika. Vid arbete på åkern påträffades af nuvarande ägaren Larsson år 1900 ett skelett liggande i en kista af på kant ställda kalkflisor, äfvensom en större dolk, 29 cm. lång och 5 cm. bred, en mindre dolk, 17 cm. lång och 3,8 cm. bred, en knif 10,5 cm. lång och 1,4 bred, ett 13 cm. långt spänne, allt från äldre bronsåldern. Fynden förvaras nu i Skara museum. Vidare har på Hässlets ägor hittats diverse stenverktyg, bland dem en halvmånformig såg af mörk flinta, 12,8 cm. lång och 4 cm. bred i midten. Allt bevisar, att platsen sedan urminnes tider varit befolkad.

En hemmansdel i Dukagården

äges af L.P. Härnden, och här finnes en synnerligen vacker och vinstgifvande fruktträdgård, omgifven af höga pyramidpopplar, hvilka synas milsvidt omkring, och som nämnas här såsom de enda af detta trädslag i den närmaste orten. På den del af Dukagården, som äges af Alfred Alm, finnes en raserad forngraf, i hvilken man enligt sägnen en gång skulle funnit en sporre.

Jonstorp, 

beläget intill det egentliga Mösseberg, blef år 1436 klosterhemman under Gudhem enligt ett i riksarkivet befintligt pergarnentsbref. Ofvanför Jonstorp, kring en del af Mössebergs krön, är en egendomlig fornlämning, som vanligen benämnes "kung Albrekts skans". Det är ett flera alnar bredt stenbälte, som jäms med marken i flera mindre krökar sträcker sig ett godt stycke kring bergskrönet i nordväst. Att konung Albrekt haft något att skaffa med detta minnesmärke är föga troligt, ehuru denne konung, drottning Margareta och slaget vid Falköping, såsom en särskildt märklig händelse i orten, alltid spelat en större roll i folksägnen och fått tjäna som förklaringsgrund för mångt och mycket. Härrör sig denna s. k. skans från människohänder, förskrifver den sig helt säkert från en långt aflägsnare tid än konung Albrekts. Visserligen har vid denna förskansning hittats en kanonkula af 2,3 kg:s vikt, men denna kan ju härröra från något annat krigstillfälle och vara en förlupen kula. Att någon af de båda fientliga härarna i förutnämnda slag, som enligt senare forskningar stod i Åsled och utkämpades jämförelsevis hastigt, befästat sig uppe på Mössebergs norra kant, synes föga troligt, alldenstund drottning Margareta synes ha uppställt sitt folk mellan Hvarfsberget och Åsleds mosse, hvilken säkerligen är det mycket omskrifna kärret, under det konung Albrekt, som kom från Axvallshållet, sannolikt fattat posto å höjdsträckningen mellan Vrangelsholm och Karleby på andra sidan om mossen.

Emellertid omtalas från andra trakter af vårt land, såsom exempelvis Närike, lämningar efter illa hopplockade ringmurar, hvarmed den för angriparne lättast tillgängliga sidan af en bergshöjd varit befäst och inom hvilken mur hednatidens röfvare och stigmän förmodas haft sitt tillhåll eller sin borg. En uppgift som styrker denna förmodan i fråga om Mösseberg, är att bergets nordligaste klint fordom benämndes Träleborg. I detta namn ingår ju ordet "borg", och af sammansättningen i öfrigt skulle man nästan vilja draga den slutsatsen, att de som vistats i borgen varit trälar, som rymt från sina husbönder och bildat ett stråtröfvarlag, hvilket haft sitt tillhåll på Mösseberg.

Knute utgör ¼ mtl. Häradshöfdingen öfver Visingsborgs grefskap Lars Jonsson släkten sedermera adlad under, namnet Lagerberg köpte den 27 juni 1687 denna gård jämte Spånbacken och Tokatorp i Ullened samt Börstorp i Gökhem. Hans grafsten finnes i Härlunda kyrka. Gården brann 1856. Vid densamma finnes en mindre vattenkvarn.

