|
Lyktgubbar och vättar i Bolum.
Folksaga och folksägn
Hjilmer Johansson berättar om sagans väg mellan generationer vid aftonbrasan.
Sagokvällar
När man framför eldbrasan i den stora öppna spisen i dagligstugan fordom samlades hos varandra till kard och spinnhjälper och för att ”möska”, som det hette, när man om söndagskvällarna under vintertiden samlades i väntan på mörkrets inbrott, hade man mången gammal god sägen att omtala för varandra. Så var det åtminstone enligt de gamlas berättelser förhållandet i bygden kring Hornborgasjön och kanske särskilt i de små byarna här vid foten av Billingen; detta berg, i sig själv ett väldigt sagoslott med branta murar och gömda salar, kring vilket tusenden mystiska sagor sväva och där jättar och troll sedan urminnes tider bott. Medan kvinnorna då spunno och männen slöjdade eller man eljest samlats, förtalde man för varandra sagorna om detta urtidsbergs hemligheter och mycket annat.
Då en moder skulle söva sitt lille barn, gick det så lätt, tyckte hon, om man berättade en liten saga eller sjöng en visa. Det tystade alltid barnets små sorger och gav det ro i dess vagga. Med tiden lärde sig barnet mors sagor och genom dem lydnad och visdom. Ty många sagor innehöll varnande exempel om, att så eller så hade det gått med den eller den gossen eller flickan för deras olydnad mot föräldrarna. Och härav lärde sig barnen bättre akta på de äldres goda råd och erfarenheter.
När sedan de små blevo något större och farfar eller farmor, morfar eller mormor kommo och hälsade på i gården, då voro deras sagor långt förmer än fars och mors. Ingen kunde berätta som de gamle. Hur gärna sutto ej barnen uppkrupna i deras knän, med spänd uppmärksamhet lyssnande till vad de hade att berätta om forna tiders hjältedåd, om jättar, troll och spökelser, om kungar, riddare och sköna jungfrur. Det var så oändligt mycket som fångade de små barnasinnena och som gjorde outplånliga intryck Hur gärna vill inte gossen vara den bålde hjälten och flickan den sköna jungfrun.
Sagan och den mystik den förlänade, bidrog i ej ringa grad mån, att fästa de ungas hjärtan vid fädernetorvan och hembygden samt till skapandet av våra fäders stora hem och fosterlandskärlek och danandet av de hjältar, som denna i sin tur blevo besjungna i nya sagor.
I ungdomens vintergillen, hopöl och lekstugor hade sagan en given plats. Man dansade visserligen med liv och lust och roade sig av hjärtans grund, men man behövde givetvis allt emellanåt vila sig, och intet var då vid sådana tillfällen naturligare än att man i stället för andra så kallad sittlekar ibland tog sig för att berätta sagor och sjunga visor. Först och främst berättade man de traditionella sagorna och lokalsägnerna, men man diktade även nya sagor av gamla sådana. Ämnen till de senare tog man dels ur de fornnordiska guda- och kämpasagorna, dels ur helgonsagorna och dels i senare tid ur litteraturen. Var och en i gillet som det kunde ansågs pliktig att berätta, och sällan hände, att någon undandrog sig. För att förhindra att så skedde brukade emellertid sagoberättandet stundom ske under karaktären av en lek, företrädd av lottning av vem, som skulle börja att berätta. Härvid tillgick på så sätt, att man täljde eller tog en förut täljd trästicka, som hade formen av en pil. Denna kastades sedan upp i luften och den av de i ring stående ungdomarna, mot vilken pilen efter fallet pekade, fick taga upp sagolotten, som den nu kallades, och fullgöra en vid stickan förknippade plikten som förtäljare, det vill säga, att vara den förste att berätta. Sedan denne förtäljt sin saga, ägde han eller hon att överlämna sagolotten till någon av de andra i sällskapet, som nu i sin tur blev pliktig att berätta eller också giva pant. Ock så kunde man fortsätta laget runt. Överlämnandet av sagolotten skedde med följande eller liknande rim: ”Nu skeckar´a mi saja på´na stecka, te en sum bäter kan dekta !”
Stundom brukade man även använda ett slags rim, som inledning till en saga. Ett par sådana lydde: ”Ja sa tala um ena saja um ett trôll, sum va högt sum ett hus å brett som´a körkedôrr, har i hurt´a fôrr”.
”Ja sa tala um ena saja, sum ä långer sum´a tvaja å vir sum´a dôrr, har I hurt´a fôrr ?”
Det var väl merendels för att pröva sina åhörares vilja att höra honom, som berättaren använde sig av sådana rim, men de användes nog än mera av dem, som kunde eller hade något att berätta. Men de senare hade man överseende och oftast var någon vänlig nog att svara ja till frågan, vilken friade från plikten att berätta. Denna tillföll då de flesta fall den som svarat.
Saga och sägn av det folktraditionella slaget tillhörde nu en gången tid och endast någon enstaka åldring här och var minns ännu en eller annan sådan från sin barndoms och ungdoms sagokvällar. Kära minnen äro de för dem. Kärt och även nöjsamt har det varit för upptecknaren och samlaren av följande sägner att sammanträffa med och få samtala med några sådana gamla, innan de med sina minnen från en svunnen tidskultur gått hädan. Det sålunda samlade – varav dock en del för redan över ett århundrade sedan varit föremål för uppteckning av Arvid August Afzelius, bygdens store son – torde kunna giva läsaren, om än ringa, inblick i våra fäders tro och tankar och vad av dem berättades under forna tiders sagokvällar.
Apropå spöktro.
