Några anteckningar om Gudhems Församling i Västergötland Af Assar Blomberg med teckningar av författaren Falköping 1916 A J Lindgrens Boktryckeri Pris 1 kr.
Förord
Då detta lilla sockenhistoriska arbete nu framlägges för allmänheten, torde det förvåna mången om jag upplyser, att bakom detsamma ligger ett flerårigt arbete beträffande samling af anteckningar efter en mängd olika källskrifter, muntliga uppgifter samt tidningsurklipp. Där så kunnat ske, hafva källorna angifvits inuti texten, hvadan en särkild förteckning öfver desamma ej torde vara af nöden. Allt har emellertid efter bästa förmåga sammanställts och pröfats, och hafva misstag begåtts, hvilket ju är oundvikligt, har detta icke skett af ytlighet eller bristande vilja. Mycket, som bort vara med, har dock måst uteslutas, på grund af det begränsade utrymmet och den jämförelsevis dyra tryckningskostnaden för en bok, som endast kan påräkna en trängre läsekrets och utgifves i en synnerligen liten upplaga. Den ärade läsaren får emellertid mera se på den goda viljan än på resultatet, och hade jag härigenom i någon mån kunnat bidraga till att hembygdens gamla minnen blifva kända och värderade, så skulle jag känna mig tillfredsställd.
Till alla dem, som på ett eller annat sätt bistått mig i mitt arbete, och särskildt till läroverksadjunkt fil. lic. och teol. kand. hr Hugo Jungner i Stockholm, för hans meddelanden från statens historiska museum vill jag härmed frambära min uppriktiga och vördnadsfulla tacksamhet.
Ugglum i augusti 1916. Författaren.
Sockennamnens uppkomst och härledning.
Gudhems pastorat består af tre socknar, nämligen: Gudhem (Moderförsamling) samt annexsocknarna Ugglum och Östra Tunhem.
Enligt en allmänt utbredd sägen skulle namnet Gudhem komma däraf, att härstädes under hednatiden funnits ett praktfullt tempel, försett med ett hundratal gudabilder. "Denna mening är icke utan all grund säger biskop Rhyzelius (1677 - 1761) i sin klosterbeskrifning, "att Gudhem fått sitt namn af ordet Gud, emedan här skall i hednatiden varit ett afgudatempel, uppfyllt med hundrade gudar."
Enligt en uppgift skulle nämnda tempel varit helgat åt åskans gud Tor, ett påstående som kan ha skäl för sig, då man vet att Tor var den bland folket mest dyrkade guden och förmodligen känd redan före Odens och asarnas ankomst. Ifrågavarande tempel skulle kvarstått ända till slutet af 900 talet och förstörts af Håkan Jarl i Norge, en uppgift som dock förefaller egendomlig, enär det heter om honom, att han var en nitisk hedning och blotare och sträfvade att upprätthålla den fallande asatron.
P Lindskog nämner i sin stiftsbeskrifning år 1813, att en då lefvande häfdakännare, hvarmed han förmodligen menar hofintendenten Per Tham å Dagsnäs, trott sig att med lokala bevis kunna bekräfta, att Gudhem är detsamma som de gamles Godheim och att konung Gylfe bott där vid Odens ankomst till riket. Då man emellertid känner Thams nitälskan att skaffa sin hembygd gamla anor, torde denna senare förmodan få betraktas som blott en lös fantasi.
Ugglum påstås ha erhållit sitt namn af en därstädes begrafven höfding vid namn Uggel. Han skulle legat begrafven under en förut vid kyrkan, numera i statens historiska muséum befintlig runsten. Troligare är dock att namnet, som under medeltiden skrefs Uglehem och Ugglem, kommer af ordet "uggla" i all synnerhet som denna fågelart haft en förträfflig hemvist i denna skogrika trakt, belägen mellan Mösseberg och vidsträckta mossar, som fordom stodo under vatten.
Tunhem härledes af det fornsvenska ordet tun, som betyder boplats.
Minnesmärken från förhistorisk tid.
Församlingen är numera icke så synnerligen rik på minnesmärken från förhistorisk tid. En hel del sådana ha otvifvelaktigt under århundradenas lopp brutits upp och förstörts vid rödjning och odling. Sålunda fanns fordom på Gudhems prästgårds ägor en ansenlig ättehög, benämnd Dejerör, men stenen har blifvit bortkörd och använd till stenmurar omkring åkrarna. I botten af detta rör hittades en omkring tre kvarter lång värja af koppar med handkafle och klinga. l en graf på komministerboställets åker i Tunhems by hittades äfven för lång tid tillbaka en värja, af hvad ämne kunde man icke bestämma. Norr om Forentorp finnas tvenne högar, Appetehög och Myrshög kallade, hvilka anses vara ättehögar.
På en skogsbacke vid Rödesten i Ugglum finnes en s.k. domarering, stenarna - af hvilka somliga utbrutits och användts till murar - äro ej stora och höja sig helt obetydligt öfver jordytan.
Ej långt från Ugglums kyrka på Backgårdens ägor synes resterna af en ganska märklig forngraf. Den består af en yttre, och där inuti en mindre ring af röda kullerstenar. Den yttre ringen är något aflång, tio steg på ena hållet och tolf på det andra. Den inre ringen är fullkomligt rund, sex steg i diameter. Mellan stensättningarna har varit fyllt med mindre kullersten och öfver det hela har förmodligen en jordhög varit uppkastad.
Vid Hedegården i Gudhem finnes en gånggrift af den i orten vanliga typen. Den är belägen på ett gärde helt nära landsvägen genom Jättened till Falköping, hvadan den med lätthet iakttages af den resande.
På en backe vid vägskälet Falköping Torbjörntorp i Gudhem står en hög, lutande bautasten, som saknar inskrift. Då man vet att bautastenar i allmänhet restes vid vägen och på besökta ställen, kan detta anses som ett stöd för att den gamla färdvägen mellan de åldriga handelsplatserna Falköping och Skara redan under långt aflägsen tid drog förbi här.
Gudhems kloster
Beträffande såväl tiden för klostrets anläggning, som den person, hvilken varit den drifvande kraften vid densamma, råda skiljaktiga meningar och lämnas olika uppgifter af olika författare.
Den, mest gängse meningen är, att en dotter till konung Anund Jakob och förmäld med danske konungen Sven Estridsson vid namn Gunhild, Guda eller Juta, skulle anlagt klostret år 1052 eller 1054. De äldsta författare i ämnet vi ha att tillgå, nämligen Adam af Bremen, som var samtida med drottningen, samt danske historieskrifvaren Saxo Grammaticus, omtala väl att skilsmässa mellan de båda kungliga makarna kom till stånd på grund af deras inbördes släktförhållande, som af prästerskapet ansågs otillständigt, samt att drottningen därefter drog sig tillbaka till sina gårdar i Västergötland (af hvilka Gudhem förmodligen var en) för att där tillbringa sina återstående dagar under botöfningar, men nämna icke något skärskildt om hennes klosteranläggning.
En annan uppgift rör sig om en kvinna med samma namn som den föregående, men dotter till en norsk prins vid namn Sven Jarl och gift med en förnäm norsk man vid namn Aslack. Hon skulle i sin barndom vistats vid sin morbroders konung Anund Jakobs hof och henne tillskrifves också uppkomsten af klostret i fråga. Antagligen är det här fråga om en och samma person, med någon slags förväxling af familjeförhållanden.
En tredje version lyder att drottning Ulfhild eller Alfhild, konung Sverker I:s gemål, som varit den lifvande anden vid anläggningen af öfriga kloster, såsom Alvastra, Nydala och Varnhem, äfven skulle planlagt Gudhem, ehuru detta kloster skulle kommit till stånd först efter hennes död. Klostret skulle således vara anlagt först år 1161 af sonen, konung Karl Sverkerson, och klosterbyggnaderna sedermera fullbordade af Knut Eriksson år 1172. Ett bref från påfven Alexander III utfärdat på 1170-talet är den äldsta handling rörande klostret som finnes i behåll; detta bref utgör en bekräftelse på konung Knut Erikssons, hans broders och andra företrädares gåfva till klostret, bestående af Gudhems gård. Uttrycket "företrädares" i brefvet gifver vid handen att klostret existerat redan före konung Knuts tid och ger således stöd åt påståendet, att klostret anlades år 1161.
Emellertid vilja vi, innan vi gå vidare, nämna ännu några ord om drottning Gunhild, hvilken synes ha varit en from och i alla afseenden framstående kvinna. Det är högst sannolikt att Gudhems kloster har sin grund i den verksamhet hon utöfvade, äfven om själfva klosterbyggnaderna icke kommo till stånd förrän långt efter hennes tid. Det heter om henne, att hon efter sin skilsmässa år 1049 återvände till sina gods i Västergötland och att hon där samlade omkring sig en mängd unga flickor, som hon höll till gudaktighet och öfvade i kvinnoslöjder. I synnerhet nedlade hon stor flit och konstskicklighet vid förfärdigandet af kyrkoskrudar. Såsom särdeles vacker och dyrbar omnämndes en korkåpa, som hon tillverkade och skänkte till domkyrkan i Roskilde. Då Adalvard den äldre var af ärkebiskopen förordnad till biskop i Skara, men af konung Emund Gammal blef förvisad från staden, mottogs han på Gudhem af drottningen med stor gästfrihet. Han erhöll äfven skänker att öfverbringa till ärkebiskopen, som då hette Adalbert och bodde i Bremen. Drottning Gunhild dog och blef begrafven i Gudhem, där hon lefvat och visat så mycken dygd i motgången, som det heter om henne. Ofver hennes graf lades en sten, å hvilken hennes bild i nära nog kroppsstorlek fanns uthuggen.
Klostret tillhörde först "Sankt Bengts orden" eller Benedectinerorden, men öfvergick i likhet med de flesta andra kloster i Sverige till Cistercienserorden.
