av Assar Blomberg 1929 Förläggare Bergers Bokhandel i Skara.
Broddetorps Pastorat kortfattad histoia[ överordnad ]
|
av Assar Blomberg 1929 Förläggare Bergers Bokhandel i Skara.
Tryckt Falköping AB Falköpings Tidnings tryckeri 1929 pris 2.50
Broddetorps pastorat, som hör till Billings kontrakt av Skara stift, omfattar sedan gammalt fyra socknar, nämligen Broddetorp, Hornborga och Sätuna i Gudhems härad samt Bolum i Walle härad.
Moderförsamlingen Broddetorp, som är den minsta av dessa socknar, innefattar 7 3/8 förmedlade mantal samt hade vid årsskiftet 1928 - 1929 en folkmängd av 189 personer. Den gränsar i söder till Hornborga, i öster till Segerstad och i norr till Bolum. "Broddathorp" nämnes 1437. Sannolikt har den som först brutit bygd här burit det fordom vanliga namnet Brodde. Torp betyder ursprungligen utflyttaregård och ortnamn med denna ändelse anses förskriva sig från gränsen mellan heden och kristen tid. Detta Broddes nybyggarehemman har utvecklats till en by, som längre fram i tiden blivit kyrksocken.
Hornborga räknar 15 3/8 mtl och folkmängden utgjorde 1928 288 personer. Socknen gränsar i norr till Broddetorp, i öster till Segerstad och Håkentorp samt i söder till Sätuna. "Hornbora" omtalas 1378 och 1383, och detta skrivsätt visar bestämt, att senare leden av namnet icke är "borg" utan har samband med verbet "borra". Horn syftar säkerligen på den spetsiga vinkel eller kil, som ån bildar och bora (borra) på den av vattnet djupt nedborrade flodbädden.
Sätuna har 11 7/8 förmedlat mtl och dess folkmängd var 1928 215 personer. I norr gränsar denna socken till Hornborga, i öster till Håkentorp, i söder till Gudhem och i sydväst till Bjurum. Sätuna nämnes 1399. Namnet är en sammansättning av sä = sjö och tun = inhägnad plats, alltså "den inhägnade platsen vid sjön". [Det kan ha sitt intresse att nämna att den gamle fornforskaren Pehr Tham, Dagsnäs, trodde sig med lokala bevis kunna styrka, att Gylfe bodde i Gudhem och Odin i Sätuna (det gamla Sigtuna) vid Hornborgasjön. Naturligtvis ren fantasi].
Bolum är den största av pastoratets socknar och namnet (bol = stam, även stor, um = hem), synes betyda stamhemmet, storbyn. Mantalen äro 32 5/8 och folkmängden uppgick 1928 till 697 personer. (Folkmängdssiffrorna 1825 voro: Broddetorp 343, Hornborga 256, Sätuna 218, Bolum 511). Socknen gränsar i söder till Broddetorp, i öster till Häggum, samt i norr till Norra Lundby. Namnet skrives 1397 Bulem och 1413 Boleem. I väster gränsa de tre sistnämnda socknarna till Hornborgasjön.
Broddetorps pastorat har innefattat följande byar med nedannämnda hemmantal:
Broddetorps by 3,
Hov 5,
Fjällåkra med Toltangårdarna 3?
Bolums by 14½,
Bjellum 7 ¼
Bolumstorp 3 ¼
Hornborga by övre 8 ? nedre 6½ (Ända till 1860 låg Hornborga koncentrerat på höjderna norr om ån, överbyn närmast bron och nederbyn kring kyrkan längre bort åt maderna till. (Berggren). Dessa byar hade var sin grannafogde),
och Sätuna 7 ?
Hov torde i detta fall betyda en förhöjning i terrängen. Hov ligger nämligen högre upp mot Billingen än Bolum by (Numera tror vi att namnet har att göra med att byn eller ursprungliga gården har med huvudgård underförstått kyrkan att göra). Förleden i Fjällåkra (uttalas Fjärlakra) står säkerligen i samband med fjöl (bräde) och namnet betyder alltså "åkrarna vid träbron". (I Norra Vånga finnes en bäck, som kallas Fjölbrobäcken.) Bjellum kommer av bjäll (förhöjning, utväxt) och är det antingen de små kullar, som finnas i terrängen eller också Bjellums nabbe som givit upphov till namnet.
Berggrunden i den terräng som här behandlas utgöres huvudsakligen av sandsten. Ett smalt bälte mellan Espås och Bjellum, där järnvägen går fram, består av alunskiffer, högre upp mot Billingen vidtager ortocerkalken, vilket lager mellan Broddetorps kyrka och Brunnhemsberget har en bredd av över 2 kilometer. Ännu högre upp, innan diabasen eller trappan börjar, finnas lager av graptolit- och trinucleusskiffer. Ovannämnda bergarter träda endast på vissa ställen i dagen, eljest äro de täckta av jord och grus av olika beskaffenhet. Sålunda finnes i allmänhet närmast Hornborgasjön svämsand, därefter sandblandat grus och slutligen svallgrus och morän. Från Fjällåkra till Bolumstorp sträcker sig ett omkring tre kilometer långt och en kilometer brett bälte av moränmärgel eller lera. En sandås löper i riktningens söder - norr från Stommens (Hornborga) framfartsväg till Bolum. Utom de lågmossar, som inom Sätuna och Bolums socknar sträcka sig utmed Hornborgasjön, finnas flera andra dylika, vilka äro av större eller mindre omfattning. En större sankmark utgöra de s. k. Svensbrokärren i Bolum.
Pastoratets högsta punkt är belägen å Billingen, där det s. k. Myggberget uppnår en höjd av 283,1 meter över havet. I övrigt kunna följande höjdsiffror antecknas: Hornborgasjön 119,9, höjden mellan Tjursbacke och Tomten i Sätuna 140,2, höjden ovanför soldatboställena vid Tomten 145,8 samt höjdsträckningen sydost om landsvägen inom Hornborga 153,7 meter över havet. Vid Broddetorps kyrka är höjdläget 156,6 och där Häggumsvägen stöter intill Bolumsvägen 189,9 meter.
Det största vattnet här är Hornborgasjön. Dess äldsta namn är Lodhne, under vilken benämning den uppräknas bland allmänningssjöarna i bihanget till Västgötalagen. Säkerligen betyder detta namn "den ludne" d. v. s.. den vassbevuxne. På vår äldsta verkliga karta, upprättad av Bureus 1626, uppträder namnet Lonen, i övrigt ha 1600 - talskartorna formerna Lunern, Låden och Lunnen (Doc. Sven Lampa "Bidrag till Falbygdens topografi". Falköping förr och nu. S. 154)
Hornborgasjön har undergått upprepade sänkningar. På föranstaltande av godsägare Lars G. Gyllenhaal m. fl. hölls redan 1802 den 1 sept. ett möte å Dagsnäs för att behandla sänkningsfrågan. Följande sommar lär det ock ha företagits en strömrensning i Flian, såväl vid Forsen i Härlunda som mellan denna och sjön samt i åmynningen. Qvarnägarna väckte med anledning härav åren 1804 och 1826 rättegång, men förlorade processen. (Det var Hernqvist veterinären i Skara som väckte åtalet, mer härom på annan plats under Hornborgasjön).
På ett sammanträde 1842 bildades Hornborga sjösänkningsförening. Man beslöt då att inköpa och nedriva Forsens kvarn. Våren 1848 påbörjades ett ganska omfattande rensnings- och kanaliseringsarbete, vilket avslutades 1852. Byamännen i Skrelunda hade samtidigt verkställt en upprensning av Flian från Broke bro till mitt för Selagården. Genom dessa arbeten sänktes sjöns yta omkring 2 fot och mossar tillhörande Bjurum, Dagsnäs och Häryda till en areal av över 2,000 tunnland utdikades.
Frågan om sjöns vidare sänkning dryftades under 1860 - talet och år 1872 bildades ett nytt sjösänkningsbolag. Det egentliga arbetet påbörjades dock ej förrän våren 1874, varefter det pågick till 1877. Verk och dammar vid Broke, Ågården och Herrtorp utrevos och avledningskanaler upptogos vid sidan av fallen. En kanal vid Broke grävdes, varjämte en dylik upptogs vid Herrtorp. Sprängningar och schaktningar företogos till åns kanalisering mellan Herrtorp och Broke samt mellan Broke och Forsen. Större delen av aktiekapitalet – 350.000 kr. - åtgick emellertid redan i början av företaget och som ytterligare penningmedel ej kunde anskaffas, måste arbetet inställas. (Efter häradshövding A. Wilhelm. Lemchens historik över Hornborgasjöns sänkning, mer härom på annan plats).
Sjösänkningsfrågan var emellertid seglivad och år 1902 kom den åter upp. Då hölls ett sammanträde, varvid beslöts att sjösänkningsarbetet skulle återupptagas ett av lantbruksingenjör Sjöberg upprättat förslag.
Arbetsplanen fastställdes av Kungl. Maj:t redan 1903 men tillföljd av diverse tillstötande omständigheter drog arbetet ut på tiden, så att det först 1917 kunde avsynas. Kostnaderna belöpte sig vid 1926 års utgång till 1,042,000 kr. Vattenverksägarna utmed Flian, vilka ansågo att sjön genom sänkningen förlorat sitt värde som magasin för vattenverken, väckte emellertid rättegång mot sjösänkningsbolaget. Västerbygdens vattendomstol meddelade år 1928 utslag i detta mål, varvid sjösänkningsbolaget ålades att dämma upp sjön så att vattenståndet hålles vid en höjd av 545 cm. under vegetationstiden och vid 580 cm. under övriga delar av året. Så står frågan för närvarande. (1929).
(Assar Blomberg anar vad som komma skall, men anade inte den katastrof som Ekberg med medarbetare Thurén planerade).
Sjön hade före den sista sänkningen en längd av omkring 10 kilometer och på de flesta ställen en bredd av 3 à 4 kilometer. Medeldjupet var 1,2 meter.
Den ifrågavarande sjösänkningen framkallade en skarp protest från naturvännerna landet runt. På grund av sina ursprungliga naturförhållanden och sitt rika fågelliv har nämligen sjön utgjort ett av vårt lands värdefullaste naturminnen. Liksom andra dylika sjöar härleder sig Hornborgasjön från istidens sista skede, då smältvattnet stannade på sidlänta ställen och bildade större och mindre vattensamlingar, ibland av ganska ringa djup. När sedermera ett mildare klimat inträdde, uppstod en rik växtlighet på bottnen av dessa sjöar, så att de till sist växte igen och omsider övergingo till torvmossar. Så skulle det också till sist gått med Hornborgasjön om icke sjösänkningen kommit och påskyndat denna process.
Rörande sjöns utveckling och strandbildning efter istiden ha olika åsikter gjort sig gällande bland geologerna. En av dessa, Einar Haglund, har ansett att en stor skogsbrand härvidlag spelat en betydande roll, vilken teori dock vederlagts av Sernander och Sandegren, vilka hållit på mera naturliga orsaker, såsom klimatförändringar, nederbörd och torka o. s. v.
Märkligt nog kvarlever dock ännu bland folket minnet om en skogsbrand. Förr var sjön så liten, att man kunde kasta en sten över den, påstår sägnen. En stensatt väg gick rätt över sjön och skogen gick ända ned till stränderna. Då det varit torka i tre år utbröt skogsbrand och det brann därvid djupt ned i mossen. När det sedan blev regn och mycket vatten, åt sig sjön in i de brända mossarna och blev på så sätt betydligt större. (överlärare Hilding Svensson Falköping).
För blott ett 10 - tal år sedan, skriver doktor Rudolf Söderberg, 1923 (genom Skaraborgs län Västergötland ss 24-25) var sjön Sveriges mest typiskt utbildade silursjö ett naturminne, som kunde ge ett begrepp om forna träsksjöars ursprungliga yppighet och skönhet. Det som nu är mest framträdande är sävens (Scirpus lacustris) utbredning. Dess dunglika växtsätt ger hela sjön ett från andra sjöar starkt avvikande drag. Här fanns förr förutom ett 20 - tal häckande svanpar många ovanliga fågelarter, såsom viggen (Nyroca cristata), skedanden (Spatula clypeata), skrattmåsen (Larus ridibundus), brushanen (Machetes pugnax), m. fl. Höst och vår är flyttfågellivet ännu rikt men bland sommarens fåglar äro svanarna, brushanen, doppingen m. fl. alldeles försvunna, liksom den nästan sydländskt yppiga näckros-, alg- natevegetationen, som förr uppfyllde stora delar i söder och sydväst. (I Jönköpings fågelmuseum finnes en rikhaltig samling uppstoppade fåglar från Hornborgasjön, vilken samling utgör en sevärdhet som även utom Sveriges gränser väckt uppmärksamhet. Den är skänkt av ornitologen Herman Nyqvist (H. Schiller: Kring Hornborgasjön).
Sjön har även varit utomordentligt fiskrik, synnerligast har här förekommit gäddor, mört och abborrar. Braxen, som lär vara ditplanterad av Jesper Swedenborg, Bosgården, fanns förr i sådan myckenhet, att man enligt en gammal fiskares berättelse kunde få två à tre hästlass dylik fisk i ett enda notdrag. (Samme fiskare berättar, att då han och en kamrat en kväll i mörker och snöslask voro ute på sjön och "drogo not" blevo repen plötsligt som "eldmörja" och det började brinna i skägget på männen. Dessa kunde då ej undgå att tala till varandra, varvid den förut gunstiga fiskelyckan svek dem, de blevo förvillade, tappade pulsen (ett redskap) och måste ro i land).
Sitt egentliga tillflöde erhåller sjön från sydost genom den s. k. Hornborgaån, vilken flyter fram i en dalgång, som även den är ett rätt märkligt naturminne, ursprungligen utformad, som den är, av en utloppsarm för en issjö i det här i dagen gående sandstenslagret.
Enligt sägnen skall det i forna tider varit segelled mellan Hornborgasjön och Skara. Denna skulle följt sjöns avlopp Flian och därefter gått genom Ardalaån och Munkån samt genom Afsen fram till Djurgården i Skara, där man enligt A. 0. Rhyzelius funnit kölen av en större båt. Sägnen förmäler också, att den sten som togs ur Hälle stenbrott (Gudhem) då Skara domkyrka byggdes, transporterades på timmerflottar därifrån, över Hornborgasjön och ända fram till Skara. (Citaten rörande segelleden hämtade ur J. Jahn: "Genom Västgötabygd". Rörande tillvaron av denna segelled stöder man sig även på ett påvebrev, daterat Rom den 6 juni 1279 och upptagande påven Nikolaus III:s befallning till ärkebiskopen och biskoparna i Sverige att skicka den insamlade heliga landshjälpen till Skara hamn, för att sedan av den apost. insamlaren Magister Bertrandus Amalrici överföras till Frankrike. Ordet hamn kan emellertid lätt vara ditkommet av misstag). Hur mycket verklighet det finnes bakom dessa sägner är svårt att säga.
Inom Bolums socken och vid randen av Billingens platå ligger Bjärsjön på en höjd av 254,8 meter över havet. Den har en längd av omkring 900 meter och mäter i bredd på sina ställen c:a 250 meter. Sjöns utlopp är en bäck som flyter genom den forna Bolums byn och slutligen faller ut i Hornborgasjön. Sjön är omgiven av trenne bergformationer, stora och lilla Flugberget i väster och nordväst samt det brant uppstigande Harberget åt söder. Mot norr och öster utbreder sig Billingens med vacker ungskog beväxta bergmassa.
Många sägner omspinna Bjärsjön. De gamla visste berätta om en i ljusa färger klädd sjöjungfru, som ibland höjde sig över vattenytan. Synnerligast en stilla sommarnatt, medan dimman likt silvertöcken lägrade sig över sjön, var det en obeskrivlig tavla att se sjöjungfrun sväva över vattenytan, menade de gamla. Men hon kunde ibland byta gestalt och bli en gammal kutryggig gumma. Då mörknade sjön och böljorna började gå vitskummiga. Roddaren eller badaren måste då akta sig, ty den sjöjungfrun fått i sitt våld, släppte hon ej så lätt. I bästa fall kunde livet räddas genom att ge en pant åt sjörået en näsduk eller dylikt. Då klarnade det och sjön blev åter lugn och leende. (Sign Tson Skara Tidning 1920)
Liksom detta pastorat i väster gränsar intill Hornborgasjön, så gränsar det i norr och öster intill Billingen och upptager en icke obetydlig del av dess område. Detta berg visar i huvudsak samma lagerföljd som de övriga västgötabergen, och äro dessa lager förut omnämnda i samband med berggrunden. "Billingh" nämnes redan i början av 1300 - talet och den kände ortnamnsforskaren professor Norén anser att namnet kommer av det fornnordiska, ännu i vissa svenska och norska dialekter kvarvarande ordet billing, vilket är detsamma som tvilling, ett namn som väl motiveras av bergets iögonenfallande tvekluvna beskaffenhet .
(Doktor H. Jungner framlägger (i Upplands Fornminnes Tidskr. 1924) en annan tolkning av namnet Billingen. Han anser att mellan namnen
Bjellum och Billingen finnes ett visst samband och att Billingen snarast betyder "berget med knölformiga utväxter").
Den första geologiska beskrivningen över detta berg är upprättad år 1723 av auskultanten i bergskollegium Peter Svedberg (återgiven i Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift) och därpå behandlar Linné detsamma i sin "Västgötaresa".
Med sina skogklädda sluttningar och branta stup bjuder Billingen på många vackra naturscenerier. Särskilt storslaget är det s. k. Nycklafallet, ett klippmoras, som är beläget å Brunnhemsberget i gränsen mellan Gudhems och Valle härader. Överst synas här lodräta diabasklippor och där nedanför en oerhörd mängd större och mindre nedrasande klippblock, mellan vilka en bäck förlorar sig och först kommer i dagen ett stycke nedom fallet. Att detta mäktiga natursceneri satt folkfantasien i rörelse och att många underliga sägner om detsamma äro i omlopp, säger sig självt. Här har man helt oförmodat, då man hämtat kreaturen från betet, råkat in i de grannaste trollträdgårdar, här har funnits en gång in i berget, som trollen fordomdags begagnat o. s. v. Man berättar om tre ynglingar vilka en vinter voro sysselsatta med skogsavverkning uppe på berget. De fällda träden drogos på en kälke till Nycklafallet, där de vräktes ned för att sedan köras hem efter häst. Tre dagar å rad sågo ynglingarna en underlig gumma, som satt mellan ett par stenar nedanför fallet och nystade garn. Den fjärde dagen lyckades de övertala sin fader att följa med till berget för att se på den märkvärdiga gumman. Men då var hon försvunnen.