Det var förr brukligt att man skulle skrämma barn för spöken och andra
inbillade företeelser, såsom t.ex. "brunngubben" o.a. och ehur detta
nog kunde vara till nytta, när det gällde att hålla dem inne om kvällarna
eller akta sig för att gå för nära brunnen o.s.v. så var det att skapa
sådan ägnat att skapa hos dem en onödig rädsla för mörker och andra
oviktiga farligheter, vilken ofta hängde i’ hela livet igenom.
Min mor berättar att hon som en liten flicka gärna brukade sitta och kura i
sin farmoders knä och att vid ett sådant tillfälle farmodern bad henne att
gå efter kardorna åt sig. Och flickan lydde – men när hon kom i dörren
till den skrubb, där dessa förvarades, ropade gumman åt henne : "Akta
däk nu så ente Räddera-Maja kåmmer å tar läk!"
"Räddera-Maja" var en s.k. grannkvinna vid namn Maja-Stina, som
kort förut avlidit och vars lik barnet enligt tidens sed varit med och
"skådat". Inför detta hot – som väl kom litet överraskande –
blev tösen rädd och kunde ej förmå sig att gå in i skrubben. Från och med
denna dag var mor alltid vad man kallar "mörkrädd" och det är icke
utan att hon ännu sjuttio år efter händelsen är det.
(sign Lodhne)
Vid det så kallade Råberget, ett utomordentligt vilt klipparti vid Billingen, som är beläget gentemot hemmet Korstorp i Bolums socken, bodde i forna dagar en fruktad trollkvinna, om vilka många sägner ännu äro gängse där i orten. Hon kallas i dessa sägner ömsom ’’jättekvinna i Bolum’’ och ömsom ’’trollet i Råberget’’, och sägs ha stått på god fot med den kringboende befolkningen med vilken hon ofta låg i ett slags byteshandel: lånade bröd av dem, då de bakade och dricka, då de bryggade. Hon betalade dock alltid hederligt igen vad hon lånat. Mot dem som bodde längre ifrån och mot dem med vilka hon råkat bli osams, var hon dock icke alltid så grannlaga.
En gång så berättas det, kom hon till en gård i Bolumstorp och bad att få låna en mjölsikt i följande ordalag.
’’Får jag låna eran veckeliveck, så sa’ i få en puffelipuff, när jag i morgan har bakat.” Med ett veckeliveck menade trollet en mjölksikt och puffelipuff var det bakverk hon ville ge för lånet. – Att hon fick vad hon begärde var ju en given sak, ty att neka trollen något ansågs vara det samma som att störta sig själv i olycka.
En annan gång hade hon lånat dricka av folk i Brunnhem. När hon kom för att återbetala detta och satte ner karet, som hon bar på huvudet, sade hon till det förbluffade folket:
”När I tunnat upp dreckat, så bränn upp slävera’ a och smi’ um gjorder’ a ! – Kvinnan i Bolum känner ej sitt kar i kolum.” Karet med drickat hade hon enligt samma sägen stulit från en bondkvinna i Bolum, med vilken hon råkat i delo.
Jättekvinnan synes, av andra sägner att döma, ha haft rikligt med boskap och själv försålt produkterna efter dessa. I En sägen omtalas sålunda, att hon burit sina smörbyttor till Axvall och avyttrat dem till krigsfolket därstädes. Efter byttorna, dem hon strax väster om Himmelsberget i Lundby socken eller ungefär mitt emellan Bolum och Axvall ställt ifrån sig medan hon vilade, utvisas ännu idag några cirkelrunda fördjupningar på båda sidor om stora landsvägen, under sägnen, att här brukar en jättekvinna ställa ifrån sig sina smörbyttor för att vila.
Vid den så kallade Lundsjön på Billingen, belägen ett stycke från nämnda klipparti, brukade trollen enligt sagan valla sin boskap som utgjordes av vita, kulliga kor och getter. Så fort någon blivit varse eller försökt att infånga något av dessa djur, ha de allesammans dykt ner och försvunnit i den lilla sjön, som av somliga säges vara bottenlös. Det berättas även att ortens jägare fordom brukat kasta mynt eller andra saker i denna sjö för att få god jaktlycka. Sjön synes alltså i gångna tider ha varit en offersjö och dess namn häntyder på en offerlund.
En sista sägen, som beskriver jättekvinnans slutliga öden, omtalas under utvisande av en omkring 270 cm hög 90 cm bred sten, som finns upprest vid Torpet Trädet under Tranums egendom i Lundby socken. Denna sten sägs nämligen vara oförmälda Jättekvinna, som uppgives ha stått på denna plats och hädat Gud sägande, att om han funnes ville hon genast bli förvandlad till sten. Och se: Hon hade väl icke uttalat dessa ord förrän hon blev till sten och som sådan skall hon här kvarstå ända till domedag.
Det berättas vidare att man en gång tagit ned och flyttat denna sten, men detta hade till följd att en svårartad pest utbröt bland kreaturen i de kringliggande gårdarne, vilket sedan ej upphörde förrän stenen återigen upprests på sin rätta plats. Efter denna dag har stenen benämnts fästenen emedan om denna rubbas så dör fäboskapen där i socknen.
Tidningsartikel
Hornborgasjön och Hornborgabygden genom århundradena
Anteckningar från en minnesrik västgötabygd
av Hilmer J:son Bolum
Folksaga och Folksägen. 1
När man framför stockeldsbrasan i den stora öppna spiseln i dagligstugan
fordom samlades hos varandra till kard- och spinnhjälper eller för att
”möska” – som det hette och man ofta gjorde i skymningen söndagskvällarne
under vintertiden i väntan på mörkrets inbrott och brasans tändande – hade
man mången gammal saga och sägen att berätta för varandra.
