Lefnadsförhållanden, seder och bruk under 1800 talet.
Af ett protokoll från år 1812, då riksdagsmannen Lars Persson i Nästegården lät förrätta laga husesyn å ½ mtl frälse Rödesten i Ugglums socken, få vi en inblick i hurudan en medelstor bondgård i orten, då skulle vara beskaffad, för att vara fullt tidsenlig.
Manbyggnaden, som var afsedd för tvenne åbor, bestod af tvenne stugor med förstugor, källare samt källarekamrar, tvenne bodar, allt under ett tak, och mätande i längd 44 alnar, i bredd 9¼ och på knut 2 3/4 alnar.
Ladugårdshusen bestodo af: en gammal reparerad ladugård af 18 alnars längd, omkring 9 alnars bredd samt något öfver 4 alnars höjd och bestående af loge. tvenne lador, stall och fähus samt ett "hängeskjul" af sten vid ena ändan; en ny ladugård, tillbyggd intill den gamla och inrättad ungefär på samma sätt som denna. Manbyggnaden, uppförd af nytt timmer och i godt stånd, värderades till 633 riksdaler 16 sk. banco, och den nya ladugården till 333 riksd. 16 sk. banco.
Den gammaldags bondstugan i orten var i allmänhet tämligen lång, ehuru låg, samt täckt med halm och grästorf. Som ofvan nämnts, var den indelad i förstuga, storstuga, klädeskammare samt bod. Framför storstugan fanns ännu ett mindre rum, benämnt framkammare.
I storstugan, det förnämsta rummet, fanns en stor murad spis, hvilken nästan upptog en fjärdedel af utrymmet. Denna inrymde bakugn, en s.k. gruva samt "påugn" till hvilken en större glugg uppe vid taket tjänade som ingång. I främre hörnet af stugan stod den stora väggfasta sängen, försedd med sparlakan. Öfver densamma fanns en hylla, "sängakransen" kallad, på hvilken husets lyxsaker, såsom silfverbägare, tenntallrikar, ljusstakar o.s.v. stodo uppradade. Vid bortre ändan af sängen fanns vanligen ett skåp. Möblerna utgjordes i öfrigt af bord, stolar, klocka med långt foder samt kistor, dessa voro i allmänhet hvitskurade, men voro de någon gång målade, voro rödbrunt och blågrönt de förhärskande färgerna. I synnerhet de stora klädkistorna, som hörde till de nygiftas utstyrsel, brukade man förse med blomstermålningar, årtal och ägarens initialer.
Nästan till i jämnbredd med spisen var golfvet i stugan innanför dörren belagt med stenhällar. Här brukade om vintern huggkubben stå, denna användes under den kalla årstiden flitigt af männen vid deras slöjdning. Taket inne i stugan med den synliga ryggåsen, och de ned till väggarna löpande sparrarna, på hvilka takbräderna lågo, var i allmänhet brunt af rök, ty litet rök var man ej så rädd för på den tiden. Spjället var oftast anbragt utanpå skorstenen och drogs upp och fälldes ner medelst ett snöre, som var fäst i en pinne i takyfsen utanför dörren.
l boden, som äfven tjänade som kök, fanns också en stor spis, afsedd för bak och bryggd samt husbehofsbränning, då sådan var tillåten. Där stodo sädesbingar, kar och mjölspänner, i taket sutto s.k. krokbord, i hvilka skinkor och annat sofvel upphängdes.
Hvad som i öfrigt hörde till ett välförsett bo, finna vi af en bouppteckning från Källegården, Tunhem, upprättad 1827, ur hvilken vi vilja göra ett litet utdrag. Där nämnes tvenne tumlare af silfver, tallrikar, bägare och ljusstakar af tenn, kittel med löst bröst (brännvinspanna) af koppar, stop, byttor, 1 dussin trätallrikar, härfvel, garnvinda, spinnrock, häckla, kafveltyg och bandstol.
Helt nära boningshusen voro ladugårdarna belägna. Fähusen, som de kallades, voro ej stora och korna stodo i bås, afdelade genom kalkstenshällar. Fönstren voro små, så att halfskymning ständigt rådde därinne.
Angående kreaturspriser vilja vi lämna några uppgifter ur en bouppteckning från 1820-talet. En brun häst värderades där till 18, ett svart sto till 6, en rödbrokig ko till 8, en kviga till 4, tre får med lamm till 6, en sugga till 2 och en gås med ungar till 1 riksdaler banco o.s.v.
Hvad det dagliga lifvet beträffar, så fingo våra förfäder sakna många bekvämligheter, som vi nu äro så vana vid, att vi ej uppskatta dem. Lampor saknades exempelvis då, och det gängse lyset bland allmogen var talgljuset och i hvardagslag björk- eller furustickan. Den brinnande stickan fastsattes vanligen i en träställning, som stod på golfvet och benämndes "ljuskäring". Ibland fick någon af husets yngre medlemmar tjänstgöra som "ljuskäring" medan mor spann eller far slöjdade. Emellertid hade denna tid också sina behag. Under de långa vinterkvällarna brukade man samlas omkring den flammande brasan, berätta sägner och historier samt gissa gåtor. Månget barn fick nog bry sin lilla hjärna med följande gamla naiva gåta om ägget:
"Lille trôlle låg på hölle,
Lille trôlle rulla ner
Ingen man i detta lann
Lille trôlle hjälpa kan."
