Mylingar var okristliga barns andar.

Vid Bröllop.

Vid bröllopen "offrades på kakan" till de fattiga. Lejons svärmor 1945. Mylingarna voro okristnade barns andar.

Mylingen och folkfantasin.

Förr i tiden fingo, enligt de gamlas berättelser, missfoster och före innan de blivit döpta eller kristnade avlidna barn, icke såsom nu begravas på kyrkogården. Var som hälst men ej på kyrkogården, fick man till svar. Sådana barn ansågos för hedna och kyrkogården fick icke vanhelgas med deras jordande där.

När denna bestämmelse upphörde att otumbart gälla känner ej upptecknaren, den hade emellertid redan vid mitten av förra seklet uppmjukats därhän att okristnade barnlik, om så önskades, fingo begravas på kyrkogården, men ej i särskild grav och alltid utan klockor – ett förhållande som än i dag gäller. Något tvång att begrava dem där, synes emellertid ej ha varit rådande, och vad i synnerhet missfoster beträffar, så har många fall uppgivits där begravningen skett annorstädes.

Att föda barn i lönndom och avliva dem var dock av gammalt förbjudet enligt lag. Det var ett brott för vilket många kvinnor blivit åtalade och dömda, oftast på grund av rivalers och ovänners angivelser och vittnesmål.

I en stor mängd fall, har emellertid sådana brott aldrig blivit beivrade. Det var företrädesvis ogifta kvinnor i betryckta förhållanden, vilka i det fallet råkade illa ut. De gifta var det ej så noga med. En fader kunde aga sina barn så att de dogo och en moder kunde med vett och vilja ligga ihjäl sitt nyfödda barn utan att behöva befara några andra obehag än att, vad modern beträffar, vid kyrktagningen erhålla en smula annorlunda böner.

Barnadödligheten var också fordom förvånansvärt stor. I de flesta fall berodde väl detta på bostads- och levnadsförhållandena, så vitt framgår av kyrkböckerna, men vad i övrigt densamma anbelangar finnes där inga eller få anteckningar.

När fattigas barn dogo gladde sig sockenmännen och hade detta skett för att befria dem från nöd och umbäranden i en vrång och orättvis värld, så brydde man sig inte om, att göra något åt saken – det skulle ju bara ha drabbat fattigvården.

Därmed är dock icke sagt att barnamord var en vanlig företeelse bland allmogen; nej därtill var kärleken till avkomman och avskyn för brottet allt för stor – endast att sådant förekom.

Detta förhållande, att mänskliga varelser voro begravna så där litet var som hälst, spelade i svunna tider, då vidskepelsen var oerhörd och tron på gengångare och övernaturliga ting var starkt rotad, en avgörande roll i enfaldiga och känsliga människors föreställningar.

Sannolikt och att döma av äldre personers berättelser, ha vi här att söka anledningen till uppkomsten av tron på de små sägen figurer som pläga benämnas mylingar, vättar och tomtar.

Det var nämligen en allmän föreställning, att sådana okristnade och i förtid döda barn gingo igen, och det var ej nog med att deras andar, utan även deras kroppar, troddes göra det. Dessa hade aldrig någon ro och titt och ofta från solens glaning till dess uppgång, kunde man, så snart man kom i närheten av de ställen, där de gömts, höra, hur de gnällde och skrek, såsom spädbarn bruka göra. Dess emellan voro de uppe och larvade.

I senare tid hade man för sed, att uppsamla benen efter sådana barnlik, när de anträffades, och kasta dem i något hörn av kyrkogården. Därmed ansåg man dem skola upphöra att spöka, i sådana fall, då man visste eller hade för sig att de gjort eller gjorde det.

När man grävde ned dylika barn, dödfödda sådana och foster eller missfall, var det en regel att dessa först ikläddes några till dem avsedda kläder eller också inlindades i något tygstycke, som tillhörde föräldrarna eller modern, nytt eller gammalt hade ingen betydelse. Att j ge barnet kläder ansågs skamligt. Då var det ju tvunget att "sterta" omkring naket, när det kom upp, ty att det det skulle göra var man övertygad om. Det kunde ingen ro få utan att ha levat och få komma under den sanne barnavännens hägn. Barnen hade ju gått sitt eviga väl förlustigt, trots att det var oskyldigt och utan synd.

