Hornborgasjön
i fokus 30 talet
Hornborgasjön
Vi har saxat ur en artikel som Rudolf Söderberg skrev i Västgöta Nations tidskrift 1937.
I februari 1921 kungjordes ett beslut om Hornborgasjöns öde, som i mer än ett hänseende blottade det sista sänkningsföretagets prekära ställning. Vilken ståndpunkt den utomstående, men i saken något initierad än intog till hela affären, som redan då låtit tala om sig så mycket, behövde han emellertid ej bli alltför överraskad av följande notis i Skara Tidning:
| »Delägare i Hornborgasjöns sänkningsförening kallas till extra sammanträde onsdagen den 2 mars 1921 för att besluta om förslag att uppföra en fördämning vid sjöns utlopp eller återställa sjön i dess gamla skick. Härlingstorp den 10 februari 1921. På uppdrag ...» |
Ett kortfattat officiellt meddelande i liknande form har väl dock sällan haft ett så »väckande» innehåll. Lite var tog sig i alla fall en funderare! Över millionen hade sjöns sänkning kostat, och nu skulle man återställa den igen - som om pengarna nära nog bokstavligen kastats i sjön. Till sitt forna skick, stod det till och med. Vilken obotlig optimism i allt !
Man hade påtagligen ingen kännedom om, hur naturen omdanats och varenda vrå av den milslånga sjön ändrat karaktär och för all tid förlorat sin egenart och ursprunglighet för att något dylikt överhuvud skulle vara möjligt. Under ett helt årtionde (sänkningen skedde 1911) hade nya krafter verkat, det forna stabila jämviktsläget upphört, den naturliga utvecklingen kastats in på andra banor och, icke minst, den mekaniskt reglerade verksamhet, som vindarna, isarna, strömmarna och vågorna utövat på denna den mest säregna och typiskt utbildade silurslättsjön på skandinavisk mark till huvudsaklig del förlorat denna sin fundamentala betydelse. Resultaten, förändringarna, voro redan så väsentliga, att en höjning om än till sjöns forna vattenstånd icke skulle kunna utplåna dem och åstadkomma den tingens ordning, som förut rådde.
Om det alltså var otänkbart att få igen den gamla sjön, låg det likväl ett hopp om förbättring i notisens lydelse. En vinning borde kunna göras. Vatten är onekligen huvudsaken för att en sjö skall finnas till, och i någon form kunde den återuppstå, åtminstone, delvis.
har alltid varit ett stort steg i Hornborgasjöns historia. Ytterligare förrunno 7 eller 8 år med långa utredningar och processer, innan något beslut kunde fattas. Detta blev omsider, att sjön skulle regleras genom en damm vid utloppet, så att vattenståndet höjdes omkring en halv meter. Utslaget fastnade tyvärr på papperet. De skador vattenfallsägarna i Flian lidit manade till en förlikning. Dennas innebörd, ehuru naturligtvis sämre än Kongl Maj:ts dom, föreföll dock relativt gynnsam, och den borde kunnat antas till ovedersäglig båtnad även för sjöns fågelliv. Det strandade på några vattenfallsägares nej. I stället trädde en statlig kommission emellan, som fann lämpligt, att en högvattensdamm anlades vid Flian för åstadkommande av jämnare vattenavrinning i ån. Men med ett förbehåll: vattnet i norra delen av sjön, som ej kanaliserats, skulle ledas till dammen och nordsjön torrläggas likt den södra. Det ställdes dessutom i utsikt en kontant ersättning till vattenfallsägarna på 550,000 kronor. Och det skulle staten betala - vilket den också redligen gjort!