Den andliga odling, som det uppväxande släktet erhöll, bibringades hufvudsakligen i hemmet, enär inga skolor funnos på landet den tiden. Husets bokförråd var ej heller stort, vanligen bestod det af bibeln, psalmboken, någon postilla samt några skillingstryck, såsom "Sibyllas spådom", "Lunkentus" "Hobergsgubben" o. s. v. Då inga handelsbodar funnos på landet, ombesörjdes kommersen af kringvandrande knallar, som medförde sådana nödvändiga hushållsartiklar, som snus, tobak, socker, såpa, nålar, o.s.v. fast, som man kan förstå, i mycket blygsamma kvantiteter.
Bland bönderna inom församlingen var det före järnvägarnas tillkomst en god biförtjänst att åtaga sig varutransport städerna emellan. Till sådana städer, som exempelvis Falköping, som ej ägde sjöförbindelse, måste all varutransport ske efter häst. Till Borås och Lidköping afgingo sålunda hela foror för att hämta klädesvaror, sill och salt åt Falköpings handlande. Under vägen hade dessa foror bestämda ställen, där de öfvernattade. Vid vissa ställen å vägen funnos så kallade bommar, och dessa fingo ej passeras utan erläggande af tullafgift. En sådan bom skall ha funnits vid torpet Högehus i Gudhem.
Vid sådana tillfällen hade personer, som ville anses såsom öfverdängare i styrka, tillfälle att aflägga kraftprof vid lastandet af de oftast tunga varorna. Då en fora från Gudhem var i Lidköping för att hämta salt, var det endast två personer, nämligen en man vid namn Anders i Pinegården samt en soldat från Grågåsen, som förmådde bära en tunna salt från båtens landgång och till lasset. De lära sålunda burit 16 tunnor salt, för hvilket manhaftighetsprof de erhöllo sin rundliga förplägning i form af brännvin af kamraterna.
Brännvinet spelade en betydande roll bland allmogen i orten, särskildt under husbehofsbränningens tid. Vid 1809 - 1810 års riksdag fortfor bränningen att vara fri mot en viss bevillning. Vid 1812 års riksdag inskränktes rättigheterna till hemmansinnehafvarna, som dock ej fingo begagna pannor med öfver 90 kannors rymd. År 1853 förbjöds husbehofsbränningen helt och hållet.
Redan år 1781 påbjöd landshöfdingen i länet på anmodan af domkapitlet i Skara, att icke utlysa några auktioner på dagar näst före en böne- eller helgdag, emedan det vid dylika tillfällen låg nära till hands, särdeles för allmogen, att berusa sig af starka drycker, hvarigenom de blefvo oskickliga att följande dagen bevista gudstjänsten. Det låg ju också i auktionshållarnas intresse att gubbarna blefvo beskänkta, ty då sågo de ej så noga på styfvern, när det var fråga om att bjuda öfver hvarandra.
I nästan hvarje by fanns det en krog. I Ugglum finnes det ännu ett ställe, som bär namnet "kloa" eller krogen, och i Gudhem nämnes år 1807 ett "värdshus".
Om söndagseftermiddagarna hade ungdomen s.k. hopöl, därvid trakteringen hufvudsakligen bestod af brännvin och svagdricka. Dessa samkväm åstadkommos genom sammanskott, därvid man skilde mellan helkarlar och halfkarlar de förra lade dubbelt så stor tribut som de senare. Vid större högtider, såsom vid julen, måste man vara välförsedd med brännvin, det ansågs t.o.m. karlaktigt att komma litet "dragen" till kyrkan juldagsmorgonen. Det var ej ovanligt att man medförde en s.k. "lommaflaska" ur hvilken man undfägnade vänner och bekanta "mellan tjänsterna". Betecknande för tidens åskådningssätt är anekdoten om gubben, som supit ur sitt julbrännvin i förtid och måste gå till ottesången fullt nykter, men därvid af gumman påhälldes den sista droppen i flaskan på rockkragen med orden. "Ser du ej ut som folk, så skall du väl ändå lukta som folk!"
Ingående af äktenskap var fordom förknippat med en hel del omständigheter, hvilka ej alldeles saknade sin lustiga sida. Giftermålen ingingos oftast inom socknen och frieriet skedde icke sällan genom s.k. bönemän. Då en yngling fattat tycke för en flicka, begaf han sig vanligen till denne, som antingen själf, eller i sällskap med friaren, begaf sig till den åstundades hem för att uträtta sitt ärende. Voro stånd och förmögenhetsvillkor lika, vid hvilket fästes stor vikt, lyckades oftast frieriet och bönemannen erhöll då vanligen i första hand ett par ullstrumpor, af den blifvande brudgummen, som belöning för sitt besvär.
Före bröllopet skulle fästefolket till närmaste stad för att köpa "begåfning". Fästmön erhöll då psalmbok, silkesschal och långschal samt handskar; brudgummen hatt och väst m. m. Det var ej heller ovanligt, att man köpte presenter åt de närmaste släktingarna, såsom svärfolk och syskon.
Var bruden vid äktenskaps ingående i "välsignadt tillstånd" fick man erlägga böter, hvilka synas ha användts till limning af kyrkan. I gamla kyrkoböcker påträffas ofta anteckningar om böter för "otidigt sängalag". Om bruden var i sådana omständigheter, som ofvan antydts, troddes äfven att kronan, som hon bar vid vigseln, bleknade i glansen, för så vidt denna var af ädel metall, hvilket icke var sällsynt, synnerligast inom förmögnare släkter.