Klostret, som ursprungligen endast bestod af Gudhems gamla kungsgård, utvidgade sig under århundradenas lopp genom gåfvor från kungliga personer och enskilda, så att det vid reformationstiden ägde inalles 129 gårdar, 4 torp och 3 kvarnar, härvid dock ej medräknade de gårdar, som lågo i Gudhems och Vilske härader. Bland fastigheter i de närmaste orterna hvilka voro i klostrets ägo, vilja vi endast nämna: Åkatorp i Gudhems socken, tre gårdar i Hångsdala, en i Otterstorp och två i Bäck i Hvalstad, Slutarp i Kinneved, Kommevalla i Göteved, Höfverö i Grolanda, Anguntorp, Trimstorp, Storegården, Härstorp och Lexberg i Gökhems socken, Lindåsen i Sventorp, Bjellum i Bolum, Häggum i Häggums socken, Bredegården i Hånger, Jonstorp i Klefva, Markaby i Marka, Åsle gård i Åsle socken, Hvarfs gård i Hvarfs socken, Grimstorp i Sandhem samt Angrimstorp i Brismened.
Konung Erik XI:s efterlefvande gemål, drottning Katarina, skänkte, då hon tog nunnedoket i Gudhem, följande gårdar till klostret genom testamente, hvilket bevarats ända intill våra dagar: Thylshammar och Vidhem, Lindö och Slaka, den sistnämnda i Östergötland, en gård i Kind, tvenne gårdar i Kil, åtskilliga fastigheter i Nyköping samt flera egendomar i Västergötland och Danmark. Afkastningen af de danska godsen, som enligt en anteckning årligen utgjorde 18 mark lödig Kölnisk vikt och 40 mark i Selands mynt, skulle användas till klosterbyggnaders uppförande och underhåll.
Drottning Katarina var dotter till den myndige Sune Folkesson till Ymseborg och tvangs efter en olycklig ungdomskärlek att äkta den sjuklige konung Erik, som dog redan sex veckor efter giftermålet. Hon beslöt då att helga sina återstående dagar åt Gud och ingå som nunna i Gudhems kloster, där hon kvarblef till sin död, som inträffade år 1252. Hon blef begrafven i Gudhem.
Gudhems kloster stod i högt anseende och det var synnerligen eftersträfvansvärdt att få sin hvilostad i dess heliga jord. När mässor där blefvo lästa för de aflidnas själar ansågs det hafva stor betydelse. År 1320 erhöll klostret en gård i Trevattna på det villkor, att gifvaren skulle af abbedissan erhålla en grafplats på kyrkogården i Gudhem samt få bebo en klostret tillhörig gård Svensbol i Gökhem. År 1344 skänkte riddaren Nils Kettilssons änka gården Traneberg i Torsö till själagift för sin man och år 1392 gaf drottning Margareta flera egendomar, bland hvilka nämnes Ods kvarn och ålfiske till Gudhem, på det villkor att abbedissan skulle låta uppbygga ett altare i klosterkyrkan till jungfru Marias ära och vid hvilket mässor skulle läsas för henne själf, hennes föräldrar samt konungarna Håkan och Magnus.
Gudhems kloster var ju egentligen afsett för kvinnor, men äfven omtalas att män hvilka donerat egendom till klostret, upptagits i systraskapet. En man vid namn Peter Carlsson donerade år 1411 gården Grimstorp i Sandhem till klostret, hvarför han och hans hustru upptogos i nunnornas systraskap. För den "rätta, gudliga kärleken", som nunnorna bevisat dem, lofvade Peter Carlsson att för klostrets räkning resa innom riket öfverallt, hvart abbedissan ville sända honom, för att hämta sill och salt, humle och järn. Kyrkoprästen Niclis Laurenzson i Rackeby skänkte 140 mark till klostret, och som tack härför lofvade nunnorna att såsom en "broder" underhålla honom. som var gammal och sjuklig, samt en pilt, hvilket de också gjorde under tolf år.
År 1308 erhöllo abbedissan och nunnorna af hertigarna Erik och Waldemar gården Aranäs i Forshems socken. Klostret skulle nu förflyttas dit och anledningen därtill påstods vara för mycken gästning, på grund af det stora antal resande mellan Skara och Jönköping, som på den tiden drogo vägen förbi och gjorde anspråk på att blifva förplägade och härbergerade i klostret. Emellertid synes denna flyttning icke kommit till stånd, utan flyttade nunnorna i stället omkring år 1342 till Rackeby, som de erhållit i gåfva af konung Magnus Eriksson. Vistelsen här blef emellertid ej långvarig, ty på 1350-talet befunno de sig på Aranäs, därifrån de återflyttade till Gudhem omkring år 1360.
År 1360 lade biskop Nils i Skara de tre socknarna Ugglum, Tunhem och Gudhem under klostret och dess präst, emedan dessa socknar hvar för sig voro för ringa att underhålla egna präster.
Bland klostrets abbedissor nämnes Katarina i ett permebref, härstammande från de första åren af 1250 talet. Hon kallas här priorissa. Detta var titeln på föreståndarinnorna på den tid klostret ännu icke inkorporerats med cistercienserorden. I konung Waldemars andra skyddsbref för klostret den 29 Mars 1271 kallas hon abbedissa, hvilken titel sedermera blir den gängse på klostrets föreståndarinnor. Af somliga benämnes hon Karin Sunesdotter och anses identisk med drottning Katarina, konung Erik Knutssons änka, hvilket dock torde vara ett misstag.
Gyridis eller Gyrid Pedersdotter var abbedissa 1294, då hon kvitterade de 3 mark penningar som Birger Pederssons till Finstad första hustru Kristina skänkte till klostret.
Ingeborg Matthesdotter (Oxenstierna) var abbedissa 1311, då hon köpte en andel i Helleström.
Kristina Laurensdotter sålde 1347 klostrets gårdar i Danmark. Hon var död 1350.
Alcha nämnes vid ett gårdsbyte 1353.
Helena Gisladotter bytte jord 1357 med en riddare Harald Karlsson, därvid klostret erhöll Häggum i Valle härad.
Katarina Håkonadotter var abbedissa 1379. Hon lefde ännu 1413, då hon bortbytte Grimstorp mot en gård Hvarf.
Ingrid Philipusadotter bytte 1425 jord i Östergötland med Vadstena kloster.
Margareta Amundsdotter utarrenderade 1433 gården Rackeby mot en tunna smör årligen.
Kristina Bengtsdotter var abbedissa 1451 och ännu t482 stod hon i spetsen för detsamma.
Ingeborg Jönsdotter var abbedissa 1487 enligt ett jordabyte.
Karin Andersdotter var abbedissa 1490. Ar 1494 skänkte hon ett hemman i Åsaka till Helgeandshuset i Skara.
Katarina Hansadotter bortbytte en gård 1500.
Ingegärd Jönsdotter och priorissan Anna Göstafsdotter bytte 1513, efter tillstyrkan af nunnornas "förman" abboten Sven i Varnhem, jord med Ture Jönsson. Hon inkallade 1518 två män samt prästen och kaplanen i klostret, Matts Byorsson, för att af dem få veta hvad två personer vittnat på tinget.
Ur gamla pergamentsbref, som ännu finnas i behåll och som förvaras i riksarkivet vilja vi meddela några uppgifter rörande Gudhems kloster.
År 1287 vid räfsteting på Konungsbergs slott afdömer konung Magnus Ladulås tvisten mellan Gudhems kloster och Gilves barn angående några kvarnar i Härlunda socken.
Under samma år och på samma plats afkunnar konung Magnus Ladulås, som i egen hög person varit närvarande vid syneförrättningen, råskillnadsdom mellan Gudhems kloster och Hakontorp
(Håkentorp?).
År 1314 vid räfsteting i Skara ålägga hertigarne Erik och Waldemar innevånarna i Vartofta att afstå från sina olagliga anspråk på 2 bol Hæven, som priorinnan i Gudhems kloster köpt, eller låta dem hvila, till dess tvisten kan afgöras af hertigarne eller deras ombud.
År 1397 vid räfsteting i Skara tilldömdes Gudhems kloster Buksten i Hångers socken, för hvilken gård i utbyte gifvits en gård i Skörstorp och en kvarn i Falabek.
År 1449 vid lagmansting i Falköping behandlades en tvistefråga mellan Bengt Decanus i Skara och abbedissan i Gudhem angående laxfiske i Värmland, som fråntagits klostret. Fisket hade blott blifvit lånat till herr Bengt, hvilket tvenne vittnen, som abbedissan förebragte, med ed å bok intygade. Herr Bengt var två gånger stämd och nu för tredje gången att förete sin bevisning, men hade ej infunnit sig och fisket var dömt i kvarstad. Efter nämndens rannsakan tilldömdes fisket klostret. Herr Bengt ägde dock att inom natt och år förete bättre bevisning om han förmådde. Hvad han tagit af fisket, sedan det dömts i kvarstad, skulle han återlämna vid 40 marks vite. Vid ting på samma ställe år 1451 hade herr Bengt ej kunnat förebringa någon bevisning, hvarför konung Karl Knutsson tilldömde fisket åt abbedissan.
Såsom en följd af Vesterås recess år 1527 blef Gudhems kloster indraget till kronan och gafs i förläning åt konung Gustafs troman Herlagh Jörensson, som sattes till fogde öfver såväl detta som Varnhems kloster. År 1533 fick Olof Pedersson klostret i förläning och förpliktades att "hålla efter redlighet" d. v. s. nödtorfteligen underhålla abbedissan och de nunnor, som ej frivilligt ville gå ut i världen.
År 1527, eller enligt andra uppgifter 1529, utbröt en häftig eldsvåda i klostret, som förvandlade detsamma till en ruin. Nunnorna måste därvid söka sin tillflykt hos allmogen i kringliggande byar. Abbedissan gjorde väl en hemställan hos konung Gustaf om klosterhusens återuppbyggande, men denna möttes med afslag. Konung Johan III lärer sedermera ha befallt ståthållaren öfver Västergötland Seved Ribbing att låta återuppbygga klostret, men tidens orolighet och konungens snart därefter timade död hindrade dess verkställighet.
