Vänerns Fåglar
Vänerns Fåglar
På denna sida hittar du
|
Under denna sida hittar Du
|
Rudolf Söderberg upptäcker Vänern och dess skärgård. Det må ha sin förklaring att han var född i Lidköping vid Vänern och där träffade sin mentor.
Enligt lagen om naturnaturminnes fredanden av 1909 framställde Söderberg under brinnande krig krav på.
Av Rudolf Söderberg 1922 från Sveriges natur 1923
En undersökning av tvenne olikartade områdens natursköna och ursprungliga värden
har tack vare anslag från Svenska Naturskyddsföreningen till dels utgjort en
sommars arbete i naturskyddets intresse. De platser jag valt ligga i ett
enhetligare arbetsfält, som mer än ett par årtiondens upplevelser givit skilda
erfarenheter av.
I det följande meddelas därför vid sidan av de resultat naturskyddsarbetet
inbragte även iakttagelser av kanske mer ornitologiskt intresse. Jag har därmed
velat ge något av den helsyn, man gärna önskar med vid skildringen av ett så
intressant område som vår största sjö, Vänern, i synnerhet som kännedomen om
densamma i nyssnämnda hänseende är mer än torftig och de trenne senare
årtiondena ej heller lämnat några som helst sammanfattande bidrag.
Det är dels till Kinnevikens stränder och Kållandshalvöns skärgård, dels till den med den sistnämnda geomorfologiskt samhöriga Luröskärgården, belägen i gattet mellan Kållandsö och Värmlandsnäs, mina undersökningar i Vänern lokaliserats. Under sistförflutna sommar uppehöll jag mig huvudsakligen på sistnämnda plats.
Tvenne smärre områdens fridlysning har därunder på av undertecknad därom gjord ansökan tillstyrkts av Vetenskapsakademien. De ligga, som nedan närmare anges, dock icke i Vänerns skärgårdskomplex. De utgöras av tvenne fågelskär och en ö, belägna den senare strax nordost om Dettern i Dalbosjön, de förra i Kinnevikens inre.
Sistnämnda del av Vänern tillhör ett annat naturområde än det förut omnämnda,
kännetecknat av helt andra morfologiska bildningar. Denna del kan sägas omfatta
— om Kållandshalvön undantages — hela kuststräckan mellan de båda fridlysta
platserna och representera ett nytt för sjöns naturförhållanden karaktäristiskt
särdrag. Här kommer vår vittberömda glaciala tidräkning med i betraktande. Vi
beträda de stora landmärken, istiden för jämt 10,000 år sedan satte i dessa
trakter under ett 300-årigt uppehåll härstädes. De ha skapat många underbart
vackra, sandiga vikar och vrår vid Vänerns sydkuster, de naturskönaste sjön
äger.
Kinnevikens inre är den största och underbaraste av dem alla. Här blir
Vänernlandskapet i ett slag förändrat. Det blir endast sand, bankar och
havshorisont. Blott åt öster stiga horisontlinjerna uppåt, tills de mötas på
toppen av Kinnekulle, som på sina trappstegsformade kalkstensklevar lyfter
lövängarnas grönska 250 meter över vikens spegel.
Denna sandstrand förtjänar med skäl ett hedersrum i svensk natur. Den är med om
att markera den finiglaciala tids - och klimatgränsen i vårt lands geografiska
utvecklingshistoria. Den har sålunda på sätt och vis del i de naturminnen, som
betecknas av Rådaåsen och Hindens Udde ut till Femte Ö i Dalbosjön [se Sveriges
Natur 1917] (med Hjortens Udde mittemot på Dalslandssidan), ett derivat
följaktligen ur den största av de stora mellansvenska ändmoränerna. [Att dessa
"naturminnen" fått ge namn åt både Lidaån och "Lidhakøpung" på grund av de över
slätten långt synliga sluttningarna (liderna) nära staden och ån förefaller
sannolikt; liden vid Råda kallas ännu "Lunnelid."].
Inåt avgränsas stranden på nära en halvmils längd av ett sammanhängande
urskogssnår, ett veritabelt »mangroveträsk » av al, vide och vass, vilket
törhända ej har så många motsvarigheter annorstädes. Över små flygsandsdyner
stiger man så ut på ett brett, naket strandbälte, så renspolat i vattengången,
att man fäster sig vid det och förstår, att så kan det blott vara vid en
sötvattenskust.
Denna strand mottog icke desto mindre särskilt förr under fåglarnas
flyttningstid flockar av högarktiska vadare jämte andra, som begagnade den som
rastplats. Viken med sin havshorisont i norr vart som en öppen port, genom
vilken fåglarna efter ett kort uppehåll på dess sandiga tröskel drogo vidare på
färden. Det grunda vattnet, bankarna och de fria vidderna här lockade
påtagligen, men i saknad av havsebbens tång och rika vattenliv har stranden
eljest egentligen icke motsvarat en flyttfågels förväntningar. Det var
emellertid nog att de kommo. De gåvo fågellivet i Kinneviken denna tid ett
tillskott att förlikna vid havets, och de tillförde platsen en ornitologisk
märkvärdighet, ett problem, som kunde varit värt att dröja vid. Det gällde
överraskningar av högst ovanligt slag; jag nämner bara några: kustpiparen (juli
1892, 1898), kustsnäppan (juli 1892, 1893 - 1898), spovsnäppan (juli 1893, 1897
m.fl.), rödspoven (juli 1895), myrspoven (juli 1894, 1897) och småspoven (juli
1895).
Vänern äger vår största sötvattensskärgård. En »slättsjö», som den genetiskt
taget är, ha vissa karaktäristiska drag både i kustlandets och skärgårdarnas
utformning uppstått genom markanta förkastningslinjer. Ett sådant drag betingar
den alldeles motsatta utbildningen hos väst- och östkusten av halvöarna Kålland
och Värmlandsnäs. Man ser en brottlinje vackert markera deras östra, från skär
och holmar befriade stränder, en eljest oförklarlig motsats till den splittrade
och söndertrasade västkusten. Detta drag dyker upp, som strax skall nämnas,
också ute i sjön och får där sin särskilda betydelse. Det är f.ö. samma linje,
genom vilken Vänern delas i två bäcken, Dalbosjön och Storsjön eller den
egentliga Vänern.