Bröllopet, som icke sällan stod "i dagarna tre" räknades såsom förnämst bland familjehögtiderna. Redan kvällen förut samlades byns ungdom, för att uppsätta äreportar utanför bröllopsgården. Desamma utgjordes af upptill sammanfogade stänger eller böjda ungträn, klädda med blommor och grönt, och sattes upp antingen omedelbart utanför förstugudörren eller vid genomgångar ute på gården. Uppe i själfva bågen hängdes konstmässigt förfärdigade kransar, hjärtan eller kronor af grönt.
Tidigt bröllopsdagens morgon redo unga män, hvilka benämndes "blosshållare" till brudgummens hem för att hämta honom till bröllopsgården, detta kallades "spåröl".
Redan föregående dag hade borden dukats. "Förningsfolket" hade då aflämnat sina förningar, hvilka bestodo af pannkakor, sötostar, kalfstekar, bakverk och allehanda kalasmat i öfrigt. Då bröllopsgästerna på morgonen anlände, blåstes de välkomna af de med klarinetter försedda spelmännen, hvarefter en välkomstsup vankades.
Sedan alla blifvit samlade och man intagit vederbörlig förplägnad, begaf man sig till kyrkan eller i annat fall till närmaste granngård, för att förrätta vigseln. Härvid ordnade man sig i ett långt tåg, med två i hvarje led efter brudparet. Spelmännen gingo allra främst i têten och utförde å klarinett eller fiol någon gammal bröllopsmarsch.
Under själfva vigselakten hölls en s.k. pell öfver kontrahenternas hufvuden. Denna bestod mestadels af en större schal, hvilken uppehölls af fyra brudsvenner. Efter vigseln skulle de nygifta lyckönskas af samtliga gäster i tur och ordning, och detta tog en rätt dryg stund. Därefter begaf man sig åter till bröllopsgården, där vid hemkomsten en andra välkomstsup vankades.
Nu började bordsättningen, och denna var icke lätt undanstökad, ty ingen skulle låtsas vilja sitta främst - man fick formligen släpa fram en del af gästerna till bordet. När ändtligen alla blifvit satta, läste prästen en bordsbön, brödkorgarna gingo omkring jämte tallrikar med smörgåsmat. Efter smörgåsen kommo vanligen kalfsylta, korf och fläsk, fruktsoppa, fisk och stek med "krösemos". Därpå följde pannkaka, ostkaka, gröt och kräm, dubbelt upp af allt, och hade den ena husmodern sökt öfverträffa den andra i fråga om förningens läckerhet. Sist kommo bakelser, sockerkaka och tårta. Hvarje rätt beseglades dessutom af en sup, som benämndes "pannkaksvändare". En sådan måltid upptog vanligen en tid af flera timmar.
Under måltiden upptog prästen en kollekt, som tillföll brudparet och benämndes skålpengar. Prästen uppräknade därvid högtidligen hur mycket den och den anförvandten skänkte, hvarför den, som ville synas hederlig, ej alltför hårdt fick hålla på styfvern. Sedan allt var undanstökat lästes en bordsbön, spelmannen sjöng första versen af en passande psalm, hvars melodi han sedan på klarinetten fullföljde, under det gästerna sjöngo.
Efter en stund vidtog dansen. Prästen skulle först dansa med bruden, sedan de närmaste släktingarna och därpå alla de öfriga bröllopsgästerna i tur och ordning. Hvar och en fick erlägga danspengar, hvilka upptogos af prästen.
Sedan man långt fram på natten omväxlat med dans, lekar och förplägnad, gick man till hvila. Syskonsäng bäddades på golfvet, därvid hvarje ungersven sof bredvid sin tärna. Det sista för dagen var att värdfolket gick omkring och bjöd de liggande på en sup.
Andra dagens morgon skulle man ut och "ge frukost", som det hette. Detta bestod däri, att i synnerhet de yngre bland bröllopsgästerna, gingo ut i granngårdarna, och på bästa sätt förplägade de där hemmavarande. På eftermiddagen samma dag begaf man sig ut i skogen, för att fälla det längsta träd man fick tag i, hvilket sedan hembars, med en af spelmännen sittande grensle öfver, och trakterade sitt instrument. Trädet restes sedan med en enkvist fastbunden i toppen framför bröllopsgården. Vid en del bröllop bedrefs i fyllan och villan allehanda ofog, om hvilket man än i dag kan få höra drastiska historier berättas.
Med ett barns födelse voro fordom en hel del skrock förbundna. Det linne i hvilket ett nyfödt barn upptogs skulle vara gammalt och slitet, emedan barnet då ej blef "barslitet". Det skulle för en gosse vara af kvinnligt och för en flicka af manligt ursprung, förmodligen för att barnet skulle få tur i kärlek. I lindan insyddes en kopparslant, för att barnet skulle få rikedom. (I Ugglum finnes en 70 å 80 års man, som ännu har sin lyckoslant kvar). En del barn föddes med segerhufva, en röd rand omkring hufvudet, det varslade äfven rikedom. Modern fick vara mycket försiktig under det hon var hafvande, så att hon icke olofligen tillägnade sig något, hvilket innebar att barnet fick "tjufsenan" d.v.s. blef tjufaktigt. Om personer med dåligt anseende vidrörde småbarn, trodde man att de fingo "skirfven" eller engelska sjukan. Denna sjukdom kunde dock vissa kloka gummor bota. Botemedlet bestod oftast däri, att barnet en viss tid fick bära en liten påse om halsen, däri hvitlök och andra illaluktande ingredienser voro insydda.
