Tåkern         

Fågeldagar på Tåkern

Året innan naturskyddsintressena i vårt land fick fast mark under fötterna genom riksdagsbeslut, hade en liten stab vetenskapsmän förlagt sitt sommararbete till Tåkern för undersökningar av sjöns växt- och djurliv. Sjön hade nyss varit föremål för debatt på grund av frågan om sänkning. Vi ville nu - undertecknad hade fått fågelvärlden på sin lott - angripa den i fredligare avsikter, och det är från dessa dagar, medan sjöns rykte trängde till allt vidare kretsar, jag tänker uppliva några minnen.

Tåkern med Lindön. Efter akvarell av förf.

Min bostad tog jag i mor Malins stuga. Ingen annan hade kommit vattnet med sin säv och sitt fågelstim så nära som denna. Den hade också "traditionen" för sig, ej minst på grund av den gästfria gummans förmåga att hålla fint och pyntat. Främmande kunde hon av gammalt vara säker om var vår eller sommar. Man blev också mottagen med jubel, när man trädde in. Genom det öppna fönstret kom fågelljuden inströmmande, skrockande, gnisslande, bräkande läten, omväxlande med sångtoner, som fängslade genom sin sällsamma rytm och skärpa.

Det främmande lockar ju alltid, och här blev man lockad ut både bittida och sent. Helst blev man det en sommarmorgon, väckt av dessa röster ute från sjön. Gryningens blekgula sken fyllde rummet, men bakom rutan stod ännu dimman som en vägg, döljande de blåa glimtarna av sjön. Så bröt de första strålarna igenom, dimflaken tågade i flock bort över vassen - detta kallar folket "tågan", varav namnet Tåkern är härlett - och sjöns vattenspegel trädde fram i all sin glans. Det var några ögonblicks verk att komma i kläderna, fatta bössan och kikaren, hoppa i ekstocken, som låg strax invid stugknuten, och sticka ut.

Tåkern

Vissa av vassens fåglar äro företrädesvis i rörelse om vår och sommarnätterna, andra tyckes bli som berusade av soluppgången, andra åter lämna sina hemvist först efter dagtändning.
Att följa deras stämmor under dygnets olika timmar, höra dem stiga och falla, somliga för att slutligen dö bort och tystna, andra för att öka i styrka och blandas med nya, är ett nöje, som gör en fågelsjö till en av de värdefullaste glädjekällor naturen har till förfogande för dem som kan njuta härav. Först upphör vattenrallens rullande strupljud, därpå sumphönans skarpa, avklippta vissling. Nattens flitiga sångare, rör- och sävsångarna, synas dock älska soluppgången mest. De jubla och sjunga nu värre än någonsin, höja sig ibland drillande ett stycke upp i luften, sänka sig på utbredda vingar och slå så åter ner på en vasstängel. Snart stämmer sävsparven in med en anspråkslösare låt och tätt över vassen ila flockar av kvittrande svalor med hälsning från människoboningarna, där röken ej ännu börjat stiga ur skorstenen. Ur sävens mörkaste skrymslen komma ock andra ljud än sångens. Sothönsen gnälla, doppingarna ropa, änder av olika slag plaska och snattra och lyfta framför ekstocken för att snart slå ned igen på det solskimrande vattnet. Så börjar ett och annat ljud tränga fram även från de sumpiga stränderna, storspovens, vipans och strandpiparens lockrop.

Nu har solen givit form och färg åt det, som dimman gjorde grått och formlöst. Vassbältena breda överallt sina gröna skogar kring Tåkerns stränder. Utanför ligger den blå spegeln, över vilken säven (Scirpus) här och där höjer en knippa stela, mörka stänglar. Längre ut möter blicken en större ö, som björkarna klätt i ljusgrönt. I väster reser sig Omberg, men åt alla andra håll ser man skogen omrama Tåkerns grönskande vatten. Länge behöver man icke färdas, förrän fåglarnas bon fängsla uppmärksamheten. Sothönsens och doppingarnas reden skymta överallt i vassen. Från en starrtuva lyfter plötsligt en and under bräkande snatter. Här har hon sina 10 grågröna ägg, kantade med en rik dunkrans. Hon är kanske Tåkerns mest karaktäristiska fågel, den man nog kan få se litet varstädes numera, men ingenstans så allmän som i denna sjö. Hon spelar därför just här en roll, som knappast någon annan gör henne stridig, knölsvanen undantagen. Hennes livlighet och öppna framträdande bidra i hög grad härtill. Biologiskt sett är hon ävenledes att räkna bland de fåglar, vars studium erbjuda mycket av intresse. Henne ägnade jag därför all den uppmärksamhet hon kunde begära.