Man bör vänta, att denna olikvärdiga ost- och västkusttopografi skall upprepas
på något sätt i den fritt liggande skärgården mellan halvöarna. Den utgör ju den
sönderstyckade fortsättningen av dem båda. Den präglas också helt och hållet av
detta förhållande. Skärgårdens genetiska ursprung står med andra ord tydligt att
urskilja i det sätt, varpå dess östra och västra delar utbildats. Åt
Storsjösidan, på brottzonens kant, ligga de höga kraftigt resta formerna, holmar
med tvärbranta stup, kullriga, vilda och väderpinade; åt Dalbosidan till, på
förkastningsläppens sluttande plan, övergå de i långa holmstråtar och små skär,
radade i brottlinjens riktning, lågväxta och grunda i vattengången, så att de nå
varandra utan djup. Här gå öbornas fänad i bet om sommaren, och man stakar lätt
sin båt fram i sunden mellan dem.
För skärgårdsbon liksom för allt organiskt liv är skillnaden i naturförhållanden
i öster och väster avgörande. Han bor i skärgårdslandskapets västliga del och
räknar sina lotter i avstånd från norr till söder, där allt har små mått, som
möjliggöra ett bättre liv, en frodigare växtlighet. Man överraskas bl.a. av att
mitt i Vänern, som det egentligen är, se skären höja sig över sammanhängande
starr- och vassfält, som passade lugna sjöstränder och vikar. Med havshorisonten
runt om till bakgrund te sig dessa småvuxna, täcka skärgårdsbilder tillräckligt
egendomliga för att ej ha hemortsrätt annorstädes och knappast mer än i denna
trakt av Vänern.
Typisk för skärgårdens fågelfauna är blandningen av söt- och saltvattensformer.
Här går den så långt som gärna är möjligt. Det yttersta havsbandets fåglar möta
träskmarkens. Vänerns geografiska läge som ett inhav nära en havskust har för
många av de förra varit en lockelse och förmått dem att bosätta sig så pass
långt ifrån de ordinära häckplatserna. Blott 6 mil land skiljer dock sjön från
Bohuskusten. Vinterns fågelliv visar ännu mera än sommarens Vänerns karaktär av
havsvik. Jag har under denna årstid här anträffat tordmulen (febr. 1902),
tobisgrisslan (dec. 1899), alkekungen (jan. 1901), storskarven (vintern 1898).
Emellertid är det enligt mitt förmenande mindre lyckligt att betrakta de
häckande havsfåglarna som relikta, snarare vore man frestad uppfatta dem som ett
slags semirelikta element, vilkas närvaro här i varje fall icke säkert kan föras
tillbaka på en bebyggelse under tidigare postglaciala skeden. Det visar bl.a.
strandskatans förekomst. Hon har först i senare tid uppträtt som häckfågel och
är nu ganska allmän som sådan.
Däremot har tvivelsutan ännu i dag sjöarna i mellersta Sverige något kvar av den
betydelse det forna mellansvenska sundet eller de djupa havsvikarna härstädes en
gång ägde som öppen förbindelseled för vattenfåglar mellan öster- och
västerhavet, ej minst under flyttningstiderna (märk de anträffade högarktiska
[sibiriska] vadarna).
Vänerns fritt liggande skärgårdar äro så typiska och ge ofta i så koncentrerad
form vad naturen här har att bjuda på, att de stanna i erinringen framför andra.
Formatet gör dem dessutom särskilt lämpade för naturskyddsurval. l det syftet
uppsökte jag efter åtskilliga år Lurö skärgården. Tack vare långt tidigare och
täta besök kände jag fåglarnas traditionella uppehållsorter där, något som är
nödvändigt för att kunna välja och avgöra.
En lång och gynnad holme (sandstränder, ljung, gräs, enbuskar, något löv och
vide samt i bergshålorna små mossiga gölar) hade under många år varit hemvist
för ett nog så representativt fågelliv. Några anteckningar förtjäna återges.
Sommaren 1901 (12/6) häckade här utom måsar och tärnor, rödbenan, tofsvipan
(blott ett par), strandskatan och drillsnäppan. Största intresset väckte nu en
svartkragad brushane, som höll till på stranden, en sensation som ökades
betydligt vid ett senare tillfälle, när fem hannar med tjocka kragprydda halsar
komme svepande förbi. De hade synbarligen sitt tillhåll i någon annan del av
skärgården, var fick jag aldrig tillfälle att utforska. Sommaren 1906 (11/6)
hade i stället för ett par rödbenor tre å fyra par slagit sig ner på denna holme
och i närheten hade bläsanden sitt bo. Sommaren 1908 inregistrerades utom de
förut nämnda (dock icke brushanen) ett par skrakar, varjämte bläsanden byggt
uppe i ljungen, där hon lagt nio ägg. Dessutom häckade i vassen utanför holmen
en skäggdopping (bo med två ägg) och tre meter från denna en sothöna (sex ägg).
Även gräsandsungar syntes. Nu räknades uppe på holmen i vegetationsområdet tre
till fyra par sävsparvar, ett bofink och ett lövsångarpar som fasta innebyggare.
Närmare stranden bodde sädesärlan och stenskvättar.
I sommar, 1922, återfunnes dessa arter (och ett par till) i samma
skärgårdskomplex men på spridda häckningslokaler. Här måste dock ett undantag
göras för en betydligt mindre holme än den förut nämnda, vilken i viss mån
tagits i utbyte mot den förra. Den beboddes (11/6) av ett par vipor, ett par,
större strandpipare, ett rödbenpar och ett par drillsnäppor jämte några få måsar
och tärnor. Måsarna funnes eljest nu som förr i en ganska betydlig koloni öster
ut i skärgården, där de bebodde några större vegetationskraftiga och
sammangyttrade holmar.