Barndop firades med stora högtidligheter, likaså begrafningar, ehuru det då, såsom hörande till sakens natur, gick mera allvarsamt tillväga. Strax efter döden lade man under den dödes haka en psalmbok, för att munnen ej skulle öppna sig, och öfver ögonen tvenne tunga kopparslantar, för att dessa skulle hållas tillslutna. Liket tvättades samt rakades, om det var en man. Kistorna, som tillverkades af snickare hemma, voro för äldre svarta och för barn hvita eller blå till färgen. I kistan brukade man nedlägga småsaker, som den aflidne under lifstiden älskat, ibland äfven småmynt, orsaken hvarför dödgräfvarna ibland hitta sådana å kyrkogårdarna.
Innan man gick till kyrkan begrafningsdagen utställdes liket till beskådande. Sedan kistans lock påskrufvats, sjöng man en psalmvers, hvarefter man begaf sig till kyrkan. Under vägen bars kistan å en med svart täckelse höljd bår af fyra man i sänder, hvarvid ombyte af bärare esomoftast skedde, i synnerhet om vägen från sorgehuset till kyrkan var lång. Utanför kyrkoporten stannade processionen, prästen förenade sig här med densamma och under klockringning fortsatte man till grafven, där jordfästningen förrättades.
Själfmördare fingo icke begrafvas på något annat ställe än i norra hörnet af kyrkogården. Liket fick ej heller bäras genom kyrkoporten, utan lyftes kistan öfver kyrkogårdsmuren. Någon klockringning fingo ej heller de, som burit hand på sig själfva, därför brukade man passa på vid sådana tider, då det bönringde och bära upp liket, för att detta likväl på så sätt skulle "få klockor".
Angående årets högtider, så vilja vi först och främst framhålla julen, såsom den där hölls högt i ära bland de gamla. Redan långt i förväg börjades förberedelserna till densamma. Dessa bestodo bland annat i slakt, bryggd och bak samt ljusstöpning. Ljusen stöptes af talg, och härvid tillgick så, att man med lagom mellanrum upphängde bomullsvekarna på en käpp eller trästicka, hvilken hölls vågrätt, under det man upprepade gånger neddoppade vekarna i den smälta talgen. Mellan hvarje doppning gjordes så pass uppehåll, att talgen, som fastnat på veken, hann stelna, och proceduren fortgick tills att ljusen på detta sätt erhållit önskad tjocklek.
Julafton på kvällen inbars långhalmskärfvar, hvilka breddes ut till minst en half fots tjocklek på stugugolfvet. Halmen, i hvilken husets samtliga medlemmar sofvo under nätterna, fick ibland kvarligga ända till tjugondedagen, då den bars ut. I densamma utfördes också af barnen och de yngre allehanda lekar, såsom att "taga julbocken", tämja stutar, kasta krokhas o.s.v. Till ottesången juldagsmorgonen skulle så många af husets medlemmar, som kunde komma ut. Efter gudstjänstens slut gällde det också att vara raskt hemma, ty den tron var gällande, att den som först var hemma från kyrkan den dagen, skulle först få sin gröda under tak det kommande året. Många gamla seder och bruk angående julen skulle kunna anföras, men som en del ännu fortlefva och andra åter hvarje år passera revy i jultidningarna, torde det ej vara lämpligt, att därmed upptaga det begränsade utrymmet i denna lilla skrift.
Såsom belysning af hur klädedräkten var beskaffad, och hvad som hörde till en välförsedd garderob bland allmogen i början af 1800-talet, vilja vi återgifva hvad en bouppteckning från 1827 inom församlingen har att uppvisa under rubriken "den aflidnes gångkläder": Blå och grå byxor, skinnbyxor, kattunsväst, skinnpäls, förskinn, hattar, stöflar och skor, strumpor, fingerhandskar och vantar, halsdukar, nattkappor, lintyg, pipa med pung samt rörkäpp.
Vid giftermål var det vanligt att barnen från hemmet erhöllo bogift eller hemföljd, till storleken allt efter föräldrarnas förmögenhetsvillkor. Enligt ett arfskifte från år 1837 hade sonen Lars från Rödesten erhållit: i spåröl 16 riksdaler 32 skilling banco, en oxe, en ko. en årsgammal kalf, två små grisar, ½ t:a råg, 3/4 t:a korn, ¼ ha ärter, 2 t:r hafre, sängkläder för 2 riksd. 32 sk. banco, i skålapengar och till begåfning 10 riksdaler banco samt ett brännvinstyg. Detta, jämte det som erhölls från hustruns hem, var synbarligen hvad som på den tiden fordrades för att sätta upp bo och bli egen bonde.