I Djupedalen, belägen ungefär mitt emellan Bjellums nabbe och Bjärsjön, hade också trolleri sitt tillhåll och man trodde att de hade hemliga gångar in i berget, där de förvarade sina skatter. Så hade t. ex. en kvinna under lingonplockning sett liksom en dörr av koppar i berget. En gång gick ett slåtterlag på en äng i närheten av berget och slog gräs. Som männen gingo där och slogo, fingo de plötsligt höra ett mäktigt flåsande och strax därefter gälla skrik. Det kom en jättekvinna rusande, håret fladdrade omkring henne och brösten slängde. Hon gav uttryck åt den största fasa och ropade med förtvivlan i rösten: "Rädda mig, han slår ihjäl mig!" Strax därefter kom en trollgubbe springande med en stor kätting i högsta hugg. Han sprang snart fatt den stackars kvinnan och slog ihjäl henne med kättingen, mittför männens ögon. Liket av den ihjälslagna kvinnan låg länge på ängen, men slutligen gingo några modiga män dit och forslade bort det.
Kristendomen var förstås en nagel i ögat på trollen, de gitte ej höra att man ringde med kyrkklockorna. En gång vid aftonringningen i Sätuna tog ett av trollen i vredesmod ett klippblock och slungade det mot kyrkan, rytande: "Jag gitter inte höra de bjällror ringa i Sätuna by". Men såsom vanligt förfelade stenen sitt mål, den blev liggande ett stycke nedom berget, och där ligger den ännu i dag.
Tjuvadalen kallas den dalgång som skiljer den egentliga Billingen från Brunnhemsberget. Namnet tyder på att tjuvar fordomdags haft sitt tillhåll här. Att sådana verkligen funnits å Billingen, kan men se av gamla rättegångsprotokoll. År 1748 hade nio stråtrövare å Billingen, däribland tre kvinnor, införpassats till kronohäktet i Skövde. Denna tjuvliga, som till största delen bestod av löst folk från andra håll, hade huserat i de kringliggande byarna och i all synnerhet plundrat vägfarande. Personer, som färdats vägen fram hade spårlöst försvunnit, och det är troligt att tjuvarna även hade ett och annat mord på sitt samvete. Efter en långvarig rättegång blevo de för sina många och grova brott dömda till döden.
Fornfynd och fornlämningar i orten visa att den varit bebodd redan under stenåldern. Från det avsnitt av nyssnämnda tidrymd, som benämnes döstiden, hava fynd anträffats, - s. k. tunnackiga yxor - vilket visar att här bodde människor redan för omkring 5000 år sedan. Under den därpå följande gånggrifttiden samt hällkisttiden fanns här en talrik befolkning, varom befintliga gravar bära vittne. Från bronsåldern och järnåldern hava också ett flertal fynd blivit gjorda.
Från kristendomens första århundraden härstamma runstenarna i detta pastorat. Under medeltiden omnämnas dessa bygder några gånger. År 1259 skänkte Bengt Sigtryggson på dödsbädden sin gård i Bjellum till franciskanerklostret i Skara. Dylika gåvor på dödsbädden fingo emellertid ej göras utan arvingarnas medgivande enligt Västgötalagen stadgande. Därför föreskrev Birger Jarl år 1263 att i händelse arvingen Karl Ingeborgsson icke inom förelagd tid inlöste gården skulle den utlämnas till klostret. Gården stannade emellertid ej länge i franciskanerklostrets ägo, ty redan år 1284 tillhörde den Gudhem.
Fjällåkra ägdes av biskop Brynolf, vilken levde i slutet av 1200-talet. Han lade byn under biskopsstolen i Skara.
Kaniken Bäne Korp skänkte år 1383 Bredegården i Bolums socken till Sankt Armas prebend i Skara.
Vid ting i Högstena 1390 uppräknas bland nämndemännen Toste i Saetunom och vid räfsteting i Skara den 10 februari 1397 sutto i nämnden å allmogens vägnar bl. a. Ambjörn Jonsson och Björn Skegge i Bolem.
Karl Ormsson Gumsehuvud utfärdade år 1439 stadfästelsebrev å gården Hov i Broddetorps socken, som hans broder Fyæller Ormsson skänkt till Sankt Katarina kloster i Skara. Å Bulem (Bolum, här avses trol. endast byn), som konungens fogde Staffan Bagge sålt till Håkan Persson utfärdades fastebrev år 1521.
Från Gustaf I:s tid föreligga en del intressanta uppgifter angående detta pastorat. Sedan det namnkunniga upprorsmötet på Larvs hed år 1529 misslyckats, sammankallades västgötarna vid Broddetorp, därvid de djupt förödmjukade betingade sig förlåtelse för sin otrohet mot konungen och sin kärlek till den påviska läran.
Under Gustav Vasas tid var det starkt påtänkt att Hornborga skulle bli stad. En del av västgötastäderna voro på den tiden små och obetydliga och lågo dessutom illa till för handeln, vars upphjälpande låg nämnde konung varmt om hjärtat. För övrigt hade Skara år 1545 härjats av en svår eldsvåda, vilken lagt en stor del av staden i aska. Konungen önskade därför att de ifrågavarande städerna flyttades till Hornborga, och det brev härom, som han skrev den 2 maj 1545 till ståthållaren i Västergötland Gustav Olsson Stenbock, finnes ännu i behåll och är av följande lydelse:
"- - - Och efter vi förnimma, att i Skara by sådan skada av vådeld skedd är, synes oss föga nyttigt vara, att på den plats något mer byggt bliver, efter staden där, som var man vet så illa belägen är. Och haver Sten Eriksson undervisat oss om Hornborg, att där en mäktig skön lägenhet till en köpstad vara skall. Därför må I handla med de Skara borgare och råda dem, att de ville flytta sig till förenämnda Hornborg, där de ock för allehanda sakers skulle fast bättre och visligen bo och bygga kunna. I måtte ock väl förbjuda dem, som nu brännt för, att de eller andra där i Skara icke mera bygga, förrän man ytterligare därom förtänkt bliver.
De av Bogesund (Ulricehamn), efter de besvära sig fast att flytta åt Jönköping, måge ock väl draga till förenämnda Hornborg. Sammalunda de av Falköping och de andra små städer. - - -".
Borgarna i Skara och Bogesund besvärade sig över befallningen men konungen vidhöll likväl i brev av den 29 juni 1545 till samma ståthållare sin befallning och bemötte invändningen mot förflyttningen.
"Som I ock skrive, att de Bogesunds och Skara borgares största besväring är, att dem icke gives så god tillfälle till åker, äng där vid Hornborg, som de vana äro att hava vid Skara eller Bogesund. Så kan samma deras besväring föga förslå, efter vi ju så väl hava råd att hjälpa och förse dem vid samma Hornborg med våra och kronans ägor som vid Skara och Bogesund, där de ock hava haft och njutit kronans ägor. Detta mågen I ock giva dem tillkänna - - -". (Doktor Albert Falk, "Falköping förr och nu". Ss. 17, 18). Någon förflyttning kom emellertid aldrig till stånd, ty då konungen märkte vilket starkt motstånd hans plan mötte, lät han sin befallning falla i glömska.
Under nordiska sjuårskriget blev denna bygd svårt härjad av fiendehand. År 1566 inföllo danskarna under Daniel Rantzaus befäl i Västergötland och brände städerna Bogesund, Falköping, Lidköping och Skara samt kungsgårdarna Orreholmen, Leckö och Höjentorp. Om tillståndet i Broddetorps pastorat efter fiendens genomtåg lämnar oss 1568 års jordebok ett sorgligt vittnesbörd. Om Broddetorps 11 gårdar heter det nämligen: "Brenth och öde". Samtliga 17 gårdar i Hornborga voro också nedbrända. På ett par ställen står ordet "knecth", vilket väl angiver att innehavaren var soldat och sålunda fri från skatt. Även Bolums by var uppbränd, endast i Sätuna fanns något kvar, där hade blott 9 gårdar lagts i aska. (En sägen går att en dansk strövkår blivit nedgjord vid en lid i Bjellum (H. S-n). Om det var vid detta tillfälle eller vid något annat, vet man ej).
En sak, som i synnerhet på 1600-talet lät mycket tala om sig, var den förmenta förekomsten av guldsand i Hornborgaån. Biskop Ofeg i Västerås, död 1574, har lämnat den första uppgiften härom. Hans berättelse lyder i moderniserad form sålunda:
"Guldberget ligger i Västergötland i Gudhems härad och Hornborga socken uti Broddetorps gäll vid en älv emellan Skedvij (Skövde) och Schara (Skara). Den röda sanden är grov på, därför leta ut den vägen som löper ifrån Örebro (Öjabro), där finnes det. Härom må du låta guldgrävaren leta, ty det är sant både om guldberget och guldsanden. jag ville väl mera därom skriva, om jag visste Guds pris vore därmed förökat. Men jag biskog Ofeg tänker på Kristi döds och namns försmädelse vid Sala gruva och satans dagliga rop och åkallan. Men om guldberget är sannerligen visst och sanden må du prova, dock med bägge parterna hörer konst till med Guds fruktan".
År 1636 får man ånyo höra talas om guldberget i Hornborga, då frågan diskuteras av drottning Kristinas förmyndarestyrelse i sittande råd. Till något resultat torde man dock ej ha kommit, ty de närmast följande årens rådsprotokoll vittna ej om att frågan ånyo kommit på tal. Den synes ha fått vila till år 1723, då auskultanten Peter Svedberg, som åtföljt borgmästaren Hindrich Schnack på en resa till Västergötland, lämnar en redogörelse till bergskollegiet över de undersökningar han vidtagit i Hornborga. Vid verkställda prov å hopsamlade stenar och jordarter framgick emellertid att endast få höllo högst ¼ lod silver på centnern, varför man ej ens brydde sig om att undersöka deras guldhalt.
Oaktat detta klena resultat lockades dock år 1731 en man vid namn Strömsten, som varit svärdfäjare hos Karl XII och nyligen kommit hem från Tyskland, att försöka sin lycka som guldgrävare i Hornborga. Han hade i utlandet förstört all sin egendom på alkemistiska försök och hade måst återvända till Sverige, där han hade två bröder, den ene löjtnant och boende i Stora Borna och den andre fänrik, bosatt i Häggum. Hos löjtnanten fick han bo, och inrättade där en "karde- och lackfabrique", berättar prosten M. Hagström i Tådene, från vilken dessa uppgifter härleda sig. (Efter prof. Helge Nelsson: "Guldberget och guldsanden i Hornborga" V. F. T. 1915 ) När bemälte svärdfäjare fick höra ryktet om guldsanden i Hornborga, reste han dit och tog av sanden i ån, som bönderna visade honom, och genom anställda kemiska försök fann han den innehålla guld.
Han sökte nu övertala sina bröder att bestå omkostnaden mot halva vinsten, men fick dem ej att gå in härpå. Slutligen fick han en bonde Anders i Kvarnegården, Rådene, att ingå på de uppställda villkoren. Denne köpte kol samt tegel till gjutugnen och hemkörde hösten 1731 några lass sand från Hornborga. Arbetet började i januari 1731 och slutade i februari 1732, och som nästan all sand lär innehålla någon liten guldhalt, hade man nu lyckats erhålla så mycket av den ädla metallen, att det räckte till tvenne guldringar, varav Strömsten behöll en och gav den andra åt Anders.
Strömsten ville fortsätta arbetet sommaren därpå med försäkran om större vinst, men Anders, som utgivit 12 daler silvermynt oberäknat körslor och arbete, och genom ringen ej fått mer än 3 dal. s:mt igen, ville ej mer ingå i något bolag med Strömsten.
År 1925 erhöll en person vid namn Sven Lundgren från Häggesled mutsedel för att bearbeta guldberget i Hornborga. I backen i närheten av Hornborga forna marknadsplats sprängde han sig ned c:a 3 meter i sandstensberget. Men någon guldådra påträffade denne sentida guldsökare lika litet som föregångarna. De prov han lät analysera innehöllo endast litet koppar och svavelkis. Hösten 1928 uppgav han försöket. Mannen hade i sin ungdom arbetat i en koppargruva i Norge.
Epidemiska sjukdomar ha här som annorstädes rasat under gångna tider. Från digerdödens dagar år 1350 fortlever en sägen, enligt vilken den enda överlevande i dessa trakter var en kvinna i Bolum. Efter mycket spanande efter människor upptäckte hon att rök uppsteg från något ställe i Gudhem. Hon begav sig dit och fann då på Kullen i sistnämnda socken en enögd man, vilken liksom hon blivit skonad av den hemska sjukdomen. Dessa båda bildade hjonelag och blevo enligt sägen stamfäder för ortens nya befolkning.
Då rödsoten år 1808 härjade föllo 99 personer i Broddetorps pastorat offer för farsoten.
Svår missväxt inträffade år 1826 på grund av den ihållande torkan. De gamla hade detta år i friskt minne. Soldaten Jonas Blom (bodde i Hofs Rote) berättade efter sin far att på Korsgårdens eljest bördiga jord blevo potatisen det året små som nötter och havren endast omkring tre tum lång. Man måste mala både korn och halm för att det skulle fylla något i mjölpåsen.
Det svåra yrväder som inträffade den 29 jan. 1850 den s. k. "onde tisdagen" - har man även i friskt minne. En bonde från Hälsingsgården i Sätuna och hans son samt en yngling från Tjursbacke hade varit i Lidköping med spannmål och voro sagda dag på hemväg. Kosan styrdes över Hornborgasjön, som till följd av den starka kölden var hårt tillfrusen. Här nere råkade man välta med lasset, och man måste låta det ligga till påföljande dag. Resenärerna gingo vilse och kommo slutligen upp vid gården Paris, där man fick in hästen i en gammal ladugård. Pojken fick krypa ned i sängen hos en närboende gumma - Hålabäcksgumman - medan han kryade till sig. Den andra ynglingen hade råkat bli efter och hittades påföljande dag ihjälfrusen.
Bild Broddetorps kyrka och församlingshus.
Över västra ingången till Broddetorps kyrka läses:
1821 K. CARL XIV JOHANS FJERDE REGERINGSÅR SAMMANBYGGDES HÄR BRODDETORPS, BOLUMS, HORNBORGA OCH SÄTUNA KYRKOR. FRUKTER GUD OCH GIFVER HONOM ÄRA.
Kyrkan, vilken är uppförd av byggmästaren Pehr Eriksson från Bredared, består av långhus med torn i väster samt sakristia, utbyggd i öster. Byggnadsmaterialet är sandsten, taket är belagt med skiffer och tornets lanternin plåtbeklädd. Är 1921 undergick kyrkan en omfattande restauration, vilken - orgelverket oberäknat drog en kostnad av omkr. 30 000 kr.
I vapenhuset, utgörande tornets bottenrum, stå utmed väggarna fyra större gravstenar, ornerade med arkader, kransar m. m. Materialet är kalksten och stilen 1700 talets. Dessa stenar äro enligt uppgift forslade från Bolums raserade kyrka. Innan de erhöllo sin nuvarande plats, lågo de en lång följd av år som golvstenar, vadan inskriptionerna nu äro oläsliga. I vapenhusets golv kvarligga ännu två gravstenar. Den ena, som ligger intill ytterdörren har i mitten en människobild i helfigur samt årtalet 1724, den andra visar ett kors med bokstäverna I. H. S. samt årtalet 1641, allt i relief.
I kyrkans södra korvägg sitter en väl arbetad gravsten, vilken förskriver sig från Hornborga raserade kyrka och har följande inskription:
PÅ JORDEN DEN SOM KÄMPAR WÄLL,
I HIMMELEN HAN KRÖNES SÄLL.
WID DENNA STEN HWILAR DEN FORDOM ÄHREWYRDIGE HERREN HERR LARS OTTER, FÖDD TIL WERDEN ÅHR 1625, ORDINERAD TIL PRÄST 1653, BLEF SAMMA ÅHR HOFPREDIKANT HOS GREFWE JACOB DELA GARDIE. 1655 RESTE MED HONOM I POLSKA KRIGET, BLEV HANS REGEMENTSPRÄST, 166o KOM UNDER ÖSTGlÖTHA CAWALLERIE, 1670 BLEF PASTOR I BRODDETORP OCH 1685 I HERRANOM AFSOMNAD, TILLIKA MED SIN K. HUSTRU DEN ÄHREBORNA MATRONA BEATA ERICHSDOTTER DAHL, FÖDD TILL WERDEN 1635 OCH DÖD I HERRANOM 1706, HWILKA TRÄDDE I ÄCHTENSKAP 1661 OCH AFLADE TILSAMMANS 6 BARN: BEATA, ANNICKA, -MARGRETA, LARS, ERICH, JOHAN.
WI ÄRO DE HELIGAS BARN OCH WÄNTE EFTER ETT LIF SOM GUD GIFWA SKALL DEM SOM I TRON STARCKE OCH FASTE BLIFWA FÖR HONOM.
Kyrkans långhus får sitt ljus genom nio stora fönster, därav fyra på södra och fem på norra sidan. Uppvärmningen under den kalla årstiden sker genom tvenne värmeugnar. Ingångar finnas genom tornet, på södra långsidan samt på östra gaveln.
Altaret är anordnat i en stor nisch. Altarprydnaden utgöres av ett större svartmålat träkors, varpå hänger en förgylld törnekrona. Utanför denna nisch stå tvenne målade och förgyllda korintiska pelare, vilka uppbära skulpterade urnor. På väggen kring nischens överkant löper en ranka och i mitten hänger en förgylld sol, allt skuret i trä. Denna ranka nedtogs i mitten av 1880 talet och har legat på kyrkovinden tills den vid senaste restaurationen sattes upp på sin gamla plats. (Enligt sägnen skall den vara tillverkad av en arbetare, som vid byggandet av kyrkan föll ned och skadade sig så svårt, att han sedan ej kunde utföra något ansträngande arbete. Eljest äro skulpturarbetena i kyrkan utförda 1825 av bildhuggaren Wallin från Vänersborg).