Det nyss nämnda skäret vill jag omnämna som exempel på hur fågellivet fördelar
sig över en så obetydlig areal. Högsta krönet utgjordes av en kal, rundad knalt,
måsarnas vilplats, i vilken egenskap den här som annorstädes blivit dekorerad
med Parmelia - laven. Nedanför är moss- och lavregionen, övergående i holmens
egentliga vegetationstäcke på zonen mellan krönet och stranden. Växterna äro en,
ljung, pors, gräs, starr och mosslaguner med ett och annat videstånd, vartill
sällat sig en del vanliga fastmarksörter (jungfrulin, Ranunculus, Bidens m.m.).
Mot stranden blir det gärna dvärgvide till gränsen för vågbränningen och
isskjutningen, där en bård av klapperstenar markerar strandterassen.
I marktäcket häckade vipan, rödbenan och drillsnäppan, måsarna längre ner eller
ock på nakna berget, strandterassen tillhörde strandskatan och större
strandpiparen.
Efter vad jag erfor i sommar, var fågellivet icke fjättrat i så utpräglad grad
vid en och samma plats som fallet varit andra år och också är på åtminstone ett
par andra, men isolerade häckningsskär i Vänern. En följd påtagligen av att
tillgången här är rik på passande, närliggande lokaliteter. Likväl är detta icke
alltid händelsen i lika hög grad som för närvarande, enär den grunda skärgården
naturligtvis förändras väsentligt under högvattensperioder. Följaktligen var det
nu icke lämpligt eller möjligt att välja någon bestämd plats i behov av att
fredas. Det var heller. icke behövligt, då jakt, skytte eller plundring icke
förekomma i nämnvärd grad.
Det ena av de nyssnämnda isolerade fågelskären är det här ovan avbildade,
intressanta »Lavaskäret,» en rutformigt sprucken diorithäll (diabas?), nästan
övervuxen med den gula, här särskilt kraftigt florerande fetknoppen (Sedum acre),
i vilken den största tärnkolonien i Vänern har sina reden (även storskraken och
rödbenan häckade här i somras, den förre märkligt nog i ett öppet bo i en hög
tuva i en remna i berget).
Naturskyddsområdena blevo förlagda till en annan trakt. Innan jag övergår till
dessa angelägenheter må emellertid en del erfarenheter av fågellivet överhuvud
samt några ytterligare rapporter om sommarens färder få anses berättigade för
att fylla den anspråkslösaste fordran på ett fullständigande.
Jag har hittills uppehållit mig innanför den förut nämnda brottzonen, i gatten
mellan långholmarna bland kobbar och små skär. Jag skulle göra mig skyldig till
en fatal glömska, om jag förbisåg den fågel, som förr eller senare tar
huvudparten av ens uppmärksamhet. Fulländad i allt, fängslar han som ingen
annan, och hans stämma överröstar vars och ens, när han mot oväder låter den eka
över hällarna. Man får ock söka land och rike ikring för att påträffa honom så
hemkär som just i denna skärgård. Det hör åtminstone icke till
vardagsupplevelser att få se elva storlommar tillsammans, som jag såg i sommar.
Lommen är tillfinnandes i alla Vänerns skärgårdar och häckar stundom mycket nära
fastlandet, såsom i Kålländska skärgården särskilt söder om Hindens öar. Ibland
går han upp i måskolonierna, där jag t.o.m. en gång 1906-06-16 fann hans ägg i
samma rede som måsens egna.
När vi nu bege oss ut till den högresta, öppna skärgården ute i östra sjöbandet,
böra vi vänta att oftare än vad som förut kunnat hända påträffa havsviddernas
och de vilda klippornas storfåglar. Havstruten eller stundom gråtruten blänka
redan på någon avsides, stormpiskad grynna. Den förre har säkert sina ungar
gömda i en mossig skreva på skäret. Han häckar i Vänern aldrig kolonivis, men
det händer, att man på ensligt liggande skär, såsom Milskären, kan träffa fyra
eller fem par bosatta nära varandra (1908-06-21). Han är sjöns tidigaste
vårfågel. Redan i början av mars står han och skriker på de snöiga skären, medan
sjön ännu till största delen ligger tillfrusen, och sedan får han svälta sig
fram till islossningen, då gäddan börjar gå till i vassvikarna.
Jag passar nu på tillfället att nämna att labben (Lestris parasitica) och
sillmåsen (Larus fuscus) ej så sällan gästa Vänern och att den förstnämnda
häckat i sjön på 1890-talet (fyrvaktare O. Ottersten uppgift, verifierad av en
äggsamlare). Vidare, att den granna skräntärnans bo fanns i forna tider både på
Milskären, Kräcklingarna och vid Djurö, men att hon, trots även skriftliga
efterspaningar, under de sista tjugufem åren icke kunnat återfinnas någonstädes.
Så mycket mera välkommet var det att möta en enda, vilseflugen fågel i sommar
långt ute i Dalbosjön. Ännu ett negativt resultat har jag skäl att tillägga,
eftersom man ännu tycks tro motsatsen, nämligen att varken skärpiplärkan eller
rödnäbbade tärnan stå att anträffa i dessa skärgårdar. Vad kärrsnäppan angår kan
hon visserligen ses i småflockar sommartid, men aldrig har det lyckats mig att
finna henne bofast ute bland skären. Knipan, storskraken, viggen och korpen
nämner jag till sist i förbigående för att ha dem med - den sistnämnde häckar så
vitt jag vet blott i Luröskärgården.
Storskrakbo på Lavaskäret, byggt öppet i en tuva Rud 1922-0626Från ön Stora Eken utanför Leckö kan man följa den långa förkastningsbrantens
utposter i de höga knaltarna, som ligga utslungade åt norr i gränsen mot
Storsjön. Det gör man kanske helst om man vet, att här höra rovfåglarna hemma.
