Kulturbilder från gångna tider.

På det andliga området hafva under tidernas lopp rörelser af olika riktning ägt rum inom Klefva pastorat. Visserligen hafva dessa oftast haft en mindre uppbygglig karaktär, men med deras nakna fakta, torde de dock i viss mån tjäna att belysa den andliga nivån hos det folk, som lefvat under gångna tider.

En religiös rörelse, som slutligen antog en föga sympatisk form och som på sin tid gjorde mycket väsen af sig, ägde rum i slutet af 1730-talet på Stora Bjurums gods. Rörelsen hade några år tidigare uppstått i Vänersborg, och som dess upphofsman räknar man en ung obefordrad prästman vid namn Lenberg. Hufvudprinciperna hos denna separatism var, att den förkastade statskyrkan med dess "världsliga präster" och utvärtes ceremonier samt vägrade besöka densamma, alldenstund de ansågo, att den rätta gudstjänsten bestod i ett inåtvändt stilla begrundande af ordet. Sakramenten, såsom dopet och nattvarden, som de behandlades af kyrkan, ansågo de också som blott utvärtes ceremonier. Den lilla skaran var upprepade gånger inkallad till stränga förhör inför myndigheterna, och man kan ej undgå att understundom skänka dem sin sympati, då man erfar hur bunden tanke- och trosfriheten var under denna tid. Dock skola vi se att rörelsen snart urartade till det mest skandalösa svärmeri, i synnerhet blef detta fallet på Bjurum.

Såsom vi redan vid ett föregående tillfälle omtalat, kom rörelsen till Bjurum från Främmestad genom ett par "pigor" Kerstin Andersdotter och Dordi Olofsdotter. St. Bjurum ägdes vid denna tid af majoren grefve Erik Stenbock och hans maka Margareta Clerck. Det var i synnerhet grefvinnan, som fattade tycke för den nya rörelsen, och på Bjurum blefvo härefter flera af den nya lärans anhängare och förkunnare välkomna gäster. Grefvens ståndpunkt känner man icke, men troligen ställde han sig afvisande, ehuru grefvinnan synes varit den bestämmande där på stället. På Bjurum vistades äfven tvenne af separatismen berörda prästmän, nämligen Nils Nabbelius och Sven Hulthén; den senare hade där öppnat en skola för barn ur förnäma hem.

Konsistorium hade emellertid fått underrättelse om tillståndet på Bjurum, hvarför dåvarande kyrkoherden i Klefva, Sven Holmvall, blef beordrad att anställa undersökning på platsen och sedan inkomma med berättelse häröfver.

Denna uppmaning efterkom Holmvall och i sällskap med v. komminister Smedborg reste han till Bjurum den 28 febr. 1738. Hvad de här fingo se, slog dem med häpnad. När de kommo in, funno de en jungfru Alita Sundberg, en släkting till herrskapet på Bjurum, liggande i en säng och grevinnan själf sittande i en annan, båda klagande öfver opasslighet. En piga från Vänersnäs jämrade sig och ropade från en säng i ett annat rum. Nu trädde förutnämnde Nabbelius fram och beskref bättringen "under liknelsen af en som kväljes i ett svårt barnafånge", i sådan bättring vore nu denna pigan stadd, förklarade han. Pigan själf förbannade prästerna och önskade dem ned i afgrunden. Alita Sundberg sprang nu äfven ur sängen och begynte ropa och skria; Nabbelius föll henne om halsen och två andra pigor kommo till och deltogo i oväsendet. Ej nog härmed, man uppkallade barnen ur Hulthéns skola, hvilka gräto, och så uppstämdes psalmen: "0, Gud, vi lofve dig". Kyrkoherden sökte tala till de anfäktade, men de sköto honom ifrån sig sägande: "Gören bättring I; I har djäfvulen i Er!"

Holmvall och hans följeslagare hade äfven hört berättas af andra, att en käring fallit i ekstas och därunder sagt, att hon sett grefvinnan lida törst i helvetet därför, att hon ej unnade bönderna något, ehuru hon i källaren hade godt öl. Äfven hade de hört ett rykte, att Alita Sundberg jämte Wendela Zelow och några andra för en tid sedan varit i Mårby kyrka och i förargelse öfver ett par där uppresta stänger nedbrutit och utburit dem samt att jungfru Sundberg "skall hafva gjordt en oanständig sak fram i koret vid altaret, till detta husets uppenbara förakt och ohelgande".

Denna handling hade, i förbigående sagdt, till följd att man en tid ej ansåg sig kunna hålla gudstjänst i Mårby kyrka, emedan den betraktades som orenad.