Predikstolen, på norra sidan, är till formen rund och vilar på en pelare. Beträffande färgen är den hållen i brunt och blått samt försedd med rika förgyllningar. På de tre fälten äro i träskulptur framställda ett hjärta, ett ankare samt det allseende ögat. Över predikstolen hänger en baldakin.
Bänkarna äro slutna och hållna i blå färgton. (Ursprungligen voro bänkar och läktarbröst målade i mahognyfärg. Taket, orgeln och altardisken hade "pärlfärg").
Golvet är under bänkarna av trä men i övrigt av kalksten.
Tre ljuskronor finnas, en av bergkristall, vilken enligt traditionen härstammar från Böhmen och har hängt i Dagsnäs manbyggnad innan den kom hit, samt två av mässing, härrörande sig från Hornborga och Bolums raserade kyrkor. (F. Colling: "Skaraborgsbygden"). En i kyrkan stående kollektbössa av järn och koppar är vackert och stilfullt utförd.
Vid västra gaveln finnes läktare. Sommaren 1924 ersattes det år 1828 av Eberhardt i Skara byggda orgelverket med ett nytt dylikt, utfört av H. Nordfors & C:o i Lidköping för en kostnad av 12,000 kr. Detta orgelverk omfattar 14 stämmor och 2 manualer.
Sakristian, utbyggd vid östra gaveln, är ljus och rymlig.
I tornet hänga tre klockor, vilka alla tillhört de raserade kyrkorna. De mindre (av vilka åtminstone den ena på grund av sin långsmala form synes vara mycket gammal) sakna inskription. Stora klockan har tvenne klockgjutarmärken samt kring övre kanten en inskription i munkstil (minuskler), vilken torde kunna läsas sålunda:
ANNO DNI MCD XCI: THE DM HAQVINI CURATI FUSA ERAM, vilket betyder: Herrans år 1491 under herr kyrkoherde Haqvins tid blev jag gjuten". Klockan, vilken påstås ha hetat Katarina, anses väga 6 à 7 skeppund.
(Kyrkoväktaren uppgav vid Assar Blombergs besök på platsen att stora klockan tillhört Hornborga, den mellersta Sätuna och den andra Broddetorps gamla kyrka. Bolums klocka såldes (enl. Hjorths Beskrivning över Laske härad inköptes den nuvarande mindre klockan i S. Lundby 1823 från Broddetorps församling (= pastorat) för 1,33 Rdr. 32 sk. 6 rst. Klockan har runt om övre kanten en i fyra rader avfattad synnerligen svårläst inskription av följande lydelse: "Domini manet. in. eternum. verbum. Deus pro vobis. 0 vir Doni: anos si. Domini 1582 sium. aaon i ØLVM Anno Nie LSIÆE DOPSON. F."
I brev till förf. meddelar folkskollärare Ivar Bergström S. Lundby, att årtalet på klockan sannolikt är 1589
Enligt sägnen skulle Hornborga kyrka ursprungligen haft tre klockor, varav en hetat Kristina och en Katarina medan den tredje var odöpt. Meningen var dock att hon skulle ha hetat Margareta. I anledning av att klockan var "okristnad" passade jätten i Himmelsberget en natt på och stal bort den och sänkte den i den s. k. Klockhöljen i Hornborgaån. Om dessa klockor funnos följande minnesord: "Krestin och Karin de spela guldtavel, men Magreta ligger på sjöbotten")
Kyrkan har lidit svårt av det starka västanväder, som ibland blåser från Hornborgasjön. Sålunda berättas att halva tornet (lanterninen?) en gång blåste ned.
Kyrkogården är välvårdad och där finnes ett flertal gravstenar. En gammal gravhäll från Bolum med bortnött inskription är uppställd intill östra kyrkogårdsmuren. Troligen har denna sten legat någonstädes som golv eller trappa, ty de två hörnen äro - sannolikt vid inpassning - borthuggna. En annan sten av senare typ står också intill muren. Den bevarar minnet av rusthållaren Lars C:son f1784 d1829. Gravvårdar finnas över följande prästmän: Kontr.-prosten G. Bratt d. 1830, prosten S. F. Jungmarker d. 1857, kyrkoh. Sven Walberg d. 1868, kontraktsprosten G. E. Kullberg d. 1883, prosten C. G. Hasselskog d. 1901 kyrkoh. C. A. Rånge d 1918, komminister J. F. Holmqvist d. 1917 (komminister i Ullervad) Även vila här kaptenen C. E. Drakenberg, f. 1787, d. 1867, samt lantjägmästaren A. P. Hagström fr. Sätuna, f. 1780, d. 1851
Bland kyrkoväktare må nämnas Abraham Apelgren, vilken i över 40 år skötte denna sin befattning, samt H. Lindstedt, död 1927. Nuvarande kyrkovaktare är G. H. Englund.
Söder om kyrkan är byggt ett vackert församlingshus, vilket åstadkommits genom frivilliga medel.
Broddetorps pastorat hade ända till på 1820 talet fyra små kyrkor, vilka alla voro mycket gamla. Antagligen förskrevo de sig från kristendomens första tid i vår provins, då varje by ville ha sin egen kyrka och ett flitigt kyrkobyggande på den grund ägde rum.
Broddetorps raserade kyrka från Peringsköld slutet av 1600 talet.
Redan 1764 gjorde Broddetorps socknemän ansökan hos Kungl. Maj:t. om allmän kollekt för deras kyrkas utvidgande och iståndsättande, men Kungl. Maj:t förklarade, att endast i den händelse man ville sammanbygga de fyra kyrkorna på lägligt ställe, skulle pastoratet hugnas med tvenne kollekter över hela riket. Detta förslag framlades sedan flera gånger, men rönte starkt motstånd. Vid en prostvisitation 1786 beslutades, att kyrkorna skulle sammanbyggas i Bolum, men däremot protesterade helt naturligt Hornborga och Sätuna socknemän. Sedan saken därpå behandlats av Kungl. Befallningshafvare och domkapitlet, blev man slutligen ense om att sammanbygga kyrkorna på nuvarande plats.
Broddetorps gamla kyrka med lägre och smalare kor samt absid, var belägen på en liten kulle i närheten av prästgården. Den var ursprungligen mycket liten men hade, efter att förut ha varit förfallen, år 1764 blivit något utvidgad och förbättrad. I början av 18oo - talet hade den hunnit att åter förfalla.
Från denna kyrka härstammar ett nu statens historiska museum befintligt antemensale, d. v. s. en reliefprydd och förgylld kopparbeklädnad för framsidan av ett altarbord. Det är det enda i sitt slag från det medeltida Sverige och har sannolikt under 1100 - talet sista fjärdedel utgått från någon verkstad i Jylland enär besläktade arbeten finnas i Danmark. (B. Salin anser att antemensalets stil tyder på anglosachsiska förebilder. En bild å detsamma upptagande konung Herodes vid sitt middagsbord, en tupp och en knäböjande tjänare utgör kanske det äldsta vittnesbördet om Staffanslegenden i vårt land). Det dramatiska livet i dess figurscener och den praktfulla dekorativa utsmyckningen gör det till ett lika värdefullt som märkligt konstverk. Å detsamma äro i 14 fyrkantiga fält framställda bilder ur nya testamentets historia, såsom Marie bebådelse, Kristi födelse, de vise männens besök i Bethlehem, flykten till Egypten, Jesu intåg i Jerusalem, kortfästelsen, nedtagningen från korset, begravningen m. m. I mitten synes, Jehova på sin tron och nedanför de 12 apostlarna. Runtom löper en inskription av följande lydelse: Mistica Caldei dant summo munera Regi (De vise männen giva den högste konungen hemlighetsfulla gåvor). Angelus Domini nunciavit Marie (Herrens ängel förkunnade Maria). Ordo Senatorum sacer adstat Apostolicorum (Apostlafurstarnas heliga skara står här). Virgineum Regem mortis rescindere legem (Den jungfrufödde konungen söndersliter dödens lag). Prescit corvatum divinitus irradiatum (Siarens av gudomen bestrålade hjärta vet på förhand). Nederst läses: Haec sunt nomina Sanctorum quorum reliquic in hac ecclesia continentur: Clemens, Marcellus, Botulfus, Sebastianus, XI M. Virgineum in Calonia (Dessa äro namnen på de helgon, vilkas reliker förvaras i denna kyrka etc.)
[Vi förtydliga: Clemens, påve, enl. legenden lärjunge av Petrus, led martyrdöden. Botulf, engelsk prins på 600 - talet gick i kloster och blev sedermera biskop. Marcellus, påve i början av 300 – talet, skall av kejsaren ha blivit landsförvist på grund av sin stränghet mot avfällingar. "Xl M Virgineum" avser en fantastisk legend om 11,000 jungfrur, vilka på återväg från en vallfärd till Rom blevo dödade av hunnerna vid Köln, där man sedan byggde en kyrka på deras gravplats.]
Sammanhörande med antemensalet är en i samma material och teknik utförd låg prydnad för altarbordets bortre kant, uppbärande ett fristående kors med Kristusbild. Å korset läses: Ego sum A et 0 initium et finis, (jag är A och 0 begynnelsen och änden).
enna altarprydnad synes vara för dyrbar för att ursprungligen ha varit avsedd för en liten lantkyrka, varför prof. Nat. Beckman förmodar, att det här är fråga om samma "tafla framför högaltaret", som biskop Bengt den gode lät göra åt Skara domkyrka. Den kan sedan vid någon reparation eller ombyggnad - exempelvis på 1300 talet - ha blivit försmådd och överlämnad till Broddetorp. Givaren kunde ju ha varit biskop Brynolf, vilken ägde en, gård i Broddetorp och sålunda hade ett visst intresse för dess sockenkyrka. Den gamla altarprydnaden blev emellertid år 1872 försåld till förutnämnda museum, efter att förut ha legat i en av den nuvarande kyrkans bänkar, där den blivit illa åtgången av de kyrkobesökandes fötter.
Broddetorps kyrkas gamla dopfunt, som efter kyrkans rasering en tid stod i prästgårdens trädgård, inlöstes samtidigt av museet. Den är rund och prydd med en rad bladornament samt saknar fot. I bottnen finnes hål för vattnets avtappning. Enligt E. Fischer daterar den sig från senare hälften av 1100 - talet.
Från Broddetorps gamla kyrka härstammar sannolikt även ett kolonnkapitäl samt en konsolsten med majuskelinskrift, vilka varit inmurade i en källare till Afzegården, men som nu förvaras i historiska museet i Stockholm.
Den gamla kyrkogården, å vilken nu en minnessten är rest, företer om sommaren en rik vegetation av gräs och ängsblommor, synnerligast prästkragar. Där finnas tvenne gravar av kalkstenshällar. Den ena är alldeles gömd av en stor syrénbuske. Inskriptionen lyder: HÄR HUILAR ÄRLIG OCH BESKEDLIG NILS MONSSON MED SIN I LIFSTIDEN KIÄRA HUSTRU BRITA PÄRSDOTER. TERAS BARN ANDERS N. S. CHIERSTIN N. D. DöD 17(3)1.
Den andra graven har en synnerligen omsorgsfullt arbetad locksten, varå synes i mitten Kristus på korset och på ömse sidor allegoriska figurer, föreställande tron och hoppet, samt över Kristusbilden en ängel med utslagna vingar. I hörnen synas de fyra evangelisterna med attributer. Förutom ett par bibelspråk läses:
HÄR UNDER HUILAR EHRLIG OCH BESKEDLIG AFSE LARSSON (SOM) I HERRANOM AFLED A:o 17- MED SIN K. HUSTRU DYGD- OK GUDÄLSKANDE H. INGERD PEDERSDOTER, DÖDDE A:o 1723 OK AFLAT 8 BARN: LARS, ANDERS, PEHR, ERICH AFSESSÖN:R, RAGNILLA, CHIERSTIN, CHIERSTIN, KARIN AFSESDOT:R SAMPT EHRLIG OK BESKEDELIG AMBIÖRN LARSSON, DÖDDE A:o 1703 MED 2 HANS K. HUSTRUR GUDFRUCHTIGA H. INGRID SVENSDOTER, DÖDDE A:o 1682. SAMPT GUDFRUCHTIGA H. MARIT NILSDOTER, DöDDE A:o 1738 OK AFLAT 9 BARN: SVEN, LARS, JON, NILS AMBlÖRNSSöNER, CHIERSTIN, ELIN, ELIN, INGRID, BRITTA AMBIÖRNSDOT:R. WI ÄRO THE HELIGAS BARN OK WÄNTE EFTER ET LIF SOM GUD GIFWA SKAL THEM SOM I TRONE FASTE BLIFWA FÖR HONOM. TOBIE 2.
Nedanför Kristusbilden läses:
ARBETAT AV PEHR BENGTSSON RÜDELL ANNO 1704.
Från denne Afse Larsson (vars fader skall ha hetat Lars Persson) härstammar släkten Afzelius. [Om en medlem av Afzeliussläkten "Spel - Erker", vilken på 1880 - och 1900 - talen bodde i Käpplunda utanför Skövde finnes en art. av sign. H. S-n inf. i Skarab. l. Annbl. n:r 18 1928. Han var född i Sätuna 1810. Det hade i ekonomiskt hänseende gått utför för den gren av släkten som Spel - Erker tillhörde och han själv levde i fattiga omständigheter. Han var byggnadssnickare och spelman. Vid de stora dansgillen, som ungdomen i Hornborga på 1830 – 40 - talen höll i anledning av lyckat lakfiske i ån, brukade Erker spela]. Den å gravstenen nämnde sonen Lars blev komminister i Dala och är mest känd under namnet "Herr Lars i Borna".
Hornborga gamla kyrka låg på en numera med barr och lövträd planterad höjd, vilken sammanhänger med Bosgårdens trädgård. Kyrkan var ej stor, den hade lägre och smalare kor samt var försedd med torn, vilket hade en ovanligt hög spira. Under en förfärligt stark storm, som rasade i mars månad 1818, störtade spiran ned och spräckte i sitt fall valvet i långskeppet. Kyrkan blev sedan aldrig reparerad.
Den gamla dopfunten stod kvar på kyrkogården ända in på 1850 - talet, då den av en kyrkovärd försåldes till dåvarande ägaren av Forentorp. I trädgården därstädes stod den i många år, varpå den överläts till statens historiska museum.
En kännare på området, Ernst Fischer, anser att denna dopfunt är ett verk av stenmästaren Othelric, vilken verkade i Västergötland under senare hälften av 1100 – talet Runtom skålen finnas intressanta bilder. Sålunda framställes där:
1) Jesus döpes av Johannes, som vid sidan har en fågel
2) en man med svärd och sköld angripes av en drake,
3) en ryttare avskjuter en pil mot en sköldbeväpnad kentaur,
4) En ängel med svärd och bok.
I kyrkan fanns ett epitafium med följande latinska inskription:
SUAVITER HIC DOMINI PASTORIS FUNERA ELAI ATQ(UE) CUBAUT SUAVE CONJUGIS OSSA SUAE EXUVIAEQU TRIUM NATORUM NOMINA QUORUM PRIMCITUS IN DEXTRA MARGINE SCULPTA PATENT JUSTORUM FAXIT DEUS ANNUMCREUTER IN ALBUM, JUDICII SUMMA DUM TUBA CLARA SONET.
I sakristian fanns 1755 en grav, utan sten eller minnesmärke, tillhörig överste Lillies arvingar och bekommen för 100 dlr sm:ts föräring till kyrkan. År 1907 omtalas ett murat valv med tre kistor vid den nedrivna kyrkan, möjligen är det här fråga om samma grav.
När kyrkogården på 1880 - talet planerades hittade man två kistformiga gravstenar, vilka lågo parallellt med södra kyrkoväggen. Stenarnas mittenparti är prytt med en korsblomma, vars skaft å den ena stenen har några runtecken. Sägnen vill veta att dessa stenar blivit lagda över kung Inges hovmän, vilka skulle bott på Utterberg. Vid förutnämnda planering påträffades även en fyrkantig grav av på kant ställda stenhällar, säkerligen mycket gammal.
Såväl dessa stenar som en kalkstenshäll, varå synes ett tredubbelt kors samt bokstäverna I. H. S. och B. E. S., kvarligga ännu på kyrkogården.
Då greve Edvard Hamilton lät bortröja grunden till det gamla bränneriet på Bosgården hittades en gammal rostig järndörr med stora nitar, lås och handtag, vilken säkerligen har tillhört kyrkan. Dörren förvaras nu i Hornborga fornstuga. Handtaget till kyrkans sakristiedörr har länge suttit i en magasinsdörr men kommer enligt beslut att flyttas till fornstugan.
I museet i Skara förvaras ett 27 cm långt träkors, vilket tillhört Hornborga socken och på sin tid sänts omkring i gårdarna för att båda till kungsringning. Då någon kunglig person avlidit, ringdes det dagligen en längre tid i kyrkan och den gård som fått mottaga korset hade då att svara för ringningen. Korset är fullristat med årtal, visande när kungsringning ägt rum. Det äldsta årtalet är 1627, då Gustaf I:s dotter, prinsessan Cecilia, avled, och det yngsta 1818, konung Karl XIII:s dödsår. Sådana kors ha även på andra ställen varit i bruk.
Sätuna gamla kyrka, vilken hade lägre och smalare kor samt absid, var uppförd av huggen sandsten. Hon var av hög ålder. Är 1583 voro såväl kyrkan som kyrkohärbärget täckta med halm. Det gråa taket höjde sig knappast över de höga almar, som beskuggade kyrkogårdens kors och gravstenar, säger senare Afzelius.
Inuti var kyrkan mörk och så liten, att hon knappast var tillräcklig för den lilla socknens befolkning. Taket var välvt, norra väggen saknade fönster och var prydd med en målning, föreställande S:t Görans strid med draken. Klockorna hängde i stapel.