Strax norr om Lurö bor sedan gammalt ingen mindre än själva pilgrimsfalken. Där
fann jag i sommar visserligen hans övergivna rede i bergssidan på det vildaste
skäret, men över raskad blev jag i alla fall, när jag kom till Milskären och de
två nästan fullvuxna ungarnas duniga skuldror döko upp ur en bergskreva, akurat
som de tillhört trutens ungar. Reden låg nämligen i en nisch på det kullriga
berget, som saknar stupande branter, alltså alldeles likt en sjöfågels. Detta
var den nödhamn falken sökt, sedan han berövats ägg ungar på den forna
häckplatsen. Bättre gick det honom nu inte första året på Milskär heller, men
han vågade fresta ännu en gång, och i år fick han behålla dem.
Jag hade saknat bläsanden i Luröskärgården; såg visserligen tre hannar flyga
från vadarnas långa holme, men fågeln fanns icke i det antal som förr. Nu fick
jag förklaringen - pilgrimsfalken ! På Svarteskär såg det ut som ett
sannskyldigt rövarnäste. På ett ställe låg rester av fem rivna bläsänder. Bland
tärnorna hade han tagit sin vardagskost. Omkring tjugu skallar och skelett
vittnade därom. I hans rusthåll hade dessutom ingått fem till sex kråkor, en
tofsvipa, en stare och en koltrast, men egendomligt nog icke en enda fiskmås.
Däremot lago på Milskären fötterna av en sothöna och huvudet av en spov. Allt
liv var borta i grannskapet, ej en tärna, ej en and syntes. Han husbonderar
strängt, och näst människan fruktas han mest av alla.
Pilgrimsfalken hade förr en annan häckplats i branterna på Kinnekulle nära Östra
och Västra Fågelön (liksom ännu på Halle - och Hunneberg). Även på de andra
västgötabergen inne på slätten har han häckat. Det är inte länge sedan han
lämnade gamla tillhåll på Varvs- och Gerumsbergen och på Billingen, men i
Vråhulan på Mösseberg har han ännu en fristad.
Bättre ställt än för honom är det i varje fall för fiskgjusen. Han har hållit
sig kvar på Stora Eken, Lurö och Hökö (dessutom 1908 vid Kervinge samt
fortfarande på Värmlandsnäs), och vad berguven angår såg jag i sommar under en
vandring i Stora Ekens kronoskog de ulliga skänkelfjädrarna vila lätt på en
tuvas starrstrås.
Tyvärr har ingen det sämre ställt än havsörnen. För länge sedan byggde han icke
blott på Stora Eken [Fotografi av boet, se Sveriges Natur 1913, sid. 68] utan
även ännu tidigare på Lurö och ända till för 15 år sedan på Ramsholmen utanför
Kristinehamn (enligt uppgift), samt förr på Värmlandsnäs, där han skall ha
häckat på ett berg, vilket dock förefaller tvivelaktigt. Hans senare historia på
Kålland (på St. Eken och vid Storeberg) är bättre känd och belysande för det
inslag av tragik hans existenskamp numer gärna har, emedan människan icke lämnar
honom någon ro.
Örnön Lalvsund vid Storeberg i Dalbysjön Rud 1922-07-02
Det av den ensamma örnhonan byggda boet foto 1922-070-02
Fågelöarna i Kinneviken.
I »Nordens Fåglar» (Kolthoff och Jägerskiöld, sista uppl., sid. 187) finner man följande tillkännagivande: »Vid Vänern sköts det sista havsörnsparet vid boet våren 1912 vid Storeberg ej långt från Dettern av en hänsynslös äggsamlare.» (Endast den ena av fåglarna blev emellertid fälld och vid samma tillfälle bortrövades de tvänne ägg, som boet innehöll.)
Dessa örnar häckade på fastlandet söder om Kållandshalvön nära det vikfyllda,
med skär och holmar utsirade strandbälte, som har sin naturliga avslutning vid
Örsudden norr om Dettern. Nordost om udden helt nära stranden ligger en av grov
och gammal tallskog övervuxen större holme, benämnd Kalvsund. Sistförflutna
sommar blev denna ö föremål för den överlevande örnens och en nykomlings
allvarliga bosättningsförsök. Händelsen har en så pass anmärkningsvärd
förhistoria, att den ej bör lämnas åt glömskan.
Så långt man kan minnas tillbaka hade det gamla örnparet häckat i trakten av
Storeberg. Det var hanen som blev skjuten för tio år sedan. Att örnarna voro
fästade vid orten genom traditionella band framgår bl.a. därav, att det hänt,
att det träd, vari örnboet var beläget, antingen blev berövat sin skyddande
omgivning genom avverkning av skog eller (vid ett tillfälle) nertaget även det.
Paret övergav dock icke orten utan flyttade blott till en lämplig häckplats i
grannskapet.
Efter förlusten av maken har honan uppehållit sig ensam på häckningsorten i
dessa 10 år utan att någon ny make någonsin åtföljt henne. Under de sista åren
har emellertid yppat sig en mycket intressant yttring av hennes saknad och
häckningsdrift.
Man fick för tre år sedan se honan ensam draga byggnadsmaterial till den ena av
Kalvöarna, där hon åt sig själv byggde ett stort ordentligt bo. Föregående år,
eller för två år sedan, upprepades samma sak, och sistförflutna sommar uppfördes
ånyo ett bo på ön Kalvsund. Detta sistnämnda nådde visserligen ej sin
fullbordan, men strax intill byggdes ännu ett, vilket enligt den undersökning,
som gjordes i sommar, blev fullt färdigt och innehöll den för en häckning
avsedda inredningen av en rede av vissnade växtdelar, såsom större flak av
gammal starr och vass. Detta bo låg i en medelstor tall blott några meter från
det förra.