Hvad sedligheten bland svärmarna på Bjurum beträffar, så berättar kyrkoherde Holmvall, att syskonsäng bäddades för personer af olika kön samt att han själf en gång i mörkret råkat ut för det obehaget att af en piga, som ej kände igen honom, blifva "skamlöst och kärligt" tagen i famn (Man misstänkte äfven Nabbelius för att stå i intimare förbindelse med förutnämnda Kerstin, hvilket han dock inför domkapitlet förnekade. Möjligen har han sedermera blifvit gift med henne, hans hustru kallades nämligen "Guds Kerstin)

Bland de egendomliga upptåg som för ingo på Bjurum var äfven de s.k. passionsspelen. Härom finnes en berättelse, som nu förvaras i riksarkivet och som bär titeln "Kort berättelse om det besynnerligaste, som på Bjurum sig tilldragit". Det var härvid den förutnämnda Dordi, som agerade Kristus. Genom ord och åtbörder sökte hon, än stående och än liggande, framställa korsfästelsens olika stadier. Under tiden gick en annan kvinna, Kajsa, som skulle föreställa Maria, sörjande fram och tillbaka förbi sängen och sökte efter Kristus, som hon borttappat. Efter midnatt fann hon Kristus, hvilket gick så till, att Dordi vaknade, därvid de båda "blefvo helt glada". Detta uppträde öfvervars af grefvinnan, de båda prästerna Hulthén och Nabbelius m.fl.

Redan förut hafva vi nämnt hurusom grefvinnan nekade att vid sin mans död jordfästa hans lik, utan insatte det utan vidare i Skara domkyrka.

Ehuru grefvinnan synes ha begåfvat dem bland sitt folk, som omfattade hennes tro, med friheter och skänker framför andra, synes det oaktadt folket i Hånger och Mårby ej vidare ha berörts af de nya läromeningarna. Det heter om dem, att de förhöllo sig stilla och sjöngo "Mose och Lambsens visor, dock utan särdeles effekter". Dock uppräknas några stycken, som ansågos hysa separatistiska meningar, såsom Anders Gunnarsson och hans hustru Ingrid i Mellanskog, skomakaren Anders Arvedsson med hustru Ingrid i Kroken, Lars Lindström, fogden Forsberg, drängen Lars Persson, Sven i Vreten och hans hustru, drängen Sven Jonsson, Jöns i Lyckekullen hustru Maria samt klockarens i Hånger hustru Kajsa Lidman. Af dessa återgingo de flesta till kyrkan, ty sedan de främmande elementen och särskildt de båda fruntimren från Främmestad kommit bort från Bjurum, blef där efter hand åter lugnt. Till och med grefvinnan framhärdade icke i sin tro i fortsättningen, ty hösten 1741 insände hon en skrifvelse till konsistorium, däri hon meddelade att hon återförenat sig med kyrkan.

På 1840-talet uppträdde de s.k. "skakarne" (roparne) här som annorstädes i orten. Ehuru denna rörelses yttringar i vissa fall liknade "tungomålstalarnas" i senare tid, och blott kunna hänföras till andlig sjuklighet, fanns det säkerligen inom rörelsen äfven ärliga och uppriktiga människor, hvilka ville såväl sig själfva som sina medmänniskor väl. Medvetna bedragare saknades ej heller. Sålunda berättas det om ett par fruntimmer från Ullened, som haft sin verksamhetskrets på Falbygden, att de af någon orsak blifvit häktade och införpassade till länshäktet i Mariestad, där den ena af dem framfödde ett oäkta barn. De hade emellertid under sina predikofärder samlat ihop så mycket saker, att de hade två fullastade vagnar då de häktades.

Något längre fram i tiden spåra vi en vissvildhet i folklynnet. Betecknande härför och föga smickrande för dåtidens Klefvabor är riksdagsman Palmqvists i Påfverås yttrande till den bekante väckelsepredikanten Svening Johansson, då han 1854 skulle resa till Klefva för att hålla ett religiöst möte: "Jag fruktar, att du aldrig kommer igen med lifvet från denna färd, ty om du kände förhållandena där, så skulle du ej våga att begifva dig dit. jag känner folket och vågar icke låta dig gå ensam, jag skall följa med"

Denna resa hade närmast föranledts däraf, att en yngling från Klefva, som spelade fiol och var en framstående ledare för ungdomens dansnöjen, åhört en lekmannapredikan i Falköping och därvid fattats af religiösa betänkligheter. Det var han, som nu beordrat den förutnämnde predikanten att predika för sina gamla vänner i det hus, som förut användts till danstillställningar.

Det måste emellertid till Klefvabornas heder sägas, att riksdagsmannens farhågor ej besannades, ty ehuru de ankommande på afstånd hörde skratt och skämt från den samlade skaran och möttes af allt annat än vänliga blickar, lugnade sig snart stämningen och blef efter hvad det berättas till slut den allra bästa. En liten församling bildades, och från detta tillfälle torde den frireligiösa rörelsen i Klefva leda sin uppkomst. Nu finnes inom pastoratet fyra missionshus, två i Klefva och två i Ullened, samt i Hänger en stuga, som apterats till samlingslokal. -

Ett minne från den tid, då rättskipningen utöfvades mera primitivt i våra bygder, utgör namnet "Galgen" hvarmed Mössebergs södra utsprång betecknas och där ännu de stenar, mellan hvilka en galges stolpar varit nedsatta, visas. "Hamans galge" hade aldrig kunnat lyst tiondedelen så långt som den galge, hvilken var upprest på södra kanten af det höga Mösseberg, där berget gjorde en djup vrå och slutades åt den stora Klefva hed", skrifver Linné år 1746. Sägnen berättar om en fru Fock, som där fått sota med lifvet för något brott äfvensom om ett par syskon från Skår, som stått i otillåten förbindelse med hvarandra och mördat barnet, hvilka där i närvaro af hundratals skådelystna blifvit afrättade. Det berättas, att de voro iklädda hvita kläder och sjöngo, då de med förbundna ögon gingo att lida sitt straff. Sorgligt nog synes afrättningar på den tiden utgjort ett slags folkskådespel.