Kyrkogården är nu beväxt med lummiga träd och omgiven av en bred stenmur. På de ställen i muren, där ingångar funnits, synes murbruk, vilket tyder på att över portarna enligt gammal sed funnits murade valv. En mängd små stenar äro nedsatta i marken, troligen har man .därmed velat utmärka vissa gravplatser. Två murade gravar finnas, den ena har en överliggande kalkstenshäll, varå endast årtalet 1645 kan läsas. En närliggande sten bär årtalet 1665. På en upprättstående gravsten läses: Här hwilar en ärlig man och redlig medborgare 1822 samt på stenens andra sida: P. C. S. f. 1766 d. 1822. Det berättas att den som vilar under stenen bott på Stommen och varit en förmögen man, av vilken anledning han kallats "Rike Per".
På kyrkogården ligger även en gravsten med ett uthugget tredubbelt kors. Den låg i många år på Hälsingsgårdens gata under kyrkans gamla dopfunt, kring vilken byamännen samlades vid grannastämmorna. Dopfunten blev sedermera överlämnad till Skansen i Stockholm. En minnessten, utvisande var kyrkan stått, restes 1921.
Bolums kyrka var belägen på den plats, där socknens småskola nu ligger. Den blev år 1740 tillökad med en utbyggnad å norra sidan, vadan den med sitt å södra sidan befintliga vapenhus liknade en korskyrka. Kyrkan hade lägre och smalare kor samt torn, i vilket hängde tvenne klockor, av vilka den mindre enligt Lindskog bar årtalet 1389 m. m. [Säkerligen var det samma klocka som nu hänger i S. Lundby och bär årtalet 1589].
Bolums gamla dopfunt finnes nu i statens historiska museum. Den är utvändigt fyrsidig men inuti rund samt prydd med reliefbilder föreställande syndafallet, lammet med korset o. s. v. I bottnen finnes ett litet hål för vattnets avtappning. Fot saknas. Dopfunten låg på kyrkogården innan den 1872 inlöstes av museet.
Sägnen vill förlägga en kyrka även till Bjellum, där den skulle ha legat på Källegårdens ägor. Det påstås t. o. m. att gravkullar varit synliga här före skiftet. Det är icke alldeles uteslutet att en kyrka funnits i
Bjellum, alldenstund byn innefattat 7¼ hemman och det enligt gammal bestämmelse fordrades endast 6 hemman för att få bygga egen kyrka.
Haqvin torde 1491 ha varit kyrkoherde här enligt inskription å stora kyrkklockan.
Jonas var pastor 1544 och 1566. [Uppg. om denna och de efterföljande prästmännen efter Warholms Herdaminne]
Torchillus Petri, vilken var pastor 1571 och levde ännu 1585, erlade 17 lod silver till den skatt som utgick till lösen av Älvsborgs fästning från danskarna. Under hans tid har den ena delen av Stommen (förmodligen i Hornborga) tillkommit.
Paulus Pauli var kyrkoherde från 1587 till 1596. Blev 1612 biskop i Skara och dog 1617, var gift med företrädarens dotter Brita.
Andreas Johannes Gris var pastor här från 1596 till sin död, 1629. Han hade varit konung Johan III:s hovpredikant och enligt Gris berättelse skulle nämnde konung på sitt yttersta ifråga om liturgien och påven ha yttrat att "vi giva honom fanen". Var 1610 riksdagsman. Gift med Britta Torkelsdotter, hade med henne sju barn, däribland
Johannes. Andreas Gris, som uppgives ha efterträtt fadern som kyrkoherde här 1631.
Elavus Elavi, född i Algustorp 1599, hade varit fältpredikant vid Västgöta regemente och åtföljt Erik Soop till Livland och polska Preussen. Var kyrkoherde i Broddetorp 1639, dog 1665. Gift först med Sara Andersdotter Gris och därpå med Margareta Olofsdotter, med vilka han hade flera barn.
Johannes Magni blev kyrkoherde här 1666. Död 1669. Magni synes ha varit omtyckt av församlingen men stod på spänd fot med konsistorium. Han hade en medsökande, magister Petrus Ek, och när denne kom för att predika prov stängde Bolumsborna igen kyrkan. En annan prästman, som hitsändes för att bliva pastor blev ej heller emottagen, och slutligen måste konsistorium bekväma sig till att utfärda fullmakt för "herr Jöns", såsom Magni kallades.
Han var gift med Anna Brodd, företrädarens dotter, vilken efter mannens död fick ena stomhemmanet i Hornborga till änkesäte.
Lars Otter var kyrkoherdeson från Otterstad och föddes där 1625. Han var regementspräst under flera år och deltog i polska kriget under Karl X Gustafs tid. Blev begärd till kyrkoherde i Dala, men fru Anna Bonde, St. Dala, som ville ha sin broders huspredikant, satte sig däremot. Saken avgjordes av
Kungl. Maj:t så att Otter år 1670 i stället fick Broddetorps pastorat. Efter att förut ha blivit lam i vänstra sidan dog han i slutet av år 1685 samt blev begraven i Hornborga; gravstenen finnes nu i Broddetorp. Var gift med Anna Dahl och hade med henne tre söner och tre döttrar.
Magnus Andreas Forsberg hade varit kollega och komminister i Mariestad innan han 1687 blev utnämnd till kyrkoherde i Broddetorp. Men då det icke kunde bliva något giftermål mellan honom och förre kyrkoherdens dotter, så begärde änkan ännu ett nådår. Död 1702. Gift med
1) Ingegerd Ek och
2) Margareta Hoof. Sonen Magnus, student 1709, blev soldat.
Johannes Winge, kyrkoherdeson från S. Wing, född 1659, blev kyrkoherde i Broddetorp 1703, tillträdde påföljande år. Död 1728. Gift med Catharina Hasselgren. En dotter Beata var först gift med auditör P. Falk i Koxtorp och sedan med borgmästare Rudberg i Falköping.
Harald Hasselgren, född i Leksberg 1676 (fadern var prost i Alingsås). Mycket kunnig i österländska språk blev han utnämnd till professor i Greifswald men förlorade sin plats genom kriget och måste återvända hem. Vistades många år utan beställning hos svågern i Broddetorp och blev efter dennes död, kyrkoherde här samt sedan även prost. Umgicks helst med sina böcker och lät svara församlingsborna, då de sökte honom i ämbetsärenden att "prosten läser". "Det vore gott om vi kunde få en prost som vore fullärd" yttrade en bonde. Dog 1755. Gift med Gunilda Brun. ? Större delen av hans vackra bibliotek förstördes vid en häftig vådeld, som härjade Broddetorps prästgård.
Johannes Fröding, född Hassle 1709, kyrkoherde i Broddetorp åren 1755 - 1766. Dog sistnämnda år. Ogift.,
Magnus Friborg var född i Habo 1728 och son till en hovrättskommissarie. Efter en långvarig process med kammarherre Essen, som besvärat sig över hans val till kyrkoherde i Fröjered, avstod han härifrån och erhöll i stället Broddetorp, dit han flyttade 1767. Det heter om honom att han var en äkta bondpräst, lustig och skämtsam, rik och frikostig, vilken ledde bonden vart han ville. Han dog 1773, och kyrkoherde Silvius i Synnerby började sin likpredikan över honom sålunda: "Aj, aj, Friborg är död!" var gift med Ingeborg Greta Segerström och hade med henne en son och en dotter.
Anders Kymell, född i Sandhem (fadern var komminister där) 1706, var komminister i Slöta tills han nära 70 år gammal sökte kyrkoherdebefattningen i Broddetorp, och mot förmodan fick den. Han brukade läsa ur postillan på predikstolen om söndagarna och måste därför lova församlingen att ständigt hålla adjunkt. Dog 1788. Gift med Stina Cederberg, med vilken han hade två barn.
Johan Rodin, hattmakareson från Mariestad, född 1742. Kyrkoherde här 1789, död på Ekgården i Härlunda 1812. Beskrives såsom en glättig man. Gift först med Anna Elisabet Lampa och sedan med Elin Landström. Hade flera barn.
Gustaf Bratt, född i Åsaka 1773, var först v. pastor i Broddetorp, blev kyrkoherde här 1812 och tillträdde påföljande år. Var prost och teol. doktor. Bratt var en verksam man, som efter många strider genomdrev kyrkornas sammanbyggande vid Broddetorp. (Han säges ha predikat i Hornborga den söndagen tornet blåste ned och det syntes sålunda som om själva försynen varit honom bevågen i hans strävan att rasera småkyrkorna)
Det säges att han t. o. m. köpte en gård i Sätuna för att ha rösträtt där. Död 1830 och begraven i Broddetorp. Gift med Gustafva Backman. Hade fyra barn.
Sven Lundblad, född i Bellefors 1789, var kyrkoherde här 1932 - 1851, då han flyttade till Vånga. Han var en lärd och ansedd man. Var prost och bevistade ett flertal riksdagar. Död 186o. Gift med företrädarens dotter Johanna Carolina Gustava Bratt, med vilken han hade tre barn.
Samuel Fredrik Jungmarker, prostson från Habo född därstädes 1789, var först kyrkoherde i Sävared, där han verkade mycket för jordbrukets förbättring. Kyrkoherde i Broddetorp från 1851 till sin död 1857. Prost över Vinköls kontrakt. Gift med Clara Catharina Hvass. Hade flera barn.
Sven Walberg, bondson från Varola, född 1791, först kyrkoherde i Lekåsa, därpå i Broddetorp 1857, tillträdde 1859. Dog av andtäppa 1868. Gift med Sofia Lovisa Tegnaeus.
Gustaf Elias Kullberg, prostson, född i Sventorp 1817, först komminister i Broddetorp, sedan kyrkoherde här 1869. Död 1883. Gift med Eufrosyne Wilhelmina Melin.
Carl Georg Hasselskog, son av prosten Hasselberg i Berg, född 1818. Kyrkoherde här 1884, tillträdde 1886. Kontraktsprost 1895. Död 1901 Gift med Anna Charlotta Kjellén.
Clas August Rånge, skollärareson, född i Velinge 1848. Kyrkoherde här 1902, tillträdde 1903. Död 1918. Gift med Emma Matilda Bengtsson.
Knut Ivar Lindholm, född i Fyrunga 1882, son till komminister Lindholm Floby, föreståndare och förstelärare vid Gustafsbergs barnhus 1907 - 1909. Har tjänstgjort som komminister i Böne och Bitterna. Kyrkoherde i Broddetorp 1919 tillträdde 1920. Gift med Ada Erika Jungberg.
Israel Thorchilli, son till kyrkoherde Torchillus Petri härstädes var kom - pastor - d. v. s. innehade en del av pastoratet - 1592.
Petrus Andrae prästvigdes 1652 till komminister i Broddetorp.
Lago Laurentii i Hornborga kallades 1655 till komminister, men ville ej mottaga tjänsten. Han levde ännu 1668.
Haqvinus Gunnari hade länge varit utan tjänst då han 1655 förordnades till komminister här. År 1666 erhöll han 1/3 av tilldelningsstommen, emedan han i 11 år varit en skicklig och flitig kapellan och satt med sju barn i fattigdom. Dog i början av 1680.
Herr Bengt i Bjellum nämnes 1680, men var måhända endast hjälpepräst.
Lars Lavander, bondson från Tun, blev på baron Bengt Hiertas rekommendation satt till komminister i Broddetorp 1680o. Bodde på 1680 - talet i Bolum med har trol. flyttat till Broddetorp, då där blev komministerboställe. Dog i pesten 1711 och ligger begraven i en kulle mellan Toltan och strömmen. Hans fru, Ebba Persdotter, dog vid 8o års ålder 1716.
Sven Johan Wallbeck blev under den värsta pesttiden 1711 förordnad till v. komminister här. Blev året därpå ordinarie. Död 1731. Gift med Beata Hodhelius.
Nieolaus Magni Magnelius, bondson från Sventorp, var först pastorsadj. i Broddetorp och blev sedermera komminister här. Är 1727 varnades han av konsistorium för svordomar. Död 1770. Gift med Magdalena Bornander.
Gabriel Söderlind, inspektorsson från Skövde pastorat, född 1725, komminister i Broddetorp 1770. Hade innan han blev ordinarie varit v. komminister här. Är 1767 erhöll han varning emedan han hållit gudstjänst i Hornborga samma dag som det var provpredikan i Broddetorp. Gift med företrädarens dotter Magdalena Cajsa Magnelius.
Johan Rezelius var komminister här 1780 – 1800 (Sedermera kyrkoherde i V. Kleva).
Lars Wingqvist, son till en ryttare i Larv, född 1751, tillträdde komministertjänsten här 1800. Död såsom rikets äldste präst 1845, 94 år gammal. Han betecknas som en god hushållare och efterlämnade förmögenhet. Gift med Eva Warnmark.
Jacob Bredberg, hattmakareson från Alingsås, född 1808 blev komminister här 1846. Efter flera begångna bedrägerier rymde han till Amerika 1853 och blev påföljande år från ämbetet avsatt. I Amerika blev han predikant i en metodistförsamling. Gift med Carolina Christina Bergström.
Gustaf Elias Kullberg, 1855 - 1871. Sedan kyrkoherde här.
Olof Nils Adolf Elfman prostson från Väring, född 1840, komminister här 1870 - 1881, då han blev kyrkoherde i Lidköping. Gift med Emilia Carolina Josefina Svensson.
Karl Adolf Anton Hasselskog, komminister här från 1883-IS93, då han blev kyrkoherde i Torsö. Gift med Maria Matilda Nordström.
Carl Rudolf Hasselrot, komminister här 1893 - 1899, varefter han blev kyrkoherde i Långared. Gift med Sigrid Sofia Aline Georgii.
Alfred Särén var komminister här åren 1899 - 1904. Blev därefter komminister i Sunnersberg. Gift med Ellen Sofia Svedenborg, dotter till förvaltaren å Bosgården, Jesper Svedenborg och hans maka. Komministraturen är nu indragen.
Om den första småskolan i denna ort berättar doktor Rudolf Söderberg i en artikel i Skara Tidning i samband med invigningen av fornstugan i Hornborga i augusti 1925. Doktor Söderbergs sagesman var den gamle kyrkstöten i Broddetorp Abraham Apelgren, död omkring 1919 vid hög ålder. Här relaterade skolförhållanden torde förskriva sig från 1840 talet.
Den - d. v. s. stugan i vilken skolan hölls - var en torvtäckt sparrstuga med ett enda rum och taket klätt med tyg, men svart och nerrökt. En sparlakanssäng fanns vid ena väggen, ett skåp på den andra och vid gaveln ett slagbord. Tennfat sutto instuckna i bjälkarna vid taköfsen. Där bodde nämligen gumman, som undervisade. Barnen sutto på plank och bockar. De, som skulle höras, gingo fram till bordet, där gumman satt, och läste tyst för henne. De andra pluggade sina läxor, ty hemarbete brukades ej.
Mattor på golvet funnos icke, och det skulle kanske föga betytt om ej till husets hjon hört en gris och några höns. Det skurades och vädrades ej heller, den stora öppna spisen var draghålet, där luften for ut och in. Ett lock låg ovanpå den väldiga skorstenen, och man gick ut för att "släppa spjället", som det hette. Barnens antal utgjorde 7-8, och lärdomen bestod i abcd och lilla katekesen. Abraham var på åttonde året, när han lärde i tre veckor. Det gällde bokstäverna och konsten att "lägga ihop dem" till riktiga ord, som man sade. Räkning förekom ej. Gummans lön bestod av "tolor" (potatis), mjölk, smör och litet annan natura, såsom ved etc.
Sedermera, eller före 1889, då de nuvarande folkskolorna byggdes fanns en för hela pastoratet gemensam skola, belägen i närheten av kyrkan. För närvarande utgöra pastoratets fyra socknar ett gemensamt skoldistrikt med tvenne folkskolor, en i Hornborga och en i Bolum, samt tvenne småskolor. Lärare vid den gamla kyrkskolan var.Gustaf Hedrén, född i Rogberga (Jönköpings län) 1824. Han avlade organist- och klockareexamen i Jönköping 1844 och skollärareexamen i Skara 1845. Befattningen i Broddetorp tillträdde han 1852.
Karl Alfred Holmgren född i Tarsled (Älvsborgs län) 1866, utexaminerad från Göteborgs seminarium 1888, tillträdde i Hornborga i890. Han är intresserad kommunalman samt auktionist. Avgick 1928.
Erik Holger Furås född i Sköllersta (Örebro län) 1905 utexaminerad från Strängnäs seminarie 1927, tillträdde 1929.
tjänstgjorde till en början A. K. Nyqvist.
Klas Albert Abrahamsson, född 1869, utexaminerad från Göteborg 1891, blev 1895 anställd i Bolum, där han kvarblev till sin död 1924.
Nuvarande lärare i Bolum är A. Blomgren. Blomgren är född i Jung 1901 utexaminerad från Göteborgs seminarie 1924, avlade organistexamen i Växjö 1927, tillträdde i Bolum 1925. Sekreterare och kassör i pastoratets hembygdsförening.
Lärarinnor vid respektive småskolor äro i Hornborga Augusta Johansson och i Bolum Ester Broqvist.
Prästgården, 1 mtl, är först 1663 införd i kronans jordebok. Den räknas till Gudhems härad ehuru större delen av ägorna ligga inom Valle härad. Häradsgränsen säges gå genom bakugnen ty enligt gammal tradition äro gränsmärkena följande:
"Utterbergs änne, Långabergs hall
Karls grav, Prästegårds bakåm å Nöcklafall.
(Så lyder även sägnen beträffande komministerbostället Lunnagården i Kleva, där Gudhems och Vilske härader sammanstöta.) (Långebergshall är troligen en bautasten, som i senare tid blivit häradsgräns. Så är ofta fallet. Den står vinkelrätt mot gränsen. Möjligen har den ett par skålgropar H S-n).
Under 1700-talet ägde gården någorlunda tillgång på skog, vilken dock genom bristande omtanke i början av 1800 - talet var alldeles slut. Ägorna blevo omkring år 1800 storskiftade. En liten husbehovskvarn hörde då till gården. Prosten G. Bratt anlade här en vacker och fruktbärande trädgård. Under 1700-talet härjades prästgården av eldsvåda.
