Folktro om tomtar.

Tomten i nutida begrepp är mycket idealiserad. Han har i våra förfäders föreställningar aldrig framstått på det sätt våra dagars författare och konstnärer medvetet eller omedvetet låta påskina. Allmogens föreställningar om honom voro oftast det rakt motsatta. Han ansågs av dem visst icke såsom någon välgörare eller glädjespridare utan såsom något att förfasa sig över. På några ställen i föreliggande uppteckningar förekomma uppgifter om tomtar såsom medverkande orsak till att någon ej fick ro i graven eller kunde dö i frid.

Vad var då en tomte, på vad sätt och varifrån fick man honom? Detta är frågor som i allmänhet varken synes blivit ställda eller besvarade. Man tycks vanligen ha nöjt sig med att insamla uppgifter om tomtarnas bedrifter och förmenta förekomst. I allmänhet ha sagesmännen ej häller varit benägna till att omtala detta utan ha avfärdat vederbörande med att det var vad "urselt va rittit", att "dem fick man från vad ont var" o.s.v.

Upptecknaren har själv i många fall ej fått veta mera om den saken, men några sagesmän ha icke dragit sig för att omtala allt vad de vetat om både det ena och det andra.

Av vad som därvid sagts har framgått, att man förställt sig tomten och trott honom vara ett från människan härstammande väsen – en gengångare, ibland självmant uppträdande och ibland frambesvuret.

Självmant uppträdande tomtar, troddes vara längesedan döda barn till gårdens forna ägare, vilka vid födelsen haft liv men icke innan de dött kommit till dop och kristendom och därför ej blivit lagda i vigd jord utan i något hörn av tomtområdet, annanstans å gårdens ägor eller ute i skog och mark, i vilket senare fall de icke visade sig i eller å gården utan såsom skogstomtar eller vättar.

Innan fordom ett okristnat barnlik begravdes skulle det iföras de kläder, som voro till detsamma avsedda och förfärdigade. På gamla släktgårdar sågos ofta sådana tomtar, men såldes gården till oskylla, försvunno de därifrån. Dessa tomtar sågs gå omkring i stall och ladugård, inne i visthusboden, på magasinet och andra ställen, där något var att efterse, pysslade om djuren och sysslade med lite av varje samt varskodde gårdens folk, när någon fara var på färde. De skaffade också till gården förråd av olika slag, så att ej någon brist uppstod.

För att tomten skulle trivas, brukade man varje julafton ställa ut mat till honom på något av de ställen där han mäst brukade hålla till. Många gånger syntes det ej att han rört maten men det kvittade, sade man – "Bjutt va fängnat".

Fina kläder borde man emellertid ej ge honom. Det hade hänt, att tomtar, som fått sådana, hade blivit högfärdiga och sedan ej velat göra något. Visste man att han behövde något till kläder, så borde man ge honom ett stycke grått vadmal eller en bit skinn, så fick man se om han ville mottaga det. Man lade det till den ändan invid grötfatet på julaftonen.

På sina ställen hade man starkt för sig, att tomten var gårdens vårdande och att man ej kunde reda sig utan honom och gjorde allt för att stå på god fot med honom. Ja, man rent av pjollrade bort honom och höll så rent och fint och i ordning överallt, att tomten inte hade något att uträtta och förströ sin verksamhetslust på, utan bara gick där och slöade.

Den olägenheten vidlådde honom nämligen, att han – likasom småbarn – saknade förmågan att själv tänka ut något att göra. Han endast gjorde, som han såg husbonden eller gårdens folk göra, men hjälpte flitigt till med vad han kunde och förstod, allt annat fick vara. Med djuren hade han emellertid god hand och förstod deras språk.

Det dugde dock ej, att husbonden – och till följd därav gårdens folk – vårdslösade med vad han ägde eller slösade därmed, vips var tomten med på noterna och det dröjde ej länge innan ägaren stod där blott och bar och måste gå från gård och grund. Då drog han ifrån vad han fört dit och i många fall rörde det sig ej om småsaker.