Vid hvilken tid detta inträffade, är svårt att afgöra, men troligen skedde det under förra hälften af 1700 talet. Den 12 dec 1741 utkom nämligen en kungl. förordning, som handlade om dödsfångars och andra missgärningsmäns klädebonad vid deras afstraffande, och häraf finna vi, hur detta dittills tillgått. Det framhålles däri, att dödsstraffet, efter hvad domstolarnas förhandlingar gifvit vid handen, icke verkade fullt afskräckande, i det grofva missgärningar, i synnerhet barnamord blifvit begångna strax efter afrättningar, detta beroende på det mindre nesliga sätt, hvarpå missdådare utfördes till afrättsplatsen, nämligen på "hederliga åketyg" och i flera prästmäns sällskap samt iklädda hvita eller svarta sorgekläder, utsirade med band och annan grannlåt. Hädanefter fingo dödsfångar icke utföras till afrättsplatsen under några omständigheter, som kunde få namn af ståt, utan vara iförda sina förut brukade hvardagskläder, utan någon som helst grannlåt. Ej heller fingo de, som för mindre brott blifvit dömda till kroppsplikt (spöstraff) eller att stå vid skampålen, hädanefter skyla sina ansikten eller bruka sådan klädedräkt, som gjorde dem oigenkännliga.

Af ofvanstående finna vi, att afrättningar under sådana omständigheter som de båda syskonens från Skår, hvad klädedräkt och annat beträffar, blefvo förbjudna år 1741, hvarför det relaterade torde inträffat därförut.

Det är troligt att de afrättades lik, om de icke fingo hänga tills de förtärts af roffåglar, blifvit begrafvna uppe på Mösseberg, ty säkerligen ansågosde icke värdiga att hvila i vigd jord. Detta var äfven fallet med själfmördare; dessa olyckliga brukade man gräfva ned som oskäliga djur i någon aflägsen mosse eller skogsmark. En tjuf Eklund, som tagit gift, blef kastad i en mosse på västra ändan af Mösseberg, dit liket sköts på en kärra af kronorättaren. Mossen fick sedan heta "tjufmossen". En hustru i Skulten, Klefva, som äfven tagit gift, blef nedgräfd ute i Sjögeråsskogen vid den s.k. Stugudden. Detta senare torde dock inträffat i början af 1800-talet. Det torde förtjäna anmärkas, att folket hade en viss vidskeplig vördnad för dessa grafplatser ute i skogen, i det enhvar, som gick förbi, brukade kasta en liten afbruten riskvist på desamma.

Vördnaden för de aflidnas grafplatser och fruktan för att röra de dödas ben går äfven igen i en sägen om att en kapten Trolle, som bodde i Trädgården Skår, skulle hemtagit en människoskalle från den nyuppgräfda kyrkogården på Sjögerås på 1860-talet, i afsikt att inmura densamma som ett kuriosum i väggen i sitt boningshus. Mannen, som skallen i lifstiden tillhört, kom emellertid, enligt sägnen, en natt till Trolle och återfordrade sin tillhörighet, hvilket hade till följd, att skallen återbars till Sjögerås. Verkliga förhållandet lärer emellertid varit, att en forskare från Stockholm, som vistades i orten för att undersöka de där befintliga fornlämningarna, af Trolle erhöll kraniet för studieändamål.

Under tidernas lopp hafva i Klefva, som på många andra ställen, händelser af sorglig art, såsom dråp och dylikt, inträffat. En del af dessa hafva genom därmed förknippade omständigheter blifvit bevarade i minnet. Så hände på 1850-talet, att tre soldater, Stå, Fast och Ros, som voro sysselsatta med stubbrytning någonstädes i närheten af Mösseberg, råkade i delo med en fjärde kamrat med öknamnet "Björkes-katt". Slutet på uppträdet blef, att denne senare blef ihjälslagen af de tre soldaterna, hvilka sedermera blefvo ådömda fängelsestraff. Hvad som emellertid bevarat denna händelse åt eftervärlden är den visa, som därom diktades och hvari en värs lyder:

"Aldrig har jag hört och aldrig har jag sett det så besatt,
Att hela Klefva knekta-släkte
Ä´komna åt ett häkte,
För att de sla´t ihjäl en katt."