Toltan, nämnt i 1564 års jordebok under namn av "Tortenne", uttalas "Torta". Bestod 1685 av 3 mtl vilka förmedlats till ½ vardera.
JonFrimansgården, nu bestående av tre hemmanslotter. Jon Friman i Fjällåkra nämnes 1685, och efter honom har gården tydligen sitt namn. Å den hemmansdel, som nu äges av 0. Nylén, är i trädgården år 1875 rest ett minnessten, vilken inom en slinga upptager följande inskription: J. 0. högg sten åt frände sin A. A. Afzelius, född här den 6 maii 1735. Alltså är den bekante skalden och hävdatecknaren född här.
Knektegården, nu två hemmansdelar ägdes och brukades på sin tid av sedermera rådmannen och amanuensen vid domkapitlet i Skara Gustaf Johan Drakenberg, död 1917, gift med en dotter till Kyrkoherde Walberg i Broddetorp. Av sönerna är en konsistorienotarie i Skara och en rektor i Falköping.
Botorp, nu 11/36 mtl, är nämnt i 1564 års jordebok under namn av "Botatorp". Ägaren hette då Lasse. De närmaste åren efter 1634 bodde dåvarande landsskrivaren, sedermera borgmästaren i Falköping, Lars Andersson Hvass, å Botorp. Under sin Broddetorpstid kostade han på sockenkyrkan åtskilligt. Åt 1685 innehade en Anders Håkansson gården, som i reduktionsjordeboken är upptagen såsom hästehemman under Västgöta regemente. (I 1685 års jordebok står att gården var Hästehemman under överste Georg Selons regemente. Måste emellertid vara felskrivning och avse Georg Zelow vilken var chef för Västgöta regemente åren 1679-1708.) Senare har Botorp varit bebott av adelsfolk, däribland en "hennes nåd" von Otter. Gården ligger på sluttningen av Billingen och har alltid haft god tillgång på skog. Då Per Afzelius på 1780-talet var vice komminister i Broddetorp, led han ofta brist på bränsle, varför han en gång tillsände friherrinnan von Otter följande versifierade böneskrift:
Till Hennes Nåd von Otter På Botorp!
Bedes hennes nåd nu vill sig förbarma
Med "litet bränna" till sin präst,
Så han får sina ärter varma
Och steka fläsk, som smakar bäst.
För nu i dessa bistra tider,
Man utan eld förlorad är.
Jag spickematen mer ej lider,
Då man den härsken till mig bär.
Och halvkokt gröt är svår att smälta,
jag får i tysthet säga: jag får svälta
I brist på ved varenda dag.
Hennes Nåds tropliktigaste tjänare P. Afzelius."
En del av Botorp har på senare tid bebotts av konstnären Hjalmar Arleman, som där skapade sig ett vackert och inbjudande hem.
Vid Botorp, intill en floge (liten vattensamling), har stått en gammal en, vilken ingen vågade fälla, emedan någon trollkunnig överfört tandvärk på densamma.
Namnet Botorp härleder sig säkerligen från någon forntida ägare som hetat Bote eller Botvid.
Åkatorp nu tre hemmansdelar nämnes 1564 under namn av Åcketorp. Namnet kommer tydligen av mansnamnet Åke. Var 1685 hästehemman under Västgöta regemente och innehades av löjtnant Anders Hoff. Vid Åkatorp står enligt uppgift en krönt sten, vilken fordom utgjort gränsmärke för kronoparken Billingen.
PerHåkansgården, nu 6 mindre hemmanslotter, har säkerligen fått sitt namn av den Per Håkansson som år 1685 brukade en då ej namngiven gård i Broddetorp, betecknad såsom gammalt frälse och tillhörande Hornska familjen.
I PerHåkansgården bodde i slutet av 1600 - talet bonden Ambjörn och hans hustru Mareth. Om deras son Nils Ambjörnsson, berättas följande historia: Det var vid tiden för Karl XII:s hårdhänta utskrivningar och missnöjet var stort bland allmogen. Många försökte hålla sig undan genom att gömma sig, och bland dem var även Nils. När kronobetjäningen kom kröp han ner i soffan, och för att avleda misstankarna satte sig modern på locket och spann blågarn. Mor Mareths svar till kronobetjäningen blev som vanligt, att hon ej visste var sonen fanns. "Om vi än skola gå här både natt och dag året ut, så skola vi ha tag i honom till sist", menade karlarna. Då förstod Nils att det ej tjänade något till att spjärna emot längre. Till männens stora bestörtning reste han sig ur soffan, sägande: "Jaså, mor! Då är det väl bäst att jag reser på mig och följer med". Han blev inskriven bland Västgöta ryttare under namn av n:r 19 Nils Udd, erhöll häst, sabel och pistol och kom ut i kriget. Vid hemkomsten medförde han en stor påse penningar, för vilka han köpte Pickagården i Brunnhem. Efter 9 års tjänstgöring erhöll Nils Udd år 1725 avsked, passet förvaras ännu inom släkten. Han blev sedermera nämndeman och häradsdomare vid Gudhems häradsrätt och torde ha levat tills omkring 1766. Sönerna Per och Ambjörn ärvde PerHåkansgården, men flyttade sedermera till Brunnhem.
BengtOlofsgården, nu 4 hemmanslotter, har sannolikt sitt namn av den Bengt Olufsson i Fjällåkra, som nämnes 1685 och som då var ägare av 1 mtl krono härstädes.
Afsegården har trol. sitt namn av Afse Larsson, stamfadern för släkten Afzelius.
Bosgården, nu 2 mtl, nämnes redan 1685 såsom gammalt frälse. "Posiderades" då av Ulf Bonde och brukades av arrendebönderna Joen Afzesson och Håkan Töresson. Under senare hälften av 1800 - talet tillhörde gården den Jönsonska familjen å St. Bjurum och förvaltades av J. Swedenborg. Jönsonska sterbhuset sålde sedermera Bosgården till sin inspektor N. A. Larsson, som i sin tur 1918 sålde den till N. Johansson, Källefall. År 1920 inköptes gården av nuvarande ägaren, löjtnanten greve Edv. Hamilton.
En eldsvåda ödelade på sin tid manbyggnaden, och gården stod i många år utan sådan. Nuvarande manbyggnaden påbörjades under Larssons tid och har fullbordats av nuvarande ägaren.
Brännvinsbränning har förr idkats här och bränneribyggnaden kvarstår ännu. Gården har ett vackert läge på en höjdsträckning intill Hornborgaån. Säkerligen har en man, som hetat Bo, givit upphov till namnet.
Fredrik Berggren berättar i "Från Västergötlands bygder" följande sägen från Bosgården:
I början av 1800-talet, då vargarna ströko fram i stora flockar under vintermånaderna anlände till hemmanet Bosgården i Hornborga socken en s. k. finlandsgumma (tattarekäring) åtföljd av en hel flock vargar, just under det man var sysselsatt med att vattna kreaturen i den närbelägna ån Flian. Gumman gick in i stugan och bad att hon skulle få bli kvar över natten (det var nämligen vid jultiden och sträng vinter) men ville ej lägga sig, utan satte sig på spishällen och blåste i händerna flera gånger under utropet: "Hu! hu! jag fryser så!"
Vargarna - hon kallade dem för sina "gossar" stannade utanför dörren till stugan, men rörde ej kreaturen. Gumman lade sig ingen gång, utan satt hela natten i spisen, då och då jämrande sig för det hon frös, och när hon på morgonen lämnade stället följde henne vargarna, vilka hela natten hållit sig utanför boningshuset, alldeles som om det varit hundar.
Hwassagården skall (enl. Berggren) ha ägts av hovslagaren vid Västgöta ryttare Johan Simson Springer, som vid hemkomsten från kriget (antagligen polska fejden) köpte gården, å vilken han erhöll fasta 1632. Gården gick sedan under lång tid i arv från far till son, och den numera avlidne ägaren I. Svensson, som ärvt den efter sin moder, vilken tillhörde den Springerska släkten, hade ännu i behåll fastebrevet från 1632 med Springers - som det tycktes - adliga sigill. - Namnet Hwassagården förekommer ej i äldre jordeböcker. Sägnen ställer namnet i förbindelse med släkten Hwass (se under Botorp).
Lillegården blev 1681 förmedlad från i till ½ mtl "på frihet" antagligen från skatt. Var 1685
augementhemman under Västgöta regemente. Innehades då av Sven Joenson.
Hulegården köptes 1618 av Georg Fleetwood och innehades 1685 av hans son Gustaf Fleetwood. Brukades då av Bengt Andersson.
Herr Lagesgården, nu två hemmansdelar om 3/8 mtl vardera, nämnes 1685. En herr Lago Laurentii (Lage Larsson) i Hornborga blev 1655 erbjuden komministertjänsten i pastoratet men synes ha föredragit att leva som bonde. Troligen är det han som givit upphov till namnet Gården var på sin tid hästehemman under Västgöta reg.
Deragården, tillsammans 3/8 mtl. Har på 1600 - talet varit hästehemman under Västgöta regemente såsom det föregående.
Backgården, nämnd redan 1566, innehades under 1685 av greve Carl Otto Stenbock samt Hindrich Horn. Båda hemmansdelarna brukades av bönder.
Skattegården nämnes i 1685 års jordebok Såsom 4 hemman om i mtl vardera, därav det ena låg "wed Broria". Samtliga voro hästehemman under Västgöta regemente, utom det sistnämnda, som var "beneficiehemman" under samma regemente.
Stommen 2 mtl, var redan 1685 kyrkoherdens tilldelningsstom. Brukades i början av 1800 - talet av 4 åbor, vilka lade arrende till kyrkoherden i form av penningar, körslor och annan handräckning.
Ringagården, nu i mantal i tre delar, innehades 1685 av Axel Qvensel. ¼ mtl i detta hemman ägdes sedermera av nämndemannen Johannes Larsson (d. 1895), vilken uppgav att gården tillhört hans släkt i över 200 år. Hans arvingar sålde gården till Per Karlsson, som i sin tur under kristiden sålde den till nuvarande ägaren A. Larsson Namnet kommer antagligen av någon nu okänd ägare som hetat Ring.
Kockstorp, nu 2 mtl, är med olika stavningssätt nämnt redan i mitten av 1500 - talet Namnet anses komma av ett gammalt mansnamn Kåk eller Kag (Doc. Ivar Lundahl). Enligt reduktionsjordeboken bestod Kockstorp 1685 av Änkegården, reducerat fjärdepartshemman från tygmästaren greve Per Sparre med 1681 års ränta, som greve Sparre sig sedermera tillpantat och ännu innehade, samt ännu ett hemman, vilket sedermera fick namn efter dåvarande innehavaren Jon Ambjörnsson och kallades JonAmbjörnsgård. Detta senare hemman var 168g augementhemman under Västgöta regemente.
Kockstorp blev sedan auditörsboställe vid Skaraborgs regemente och här bodde auditören Peter Falck, vars son Johannes Peter Falk, född å Kockstorp 1733, blev en av Linnés bästa lärjungar samt framstående naturforskare. (Falk kom till Ryssland och blev professor vid Collegium medicum i Petersburg. Har författat värdefulla skrifter. Till lynnet var han tungsint och dyster och begick självmord under en vetenskaplig resa i nyssnämnda land)
På Kockstorps ägor vid gränsen till Håkentorp finnes en gammal offerkälla, i vilken enligt sägnen tre jungfrur varje trefaldighetsdag vid soluppgången badade sig och endast denna dag voro synliga. Av denna anledning offrade man under långliga tider i källan, vars botten fordom var full med slantar och smycken av koppar, mässing och silver. Vattnet ansågs hälsobringande och särskilt var det bra för ögonsjukdomar.
En annan sägen talar om en kvarn vid Kockstorp, vilken särskilt under skärtorsdagsnätterna hemsöktes av eldsvåda, ett förhållande som man ställde i samband med påskkäringarna.
En orädd dräng gömde sig en skärtorsdagsnatt i kvarnkupan för att spionera på de onda makter, som drevo sitt spel i kvarnen. Fram på natten hörde han att dörren till denna slogs upp. En grannt uniformerad militär kom in och rullade ett stort kar framför sig. Detta ställde han mitt på golvet, varefter den ena påskkäringen efter den andra kom in och välte en stor "smörslaga" i detsamma. Nu kunde drängen inte styra sin nyfikenhet längre, han stack upp huvudet för att se om karet ännu var fullt. Men i detsamma stjälpte kvarnkupan, drängen föll ur och synen var försvunnen.
Förtrollningen lärer emellertid från den stunden blivit bruten, ty de förut så vanliga eldsvådorna i kvarnen uteblevo efter den betan.
Uddeberg nämnes först 1568 under namn av Åddaberg och såsom tillhörande Broddetorps socken. Posiderades 1685 av Christina Brahes arvingar och brukades av Göran Andersson.
Bålltorp, nämnt 1546 under namn av Båletorp, säges ha fått sitt namn efter en fru Bolla Blå, vilken med sina stora rikedomar skulle ha anlagt ett kloster på platsen. Något sådant kloster är emellertid ej känt av den historiska forskningen, och de ruiner, som i slutet av 1700-talet kvarstodo och uppgåvos vara lämningar efter detsamma, torde väl snarare ha varit kvarlevorna av någon gammal sätesbyggnad. Fönsterbågarna i detta hus hade enligt vad Afzelius uppgiver varit sirade med i sandsten uthuggna bildverk. (Bildverken voro kanske hämtade i Gudhems kloster. Vid klosrets rasering spriddes de ornerade stenarna runt om i bygden. Namnet Bolla Blå förekommer även i en tradition om en runsten vid Hökerum i As härad. (Ljungström Åhs och Wedens härader s. 57)). Någon Bolla förekommer ej i Blåättens stamtavla, såvida ej Bolla kan anses som en förkortning av Ingeborg. På grund av uttalet "Båertorp" torde namnet snarare komma av mansnamnet Bardhe än av Bolla.
I mitten av 1500 - talet funnos åtminstone två åbor i Bålltorp. Är 1685 bestod gården - då antecknad som säteri - av tre särskilda hemman, i frälse, i krono och i skatte, varjämte ½ mtl Paris hörde dit. I början av 1600 - talet synes hertig Johan av Östergötland ha varit ägare till Bålltorp (eller en del därav), ty genom brev, utfärdat i Vadstena år 1616, skänkte han gården till sin "tjänare" Botvid Larsson, att av denne ärftligen behållas under skatt.(Brevet är omnämnt i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift 1912 och 1918. Anrep uppgiver - tydligen av misstag - att det gällde, Bålltorp i Östergötland).
Denne Botvid Larsson var mönsterskrivare vid Sigge Larsson Rosenduvas ryttarefana. Sonen, regementskvartermästaren Johan Botvidsson, adlad Gyllensting, skrev sig till "Bålatorp". År 1641 eller -42 hade emellertid Lars Håkansson Dufva köpt kronohemmanet Båletorp", vars försäljning till frälse drottning Kristina år 1646 bekräftade. Samma hemman innehades 1685 av kaptenen Botvid Gyllensting, son till förutnämnde Johan Botvidsson. (Hans änka Catharina Christina Lillie av Aspenäs dog 1729 och blev begraven i Hornborga kyrka). 1 mtl frälse i Bålltorp innehades samtidigt av Sven Ugglas arvingar. Båda dessa hemman brukades av bönder.
I början av 1700-talet bodde på Bålltorp förmodligen såsom brukare eller arrendator, Mats Svensson, fader till prosten Sven Zettervall i Väring, som föddes här år 1700.
Bålltorp m.fl. hemman ägdes 1779 av majoren och riddaren Lillie.
Under senare hälften av 1700-talet bodde å Bålltorp ryttmästaren vid Västgöta kavalleri Carl Gustaf Bratt av Höglunda, gift med Beata Charlotta Carlström. Skalden och hävdatecknaren Arvid August Afzelius, vilken som barn vistades hos sin farfader, rusthållaren Pehr Pehrsson i Hälsingsgården, hade burits till dopet av fru Bratt och fick ofta följa med farfadern, då han besökte Bålltorp. Fru Bratt, född Carlström, föreföll mig som den skönaste varelse på jorden med sina milda, vackra ögon, ur vilka glädje och välvilja alltid lyste", skriver Afzelius i sina "Minnen". "Jag minns hennes vackra röst, då hon för mig och sin med mig jämnåriga dotter på en vacker polskmelodi sjöng en visa, som hon själv, såsom jag tror i sina unga år diktat:
"Kalle ut och Kalle in
och Kalle alla dagar,
Kalle jag i hjärtat bär,
och Kalle mig behagar.
Kan jag inte Kalle få,
skall mitt hjärta brista mitt itu,
stycken sju,
det skall bli det sista."
I sin i början av 1800 - talet utgivna stiftsbeskrivning säger P. Lindskog, att Balltorp i proportion till hemmantalet ej hade mycken men god och särdeles bördig jord. År 1813 upplyses det att gården nyligen inköpts av bönder. A. Bergmark nämnes 1838 såsom ägare till 1½ mtl Bålltorp och ¼ mtl L:a Paris. År 1842 heter det i en auktionskungörelse, att gården var bebyggd för ståndspersoner samt hade ett större bränneri.
Bålltorp är nu skiftat i flera delar. I en av de äldre manbyggnaderna på gamla tomtplatsen finnes en gammal kakelugn av oglaserat kakel, vilken dock i senare tid blivit överstruken med vit oljefärg. I betesmarken invid gården stå flera stora egendomligt vuxna enar. En av de utflyttade hemmansdelarna i Bålltorp kallas Lunnen emedan skogen här före skiftet bar detta namn. Kanhända har här varit en gammal offerplats.
Enar vid Bålltorp.
Vid Bålltorps korsväg låg fordom en smedja, och där bodde en smed, vilken var mycket fästad vid sin smedja. Efter smedens död blev smedjan riven.
Ett par Ugglumsbor voro på hemväg från Snikens kvarn en mörk kväll. När de hunnit till platsen, där smedjan stått, fingo de se en underlig syn: smedjan fanns där som fordom och smeden stod och rörde i härden, så att elden flammade omkring honom! Ingen sade dock något förrän man kommit ut till stora landsvägen. Av samtalet då framgick, att de båda männen haft alldeles samma syn.