Svenska naturskyddsföreningen inlämnade under ärendets behandling sin protest till Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Den senare fastställde, att den sista västsvenska slättsjön dock hade ett visst egenvärde, till vilket hänsyn borde tagas o.s.v. Vad har sedan skett? Akademiens utlåtande föranledde ett förslag av vattendomstolen om en invallning av nordöstra delen av sjön som en skyddsåtgärd för sjöns fåglar. En damm eller sjö borde nämligen kunna kvarstå inom vallarna. Men hur skulle vattnet komma dit? Tilloppen voro ju kanaliserade. Ja, på det hade man icke tänkt. Jag avfattade då ungefär följande kompromissförslag, som delgavs riksdagen i elvte, timmen: annullera Härlingstorpskanalen, så slipper ni vallarna; låt norra delen vara som den är för fåglarnas räkning, och lämna södra delen, den enda betydelsefulla för odlingen, åt lantbruket! Det är rättvisa åt båda parterna.
Förgäves blev ansträngningarna att komma dit hän. Vallarnas slopande har varit på tal, men icke kanalernas. Detta skulle emellertid föra hela saken tillbaka till den lösning, kommissionen framlade, den sämsta av alla.
Nu ha vi arbetat i en liten kommitté, som till sist enats om de tilldömde vallarna men framförallt om nödvändigheten av tillförsel av överloppsvatten från Härlingstorpskanalen till dammen. Det senare synes dock icke kunna ske utan prutmån på vallarnas höjd. Och däremot måste jag framlägga en allvarlig gensaga.
Man får emellertid vara tacksam för ett restaureringsarbete, som vill återställa eller förnya en del av sjön så gott sig göra låter. Kulturen har gått så förödande fram här, att vad som blir till nu eller skall ske, måste bygga på ruiner av det gamla. Och kulturen och naturen kämpa om sina lotter ungefär som förut, men med större kostnader och bekymmer för lantmannen. Att lantbruket ligger under i fejden, och att det närmaste gäller att reparera företagets ekonomiska ruin, behöver icke längre sägas.
Inom stora, ännu otillgängliga områden av sjön har emellertid den kulturpåverkade naturen antagit en högst tilltalande prägel. Visserligen är ingenting längre ursprungligt, men där saknas långt ifrån den otämda naturens tjusning genom den ersättning sjön fått i en utvandrad fastmarks - eller sumpmarksvegetation i vild och ohämmad sammanslutning. Något stinkande träsk, som det ofta talats om i samband med sänkningen, har aldrig funnits i Hornborgasjön. Men en mygghärd har den blivit som aldrig förr!
Det sistförflutna kvartseklet har tydligtvis givit en växlande mängd syner och iakttagelser över vad som nu kan påräkna det största intresset, nämligen fågellivets förhållande till alla dessa genom kulturen vållade förändringar. Växlingar har det varit, därför att vegetationens ökning och fluktuationerna i vattenstånden under olika år och årstider inverkat på mycket olika sätt på fågelarternas antal eller förekomst, deras uppträdande och häckning. Under de senaste åren har hela sjön hunnit bli överväxt av vass och säv, i kanterna dessutom av vide och starr, varför den vissa tider erhåller, om än ej till utseendet, ty vassarna dominera fullständigt, så i fråga om markbeskaffenheten karaktären av ett träsk.
Tidigt våren 1937 fylldes sjön emellertid till brädden tack vare smältande snömassor och återtog helt sin forna vattenyta. Detta vatten vilade emellertid på väldiga, ställvis, metertjocka lager av gammal vissnad vass och säv. Bottenslammet med sitt näringssubstrat var otillgängligt för sjöfåglarna, och någon undervattensvegetation växte ej heller upp. Redan i medlet av juni var sjön likväl tom igen till följd av den nutida hastiga avrinningen genom avloppströskeln, som ligger en meter under den förutvarande. Detta blott som ett exempel på hur labila och egendomliga förhållandena blivit och måste vara i alla möjliga hänseenden. Större delen av somrarna har i regel blott ett tunt vattenskikt ute i den kvarstående s.k. serpentinen (det forna djupet) legat kvar, så vida ej även denna torkat ut och några gölar varit allt, som funnits.