Med kreaturen voro en hel mängd skrock och vidskepelser förbundna. Öfver stalldörren brukade man hänga upp döda ugglor och hökar, och på tröskeln lade man eggjärn, öfver hvilket kreaturen fingo gå, då de om våren skulle ut på bete. Stål ansågs nämligen alltid som ett godt medel mot trolltyg. Man trodde äfven på mjölkharar, ett slags underliga djur, som af trollkunnigt folk tillverkades af trasor, pinnar och garnrester. Dessa djur ägde den förmågan, att de kunde draga till sin ägare andras mjölk. Så sent som i början af 1890-talet förekom vid Gudhems häradsrätt en ärekränkningsprocess mellan tvenne personer från Ugglum, därvid den ene hade beskyllt den andre för att äga mjölkharar.
Ibland troddes själfva kärlen och redskapen vara förtrollade, så att exempelvis en kärna icke kunde gifva något smör. En gammal f.d. Gudhemsbo berättade för författaren följande:
"En gång på den tiden jag brukade i Yreboden (Gudhem) var det alldeles omöjligt att få något smör. Pigan kärnade en hel dag, men grädden skar sig ej, utan bara surna. Då kom gålbon (grannen) Sven på Tomta in. Kom hem te vårt å försök vår kärna, så går då
nok' sa' han. Vi gjorde så, och då lyckades det. Men medan pigan höll på och kärnade, kom det en gumma ute på gården med en kruka och ville köpa mjölk. 'Släpp för Guds skull inte in käringen', skrek Sven, 'hon har en bror i
Bjellum, som kan mer än annat folk.' Vi mötte henne också på trappan, så att hon inte fick komma in. Den där brodern i Bjellum kände jag
mycke' grannt. Han hade en skral jorlabit, så att han knappt kunde föda två kor. Men likafullt gick han åt sta'n hvarje lördag med stora smörbötter öfver axla, en fram och en bak. Så då var ju klart att han hade mjölkharar. Folk hade ju för resten sett en hare skutta omkring däruppe vid hans stuva. Anders i Löcke va' en go' skytt, han hade skjutit på haren flerfaldiga gånger, men då va' som till att slå vatten på en gås. Men så hitta han på te ladda må spiknubb å annat järnskrot. Då tog
skruf. Mjölkharen for i trasor och så va' då slut med då sattyget."
Det hade sin vissa betydelse från hvilket håll man fick se den första fölungen för året. Fick man se honom i hufvudet, betydde detta otur, hvaremot det bådade lycka, om man fick se honom från motsatt håll. Från hvilket väderstreck man första gången fick höra göken, hade också sin betydelse, hvarom följande gamla rim vittnar:
Öster gök är tröstegök, Nol gök är godgök,
Väster gök är bästegök, Sör gök är dörgök.
Beträffande väderleken och naturen i öfrigt, hade man många betydelsefulla märken. När dimma lägrade sig omkring Mösseberg, sades det att "berget
bryggar'', hvilket betydde att man snart hade att vänta nederbörd. Uppsteg dimma ur mossarna, hette det att "mosskäringarna ryka" och bådade detta vackert väder. De glittrande
vårskyar, som understundom i soligt väder förnimmas öfver ängar och fält, benämndes
"våroxen drar". Solvetar, regnbågsfärgade strimmor, som ibland visa sig på omse sidor om solen, bebådade om vintern stark köld och oväder samt om sommaren stark torka. "Aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad skvatt i
hatt. " När stenarna under stark vinter blefvo rimmiga, hade man snart töväder att vänta. När ugglorna skreko ihållande om kvällen, blef det rusk, likaså när hunden om sommaren tuggade gräs. Regnade det på söndagen när kyrkodörrarna stodo öppna, blef det regn hela veckan.
"Lördagen har alltid så pass uppehållsväder, att prästens krage torkar."
''Freda'n ä' en kär (karl), som har sitt särskilda vä'r
April snö, ä' så godt som fåragö.
Maj våt och kall, fyller bondens lador all." o.s.v.
Bland de sjukdomar, som fordom voro allmänna bland allmogen, men nu så godt som försvunnit, torde nämnas skabb (Scabies), som i synnerhet angrep barn och yttrade sig i sårnader å händer och ansikte. Sjukdomen var smittosam och torde i icke ringa mån berott på bristande renlighet. Husmedlet mot densamma var smörjning med svafvelblomma. En sjukdom kallades "åförn" och uppträdde i form af ett bältformigt utslag kring lifvet, gick detta bälte ihop, dog den sjuke. "Bälarefvet" yttrade sig i häftiga magplågor, som ofta medförde döden; sjukdomen var möjligen densamma som våra dagars blindtarmsinflammation. "Stolsteget" bestod i inflammation af ögonen och botades därigenom, att man tog en trebent kopparpotta, satte ena foten öfver ögat och vred pottan rundt tre gånger motsols. "Älfvablåsen" blef man då man råkat "kasta sitt vatten" på någon plats där älfvorna höllo till och botemedlet var rökning med "älfvanäfver". "Råka mot" något sattyg var man ständigt i fara att göra, ty det fanns både "dagstånd" och "nattstånd" Man blef i så fall sjuk och botemedIet häremot var, att på kvällen kasta en brinnande glöd, tre gånger mellan linnet och kroppen, och därefter likaledes spotta tre gånger.
År 1857 härjade rödsjuka jämte gråsot inom församlingen och kräfde då många offer.
Tillägg
Beskrifning öfver Gudhems kyrka (enligt en senare anteckning) affattad af vice pastor Sven Hassellund (f. 1781, d. 1847), i församlingens arkiv.