Den ensamma örnens bobyggnad hade följts med stort intresse av den närbelägna
herrgårdens innehavare, godsägare Jonas Kjellberg, jämte andra intresserade
fågelvänner. Nu beslöts att anskaffa en fångad örn för att utsläppa den på
Kalvsund. Genom intendenten A. Brehms benägna medverkan erhölls en sådan från
Skansen. I april detta år besöktes ön i sådant syfte. Överraskningen blev så
mycket angenämare, då man fann, att en ny make äntligen åtföljt honan denna vår,
sedan hon sålunda på nyss skildrade sätt under tre år gjort sig hemmastadd på ön
i tydlig avsikt att på allvar fortsätta häckningen i den forna hemtrakten.
Enligt de undersökningar, som företogs i början av juli, syntes emellertid
framgå, att väl ett alldeles nytt bo blivit tillrett, men att det varken
innehållit ägg eller ungar. Vidare efterforskningar ha givit vid handen, att en
örn i våras blivit skjuten i Kinneviken nära Lidköping. Emellertid anse sig
fiskarna i trakten av Storeberg senare hava hört tvenne örnar i närheten av
Kalvsund, lockande varandra, varav skulle följa, att den sist fällda örnen icke
tillhörde paret på Kalvön. [Meddelande har ingått, att tyvärr en örn ånyo blivit
fälld vid Hornborgasjön i början av jan. 1923, således 2½ mil från Vänern blott.
Enligt senare meddelande från Storeberg ha emellertid båda örnarna varit synliga
där under vintern] Sannolikt kommer förnyade anstalter för häckning att ske, om
örnarna få vara ostörda, som man får hoppas, med bättre resultat. Den västliga
hälften av den på generalkartan som en ö återgivna Kalvön benämnes Kalvsundsön
och är den, som utvalts till häckplats. Berggrunden består av urberg, längden
uppgår till en halv km, bredden till ungefär hälften därav. Med den bredvid
liggande Kalvön, som i naturen är väl skild från den förra genom en mer än 100
meter bred sträcka, bevuxen med mycket täta och höga tuvor av Carex acuta, är
Kalvsundsön vid lågvatten landfast. Öster om Kalvsundsön sticka små skär och
kobbar upp, och vattnet är så väl här som vid ön grunt och botten ställvis
bevuxen med vass (Phragmites).
Kalvsundsön bär liksom den bredvid liggande grov tallskog, vari finnes, särskilt
i närheten av stranden, inblandad en ganska rik omväxling av lövträd, (ek,
björk, rönn, hagtorn, al och vide). Undervegetationen består av risarter samt
ställvis skogsmarksörter jämte sparsammare fragment av lövängens flora. På
grusmark vid stranden förekomma Drosera rotundifolia, Viola tricolor etc.
Dessa örnars historia är ett nytt bevis för, att bortskjutandet av den ena
fågeln för åratal kan fördröja häckningen, såvida densamma ej upphör för alltid,
även om den överlevande örnen kvarblir vid det orörda boet. Detta har varit
fallet vid den andra häckplatsen i Vänern, nämligen ön Stora Eken på Kållandsö,
även om det förefaller, som om den tagits i bruk en enda gång därefter, nämligen
sommaren 1901. Härstädes sköts av en pojke den ena av de häckanda örnarna i
början av 1890-talet under följande omständigheter.
Beväpnad med en mynningsladdare hade en tioårig gosse givit sig ut för att
skjuta en grävling. Mot kvällen fick han se de båda örnarna, som för att söka
rov kommo strykande efter stranden. Den ena fågeln närmar sig gossen och svävar
orädd fram mitt över hans huvud, erbjudande en präktig skottavla. Pojken
skjuter, och med bräckt vinge singlar örnen ner i vattnet. I sin iver springer
gossen ut för att hämta honom, men kan icke värja sig mot de kraftiga slag
fågeln mättar med sin obrutna vinge. Skytten finner emellertid på att av ett
snöre göra en snara och efter åtskilligt krångel får han den slutligen över
örnens huvud. Så börjas, berättas det, ett timslångt brottande, så att vattnet
yr om de kämpande. Härunder har den andra örnen, som skrämts av skottet,
återkommit och slår ilsket över gossens huvud. Slutligen snör dock snaran till
om örnens strupe så hårt, att han ger upp andan. Besten är för stor och tung för
gossen att bära, och med bytet släpande i snaran kommer den unge örnjägaren hem
först efter skymningens inbrott. Fågeln köptes av greven på Leckö och torde
finnas bevarad i uppstoppat skick.
Örnarna på St. Eken skattades ej sällan på sina ägg av öborna, som visste, var
de skulle avyttra dem för en icke så ringa penning. Skjutvapen användes dess
bättre av traktens folk aldrig mot dem, men främlingar kommo någon gång, varvid
hände, att skytten lade sig i boet och väpnad med revolver sökte taga livet av
örnarna, när de kommo hem.
Då jag i sommar besökte även denna gamla häckplats, fanns boet ännu kvar, men
örnen, som jag senast såg sommaren 1908, är enligt uppgift numera försvunnen
eller avlivad.
Det bedrövliga öde de kvarlevande i södra och mellersta Sverige häckande
havsörnarna synas ha att vänta uppkallar till alldeles särskilda åtgärder, om ej
denna örnstam till sist skall gå under. En verksam sådan åtgärd är tvivelsutan
fridlysningen av området för deras häckplats. Att det ej är fullt effektivt
måste beklagas, men i väntan på havsörnarnas fullständiga fridlysning under
häckningstiden från allt slags ofredande är det det verksammaste. Ett örnrevir
är en respekterad domän, där ej andra örnar ha lust att inkräkta, något som
delvis kan förklara svårigheten för makan att skaffa en ny make.
Havsörnens öde i Vänern ådagalägger i varje fall, hur ömtålig en örns
äktenskapsförhållanden kunna vara och hur svårersättlig förlusten av ena
kontrahenten. Individen hos dessa stolta fåglar betyder med andra ord en verklig
förlust inte bara ur lokal synpunkt utan dess värre ur artbeståndets över huvud
och således för vår fauna i dess helhet. Man får hoppas, att fridlysningen skall
trygga det sista parets häckning på Kalvsund, den sista tillflyktsorten i
Vänern.