I en uppsats är det tydligen icke möjligt att - för första gången på tjugufem år - ur en serie årliga data m.m., omfattande så lång tid, ge en sammanhängande eller ens sammanfattande framställning av de olika fågelarternas förhållande till sjöns utveckling efter sänkningen. Bättre än allmänna reflektioner är emellertid att anföra om blott några exempel, positiva och negativa, som, kronologiskt framställda, kunna belysa på hur skilda sätt några typiska representanter för vadare och simfåglar reagerat, och vad man möjligen på grund härav kan ha att vänta av den nya restsjön.
I anslutning till kurvdiagrammen fig. 1, 2 och 3 över frekvensutvecklingen, vilka uppgjorts på grundvalen av en tabell, där artens numerär efter sista sänkningen angivits för varje år enligt den skala, som åtföljer diagrammet, vill jag alltså i korta drag meddela några ekologiska data och andra mer intressanta omständigheter ur dessa tre fågelarters liv. Kurvorna beteckna: till vänster om den grova, vertikala linjen, vilken anger sänkningsåret (1911), artens häckningsfrekvens för tre perioder på tio år och en på tjugu; efter sista sänkningen (till höger om den mörka linjen) gälla de femårsperioder. I förra fallet omfatta nämligen uppgifterna om förekomsten endast 1860-talet och en del av 1870-talet, hämtade ur en uppsats, ännu opublicerad, som jag erhållit av framlidne Gustav Kolthoff. Från 1890-talets början har jag däremot egna, efter 1904 utförligare kronologiska anteckningar. Mellan dess perioder är kurvan alltså att betrakta blott som en sammanbindningslinje, ett summariskt mått på avtagande eller tilltagande frekvens under 1880 - talet (se fig. 3). Skalan betecknar: nederst 1 häckande par, därefter 2-4 par, 5-10 par, mer än 10 par upp till 50 och däröver ända till »allmän, talrik och ymnig».
.Svanens utbredning i vårt land är i stort sett östlig (och sydlig). Hans närvaro i Hornborgasjön som årligen bofast under ett kvartsekel är därför av särskilt intresse. Man brukar kalla en arts spridning till nya häckningslokaler för invandring. I detta fall är det knappast riktigt. Under flyttningstider har han åtminstone sedan 1860-talet stundom sökt upp sjön. Att det första paret, vars bo anträffades 1889, stannade här, var en ren tillfällighet. Hanen blev nämligen vid vårbesöket lätt skadskjuten i ena vingen och kunde ej följa med norrut. Makan övergav honom emellertid icke, och så kom den boplats att grundas, som blev anledningen till en fast svanstam även i västra Sverige. Härifrån ha på senare tid enstaka svanpar invandrat, ehuru kortvarigt, till Sjötorpssjön (1905, 1934 och 1935) och sjöarna Östen (1920) och Örlen.
Som framgått skedde en rask tillväxt av svanantalet i Hornborgasjön de första årtiondena. Redan 1902 funnos 6 till 7 bon, och före sänkningen hade paren ökat till ett 20-tal. Tre år efter sänkningen (1915) kommer vändpunkten i denna kolonisation. Nu minskas antalet hastigt. Blott 6, möjligen 8 par, kämpa sig fram under vidriga förhållanden. Några år därefter är det slut med den ståtligaste av sjöns fåglar som kontinuerligt häckande. År 1918 hade blott ett enda par rett sig ett hem, men det övergavs, innan ungarna komma till världen. I 20 år härefter försöker dock svanen - det avbrutna kurvdiagrammet visar under vilka år - gång på gång med rörande seghet återvinna det förlorade paradiset. Ur denna historia skola några drag anföras.
Om vårarna ha högvattenstånden ofta lockat en del av de forna sjöfåglarna till
sjön. De stanna, så länge de kunna, några bygga vissa år bo, andra överge sjön i
slutet av maj eller början av juni, när vattenståndet sjunkit till ett minimum.
Sommaren 1913 blir vattenminskningen katastrofal för svanen. Han håller sig
visserligen ännu kvar ett par år i vanligt antal, men boen ligga i ytterkanten
av, de småningom uttorkande vassbältena. Till flera av dem kunde man slutligen
gå ut. Följande år är stamtillhållet i sydväst, sjöns grundaste område,
övergivet, och fåglarna ha flyttat till sjöns västra delar, där förr blott några
enstaka par häckade.