Så var åtminstone enligt de gamlas sägen förhållandet i bygden kring
Hornborgasjön och kanche särskilt i de små byarne här vid foten av
Billingsberget. Detta berg, redan i sig självt ett väldigt sagoslott med
branta murar och gömda salar, kring vilket tusenden mystiska sagor sväva och
där jättar och troll sedan urminnes tider bott. – Medan kvinnorna då spunno
och männen slöjdade eller man eljest samlats, förtalde man för varandra
sagorna om detta urtidsbergs hemligheter och mycket annat.
Då en moder skulle söva sitt lilla barn gick det så lätt, tyckte hon, om hon
berättade en liten saga eller sjöng en visa. Detta tystade barnets små
sorger och gav det ro i dess vagga. Så lärde barnet sig genom sagan lydnad
och visdom, ty många sagor innehöllo varnande exempel om att så och så hade
det gått med den eller den gossen eller flickan för deras olydnad mot
föräldrarne, och härav lärde sig barnen bättre akta på de äldres goda råd
och erfarenheter.
När sedan de små blevo större och farfar och farmor kommo på besök, hur
gärna sutto de då ej uppkrupna i deras knän, med spänd uppmärksamhet
lyssnande till vad de hade att berätta om forna tiders hjältedåd, om jättar,
troll och spökelser, om kungar, riddare och sköna junfrur. Det var så
oändligt mycke, som fångade de små barnasinnena och gjorde outplånliga
intryck. Vad gossen gärna ville vara den bålde hjälten och flickan den sköna
junfrun. Så fästade sig också barnens hjärtan vid fädernestorvan och
hembygden och bidrog till skapandet av våra fäders stora hem- och
fosterlandskärlek och danandet av de hjältar, som i våra sagor genom sagan
sedan blivit besjungna i nya sagor.
I ungdomens vintergillen, hopöl och lekstugor hade sagan också en given
plats. Man dansade visserligen med liv och lust och roade sig ” av hjärtans
grund”, men man behövde också allt emellanåt vila sig. Och intet var vid
sådana tillfällen naturligare än att man istället för sittlekar ibland tog
sig för att berätta sagor och sjunga visor. Ämnena till dessa tog man,
frånsett bibehållna verkliga händelseskildringar och lokalsägner, dels ur de
fornnordiska gudasagorna, dels ur helgonsagorna och dels (i senare tid) ur
litteratur. Var och en i gillet ansågs pliktig att berätta och sällan hände
att någon, som kunde berätta, undandrog sig. Men före att förhindra att så
skedde och för att få alla att dra sitt strå till stacken, gjorde man
sagoberättandet till en lek, föregången av lottning om vem som skulle börja
att berätta. Härvid tillgick på så sätt, att man, sedan man täljt en
trästicka till formen av en pil, ställde sig i en ring på golvet och kastade
upp stickan i luften. Den i sällskapet, stickans pil efter fallet pekade
emot, fick då taga upp ”sagolotten” – som den kallades – och fullgöra den
därvid förknippade plikten som
”för-täljare”, d v s vara den förste att berätta en saga. Sedan denne
förtäljt sin saga ägde han (eller hon) att överlämna sagolotten till någon
av de andra i sällskapet, som nu i sin tur blev pliktig att berätta eller
också giva pant. Och så kunde man fortsätta laget runt. Överlämnandet av
sagolotten skedde med följande rim :
”Nu skickar jag min saga på en sticka till den, som bättre kan dikta!”
Man hade också ett slags rim eller värser i frågeform, varmed man stundom
brukade börja berättandet. Att svara "ja" till ett sådant frågerim gick
naturligtvis lika litet som ”nej”, ty man visste ju ej vad som kom att
följa, och att tiga tyddes av berättaren som ”ja”. Man hade i detta fall
inget annat val än att bedja berättaren berätta, om man ville höra hans
saga. Ett par sådana rim lödo :
”Jag skall tala om en saga, som är lång som en tvaga och vid som en dörr. Ha
I hört den förr?”
”Jag skall tala om en saga om ett troll, som var högt som ett hus och brett
som en kyrkedörr.
Ha I hört den förr?”
Men nu fanns naturligtvis en och annan, som på grund av oförmåga eller en
elakhet ville undandraga sig berättandet och på samma gång slippa ge pant.
Denne använde sig då av liknande rim fast ändrade eller så sammansatta att
han även kunde undandraga sig uppmaningen att berätta. Ett sådant rim var
följande :
”Dä va en gång en gubbe, sum satt på en stubbe å ramla ner ….!”
På åhörarens frågor och uppmaningar lämnades sedan upplysningen, att :
”Sen va dä inget mer!”
Därpå överlämnades sagolotten till en annan.
Sägner och jättar Ur Skara Tidning 1926
För möe långesina, monga, monga år tebakers, bodde dä en mäkta stor å
vådliner jätte i Hemmelsbärjet i Lunnbu. Å han trivdes så fasans bra i sett
bärj, jättakräket, änna tesse di hadde böjjt Varnehema körka, men senn va dä
omöjjelit fôr’n, ja rackt omöjjelit förn va dä, att han feck nôja ro mera
fôr körkeklåcka, fôr han hade ente väl huent te å sômna te, enar ho börja
ringa ijen. Hå dä va ju fôr retelit fôr’n.
Så te slutt rådden ente bärja sä länger, å då ga’n sä å därifrå. Då när han
kåm ut ur bärjet, träffa’n på en dräng, sum jeck å arbeta ve bärjet, å hônum
fråkte’n, varôta Ållebärj, va. ”Dä legger la bôrtôta!” sa drängen å peka ôta
dä hôllt dä lå, å då sa en tro jätten satte å mä en sånn hiskelier fart så
drängens pekefinger furde mä’n!
Senar nôr jätten kåm te Ållebärj, feck’en inga ro där häller, fôr dar va dä
ena körke bôrte ve Fatjöping, sum’en ente rådda fôrlikas på. Va dä va fôr
ena körka dä menns ja ente nu, men dä kan le ô kvetta, ena körka va dä i
alle fall. Då ga’n sä å te Mössebärj, å där bodd’en le ena ti, fast’en ente
hade så varsst rorlit där häller fôr di möe körkera; ja, fôr körkeklåckera
menar’a, sum jammt ringde’n i öra.