För närvarande återstår af klostret blott några murrester med hvalfbågar, inbäddade i lummig grönska på Gudhems kyrkogård. För att bevaras för vidare förstörelse undergingo ruinerna för några år sedan konservering, därigenom att cement på erforderliga ställen ifylldes. På platsen, omkring ruinerna växer ännu blommor, hvilka torde leda sitt ursprung från den gamla klosterträdgården, bland dessa märkes den blå Acklejan, som på ett särskilt sätt lär ha omhuldats af klosterfolket.
Kyrkorna
Gudhem.
Om Gudhems kyrka yttrar Lindskog, att "hon är urgammal, ehuru man icke känner tiden för dess grundläggning". Då dess ursprungliga byggnadsform hufvudsakligen hänför sig till den äldre kyrkobyggnadsstilen, d. v. s. den romanska, torde den möjligen funnits till redan under klostertiden. Att en särskild sockenkyrka, belägen på annan plats eller i närheten af prästgården, skulle funnits till 12 - eller ända till 13 hundratalet, anser Wennerblad i sitt arbete "Skara stifts kyrkor".
I Erik Dahlbergs "Svecia antiqua" finnes en afbildning af Gudhems kyrka jämte kyrkogård och klosterruiner, sådant detta tedde sig under hans samtid eller i medio af 1600-talet.
Bild 1 Gudhems kyrka och klosterruin före 1897.
Kyrkan ter sig här ganska prydlig. Den är försedd med ett fyrkantigt kor samt ett litet vapenhus på främre sidan längst åt väster. På främre sidan finnes äfven en tornlik utbyggnad, som utgjorde grafkor åt guvernören Bengt Kafle jämte hans fru Malin Soop till Lidingsnäs och Dagsnäs. Å bilden synes äfven en till formen ganska vacker klockstapel samt en mängd prydliga grafvar med liggande stenar. Det hela är omgifvet af en präktig kyrkogårdsmur med porthvalf öfver ingången.
Kyrkan torde till det yttre i det närmaste bevarat detta utseende till år 1811, då det heter, att det gamla mörka och trånga koret nedrefs och den grafbyggnad, som efter biskop Svedbergs bemedlande år 1703 nyttjades till sakristia, med dess gamla förfallna torn borttogs. Kyrkan tillbyggdes därvid 10 alnar, sakristia inrättades bakom altaret och läktare anbringades däröfver m. m.
Åren 1897 - 1900 undergick kyrkan åter en genomgripande reparation. Denna omfattade nybyggnad af tornet och sakristian, korhvalf, inre och yttre tak, golf samt fönster. Taket är inuti hvälft med synliga takstolar, i korfönstren har insatts katedralglas, väggarna äro smakfullt dekorerade, så att kyrkan nu framstår i ett synnerligen värdigt och tilltalande skick.
Altarprydnaden utgöres af en kopia i gips af Thorwaldsens Kristus.
Enligt en sägen skulle danskarna år 1611 ha plundrat kyrkan. Då de icke förmådde bortföra den stora ringklockan, afslogo de märlorna på densamma. Lilla klockan däremot förde de med sig och sålde till Gräfsnäs egendom, där hon ännu i början af 1800-talet skulle varit i bruk.
De nuvarande klockorna äro gjutna i Skara år 1758, då A. Boselius var kyrkoherde, I. Beckström kyrkoföreståndare samt S.I.S. i Forntorp och A.A.S. i Jettened kyrkovärdar.
Många förnäma och högt uppsatta personer hafva fått sin hvilostad i Gudhem. Det ansågs nämligen som en stor heder att få hvila inom dess murar. Utom förutnämnde guvernören öfver Jönköpings och Kronobergs län, Bengt Kafle (d1636), som hade eget grafkor, hvila äfvenledes där tvenne drottningar, nämligen Guta eller Gunhild, hvars grafsten vid senaste restaurationen öfverläts till statens historiska museum, samt Erik XI:s gemål Katarina.
Bland kyrkans inventarier märkes en grupp i hvit marmor föreställande jungfru Maria med den döde frälsaren på sina knän.
"Västergötlands runinskrifter" af K. Torin omnämnes att i Gudhems kyrkogårdsmur ligger en del af en grafsten, där ormen och kunskapens träd finnas afbildade.
Bild 2 Grafsten från medeltiden å Gudhems kyrkogård.
Denna torde dock numera ej kunna igenfinnas. Äfven i prosten Göranssons Bautil (utg. 1750) afbildas en runsten, som varit inmurad öfver sakristiedörren, men denna var redan 1811 försvunnen. Däremot ligger upplagd på kyrkogården en synbarligen mycket gammal grafsten, hvarå i konturteckning en man, förmodligen en abbot, i fotsid klädnad och hållande en kalk i handen, är framställd.
Enligt Skara stifts kyrkliga jordebok af år 1540 synes kyrkans "uppbörd" i jämförelse med många andra kyrkors, ha varit ganska ringa. Det står nämligen blott antecknat att Lasse Fålkasson y Holmengia hade att gifva 3 pd smör. Under rubriken "Gwdemmis stomps uppbörd" upplyses helt lakoniskt att "Then haffwer Per Bragde".
Ugglum kyrka
Ugglums kyrka torde med visshet härstamma från medeltiden eller närmare bestämdt 1100-talet. Ursprungligen har den nämligen i likhet med öfriga gamla västgötatempel varit byggd i romansk stil med lägre och smalare kor samt vapenhus på sidan. En teckning af kyrkan i detta skick finnes i de Peringsköldska samlingarna, som förskrifva sig från början af 1700 talet och som nu förvaras i riksarkivet och Kungliga Biblioteket i Stockholm. Kyrkan undergick år 1820 såväl till det yttre som inre en genomgående förändring, i det att koret då borttogs och långhuset tillbyggdes, sakristia med läktare däröfver anbringades framför altaret och vapenhus uppfördes vid västra gafveln. Ingången hade förut varit på sidan vid sydvästra hörnet. Klockstapeln, som förut var liten och försedd med ryggåstak, ombyggdes år 1826 och erhöll sin nuvarande resliga form. År 1914 undergick kyrkan åter en omfattande restauration. Den förutvarande stenväggen mellan själfva kyrkan och sakristian samt däröfver varande - läktare borttogs, altaret framflyttades till östra gafveln, där fönster å ömse sidor om detsamma upptogos. Äfven å västra gafveln upptogos tvenne mindre fönster, för att gifva bättre ljus åt läktaren. Kyrkan erhöll nytt golf af trä samt nya bänkar, ny sakristia byggdes å norra sidan, vapenhuset höjdes, så att uppgång därifrån och till orgelläktaren kunde anordnas. kyrkan erhöll äfven ny orgel.
Vid ofvannämnda restauration framgick det att väggarna i kyrkans äldre del varit dekorerade. Å norra sidan mellan fönstren syntes under kalkhöljet fragment af en bild, synbarligen föreställande S:t Görans strid med draken ett motiv som äldre kyrkomålare med förkärlek framställde. Prinsessan och draken samt nedre delen af ryttaren och hästen framträdde ganska tydligt, äfven skönjdes några ornamentala figurer. De färger som användts voro hufvudsakligen rödbrunt och blått samt svart.
Bild 3 Ugglums kyrka (före 1914).
Längst bort i kyrkan, till höger när man kommer in, finnes i sidoväggen en större fördjupning; i denna stod fordom en Mariebild af trä i kroppsstorlek, troligen en kvarlefva från katolska tiden.
Altarprydnaden är förfärdigad år 1750 "till Guds heliga nämns ära och Ugglums kyrkas prydno under kyrkoherden Andreae Boselii inseende" som en numera dold inskrift under densamma förmälde. Den utgöres af ett skulpturarbete, föreställande den korsfäste frälsaren samt Maria och Johannes. På sidorna stå korintiska pelare och det hela krönes af ett upptill bågformigt liljeornament, i hvars midt står en Kristusbild på ett klot, hållande ett kors i handen.
Predikstolen, förfärdigad år 1714 af Kühlman är ett synnerligen vackert skulpturarbete. På densamma stod fordom måladt årtalet 1750. Den är prydd med änglar samt de fyra evangelisterna med deras attributer. I öfre och undre kanten löpa bibelspråk, på gammalsvenska och latin i förhöjda bokstäfver. I öfre kanten läses sålunda: "Ropa trösteliga, spar icke; uphäf thina röst såsom en basun och förkunna mino folcke the..." I undre kanten: "Beati qui audiunt verbum Dei et custodiunt illud. Beati misericordes" (Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det, saliga de barmhertiga). Predikstolen jämte altarprydnaden ommålades vid senaste restaurationen af artisten C. W. Pettersson från Stockholm.
Bild 4 Romansk grafsten i Ugglum
Bland kyrkans inventarier finnes en större järnbeslagen kista, däri silfversakerna fordom förvarades, en håf, som användes vid insamling af penningar bland kyrkomenigheten (till "håfstyfrar" lades mindre kopparslantar undan bland allmogen), en lång staf eller s.k. stöt, som brukades af kyrkoväktaren att väcka de, som under gudstjänsten inslumrade, samt ett timglas, numera uppsatt å predikstolen.
I kyrkan och på kyrkogården finnas en del äldre grafstenar. På ömse sidor om den numera igenmurade östra ingångsdörren stodo tvenne runstenar, hvilka i medio af 1800-talet öfverlämnades till statens historiska museum och ersattes med ett par släthuggna kalkstenshällar. Inskriften på den ena af dessa lyder sålunda: "Thrir liggia månn undir thämma stene Gunnar Sihfatr Hallstenn." Dessa stenar (enligt gammalt folks berättelse, skulle det funnits två) hade förut haft sin plats på kyrkogården, men då kyrkan tillbyggdes år 1820 blefvo de placerade på ofvannämnda ställe i väggen. Som trappstenar vid samma dörr lågo fyra romanska grafstenar, försedda med stilfulla liljeornament.
Inuti kyrkan, under predikstolen, ligger en sten, hvarå en man i medeltida prästrock med fru samt barn finnas afbildade. Stenen uppgifves vara öfver Herr Erik, pastor i Ugglum i medio af 1500-talet och efter hvilken HerrEriksgården fått sitt namn. Framme i koret: låg också före restaurationen en väl arbetad sten öfver Töres Ambjörnsson med hustru och son, den senare död 1639. Hela gången har för öfrigt bestått af grafstenar, hvilka dock voro så slitna, att inskrifterna ej voro läsbara.