Verkningarna av den fluktuerande vattennivån blir snart ännu ödesdigrare. De
par, som vårflödet lockat att bygga längre in i vassarna, kunna till sist ej ta
sig fram till boen. Snart är det för grunt att simma dit, och i gyttjan kan
svanen icke gå. Äggen ha lagts (kullen brukar vara färdig kring den 20 maj), men
honan är ur stånd att fullfölja vården om dem, och ungarna dö i dem eller måste
som nyfödda duka under av svält i sitt eget bo. Härmed var det icke slut på
vedervärdigheterna. Det fanns nämligen de, som drog fördel av förödelsen, och
det var kråkorna. I maj 1916 syntes en hel svärm av dem ute på jakt efter
förolyckade svanägg och svanungar. »Jag stötte nyss upp väl ett 10-tal kråkor
från ett svanrede med 6 ruttnade ägg», berättade mig en man, jag träffade
därute, då jag med vattenskidor på fötterna sökte ta mig fram till ett bo.
Kråkorna hade hackat sönder de flesta äggen och innehållet runnit ut i reden.
Det var i denna sörja de kalasade. Att svanungar funnits döda i boen, att
svanägg legat kringflytande i vassarna under höstflödet, och att vid ett
tillfälle räven överrumplat en svan under ruvningen och av offret lämnat kvar
föga mer än huvud, vingar och ben belyser ytterligare, vilka former »kulturens
välsignelse» tar sig, då den drar in i vildmark, lik den forna Hornborgasjöns. I
en av sjöns vikar sökte man t.o.m. en vår med tillhjälp av fisknät fånga
svanungar, då vassarna voro så torrlagda, att dessa hade svårt att taga sig ut
ur dem.
Man kunde väntat, att sådana erfarenheter skulle föranlett svanarna att definitivt överge sjön, då förhållandena icke förbättrades. Detta har, som jag antytt, icke ägt rum. Faktum är snarare, att svanens uppträdande nästan kan sägas ha varit kontinuerligt genom alla år, om man härmed menar, att han med mer eller mindre långa avbrott infunnit sig sommaren över utan att bli säkert bofast. Endast under något enstaka år, eller då sjön vissa perioder legat så gott som uttorkad, har han lyst med sin frånvaro. Undantagsvis har han häckat eller rättare sagt byggt bo. I två av kolumnerna för femårsperioderna efter sänkningen anges detta med avbrutna kurvstreck, nämligen åren 1926 och 1927, då 4 par skredo till bobygge, 1930 och 1931 med vardera blott ett bobyggande par, samt åren 1935 och 1936, då det märkliga inträffade, att 5-6 par hade sina reden med ägg långt ute i de täta vassarna. Slutligen fanns 1937 ett bo utan ägg. I de flesta fall ha emellertid dessa lyckliga tilldragelser inte slagit väl ut i fortsättningen. Knappt ha fåglarna fått sitt stora vassrede färdigt, förrän vattenbristen omöjliggjort äggläggning eller ruvning. Undantag härifrån göra delvis de sista årens försök. Nu kläcktes verkligen ungar, åtminstone i ett par fall, vilka uppehöll sig en tid i kanalernas kvarstående vatten. Alla blev likväl icke vid liv. Våren och sommaren 1936 följde jag fågellivets utveckling i samband med vattenavrinningen från 6 april till 20 augusti. Nu såg jag tidigt i maj tvenne ungfåglar i närheten av ett årsgammalt bo. De voro kanske de enda och sista, som tills dato fötts och växt upp i Hornborgasjön. Sistnämnda sommar gästades sjön av 30 fåglar. Redan den 4 juni började de dock visa sig oroliga på vingen, vattnet hade nämligen sjunkit avsevärt, och några dar senare drog de bort till småsjöarna i Valle härad.