Den obesvurna tomten tålde emellertid inget tvång över sig, kunde ej fås att göra det eller det så eller så. Han tålde ej häller bannor eller snäsor för något, som han gjorde, var en fri liten man men tog alltid seden där han var och rättade sig alltid efter husbondens minsta önskningar, även om han aldrig för någon uttalat dem.

Ve det tjänstehjon, som ej uppfyllde sina plikter och på något sätt var stygg mot djuren på gården eller orenade, där han ej borde. Då fick denne med tomten att göra och detta oftast genom handgriplig tillrättavisning i form av en rungande örfil, som t.o.m. kunde bringa den felande från sansen.

Det nämndes att tomten samlar förråd till gården där han vistas, men han frambringar ej själv det han drager ihop. Väl samlar han på gårdens åkrar och ängar allt som finns att få, resten tar han helt simpelt från andra gårdar och ställen, fast det sker på hemliga vägar och på ett sätt så ingen kan förstå det. Vad hälst husbondens öga rör vid under önskan, att det vore hans, det blir också hans. Och sådant är ju ej vackert.

Där tomten vistas där blir rikedom och välmåga. Kanhända dock, att grannen, som saknar tomte och som förut varit välbärgad, så småningom blir utfattig, emedan grannens bestjäl honom.

Sådana tomtar, som vi har benämnt självmanta, d.v.s. sådana som ej voro vad man också skulle kunna benämna anställda eller besvurna, kunde dock om vederbörande, det de hyllade sig det ville, avvisas genom läsandet av Fader Vår och åberopande av Guds namn eller genom att på samma tid och sätt som råttor uppsägas till avflyttning.

Dessa självmant uppträdande tomtar voro emellertid rena änglar emot de besvurna, d.v.s. sådana tomtar, somliga förskaffat sig att draga till sig för att bli fort rika. Det var ett vederstyggligt ont, emot vilket inga skyddsmedel hjälpte. Väl kunde de för stunden hållas på avstånd men alltid funno de på nya medel att nå sina syften med ens egendom. De voro luriga och fyndiga men fulla av vad ont var, liksom den herre, med vars hjälp vederbörande ägare hade förskaffat sig dem.

De besvurna tomtarna hade kristet blod och djävulens mod och skydde varken korsning eller andra medel, som annars med fördel kunde nyttjas mot vad ont var.

Även s.k. mjölkharar ägde ju dessa attribut men saknade tomtarnas förstånd och voro därför mindre farliga. Allmogens hat mot sådana, som hade tomtar var oerhört men ingen tordes företaga sig något gent emot denne. Han var hård och mäktig, blev hårdare och mäktigare och rikare för var dag som gick, i samma mån, som grannarna blevo allt modstulnare och fattigare. Skulle något lyckas för dem fingo de till slut bedja honom om hjälp men han tog alltid igen med sjudubbel ränta. Det var som hade allt varit förgjort till hans fördel.

Alla voro dock icke i samma mån utsatta för hans tjänsteandars utsugning. Somliga av hans närmaste anhöriga och umgänge voro skonade och blevo om icke rikare så dock ej häller fattigare. Detta troddes bero på att de voro av samma blod och ofta åto samma mat.

Tomten var annars ett ont, som ingen kunde fria sig ifrån eller hålla på avstånd. Det halp ej, vad man företog sig för att skydda sig mot honom.

Man kunde höra honom hasa sig fram, bärande stora bördor, och man hörde hur han tjostade under tyngden, men man såg ingenting. Saker och ting försvunno plötsligen spårlöst, man visste ej vart.

Det enda man vid någon eftersyn kunde finna, var en våt fläck eller ett visitkort i form av en skithög. Därav kunde man förstå, vem som varit framme och att det ej lönade sig att söka efter denne.