Dä va särselt ena körkeklåcka, sum’en ente rådde förlikas mä te höra å sum
jammt å ständit oroa’n, å dä va Sätune. Å på dän ble’n en gång så rasane så
han mente på han sulle slô ikôlla. ”Ja jetter ente höra den dära pingla i
Sätunebun!” sa’n å så to’n en stor sten breve sä på bärjet å lat i sett
strumpebånn å sjlonga å’n mota körka. Se stor å starker mått’en ha vart
välldit, ja en rittier bläng te jätte va’n, fôr län store sten va den
stôrsste en kunne få se. Ja, ja har teminstingen a’i sett nônn stôrrer sten,
dä vell ja . Men se pena rätt på körka dä döj han ente te, jätten, fôr sten
åkte stöcke på annra sia å ble leggane ve Majse’e på Onsänga, å där har han
legat senar änna tesse di fôr nôra år senn to bôrtt’en. Di kalla dän däre
sten fôr Markesten
Honnbörje körka hade på si ti två stöcken välstämda klåcker å sulle le hatt
den trejje u, um ente jätten hade vôrtt. Den ena körkeklåcka hade blett
döpter te Krestin å den andra te Kattrin, men den trejje hade ente huent te
ble krestnater, nôr Gussta Vases förbu te döpa klåckera ble kunnit; men ho
sulle vesst ha hett Magreta, ätter va dä sto i ena gammel bok, sum ja läste
fôr monga Harrans år sena. Men så ena natt hade den däre jätten i
Hemmelsbärjet kåmmet in i körka å tatt dänar Magreta, dän dära klåcka sum
ente va döpter, å bôert ner’na te Honnbôrjesåna å kastat i’na i’a hulj där.
Å hur li senn bar sä ôt, va dä ingen, sum va go te ta upp’a ijen, fast nock
va dä di sum fôrsökte sä påt allti
. Men kônstit va dä i alle fall, fôr um en tjurle mä en stake i hulja kunne
en höra hur lä klinga. Nôr li sängte sjön, så rätta di å jupgravde åna breve
Klåckehulja, där jätten hade sängt körkeklåcka, å då va dä nôen sum så
ätter, um dä fanns nôket i’na, men dä kunne ingen se likt te. Så dä va nock
löngn alltihopa.
Men di annre två körkeklåckera, sum hade blett krestnata å invijda uttå
biskupen, hade jätten inga makt, dum kunn’en ente röra. Te minne uttå
klåckesturda hade di senar te kåmihujsorl, att :
”Krestin å Karin di spela gulltavel, men Magreta legger på sjöbôtten!”
|
Sagan om torparsonen och draken
Efter uppteckning av skalden Arvid Aug Afzelius
En fattig torparson
gick en gång ut i världen för att söka sin lycka. När han så en dag vandrade
vägen fram blev han mycket trött och törstig, varför han blev högeligen
glad, då han såg sig nära en klar, flytande källa. Men när han närmade sig
densamma såg han där bredvid ett lejon, en varg och en örn stående framför
ett fällt kreatur, som ingen av dem, ehuru de voro mycket hungriga, ville
börja äta utav. Då den unge vandringsmannen kom fram till källan, sade
lejonet till honom :
”Det var väl, att du
kom. Vi ha väntat på dig, att du skulle komma och dela detta rov emellan
oss; och, om du det gör med förstånd, är dig en stor lycka ämnad till lön”.
Då betänkte han sig en
stund, eftersinnade vart och ett av de tre djurens natur och började därpå
delningen så, att han åt lejonet gav det mästa och bästa av köttet; men åt
örnen gav han huvudet och benen, emedan han ansåg, att denne bäst kunde
hacka till sig det de andra två icke kunde komma åt. De blevo alla väl
förnöjda med delningen, och lejonet sade :
”Gack nu och drick av
källan! Tag även av dess vatten med dig, så skall du, om du varje gång du
vill och behöver detta dryper en droppe därav på din tunga, kunna förvandla
dig till ett sådant djur, som jag är”.
Detsamma tillsade och
lovade honom även vargen; men örnen sade :
”Om du tager av det
vattnet i din mun, kan du skapa dig till vad fågel du önskar, vilket mycket
kan lätta din mödosamma vandring”.
Efter dessa
tillsägelser gick han till källan och drack ur det ljuvliga vattnet samt
fyllde därjämte en liten flaska med vatten, band denna om sin hals, skapade
sig till en örn och flög så tills han kom till närmaste stad. Nu tog han
åter människogestalt och kände då, att han, såväl till gestalt som förstånd,
blivit helt annorlunda: den heliga källans vatten hade tillfört honom vishet
och levnadsmod. Då han begav sig in genom stadsporten märkte han till sin
förundran snart, att alla, som han mötte, voro klädda i djup sorgdräkt, och
att de hälsade honom, såsom hade han varit en hög och ansenlig herre.
Framför fönstren i alla stadens hus voro sorggardiner upphängda, alla han
träffade syntes bedrövade och många fällde tårar. Då han såg all denna sorg,
frågade han en man, som kom emot honom, vem man så högeligen sörjde.
”Stor orsak”, svarade
denne, ”hava vi att sörja, ty här utanför staden ligger en led drake, som
varje dag fordrar, att en ung jungfru skall föras ut till honom till mat;
sker ej detta, blåser han, såsom en rök, ur sitt gap etter över staden och
härav dö då människorna.
Nu har denna dag lotten
fallit på vår konungs unga dotter och i dag skall hon, som är oss alla
mycket kär och för vilkens frälsning mången skulle vilja offra sitt liv,
föras ut till draken ….”