I kålgården på gamla tomtplatsen i Bålltorp har man hittat ett par runda bitar av grönt buteljglas, vilka synbarligen suttit å något glaskärl. Den ena är märkt "L. G. B-A. G. 1751" och den andra "A. F. 1760 med krona över bokstäverna, alltså kon. Adolf Fredriks namnchiffer.
St. Weka, nu 3/4 mtl. "Joan ij wecka" är gårdens förste kände ägare, han nämnes i 1546 års jordebok. År 1665 nämnes löjtnanten Olof Eriksson, g. m. Christina Gyllensting (dotter till förutnämnde Johan Botvidsson Gyllensting), såsom ägare av Veka. Reduktionsjordeboken 1685 upptager två hemmansdelar i Veka om 1 mtl skatte vardera, vilka ägdes av Botvid Nilsson och voro anslagna till hästehemman under Västgöta regemente samt ½ mtl frälse, som brukades av Sven Olofsson. Gustaf Gyllengrip gav 1698 bl.a. "Vecken" till sin minderåriga son Kristoffer i utbyte mot ett par andra gårdar, som den sistnämnde erhållit av sin farmoder Birgitta Krabbe. (Bytesbrevet är infört i Västerg. Fortim. T. 1907. Egendomligt nog är Kristoffer G. redan 1685 antecknad i jordeboken som innehavare av en del i Veka) Ingen av dessa personer torde emellertid ha bott på Veka utan blott åtnjutit inkomsten av gården, som utgjorde "i ett för alt 18 skeppor spannemåhl och 1 Rdr 16 öre silfm:t"
¼ Veka ägdes 1715 av frälseinspektören Sven Ådahl. Under senare hälften av 1800 - talet bodde här F. W. Berggren, en förtjänstfull upptecknare av sin hembygds minnen. År 1891 är J. Carlstrand antecknad som ägare. Han lät skifta gården, som nu har flera ägare.
Namnet Veka är besläktat med veke och betyder en terräng som viker eller böjer sig, snarast en landtunga invid ett buktande vatten. Jämför man doktor R. Söderbergs karta över Hornborgasjön vid järnålderns början finner man att platsen, (lär gården ligger, då utgjorts av en i sjön utskjutande landtunga.
Hälsingsgården, är antagligen den gård i Sätuna, varav Bengt Hansson Hällsing år 1685 innehade 1 mtl och efter vilken gården troligen har sitt namn. Gården bestod då av 2 mtl krono. Det andra hemmanet innehades av Isak Andersson. Båda voro hästehemman under Västgöta regemente.
I Hälsingsgården bodde rusthållaren Pehr Pehrsson, född 1719, död 1797. "Min farfader, Pehr Pehrsson", skriver A. A. Afzelius om honom i sina "Minnen", var ålderman i byn och en aktad och förståndig danneman, som ägde stort anseende icke allenast i byn utan i hela församlingen, och när han i folkstämman höjde sin röst, lyssnade bönderna begärligt till hans råd, och ofta dessemellan kommo de till rusthållaren "Pehr i Hälsingsgården" för att rådfråga sig i villsamma saker". Pehr blev en gång vald till riksdagsman men avsade sig uppdraget.
Den gamla ryggåsstuga, i vilken Pehr bodde och där Afzelius som barn vistades fanns ännu i slutet av 1840 - talet kvar. Den var, omtalar F. Berggren, till omkr. två alnars djup nedgrävd i jorden, så att man på en trappa av sten kom ned i förstugan. Själva dagligstugan var stor och rymlig, fönstren voro i jämnhöjd med den utanför varande gårdsplanen, och den väldiga spishärden, försedd med tvenne avsatser, upptog nästan en tredjedel av rummet. Det var vid den nedre avsatsen, som bestod av en någorlunda slät stenhäll i halvcirkelform, som Afzelius lärde sig att skriva med träkol och det var här han under de långa vinterkvällarna vid den sprakande brasan hörde många underliga sägner och historier berättas.
På Hälsingsgårdens ägor finnes en källa kallad Sokällan.
Frälsegården betecknas 1685 såsom gammalt frälse och tillhörde då Björn Swinhufvud samt beboddes och brukades av Britta Mickelsdotter.
Berg, nu 3/8 mtl, har förr legat på en sluttning, därav namnet. Ägdes 1685 av fru Stores arvingar och brukades av Lars Persson. En ägare på 1860 - talet som hette Lars, hängde sig i förtvivlan över att manbyggnaden, som stod i bygge och ännu icke var brandförsäkrad brann upp. Ett original, vid namn Björling, som bodde i närheten, tog grenen i vilken Lars hängt sig, och använde den till käpp.
Stommen, nu fyra hemmansdelar, var 1540 skattskyldig under kyrkan, men är 1685 upptagen såsom kronohemman och var då hästehemman under Västgöta regemente.
Tomten, nu två hemmansdelar om ¼ mtl vardera, var 1685 löjtnantsaugement på dess beställning under Västgöta regemente och ryttmästare Joh. Vulfenstjernas kompani.
Paris (uttalas på bygdemålet Pariss) nämnes 1574 under namn av Paryss. Är kanske uppkallat efter den franska huvudstaden. Gården består av 3/8 Paris Arvidsgården. - namnet trol. efter den Arvid Andersson, som 1685 brukade gården åt ägaren Axel Kafle - samt av 1/8 mtl L:a Paris. Gården utgjordes 1685 av i mtl krono, det förutnämnda Kafleska, samt ½ mtl frälse, vilket var inlagt under säteriet Bålltorp och innhades av Botvid Gyllensting. Sistnämnda hemmansdel hade 1647 inköpts av Harald Stake (landshövding i Skaraborg f1598-1677) och trol. då blivit frälse.
Lunnagården i Bjellum, nämnd 1566 under namn av Lundagården, blev enl. reduktionsjordeboken 1683 reducerad som "pur donation" från salig Carl Otto Sack samt anslagen till korporalsboställe vid Västgöta regemente. Var i början av 1800 talet underofficersboställe vid Skaraborgs .regemente och ansågs som det yppersta i församlingen vad såväl åker som äng beträffade. Innehades 1813 av en fanjunkare Höjer. - Namnet har tydligen samband med lund, som i vissa fall kan betyda helig plats. Det här befintliga Kyrkogärdet är troligen samma åker i Bjellum, som enligt 1540 års kyrkliga jordebok hörde till Bolums kyrka.
Garpegården av det medeltida garp, tysk, 3/8 mtl har förr varit gästgivaregård.
Munkgården, enligt namnet trol, från början klosterhemman, blev 1686 såsom "pur donation" indraget från salig Otto Sack och anslaget till löjtnantsboställe vid Västgöta reg. I början av 1700 - talet bodde på Munkgården rusthållaren Per Arfvidsson och hans hustru Kerstin Afsesdotter, föräldrar till kyrkoherde Arvid Afzelius i Larv.
Bolumstorp nämnes redan 1566, då jon Eriksson därstädes på räfstetinget i Skara beklagade sig över att konungens fogde ville påtvinga honom en kvarn, vilken bevisligen hörde till Munkgården och som också blev denna gård tilldömd. Bestod 1685 av tre hemmansdelar. En var trumpetareboställe under adelsfanan och innehades av Oluf Gråtte, en annan infanterihemman under Skaraborgs reg. och den tredje hovslagareboställe under Västgöta regemente. Dessutom nämnes Sörgården i Bolumstorp, som var hästehemman under samma regemente.
Västorp nu två hemmansdelar om ½ mtl vardera, nämnes på 1560 - talet under namn av Huessingstorp. Köptes 1641 av Carl Rosendufva och tillhörde 1685 välborna jungfru Anna Kafle samt brukades av Oluf Pährsson.
Heljesgården, nu två hemmansdelar nämnes 1685 under namn av Hällagården samt var sedan 1683 infanterihemman under Skaraborgs regemente. Gården är säkerligen uppkallad efter någon ägare med namnet Helge.
Korsgården i mtl, indrogs 1683 såsom "pur donation" från Carl Otto Sack och anslogs till boställe åt regementsskrivaren vid Västgöta kavallerireg. Var sedan auditörboställe vid samma regemente och innehades 1813 av auditören P. E. Siberg.
Kärragården köptes 1652 från kronan av Anders Hästehufvud, innehades 1685 av Gustaf Horn, men som gården var belägen på "Cronones park Billingen", så förbehöll sig kongl. Maj:t lösenrätt.
Bältaregården, två hemmansdelar. Namnet kommer av det medeltida bältare, som betyder gördelmakare. Nämnes 1564 och innehades 1685 av änkan Karin.
Böljan, SvenAndersgården och JanPersgården, de senare namnen av Sven Andersson och Jaen Pährsson, vilka på 1680-talet bodde i "Bollgan", som gården då benämndes. Jan-Persgården tillhörde sannolikt de gårdar i Walle härad som Magnus Gabriel de la Gardie år 1647 i samband med Höjentorps kungsgård erhållit i förläning.
Vid reduktionen blev gården indragen till kronan, men blev sedermera återlämnad till de la Gardies maka furstinnan Maria Eufrosyne på hennes lifstid. SvenAndersgården var augment på häst" under Västgöta regemente.
Namnet Böljan kommer icke, såsom man skulle kunna tro av ordet bölja utan är släkt med orden bulna, bulle, bolster och betyder alltså uppsvällning, höjd.
Backgården ägdes 1685 av Hans Andersson och var hästehemman under Västgöta regemente.
Bäckagården köptes 1639 från kronan av generalmajor Johan Lilliehök och innehades 1685 av Gustaf Horn. Var belägen på "förbjuden ort", (d.v.s. på kronoparken Billingen varför Kungl. Maj:t förbehöll sig lösenrätt.
Med Bäckagården är följande sägen förknippad:
En gång bodde här ett bondfolk, som hade flera barn. Ett av dessa var ovanligt fult och ville ej arta sig som de andra. När modern vid ett tillfälle skulle laga till "äggröra", togo de större barnen de tömda äggskalen, fyllde dem med äggröra och satte dem över elden. Då utbrast den förutnämnda besynnerliga ungen: "Mycket har jag sett i min dag, Hornborgasjön tre gånger våter och tre gånger torrer, men aldrig forr att man kokat i äggskal".
Nu förstod man att det var en s. k. byting, d.v.s. en bortbytt trollunge man fått i huset, och hustrun började fundera på hur hon på bästa sätt skulle kunna bli av med honom. När hon sedan bakade, satte hon trollungen på brödspaden och tänkte kasta in honom i den brinnande ugnen. Då gav ungen upp ett illtjut, som hördes ända upp till Billingen, vilket hade till följd att modern - trollkvinnan - kom sättandes i hisklig fart, medförande bondfolkets eget barn. "Så illa hade jag aldrig tänkt göra med ditt barn", sade hon till bondhustrun. Bytet gjordes nu om och barnen kommo till sina rätta mödrar.
AndersGunnarsgården nu två hemmansdelar, har säkerligen fått sitt namn av den Anders Gunnarsson, som 1685 brukade 1 mtl krono i Bjellum. Hade 1639 köpts från kronan av fru Karin Swan och innehades 1685 av Kristoffer Gyllengrip. Var belägen på kronoparken Billingen och Kungl. Maj:t och kronan till lösen förbehållen.
Anders-Torstensgården var 1685 hästehemman under Västgöta regemente.
Kappagården, två hemmansdelar om ¼ mtl vardera. Namnet antingen av tillnamnet Kappe - en Nils Kappe i Hof nämnes 1685 - eller av kapellan. En sådan var nämligen på 1600-talet boende i Bolum.
Korstorp ¼ mtl nämnes redan 1564. Innehades 1685 av Johan Gyllensting och brukades av Måns Svensson. Var beläget på kronoparken Billingen.
Korstorp ligger i en naturskön dalgång utmed landsvägen mellan Bolum by och Häggum och dess ägor gränsa intill sistnämnda socken. Över landsvägen i sockengränsen har fordom funnits en grind, det beryktade Koddycke led (Kôddeckelet), vid vilket det sades spöka. En man skall här ha blivit mördad.
Då folk reste igenom här kunde det hända, att det kom en hop huvudlösa gubbar fram och kysste dem. Hur detta var möjligt, är svårt att förstå, men sådan var folktron. Gubbarna hade svarta svin och många spädgrisar som sprang omkring benen på dem (H.S.).
Ett par män, av vilka den ene var "i syne" ledde nattetid ett kreatur denna väg, och när man kommit till Kodelycke led såg den som var i syne en käring, som satt mitt på landsvägen och "bakte munkar (plätter)". Han bad kamraten taga hand om djuret och gick ur vägen men sade ingenting. Kamraten, som ingenting varsnade ledde djuret mitt över käringen, varvid denna blev så förbittrad, att hon tog "munkarna" och slängde dem ratt i nacken på mannen.
Invid grinden har stått en stor ek, som nu är fälld. På Korstorps ägor, strax intill gården, står i landsvägsdiket en större en, vilken ingen vågat röra av fruktan för att drabbas av tandvärk. En trollkunnig gubbe brukade nämligen vid botande av tandvärk överföra sjukdomen på den ifrågavarande enen.
Ramstorp, nämnt 1564, var 1685 trumslagareboställe under Skaraborgs reg. och beboddes av Pähr Hällsing.
Säckesten, nu 5/32 mtl, omtalas 1564 under namn av Seckesthenn. Beboddes 1685 av Pähr Tholsson.
Slättrödjorna, nu 1/8 mtl nämnes 1564 och kallas då Sletteröd. Betyder slättröjning. Utgjorde 1685 ¼ mtl krono, som var anslaget för militärt ändamål.
Jägartorpet omtalas 1564 och 1685, då det var kongliga jägeristaten anslaget men alldeles öde.
Korpatorp nämnes 1564. Var 1685 "livrehemman" och beboddes av Nils Larsson.
Nyborg, nu 1/8 mtl nämnt 1564. Utgjorde 1685 ¼ mtl krono, som brukades av Sven Nilsson. Hade "varit förpantat till salig Hans Björnsköld, men med 1681 års ränta indraget av hr assessorn Chronhjelm men finnes icke därpå några brev", heter det i reduktionsjordeboken. Kallas även Falbogården.
Tomten nu 1/3 mtl utgjorde 1685 ¼ mtl frälse, vilket innehades av fru Märta Kafle och beboddes av Sven snickare. (Norr om Tomten ligger en gård, om vilken det säges, att alla som bott där haft otur. Där bo onda andar, tros det, och det prasslar kring husen, ehuru man aldrig får se något. (HS.))
Uddagården, 3/4 mtl, nämnes ej i äldre jordeböcker. Namnet sannolikt av Udde eller Udd, ett tillnamn. En Nils Udd fanns på 1700-talet i Broddetorp.
Backen, ¼ mtl. Till denna gård anknyter sig följande sägen: En jättekvinna, vilken bodde å Billingen, hade stulit ett kar hos en bonde i Backen och på ett övernaturligt sätt tagit ut det genom en liten fyrkantig glugg i brygghusväggen. När hon sedan återbetalade drickat, som hon i en annan gård lånat, använde hon det stulna karet, och då hon överlämnade detsamma, fvllt med dricka, sade hon:
Bränn upp stäven och smid järnet!
Ingen man i Bolum
känner sitt kar i kolum .(Flera variationer av denna sägen finnas. Så t.ex. hos S. Lampa ("Om folklig övertro"). Heimdals folkskrifter n:r 39)
Broddetorps och Bolums socknar genomskäras av Lidköpings - Skara - Stenstorps smalspåriga Järnväg, vilken öppnades för trafik år 1874. Station finnes vid Broddetorp och anhalt i Bjellum. Broddetorps station (även postsanstalt) är ett framåtgående samhälle med ett flertal bostadsvillor, tvenne handelsbutiker samt olika hantverkare. Den förste stationsföreståndaren här var P. Strandberg, som kvarstod till 1892, då han efterträddes av Johannes A:son Revelj. Är 1913 innehade C.G. Falkengren befattningen. Nuvarande stationsföreståndare är G. Kjellberg.
Marknader ha årligen, ända tills på 1890 - talet hållits vid Hornborga bro.
Inom detta pastorat finnas fyra kvarnar, de tre belägna vid Hornborgaån och den fjärde vid Bjärsjöbäcken. Hornborga kvarn, nu kombinerad med såg, nämnes redan i mitten av 1600 - talet då den ägdes av Harald Stake. Är 1685 var generallöjtnant Johan Hård ägare och mjölnaren hette Pähr Gunnarsson. Norra och södra Snikens kvarn ligga även inom Hornborga. "Snigerna" nämnes 1685 då de ägdes av Ulf Bonde och arrenderades av Tore Pährsson.
Den första insteningen för markområdet omkring Bjärsjöqvarnarna skedde enl. uppgift i april 1778. Här har nämligen ursprungligen funnits två kvarnar, Öfvra och Nedra Bjärsjöqvarn, belägna på c:a ½ km avstånd från varandra.
Under en svår storm, som rasade någon gång under 1800 - talets första decennier brast dammen vid Bjärsjö och vattenmassorna störtade ned. Öfvra Bjärsjö kvarn blev därvid spolierad men den nedra slapp undan lindrigare. Mjölnarens hustru och barn räddade sig upp på vinden.
Mjölnaren själv, som höll på att mala i övra kvarnen, fick göra en vågsam färd på en stock. som följde med strömmen och rände in genom dörren till nedra kvarnen, där mjölnaren oskadad hamnade bland säckarna.
Sedan kvarnen i Nedra Bjärsjön ej längre kunde göra sin tjänst, byggdes på 1860 - talet en ny kvarn i Öfvra Bjärsjön, ett stycke nedom den förutvarande som efter översvämningen åter blivit uppbyggd.
Flera gånger under 1800 - talets senare hälft inträffade vattenbrist och kvarnarna i orten stannade. Folk kunde då fara milslånga vägar för att mala vid Bjärsjön. Vid ett tillfälle frös Bjärsjön till och man måste då hugga hål på isen och pumpa fram vattnet med träpumpar. En julafton fick man mala till sjutton hushåll, som skulle ha mjöl till julbrödet. (Sign. T-son i FT 1928-12-12).