På kyrkogården stod tills år 1897, då densamma utvidgades och planerades, ett bårhus af sten, inrättat att tjäna som sockenmagasin år 1801 och då gemensamt för hela församlingen.
År 1540 hade Ugglums kyrka att uppbära: af Esbiern 10 skeling och 4 daxuerke, af Hans Cloccare 8 20 skeling och 3 daxuerke, af Bengt Olsson y Skår 8 skeling därjämte för "een tompt szom Swen Larensson haffwer" 24 skeling.
Östra Tunhems kyrka.
Östra Tunhems nuvarande kyrka är jämförelsevis ny, den är uppförd år 1900 af rödt, fogstruket tegel och i götisk stil. Läget är fritt och högt utmed allmänna landsvägen Gudhem Klefva.
Östra Tunhems kyrka
Tornet är täckt med galvaniserad plåt och i detsamma hänga tvenne klockor, som tillhört den förutvarande kyrkan. Sakristian har sin plats framför altaret i det ljusa, halfrunda koret. Orgelverk saknas och använder man sig af en vanlig, större kammarorgel. Altarprydnaden utgöres, liksom i Gudhem, af en kopia i gips af Thorwaldsens Kristus. Bland inventarierna må nämnas en dopfunt, hvars fotställning är slöjdad af trä och skänkt af folkskollärare G. Särnqvist.
Tunhems gamla kyrka var liten och mörk samt byggd af röda kalkstenshällar. Hon var belägen ett stycke väster om den nuvarande. Det gamla vapenhuset kvarstår ännu på kyrkogården och användes till bårhus sedan den öfriga delen af kyrkan raserats. Kyrkan, som var af mycket hög ålder, utdömdes i början af 1830-talet och på kyrkostämma är 1887 beslutades att de kvarstående ruinerna skulle bortföras och användas till stensättning och grusning af vägen mellan Bångsgården och Ugglums småskola. Klockstapeln, som i vimpeln bar ett årtal från 1700 talet, kvarstod tills den nya kyrkan blef färdig, då den nedrefs och försåldes.
Taket inne i kyrkan var af bräder med synliga bjälkar samt omåladt. Under folkskolans första tid användes kyrkan som undervisningslokal.
På gamla kyrkogården ligga tvenne äldre grafstenar samt en bit af en s.k. liljesten. På den ena är inskriften utplånad, men på den andra synes otydligt ett större kors, öfver hvilket står bokstäfverna I.H. S. I korsets midt står initialerna L.A. S. Under ena korsarmen synes årtalet 16- samt några fler initialer.
Till "Twnemis kyrkies wpbörd" hade Toste Cloccare år 1540 att lägga en marc.
Präster i Gudhems pastorat.
(Efter Warholms Herdaminne samt Skara stiftsmatriklar).
Kyrkoherdar.
Haqvinus Brynolfi curatus omkring 1312.
Niclis Lauritsson præbendatus 1404. (Biskop Nils i Skara bestämde år 1360, att Gudhems, Ugglums och Tunhems kyrkor, som gåfvo så ringa inkomster åt prästen, att någon sådan icke kunde vid dem sig uppehålla, skulle allesamman läggas till Gudhems kloster).
Måns Siggason curatus 1418.
Jonas Jonae var kyrkoherde 1482, då han till Gudhems kloster skänkte sitt stenhus i Skara "för våning och bröd till sin död". Han härstammade från Norge och hade uppbyggt stenhuset för penningar, som han därifrån infört. l sitt vapen förde han en fot med sporre.
Jonas var pastor vid reformationstiden.
Bengt var pastor 1544.
Lars var pastor 1562.
Erik var pastor 1566. I Ugglum ligger en herr Erik begrafven med hustru och barn. Där finnes ock en gård, som kallas Herr Eriks gård.
Arvidus Petri Bechius var pastor 1569, då han fick Kullagården till stom, hvilken sedan blifvit indelt till rusthåll. Han erlade 1571 till Elfsborgs lösen 3 lod silfver och 4 rdr i penningar; underskref Uppsala mötes beslut 1593 och dog den 27 juni 1608.
Nicolaus nämnes af Ullenius såsom hr Arvids efterträdare.
Andr. Jonæ Cleander var länge här kyrkoherde och dog den 8 nov. 1628.
Johannes Haqvini hade varit komminister eller kompastor i Gudhem från 1610 och blef kyrkoherde 1630, men dog redan följande året.
Sveno Jonæ Brink, född 1588, hade besökt flera utländska akademier samt varit magister vid Skara skola, blef kyrkoherde i Gudhem 1631, prost öfver kontraktet 1633 och riksdagsman 1640. Då han juldagen 1665 skulle resa till kyrkan, blef han angripen af ett så häftigt styng, att han måste därifrån afstå. Döden slutade hans berömliga lefnad den 10 jan 1666.
Nic. Simonis Scholenius, född 1614, utnämndes på grefvinnan Anna Horns och frih. Gustaf Soops rekommendation och med hela församlingens samtycke till kyrkoherde i Gudhem 1668, att gifta sig med "relictae äldsta dotter". Död den 27 aug 1692. Han var gift för andra gången med Ingeborg Gudhemius och för henne intercederade församlingen, emedan hon så mycket ondt med den gamle mannen och den sjuklige och förryckte hans son i många år utstått. Den ifrågavarande sonen var af första giftet, hette Jakob och var mindre vetande.
Petrus Bechius, kyrkoherdeson från Dala, tycks ha varit af en orolig och mångfrestande natur, tillträdde Gudhems pastorat 1694 och dog den 12 maj 1701.
Andreas Lundenius, född 1666, kyrkoherde i Gudhem 1702, död 1736. Vid alla visitationer under hans tid gjorde församlingen vackert besked i sin kristendomskunskap, "så att däraf fulleligen rönas kunde, att lärarne äro nitiska uti sitt embete och med all flit drifva catechismi undervisning".
Andreas Mogni Fahlundius, bondson från Faleqvarna, född 1690. Utnämnd till kollega vid Skara skola 1720 med förbindelse att gifta sig med hr Sibergs enka, "en beskedlig kvinna, fastän icke så fager". "Men kort därefter har hr Fahlundius svarat, att han icke ville gifta sig med enkan, utan i stället friat till pastorsenkan i Dala. Därigenom bryter han sitt i konsistorium gifna löfte och vill göra gäck af alltsammans; hvarföre fullmakten återtages och han förklaras tjänsten förlustig." Häröfver besvärade sig Fahlundius, blef vid sitt kollegat befästad, tjänade länge och berömligen tills han 1736 befordrades till kyrkoherde i Gudhem. Kort efter det han 1737 tillträdt, inkommo bönderna med klagomål, "att de af sin nya kyrkoherde hafva ingen uppbyggelse; att han visserligen predikar, men allt innantill, och det så fort, att deras hustrur och barn kunna ingenting samla". Kyrkoherden "erkänner sitt fel, lofvar att så godt hans svaga minne tillåter predika utantill och hålla timmen ut". Senare förmanas han "att öfva sig i predikandet och ej lägga hela tyngden på sin hjälpepräst". Blef äfven 1741 varnad för oenighet med sina åhörare. Död den 24 april 1747. - I hans tid beslutades, att ingen må understå sig gå ut ur sitt hus, som födt barn, förrän hustrun blifvit ordentligt kyrkotagen. Item blef en man utesluten från församlingen, med alla sockenmännens samtycke och påstående, för detta förhållande. Vidare stadgades att alla unga gossar, som inte gått till Herrens nattvard, skola under gudstjänsten sitta uti choret, och kyrkoväktaren hålla dem härtill. Om lördagarna skall hvar och en upphöra af sitt arbete kl. 6 eftermiddagen. Den som intet går af arbetet när det ringer, betalar 8 öre.
Andreas Boselius, bondson från Häggum, född 1694. Suspenderades 1727, "ernedan han med många dyra löften förpliktat sig att äkta jungfru Stina Göransdotter från Häggum, men nu vill sitt löfte rygga och därtill uppdiktat och sammansatt ett brev uti konsist. namn, hvaruti honom lofvas sacellani, om han vill gifta sig med enkans dotter" o. s. v. "Var svag, men har gjort sig känd för ett mycket stilla lefverne och enom prästman anständigt uppförande." Konsistorium "ansåg ej rådligt att uppföra honom på förslag till Gudhem" 1747, men kort därefter underrättas han genom bref, att han af K. M:t fått fullmakt på detta pastorat; tillträdde 1748 och dog af "Uppsalafebern" den 20 september 1758. - Af protokollerna från hans tid vill synas, att han varit en allvarsam och välmenande pastor. År 1749 stadgades, att "om någon af Gudhems församling bortreser till andra församlingar eller präster, att öfva Zinzendorfiska satser etc., skall han böta 10 daler silfvermynt". "Den som gör några resor eller ock arbete på sön- eller högtidsdag, skall han plikta 4 d:r smt till sockenkyrkan och 1 d:r smt till angifvaren, hvartill uppsyningsmän tillsattes." År 1751 uppmanades sockenmännen, att utvälja en hustru i hvar socken att blifva barnmorska. Äfven tillspordes klockarne, om de ville lära sig öppna åder. "Härtill blef dock svarat kort nej." Är 1753 blefvo "drängöl och dans på logar" förbjudna vid vite af 3 d:r smt. Slutligen 1758 förmanades församlingen, att afhålla sig från brännvins supande och tillverkande. Äfven påmindes, att "allt buller och oväsende i kyrkan skall utan afseende straffas efter kyrkolagen, till hvilken ända stock förfärdigas, som straxt göres".
Jonas Semner tullskrifvareson, född i Sköfde 1706. Kyrkoherde i Gudhem 1759. Död 1764. - Kyrkoherde Semner "var mycket kunnig i hebreiska språket, men hade i likhet med sin broder den svagheten, att han gärna tömde sin bägare i botten", men hade i öfrigt omdömet "skicklig och allvarlig i sitt lefverne". En hans dotter var gift med inspektor Haeggström i Drygstorp.