Kyrkokvarn, 

⅜ mtl, var under äldre tider anslagen till kyrkan. Pedar y kyrkiequern skulle år 1540 till kyrkan erlägga 3 tunnor bjuggmjöl och utgöra 2 dagsverken. Kvarnen har sedermera blifvit raserad och jorden synbarligen indragen till kronan, emedan Kyrkokvarn en gång, om förf. ej missminner sig, var trumpetareboställe samt senare kronojägareboställe. I medio af 1800-talet bodde här en kronojägare Hjorthén, om hvilken berättas följande rätt lustiga anekdot.

Kronoallmänningen Mösseberg var denna tid neråt Öggatorpshållet bevuxen med grof björkskog, som olofligen afverkades och försåldes i Falköping af de kringboende bönderna; man fattade nämligen då kronans egendom såsom mera "allmän" än nu. Ej ens kronojägarens brukare eller arrendator gjorde härifrån något undantag. En vinterkväll då Hjorthén satt inne och pokulerade med några vänner tänkte brukaren passa på och fara till kronoskogen för att stjäla ved. Hjorthén anade emellertid hans onda afsikt, hvarför han just som brukaren körde igång, hoppade upp på bakkälken och gjorde honom sällskap till skogen. Man kan tänka sig brukarens uppsyn, då han framkommen hit vände sig om och stod ansikte mot ansikte med kronojägaren. Någon vedstöld blef det nog ej den gången.

Det närbelägna Hulekvarn,

 ¼ mtl, är kände för sina goda päron, hvilka alltid utgjordt en lockelse för bygdens ungdom. Någon gång under 1800-talet inträffade, att en hustru på stället, Inga, som en natt skulle ligga i höskiftet för att vakta sin kära frukt för tjufvar, blef träffad af en kastad sten i hufvudet, så att hon sedermera dog. Kvällen förut hade hon plockat bort så många lösa stenar, som funnos i närheten. för att ej våldsverkarna skulle finna något tillhygge, men stenen som blef Ingas bane, hade dråparen tagit upp ur den förbiflytande bäcken. En gammal Klefvabo berättar, att han i sin ungdom sett stenen med påskrift i Jönköping bland Göta hofrätts samlingar af mordverktyg, som sedermera öfverlämnats till Nordiska museet i Stockholm.

Backor 

har synbarligen sitt namn af gårdens backiga belägenhet. I L:a Backor bodde under senare hälften af 1700-talet korpralen Daniel Fredr. Lalle, gift med kyrkoherde Enegrens i Klefva dotter Catharina. Det påstås, att han uppfört den nuvarande hufvudbyggnaden af sten på gården. Krigsmannen likmätigt var han i sin ungdom en stor kvinnotjusare. Sålunda var han en gång, berättas det, instämd till Vilske häradsrätt för att svara i ett barnuppfostringsmål. Erkände och uppgjorde med den förorättade kvinnan, hvarpå han, vändande sig bort mot tingsmenigheten, utropade: "Äro ni flera, så kommen fram !'' hvilket sedermera blef ett ordstäf med tillägget "sa Lalle". Hans dotter Catharina var gift med rusthållaren Carl Henr. Hwass i Anfastorp.

Lunnagården, 

½ mtl, nämnes 1687 som komministerboställe. I början af 1800-talet heter det, att gården hade försvarliga åbyggnader, god och bördig åkerjord, tillräcklig äng och beteshagar. Där kunde då födas 16 å 18 nötkreatur, 3 hästar samt några får. Tillräcklig löfskog fanns till bostället, äfvensom en liten kvarn. Denna sistnämnda finnes numera icke, men synes ha varit belägen där tvättstugan nu står. Nytt boningshus uppfördes vid nuvarande komminister Wallquists tillträde.