Ett annat dråp skedde län skedde längre fram i tiden eller på 1880-talet, denna gång på St Bjurum. En rättare på godset, Lindblad, hade på ett eller annat sätt råkat i onåd hos några ynglingar, som beslutat att vid lägligt tillfälle gifva honom en grundlig bastonad. Lindblad hade nu köpt en gård i Luttra, till hvilken han med sin familj med det första tänkte afflytta. Han hade därför en dag varit i Luttra, för att bedja några blifvande grannar därstädes hjälpa sig vid flyttningen Vid hemresan sent på kvällen, inväntades han i Bjurumsskogen af de ifrågavarande ynglingarna, som genast började bombardera hans skjuts med sten. En sådan träffade härvid Lindblad i hufvudet, så att, då han kom hem, satt han död i åkdonet. Dråparna blefvo lagförda och ådömda fängelsestraff. I samband härmed torde en omständighet böra anföras, som bevisar, att tron på gengångare ännu ej är utdöd bland allmogen på Falbygden. En äldre man i Luttra berättade nämligen för några år sedan för förf. följande: Tidigt morgonen efter dråpet såg han genom fönstret Lindblad komma gående en genstig öfver gärdet och begifva sig till stallet. Mannen i fråga undrade hur detta kom sig, då han säkert visste, att Lindblad kvällen förut rest hem till Bjurum, hvarför han gick ut till stallet, där drängen höll på att förrätta sina sysslor. Denne hade emellertid icke sett någon människa, men väl att hästarna strax förut "fnyst" och visat sig märkvärdigt oroliga. Senare på dagen fick man veta, att Lindblad kvällen förut blifvit ihjälslagen, och var man då förvissad om att det var hans vålnad som uppenbarat sig på stället.

Såsom nyss nämndes, diktades om dråpet på "Björkeskatt" en visa. Detta var äfven fallet med en annan märkligare händelse från 1870-talet, nämligen "Pilagårds bröllop", som blifvit beryktadt genom det hiskliga oväsen ungdomen där tillställde. Efter hvad det uppgifves, skulle anstiftaren af detta oväsen varit en rival till brudgummen, som fått afslag vid sitt frieri. Emellertid sköt man skarpa skott genom fönstren, så att bröllopsgästerna blefvo alldeles vettskrämda; kokerskan exempelvis hade tagit sin tillflykt till vindstrappan, där hon inlindat sig i ett tjockt täcke. Dagen efter fanns icke en hel fönsterruta i hela bröllopsgården, icke en dörr som hängde på sina krokar, brunnen hade man fyllt med agnar o. s. v. Att börja med hade väl brudens moder, som hette Sara, med goda ord och traktering sökt vinna den utanför församlade ungdomen, men detta lyckades ej, som synes af en vers i den förutnämnda visan:

"Och Sara hon ropte: Bjud gossarna in,
Så få de en sup af nämndeman Lind !
Men gossarne de svarte: Vi ta ingen sup af skinnare! Lind !"

I förbigående må nämnas, att Lind, på den tiden nämndeman och handlande i Klefva, var värd på bröllopet i fråga. Binamnet "skinnare", som förmodligen anspelar på att han skulle "skinnat" varit snål på vikten, torde vara obefogadt och tillagt af ren elakhet.

Samma ungdom, som spelade en så föga hedervärd roll vid detta bröllop, torde äfven varit orsak till att en marknad, som en gång skulle hållas på Klinten och sedan årligen återkomma, blef aflyst på grund af slagsmål och oväsen.

På tal om marknader hafva sådana hållits på tvenne platser inom pastoratet under 1800-talet. I Ullened, ej långt från kyrkan på en slät, gräsbevuxen hed, höllos årligen tvenne marknader, hvilka fortforo, tills Floby stationssamhälle, som är beläget omkring en half mil därifrån, utvecklats så, att man ansåg skäl föreligga att flytta marknaden dit. Lönkrögeriet florerade bland enbuskarna på Ulleneds marknadsplats, och man kan förstå, att detta satte sin prägel på marknadsstämningen, så att slagsmål och oordningar icke sällan förekommo. Men sådan var tidens sed och ingen tog däraf så synnerligen stor anstöt. Mången yngling gick till marknaden enbart i den föga hedrande afsikten att supa och slåss. Den som var värst härvidlag, ansågs som en riktig storkaxe.