Orsaken till svanens förnyade häckning i så relativt gynnsamt antal som under de sista åren ligger nog till stor del däri, att en oerhörd tillväxt skett av bladvassen, som är hans favorittillhåll, långt ute i sjön. Han har kunnat flytta ut sina boplatser till mer skyddade ställen. Funnes det bara en halv meter vatten även under senare delen av hans häckningsperiod, skull kläckningen och yngelvården säkerställas, därom vittnar hans uthållighet, hans energi, hans konservatism, om man så vill, i kampen mot den sidan av den mänskliga kulturen, som håller på att ödelägga de sista och värdefullaste av våra stora fågelsjöar.
hör också till senkomlingarna i Hornborgasjön. Han invandrade blott några år efter den förre. Det började också här så vackert med blott ett enda häckande par sommaren 1895. Hanen blev - av en storjägare - skjuten vid boet, men honan återkom följande år med en ny hane, häckade och födde upp ungar. Paren öka till tre, fyra och fem, men det tar tio år, och detta antal blir det ordinära ända till två år efter sänkningen. Sommaren 1914 försvinner han som häckfågel. Året därpå äro dock 13 fåglar synliga i sjön, där de hålla till å den torrlagda sydvästra delen. Möjligen hade några av dem också bon där. Skrattmåsens uppträdande de första femton åren företer således vissa likheter med svanens, fastän dennes kurva stiger hastigare och sjunker något senare, men så mycket kraftigare, och slutar med hans upphörande som kontinuerlig häckfågel i början av andra femårsperioden efter sänkningen. För skrattmåsen förändras situationen i motsatt riktning med rent svindlande fart. Redan under första femårsperioden sker en kraftig ökning, och nu stiger kurvan oavbrutet, så att han efter tio år icke allenast är sjöns allmännaste fågel utan tilltagit i en utsträckning, som ställer honom utom varje jämförelse med någon annan av Hornborgasjöns fåglar. Den sista femårsperioden uppgår parens antal till mer än 4,000, så att ingen sjö i landet numer har en skrattmåskoloni lik Hornborgasjöns. Sommaren 1930 räknade jag i sjöns norra del 7 skilda kolonier, men även mitt ute bland vassen funnos tusentals fåglar. Man kan föreställa sig, vilket liv det skall bli, när alla ungarna flugit ur boen och stimma och skrika, som blott måsar och tärnor förmå.
Sjöns nutida naturförhållande måste sålunda betecknas som ytterst gynnsamma för
skrattmåsen. Hans häckningsekologiska villkor äro tillfinnandes överallt, dock
numera minst eller icke alls inom sjöns södra eller sydligaste delar, där videt
spelar allt för stor roll för att tillfredsställa hans fordringar på lämpliga
häckställen. För sin existens - de nutritionsekologiska villkoren - har sjön
emellertid mindre betydelse. Födan finner han nämligen huvudsakligen under
dagliga besök på omkringliggande åkrar och ängar. Dit färdas fåglarna i stora
skaror och återvända mot aftonen till sjön likt sträckande flyttfågelflockar.
Insektslivet i sjön får dock även lämna sin tribut till de synbarligen ständigt
hungrande skrattmåssvärmarna. Jag har t.ex. sett dem jaga sländor med öppet gap
över vassarna och nappa efter vad de nu kunnat få fatt i. Klart är, att måsen
genom denna talrikhet blir alltför störande och påträngande för många andra
vattenfåglar och tröttar alla ända till vantrevnad med sitt ideliga, sträva
skrik det skrattande lätet är ej det vanliga. Ett par vinster har dock sjön
inhöstat tack vare skrattmåsen, men någon varaktig betydelse ha de icke fått.
Han har nämligen fört med sig tvenne för sjön nya häckfåglar, nämligen
dvärgmåsen och svarta tärnan.