Öggatorp 

utgör ½ mtl Stora och ¼ mtl Lilla. Förmodligen är det samma gård som under namn af Aggatorp omnämnes i kyrkliga jordeboken af år 1540 och som Lars Siggesson tog från stommen i Klefva. Komminister Gabriel Smedborg bodde i medio af 1700 talet i L:a Öggatorp. Gården ägdes sedermera af Jones Tidblad, son af komminister Tidblad i Klefva. Då inga skolor på den tiden funnos på landsbygden, lärde han barnen i grannskapet att läsa. Han hade två söner Jonas och Johannes. Jonas blef ägare af gården efter fadern, men Johannes tog lifvet lättare, han spelade fiol och var begifven på starka drycker, hvarför han och till sist blef utfattig. I sin ungdom hade han en rival i en kärleksaffär; af denne, som var trollkunnig, sades han ha blifvit "förgjord" hvadan han aldrig kunde komma "på grön kvist". På den tiden fanns vid den s. k. "murfven" en krog, som förestods af en länsmansänka och hennes dotter. Där lade Johannes sina slantar och det sades, att han, då dessa tröto, tog askan ur spisen för att sälja till brännvin. I tolf år var han borta från hustru och barn, men kom slutligen hem och blef på gamla dagar under flera år sängliggande. Hustrun dog i Klefva fattighus 1903. I sanning en sorglig lifshistoria !

Backgården, 

½ mtl, har äfven varit stomhemman. (Se und. rubr. Past. kyrkor).

Örbytorp, 

hvars förstafvelse ör betyder klappersten, groft grus, är också omgifvet af grusbackar, hvilka innehålla en myckenhet små runda stenar. Gården synes ha brunnit 1842, emedan då till densamma utbetalades en brandskadeersättning af 410 riksd. banco. Vid Örbytorps korsväg är Kullmans diversehandel belägen.

Ryd 

är beläget i den s. k. skogsroten. Namnet betyder afröjd mark. Namn med ändelsen -ryd anses af prof. Noreen i hufvudsak härstamma från hednatidens slut eller den krIstna medeltiden. Af de fornfynd, som gjorts på platsen synes, att densamma sedan gammalt varit bebodd. Så fann man där för några år sedan i en sandbacke i mossen, ungefär en aln under jordytan, hvad som syntes Kara en eldstad, med sotiga stenar och förbrända kol. År 1911 anträffades å J.W. Fasts ägor skärfvor af lerkärl, liggande jämns med jorden under ett stenröse. Skärfvorna hade starkt svängda mynningskanter, randen var ornerad med tvärstreck och ett bukstycke med nagelintryck. Bottnen syntes ha varit flat. Då bland fyndet förekom ett järnslaggstycke, torde det förskrifva sig från järnåldern och vissa skäl tala för att det var ett boplatsfynd.

På Kungsmärkets ägor finnes en rund stensättning eller s.k. domarring; äfven har där blifvit funnen en tjocknackig, håleggad flintyxa å en udde vid Rösjöns sydöstra strand. l nämnda sjö hittades år 1902 en roddbåt, bestående af en urholkad ekstock. Båten var cirka 3½ meter lång och 1½ meter bred. Fören var alldeles förmultnad, under det att aktern var ganska väl bibehållen. Sidorna voro ungefär 4 decimeter höga. Inuti voro tvenne s.k. okar uthuggna. På en ö ute i Rösjön lär finnas befästningsliknande anordningar.

Vid lägenheten Källebacken, 

ej långt från Örbytorp, har hittats en sten med en aflång skålformig urhålkning, liknande ett tråg och rymmande omkring 8 liter. Stenen är i öfrigt oarbetad och har möjligen i en aflägsen forntid användts vid sädeskrossning. Stenen finnes kvar på fyndplatsen.

Ett kannlocksbeslag af brons är på 1870-talet funnet i en graf på Sjögerås.

Från Klefva socken förskrifva sig dessutom nedannämnde fornfynd, som nu förvaras i statens historiska museum:

• 1) Fyrsidig oslipad yxa af flinta, troligen afsedd att få hålig egg, 14,9 cm. lång och 6,1 cm. bred.
• 2) Skafthålsyxa af grönsten, ej färdig, något båtformig, men utan skaftknopp och skaftholk. Skafthålet något påbörjadt från ena sidan och borradt med rörborr. Längd 13,1 cm. och största bredd 4.8 cm.
• 3) En brungrå yxa af vanlig form med sned egg och skadad bane, 10,5 cm lång och 4.85 cm. bred vid eggen.
• 4) Yxa af gråbrun flinta, eggen mycket skadad. Längd 26 cm och största bredd 8,3 cm.
• 5) Fragment af en stenyxa funnen 1881 vid dikesgräfning i närheten af klinten. Yxan har synbarligen gått sönder, då man borrade skafthålet, men synes dessförinnan varit använd, enär både egg och sidor äro slitna.
• 6) Rätmejsel af ljusbrun flinta, slipad, eggen väl bevarad. Uppe vid banen är en bit urslagen. Längd 14,5 cm, och största bredd 4 cm.
• 7) Pilspets af ljusgrå flinta med ena tången längre än den andra, funnen som det uppgifves vid "Jonsagården", vilket möjligen är felskrifning af Jonstorp.
• 8) Hufvudprydnad (tutulus) af brons med spår af ornering bestående af fyra rundt löpande linier, men mycket förvittrad. Höjd 1,5 cm diameter 2,6 cm.

Ullened

Landbogården. 

Landbo kallades under medeltiden de som brukade gårdar åt andra, liksom afgälden eller arrendet benämndes landgille. Gården har förmodligen varit en sådan "landbogård" antingen den nu tillhörde kyrkan eller någon privat person. Vid Landbogården har man funnit en knif eller ett spjut af mörkgrå flinta, som dock numera är förkommet.

I Skattegården 

skall enligt sägnen den major Volter ha bott, som har sin grafsten vid Ulleneds kyrka. Vid torpet Ljungslätt under Skattegården hittades af en liten gosse en hålkyxa af brons med starkt uppnött egg, 8 cm. lång och 4,3 cm bred, hvilken inlöstes till hist. museet.

Herr Assarsgården 

har på grund af sitt namn under medeltiden förmodligen bebotts af någon präst. Under medeltiden fingo nämligen endast präster och riddare sätta "herr" framför sina namn. Ett riksråd, som ej var riddare, fick ej heta herre, men väl hans kapellan. Då enligt förmodan kyrka funnits i Åsaka, där gården är belägen, kan en herr Assar varit präst här.

Horsholmen 

kommer af det fornnordiska hors, som betyder häst.

I Ödegårdens 

utmark äro stenar uppresta; äfven skall där finnas en domarering. Å Ulleneds forna marknadsplats finnes en gammal rätt vidsträckt odling med små runda stenrösen.

Inom Ulleneds socken äro för öfrigt följande stenåldersverktyg funna, utan angifven fyndplats:

• 1) Båtformig skafthålsyxa af sten, slipad och uppåt banen mycket tunn. Längd 17,1 cm,, största bredd 6,4 cm.
• 2) Mejselämne af ljusgrå flinta, afslagen i tvenne delar, men tillhopasatt.
• 3) Ovalt bryne af qvartcit med kringgående ränna. Bredsidorna något nötta, färgen ljusgrå. Längd 9,7 CM. och största bredd 4 cm.

Fynden förvaras i statens historiska museum.

På hemmansägaren Lars Anderssons i Knektegården utmarksteg gjordes på 1850-talet ett större myntfynd, bestående af 527 stycken mindre silfvermynt, mest danska och härrörande från 1400- och 1500-talen. Fyndet inlöstes 1857 i två omgångar af staten mot en sammanlagd lösesumma af 16 riksd. banco. Myntens benämning, antal samt de regenter, under hvilka de präglats, angifves här nedan.

• Danska
• Christoffer Malmö korshvid 5 stycken,
• Interregnum d:o 20 st.
• Kon. Hans Aalborg korshvid 48 st. Malmö d:o 243 st. Köpenhamns d:o 4 st. Bergens d:o 2 st.
• Christian II (eller I) Malmö korshvid 160 st. Dito med krönt "C" 2 st. Otydlig inskrift 1 st.
• Fredrik I Köpenhamns 6 penn. 1 st. Bergens korshvid 1 st.
• Christian III Dansk skilling 2 st.
• Fredrik 112 skill. klipping 1564-65 9 st. Söndriga och otydliga 20 st.
• Norska:
• Ärkebiskop Olof Lunges korshvid 1 st.
• Svenska:
• Erik XIII:s Stockholms örtug 1 st.
• Christoffer af Bäjern Stock. örtug. 1 st.
• Sten Sture d. y. Stock. ½ örtug. 1 st.