I detsamma hördes ett
sorl av mycket folk, som omgav en med svarta hästar förspänd och i svart
sorgflor höljd vagn i vilken konungadottern, vänligt hälsande det gråtande
folket, satt. Bredvid henne satt i djup sorg konungen, hennes fader, och
även han hälsade mycket vänligt på främlingen, när vagnen gick förbi där han
stod. Då tänkte han på den heliga källans vatten och Guds nåd, som väl kunde
bistå honom att rädda den sköna, oskyldiga prinsessan.
När vagnen kom utanför
staden steg prinsessan ur och tog avsked av sina föräldrar och folket samt
gick den fruktansvärda draken, för vilken alla flydde tillbaka till staden,
till mötes. Draken, som kom flygande med stort buller och oväsen, visade sig
mycket vänlig mot prinsessan, tog henne på sin rygg och förde henne till
sitt förtrollade slott, där hon genom en mängd granna och förgyllda rum
fördes till sin sovkammare. Draken bad henne nu vara utan sorg, emedan han
ej allenast ville skona hennes liv, utan även ville giva henne allt vad hon
kunde önska sig här i världen, om hon blott ville stanna kvar hos honom. –
Så hade hennes skönhet intagit till och med den lede draken, att han ville
vinna hennes goda vilja.
När prinsessan hade
blivit allena i sin kammare, kände hon sig mycket tröstad av, att hon, medan
tid varit, hade bistått och hulpit de fattige och att många av dessa nu
fällde förböner för henne. Då hon på aftonen hade gjort sin bön till de
oskyldigas Hjälpare i himmelen, kom en näktergal och satte sig utanför
prinsessans fönster, där han började sjunga så ljuvligt, att hon glömde all
sin sorg och öppnade detsamma. Hon hade sett, att den lilla fågeln hade
flugit bakefter henne hela tiden, när draken förde henne till slottet, och
att han förut på dagen vistats utanför fönstret till kammaren. Nu flög han
till hennes stora glädje även in till henne i rummet; men mycket förvånad
blev hon, när hon strax därpå, i stället för näktergalen, fick se en ung,
vacker riddare framför sig. Han tröstade prinsessan i hennes bedrövelse
genom att för henne uppenbara, vad han hade i sinnet. De överenskommo nu om
ett sätt att utlista, om någon makt kunde finnas över drakens liv, varpå han
återigen förskapade sig till fågel och satte sig i en mörk vrå av rummet,
under det prinsessan gick till sängs.
När det blev mot
midnatt uppgav prinsessan ett högt skri, varvid draken kom in och frågade,
vad som så hade förskräckt henne. Hon svarade, att hon ansåg sig vara så
lycklig över att han ville beskydda och giva henne allt hon önskade och
därför hade blivit så förskräckt, när hon drömde, att det kom en man och
ville slå ihjäl honom. Nu var hon ännu bedrövad, sade hon, att den drömmen
kanche kunde bliva sann. Draken blev mycket glad över att han redan hade
tillvunnit sig så mycket av prinsessans kärlek, och tröstade henne därmed,
att någon dödlig man ej kunde tillfoga honom skada, emedan enda sättet att
förkorta hans liv vore, att först övervinna en stor jätte, som bodde på ett
berg flera tusen mil därifrån. I den jättens huvud satt en duva, och i den
duvans huvud låg en liten sten : med den allena kunde draken dödas. ”Sov nu
roligt”, sade draken, ”och frukta intet för mig”. – Därpå gick han bort.
Följande dagen flög en
örn, med en liten vattenflaska bunden om sin hals, ut från prinsessans
fönster. Han färdades över byar och städer och många konungariken samt kom
slutligen fram till foten av ett högt berg. Här skapade sig örnen till en
ung riddare och gick fram till en liten koja invid berget. Där bodde en
fattig änka med sin dotter, som omtalade, att en stor på berget boende jätte
hade förvandlat allt folket där i landet till sten och endast skonat dem,
för att de dagligen skulle bära vatten upp till honom på berget. Då riddaren
fått veta allt detta framtog han sin flaska, bad flickan drypa en droppe av
dess innehåll på hans tunga, men ingalunda bliva rädd, när han därav
förskaptes till ett stort djur, ty då skulle hon återigen slå en droppe på
hans tunga. Flickan lovade detta, men när hon i detsamma såg ett stort lejon
bredvid sig istället för riddaren, blev hon rädd och sprang ut. Lejonet låg
då stilla och väntade tills hennes förskräckelse lagt sig. Snart återkom
även flickan, som erinrat sig sitt löfte och riddarens ord, och slog en
droppe av vattnet på dess tunga, då det genast förvandlades till en varg.
Därefter slog hon tredje gången vatten på vargens tunga och denne
förvandlades till en örn. Vid nästa droppe framstod återigen riddaren.
När flickan hade blivit
van vid de fruktansvärda djuren tog riddaren med sig henne upp på berget,
där hon fick stanna så långt från den plats där jätten låg, att denne icke
skulle bli henne varse. Därpå lämnade han henne flaskan, fick en droppe på
sin tunga och sprang såsom ett stort lejon rytande upp mot jätten på berget.
Denne förskapade sig ock till ett lejon och en hård kamp begynte mellan dem
båda. Sedan de länge kämpat blevo de båda utmattade. Då sprang det ena
lejonet bort till flickan, fick av det heliga vattnet på tungan och blev en
varg. Det andra lejonet förvandlade sig även till en varg och en långvarig
strid, varunder dock ingen av dem vann, påbörjades. När de båda blevo
utmattade, sprang den ena vargen bort till flickan och kom igen i skepnad av
en örn. Då såg man tvenne stora örnar slåss uppe i luften, till dess de båda
föllo utmattade ned på marken, utan att någon av dem vunnit. När flickan
märkte detta, sprang hon fram och svalkade den ena örnens tunga med en drick
ur flaskan, varav han blev så styrkt, att han förnyade striden och vann
seger över jätteörnen, som föll död till jorden. En liten duva flög då upp
ur den döda jättens kropp, men den segrande örnen tog henne snart fatt. I
duvans huvud fann riddaren sedan den sten, varmed draken skulle kunna dödas.