Endast en sak troddes hjälpa mot tomten och det var om man kunde få blod av dess ägare samt blanda detta med sitt eget. Detta var dock lättare sagt än gjort, då man ej bestämt visste vem denne var, och även om man med visshet trodde sig veta detta, så var ett försök att med våld ernå medlet dömt att misslyckas; ty "djävulen hjälper de sina och lagen skyddar dem". Ett blodsförbund med en sådan människa troddes dess utom göra vederbörande delaktig av det straff, som på den yttersta dagen drabbade honom.

Tomtar som drog till sig, skaffade man sig på ett oerhört ruskigt sätt och det var därför inte många, som hade kropp till att göra det. Man var i allmänhet månare om sitt eviga väl än att kasta bort sig och sin själ för snöd vinnings skull.

Satte man sig emellertid före att ha en sådan tjänsteande, så kunde det tillgå på följande sätt:

För det första fick man se till att man valdes till nämndeman, så att man kom i tillfälle att genom missbruk av sin ed svära bort sin själ, samtidigt som man dömde en oskyldig människa till döden, eller ock att genom falskt vittnesmål nå samma syften. Därmed hade man ingått s.k. förbund med den onde potentaten eller djävulen och ägde makt att med dennes hjälp få alla sina onda önskningar uppfyllda.

För det andra skulle han skulle han skaffa en s.k. "mulonge", d.v.s. ett dött okristnat barn, göra iordning en luva till detsamma, skära sig i vänstra handen och låta några droppar blod rinna på mössan och sedan med barnet och densamma en torsdagsnatt gå till ett ställe där tre vägar möttes samt där ropa den lede vid namn tre gånger. Då kom denne tillstädes, även om man inte såg honom, och hjälpte till med vad vederbörande önskade.

Därpå skulle han sätta luvan på huvudet på det döda barnet och säga :

"Ja jer läk blo, skam jer läk mo: du sa jära me rik, å dra te skam mett lik!"

eller istället för sista strofen :

"Du sa alla mina ärender springa å ja sa i hälvetet fôr läk brenna !"

Därmed stod tomten där livs levande framför honom, beredd att tjäna honom såsom sin husbonde och han fick taga med honom hem samt anvisa honom boplats i källaren, brännestabben, ladugården eller på vinden, var han fann lägligast att hysa honom.

Inget hindrade att på detta sätt flera tomtar anskaffades, om villkoren därför ånyo uppfylldes, och ville man ha många, så ville det sannerligen till att vara åtminstonde häradsdomare.

Frågor om var man fick barnliken ifrån, besvarades med att det var ingen konst, att få tag i dem, sådana lik fingo förr i tiden ej begravas på kyrkogården utan man fick göra av dem var man ville och kunde t.o.m. sälja dem till intresserade medici och andra. Sådana barn kunde saklöst grävas ned var som hälst : på tomtplatsen eller någon plats i byns närhet men kyrkogården fick därmed icke vanhelgas. I Bolum lär man förr i tiden ha jordat sådana barns lik i den s.k. Helvetesmossen på Vättingsgärdet, norr om det ställe där byn låg.

Begravandet av sådana lik – såväl som självspillingar och självdöda djur – uppdrogs då i regel åt den s.k. "kutten", någon avsigkommen människa i byns utkant eller utmark, som hade sådana förrättningar liksom till yrke. Även andra platser användes.

Tomtarna blevo aldrig stora, ej större än ett sjuårs barn. Däremot kunde de bli mycket gamla, fingo långt skägg och sågo ut som gubbar. Man fick sällan se dem under dagen, men om nätterna, när månen sken, visade de sig ofta, även där flera var i sällskap. De ägde dock förmågan att göra sig osynliga för vanliga människor. Ibland kunde man sålunda endast höra hur de hasade sig fram över gården med sakta smygande steg.

De besvurna tomtarna skulle ha mat, som gårdens andra arbetare men endast en gång om dygnet, varje kväll det sista man gjorde. Då lade man litet av varje av överlevorna från dagens måltider i en skål, som sedan ställdes på den plats där de hade sin varelse.