Dess första byggnad obekant, men är gammal utan tvifvel. Blef år 1811 under Herr Contr. Prosten P. Lithanders tid betydligen ändrad och tillbyggd i östra ändan. Taket inuti är platt, af trä. Öfver altaret är byggd en läktare vid ofvannämnda reparation. Altartaflan också då ny förfärdigad, öfverst afrundad med en half förgylld sol och ebreiska bokstäfver, därunder Jehovah, nedanför ett måladt gyllene kors, och därunder språket 1 Cor. 1:18. På ömse sidor om taflan äro tvenne breda pelare, med en blomsterkruka på hvardera. Altaret af trä och altardisken, gjorda vid reparationen, äro helt enkelt arbetade, äfvensom predikstolen, läktaren å västra gafveln och stolarna i kyrkan.
De i kyrkan befintliga monumenten äro följande: En Mariabild af alabaster, ganska väl arbetad, föreställande jungfru Maria med frälsaren på sina knän, sedan Han nyligen blifvit nedtagen af korset. - Till vänster om altaret en grafsten med inskrift: Här under hvilar Herr Olof Wångborg, fordom Comminister uti Gudhem, som saligt afled den 29 Maji 1755 på sitt 60:de år, med sina båda hustrur, den förra Anna Christina Beckman, som gudeligen afsomnade den 29 Nov. 1749. Den senare Agneta Hammardal, som dödde d. - - -. Han efterlämnade en enda dotter Anna Christina. Nedunder på stenen står: "Han lefde, han lärde etc." (Se und. rub. Präster). Hesek. 34, Joh. 10. Allra nederst: Stenen restes af christelige bröder.
Därnäst under predikstolstrappan är en stor slät sten, som fordom tjänte som altarebord, på hvilken är tecknad en bild, som förmodligen föreställer någon af fordna catholska prästerskapet i dess skrud. Bilden, såsom bortskymd af trappan, kan icke väl numera ses. På ena långsidan af denna sten är en rad af munkbokstäfver, de andra sidorna hafva ingen påskrift. (Se bilden å sid. 15. Bokstäfverna numera bortslitna).
Midt för altaret en större grafsten, utsirad med vapen, hvarunder läses till vänster: Här ligger begrafven, salig i Herranom, den ädle och välbördige Lars Åkesson på Dagsnäs, och afsomnade d. 14 Aprilis Anno 1607. Gud förläne honom en salig uppståndelse. Till höger om samma sten läses följande: Här ligger begrafven, salig i Herranom ädla och välborna fru Britta - - -.
(Här bortskymmer altardisken det öfriga). Lars Åkessons på Dagsnäs och afsomnade den - Sept. Anno 1 - - Gud förläne henne en salig uppståndelse. Ligga här ock deras son Åke - - - d. 9 Aug. samma år. NB. Stenens inskription kan icke fullkomligt läsas, såsom till en del liggande under altardisken.
Till höger om altaret ligger en grafsten, på hvilken öfverst finnes följande inskrift: Es. 26. Men dina döda skola lefva och med lekamen uppstå igen. Vaken upp och varen glada, I som liggen under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden skall gifva ifrån sig de döda. Gack bort mitt folk uti en kammar och slut dörren igen efter dig, fördölj dig ett litet ögonblick, så länge vreden går öfver. På midten en krans och i midten af densamma en kalk med bokstäfverna: A.I.S. I.N.D. I.N. D.
Allra nederst:
Under thenna sten hvilas salig Herr Anders Jonas, kyrkoherde i Gudhem, så ock hans hustru Ingebor
Nilsadotter, hvilka i Herranom afsomnade, han d. 8 Nov. 1628 och hon den 10 Maji 1616 samt e. k. hustrun Ingebor Nilsdotter afsomnade d. 20 Febr. 1633.
Därunder längre ned en annan grafsten med följande inskrift, öfverst: Här ligger begrafven ärlig, gudfruktig man, salige Arfvid Petri, kyrkoherde i Gudhem. Han afsomnade d. 27 Juni Anno Gud förläne honom en salig uppståndelse.
Nederst på stenen:
Kristus är mitt lif, döden är min vinning. Du död, hvar är din udd, du helvete, hvar är din seger.
Främst på gången ligger en annan grafsten med denna inskrift: Härunder hvilas den ädle och välborne Lilijehök till Höberga och Berga - - - hvilken afsomnade i Herranom den - - - år - - - samt hans älskliga kära hustru, den ädla och välborna fru Britta,(I statens hist. museum finnes en afteckning af vapen från Lilljehöks och fru Britta Bondes grafsten på Gudhems kyrkogård) hvilken afsomnade i Herranom d. 16 juni år 1631 i Gudhems församling. Nerunder läses: Gud förläne dem en fröjdefull uppståndelse med alla Guds helgon.
Midt för predikstolen ligger en stor och väl uthuggen grafsten, hvilken nederst har följande påskrift: Här ligger begrafven then välborne Eric Åkesson Soop, fordom till Sahlaholm och Trästena, hvilken i Herranom afsomnade d. 10 Aug. 1638. Därnäst till höger på samma sten: Härunder hvilar, salig i Herranom,. den ädla och välborna fru Christina Ericsdotter, Eric Åkessons, till Sahlaholm och Forntorp, och afsomnade på Forntorp den 25 Febr. Anno 1619. Gud gifve henne en salig uppståndelse. Amen!