Den andra marknaden hölls i Hånger i närheten af Kilstorp. Den blef sedermera flyttad ett stycke längre bort på Ingatorps ägor och kom sålunda in på Gudhems församlings område. Emellertid benämndes den fortfarande af folket i bygden "Hångermarten" och var ansedd såsom en stor högtidsdag. Den hölls i början af november hvarje år. Den dagen hade folket under de kringliggande herrgårdarna fritt från arbetet och i skolorna var det marknadslof. Redan då man kom marknadsplatsen på en half fjärdingsväg nära, började marknadsstämningen. Man mötte då folk, som ledde kreatur, åkdon med högljudt skrikande spädgrisar bakom vagnssätet, gummor med nyköpta, hvita kardor under armen samt splitter nya, gulrandade spinnrockar öfver axeln. Och hvilket lif sedan mellan knallarstånden I Handelsmän som ropade ut sina varor, pojkar, som pröfvade munspel, och gubbar, hvilka bakom stånden söpo i smyg ur medhafda buteljer. På marknaden fanns litet af hvarje, t. o. m. litteraturen var representerad. Sålunda syntes där ett "bokstånd" där "Den heliga Genoveva" prunkade i koloreradt omslag, "Hobergsgubben" "Jerusalems skomakare", "Sankte Per och Broder Lustig" m.fl. förekommo i skillingstryck. Någon "förevisare" hade också någon gång förirrat sig hit. Så minnes förf., att en gång "den lille Napoleon" en liten dvärgartad gubbe med långt grått helskägg och iförd fransk generalsuniform föreställdes för allmänheten mot en klingande valuta af tio öre. Ungdomen anlitade dessutom flitigt "Lyckans stjärna" en liten figur af kork med blytyngder under fötterna, som genom tryck på korken gick upp och ned i en vattenfylld butelj. Denne åter stod på ett papper, därå djurkretsens stjärnbilder voro aftecknade och hvilkas ställning till figurens ansikte skulle utvisa, under hvilka omständigheter - lyckliga eller olyckliga - den rådfrågande var född. För längre tid tillbaka var "Jätten med tittskåpet" ett stående marknadsnöje i Hånger. "Jätten" var en gammal afskedad soldat och hans "tittskåp" utgjordes af en låda, i hvars ena vägg var ett litet hål med förstoringsglas, i hvilket man för sex styfver fick titta, under det "jätten" drog på en vev, hvarvid inuti framrullades vyer från all världens bemärkta platser. Äfven omtalas, att man mycket hängaf sig åt "singling" på denna marknad, ett hasardspel, som bedrefs genom att kasta mynt och på förhand säga hvilken sida som kom upp. De som hade riktig "tur" i detta spel, kunde ibland få fickorna fullproppade med kopparslantar, berättas det.

Liksom skarpskytterörelsen gjorde sitt intåg litet hvarstädes ute i bygderna i medio af 1800-talet, så kom den äfven till Klefva. Omkring 1860 bildades nämligen Klefva skarpskyttekår. Alf Werner, en nitisk främjare af saken i fråga och då bosatt på Åkatorp i Gudhem, var nog själva driffjädern till att kåren kom till stånd härstädes. Dess första styrelse bestod af Sven Pettersson, Klefva kalkbruk, Viktor Neüman på Esstorp, Gustaf Setterberg och Per Lundahl, båda från Backor. Neüman var kassör och Pettersson fanbärare - fanan bestod af en vanlig svensk flagga, som blifvit skänkt af en af kårens gynnare.

Befälet utgjordes af en fanjunkare Enander, som arrenderade Lunnagården, samt af Frans Nordgren, Sjögerås, hvilka efter hvarandra voro skarpskyttechefer. Korpral Kling, Björkhögen, tjänstgjorde som instruktör. Man bestod sig äfven med en mässingskvartett, bestående af musikfanjunkaren i armén Adamsson, dennes son, Alfred Adamsson, skräddare Karl Källander, Ödegärdet, samt Alexander Lundahl, Backor. Trumslagaren bar det karaktäristiska namnet Revelj och var från Högerock. Ögonvittnen berätta ännu i dag, att det var en imponerande syn, då Klefva skarpskyttekår tågade fram öfver Klinten med flygande fana och klingande spel.

Kårens öfningar, hufvudsakligen bestående i exercis med flintlåsgevär - vid skjutningen använde man sig dock af remington - försiggingo på Klinten, där man hade en synnerligen lämplig plats för detta ändamål. Målskjutning förekom dock ej så synnerligen ofta - man påstår blott en gång om året. Man roade sig dock så mycket mer. Det berättas, att man vid festliga tillfällen kokade glögg i en stor kittel, hvilken dryck inmundigades med slef, hvilket hade till följd att mången skytt blef liggande på platsen. Vid målskjutningarne voro skyttarna ibland så beskänkta, att de ej ens sågo taflan och ännu mindre kunde skjuta rätt.

En af Klefva skarpskyttekårs glansdagar var, då den var inbjuden af Falköpings skarpskyttekår för att gemensamt med denna uppvakta konung Karl XV vid Rantens järnvägsstation. "Man festade då till långt fram på natten", berättar en gammal ännu lefvande skarpskytt. Äfven af Gudhems skarpskyttekår voro Klefvaborna åtskilliga gånger inbjudna till festligt samkväm i det gröna, och gjorde man härvid inga framsteg beträffande skjutskickligheten, så gjorde man desto större heder åt potatisnektarn.

Klefva skarpskyttekår, som i sina glansdagar räknade omkring 50 medlemmar, blef det ej länge förunnadt att lefva, ty redan 1870, efter knappast tioårig tillvaro, var den afsomnad. År 1902 bildades nuvarande skytteföreningen.

Sägner från orten.

Svältbacken.