– Men, vid det flickan under striden skyndade fram med vattnet, hade hon
råkat spilla en droppe på en sten, som därav genast blev en människa. När
riddaren såg detta och märkte, att det förtrollade folket med hjälp av den
heliga källans vatten återigen kunde bliva människor, reste han tillbaka
till densamma och hämtade mycket vatten. Sedan vandrade han omkring i
landet, som därför att det var hedniskt hade kunnat förtrollas av jätten,
och väckte berg och stenar, så att till slut ett stort konungarike, med
städer, byar, slott och gårdar, liksom höjde sig ur jorden. Då tackade alla
den unge riddaren, antogo på hans undervisning den kristna tron och valde
honom till sin konung.
En natt sjöng en
näktergal åter utanför den unga prinsessans fönster. Hon blev mycket glad,
ty hon igenkände sin riddare. Han medförde nu den underbara stenen, som han
lämnade till prinsessan och bad henne använda den sedan hon väckt draken på
samma sätt som förra gången. När draken hört anskriet och inkommit, sade hon
liksom förra gången, att hon drömt att han blev dödad. Då draken sade att
det var omöjligt, emedan ingen hade makt över honom, kastade prinsessan
stenen i pannan på odjuret, med orden :”Gud har givit mig makten!” – och i
samma stund föll draken död till marken.
Den forne torparsonen
var nu en rik och mäktig konung och gick kostligt klädd, med den sköna
prinsessan vid sin sida, in till staden, där hon av sina föräldrar och allt
folket sörjdes såsom död. Då blev glädje i konungens, prinsessans faders,
gård och allt folket jublade över prinsessans återkomst och den fruktade
drakens död. Sedan den unge konungen, drakens besegrare, uppsökt sin gamla
moder i skogen och i förgylld vagn fört henne till ett lustslott, där hon
utan bekymmer kunde tillbringa sina återstående dagar, firades de ungas
bröllop med lust och fröjd.
Sådana sagor som
ovanstående, säger ovan citerade författare, diktade fordomdags bygdens
ungdom i sina vintergillen och vid aftonbrasan. Afzelius var själv en
bygdens son och han angiver uttryckligen i sina ”Sagohävder”, att sagan var
ett minne från barnasagorna i hembygden. Ämnet till dessa, säger han vidare,
tog man än ur de hedniska gudasagorna och än ur helgonasagorna. Härovan
berättade saga om torparsonen och draken är en sådan folkdikt, vars motiv
hämtats ur den gamla visan om St Göran. – I likhet med många andra kyrkor,
hade även Sätuna gamla kyrka, den Afzelius i sällskap med sin gamle farfader
mången gång besökte, en målning, föreställande St Görans strid med draken.
Det var denna målning, som bland folket bibehöll minnet av den numera glömda
och förgätna sagan.
|
SagorOchSägner
1
Eken på Gungsebacken. (Valle härad)
I Foxerna by finnes en mindre kulle, varå på 1840-talet kvarstod stubben
efter ett större ekträd, i vilket fordom en gunga hade varit anbragt. Efter
denna gunga, kring vilken ungdomen ofta samlades till lekar och nöjen, fick
platsen namnet ”Gungsebacken”. Både kullen och stubben betraktades av ortens
befolkning med en viss vördnad, emedan där – enligt sägnen – skulle ha
tilldragit sig följande händelser :
En söndagseftermiddag i början av 1800-talet, hade byns ungdom som vanligt
samlats kring gungan, som denna dag anlitades oupphörligt. Men den gren, i
vilken gungan var fästad, stod ej längre emot ens tyngden av en i gungan
sittande flicka. Grenen brast och flickan skadade sig så illa i fallet, att
hon om några minuter avled. Innan hon dog skall hon emellertid ha utropat :
”Misskundelig Gud, låt nådens sol upprinna! Gud vare mig syndare nådig!”
Men tiden gick och den sorgliga tilldragelsen höll på att råka i glömska.
Trädet på Gungsebacken var länge sedan nedhugget och från dess rot hade nya
telningar uppväxt. Det var återigen sommar och ungdomen kom än en gång till
sin lekplats på Gungsebacken. Men, vilken överraskning. På var sitt blad
funno de ovan citerade ord tydligt invuxna och på tvenne andra läste man :
”Nådens sol upprinner! – jag är dig synden nådig!”
Den gamla stubben är sedan decennier borta och Gungsebacken för länge sedan
uppodlad till åker, men ännu fortlever sägnen om olyckshändelsen med flickan
och de underbara ord, som funnos invuxna på bladen av den åldriga ekens
späda rotskott.
2
Den bergtagne (Valle härad)
Vid den nu för tiden av turister så mycket besökta Öglunda grotta på
Billingen, som mera allmänt förr än nu kallades ”jättestigen”, berättas
fordom ha funnits en gång, som ledde långt in i berget.
Enligt sägnen skall en bonde en gång ha vågat sig in i densamma och på en
stenhäll längst inne ha funnit en sovande man. När eller huru denne man
blivit bergtagen förtäljer ej sägnen, men varje gång böneklockan i Öglunda
kyrka röres, vänder han sig om och suckar. Så skall han – säges det – sova
till domedag.