Petrus Jonæ Törnbom, gästgifvareson, född 1721, utnämnd till kyrkoherde i Gudhem 1765. År 1786 anhöll han att blifva prost, "hvartill biskopen slutligen gaf sitt samtycke". Död 1797. Hans fru rymde natten efter vigseln med en Pettersson till Norge, men återkom på lejd och blef med sin man förlikt.
Per Lithander, kyrkoherdeson från Grolanda, född 1751. Kyrkoherde i Gudhem 1798. Död 1829. - En nitisk och ordentlig pastor och vördnadsvärd man. Blef på ålderdomen mycket darrande, så att han i många år måste hafva v.pastor.
Anders Gustaf Lindqvist, frälseinspektorson från Od, född 1795. Kyrkoherde i Gudhem 1830. Kontraktsprost 1850. Död 1851. - Han var en af de första här på orten som idkade rationellt landtbruk, nedlade stora kostnader på prästgården och förstörde därigenom sina affärer.
Lars Hvalström, regementspastorson, född i Alingsås 1798. Utnämnd till kyrkoherde i Gudhem 1851. Träffades af blodslag under mantalsskrifningen i sockenstugan och dog den 20 november 1856. - Tacksamma åhörare hafva uppsatt en minnesvård öfver hans graf.
Johan Wilhelm Warholm, född 1817. Blef kallad till fjärde profpredikant i Gudhem 1857. Utnämnd till kyrkoherde därstädes samma år. Kontraktsprost 1861. Kyrkoherde i Amnehärad 1870.
Johan Gabriel Lokrantz, född 1823. Kyrkoherde i Gudhem 1871. Kontraktsprost. Död 1891.
Carl Axel Emil Boström, född i Eriksberg 1856. Blef kallad som fjärde profpredikant och tillträdde kyrkoherdebefattningen i Gudhem år 1894. Under hans tjänstetid har Tunhems kyrka nybyggts, Gudhems och Ugglums kyrkor undergått en omfattande restaurering, ny prästgårdsbyggnad jämte folkskola i Gudhem uppförts o.s.v.
Komministrar.
Mathias Björnsson, kapellan 1418.
Arvidus underskref Uppsala mötes beslut 1593.
Johannes Haqvini, komminister från 1610 till 1630.
Ericus Svenonis blef prästvigd 1647 och kort därefter förordnad till komminister här. År 1654 klagade han, att hans kyrkoherde mag. Sveno Brink afsatt honom från kapellantjänsten, och i stället uppdragit densamma åt sin son Andr. Svenonis, som nu var två års präst. Konsistorium skrifver till mag. Brink, att "om han vill bruka sin sons tjänst hemma eller i församlingen, må han honom därföre själf uppehålla och försörja". Hr Erik fick vid Scholenii tillträde 1668 halfva tilldelningsstommen; begärdes 1693 till kyrkoherde, sedan han tjänat med godt nöje" i 45 år; men var då så gammal och svag, att han ej förmådde resa omkring i församlingen. Han dog i hög ålder 1705 i april.
Jonas Toleti Herlundius var född i Härlunda, blef 1699 vice komminister i Gudhem med halfva lönen och bostället, under den gamle hr Eriks öfriga lifstid. År 1702 blef han suspenderad, emedan han kyrkotagit en piga som gift hustru, och fick tillika förmaning "att lyda konsistorium, emedan eljest lätt kan hända att någon annan förordnas till ordinarie komminister i Gudhem". Församlingen var ock missnöjd och begärde flera gånger att blifva honom kvitt. Dock erhöll han tjänsten efter hr Erik 1706 och satt här komminister till sin död 1717.
Andr. Magni Flodin blef komminister i Gudhem 1719. Dog 1745. Vid visitationen 1721 beklagade han sin fattigdom och begärde sammanskott till en regnkappa. Vid visitationen 1741 höll han "en vacker och uppbygglig" predikan.
Olavus Toleti Wångborg, bondson från Wånga, född 1695. Död af lungsot den 29 maj 1755. På hans grafsten i Gudhems kyrka lästes:
"Han lefde, han lärde, som Christus har sagt,
Med staf, ej med spira, om hjorden höll vakt,
Hari älskads, han troddes, han lyddes, allt nog,
Glad, fridsam, förnöjder, frimodigt han dog."
Petrus Berggren, komministerson från Sk. Åsaka, född 1703. Komminister i Gudhem 1757. Flyttade till Junghem i Varola 1765. Död 1766. - Vid valborgsmässan 1760 påstod församlingen, att B. skulle skaffa sig hjälpepräst; hvartill han svarade, att så snart han får bygga, att han får rum för honom, skall han det göra.
Peter Borglund, född i Borgan Ö Tunhem, 1736. Komminister i Gudhem 1767-1801.
Per Damsberg, från 1801 till 1814.
Carl Johan Lundberg, soldatson från Varola, född 1783. Tillträdde komministraturen i Gudhem 1814. Han skadade sig illa under en resa till Göteborg och dog efter en svår och långvarig sjukdom d. 19 nov. 1817.
Per Settergren, komminister från 1819 till 1826.
Lars Winqvist, komminister från 1826 till 1855.
Anders Peter Forssén, torpareson från Forsby. född 1812. Tillträdde komministraturen i Gudhem 1855. Död af lungsot den 29 mars 1860. - En from och stilla man, anspråkslös och belåten.
Johan Gabriel Lokrantz, komminister från 1861 till 1871.
Sven Gustaf Rudbäck, född i Särestad 1838. Komminister i Gudhem 1871-1874. Sedermera komminister i Ullervad samt kyrkoherde först i Od och sedan i Saleby. Död 1916.
Anders Fogelqvist, född i Vedum 1844. Komminister från 1875 till 1887. Sedermera komminister i Jung Tillträdde kyrkoherdebefattningen i V. Klefva år 1903.
Carl Axel Emil Boström, komminister från 1888 tills han tillträdde kyrkoherdebefattn. i pastoratet 1894.
Carl Alfred Björnander, född i Grofvared 1859. Komminister från 1894 till 1896, då han tillträdde befattningen som andre komminister i V. Tunhem.
Paul Nilsson, född i Längjum 1866. Komminister från 1897 till 1909, då han tillträdde kyrkoherdebefattningen i Häggum. Utnämnd till e.o.
hofpredikant 1908. Ifrade, liksom sin föregångare, mycket för sångens höjande inom församlingen. Har utgifvit flera diktsamlingar, af hvilka en blifvit belönad af Sv. Akademien.
Mårten Erik Fredelius, född i Vårkumla 1879. Vakanskomminister i Gudhem 1910 - 1914, då han afflyttade till Horns pastorat. Komministraturen har sedan dess uppehållits af församlingens kyrkoherde.
Folkskollärare och klockare.
De tre socknarna Gudhem, Ugglum och Tunhem utgjorde till omkring år 1910 ett gemensamt skoldistrikt med en folkskola, belägen på gränsen mellan Gudhem och Tunhem, samt tvenne småskolor, en i Gudhem och en i Ugglum.
Anders Holmblad, församlingens förste examinerade folkskollärare, var född i Stommen i Håkentorp 1815, aflade kyrkosångareexamen i Skara 1835 samt folkskollärareexamen 1844. Sistnämnda år tillträdde han ordinarie lärarebefattningen i Gudhem samt kvarblef här till 1878, då han som pensionär inflyttade till Falköping, där han dog 1910, således 95 år gammal. I början af sin tjänstetid bodde Holmblad i Ugglums klockareboställe och hade sin undervisningslokal i Tunhems gamla kyrka. Holmblad var en sträng men dugande lärare, hvilket hans skolbarn, de äldsta nu lefvande församlingsborna vitsorda. Det berättas, att då han om sommarkvällarna bönringt i Ugglum, brukade han lägga sig i gräset i en lugn vrå af kyrkogården och läsa i en medförd bok. När han då ibland slumrade in, tyckte han att han sof så godt, att här skulle han vilja ha sin hvilostad efter döden. Hans första hustru, som dog under hans tjänstetid i församlingen, blef också begrafven här; han själf däremot fick sin graf å Falköpings kyrkogård. Hans andra hustru. Sofia Winqvist, var dotter till komminister L Winqvist i Gudhem.
Anders Peter Ekman, född i Hjo 1838, tog organistexamen i Skara 1858, folkskollärareexamen i Göteborg 1865, tillträdde lärarebefattningen i Gudhem 1878 efter att förut ha innehaft liknande befattning i Gökhem. År 1898 erhöll han afsked med pension och afflyttade till Falköping, där han innehaft befattning i Vilske och Frökinds häraders brandstodsbolag, i ortens hästförsäkringsbolag o. s. v. Han var gift med Alma Mellin, dotter till komminister C. G. Mellin i Forshem.
Berndt Gustaf Särnqvist, född i Sparlösa 1871. Aflade folkskollärareexamen i Karlstad 1894, organistexamen i Strängnäs 1897. Tillträdde ordinarie lärebefattningen i Gudhem 1899. Afflyttade till S. Kedum 1910.
Johan Alfred Peterson, född i Odensjö (Kronobergs län) 1883. Aflade folkskollärareexamen i Göteborg 1906, organistexamen i Visby 1910. Tillträdde ordinarie lärarebefattningen i Gudhem 1911. Afgick 1915.
Klockare
Hans Cloccare i Ugglum och Toste Cloccare i Tunhem på 1500-talet;
Anders Dahlgren i Ugglum år 1821 och Bengt Gallén i Gudhem år 1829. - Om den sistnämnde fanns ordleken: "Bengt galen, klokare i Gudhem."
Större egendomar och märkligare gårdar.
Gudhems kungsgård.