Till Stora Bjurum kom en gång en trollkarl, hvilken mot en viss ersättning erbjöd sig att förgöra alla råttor, som funnos på gården. Dessa gnagare förekommo nämligen vid denna tid i sådan myckenhet, att de utgjorde en verklig plåga för hela godset.

Genom att blåsa i en medförd pipa fick trollkarlen råttorna att krypa fram ur de doldaste gömställen och samla sig i en stor klunga pa gårdsplanen. Härpå befallde han dem att skyndsamt begifva sig till en backe, belägen ett stycke från gården, hvilken tillsägelse råttorna ögonblickligen åtlydde. Under vägen dit möttes de emellertid af en "godsare", som bar en gryta på axeln. Grytan kastade han midt i råttsvärmen, hvarvid hände, att en råtta blef fångad under densamma.

Trollkarlen kom i sakta mak efter, och framkommen till backen fann han råttorna där samlade, som han befallt. Hans skarpblick upptäckte dock genast att en råtta saknades, nämligen den, som fångats under grytan. Han begynte då åter blåsa i pipan, hvarvid grytan sprack och råttan befriades för att så fort sig göra lät förena sig med sina kamrater.

Med sin staf ritade nu trollkarlen i marken en ring som omslöt hela råttklungan. Denna trollring kunde råttorna icke komma ur, utan måste förblifva inom densamma tills de svälte ihjäl. Platsen, där detta hände, fick emellertid på grund häraf namnet "Svältbacken" och det heter den ännu i dag.

Frugården.

I Klefva socken finnes en gård, som i jordeboken här namnet Frugården. Om uppkomsten af detta namn berättas följande sägen af folket i bygden.

På ett ställe i socknen bodde en gång ett par fattiga bonddöttrar, af hvilka den ena blef bergtagen af trollen i Mösseberg. Fastän hon var i så strängt förvar, lyckades hon dock vid ett tillfälle få träffa den hemmavarande systern och meddela denna, att hon en viss natt skulle fira bröllop med bergakungen på Hunneberg och därvid komme att taga vägen förbi det gamla hemmet. Ville systern den natten söfva på höskullen, skulle hon passa på att i förbifarten kasta till henne en värdefull gåfva.

Den hemmavarande systern gick vid angifven tid och lade sig på höskullen. Rätt som det var, kom den bergtagna med brudfölje sväfvande förbi, och i detsamma slängde hon in en blombukett genom det nedtagna skiftet på höskullen.

Flickan tog litet besviken upp buketten för att lukta på den. Men i detsamma skedde ett stort under - blommorna förvandlades till idel guld. Och värdet af guldet var så stort, att hon därför köpte en angränsande stor gård, hvilken efter den förr fattiga bonddottern, som nu inom kort blef fru, fick namnet Frugården. (Uttalas af gammalt folk "Frögården").

Soldaten Bock.

I Bjurumsskogen, utmed allmänna landsvägen mellan städerna Falköping och Skara, ej långt från det ställe, där Hångervägen stöter till, står i landsvägsdiket en afslagen kalkstenshäll, som nu närmast liknar ett vanligt vägmärke.

Hvad denna sten, som i sitt ursprungliga skick varit mycket högre, från början utmärkt, är svårt att afgöra. Enligt en uppgift skulle på densamma varit uthugget ett människoansikte, enligt en annan en bock. Om tillkomsten af denna senare djurbild berättas i orten följande sägen:

En soldat med namnet Bock, som tjänte för Bokstena, hade blifvit utkommenderad i krig och trodde aldrig, att han skulle komma tillbaka med lifvet. Han utstod emellertid alla krigets faror och fick välbehållen, nar kriget var slut, begifva sig på väg till sitt kära hem i Bjurum. Då han kom i närheten af hemmet, mötte han hustrun i skogen. Denna hade heller ej vågat hoppas att få återse sin äkta hälft, hvarför sammanträffandet, som man kan tänka sig, blef en obeskriflig fröjd för dem båda. Det glada återseendet ville soldaten föreviga, därigenom, att han på den plats i skogen, där de båda makarna möttes, med sockenbornas tillhjälp reste en sten, hvarpå uthöggs en bock, hvilket skulle symbolisera soldatens namn.

Göta Lena.

Göta-Lena var en beryktad spåkvinna, som i medio af 1800-talet bodde i Ullened. Hon hade rykte om sig att kunna bota vissa sjukdomar, och hennes praktik sträckte sig öfver flera af de kringliggande häraderna. En mängd sägner och historier om henne äro i omlopp, och af dessa vilja vi anföra ett par stycken. En soldathustru i Ugglum, hvars man låg borta i garnison, fick en gång en svår tandvärk, och då hon icke kunde bli den kvitt. begaf hon sig till Göta-Lena, hvilken äfven hade rykte om sig att kunna "göra bort" tandvärk.

- På hvem skall jag ställa tandvärken? På din man? sporde Göta-Lena.

- Nej, för Guds skull svarade soldathustrun.

- jaså ! Må den då träffa trä eller fä eller fara åt helvetet ! Men när du får budskap om min död, får du din tandvärk igen, sade Göta-Lena.