3
Älvgrottan (Vilske härad)
En gammal inspektor, som bodde på säteriet Åstorp i Kleva socken, hade en
gång varit inne i Falköping och tog på hemvägen därifrån en genväg över
Mösseberg. Bäst han nu gick kom han till ett ställe, där en mängd
högstammiga ek- och lönnträd växte. Inne bland dessa fick han under en
utskjutande klippa se en av buskar och slingerväxter omkransad grotta, som
såg särdeles inbjudande ut. Mannen förvånade sig mycket över att han förut
aldrig sett detta ställe och tog det i grundligt betraktande. Inne i
grottan, vars golv var bestrött med fin vit sand, fann han en med fin grön
mossa beklädd bänk, och som han var trött efter vandringen satte han sig på
denna. Efter att ha vilat ut en stund på den mjuka mossbädden i grottan i
den svalkande lunden, anträdde han åter vandringen hem; men huru han efter
den dagen sökte kunde han aldrig återfinna vare sig grottan eller den
skuggrika lövdungen.
4
Livards källa (Vilske härad)
På Kleva hed vid Mösseberg finnes en mycket omtalad källa, som i orten går
under benämningen Livards källa, varom sägnen förtäljer, att man fordom
varje midsommar brukade vallfärda dit och samlas omkring densamma för att
dricka av dess vatten.
Kom en främling denna dag vägen där förbi och frågade efter orsaken till
denna folkfest, fick han vanligen följande upplysning:
”Då den helige riddaren Livard kom från striden mot hedningarne tillika med
sin unga son, red han här över bergsheden. Av mattighet och törst dignade de
båda ned från sina hästar och förmådde icke fly undan längre. Då föll
riddaren här på knä och ett litet stycke från honom hans son. De uppsände
båda en from bön till Guds moder och genast uppsprungo då tvenne klara
källor, i vilka de släckte sin törst och prisade Herren för det under som
skett”.
En annan berättelse säger, att riddaren velat rädda sin käresta ur striden,
men att han tillika med henne här blivit nedskjuten av hedningarnes pilar.
Av deras hjärteblod skall då dessa källor ha uppvällt och med sina vatten
genast ha flutit tillsammans till den lilla bäck, som från dem rinner utför
heden. Allt sedan dess, fortsätter sägnen, hade bygdens ungdom varje år
midsommaraftonen samlats vid källan, för att dricka av dess klara vatten och
tillbringa natten med samtal, sång och lekar.
// Tove
5
Munken och bondhustrun (Kinnefjärdings härad)
I den gamla märkvärdiga och minnesrika Husaby kyrka vid Kinnekulle förvaras
och visas en gammal munkkåpa, varom följande lilla sannsaga berättas av
folket där i bygden.
På gården Essgärdet där i byn bodde under munktiden en bonde, vars hustru
hade stiftat en särdeles intim bekantskap med en av munkarne i klostret
därstädes. Under mannens bortavaro kom alltid munken till hustrun på besök
och alltid blev han väl emottagen och undfägnad. Om munkens och hustruns
lösaktiga förbindelse visste dock mannen intet, ty de passade alltid de
tillfällen, då han var ur vägen och helt naturligt sökte de på allt sätt
dölja rätta förhållandet för honom. Men i längden kunde det naturligtvis
inte gå, utan att rykten började spridas och utan att bondens misstankar
skulle väckas.
En kväll, när bonden var borta och hustrun som ofta förut väntade munken
till sig, kom bonden oväntat hem. Under det denne lät de för munken
framsatta anrättningarne sig väl smaka, såg hustrun denne skymta förbi
vindögat (fönstergluggen) och för att varna honom sjöng hon då följande,
under det hon började röra sitt lilla barns vagga :
Och skymtar du för glugge, Kär vännen min!
Och signe Gud din skugge, Men kom nu inte in!
Å jag tror att den karl’n, Är båd viller och gal’n,
Som inte kan höra: Far är hemma, Far är hemma; Vyss, vysseli lullan lej.
Nu blev bonden uppmärksam och frågade :
”Vad är det du sjunger?” – Liksom till svar fortsatte hon :
”Och den som barn skall gäte, Kär vännen min!
Får ha så månget läte, Men kom nu inte in!
Å jag tror att den karl’n, Är båd’ viller och gal’n,
Som inte kan höra : Far är hemma, Far är hemma; Vyss, vysseli lullan lej.
Och kom till mig i morgon, Kär vännen min!
Strax efter ottesången, Men kom nu inte in!
Å jag tror att den karl’n, Är båd’ viller och gal’n,
Som inte kan höra : Far är hemma, Far är hemma; Vyss, vysseli lullan lej.
Av denna vaggvisa förstod bonden, att allt icke kunde stå rätt till med
hustrun. Särskilt den sista versen fann han slående, ty han hade strax förut
omtalat för hustrun, att han redan nästa dags morgon återigen skulle resa
bort och att han ej på flera dagar skulle återkomma. Han teg dock nu och
beslöt att i stället i all hemlighet utforska hustruns förehavanden. Han
anträdde även resan och låtsade om intet, men skyndade sig, så att han
hemkom ett par dar tidigare än han sagt till hustrun. Hemkommen spände han
ett vargnät framför porten och inträdde i stugan. När nu munken, som var
inne hos hustrun, vid bondens inträde i rummet flydde, fastnade han i
vargnätet, där han, för att hinna undan sin förföljare, måste lämna kåpan i
sticket. – Det är denna kåpa som ännu visas i Husaby kyrka och det är denna
hustrus varningsord till munken, som allt sedan dess ännu idag sjunges i
form av ovan nämnda vargvisa.