Tätt invid Kinnevikens östra strand, nära södra ändan av Kinnekulle, ligga
tvänne holmar, benämnda Östra och Västra Fågelön. Namnet, som torde givits av
holmarnas ägare, greve Gilbert Hamilton, svarar till det fågelliv, som utmärker
dem. Det värde de fått som häckningslokal är en följd av att viken eljest saknar
öar eller holmar.
Skärgårdsfaunan under häckningstiden blir därför i övrigt skäligen torftig. Det
enda undantaget utgör det lilla område, som är beläget här inne vid vikens östra
strand. Dessa holmar, sammanlagt upptagande en yta av blott 2 har, och några
andra, äro de enda, som avbryta den jämna och fattigt utbildade kustlinjen,
vilket likaledes förklarar, att artförteckningen inrymmer en så landsskygg
häckfågel som rödbenta snäppan.
Västra och Östra Fågelön erbjuda emellertid genom sin plana topografi och
jämförelsevis rika vegetation rätt olikartade boplatser för vattenfåglar.
Beträffande ytbeskaffenheten och växtligheten må följande korta antydningar
göras.
Berggrunden består icke trots Kinnekullestrandens omedelbara (300 m.) närhet på
någon del av sandsten eller annan sedimentär bergart, utan av starkt
söndervittrad gnejs. Större, i berget befintliga ojämnheter ge upphov åt
vattensamlingar, av vilka åtminstone en utmärker sig för hög starrvegetation (Carex
acuta) och bestånd av säv (Scirpus). Den bergiga stranden avbryter särskilt på
ett ställe av en sandig vik, på andra ställen av smärre bestånd av vass (Phragmites).
Uppe på holmarna är vegetationen för övrigt karaktäriserad av mera fragment av
fastlandsassociationer, än vad som brukar vara fallet på Vänerns smärre skär.
Tack vare förekomsten av de sumpiga partierna omväxla rikare gräsväxt med
starrbestånd jämte mykologiska element, varjämte naturligtvis det nakna berget
går i dagen. Då holmarna icke äga någon trädvegetation, faller deras rika
starrbestånd mest i ögonen, och förekomsten härav spelar en avgörande roll för
vissa av de häckande fåglarna.
Lotus corniculatus, Matrisaria inodora, Sagina nodosa, Lythrum saliearia,
Potentilla norvegica, Anthyllis vulneraria, Nasturtium palustre, Barbarea
stritta, Myosotis cæspitosa, Polygonum mite, Ranunculus flammula var. reptans,
Phalaris arundinacea, Carex acuta, Phragmites, Scirpus lacustris, Agrostis sp.
Den omväxlande fördelningen av olika terräng har även bidragit till att
sammanföra olika fågelarter på denna begränsade plats. Mellan holmarna finnes
ett tätare bestånd av Phragmites. Östra Fågelön är något högre än den västra;
den senare höjde sig i medeltal omkring en meter över sommarens låga
vattenstånd. Under Vänerns lågvattensperioder bliva holmarna gynnsammast som
häckningsort för olika vattenfåglar.
Under juni och juli månader 1922 häckade och uppehöllo sig på Västra och Östra
Fågelön följande fåglar:
Skrattmås (Larus ridibundus), 7-10 par med ägg och ungar; fiskmås (L canus),
omkring 100 par med ägg och ungar; fisktärna (Sterna hirundo), ett mindre men ej
obetydligt antal häckande par med ägg och ungar; småskrake (Mergus serrator),
kläckta ägg, sex fåglar lämnade ena holmen; gräsand (Anas boschas), hona,
ungarna anträffades ej; rödbena (Totanus calidris), ett par, rede i starren,
ungar kläckta; mindre strandpipare (Charadrius minor), ett par, bo med 4 ägg;
drillsnäppa (Actitis hypoleucos), tvänne par med ungar; sädesärla (Motacilla
alba), två par med ungar.
Då skrattmåsarnas enda häckplats i Vänern utgöres av ett litet område av Västra
Fågelön, har ingen annan holme i Vänern den sammansättning, man finner här. Det
må dessutom framhållas, att Vänerns utanför Kinneviken belägna skärgårdar ha
mycket olika lokaler för de skilda arterna att häcka på, varför - om man
undantar ett område av Luröskärgården - artförteckning, även om skrattmåsarna
frånses, icke blir så omväxlande på ett och samma område.
Bristen på häckningslokaler förklarar den rika kolonibildningen på dessa två
skär. Bland de enstaka må rödbenan särskilt framhållas, vars bo och ungar aldrig
förr anträffats så långt från hennes egentliga hemvist.
Vad skrattmåsen angår står fågelns uppträdande i samband med att dessa måsars
förutvarande häckningsort i Skaraborgs län, nämligen Hornborgasjön, förstörts
genom sänkningen. Första gången jag fann dem häcka på västra holmen var nämligen
år 1916, sedan verkningarna av Hornborgasjöns sänkning gjorde sig effektivt
gällande. Den 7 augusti i sommar (1922) såg jag säkerligen samtliga ungfåglar av
skrattmåsen, som kläckts på västra holmen, samlade i en flock för sig själva, 37
till antalet. De hade då lämnat holmarna och uppehöllo sig på sandstranden i
Kinnevikens inre ungefär en halv mil från kläckningsorten. i Till skrattmåsarnas
historia i Vänern må blott ytterligare fogas, att fågeln redan sommaren 1899
fanns utanför Leckö slott, där jag då (17/6) uppmärksammade den första häckning,
som veterligen ägt rum i sjön. Ett enda par har senare anträffats häckande vid
Dal, men liksom häckningen vid Leckö var den endast av tillfällig natur.