Det är otvivelaktigt så. Båda arterna ha byggt och kläckt ut ungar i deras bokolonier. Det ser ut, som om vissa andra fåglar, som också kommit dit mera tillfälligt, t. ex. gråhakedoppingen, rätt gärna häcka bland dem eller i deras närhet, tydligen på grund av den trygghet, de känna här. Kärrhökarna, kråkorna och räven göra nämligen rovgiriga och blodiga påhälsningar ute i vassarna, allra helst under ungarnas uppväxttid.
Före sänkningen bodde skrattmåsen huvudsakligen på sjöns moränuddar och holmar, somliga år på gamla vissnande sävhögar i sjöns sydvästra del. Sedan sjöns bankar bundits av vegetation och massor av gammal vass hopats överallt, ha häckplatserna alltmer förskjutits utåt och delkolonier kunnat etableras nästan överallt. Skrattmåsen kan nöja sig med förvånansvärt små flytande vassknippen, gamla sothönsbon o.s.v. Han dominerar, sätter fysionomiskt sin prägel på fågellivet under häckningstiden och har alltså numer blivit, vad man kallar en karaktärsfågel för den träsksjönatur, till vilken sänkningen förvandlat den gamla Hornborgasjön. Skrattmåsen har otvivelaktigt invandrat öster ifrån över Tåkern, där han började visa sig samtidigt men aldrig kunnat öka i tillnärmelsevis så stor utsträckning. Hans framgång som inkräktare i våra fågelsjöar och fågelträsk är emellertid överhuvud oroväckande, ty ingen svensk fågel vinner terräng så måttlöst som han, där han trivs, och det gör han alltför lätt.
Av detta larmande sällskap få vi därför snart nog vårt lystmäte. Med så mycket
större tillfredsställelse vända vi oss till vadarna, helst till den roligaste av
dem alla, brushanen.
Han är en värdig representant för det fågelliv, som tidigt, långt före
människan, tog de då mycket vattenrikare vildmarkerna i besittning. Han hör med
andra ord till Hornborgasjöns ursprungligaste fåglar, till dem, för vilka ett
kallare klimatskede, utmärkt för begynnande, stark tillväxt av starrängar -
kalkhaltiga slättlandssjöarna skapade de bästa förutsättningarna. I
Hornborgasjön var han ännu på 1860-talet allmän på alla lämpliga lokaler, och de
voro då många fler och mycket vidsträcktare än nu. Hans kurva är således då ännu
på sin höjdpunkt, och ända till mediet av 1870-talet är han fortfarande allmän.
Sänkning 1870 talet orsakade en så avsevärd nedgång i brushanens
frekvens, så att i början av 1890-talet blott 6-7 hanar besökte den enda lek som
fanns kvar. Om man får döma efter förhållandena omedelbart efter sista
sänkningen, har hans decimering skett hastigt.
Hela 1880-talet torde han alltså förekommit i tämligen ringa antal. Efter 1911 års sänkning sjunker hans numerär ytterligare och med ens. Somrarna 1914 - 1918 flyga några ensamma hanar omkring på våren, men någon lek på de gamla ställena synes icke till. Om någon häckning skett, är därför ovisst. Ända till 1920-talet kan han betraktas som sjöns sällsyntaste fågel bland vadarna. Men nu inträffar ett omslag. 6-7 hanar ses samlade till lek, alldeles som åren före sänkningen. Redan sommaren 1924 betecknar den dubbla antalet, och 1933 ha de stridande hanarna ökats ända till ett 20-tal. De senaste åren synas de häckande paren varit minst lika många och hanarna långt flera.
Brushanen har alltså tilltagit avsevärt, vilket tydligtvis i främsta rummet beror på att terrängen även för honom förändrats under sjöns sista igenväxningsskede i gynnsam riktning. Överallt på den forna sjöbottnen kan han numer uppsöka starrklädda ytor eller höga tuvor, under våren nog så oåtkomliga för andra än flygande varelser. På dessa ställen finner han också en ersättning för de forna lekplatserna, särskilt i sjöns nordligaste del, där man kan få se flera hanar samlade till skärmytslingar än kanske någonsin efter sjöns sänkning på 1870-talet.