//Tove
Folktro om trollen
Att råka ut för ”trolltyg” är något som enligt fleras föreställning ännu
allt som oftast inträffar ute på landsbygden, även om det synes tillhöra en
nu förgången tid att helt komma i trollens våld. Och väl kan man skatta sig
lycklig att slippa någon beröring med dem. Den människa, som lockats in i
deras värld, var i de flesta fall förlorad. Måste hon också icke alltjämt
dela deras glädjelösa liv, så voro likväl för henne frid och lycka
försvunnen. Även då trollen, såsom ej sällan sker, inleda fredlig, vardaglig
förbindelse med människorna, och därvid visa sig medgörligas nog, kan man ej
undgå att känna en viss ängslan. ”När man talar om trollen äro de i farstun”
– ingen vet rätt, vad besöket innebär, och man ryser ovillkorligen.
Ty trollen äro gemenligen onda och fula, varför och det värsta okväde, man
kan tilldela någon, är : ” ditt leda troll!” Den stora och starka jätten,
den förkrympte drängen visa båda de mänskliga formerna i en förvänd gestalt,
och jämte dessa finnes väsen, vilkas vanskaplighet icke fått några mera
bestående konturer. Stundom framträda trollen såsom konstskickliga och i
besittning av hemliga kunskaper, stundom däremot såsom inskränkta och
hjälplösa. Stor är olyckan, om i någon gård en otäck ”byting” lever, av
trollen kvarlämnad i stället för ett odöpt barn, som de lyckats snappa till
sig. Och lägst bland människor stå de, som genom sitt namn ”trollpackor”
visa sig ha ett visst samband med trollens värld, i det de inträtt i de
kvinnliga trollens verksamhet såsom främsta utövare av trollkonsten –
”häxorna”, dessa representanter för andlig och lekamlig fulhet.
Trollen hava emellertid stora ägodelar, och därför heter det icke utan skäl
: ”rik som ett troll”. Icke sällan har en människa sett trollen vakta sitt
silver och guld och genom en lycklig skickelse kommit i besittning av någon
del därav. Och skänker från trollen äro ofta i hög grad dyrbara. Men
välsignelsen kan bli mycket olika, så vida icke rent av alltsammans till
sist visar sig såsom ett bländverk.
(Sådana äro de egentliga trollen, vanligast boende i berg – och därför
kallade ”bergatroll” – eller och i kullar eller jordens innandöme. Men
trollen äro ett stort släkte, inom vilket rymmes en växlande skara av väsen,
olika allt efter den uppehållsplats, de äro bundna vid.
I husen bor ”tomtarne”, de små gråklädda männen i röda toppmössor; att hava
den i sin tjänst är väl för jordisk vinning fördelaktigt, men den
samvetsömme avskyr det.
I vattendragen bor ”näcken”, den skicklige spelmannen, även uppträdande i
djurgestalt, särskilt såsom ”bäckhästen”, ett vidunder som man hälst
undviker.
Skogen och sjön har sina andeväsen, ”skogsrå’t” och ”sjörå’t”, som kunna för
männen vara farliga genom lockelsen av kvinnlig skönhet. Men ”skogsfrun” är
endast framtill gran, baktill är hon ihålig. Och då man ser ”sjöfrun” sitta
på ett näckblad och kamma sitt guldgula hår, märker man icke fisk-skärten i
vattnet. Dock, skönheten är icke alltid ett bedrägligt sken, den kan även
vara ett strålande behag, såsom hos de luftiga ”älvorna”. Denna fägring är
den yppersta, trolsk, men där vilar något farligt bakom. Mången har erfarit
det, som mötts av den förtrollande uppenbarelsen.
Det är enbrokig värld, som trollen utgöra, och i det hela en hemsk värld.
Visserligen äro ädlare egenskaper icke alltid uteslutna ur deras krets.
Godhet kan förekomma, särskilt hjälpsamhet mot människor, eller åtminstone
tacksamhet och undergivenhet. Men föreställningen om trollen, sådan den till
våra dagar fortlevat, är i huvudsak den, att de representera det som ont är.
Icke alltid strängt skilda från den stora skaran av gengångare och andra
andemakter (spöken), utgöra de ett osällt släkte, utestängt från
människovärldens välsignelser, men med list och våld sökande komma i
människors gemenskap. Ursprungligen … det icke f..ts så, dessa gestalter
tillhörde den översinliga värld, som våra förfäder fruktade och dyrkade
såsom den högsta. Folket i sin barndom skapade vid sidan av verklighetens
värld en annan, fylld av mystiska väsen. Dessa togo bestämda former, ofta
helt dystra och avskräckande, i överensstämmelse med den tunga prägel, som
en kärv natur och ett vintrigt klimat ej sällan förläna den svenska bygden.
Dock speglas även något av den nordiska sommarfägringen, visserligen blek
och vemodsfärgad som den stundom är. Ensamheten i skogen med dess blandning
av skräck och tjusning, den i solens strålar glittrande vattenytan, dimman i
sommarkvällen – huru har af detta givit fantasien näring. Eller se i
vinterskymningen den mörka sidan av ett berg; bakom stugorna i byn reser det
sig dystert och nästan hotfullt – där bo trollen i sin värld för sig,
antingen av gammalt, eller ditjagade av de signade kyrkklockorna.
Så inpräglade äro dessa gamla mystiska föreställningar i folkmedvetandet,
att ännu i vår moderna tid mycket därav bibehållit sig. Berättelser från
trollens värld, med större eller mindre anspråk på trovärdighet, äro de som
oftast möta, när man forskar rörande allmogens muntliga traditioner. De äro
också otvivelaktigt de intressantaste på grund av sin stora betydelse i
kulturhistoriskt avseende – de äro viktiga rester av vårt folks urgamla
mytologi. ( et utbyte, en samlare av dessa minnen kan göra, är visserligen
olika rikt för olika trakter. Och skiftningar i innehållet förekommer
naturligtvis; men över huvud taget är, åtminstone i samma landskap, området
för dessa föreställningar tämligen begränsad. Berättelserna äro ofta
antingen fixa eller varierande endast efter olika orter och personer.
// Sv Lampa
|
|