Aldrig kände sig en familj, som med allvar omfattade kyrkans salighetslära, olyckligare, än när de så mistat ett barn.

På grund av obehag inför att ha dylikt nedgrävt på tomtplatsen eller å gårdens ägor, vilket av somliga brukades, och för att så vitt möjligt avlägsna ett sådant spökmoment från bostadens närhet, var det vanligt, att sörja slikts jordande å mera avsides belägna platser ute i skog och mark. Att ombesörja detta uppdrogs ej sällan åt en s.k. "kutte" eller "flått", någon avsigkommen individ som bodde i byns utkant eller å dess utmark, vilken hade till yrke att begrava självspillingar, begrava hästar, hundar och katter, att flå och gräva ned självdöda djur, m.m., varmed ingen annan ville taga befattning.

Andra funnos dock som ej brydde sig om att ägna vården av dessa döda den minsta omtanke utan bara helt enkelt kastade dem i gödselstaden eller på skrädeshögen.

En skämtsam häntydning om denna dåliga sed, som av allmogen betraktades som ett ofog, var att vid s.k. gödselkörehjälper, göra ihop små bylten av trasor med en i gödselstaden påträffad död gris eller annat inuti, som man, om denne ej var på sin vakt, lade i den vagn, som kördes av någon av ställets eller gårdens flickor uppvaktande ynglingar, som sedan tillika med töserna utsattes för elak drift och spektakel med anspelningar på deras förhållande till varandra. Dessa bylten kallades efter sina förebilder för mulonga. På liknande sätt tillgick vid inkörandet av säden, då man förde sitt spektakel med små av säden bundna nekar.

Mylingarna.

En kvinna och en man levde ogifta tillsammans och hade erhållit sex icke levande barn, som de förvarade i en gammal klädkista under loggolvet. Det var en sed att döda, odöpta barn skulle följa någon äldre av "husans" folk i graven för att komma i vigd jord och därför gömdes.

Någon tid efter att det sjätte barnet hade framfötts gifte sig emellertid de två och som det var på sommaren sovo en del av de övernattande gästerna ute i ladan. Sedan de i ladan inhysta gästerna hade gått till ro, uppstod på logen ett förskräckligt oväsen – såg och hörde där en hel hop med ungar i full färd med att dansa och sjunga till en klämmig melodi:

"Gu’ ske tacke’lôv, att mor vår vart bru’,
annars hade vi ble’t horonga sju –
män nu ä vi äkta alla!"

Ja, där feck nu fôlk nô’t å prata um, å prat ble ente minder när den nyblivna frun kort tid därefter fick det omsjungna sjunde barnet, och mannen fick sota för otida sängalag.

De tre Mylingarna.

En piga hade framfött tre oäkta, men redan vid födseln döda ungar, vilka emedan odöpta sådana ej fingo jordas på kyrkogården, av henne "emballerats" och gömts under förstugubron till den gård där hon tjänade. Slutligen gifte hon sig med fadern till ett väntat fjärde barn och därvid inträffade att man på bröllopsnatten, sedan man där i gården gått till ro, väcktes av sång och oväsen ute på "stuvebrona" eller stugutrappan. Undrande vad det kunde vara tittade några av de övernattande gästerna ut men utan att kunna upptäcka något, trots att ljuden hela tiden tydligt hördes.

"Lät mäk se!" sade då en äldre karl i sällskapet, som hade ord om sig att se mer än andra. Och när han hade sett och lyssnat litet, omtalade han för de andra, vad det var – tre små barn, som ivrigt voro i färd med att dansa med varandra under det de sjöngo.

"Dansa steckestock, dansa strumpesock, dansa lilla vira!
Hade ente mor fått bli bru’ i år, så hade vi blett fira".

Man undrade givetvis vad det på natten så inträffade skulle betyda samt gjorde strax efter sols uppgång en undersökning under trappan, och vad man där fann utgjorde delvis förklaringen däröver. Man anträffade nämligen där tre små förtorkade barnkroppar, den ena nedlagd i en s.k. "steckestock, en av björknäver eller flätverk gjord bytta liknande en fågelholk, vilken man till förvaring av "spingrestickor" hade stående eller hängande vid spiseln, den andra nedstucken i en s.k. strumpesock och den tredje endast invirad i en utsliten särk eller s.k. trasa. – En hel och full förklaring över det inträffade fick man emellertid först några månader därefter, då "bruden" födde ett otidigt barn.