På tal om kvarnar torde det vara på sin plats att omnämna de gamla primitiva väderkvarnar, vilka i mannaminne funnits å Ekornavallen och som gåvo en säregen prägel åt landskapet. Enligt vad det berättas kom en gång en person till en av dessa väderkvarnar för att få sin säd förmalen, men det stormade hårt och mjölnaren tordes ej släppa på. "Det tar jag på min risk", sade då mäldaren, "får jag bara reda mig lite grand på egen hand, så ska det nog gå bra". Sagt och gjort. Enligt berättelsen sprang mjölnaren sin väg när kvarnen tog fart, men mäldaren han satte sig bara på kvarnkupan och sjöng medan säden gick ned. Kvarnen gick så att det knakade i fogarna, men allt gick bra. Efteråt sade dock mäldaren att han ej ville "göra om'et" (SkltVa 1927-02-19).
En rätt omfattande kalkindustri bedrives inom Bolums socken, där tvenne kalkbrott finnes, nämligen Bjellums och Bäckagårdens.
Ett garveri har funnits vid Åbacken, Broddetorp, och man kan ännu se resterna av detsamma.
I Sätuna finnes handelsbod och mejeri och i Bolum finnas tre handelsbodar och tre mejerier.
Den märkligaste platsen i fornminneshänseende i denna ort är Ekornavallen, belägen i Hornborga socken. Den kallades fordom Linkornavallen och är nämnd i västgötalagens lagmanslängd, där det heter om lagman Alli, att han "taldi lagh a Linkornac wallum". Här samlades man sålunda till ting på fädernas gravplats.
En mängd fornminnen ha funnits här, men de flesta ha vid odling blivit förstörda. I början av 1800 - talet futtnos sålunda ett 20 - tal bautastenar, av vilka nu endast ett 10 - tal finnas kvar. Ekornavallen är nämligen nu till största delen uppodlad, efter att ända till mitten av 1800 - ha utgjort en med ljung och enbuskar beväxt samt med sten och moras uppfylld ödemark.
Den mest bekanta av de på Ekornavallen befintliga forngravarna är den s.k. "Gir-ommen" eller Gigerommen. (Den kände ortnarnnsforskaren prof. Hj. Lindroth har i ett föredrag (enl. tidningsreferat) tolkat namnet till "Jättekvinnans ugn". Allmogen i trakten föreställde sig nämligen, att den av väldiga sandstenshällar uppförda graven var ett verk av jättar och speciellt avsedd för deras bakning).
Den är en gånggrift, som är uppförd av väldiga sandstenshällar, av vilka somliga höja sig en meter ovan jord. Själva gravkammaren har en längd av omkr. to samt en bredd av 2 meter. Gången är 8,5 meter lång. Girommen blev 1912 utsatt för åverkan, då den nordliga takhällen blev sönderkilad. År 1928 blev en av gravens stenar kullvräkt och en annan bortförd. Genom riksantikvariens ingripande återställdes graven i dess förra skick.
Antikvarien K. G. Hilfeling, vilken på 1780 - talet företog en resa genom orten, betecknar Gir-ommen som ett märkvärdigt stenkummel, vilket utmärker denna plats. Detta stora stenminnesmärke ligger söder om Sätunavägen, vilken stöter vinkelrätt på landsvägen. I öster, parallellt med landsvägen, löper Hornborgaån. Ungefär 600 alnar därifrån är en stor sandmark med en höjd i väster, varpå det stora stenröset ligger. Om denna varit den stora göternas offerlund för de hundra gudarna, så är belägenheten på allt sätt passande. På ett jämt och torrt fält en stor landsväg och vid ett betydande vatten, alltid angeläget vid sådan sammankomst. Även må tilläggas, att stora skogen och kronoparken Billingen börjar strax på andra sidan ån, så att god tillgång på skog alltid kunnat finnas. (Citerat efter en art. av P. J:n i Falk. Tidn, 1920).
På Ekornavallen finnas tvenne andra gånggrifter, av vilka den ena är belägen ett par hundra meter sydost om Girommen. Av gravkammaren finnas kvar två sidohällar och ena gavelhällen och av gången fyra sidohällar. Den andra graven återfinnes omkring 150 meter längre åt söder, av denna äro likaledes ena gavelhällen samt två sidohällar bevarade. Av gången finnas endast två sidohällar kvar. På båda ställena finnas flera liggande hällar, av vilka dock ingen befinner sig på sin ursprungliga plats.
Icke långt öster om Girommen finnes en domarering, varav dock numera endast fem stenar äro kvar.
Av å Ekornavallen befintliga bautastenar är den största rest invid landsvägen i närheten av Södra Snikens kvarn. Den mäter i höjd c:a 3 meter. (G. Brusevitz, som 186o besökte platsen, tror att denna sten ursprungligen utgjort en av bärarna i en gånggrift och att den sedermera blivit upprest vid vägskillnaden. Han omnämner fyra betydande stenrös på de omgivande sandåsarna, ett av dessa var c:a 95 steg i omkrets och i dess kraterformade mitt syntes ännu hällarna av den rubbade gravkistan. I en av (de resta) stenarna på Eckornavallen iakttogs urgröpningar av omkring 3 tums diameter (älvkvarnar). Sune Lindqvist anser det ej alldeles uteslutet att några av de från gånggrifterna rövade hällarna rests först under Kring Alles (lagman Alli) tid). Sju rösen finnas här, det största ligger nordväst om Girommen.
Mellan Ingatorp och Sätuna äro mindre stenröse på båda sidor uppkastade och en sten upprest vid vägen, 2 alnar hög. Annars är det icke något märkligt utom att det i ett av de större stenrösen säges brinna ljus.
Strax vid infarten till Sätuna by, fortsätter Hilfeling, är vid vägen en fyrkant av 14 till 13 alnars sidor med 9 stenar i behåll. (Ett par mindre sandstenshällar på Stommens gärde, öster om landsvägen kunna möjligen vara lämning av denna stensättning).
Av enskilda stenar här och där, säger Hilfeling, synes tydligt, att här varit många stensättningar förr, men de i senare tid uppodlade bylyckorna hava behövt stenarna i en mängd stenmurar. Även till höger (H. kom från Ingatorp), uppför en liten gata, finnas lämningar efter en med stora stenar upprest grav. Enligt den av Hilfeling lämnade beskrivningen var denna grav en gånggrift, vars gravkammare låg i riktningen norr-söder och hade en längd av 17 å 18 alnar. Gången, vettande åt öster, var 8 alnar lång. Denna grav, liksom den av P. Tham år 1795 omnämnda Röslunda (på annat ställe Ryslunne, Rödeshög), torde vara samma gånggrift som ännu kan ses vid ett f.d. soldatboställe norr om Tomten. Strax norr om graven (på Stommens ägor) ligger nämligen en hög backe, Rörslunnekulle, där ungdomen förr brukade tända påskeldar. Enligt vad det berättas skall här ha funnits ett domaresäte (domarering), men härav synes nu ingenting, ty på backens krön ligga endast några mindre stenar utan synbar ordning. På västra sluttningen står dock en 72 cm. hög sandsten, vilken kan vara rest. Att här i slutet av 1700-talet funnits en stensättning framgår emellertid av följande anteckning av Hilfeling, som säkerligen syftar på Rörslunnekulle: "Mellan de första husen i Sätuna by och till höger (han kom från Ingatorp) på en större kulle tyckes en oval stensättning vara av 45 alnars längd och 17 à 18 alnars bredd med 2 à 3 stenar i mitten". En liten odling har i senare tid funnits på kullen och antagligen har man brutit upp stenarna och använt dem till stenmur kring densamma. Vid foten av kullen, på östra sidan, är ett källdrag och en liten vattensamling. När det vid backens fot intill landsvägen liggande torpstället byggdes, hittades där bland gruset en mängd kol och aska. Tilläggas kan att här aldrig förut varit byggt, varför kolen ej gärna kunde härleda sig från någon tidigare timad eldsvåda. Möjligen hade man träffat på brandgropar från äldre järnåldern. (Brandgropar äro kittelformiga fördjupningar i marken, vari resterna av det bål, varpå den döde bränts östes ned, varefter man täckte över med ett tunnt jordlager eller med en liten flat stenhäll). Mitt för kullen utgick från landsvägen före skiftet en väg, vilken med många krökar ledde fram till Veka. Väster om landsvägen i närheten av Sätuna by på en enbevuxen gräsmark finnas många små rösen varför här möjligen är ett gravfält.
På Storegårdens gärde i samma socken finnas uppresta stenhällar, vilka bilda ett fyrkantigt rum, omkring 3 meter långt och 2 meter brett. Hällarna äro ända till 1 meter höga ovan jord. Öster om Ingatorp, i den dalgång som skiljer Sätuna från Gudhem finnas spår av forngravar.
I gränsen mellan Sätuna och Hornborga, mitt för Hakåsen, men på andra sidan landsvägen låg förr ett flyttblock, kallat Majesten (eller Markesten). Det sades vara kastat av trollen, antagligen mot Sätuna eller mot Hornborga kyrka, och man påstod att det spökade här, så att man ej kunde komma vägen fram. När stenblocket kilades sönder för att användas till en bro, hittades enligt uppgift, under eller invid detsamma en lerurna. Ängarna nedanför kallas Odensängarna och en över landsvägen befintlig grind benämndes Majstångslet. (I ån nedanför
Odensängarna är en fördjupning kallad Klockhålan, vari en kyrkklocka från Hornborga under Gustav I:s tid skall ha blivit nedsänkt). Ej långt härifrån ligger gården Lunnen.
Strax söder om manbyggnaden i Backgården Hornborga, finnes en gånggrift, varöver ligger en stor häll, och på den plats, där byggningen är belägen, anträffades omkr. 1880 vid grävning av en källare en grav, innehållandeben, troligen en hällkista.
I ett röse vid Hovslagaregården, Hornborga, har påträffats en grav från äldre bronsåldern.
I Bolums socken finnas flera fornminnen. Hilfeling omtalar i slutet av 1700-talet Jättnäsrörs = ängar vilka voro fulla med begravnings rör, dels uppkastade mitt uti och dels ouppkastade. Dessa rör hade en omkrets av 6o till 100 alnar och en höjd av 4 till 5 alnar. På några av högarna voro mindre stenar uppresta. På ett avstånd av 50 alnar från sjön och på jämna marken lågo tvenne cirkelrunda stensättningar av 20 alnars diameter, de kallades Torsberg. (Varje by hade under hednatiden sin särskilda begravningsplats, vanligen låg den på någon ej odlingsbar backe i byns närhet. Detta synes ha varit ett typiskt gravfält från järnålderns senare del. Jfr Oskar Almgren "Sveriges fasta fornlämningar" 1923 ss 40-43.) Dessa ängar kallas nu Jättnäsängarna och höra dels till LarsNilsgården och dels till Grottesgården. En sägen vill veta att här fordom legat en by. Samma författare omtalar att även vid Bjellums by funnos många stenrör.
Norr om Bolumsbyn ligger Midsommarbacken där man fordom reste midsommarstång och tände påskeldar. (Lockekärr är beläget nedanför midsommarbacken vid Tomten i Bolum. Om namnets uppkomst berättas följande sägen: Under ofredstider var det en knekt i Bolum, som höll sig undan i den då svårtillgängliga terrängen. Hans hustru hjälpte honom, ty hon ville ej mista gubben sin. Hon låtsade att hon hade en kalv nere vid sjön, som hon skulle se till, och gick varje kväll dit ned med en skopa i näven. Då hon kom neråt sjökanten ropade hon: ''Kosse lille, kosse lille!" Men det var på knekten hon lockade och i skopan hade hon mat. Så fick kärret heta Lockekärr. (H. S-n)).
Här finnes den s.k. kostenen, på vilken grannafogden satt och räknade byns kreatur, då dessa om våren släpptes ut på bete. Det berättas också att man lett korna runt stenen, troligen för att därigenom få "tur" (lycka) med desamma.
Blixerör ligger i gränsen mellan Skattegården och Hansagården Hof. Här sades det fordom brinna ljus.
Vid Hof och Korpatorp i Bolum ha funnits forngravar, men de kunna numera ej igenfinnas. Sydost om
Bjellums anhalt anträffades omkring år 1890 vid odling en avlång stenkista i ett röse. Vid grundgrävning till en ladugård i LarsNilsgården, Bolum, påträffades 1923 en del kalkstenshällar, troligen lämningar av en forngrav. I en av hällarna fanns ett stort runt hål. Flintstensfynd gjordes i en några år tidigare å samma plats påträffad forngrav.
I närheten av ovannämnda gravplats finnes en väl bevarad domarering, bestående av 12 stenar, och lämningar av flera dylika omtalas. För övrigt finnas här en del andra minnen, som antyda gammal bebyggelse, däribland en liten vattensamling kallad Barnasjön. Förr i tiden trodde man att ett bad i denna sjö medförde fruktsamhet för de kvinnor, som förut ej hade något barn. I närheten av sjön ligger ett sedermera tillökat gravröse samt en sten med sju vackra offerskålar. Möjligen har platsen varit säte för en fruktbarhetskult, varav det förutnämnda kvinnobadet kan vara en kvarleva.
En liten kulle, där det enligt sägnen varit avrättsplats, kallas Strupahögen. (Hilmer Johansson, Uddagården Troligen är det här fråga om de tidigare nämnda Jättnäsrörsängarna).
I Bolum, östra gärdet, fanns i slutet av 1700-talet (enligt Hilfeling) ett fornminne som kallades Piggstenarna. Ursprungligen torde detta ha varit en fyrkantig stensättning, men vid sagda tid syntes knappast mer av densamma än en vinkel, vars längsta sida var 40 och den kortaste 25 alnar. Stenarna stodo i hörnet av en åker, som kallades Piggstensåkern. Några enstaka stenar stodo kvar i åkern.
Senare omnämnes Piggstenarna såsom en domarering, norr om Bolums by, 9 à 10 meter i genomskärning. Namnet anses komma, antingen av stensättningens spetsiga form eller därav att man här gned bort piggar. Enligt vad Kylén efter en äldre person uppgiver skall här omkring 1790 ha hållits ting (väl bystämma?). Då dömdes de bönder, som ej besått sina åkrar till stryk och straffet verkställdes på platsen. Ifrågavarande stensättning finnes ännu kvar, om än i skadat skick.
På den udde, som skjuter ut i Hornborgasjön och bär namnet Utterberg, strax vid ladugården till hemmanet Stommen (Hornborga) står en bautasten och längre bort i väster ytterligare två dylika jämte en s.k. domarering med kvarstående 8 st. stenar.
Beträffande s.k. ättestupor så finnas sådana vid Haraberget i Broddetorp. I sjön nedanför kastade de dödas vänner silver och guld. Namngivna ättestupor äro vidare
"Lôrehôpp" i Broddetorp, Råberget i Bolum samt "Skams hallakleppe" i Sätuna.
(Doc. Joh. Götlind: Valhall och ättestupa i västgötisk tradition).
Efterföljande uppgifter om fornminnen i Bolum grundar sig på en av redaktör E. Bogren i Skaraborgs läns Tidning lämnad redogörelse över en i febr. 1925 av honom och rektor S. Welin Skara, företagen undersökning. (Möjligen är något av dessa fornminnen förut nämnt i detta arbete).
På Backens ägor finnes ett jordblandat röse med fotkedja. Röset är skadat i mitten, troligen av skattsökare. I närheten skall en gång ha hittats bronssaker. I en utfartsväg till nämnda gård ligger en genom vägens framdragande skadad forngrav av kalkstenshällar, kallad Gullröret.
På Uddagårdens ägor finnes ett jordblandat röse. Ett gravröse, påfyllt med odlingssten finnes å Kärragårdens marker. En i mitten stående, nu föga synlig sten är möjligen en bautasten.
På 1/8 mtl Tomten har förr funnits en s.k. domarering samt ett gravröse, båda dessa fornminnen ha vid uppförande av gårdsbyggnader blivit betydligt skadade.
På södra sidan av en lång moränås på Tomtens mark finnas resta stenar och vid norra änden ett vackert med fotkedja försett röse, varav dock tredjedelen hamnat i stenkrossen.
En rad rösen finnes norr om LarsNilsgården och andra dylika å OlofGrottesgårdens mark (Sydväst om OlofGrottesgården på en ås med gravrösen skall under katolska tiden ha legat ett slott, där man på grund av att det låg avsides från byn brukade piska folk, som gjort något ont. H. S:n). I gränsen mellan sistnämnda gård och OlofEssbjörnsgården finnas två domareringar, som tangera varandra, samt en annan egendomlig stensättning.
Utanför ekonomibyggnaderna till hemmanet Åkatorp i Broddetorps socken finnas flera gravhögar.
På Uddebergs ägor (Hornborga) finnas tvenne gravhögar, varav den större kallas Odensrör. Mitt emot ligger en avrättningsplats, Ingeborabacken, där en barnamörderska Ingeborg en gång i tiden skall ha blivit avrättad. (En annan sägen förmäler att det var en drottning Ingeborg, som blivit avrättad och begraven här. På kullen finnes en stensättning. (H. S-n). I närheten lär det finnas en offerkälla.
Nedanför gården Toltan i Broddetorp ligger ett gravfält. Den ena gravhögen ligger här bredvid den andra. Märklig är en s.k. gravsträng, d.v.s. en stenmur som förenar flera gravar. Jämnlöpande med den ligger en stenmur, som kan ha något med gravväsendet att göra.
Ett stycke därifrån ligga två andra gravsträngar och vid sidan av dessa ett jättegravröse, mätande icke mindre än 23 å 24 meter i genomskärning. Bredvid ligger ett mindre gravröse (Skaraborgs läns Tidning 5 nov. 1927).