Midt emot till höger om gången ligger en större, väl utsirad grafsten, men sönderstyckad och inskriften därpå oläslig.
Näst intill Lilljehöks grafsten på gången ligger sedan en annan grafsten med denna påskrift: Sten Arfvidsson och Britta Jönsdotter 1694. Därnäst en annan mycket ojämn med ett kors på midten och öfverst: E.H. D. och årtalet 1627.
Längre ned på gången en annan med följande: på midten frälsarens bild med omskrift: Christus är mitt lif etc., nederst: Härunder ligga begrafne ärlige och välförståndige Danemän Jöns Larsson, boende på Stommen Ugglum, afsomnade anno 1699, samt ärlige och förståndige Jon Larsson, boende på Forntorp, som afled anno 1727, med bägges deras kära hustrur, dygdesamma och gudfruktiga Hustru Margareta - - (det öfriga oläsligt).
Därnäst en annan grafsten, med tvenne uthuggna kors, öfverst: I. H. S. och midt i hvardera korset: A.A.S. G.M. D.
Ännu längre ned en sten, hvarpå läses öfverst: I.H. S. och sedan: -son och Estrid Svensdotter och årtalet 1697.
Närmast dörren till stora vapenhuset ligger en väl huggen grafsten med följande inskrift: Härunder hvilas den ädle och välborne Pehr Lilljehök till Berga samt hans kära fru, fru Britta Soop, samt deras älskeliga kära barn, Hans Lilljehök, hvilken blef född 1623 och afsomnade samma år; Christopher Lilljehök blef född 1627 och afsomnade samma år. På slutet: Gud förläne dem en salig uppståndelse. Kring kanterna af stenen står: Joh. 3. Så älskade Gud världen etc.
Några grafstenar finnas för öfrigt i stolarna, som äro sönderslagna och deras inskrift, dels oläslig, dels ofullständig.
I muren i stora vapenhuset står i sten uthuggen, groft bearbetad, en bild, som föreställer en kvinnobild med krona på hufvudet och säges föreställa Drottning Gunilda, som anlagt Gudhems kloster. Den stod fordom i kyrkan, men blef vid kyrkans ofvannämnda reparation utflyttad i stora vapenhuset.
På gafveln af stora vapenhuset är insatt en fyrkantig sten af röd kalkflisa med följande inskrift: Under denna sten ligger begrafven före detta kyrkoherden i Gudhem, väl ärevördige och Högvällärde Herren, Herr Andreas Fahlundius, tillika med dess kära hustru Johanna Tengman och dess barn. Därnäst läses: Ve, den som deras ben oroar, nu eller framdeles; honom skall Herrans hämnd följa i tiden och i evigheten. 1747.
Utan på östra gafveln af kyrkan finnes i muren insatt en sten med följande inskrift: Här ligga begrafne den ädle och välborne Herren, Herr Bengt Kafle, nu salig hos Gud, fordom gubernator öfver Jönköpings och Kronobergs län, samt hans hustru, den ädla och välborna fru Malin Soop till Lidingsnäs och Dagsnäs. Detta monument är uppsatt af deras barn den Sept. År 1658. Öfverst på stenen är vapnet uthugget.
För öfrigt finns på samma gafvel, midt öfver lilla vapenhusdörren ett mänskohufvud af sten uthugget, äfvensom ett dylikt på västra vapenhuset.
På södra kyrkoväggen finnes insatt en grafsten med följande inskrift: Uppb. (14:31). Saliga äro de döda som i Herranom dö etc., och några andra bibliska språk, som gå rundt omkring stenen. Öfverst på stenen äro några bilder af änglar och initialbokstäfverna A.B. L. och B.I. M. och därunder följande latinska ord: Christus est mihi et in vita et in morte lucrum. På midten står ett crucifix, omkring hvilket läses: Ecce Agnus Dei, qui loffit peccata mundi. Nederst står: Härunder denna sten ligger begrafven kyrkoherden, ärevördige och Högvällärde Andreas Lundenius, född anno 1666. Blef pastor anno 1703. Afsomnade i Herranom anno - - - samt dess kära hustru äreborna, gud- och dygdälskande matrona Britta I. Marchander, född anno 1680 och afsomnade anno - - -. Barnens namn: Söner: I.L., N.L., A.L., M.L., D.L., D.L. Döttrar: M.C.L., G.C.L., A.B.L.
På kyrkogården en gammal solvisare med påskrift: Marias minne.
På kyrkogården finnas inga gamla grafstenar eller andra monumenter från forntiden, anmärkes endast kvarlefvorna af det forna klostret, hvarom läses i Lindskogs Beskrifning om Skara stift, Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna, Ryhzelii monasteriologia. För öfrigt anmärkes, att alla i kyrkan nu befintliga grafstenar blifvit, vid kyrkans reparation ofvannämnda år, från kyrkogården dit inflyttade.
Gudhems kloster.
I Knut B. Westmans arbete "Svenska kyrkans utveckling" (Sthlm 1915) omnämnes att Erik den heliges unge son Knut efter faderns död 1160 fortsatte kampen mot inkräktaren Magnus Henriksson, men blef slagen och måste gå i landsflykt, hvarvid han insatte sin trolofvade i ett nunnekloster, förmodligen Gudhem.