Gudhem var ursprungligen ett s.k. Uppsala ödegods, d.v.s. en gård anslagen till hofstatens och offrens underhåll. Jämte den af Oden instiftade nässkatten, motsvarande våra dagars mantalspengar, bestreds alla allmänna utgifter genom afkastningen af dessa gårdar. Inom Västergötland funnos, Gudhem inberäknadt, åtta sådana gods. I bihanget till den gamla Västgötalagen uppräknas de sålunda: "Waad ok Ökol, Wartopta ok Gudhem, Lung ok Holästa, Asar ok Skalanda." Till hvartdera af dessa voro vissa hundari eller härader anslagna, som gemensamt skulle svara för deras häfd och byggnad; till Gudhem hörde sålunda Gudhems, Frökinds, Wilske, Ås och Marks härader.
Det är ovisst huruvida godset vid tiden för klostrets anläggning, under senare hälften af 1100-talet, hörde till kronan eller befann sig i konungasläktens privata ägo. Emellertid finnes ännu i behåll ett bref, utfärdat af påfven Alexander III något af åren mellan 1173 och 1178, och utgörande en bekräftelse på konung Knut Erikssons, hans broders och andra företrädares gåfva till klostret, bestående af Gudhems gård. Denna gåfva synes ha varit grunden till de stora besittningar, som klostret sedermera kom i åtnjutande af, både inom Sverige och i Danmark.
Ända till reformationen och Västerås recess 1527 är Gudhems kungsgårds historia förbunden med klostrets. Vid denna tid blef emellertid godset, i likhet med klostrets öfriga jordegendomar, af Gustaf Vasa indraget till kronan. Gården förvaltades sedan genom af konungen tillsatta fogdar eller arrendatorer. Bland dessa nämnes konungens troman Herlagh Jörensson, riddaren Nils Olofsson och junker Olof Pedersson.
År 1540 erhöll Per Brahe förläningsbref på Gudhem med underliggande härad och landboar, hvadan godset och trakten däromkring en tid kom att höra under Wisingsborgs grefskap. År 1650 erhöll öfversten vid Västgöta kavilleriregemente Lars Tespersson Cruus, Gudhem under länsrätt af drottning Kristina, och då han följande år upphöjdes i friherrligt stånd, förvandlades godset till friherreskap för honom och hans bröstarfvingar. Friherre Cruus till Gudhem var född 1621 och dog på marschen från Warschau till Thorn den 20 april 1656. Ätten utgick med hans sonson, friherre Jesper Cruus, som dog ogift.
Vid Karl XI:s reduktion 1680 blef godset återigen indraget till kronan samt sedermera anslaget till boställe åt förste majoren vid Västgöta regemente. Bland officerare som innehaft Gudhem märkes i medio af 1700-talet I V Brummer och C. S. Lillie, i början af 1800-talet S. Wahlfeldt samt senare af en von Hall. Intill 1877 var gården anslagen till Västgöta regementes lönefond.
År 1874 arrenderades Gudhem af dåvarande inspektoren på gården J. Stenbeck. Han var en framstående jordbrukare som inlade stora förtjänster i fråga om rationell rotfruksodling och kreatursskötsel. År 1900 bildades landtbruksaktiebolaget Stenbeck & Söner, som då öfvertog arrendet å Gudhem.
Manbyggnaden, i två våningar, är jämte tvenne flyglar, af sten, och har förmodligen uppbyggts då klostret raserades. Sedan 1914 är Gudhems kungsgård förvandlad till remontdepå.
Åkatorp
Åkatorp i Gudhems socken nämnes år 1405, då riddaren Abraham Brodersson bortbytte detsamma jämte flera andra gårdar till Gudhems kloster mot vederlag af klostrets besittningar i Danmark.
År 1573 skref sig domhafvanden i Gudhems härad Lars Mattsson "till Åkatorp''. Detta år utfärdade han nämligen vid ting i Dala fastebref åt kyrkoherden herr Bengt i Floby på Hellestorpa gård, som han köpt för 900 mark Gustaf I:s mynt af en mäster Bengt i Skara. År 1808 bodde en kommissarie Fredrik Kjellberg på Åkatorp. Baron Jacob Fleetwood inflyttade 1822 från Viken till Åkatorp, men afflyttade redan året därpå. Under 1800-talet ägdes gården af en Beronius samt sedermera af häradshöfding Hasselroth, som utvidgade densamma. På 1870-talet inköptes Åkatorp af J. Stenbeck, i hvilkens ägo gården under lång tid stannade. Under senare år har den flera gånger växlat ägare; torpen samt en del af skogen har frånsålts. Nuvarande ägare äro landtbrukarna Pettersson, fader och son.
Gården utgjordes under Stenbecks tid af ¼ mtl Stora och Lilla Åkatorp, 5/8 mtl L:a Ambjörntorp, ½ mtl St. Ambjörntorp, ½ mtl Gunne Gustafsgården samt ½ mtl Balltorp i Tornbjörntops socken. Ambjörntorp och Balltorp äro nu frånsålda.
Manbyggnaden är uppförd 1898 af trä och i villastil. Den förutvarande gammaldags träbyggnaden torde förskrifvit sig från 1600-talet, att dömma af årtalet å en sten, som satt inmurad i en där befintlig spis.
Vid torpet Högehus under Åkatorp finnes en offerkälla, benämnd Odens källa.
Forentorp
Säteriet Forentorp utgör med underlydande 3¼ mantal. Själfva hufvudgården tillhör Gudhem, under det 2 mtl Kartberga är beläget i Ugglums socken. Gården har fordom hört till St. Bjurum, åtminstone var Brynte Lillie därstädes, i början af föregående sekel ägare af densamma. Under föregående hälften af 1800talet inköptes Forentorp af patron A. Nylén, hvars sterbhus ännu innehar gården.
Kartberga hör, som nämnt, till Ugglum. I ett pergamentsbref från slutet af 1300-talet, som förvaras i riksarkivet, omtalas att Hallor Stensson pantsatte sitt gods Berg i Ugglum till Rawal Pampe, som i sin tur pantsatte det till Svarte Skåning, en på den tiden förmögen man af dansk härkomst. Som namnet Berg, åtminstone numera, icke förekommer vare sig själfständigt eller i förbindelse med något annat namn i Ugglum, torde det möjligen vara Kartberga som här afses.
Vid Forentorp, hvars manbyggnad är uppförd af A. Nylén af reveterat trä, finnes en synnerligen vacker trädgård med hvarjehanda fruktträd och prydnadsträd. Under en af de stora lönnarna på gården satt konung Karl XV och spisade, då han deltog i en fältmanöver i orten. Det skuggrika trädet utgjorde, som han uttryckte sig, "ett bra tak". I trädgården stod tills för något år sedan en märkligare dopfunt från Hornborga raserade kyrka; den befinner sig nu i statens historiska museum. I parken restes år 1915 en minnessten öfver skarpskytterörelsen, antagligen den första i sitt slag i Sverige. Forentorp finnes en myckenhet såväl barr- som löfskog.
Ingatorp
Ingatorp är nu uppdelat i några smärre hemmanslotter, men har fordom varit kungsgård och intager en historiskt bemärkta plats. Gården tillhör nu Gudhems socken, men torde fordom räknats till Hånger, enär konung Inge först blef begrafven på dess kyrkogård.
Det historiska stenröset vid Ingatorp.
Hvar själfva borgen legat är dock ovisst, ty det stenrös, hvilket af biskop Rhyzelius m.fl. uppgifves vara lämning af densamma torde snarare vara en järnåldersgraf, såvida det ej är ett vanligt större odlingsrös. Den tidens borgar uppfördes mestadels af timmer och troligen har konung Inges slott ej härifrån gjort något undantag. Då det heter att konungen uppehöll sig på Ingatorp, synnerligast då det var gynnsamt för fågeljakt, kunde man häraf draga den slutsatsen, att borgen legat nära Hornborgasjöns strand, ty som vi veta har Hornborgasjön, eller som han då kallades Lonen, alltid utmärkt sig för sitt rika fågellif. I gamla tider skall det också genom mindre sjöar och träsk varit sjöväg härifrån ända till Skara, Västergötlands då mest betydande stad, och detta hade ju äfven sin betydelse.
Inge var konung i Sverige omkring 1080 och det heter i historien, att under hans tid gjorde kristendomen stora framsteg öfver hela riket.
Ingatorp fortfor att vara kungsgård under de följande århundradena, ty anno 1313 berättas det, att hertig Erik jämte hans gemål tillbragte julhelgen på Ingatorp. Säkerligen var det ett julfirande med stor pomp och ståt, och föga anade väl då den olycklige hertigen, att han skulle få ett så snöpligt slut några år därefter på Nyköpings slott. Han blef nämligen därstädes, jämte sin broder Waldernar, inspärrad och slutligen ihjälhungrad af konung Birger, den tredje brodern.
Konung Inge blef, som förut är nämnt, först begrafven på Hångers kyrkogård, men då Warnhems kloster kom till stånd, upptogs hans kvarlefvor och flyttades dit, såsom en för en konung mera värdig hvilostad. Riksantikvarien Hadorph, död 1693, beskrifver konung Inges graf å Hångers kyrkogård, såsom "en graf med tvenne stenkors och en lång upphöjd kupig sten emellan, af en rätt manslängd". Stenkorsen äro numera borta och själfva grafstenen har flyttats från sin ursprungliga plats.