Fingo tomtarna ingen mat, saknade de förmåga att utföra sina tjänster.

Det tomtarna sammanbragte åt någon, blev dock ej av bestående värde, varade sällan längre än förste ägarens tid. Det var blott ett lån, som den lede vid första lägliga tillfälle tog igen. Det var ingen välsignelse med det för någon annan, utan kunde t.o.m. bringa olycka åt barn och följande ägare. I regel visade det sig emellertid redan vid bouppteckningen, att personen ifråga ej var så rik, som man i allmänhet hade föreställt sig.

Personer som voro ägare till tomtar hade mycket svårt för att dö. De blevo alltid gamla. Och de fingo ej sällan hjälpas att dö. Detta senare tillgick så, att man lade ett silvermynt i munnen på dem eller satte dem på en halvskäppa, som var försedd med kröningsstämplar. Genom det sätt, varpå de skaffat sig tomtarna, hade de förbrutit sig mot Guds och människors lag och det troddes att de, innan de kunde dö, måste underkastas en annan herre med makt och myndighet att döma, vilket man räknat ut kunna ske på så sätt. Man tänkte sig brottet så stort, att det förtjänade döden och att han genom beröringen med konungens bild eller märke undfick sitt straff, varigenom hans själ förlöstes.

När någon som hade tomtar eller av annan orsak försvurit sig till djävulen dog, troddes djävulen komma och hämta hans döda kropp och föra den till sig. För att ej så borde kunna ske, skulle den, som visste sig ha detta att befara, medan han ännu levde ombesörja, att han bleve begraven på fyra alnars djup, ty då hade den dålige ingen makt att nå och föra bort honom.

Som synes var den värsta beskyllning, någon kunde ge en annan den, att han hade tomtar. Därmed gjordes han i andra människors ögon till en stor brottsling, till mördare, menedare och tjuv, utan att denne någon hade sagt det och kunde antastas därför.

Att det fanns folk, som trodde på tomtens förekomst både i den ena och den andra formen och som till och med sågo sådana, behöver inte betvivlas. Upptecknaren har själv sammanträffat med folk, som sett sådana och fullt och fast trodde på deras existens.

I svunna tider, medan tron på tomtar var mera levande och den stora mängden av folket levde i små omständigheter, väckte det uppmärksamhet, när någon genom sparsamhet och duglighet förmådde komma sig upp och det ville ej mycket till innan folktron och avunden förde fram tanken på att detta skett genom tomtar eller på annat övernaturligt sätt.

Med rikedom följde också vissa förtroendeuppdrag. Att bli nämndeman var sålunda en om än ej självskriven så dock av de förmögna efterstävad syssla. Det rådande rättssystemets morallösa domar, ofta grundade på oförsynthet och oförstånd hos domarna samt missvisande och illvilliga vittnesmål, vilka än i dag kunna få hederligt folk att spotta galla, ha jämte det nämnda sannolikt skapat föreställningarna om den besvurna tomten.

Sant, det fanns tomtar.

Gamle Häradsdomarn i Kärrtorp – Petter Jonsson Persa Petter, död 1881 – påstod de hade tomtar. Det var sant, sa de. Och det var de som hade sett dom. Han hysade dem på vinden i storastugan och hade sina häx för sig med dem – satte ut mat till dem, och så vidare.

Petter kom som dräng till socknen och ägde jämnt upp ingenting. Sedan så gifte han sig med en hemmadotter i Trumpetaregården och köpte snart Gamla Kärrtorp, som var en stor gård, och det gick bra för honom, så han blev rätt förmögen.

Här i Åsa bodde det en gubbe, som hette Ulrik. Han hade inte trott, att det fanns några tomtar, sa han, förrän han fick se det – men det fanns, sa han.

En gång hade han varit borta i Berg. Där hade han hört talas om, att de hade tomtar i en gård.