På det förutnämnda Utterberg skall till långt in på 1500 - talet ha legat ett slott, vilket hetat Utterberg. På kartor från början av 1700-talet omtalas stället "som förr varit en kungsgård" H. Schiller). Vid 1800-talets början funnos ännu obetydliga kvarlevor av detta slott, bestående av tre källare, vilka säges ha varit murade av huggeri sandsten (Berggren). Den höga jordrundningen, som utgör uddens avslutning mot sjön, säger doktor Rudolf Söderberg, (Kring kulig Inges borg vid Hornborgasjön SvD 1920-11-07) erbjöd inte minst i forna dagar en rent idealisk byggnadstomt för en borg eller ett fäste. Genom en smal moränsträng hängde den då ihop med fastlandet och åt sydsidan avgränsades den av ett djupt och farbart vatten.
Strax nedanför där slottet legat, skriver Berggren, sträcker sig ett längre stenrev ut i sjön, och vid dess slut vidtager ett pålverk av ek med ännu väl bibehållna pålar om ända till 8 fots längd, och som synas mycket väl vid lågt vattenstånd (Harald Schiller omtalar i sin bok "Kring Hornborgasjön" att Jesper Swedenborg (förut i Bosgården) av det präktiga svarta ekvirket från dessa palissader snidat kistor och möbler).
Av vad man kan se, har här troligen varit en brygga eller kanske även en bro, ty enligt en gammal sägen här i orten skall mellan Utterberg och den s.k. Oran - den yttersta av de s.k. Dagsnäskullarna - fordom varit en väg tvärs över sjön. Detta är ingalunda omöjligt, tillägger vår sagesman, ty hela sträckan däremellan, omkring ¼ mil, är ytterst grund och består på flera ställen av en ej särdeles bred men tämligen hög stenrygg.
Efter sista sjösänkningen träffade man också på ovannämnda pålverk, som stack upp ur dyn och bestod av en mängd grova, i rad stående ekstockar. I bottnen var det som ett golv av furutimmer. Mellan stockarna hittades en skära och en stridsyxa av järn, fäst vid ett multnat men hållbart skaft.
Hela Utterberg är nu åker. Vid författarens besök på platsen 1929 syntes efter det förmodade slottet endast tre hålor i marken, c:a 2 m. djupa och 7 à 8 meter i genomskärning. De två lågo alldeles bredvid varandra, under det den tredje, i vars botten finnes några sandstenar, låg ett 30-tal meter längre åt Stommen till. I åkern lågo två stenar, som möjligen äro hörnstenar till en byggnad, 16 m. lång och 9 m. bred. Innehavaren av Stommen berättade att flera stenar, som legat i vägen vid brukningen tagits bort samt att man 1905 vid grävning i hålorna funnit tegelsten. Sannolikt äro hålorna lämningar efter murade källare. Själva byggnaden torde ha varit av trä alldenstund spår efter murbruk samt byggnadssten saknas å platsen.
Inom detta pastorat finnes fem stenar, med runskrift. Mest känd är kanske den s.k. Korsbackastenen, vilken till år 1926 legat i en åker å Bolum Backgårdens ägor. Stenen är avslagen på ett par ställen. Den anses förskriva sig från tiden omkring 1175 (v. Friesen), och såsom härstammande från kristen tid, är den försedd med ett uthugget kors, vilket antagligen givit anledning till att platsen fått namnet Korsbacken eller Korsbackaåsen. Stenen har följande inskription: (Denna och efterföljande läsningar efter K. Torin).
SUEN GISLAR SUN LET GIRA BR0 DAESA FIRIR SIAL SINA OK (FA)DUR SINS S(IAL):
vilket betyder: Sven Gislarson lät göra denna bro för sin och sin, faders själ.
Den övriga ristningen är svårtydd men anses utgöra samma uppmaning till allmänheten, som den, vilken förekommer å en del andra runstenar, nämligen: "Det är tillbörligt för en var att bedja Pater noster (Fader vår)."
Det torde böra nämnas att ordet "bro" fordom användes i betydelsen väg. Sägnen uppgiver att den i inskriptionen omförmälde Sven mördat sin faner och att han till straff härför blivit ålagd att anlägga en väg från Hornborgasjön till Billingsberget. Efter vägen, som ännu benämnes "Svennavägen" synes märken i de nedanför Korsbacken belägna Svensbrokärren, vilka tydligen också fått sitt namn efter Sven och den ifrågavarande vägen. Enligt Hilfeling skulle vägen gått mellan Bolum och Korstorp, över kärr och moras samt höjder, den syntes tydligt på hans tid, d.v.s. i slutet av 1700-talet, ehuru den då icke nyttjades, I en förteckning över runstenar från mitten av 1700 - talet uppgives att stenen stod på "Hofs skog". År 1926 blev stenen sammanfogad och flyttad till närmaste stenmur där den fick en skyddad och på samma gång mera åtkomlig plats.
Å Broddetorps gamla kyrkogård har legat en ornerad runsten, vilken 1870 flyttades till museet i Skara. Det är en gravsten, varå följande läses:
ERIKR EPS SKARENS LET GERA HUALF DENSA EFTR MAGNUS, FADER. BED PATER NOS(TER) - - - SATTE STEN DENSE FIRAR DEIR APOSTLA MESSO-AFTON SIMONIS ADIU TEONTA IAR RET HAR -
Inskriptionen betyder: Biskop Erik i Skara lät göra denna välvda sten efter sin fader Magnus. Bed Fader vår, Han satte denna sten för honom på de apostlar Simons (och Judas) messoafton å det tionde året av rätt (episkopat)
Erik, vilken var biskop i Skara från 1267 eller 68 till 1278, var troligen - såsom den gamla västgötalagen föreskrev bondeson och sannolikt född i Broddetorp. Tydligen har han genom denna gravsten velat hedra sin faders minne. Under striderna mellan konung Waldemar och dennes broder Magnus stod biskop Erik på den senares sida och var bland de åtta män som 1276 utvaldes till skiljedomare för att åvägabringa förlikning mellan bröderna.
Vid Frimansgården Broddetorp, finnes fragment av en sannolikt mycket gammal runsten, varå endast kan läsas orden: KUDON - - - RISDI. Vid den forna komministergården i samma socken ligger såsom trappsten till en flygelbyggnad ett dylikt fragment med ordet SUN. Slutligen må nämnas en på Hornborga gamla kyrkogård befintlig gravsten, vilken å skaftet till en å densamma uthuggen korsblomma har några nu ganska otydliga runor.
Tvenne fornstugor finnas i pastoratet, avsedda att i framtiden bära vittne om gammaldags byggnadssätt i orten. Den ena, den s.k. Bankestugan är belägen i Hornborga och skänktes hösten 1922 av greve Edw. Hamilton, Bosgården, till den då nybildade Broddetorps pastorats hembygdsförening. Stugan var då förfallen och måste så gott som nybyggas, men man sökte strängt bibehålla den gamla typen. Bankesstugan är en ryggåsstuga, sammanbyggd med loge och lador i en länga. Den 2 Sept. 1925 invigdes stugan för sitt ändamål.
En soldat vid namn Bank som tjänte för Backgården Hornborga, har ägt stugan och den har därav fått sitt namn. Han hade varit med i det dansk-tyska kriget 1848. En dag så berättas det - kom en kunglig dam till soldaternas förläggningsställe. Hon slog sig i samspråk med soldaterna och tilltalade även Bank, vilken hon frågade: Har De nogen kone?" Bank, som missuppfattade henne och trodde det var fråga om kon, svarade: "Jae då har'ak le ena hemma, men ho ä krokhornter". Historien blev känd i Banks hembygd och hans hustru fick aldrig heta annat än "den krokhornta".
Den andra stugan, som är belägen å Törnagårdens ägor i Bolum invigdes för sitt ändamål den 19 juni 1927, då även en hembygdsfest var anordnad. Stugans förste kände ägare var en byskräddare vid namn Jonas, vilken dog omkring år 1825. Han kallades gemenligen "Laffen", ett öknamn som han lär ha fått på följande sätt: Jonas hade i likhet med en hel del andra män i Bolum blivit inkallad att deltaga i 1813-14 års krig, men då han i egenskap av byskräddare ej kunde undvaras i byn, fick han återvända hem. Då sockenborna frågade honom varför han ej kom med i kriget, svarade han endast: "Å ja får le gå här i bun a laffa". Med detta svar fingo de nyfikna nöja sig, men Jonas fick sedan aldrig heta annat ån "Laffen". Namnet följde sedan även hans efterkommande och stugan har ända till våra dagar kallats "Laffastugan". Stugan stod först vid jägartorpsdreven i Hovs by men flyttades omkr. år 1870 till sin nuvarande plats. Det torde förtjäna nämnas att i mitten av 1800 - talet funnos i Bolum, enl. uppgift, omkr. 150 ryggåsstugor.
I Västergötlands fornminnesförenings friluftsmuseum i Skara förekommer en ryggåsstuga, vilken under lång tid tjänstgjort som fattighus i Hornborga. Stugan förskriver sig från 1700 - talet och är rest i typisk ryggåsstil. Takbetäckningen utgöres av halm och grästorv. Genom fönstret på gavelsidan och en fyrkantig glugg på ena långsidan silar det sparsamma ljuset in i Doningsrummet. Inredningen är i stil med stugan.
På Skansen i Stockholm finnes ytterligare en dylik stuga, vilken härstammar från detta pastorat, eller närmare bestämt från Hornborga.
I Hornborgasjön ha följande fynd gjorts: en vacker harpun från tidigare stenåldern, en stenyxa, ett halvmånformigt flintverktyg (förmodligen skrapa).
En person i Stenåsen, Sätuna, har i en mosse därstädes funnit en vacker yxa av grågul flinta. Den saknar skafthål samt är 23 cm lång och 7 cm bred. Yxan låg på sandlagret under mossen, som endast är c:a i halv aln djup. Mossen har sålunda bildats sedan yxan tappades på platsen.
En båtformig skafthålsyxa av sten är under Swedenborgs tid funnen å Bosgården, Hornborga, på ½ alns djup, just i skillnaden mellan matjorden och älven.
Från Gattorp, Hornborga, förskriver sig en skafthålsyxa av vittrad grönsten. Ett filntspån är hittat i Backen, Bolum.
Från Broddetorp utan närmare angiven fyndort härstamma följande stenåldersfynd:
1) Liten yxa av ljusgul flinta, tunn och utmärkt väl slipad nedåt eggen,
2) yxa av flinta med plana, oslipade sidor
3) Stenyxa med skafthål,
4) D:o utsvängd vid eggen,
5) Bryne av skiffer med hål,
6) Stenyxa med skafthål,
7) Spjutspets av grå flinta,
8) Yxa med skafthål,
9) D:o, d:o,
10) Yxa av gråsten utan skafthål med plana smalsidor,
11) Halvmånformigt flintverktyg med insvängd egg.
En krokig flintkniv är enligt Hilfeling funnen å Eckornavallen.
Enligt doktor K. E. Sahlström ("Västergötlands stenåldersbebyggelse") voro t. o. m. våren 1910 inom Broddetorp, Hornborga och Sätuna 27 stenåldersfynd kända. Dessa voro i tunnackig, 2 tjocknackiga, 1 dubbeleggad, 1 båtformig och 6 simpla skafthålsyxor, samtliga av sten, samt 2 tunnackiga, 2 tjocknackiga yxor 2 hålmejslar, 7 dolkar och spjutspetsar, 2 sågar samt en pilspets med urnupen bas, allt av flinta.
Vid Backen, Bolum, hittades våren 1902 vid röjning efter ett å en höjd beläget stenröse en stor eneggad bronskniv från bronsålderns andra period. Å Kärragården i samma socken har man i ett röse påträffat en stor c:a 8 cm. vid tutulus (huvudprydnad), ett fragment av en liknande ännu större samt en 12 cm lång bronsklinga från andra perioden. Vid Hovslagaregården, Hornborga, fann man 1896 vid borttagandet av ett stort stenröse en liten tutulus från andra perioden. I Göteborgs museum finns en armring (femte perioden) vilken tillsammans med människoben anträffats i en hög vid Bolum. (Samtliga dessa fynd omtalade av doktor K. E. Sahlström. Västergötlands bronsåldersfynd. Rig. 1919-20).
Från Broddetorp, utan närmare angiven fyndort, härstamma en hålkyxa av brons, med upphöjt band kring mynningen samt en bronshålcelt och från Hornborga en bronsyxa med ögla och trärester kvarsittande i hålet.
I Backen, Bolum, har man enligt H. Werner funnit två fibulor (spännen), en hårnål samt en knapp ("berlock?), allt av brons. (I närheten av sistnämnda hemman men på Uddagårdens ägor ligga de s.k. Kolbergsbackarna, ett namn som kanske sammanhänger med bränning av ett eller annat slag).
En liten bronsbild är enligt Hilfeling funnen å Ekornavallen.
Från Källegården, Bjellum, förskriva sig tre bågspännen av brons, en bronsnål med genombrutet huvud, fyrkantigt bronsbeslag, två ändbeslag, bitar av mynningsbeslag samt två kedjor, tillhörande dryckeshorn, ävensom en i tre bitar bruten bronskittel. Samtliga dessa saker hittades vid borttagande av en stenhög i en åker. Kitteln, som var fylld med ben och jord, anträffades 1,5 fot under jordytan, stående på en hall. Invid kitteln lågo fornsakerna jämte en huvudskål och flera större ben. Fyndet inlöstes 1879 av staten. (I ett stenröse å St. Hallan i Åsled har enligt Werner hittats ett bronskärl, vars sidor voro klippta i sex lika stora bitar. Samtidigt hittades en mängd människoben samt en metallklump, bestående av zink och tenn. Sönderbrytningen kan således knappast vara tillfällig).
I ett stenröse bredvid en ännu orubbad gravkista på Torstensgårdens ägor hittades sex spolformiga bronsrör i ½ tum långa samt ½ tum i diameter, av vilka de två hade inristade prydnader, bestående av rutor, bildade av fina streck. Det antogs att rören tillhört ett livbälte av läderremmar, vilka rören på lika avstånd från varandra hållit hopfästade. (Werner). Ett fyrkantigt bronsbeslag med flera ovanpå varandra lagda plåtar, som anträffats i ett mindre stenröse å Stommen, Bolum, har antagligen också tillhört ett läderbälte. På samma ställe hittades en liten ringformig holk av brons, prydd med ett drakformigt ornament med spår av emaljfyllning.
Vid grävning invid fotkedjan till en gravkulle å Samuelsgården, Bolum, anträffades år 1900 en lerkruka om 2/3 liters rymd, till hälften fylld med aska och benflisor.
Vid odlingsarbete å Åkatorps mark i Broddetorp anträffades 1927 fyra gravurnor, varav den ena hade en mycket ovanlig form. Den liknade nämligen ett lock. På flera ställen var marken svart av sot och vid grävning här påträffades människoben. Urnorna finnas nu i Skara museum. (Skaraborgs läns Tidning d. 5 nov. 1927).
Ett tveeggat järnsvärd från folkvandringstid (eller möjligen vikingatid), ett nästan fullständigt hästskelett och ett människokranium äro funna på botten av Hornborgasjön, 1½ kilometer söder om Bjellums station. Sakerna ägas av torvingenjör kapten E. Wallgren.
Från Hornborgasjön förskriver sig även ett träskaft till en hålkyxa, gjort av en vinkelböjd och tillspetsad gren. Spår av rost finnes å träet. Vidare har i samma sjö hittats två järnyxor från vikingatiden, den ena med ännu bevarat träskaft, samt en 1,5 cm. lång spjutspets av järn. (Spjutspetsen hittad av en person i Stenåsen, Sätuna, som ännu torde ha den i sin ägo).
Sommaren 1918 hittades i Hornborgasjön - där vattenståndet till följd av den senaste sänkningen blivit synnerligen lågt - en s.k. kittelhatt (stormhatt) av järn från 1400-talet. Till skillnad från hjälmen, som tillhörde riddaren, brukades järnhattarna av de menige männen, och de buros som vanliga hattar med obetäckt ansikte. Den imponerande pjäsen väger c:a 2 kg. och har en diameter i brättet av 38-41 cm. samt en höjd av 19 cm. Fyndet finnes nu i historiska museet i Stockholm.
År 1925 hittade en stationskarl från Skara vid fiske i Hornborgasjön, några hundra meter nordost om Flians utflöde på kvartersdjupt vatten ett järnsvärd, som anses förskriva sig från mitten av medeltiden. Av svärdet, som i sitt nuvarande skick har en längd av 87 cm, finnes kvar endast klingan och tången till fästet samt den bronsring, som satt nedanför den nu förlorade parerstången. Bronsringen har en ovanlig ornering. Svärdet har förvärvats av Västergötlands fornmuseum i Skara. (Falköpings Tidning 22 aug 1925).
Några järnverktyg från medeltiden ha hittats i samma sjö av Sigfrid Johansson, Kärregården, som hade dem i sin ägo våren 1925.
En ökstock hittades sommaren 1921 1 Hornborgasjön, ungefär mitt emellan Almeö och Trestena. Den var över 5 meter lång och 1 meter bred samt tillverkad av en ekstock. Fören och aktern voro spetsiga och i kanterna voro borrade hål, kanske för fästandet av årorna. Vid anträffandet var ökstocken lastad med obränd kalksten, vilket tunga materiel förmodligen var orsaken till att den sjunkit (Stenen hade kanske hämtats i Bjellumstrakten och skulle forslas över sjön för att brännas. Kalkstenen brändes icke alltid där den bröts, alldenstund man därtill använde ved i stället för skiffer. - Ett stycke från den plats, där båten anträffades, låg en människoskalle, vilken dock ej tillvaratogs. Tillhörde den månne ägaren av båten, som i så fall förolyckats tillsammans med sin farkost?) Fyndet tillhör nu Falbygdens fornminnesförening och förvaras i dess museum.
En fingerring av guld med två släta åsar och en mellanliggande pärlrad är funnen vid uppbrytande av ett stenrör i ett gärde å nedre Skattegården Hornborga.
Bland ruinerna av Hornborga gamla kyrka hittades i mitten av 1800 - talet 29 st. mynt, vilka inlöstes av staten. Myntfyndet bestod av 10 franska tournois av Ludvig den helige och Filip den sköne, 15 engelska sterlingar av Edvard II och III, i skotskt mynt av Alexander III, 2 danska av Erik XIII samt en nordisk brakteat med lejon. De flesta mynten härstammade sålunda från 12- och 1300 - talen.
|
[ överordnad ]
|