Deras värde som de enda lämpliga häckningsskären i denna trakt av Vänern och
deras ovedersägliga intresse ur ren ornitologisk synpunkt motivera det
fullständiga skydd de nu torde erhålla.
en gammal offerlund på Västgötabygden.
Äfven ett naturminne, jämte »Hinderas Öar» värdt att bevaras som nationalpark.
Rudolf Söderberg
Ingenstädes ge diabasbranterna och kalkstensskikten i våra lagrade berg ett mer dominerande drag åt landskapet än i norra Västergötland. De stora geografiska linjer, som här forma jordytans anlete, nämligen slättbygdens och Västgötabergens, förläna naturen en så stark och självständig karaktär, att det individuellt särställde i fråga om landskapstyper endast framträder i lika utpräglad grad i Skåne och Norrland.
Den som söker märkliga landformer eller mäktigt danade ytformationer skall
därför finna dem båda förenade på ett mycket egendomligt och stämningsrike sätt
på den s.k. Västgötabygden.
Denna del af landskapet sammanknyter dessutom ofta genom sina många
fornhistoriska minnen uppfattningen af naturen med tanken på människorna själfva.
Minnen af gammal kultur och gammal natur äro närmade till hvarandra äfven i
yttre mening. Hela Falbygden är på en gång ett väldigt graffält från jordens och
från människans forntid. Bergens kalkstenskummel resa sig mot samma horisont,
som aftecknar den brutna konturen af gånggrifternas gamla grafhällar.
Den mjuka, svängda, man vore frestad säga, stiliserade formen framträder
däremot i istidens bildningar, i åsarna och rand- och ändmoränerna, hvilka ge
själfva slätten omväxling och kanske på inget annat ställe i vårt aflånga land
uppträda i så skiftande och intressant gestalt som här.
Märkligast bland sistnämnda slag af landformer äro de s.k. fennoskandiska
ändmoränerna, Nordens väldigaste ändmoränstråk.
Sin geologiskt största betydelse ha dessa bildningar fått därigenom att de utmärka början af det skede i vår post-glaciala tidräkning, som benämnts det finiglaciala.
Mest markeradt framträder detta moränstråk på svensk botten i den böjda
åsrygg, som lagt sig på tvären öfver Kållandhalfön mellan Kinneviken och
Dalbosjön. Genom en räcka af fem små, med löfvegetation rikt skrudade holmar
skjuter den tre kvarts mil ut i sjön. Den sista och yttersta holmen kallas
Hinden (eller Femteö), och bakom sig har den de fyra Killingarna. Midt emot på
Dalslandskusten stiger samma sträckning åter upp ur hafvet, och där heter den
Hjorten. Namnen förråda således det naturliga sambandet.
De båda utsprången stå midt emot hvarandra. Hjortens udde går vackert och
varligt i sjön, men Hinden springer ända ut till djupet, så att bränningen ryter
om den. Hela raden af holmar följa tätt efter på en hög undervattensrefvel, och
alla gå de på längden. Det är rygg efter rygg ända in till åsbranten. Stora,
frisköljda block garnera dem på sidorna. Där de långa vågbrotten spolat in,
höjer sig en naken strandterrass af flygsand.
Dessa små, smala, sammanlänkade öar, som stundom t.o.m. ligga landfasta vid
lågvatten, flyta på afstånd ihop till en smäcker, grönskande udde. Ostörde
sjunga sylviorna sina visor i de lummiga snåren, och på stränderna kläcka
strandskatan och sandrullingen. Sällan sätter en människa spår i den lösa
marken. Dit kommer väl någon gång en fiskare i sin julle, men ingen ger sig
någonsin ut att vandra denna sanddjupa stråt. Hur mycket uddens röda
smultronbackar än månde locka, såge man sig snart nödgad att vända om. Den äger
hvarken det säkra landfäste eller den fasta afpassade form, som utmärker ett
verkligt näs eller en udde.
Det raka och regelbundna gör därigenom ett ännu egendomligare intryck. Man är icke van att möta det i naturen. Man finner det mycket förklarligt, att allmogen, som lätt nog ser det ovanliga, sökt sin egen tydning.
I Dalsland, berättas det, fanns det en gång en jätte, som kallade sig
Hjorten. Man kunde ibland höra, hur han ropade öfver sjön på sin käring, som
bodde midt emot i Kinnekulle.
Jätten och trollet ville råka hvarandra, och så beslöto de att bygga en bro
öfver Dalbosjön. Jätten började från sin sida och trollet från sin. De rullade
ut stenar i vattnet och kastade grus och sand därpå.
Men Sjöråt, som lefde på Dalbosjöns botten, tog illa vid sig, då det såg så
mycket land ösas i vattnet. Det lät sjön gå hög och slog sönder den väldiga bron
bit för bit, allt efter som den reste sig.
Jätten och trollet släpade och sleto i många och långa år, men kunde aldrig få
sin bro färdig. Och det gick, som det ofta går. De ledsnade båda på bygget.
Men ännu i dag kan man se stenarna, med hvilka de fyllde brokaren. Och längst ut
ligger på kvar sin sida om sjön de båda niporna, som nu bära deras namn.
Där den halfannan mil långa åssträckningen löper ut åt motsatta hållet, i
närheten af Lidköping, har den på södersidan några vackra löfängar. Märklig är
en af dem. Den täcker sluttningen af en hög kulle, som här ökar ut åsens höjd
och stupar ner i ett alkärr.
Denna plats har varit allmogen kär sedan hedenhös. Från krönet har man utsikt
öfver Vänern och Kinneviken med Kinnekulles pyramid i bakgrunden. Inåt
slättlandet öppnar sig den odlade bygden, och »man räknar ända till 40 kyrkor»,
som det gärna heter.
Närmast är det dock den synnerligen lummiga och högväxta löfhagen eller kanske
de förr sällsynt saftiga och inbjudande tiderna, som ,lockat människorna till
sig. Åskrönet bygges upp af fin sand, hvilken en gång på ett utsökt mjukt och
känsligt sätt afrundade de gröna sluttningarna.