"Det tror jag inte, innan jag får se, sade han.

Sedan en kväll gick Ulrik till den där gården, sa han, och lagade att han fick ligga i ladan över natt. Men medan han låg där och lurade, så somnade han och sov som en gris i en påse hela natten, ända tills fram på morgonkulan. Och när han vaknade stod det en liten gubbe med röd toppmössa på huvudet bredvid honom.

Det var en tomte – det var sant att det fanns! Men vem som inte blev gammal där på stället, det var allt jag det, sade Ulrik. "Gud bevare mig väl!" sa jag, sa han, och vips var pesen sin väg. En var kan ju tro som han vell. Mag. 1946.

Tomtar tröska.

En syster till min svärmor (Anna Britta Dal i Hornborga) tjänade ett år till "Svenna i Heera" (Bosg. i Jätte) och där sades det, att de hade tomtar, som drog till sig. Hon, såväl som alla andra, hade hört talas därom men trodde inte att sådana existerade och blev därför rädd, när hon en natt var uppe och såg till en kalvko samt fick höra hur det bankade och "trask två" inne på logen. Hon kröp på sina bara knän tillbaka in, väckte husbonden och talade om vad hon hört.

"Tösst, tösst, dä sa du ente tala um – dä sa du tija mä!"

En annan gång var hon i ladugården och gav korna, våndlade i ladan och bar in till dem i båserna. Då råkade hon väl komma för nära en sådan där och fick sig en sådan örfil av honom - så hon kunde se både sjustjärnor och ringlablommor.

Men vad hon var glad, sa’ hon, när hösten kom och hon fick flytta ifrån Hederna. Di va stämda där i gårn fôr li hade tômta men hur det gick, det vet jag inte.

Tomtarna hade röda toppmössor och åt smörgås, sades det, och de tog i bottnen på lador och sädesbingar, så det sågs inte. Denne bonden söp visst ihjäl sig sedan – det hjälpte inte, vad en av hans bekanta sade till honom: "Um dän lee ä så snäller så han jer läk allt va du önskar, så kan du le leva skälit – du kan le ätta bli å supa fôr lä". Men det var väl för att döva samvetet. Johan Larsson 1946.

Tomtarna på Kärrtorp.

Häradsdomars pôjka Adel på Stômmen å Ville i Mällumgårn hade tômta dä vet ja bestämt. Söster mi, Hilma, sum tjäna i Mällumgårn, så en sôndasfôrmedda en tômte, sum sprang umkring å rätta te höstacka på däres jale. Å ijamter Alfri i Karslätt jole ena pija å mä tômta.

När pija kåm te lagårn å sulle je kora en môre, mötte ho en tômte, sum bar på ett fånge hö, i fähusdôra. "Dä sa Jälma ha!" sa-n. Män då ble pija rädder å sprang in te boen å tarte um, sum dä va å då ble boen arjer.

"Du springer bara å inbillar läk din skit!" sa-n. "Tij mä va du ser!" Män senn träffa pija ena gammel beprövater gumma å tarte um hur lä va, å då lärde ho-na, hure ho sulle bete säk. "När lu kåmmer te lagårn å får se tômten, sa du dra upp kjortel å gå i mot-en baklänges, då blir han fôrskrämder å går in te boen å sejer upp säk!"

Senn jole pija på dä vist, sum ho blet lärder, å tômten flötta.

Boen, Alfri, tarte um fôr pija, va tômten hade sagt, när han kom in: "Dä kônstia kriaturt, sum har kåmmet te lagårn, kan jak ente se mer", sa tômten, " å nu flöttar-a hänar!" hade-n sagt. "Dä kan le ente jära så mö, um han drar ifrå mäk, dä han har drat hit, dä har-nte vôrt så stora buler!" sa Alfri.

Hocket sum vecket – va dä berodde på, dä vet ente ja, män ett ä, att-ä jeck dålit for boen, så han ble utfattir. Falbo - Linus 1951.