Tandvärken var från denna stund försvunnen, och soldathustrun återvände hem. Många år därefter hade soldaten, hennes man, en söndag varit i Klefva kyrka, och berättade, när han kom hem för hustrun, att otaLena var död och att han hört prästen uppläsa tacksägelsen med bifogande af psalmen "Ho satans boning tänker på" o. s. v.

- Kunde just tro det, utropade hustrun. Medan du varit borta, har jag fått min gamla tandvärk igen!

En bonde hade blifvit bestulen på en häst. Han reste till Göta-Lena för att få reda på hvar hästen var tillfinnandes. Men som bonden hade lång väg att resa, blef det sent på kvällen, innan han kom till ort och ställe. Göta-Lena sade sig på grund häraf el kunna göra något åt saken denna afton, utan kunde bonden få komma igen påföljande dag.

Bonden brydde sig emellertid ej om att resa den långa vägen hem, utan kröp i stället upp på höskullen för att öfvernatta där. Frampå natten hörde han en ihållande skarp hvissling ute på gården. Han kröp fram och kikade ut genom en springa i väggen. Han såg då Göta-Lena inbegripen i ett förtroligt samtal med Hin onde därute och fann snart, att samtalet rörde sig om hans häst och var denna var tillfinnandes, hvilket senare han tydligt hörde. - Men var är bonden då? sporde Göta-Lena.

Han ligger på höskullen, svarade Hin onde.

Gå och vrid nacken af honom då, bad Göta Lena.

- Det kan jag ej, för han har gärdat omkring sig, genmälde den svarte potentaten.

Bonden hade nämligen läst en kvällsbön, innan han lade sig att sofva, och därför hade Hin onde ej någon makt med honom. Utan att vidare tillspörja Göta-Lena återvände bonden hem och fick på grund af hvad han lyssnat sig till reda på hästen.

Kulas sten.

På torpet Öna's ägor i Mårby finnes en större sten, där man påstår, att irrblossen om natten sväfva omkring. Där bodde i forna dagar en soldat Kula, som varit ute i krig och blifvit illa medfaren. Bl. a. fick han hela sitt lif dragas med ett mycket svårt bråck, som han erhållit därigenom, att en kanonkula träffat honom i underlifvet.

Det berättas, att då han var ute i kriget, hade man slagit läger i en ladugård och Kula blef utsänd antingen på spaning eller för att skaffa mat. Han råkade därvid förirra sig och kom ända in i fiendens läger. Nu voro goda råd dyra, men Kula fann sig emellertid nu som alltid. Från en bergknalle, på hvilken han befann sig, störtade han ner en större sten, som under farten åstadkom ett hiskligt buller. Härunder kommenderade han med stentorsstämma, så att det hördes öfver hela fiendens läger:

"Attan tusen man med skarpladdade gevär, Rycker fram, ty fienden är här !"

Fienden, som trodde att en större styrka var i antågande, flydde hals öfver hufvud. Kula var räddad och han och hans kamrater erhöllo ett rikligt byte.

Skomakarens vad.

I forna dagar fanns det i Klefva socken en för sina upptåg och tokroliga påhitt än i dag mycket om: talad skomakare vid namn Skatt. Han ville gärna gå och gälla för en modig karl, och skulle ej fruktat att ta ett nappatag med den lede själf, om så hade påfordrats.

På den tiden sutto icke skomakarne hemma som nu och arbetade på beställning, utan då drogo de från gård till gård i socknen, medförande sina lärpojkar, sina verktyg och sitt lästaknippe. De kunde då ibland ha rätt långvarigt arbete på ställena, i synnerhet om det var stort hushåll och många som skulle "ha på fötterna", särskildt om man tar i betraktande, att maskinen var okänd, så att allt arbete måste utföras för hand med syl och becktråd.

Skomakare Skatt var en gång hos en bonde i grannsocknen Gökhem och arbetade och orerade där vidt och bredt om sin stora djärfhet. Till sist föreslog han, att om bonden ville taga en af hustruns hufvuddukar, och gå och knyta fast densamma i Järnringen i Gökhems kyrkodörr, så skulle han vid midnattstiden gå och knyta upp knuten och hämta klädet.

Det slogs vad och vadet gällde en kanna brännvin. På eftermiddagen gick bonden åstad och knöt fast hufvudduken i kyrkodörren, men icke med en knut, som Skatt tänkt sig, utan med många och de mest invecklade knutar han gärna kunde hitta på.

Då Skatt vid midnatt kom till kyrkan för att lösgöra klädet, fann han därför detta icke så lätt, och han var icke nu fullt så modig som tillförene på dagen, men förlora vadet ville han heller icke, så vidt möjligt. Han började därför knyta upp, men blef alltmer hemsk och kuslig till mods, ty för hvarje knut som släppte, slog den tunga ringen mot den järnbeslagna dörren, så att det gaf eko i den gamla kyrkan.