Stora landsvägen stryker emellertid förbi och följer kullens brant på höger
hand. Den har varit ödesdiger nog för de vackra örtbackarna. Nu har grustäkten
vållat svåra skärningar i dem, och på östra sidan ser man dem icke i sitt
ursprungliga skick. Men kommer man blott där förbi och följer stigen, som kröker
om dem, står man strax vid en lång, glidande backe, som för ner i en undangömd
däld. Förändringen blir plötslig. Här förlorar stigen sig i en yppig snårskog,
tät som en djungel. Den höga, branta södersluttningen beskuggas af alla ekarnas
kronor, och ur marken porla tvenne kristallklara källor fram. Platsen har fått
det betecknande namnet »Lunnelid» (lundernas lid).
I botaniskt hänseende gör den skäl för benämningen naturminne främst tack
vare den utomordentligt rika och högvuxna buskvegetation af hassel, som under
ekarnas löfhvalf betäcker hela sluttningen och som icke torde uppnå denna täthet
och höjd någonstädes i västra Sverige, knappast ens på Kinnekulle.
Till följd af den starkt beskuggade marken är örtfloran dock icke märkvärdig,
och med undantag af vätterosen (Lathrea squamaria), som skjuter upp ur de
vissnade bladhögarna, är det hufvudsakligast vårens allbekanta blommor,
enkannerligen blåsippan och gullvifvan, som trifvas här.
Det säger sig själft, att af fåglar är det löfängarnas sångare, den gulbröstade (Hippolais) bland dem, samt spettarna (brokspetten, gröngölingen) och göktytan, som framför andra gjort sig hemmastadda i de vilda löfhulten.
För ortsbefolkningen vidt och bredt har denna plats så långt man känner
tillbaka varit en vallfartsort under pingsthelgen. Detta kulturellt intressanta
förhållande har gifvit den uppskattade bygdeskildraren, prosten Claes
Ljungström, anledning att i sin år 1871 utgifna beskrifning öfver Kinnefjärdings
och Kållands härader yttra sig på följande sätt:
»En folksed finnes i Råda kvar, troligen från ganska gammal tid, och må här
omnämnas. Söder om Råda kyrka är en jämn plan, som nu af grustäkt delvis är
förstörd. Härifrån är en brant lid nedåt en dal, och vid slutet af liden är en
utmärkt god källa. Denna plats kallas 'Lunnelid', och hit samlades förr och ännu
årligen samlas Annandag Pingst folk snart sagdt af alla stånd och åldrar, hvilka
förlusta sig på bästa sätt med lekar och dans samt dricka vatten ur källan. Är
väderleken gynnsam, kan man här räkna samlade mer än tusen personer, som på
detta sätt hälsa våren och sommaren välkomna. Källan är troligen en gammal
offerkälla, som gifvit anledning till ifrågavarande besök.»
[August Rudberg säger dessutom i sin uppsats "Offerkällor i Västergötland"
(Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1893): "Offrandet i denna i källa
kan sålunda lyckas halva något samband med det gamla och utmed Vänerns
Västgötastrand ännu ej alldeles bortglömda bruket af 'pingstvallan"].
Härtill kan fogas, att ännu för omkring 20 år sedan funnos vissa gamla bruk
kvar. Bland annat var det sed, att var man skulle gå klädd i en s.k. »lunnelidkäpp»,
en pilgrimsstaf, som skurits bland hasselsnårens vidjor, och som sirades på
öfligt sätt af säljaren. Barken afskalades i två tumsbreda, spiralgående remsor
och den ena fåran färgades röd af saften af tuggad albark. Kvinnorna plockade
blommor på örtbackarna och bundo buketter. På midsommardagen kastade man blommor
i den ena af de båda källor, som springa fram i åssluttningen och som därför
kallades Midsommarkällan. I den andra har man funnit gamla kopparmynt, hvaraf
det vill synas, som om seden att här offra går tillbaka till den tiden, då
gudarna kunde blidkas genom dylika handlingar.
Nu till dags har allt detta försvunnit eller öfvergått i tarfligare former, där
dragspelet har sin roll. Den traditionella betydelsen synes t.o.m. vara
bortglömd af andra än de gamla, som bo på trakten.
Så har till sist, som klart är, utnyttjandet af platsens ekonomiska mindervärdes
satts ifråga. Dess bättre har ödet velat, att Lunnelid förblifvit en under
kyrkoherdebostället lydande utmark, hvarigenom den hittills skyddats mot
ödeläggelse. En sådan har upprepade gånger hotat den. Så t.ex. väcktes för några
år sedan förslag om att ånyo använda sanden för vägarnas grustäkt, hvarigenom
hela löfängens bestånd skulle förstörts. Tillstånd har också begärts att få
hugga hasselbuskarnas vidjor för korgflätning. Genom prosten A. Lundgrens
omtänksamma ansträngningar har detta kunnat förhindras bl.a. på så sätt, att
kullens krön invigts till kyrkogård. Löfängens och lidens södra sluttningar äro
däremot fullständigt bevarade och röna intet inflytande af de förändringar, som
drabbat åsbrantens östra delar.
Förslaget att afsätta denna plats till en mindre nationalpark har omfattats med största intresse af den nuvarande innehafvaren. Efter det ofvan sagda torde det icke behöfva ytterligare betonas, att en sådan åtgärd ur flera synpunkter här är synnerligen önskvärd och värdefull, då därmed ett både kulturellt och naturvetenskapligt intressant naturminne blir effektivt skyddadt och bevaradt och en dylik park ej förut finnes i Västergötland. I samband härmed må det äfven framhållas, att de ofvan omtalade »Hindens öar» äro förtjänta att vinnas för samma syfte. Såsom ett egendomligt formadt öparti af den yttre finiglaciala ändmoränen äro dessa vackra holmar väl värda att upptagas bland vårt lands skyddade naturminnen.