Dessutom förekommo några tyska mynt såsom: Reval litet härmästarmynt 1 st.
Mecklenburg liten brakteat med oxhufvud 2 st
Johan af Cleve-Berg ett litet mynt samt ett mindre mynt, troligen från Bremen.

För enhvar framställer sig med rätta den frågan: hur hafva alla dessa främmande mynt kommit till Ullened och blifvit nedgräfda i en utmark afsides från byn?

Att saken står i samband med ofredstider, är man frestad taga för gifvet. Genom mångfaldiga berättelser känner man, att folket då krigsfara nalkades, brukade undangömma sina skatter på säkert ställe, oftast i jorden, för att dessa ej skulle blifva fiendens rof. När sedan faran väl var öfver, var det meningen att återhämta det gömda, men icke sällan hände det, att gömmaren blef bragt om lifvet och sålunda tog sin hemlighet med sig i grafven.

En sak är också märklig beträffande Ullenedsfyndet, nämligen den rika förekomsten af utländska mynt och ett så påfallande litet antal svenska. Nu utgjordes ju dock de flesta mynten af danska från unionstiden, och af gamla köpe och fastebref från denna tid, däri köpesumman ofta är angifven i danskt mynt, synes, att danska penningar, liksom nu, voro gångbara i Sverige. Myntväsendet torde på denna tid varit ganska litet utveckladt i vårt land. Det synes också egendomligt, om någon enskild person, som icke till yrket varit myntsamlare, kunnat innehafva penningar, som representerade en så lång tidrymd och härrörde från så många regenter. Man är därför böjd att tro, att mynten utgjorde någon allmän kassa, till hvilken man under längre tid samlat och växlat penningarne i silfver, hvilket ju alltid har. sitt reella värde.

Nu återstår att se, om Ullenedstrakten någon gång hotats af omedelbar krigsfara. Det synes icke vara uteslutet t att så varit fallet tvenne gånger. Danskarnes öfverbefalhafvare Daniel Rantzau bröt i början af juli 1566 från Halland in i Västergötland, som då var i det närmaste blottadt på försvarare. Den 13 juli brändes Bogesund och den 15 juli drabbade samma öde Falköping. Kringliggande socknar och kyrkor, såsom Luttra, Friggeråker och Gudhem härjades och brändes, hvilket framgår af biskop Jacobus Johannis inventarium för Skara stift af 1583. På samma sätt for fienden fram ända till Lidköping och att han under denna sin framfart slog läger i Larf, där kyrkklockorna bortröfvades, upplyser oss samma inventarium. Att fienden åter på sitt tåg från Falköping till Larf tog stora landsvägen genom Ullened, är högst sannolikt. Och att Ulleneds kyrka fått dela de förutnämndas öde är icke uteslutet, ehuru därom icke särskildt nämnes, men väl att kyrkan liksom kyrkohärbärget år 1583 befunno sig i ett högst bedröfligt skick, enär båda voro utan tak och muren på kyrkan fördenskull remnad. Att klockorna röfvats bort, tycker man sig kunna sluta af den anmärkningen, att man nyssnämnda år hade en klocka från Gökhem till låns. Danskarne hade också, efter hvad det berättas under detta krigståg tagit så stort byte, att det lastats på 600 vagnar, hvilket allt jämte 1,500 man de på återtåget förlorade.

År 1611 fick Västergötland en ny påhälsning af danskarne. De framträngde då ända till Skara, hvilken stad antändes, men räddades af ryttmästare Storck. Sägnen berättar, att de vid detta tillfälle medfört en kyrkklocka från Gudhem, hvilken de sålde i Gräfsnäs. Äfven denna gång blefvo de emellertid på återvägen tillfogade stor förlust.

Huruvida fienden vid detta tillfälle gästat Ullened är icke kändt. Dock var dess omedelbara närhet säkerligen nog orsak att injaga skräck hos befolkningen. Att skatten vid något af dessa tillfällen, snarast det förra, blifvit gömd, är icke osannolikt. Dock måste man stanna vid blotta gissningen, och längre torde man näppeligen kunna komma i en sak som denna.

Senare delen.