Den grafsten, som är omnämnd under rubriken "Gudhems kyrka" och som efter äldre författare angifvits såsom drottning Gunhilds eller Gudas, beskrifves af H. Hildebrand i "Sveriges medeltid" sålunda: "En aflång sten, å hvilken är i stark förhöjning utförd en bild af en krönt kvinna, alltså en drottning, som håller en bok. I stenens öfre kant synes två englar, som hålla ned ett dok. Drottningen hvilar hufvudet på en kudde och skulle således vara afbildad i liggande ställning." Efter att ha beskrifvit en liknande sten i Varnhem och anfört skäl för att stenen sannolikt ursprungligen intagit en upprätt ställning, fortsätter samme författare: "Före 1100-talets utgång måste dessa minnesstenar vara skulpterade; deras stränga och otympliga stil medgifver ej att hänföra dem till senare tid. Hvilka drottningars minnen, som skulle bevaras af dessa två stenar, kan jag nu ej uppgifva; de hafva sålunda visat sig vara dåliga vårdare af minnet."
Ugglums kyrka
Enligt efterforskningar å statens historiska museum finnes där tvänne runstenar från Ugglum, såsom tidigare uppgifvits. Den ena är den, hvars inskrift å samma sida angifvits. Den andra har samma inskrift med runor och bokstäfver, nämligen: "Reginmot let gera hvalf ifir Gunnar Esbeornarson". samt endast med bokstäfver: HARALDVS: ME FECIT: MAHISTER, hvilket betyder; Reginmot lät göra denna hvälfda sten öfver Gunnar Esbjörnsson; Mäster Harald gjorde mig (stenen). Dessa båda stenar jämte den förutnämnda Mariabilden, i sittande ställning med barnet på knät, såldes 1864 till muséet för 225 rdr. Runstenarna härstamma båda från 1100-talet, den öfvergångstid då runorna täflade med den från utlandet inkomna romerska bokstafsskriften.
Ugglums kyrka. Efter Peringskiöld
År 1904 omgjöts stora klockan i Ugglum. Den hade då följande inskription: EN - EGO - CAMPANA NUNSUAM DE NUNCIO VANA - LAUDO DEUM VERUM - VOCO CONGREGO GREGEM - ANNO 1697: PETRUS BECCHIUS PAST GUDHEM: - I-L-S: (Se jag, klockan, ljuder aldrig i fåvitsko. jag lofvar den sanne Guden. jag kallar och församlar hjorden. År 1697. Petrus Becchius, pastor i Gudhem). Därjämte stod på midten af ena sidan bokstäfverna I H.S. (Jesus hominum salvator - Jesus människornas frälsare).
I kyrkotaket voro fordom målade tvenne triangelformiga figurer, i hvilka monogram voro anbragta. Dessa syntes vara ett H och ett 0, hvadan man antog, att det skulle betyda att kyrkan blifvit vigd åt den helige Olof.
Det svenska bibelspråket på predikstolen är hämtat ur Es.58: 1 och framträder, liksom det latinska, i stympat skick, troligen beroende på att predikstolen en gång blifvit flyttad från högra sidan till, den vänstra i kyrkan och därvid möjligen på något sätt blifvit förändrad. Någon bild har då kanske blifvit borttagen. De nuvarande fyra utgöres af: Lukas med oxen, Markus med lejonet, Johannes med örnen; den i midtpartiet uppställde håller ett korskrönt klot (äpple) i handen, hvarför det ej gärna kan vara Matheus, som hade ängeln till sinnebild, utan Kristus, hvilket meddelas som rättelse af den lämnade uppgiften.
Uti Inventarium för Skara stifts kyrkor, upprättadt år 1583 af biskop Jacobus Johannis, heter det om Ugglum: Wglom: Klockor 2 stc - Prim klocka 1 ste Kalk mz patenen förgylt 32 lodh - Messeserk godh 1 st. - Messehagill 1 st. gam. Altare kledhe försliten wepa 1 stc - Handkledhe 1 st.
Om Gudhems kyrka heter det i samma Inventarium (hvilket ger en god inblick i hurudant det såg ut i orten sedan danskarna där huserat 1566): Inventarium in Gwdhem. Liturgia 1 stc - Klocka 1 ste sonder - Kalk förgylt mz patenen 31 lodh.
Messeserker och allt annat som kyrkian til hördhe bleff borto ner fienderna deuasterade kyrkian och vpbrende bådhe kyrkiann och hemmanenn vthi samma socknn och haffwer kyrkiann allt legett ödhe här till men nw er begyntt att byggia ter på iffter böndernes empne och råådh och behöffwes ther till hielp, så frampt thenn bygningh skall haffwa nogon framgongh och komma till nogon endha.
Om Tunhems kyrka
Tunheem. Klockor 2 stc, förlorat 1 stc - Primklocka 1 stc - Kalk nogott forgyllt 17 lodh Messeserk 2 stc en för. – Massehagill 1 stc - Stola 1 ste - Altare kledhe 1 stc slett försl. På kyrkian är tackitt forråttnat och behöffwer hielp mz alra forsta.
Ofvanstående kliché, liksom Drottn. Guda och Ugglums kyrka, efter Peringskiöld, hafva välvilligt ställts till förf. förfogande af läroverksadjunkten hr H. Jungner.