Kölfvatorp (G.) kyrkoherdeboställe. Namnet påstås vara en förvrängning af Silvatorp, som betyder skogstorp. Det i närheten belägna Grågåsen skulle likaledes vara en namnförvrängning af Drågåsen. Nolgården (T.), komministerboställe. I trägården står en jättestor bok, som i omkrets vid brösthöjd mäter nära 9 alnar. Trädet säges leda sitt ursprung från bokollon, medförda af danskarna vid deras härjningar i trakten, möjligen 1611. Skogsgården och LarsAndersdgården (T.), kornettboställen vid Västgöta reg., nu i privat ägo. PerJonsgården eller Borgan (T.), fordom regementspastors- sedan stallmästareboställe vid Västgöta reg., nu i privat ägo. Kullagården (T.), präststom på 1500-talet. Haketorp (U.); här föddes 1679 Petrus Gudhemius, sedermera kyrkoherde och prost i Böne pastorat. Om honom heter det, att han var en väl öfvad och förfaren man och blef därför i många angelägenheter brukad. St. Ståltorp (U), rusthåll. Nuvarande ägaren Alfred Johansson har förbättrat gården, så att den nu utgör ett af de förnämsta jordbruken i orten. Rödesten (U.); namnet torde härleda sig från ett invid gården fordom liggande berg, troligen röd granit, som enligt ett år 1812 upprättadt husesynsprotokoll, då hade bortsprängts och användts vid murning af ladugårdshusen. Nolgården (U) har den äldsta manbyggnaden i byn, nämligen en s.k. framkammarstuga, som säges vara byggd af timmer som vuxit på Mösseberg. Om denna sägen är riktig, torde hon vara afsevärdt gammal, ty i en till riksdagen år 1760 af landshöfding Lagerberg ingifven relation heter det, att "kronoparken Mösseberg är sedan mannaminne alldeles skoglös". På Nolgårdens ägor finnes en källa, benämnd Disakällan. År 1826 var det så stark torka, att de flesta källor och brunnar torkade ut, men Disakällan lär ej ha sinat, hvarför man ända från Bjurum och Hånger for dit för att hemta vatten. I Nästegården eller Rännagården bodde riksdagsmannen Lars Persson, som dog 1826 och ligger begrafven på Ugglums kyrkogård. På ägorna till 1/8 mtl Åsen (T) låg före storskiftet ett soldatboställe, där, efter hvad det berättas, den första potatisen inom Gudhems pastorat blifvit odlad. Detta skulle skett redan före Alströmers tid, och hade soldaten, som då bodde på bostället och som deltagit i Karl XII:s polska krig, hemfört några rotknölar af växten i fråga, hvilka han utplanterade på ett litet kålgårdsland till grannarnas stora förundran.
"Jäppestugan" i Nolgården, Ugglum.
Till församlingen hörer en del af byn Jettened. Namnet skrefs fordom Gættine. Vid ett rättareting i Högstena år 1390 uppräknas bland nämndens tolf ledamöter Olaf i Gættine och Pædher i Ugglern, sannolikt de äldsta kända nämndemän från dessa orter. Gættine i Västergötland nämnes äfven i ett skiftesbref från 1400 talet, och synes då ha tillhört Jöns Knutsson af släkten Tre rosor och dennes syster. Till Skara domkyrka skulle Gættine enligt kyrkliga jordeboken af år 1540 gifva i skatt: 6 p:d smör, 1 tna malt, 1 tna hafre samt 1 körsla. E. Wennerblad anser (i "Skara stifts kyrkor") att Jättened sannolikt fordom haft egen kyrka. Detta är ju ganska troligt. ty enligt den gamla västgötalagen fordrades det blott att en by ägde "en half tolft bofasta män" d. v. s. sex hushåll, för att få uppföra egen kyrka. Härigenom uppstod dock så många kyrkor och kapell, att prästerna genom desamma ej kunde erhålla sitt lefvebröd. Påfven Gregorius IX gaf därför biskop Stenar i Skara tillåtelse, att sammanslå dem på det sätt han fann lämpligt.
De gamla byarnas styrelsesätt samt några drag ur församlingens kommunala historia.
Vid allmän gällstämma med Gudhems församling den 5 november år 1775 blef en för hela pastoratet gemensam byordning antagen och sedermera vid ting med Gudhems härad i Torbjörntorps gästgifvaregård den 12 maj år 1777 fastställd. År 1849 blef denna byordning förnyad och efter senare förhållanden lämpad samt fortfor att gälla tills den nya kommunalordningen 1863 trädde i kraft.
Byordningen af 1775 uppsattes i tre exemplar, af hvilka församlingens tre socknar erhöllo hvar sitt; dessa senare utgjorde nämligen, då som nu, i kommunalt hänseende själfständiga samhällen. Det gamla dokumentet, som åtminstone i Ugglum ännu finnes kvar, är bl. a. mindre läsliga namn undertecknadt af: Anders Andersson i Ambjörntorp, Sven Jonsson i Forentorp, Olof Hansson i Storegården Holmängen, Bengt Larsson och Sven Andersson i Gudhems by för Gudhems socken, samt af jon Kullberg i Haketorp, Anders Larsson i Ståhltorp, Petter Larsson i Skattegården och Påfvel Larsson i Borgan för Ugglums och Tunhems socknar.
Byns styrelse handhafdes af den i tur och ordning bland byamännen tillsatte by- eller grannafogden, hvilken, om förhållandena det kräfde, ägde med sockenmännens samtycke till sitt bistånd utse tvenne bisittare, hvilka med honom hade att tillse, att bystadgan ordentligt efterlefdes samt att uttaga de böter, som förseelser mot densamma medförde.
I den äldre bystadgan heter det, att hon äfven skulle tjäna till "landtculturens upphjälpande" och i detta ändamål skulle i hvarje socken äfvenledes tillsättas en underlandthushållare, som var byfogdens förman. Många goda och tänkvärda stadganden förekomma äfven. Så skulle t.ex. till "skogarnas besparande" hädanefter uthus, såsom kjölna, stall, fähus, fårhus och svinhus samt redskapsbodar, uppföras af sten, emedan tillgång på tjänlig sådan fanns här på orten, samt sammanbyggas, där så kunde ske. Utom de vid hvarje hemman befintliga kålgårdarna, skulle äfven anläggas kryddgårdar, hvaruti fruktbärande trän skulle planteras, samt kvarter eller land finnas för potatis, morötter, palsternackor m. fl. jordfrukter, som voro nödiga för en landtman. Dessutom skulle vid byn och utmed gärdesgårdarna, årligen tolf stycken träd på helgården planteras, bestående af allehanda löfträn, såsom ask, lönn, rönn, björk, asp och pil. Försummades detta, pliktades fyra öre för hvarje träd, som ej blef planteradt. Likaledes voro böter stadgade, för den som förstörde eller gjorde åverkan å dessa träd.
Bar eld fick ej bäras mellan husen eller i ladugården, ej heller osläckt eld lämnas, eller tobaksrökning här förekomma. Byfogden jämte bisittarne skulle årligen besiktiga byalagets eldstäder, och de som då voro så bristfälliga, att eldsvåda därigenom kunde tima, skulle nederslås, och ägaren fick böta två daler silfvermynt.
Hägnadssyn skulle två gånger årligen hållas och den, som då ej hade sina hägnader och grindar i fullgodt skick, fick böta. Den som vid genomgång af grind, eller öppning i hägnad med stängsel, lämnade öppet efter sig, fick böta 6 öre smt. Dikessyn skulle äfven höst och vår hållas, då man bäst kunde se hvar vattnet stannade på åkrarna. Dikessynen skulle också årligen utse en trakt till stenrödjning och odling, hvarmed åbon kunde bekvämligen utkomma. Detta till åkerbrukets snara förbättrande.
Innan slåttern började, skulle byfogden sammankalla grannalaget, för att utmärka skillnaderna samt bestämma när slåttern skulle begynna. Äfven skulle man bestämma om "slåtterhjälpar" skulle tillåtas, ifall någon yrkade detta. Den som slog öfver skillnadslinjen in på grannens teg, vare sig mer eller mindre, fick böta 24 skilling banko samt gälda skadan.
Vid hökörning måste försiktighet iakttagas, så att ingen körde öfver grannens nedslagna hö eller oslagna äng. Ej heller fick man vid hökörning beta sina hästar i samfälda ängar innan öfverenskommelse därom träffats med samtliga grannar.
Om någon genom sjukdom, dödsfall eller påkommande olyckor var hindrad att skörda ock bärga, skulle grannarna genom byfogdens försorg mot skälig ersättning hjälpa honom härmed. Var försummelse, vårdslöshet eller lättja däremot orsaken till att någons hö eller säd stod ute, då de andra bärgat sitt, och ville släppa sina kreatur, då påmindes den försumlige, och hjälpte ej detta, fick han skylla sig själf för följderna genom de andras utsläppta kreatur.
Vägar till byns ängar och åkrar skulle af dem, som dem nyttjade underhållas, allmänna vägar till byn däremot af hela byalaget. Ingen fick köra andra vägar än de som af ålder varit brukade. Virke till hägnader skulle köras fram medan jorden var kälfrusen, på det ängsvallen ej måtte skadas. Där grannarna hade sina ärter fick ingen utan gemensam öfverenskommelse låta barn eller tjänstefolk plocka sådana till kokning, hvarigenom grannens ärter kunde nedtrampas. Grannarnas åkrar fingo i öfrigt ej nedtrampas, därför borde man skifta, så, att enahanda utsäde kunde på samma gemensamma åker brukas. Gardet för vintersådden skulle om hösten väl fredas, att inga kreatur där kunde inkomma.
Där vallgång behöfdes, skulle denna vara gemensam. Som denna här på orten endast bestod i att tillse, att stenmurarna af fåren ej nedrefvos, och flickor därtill voro otjänliga, emedan de ej besutto den vighet som gossar, skulle dylika härtill anskaffas, helst sådana, som måste födas och underhållas genom gemensamma sammanskott. Om vallhjonet - som dock ibland utgjordes af någon gammal gubbe - af vårdslöshet lät får förkomma, fördärfvas eller hoppa in och göra skada, skulle han af förnuftigt folk tilltalas och skadan gäldas af hans lön, men ingalunda fick vallhjonet af ostyriga barn förstöras eller illa handteras.
Ingen fick taga torpare eller inhyseshjon på sina ägor med mindre än hela grannalagets samtycke. Vid vite af 4 dlr smt fick ingen hysa misstänkta personer, "kommande och farande", öfver natten, utan dessa skulle hänvisas till gästgifvaregårdarna. Som misstänkta ansågos äfven de, som efter solens nedergång körde torf från gemensamt torftag eller anträffades med att bära gärdsle, trädris eller vidjor.
Under hela den tid kälen är ur jorden, skulle svinen vara ringade vid vite af 2 öre smt stycket, och grannarna skulle härvidlag hafva uppsikt öfver hvarandra. Grannafogden skulle härom hvarje vår påminna byamännen, torpare och soldater ej undantagna.
En eller två gånger om året skulle bystadgan offentligen uppläsas, på det att okunnighet om densammas föreskrifter ej måtte kunna förebäras.