Då han ändtligen fått klädet loss, skulle han springa af alla krafter öfver kyrkogården hem till bondgården. där han arbetade, men i mörkret och i förskräckelsen råkade han snafva och föll pladask i en nyuppskottad graf. Detta ökade naturligtvis hans förskräckelse och i första ögonblicket såg han sig ingen utväg att komma upp ur den djupa grafven. Men så till sist upptäckte han att man gräft så nära en förutvarande graf, att en del af likkistan blifvit blottad. Denna bildade nu liksom ett trappsteg i kanten; på detta trampade Skatt och lyckades krafla sig upp, hvarpå han satte i väg allt vad tygen höllo med klädet, hvilket han öfverlämnade till bonden. Han hade sålunda vunnit vadet, men att han gjorde om detsamma, är föga troligt.

Väckarklockan.

En skomakaremästare med sin lärpojke var en gång hos ett folk i Mårby socken och gjorde skor. På stillet i fråga delade hönsen husrum med folket inne i stugan, hvilket ej var någonting ovanligt i forna dagar.

Tidigt på ottan brukade tuppen hoppa upp på bondens sänggafvel och gala, och betraktades detta då af denne, som signalen till att tiden var kommen att stiga upp.

Denna sed väckte emellertid förtrytelse hos skomakarne, särskildt hos lärpojken, som ville sofva länge om morgnarna. Han beslöt därför att spela bonden ett litet spratt. En kväll, då man gått till sängs och allt var tyst och stilla inne i stugan, smög han sig bort till skostolen, där han hämtade en becktråd, af hvilken han tillverkade en liten snara. Därpå begaf han sig bort till hörnet, där hönsen sofvo på sina pinnar, sökte försiktigt reda på tuppen och placerade snaran om dennes näbb.

När så morgonväkten nalkades, fick den stackars tuppen af lättförstådda skäl inställa sina sedvanliga väckarrop och såväl husfolket som skomakarne fingo den natten ostörda sofva till ljusan dag. Men hur det gick med lärpojken, då hans fula streck afslöjades, förmäler icke historien.

En julnatt vid Klefva kyrka.

Gamle J ... berättar:

"Jag var väl en åtta å nio års pojke vid det där laget. jämte ett par yngre syskon hade jag fått löfte att få följa med far till julottan, hvilket naturligtvis fyllde min ungdomliga håg med förtjusning. Nu var det så att far, som i synnerhet vid högtidliga tillfällen gärna tittade djupt i glaset, på julafton tagit sig en ordentlig florshufva, hvilket hade till följd att han glöm.de att dra upp klockan, då han gick till sängs på kvällen. Hon stannade därför vid 8-tiden på aftonen.

När så far, sannolikt vid midnattstiden, vaknade och tittade på klockan, blef han förskräckt och rusade upp i tanke att vi nu försummat oss och att det var försent att gå till ottesången. Han väckte oss barn, och så fort sig göra lät voro vi på benen och på vig till kyrkan.

När vi kommo fram dit var det naturligtvis mörkt i alla fönster och ingen mänsklig varelse syntes till, hvarken inne i kyrkan eller utanför. Men okunniga om rätta tiden som vi voro, menade vi, att vi borde bida tiden, enär menigheten och prästen nog snart skulle anlända och gudstjänsten börja.

För att tiden skulle gå lite fortare och för att vi skulle kunna hålla oss varma, ty det var ganska kallt, började vi gå fram och tillbaka på kyrkogården.

Bakom kyrkan blefvo vi stående några minuter. Min far, som var murare till yrket, hade åtagit sig att under den kommande våren laga den bristfälliga rappningen på kyrkan, hvarför han knackade med käppen mot väggen och yttrade:

- Det här ska' bort alltsammans, barn!

Men knappt hade han hunnit uttala dessa ord, innan ett så oerhördt starkt brak eller buller, eller hvad man nu skall kalla det, hördes från det inre af kyrkan, att den gamla byggnaden riktigt tycktes darra i sina grundvalar.

För en stund blefvo vi stående både orörliga och mållösa. Omsider gingo vi litet längre fram åt tornet till. Hvad vi då fingo se var ej heller ägnadt att lugna våra upprörda sinnen. På torntrappan stod nämligen en mörk gestalt, rabblande upp en bekant bön.

Länge dröjde det dock ej innan vi blefvo förvissade om, att skepnaden på trappan ingalunda var en öfvernaturlig företeelse, utan en varelse af kött och blod liksom vi, nämligen en piga från den närbelägna prästgården. Denna låg då alldeles utanför kyrkogårdsmuren, och kyrkoherden, hvilken liksom vi hört det märkliga bullret, hade skickat ut jungfrun för att se efter hvad som händt. Han trodde att en af klockorna i tornet hade ramlat ned. Vi fingo nu äfven veta att klockan endast var 2 på natten.

Vi blefvo emellertid inbjudna i prästgården, där vi rikligen undfägnades och fingo sitta, tills ottesången började några timmar därefter. Men hvarifrån det egendomliga bullret härledde sig fingo vi aldrig reda på, ty när kyrkodörrarne öppnades, var allt i sin ordning därinne och intet som hälst ovanligt kunde upptäckas."