Tomtefröna.

En fattig karl nerifrån Skarke gick på vägen och fundera på, att det skulle allt vara bra och kunna bli rik lättvindigt. Då i detsamma mötte han en främmande karl, som stannade och sade till honom:

"Jag ser, vad du funderar på och skall lära dig, hur du skall göra om du vill! – Och det ville karlen, det var klart. Då sade den främmande :

"Gack till Ulunda led till den stora stenen, som ligger där vid Vallins, och om du krafsar i brasket vid nordsidan om den, så hittar du en stor nyckel, som passar till dörren i Himmelsberget. Sedan går du in i berget och öppnar skåpet vid sidan om dörren. Där står det en ask med frön i, som du skall taga och så ut på Mössebergs ängar, där "sädbonka" står utställda. Sedan, när du har sått fröet, så sa du gå dit om nio gånger nio dagar och då får du allt vad du behöver och vill ha".

Ja, karlen gjorde som läromästaren sagt. När han fick nyckeln i handen, så såg han bergadörren och kom in i bergasalen men tog inget mer än den där asken fast det över alt var fullt med guld och silver och var okristligt grannt.

Men det är svårt att vänta. En tid efter det karlen hade varit och sått fröet var han i Falköping och gick då upp på Mössebergs ängar för att se efter om det hade blivit något av det eller om det åtminstonde hade grott, och då stod där över allt halvvuxna tomtepesar.

"Gu’ bevar’s !" tänkte då karlen och när han såg på dem, så förvissnade de. E Sn.

Kärrtorp i N Lundby är känd för sina tomtar

Tomten som fick nya kläder.

"Sörsnikakvarna" och "Jonkerdammakvarna" eller –"vanna " betecknades i folkspråket Södra Snikens kvarn eller Junkedammen.

Kvarnen låg förr under Båltorps säteri, som i äldre tider ägdes av adelsmän och storfolk och säkerligen har dessas i granna kläder utstyrda lättjefulla junkrar lämnat stoft till följande i orten gängse sägen, som måhända en gång avsett, att giva en förklaring över det sistnämnda namnets tillkomst.

Sägnen förskriver sig enligt sagesmannen från den tid då kvarnen fått sin första storsikt – om siktverk kunde man då ännu ej tala, men den då insatta sikten, som drevs med vattenkraft, innebar i alla fall ett stort framsteg, då folk förut fått sikta sitt mjöl hemma, för hand, om de velat ha något finare sådant. Den insatta sikten drevs av ett särskilt, mindre, vattenhjul, som tarvade så liten vattenmängd att mjölnaren kunde stå och ösa upp vad som behövdes men som icke var självverkande utan måste skötas av någon, som "matade" på och tog undan.

Med detta senare var dennes hustru mjölnaren behjälplig, när någon mäldsökande ville ha siktat. Men en dag var hustrun sin väg och han stod där utan hjälp – ensam och rådlös.

"Um en ändå hade en endaste liten tômte!" sade mjölnaren för sig själv – och se – där stod en sådan i kvarndörren.

"Vill du bli kvarnapôjk ôtt mä, kan du få?" sade mjölnaren till tomten, som var med på det och lät städsla sig.

Sedan behövde mjölnaren, som dock teg med det inträffade, inte mera sin hustrus hjälp i kvarnen och denna undrade mycket däröver, innan hon, driven av nyfikenhet, spionerat och såmedelst fått veta orsaken.

Vid åsynen av den lille, trasigt klädde vaskern, som utförde hennes arbete, fattades emellertid mjölnarhustrun av medömkan och tacksamhet samt sydde åt denne nya fina kläder, som hon hängde ut i kvarnen. Hon passade sedan på, när mannen gick ut dit för att arbeta, och såg efter samt fick då se sin skyddsling stå i kvarnen, iförd sina nya kläder, vilka han av all kraft sökte borsta rena från det dammande mjölet, glömmande sina sysslor vid sikten, varpå han då detta

Visade sig fruktlöst ropade till husbonden: "Jonker granna, här i vanna, dammar ner säk. Jonker granna, mer äj damma, han bejer säk!"