Stora likheter med brushanens frekvenstal ha flera andra av sjöns vadare, såsom enkelbeckasinen, kärrsnäppan och grönbenan. Deras regionala fördelning visar också likheter med den förstnämndes, d.v.s. deras häckplatser på de, forna kärrmarkerna, uddarna och holmarna i sjön ha förflyttats till det starrbevuxna träskområdet, som numer intar sjöns bottenplan, särskilt till dess nordligaste del, ett karaktäristiskt drag för vadarnas nutida utbredning här överhuvud. Kommer det vårar med mycket högt vattenstånd, måste de dock delvis återtaga de gamla häckplatserna.
Dess exempel belysa även allmänna drag i fågellivets utveckling under sistförflutna kvartsekel. De säga dock en del om verkningarna av sänkningen. Kanske framhålla de för mycket det positiva inslaget. Jag måste därför blott tillägga, att simfåglarna i regel icke följt skrattmåsens utan svanens schema och sålunda minskat sin numerär, några till utrotningens gräns. Det är dessutom och framförallt de varierande hydrografiska förhållandena, som åstadkomma, de växlingar, den oro eller hållningslöshet, som utmärker en del fåglars häckning. Den nya sjön må i vissa hänseenden ha sina möjligheter. En fågelart blir emellertid icke, stationär likt växten. De genomgripande förändringar Hornborgasjön genomgått ha fört fram vissa arter, t.ex. vadarna, men de äro liksom icke legaliserade. Förhållandena ge dem icke möjlighet till det. Det råder en osäkerhet i deras existens, som kan te sig otrevlig nog. Flera år har regn kraftigt fallit den tid vadarna haft ägg i sina bon ute på sjöns botten. Vattnet steg över dem och dränkte äggen. Det som förr karakteriserade sjöns fågelliv, det enhetliga och fast organiserade, det finns icke längre, även om de flesta arterna äro kvar. Vissa år te sig också, trots allt, märkvärdigt fattiga. Där härskar en enformighet i jämförelse med förr, som naturligtvis också beror på frånvaron under större delen av sommaren av en fri vattenyta med sin rikedom på näckrosor och annan växtlighet. Jämföra med förhållandena förr kan man för övrigt icke. Terrängen är ny, vattenmängden ständigt växlande, och vide- och vassvegetationen ökar år från år. Allt medverkar till splittring i artgrupperingen och fågelbeståndet, och likväl äger en utjämning rum, som just framkallar det allmänna intrycket av likformighet och försämring, ja förödelse, då våren och försommaren äro förbi.
Vad kan man hoppas med avseende på den invallade sjöns eller dammens värde för fågellivet ?
| En sjö, beroende av artificiella ingrepp och anläggningar men ämnad till reservat för fåglar, kan icke bli en fullt tillfredsställande skapelse. |
Av den anledningen framhöll jag i kompromissförslaget, att kanaliseringen av norra delen var förkastlig. Framför allt skulle härigenom ingen hydrografisk garant finnas för en vattenytas bevarande vid relativt lämplig höjd. Under förutsättning, att en dammlucka vid Härlingstorpskanalen utlopp vid behov reglerar vattenståndet genom tillförsel, så att de nuvarande starka fluktuationerna förhindras, kan man dock hysa förhoppning om att här skall ske en om än svag renässans av ett förlorat fågelliv, att viggen, sjöns karaktärsfågel fordom, skall bli (årligen) bofast, att doppingen återkommer (i mindre antal), att de svanreden, som till äventyrs byggas, ej behöva överges, och att det nya, som vandrat ut, skall bli fastare anslutet till bestämda häckningslokaler. Den igenväxning, som sänkningen igångsatt, kommer också att i viss mån fördröjas, även det till fåglarnas fördel.
Vad Rudolf Söderberg talar om är kravet på Vallsjön som Ekberg saboterar med Blindkanalen, som delvis tillgodosåg fallägarnas krav om vatten sommartid. Den visar bara rättsarbetet vid 1933 års sänkningar var undermåliga. (webbmasters kommentar)
[ överordnad ]
[ samma ]