Grannstämmorna höllos på den s.k. grannabacken och sammankallandet skedde genom blåsning i en lur, som hördes vida omkring. En hvar hade rätt att yttra sig. Uteblef någon åbo utan laga förfall, fick han böta 8 öre smt. Var han bortrest, ålåg det honom vid lika vite, att vid hemkomsten noga taga reda på hvad som beslutats vid stämman. Utbrast någon i svordomar eller oanständiga ord vid stämman eller öfveröste byalagets styresmän vid deras förrättningar med dylika, pliktades 2 dlr smt.
Böterna skulle användas så, att de fattiga fingo en tredjedel, råsten skulle för byamännens räkning förvaras i ett skrin för kommande behof. I den senare bystadgan nämnes ej de fattigas andel, utan skulle byfogden, om han däraf gjort sig förtjänt, erhålla i belöning från 16 till 32 skilling banco, det öfriga delades gemensamt eller gömdes tills någon gemensam skatt af byalaget skulle utgå.
Den första protokollförda stämma i Ugglum, sedan den nya kommunalordningen trädt i kraft, hölls utanför kyrkoporten den 1 februari 1863. Därvid beslöts, att stämmorna hädanefter skulle hållas i aflidne Johannes Petterssons hus i Skattegården. Ordföranden i nämnden och stämman erhöllo årligen 5 kr. hvardera i ersättning för skrifmateriel och dylikt. År 1866 hade vederbörande länsman föreslagit att fjärdingsman med lön skulle anställas, men detta afslogs, och skulle tjänsten hädanefter som hittills, gå i tur och ordning bland socknemännen. År 1867 beslöts att tillsammans med Tunhemsborna, som äfven hade del i torfmossen på Mösseberg, anlägga och förbättra vägen dit genom Tåstorps by o.s.v. Föregående år hade skifte hållits å nämnda torfmosse. Till de nödlidande i Norrland skulle 1867 minst ¼ tunna råg eller korn pr helt hemman skänkas.
År 1869 fattades af socknemännen det beslutet, att i likhet med angränsande socknar, föranstalta om en spisinrättning, dit personer från främmande socknar, som gingo omkring och bettlade, skulle anvisas för att erhålla en måltid, bestående af en half kaka bröd, en tredjedel af en vanlig sill och ett halft stop potatis, eller annan däremot svarande mat. Denna mathållning åtogo sig tvenne personer i socknen, mot en afgift af 10 öre för hvarje spisgäst, hvilken var skyldig till dem aflämna en matpollett, som en af socknens förtroendeman tillhandahöll. Dessa polletter tjänade som verifikation och skulle af mathållarna företes vid likvidationen, som skedde månadsvis ur kommunalkassan. Dock ålåg det vederbörande, att noga tillse, att icke samma personer, som erhållit spisning, återkommo under tiden och begärde matpollett. Socknemännen uppmanades att ej gifva allmosor åt bettlande personer från främmande socknar, utan hänvisa dem till spisinrättningen.
Denna inrättning blef dock ej gammal, ty redan efter två månaders tillvaro, beslöts att den tills vidare skulle upphöra.
Som på 1870-talet en tjufliga grasserade i Ugglum, och föröfvade stölder af spannmål och dylikt, icke blott inom kommunen utan äfven utom densamma, beslutade stämman på framställning af pastorsämbetet i Gudhem 1873, att noga tillsyn skulle utöfvas öfver inom socknen bosatta vanfrejdade personer, ingen skulle inlåta sig i handel med dylika individer eller forsla deras gods till städerna. Upptäckte en rättsinnig granne att en annan hyste något misstänkt hos sig, skulle han det ofördröjligen till kommunalstyrelsen anmäla, hvarvid han erhöll 1 riksdaler i belöning och skulle hans namn förtigas.
År 1877 hade vederbörande länsman framställt, att en polisuppsyningsman skulle anställas inom Ugglum, men då det, sedan de förbrytare som sist inom kommunen blefvo gripna och lagligen näpsta, ingen oordning inom samhället förekommit, beslutade stämman att icke anställa någon sådan, men väl en pålitlig fjärdingsman, som kunde biträda vid efterspaningar, som möjligen framdeles kunde uppstå.
På kommunalstämma i Ugglum den 12 sept. 1881 förekom följande: "Som på åtskilliga ställen inom kommunen försäljes på sön- och helgdagar trädgårdsfrukt, så att stor samling, synnerligast af ungdom, sker och vid sådana tillfällen förekommer skoj och oväsen, t.o.m. lifsfarligt slagsmål, så att människoben blifvit afbrutna, så beslutar stämman enhälligt, att den som hädanefter på sön- och helgdagar tillhandahåller till afsalu bär eller andra frukter, skall hvarje gång böta 20 kronor." (Detta beslut föranleddes närmast däraf, att en yngling från Klefva vid ett slagsmål i Löfboden fått ett ben afbrutet).
På stämma i januari 1882 beslöt Ugglums kommun att uppföra nytt fattighus, det nuvarande. Det gamla fattighuset förstördes genom eldsvåda julafton 1881. Ett fattighjon, "gamle Bläsen" kallad, innebrändes därvid. Kommunalstämmorna hade under 60- och 70talen hållits litet hvarstädes i gårdarna, men sedan det nya fattighuset blef färdigt, hafva de hållits därstädes i kommunalrummet.
l Tunhem höllos stämmorna på 1850-talet i Kullagården, sedermera här och där i gårdarna. Fattigvårdsärenden var det mesta som behandlades och utgick de fattigas underhåll mest in natura, d. v. s. vissa kappar råg, korn och hafre tilldelades hvar och en af dem.
På stämma i oktober 1853 tillkännagafs, att den gamla protokollsboken, som tillhörde hela församlingen, blifvit inlöst till Gudhem för 1 Rdr b:co. År 1854 var en person kallad att inställa sig vid stämman för oloflig utminutering af brännvin, till hvilket han ej nekade, men lofvade att hädanefter upphöra med denna olofliga handtering. År 1858 blef skollärare Holmblad utsedd till vaccinatör för Tunhems socken, mot en afgift af 25 öre för hvarje lyckad vaccination.
I Falköpings Tidning för den 21 jan. 1863 skrifver en insändare under rubriken "Prästerligt välde":
"Uti Ugglums socken hade för icke långe sedan kommunalstyrelsen begärt stämma, för afgörande af en enkel fattigvårdsfråga. Denna stämma blef utlyst i behörig ordning, men bestämd att hållas i kyrkan. Detta förfarande stötte pastor illa, så att en straffpredikan blef hållen efter kungörelsens uppläsande och stämman förklarad olaglig och syndig att hållas i kyrkan och Guds hus; till följd häraf blef den inställd för dagen. Samma pastor hade förut i sin predikan sagt, att det är Guds kyrka och församling öfverallt hvar två eller tre äro församlade, om det än vore i ett bergskref. Det blir således svårt för kommunen att få plats för sina öfverläggningar. Till söndagen den 1 februari är samma stämma utlyst att hållas på Byns Thå; få se om pastor äfven där begagnar sitt svärd. Den 25 januari höll samme pastor själf en kommunalstämma på söndag, som han 8 dagar förut icke ville att någon annan skulle hålla, men för att försona detta, introducerades stämman i en pigkammare på Gudhems herregård, då ett laga kraftvunnet beskattningsbeslut skulle utan laga föregångna åtgärder häfvas, som också skedde för egen vinnings skull, men för att mildra detta, så anställdes ett offer, som sedan testamenterades till fattigkassan. All vidare relatering är öfverflödig, saken talar för sig själf."
I följande nummer läser man följande, likaledes insända "Beriktigande":
" I n:r 5 af Falköpings Tidning, där slängar blifvit utdelade till höger och vänster, har äfven influtit en liten artikel angående en kommunalstämma i Ugglum, hvilken, såsom innehållande flera grofva osanningar, torde böra korteligen besvaras.
Förhållandet är följande: Ordföranden i Ugglums kommunalstämma hade, utan pastors och kyrkorådets medgifvande, utlyst stämma att hållas i kyrkan efter gudstjänstens slut. Efter uppläsandet af denna kungörelse, tillade pastor ord för ord följande: Med anledning af denna kungörelse, får jag erinra, att kommunalstyrelsen icke har någon dispositionsrätt öfver kyrkan, utan att denna tillhör pastor och kyrkorådet. Om därför kommunen önskar begagna kyrkan till samlingsplats, för stämmors hållande, så måste begäran därom framställas till kyrkorådet. För min enskilda del får jag dock på förhand tillkännagifva, att jag icke kan medgifva det. Detta hindrar likväl icke, att den till i dag utlysta kommunalstämman må hållas i kyrkan. Icke ett enda straffande ord yttrades om eller till någon, icke heller ringaste antydan om att stämman skulle vara olaglig och syndig att hållas i kyrkan och Guds hus.
Insändaren talar ock om en annan stämma, som pastor hållit på Gudhems herrgård söndagen den 25 januari Härvid sammanblandar han tvenne olika frågor, den ena att hålla stämman i kyrkan, den andra att hålla den på söndag. Det senare gillar jag visserligen icke, men tror, i likhet med författningen, att det skall ske då frågor förekomma, som fordra stor skyndsamhet. Här var just en sådan fråga, nämligen att granska och underskrifva debiteringslängden, hvilket af flera orsaker blifvit fördröjt, senast genom väckt förslag om den allt för höga kommunalskattens nedsättande. Genom denna enhälligt vidtagna åtgärd uppkom lindring för alla skattskyldiga, men ingalunda, såsom insändaren sanningslöst antyder, ensamt för pastor.
Såsom ett bevis att jag icke skyr offentligheten, utsätter jag mitt namn. jag anhåller äfven att, om någon annan tidning intagit den föregående artikeln, äfven mitt beriktigande må införas. Antingen allmänheten sedan vill tro mig eller den anonyme insändarens vrängda och sanningslösa beskyllningar, så ämnar jag icke vidare yttra mig i denna i alla afseenden obetydliga sak.
Gudhem den 2 februari 1863. Joh V Varholm.
Pastor."
Vi fortsätter med Seder och bruk