Efter att sålunda ha "sagt upp" sig försvann den för slikt arbete nu för fina tomten sin väg ut över kvarndammen och sågs aldrig mer till. Sedan måste mjölnarhustrun som tillförne hjälpa sin man i kvarnen.

En ännu i min barndom – början av 1900-talet vanlig och gonterad "rogesak" var den s.k. "neckegubben", som under stundom, särskilt om höstarna, framletades ur gömmorna och uppsattes på sin plats å spiskransen eller det s.k. "briket". Denna "gubbe" var som namnet antyder av människoliknande utseende. Den hade huvud med ögon, näsa och mun, kropp i någorlunda proportion därtill, armar och ben, de sistnämnda spetsade och avsedda att stå på det sagda brikets yttersta kant. Från ungefär mitten av figurens framsida ("nageln") utgick i vinkel en "ståndare", i vars andra ända var en i vinkel däremot påsatt "hängare", vilken var spetsad och stucken i en rå potatis eller ett äpple. Denna senare anordning var tillställningens "motor" och avsåg att ge tyngd och balans åt figuren, vilken, om man gav den påsatta pantofflan en liten puff, kom i en nickande rörelse, som varade en god stund och möjliggjordes av det fria utrymmet under murningern, det s.k. rökfånget. Det hela verkade rätt lustigt och roade ofantligt barnen.

men som denne oftast var en medlem av familjen och kritiken anspråkslös, så spelade detta ingen roll, fast nog var det en smula hedervärdare och trevligare för vederbörande familjs medlemmar om saken var välgjord.

Enligt vad det berättas voro sådana figurer före läseriets början vanliga i nästan varje hem, även där inga barn voro, men dessa togo därvid ett hastigt slut.

"Jaså, I har husguden kvar?…..Har I ente lagt bôrt avguden än?" smädade man dem, där man såg en sådan "mackapär" uppsatt – och som sådana "stickord", även om vederbörande ej voro alls religiösa eller orden icke allvarligt menade, så medverkade de i alla fall till sedens med nickegubbar undanträngande.

Huruvida dock därvid några skrock varit förknippade eller om den utgjort någon rest av forntida hednakult, därom vet nu ingen tradition besked – fast otroligt är det ju inte och skulle väl i så fall närmast ha gällt guden Nåen eller Oden själv, vars varelse förvisats till sjöar och obygden.

Neck eller Nåen.

"Necken" va dä ingen, sum tarte um. Män dä sulle vôrt en, sum ingen vesste nô namn på, sum di kalla fôr nôen äller nåen – nôken, dä kanche sulle vära samme en.

Dä va en gammel drasut, sum di sa hade visat säk nere ve sjön iblann å dä kan le hända han kunne vôrt ute på –n u, fast dä hule jak ente talas um.

"Dä kåm nôen", sa di – dä va en di hade sett å ente vesste vem dä va, en kar. "Dän gamle" kalla di-n en del, å dä va monga, sum hade råkat-en. Han hade en väldier slokhatt å långt helskägg å stora, via stövvla.

Onga hade hurt talas um dä dära. Di klädde ut säk i far sins gamle ålagde klär å lekte, dä va han. När lä bjönna skömma så hetta di på dä hära, å dän sum va utklädder klev ätter li anare å va fälle fôr lum å di sprang å va rädda, att han sulle få taj i dum. Iblann ställde di så te utafôre å dän sum va utklädder frågte di andre um allt möjlit, män di sum svara feck ente juja, då feck di ente va mä länger, å då ble dä ett klivane ijenn, när li sulle köras väck.

"Sum di gamle sjonga, så kvettrar li onga" sejer ett orspråk, å dä kan en allt hôlla mä um ä sannt, di tar lätt ätter.