För att ge en föreställning om hennes talrikhet, må några dagboksanteckningar anföras. Under en färd från Säby i östra delen av sjön längs stranden åt Källstad sågs 53 hannar i gräset vid förstnämnda plats, snart lyfte smärre sällskap ute från vattnet; vid den s.k. Tovören låg 13 hannar, längre bort 85 stycken, vid den ovannämnda ön, Lindön, fanns flockar på 6, 8, 10 och 15 individer, på en gräsholme i närheten ett annat större sällskap, vid Hånger 5 honor och 9 hannar, slutligen vid Källstad 13 brunandhannar och 6 honor.
Det är rätt intressant att jämföra hennes forna förekomst i Tåkern med dessa uppgifter. Under 1860-talet eller inpå 1870-talet skall hon ej ha funnits här. Hon förekom dock i Östergötland, t.ex. vid Laxfjärden. Troligen häckade därför något par även i Tåkern, ehuru hon nu var en av sjöns sällsyntaste fåglar. Redan på 1870-talet började hon emellertid bliva allmän i sjön. Sommaren 1899 uppträdde hon talrikare än någonsin, vilket sattes i samband med hennes fridlysning under häckningstiden (se Sv. Jägarförbunds tidskrift 1901). Alltsedan dess har hennes antal varit större än någon annan andarts i denna sjö, åtminstone under häckningstiden.

Ingen av Tåkerns simfåglar har heller att upptaga kampen om honan under ogynnsammare proportionsförhållanden än brunandhannarna. Leken, om den så kan kallas, är ej utmärkt av någon särskild flygprestation sådan som viggens, hennes släktings. Men det är ändå en sällsam levnadslust hannarna utveckla, när de slåss om den utkorade. Missförhållandet mellan antalet hannar och honor är enastående. Man ser ofta en hona omgiven av 8-11 hannar, stundom äro de många fler. Brunanden är likväl ej någon stridslysten fågel. Det är fastmer hennes snabba rörelser, hennes kvickhet på vingen och ivriga bevakande av sina rättigheter gentemot rivalerna, som ger den leken dess livfulla prägel. Och så den eldiga brunröda färg hannarna bära på huvud och hals, vilken starkt kontrasterar mot dräktens i övrigt på bröstet svarta, på rygg och buk ljusgråa teckning.
Ge vi oss nu ut på öppet vatten, skall det snart varsnas vad slags sjö Tåkern är. Fågelliv i så förrättad form som man kan få se här ute, om man passar rätta tillfället (alltså ingalunda alltid!), uppvisar ingen annan sjö. Det är mest anddrakar av skilda slag, alla i praktdräkt. Tack vare dessa bjärta färger kan ett vant öga omsider genom ett och annat signalement i den brokiga färgskalan namnge bärarna av detsamma.
Här härskar ögonfröjd! Ty det är en obeskrivlig njutning att stå i ekstocken med kikaren för ögat och låta andflockarna passera revy. Där tar den närmaste flocken flykt, långt från ekstocken, minst 3-4 bösshåll. De häftiga vingrörelserna äro brunandens. Det brusar ånyo, ännu en flock till väders! Det är gräsanddrakarna, strålande vackra i sin metallskimrande fjäderskrud. Åter ett smatter av vingar och åter ett brokigt virrvarr av fågelkroppar i luften. Några bläsänder skymta fram med de stora, vita vingfälten och bläsen i pannor. Så komma de svart- och vitbrokiga kniporna med visslande flykt och en och annan vigg med tofsen i nacken. Och bland de kringsvärmande flockarna ila små krick- och årtänder fram och åter, tävlande i färgprakt med de bjärtaste bland änderna, överträffande dem i flyktens snabbhet. En och annan skedandhane blänker fram i den rörliga massan i en lysande vit fjäderdräkt, prydd med en brun gördel om bröstet.

Gamla Tåkern 1935-10-28 Foto Rudolf Söderberg

Söker man anledningen till att dessa fågelflockar kunna vistas hela dygnet om ute på sjön, skall man snart ha funnit den. Hela Tåkern är ett upplagsmagasin av vattenväxter och näringsämnen. Den storväxta algen Chara hispida täcker bottnen och når genom det obetydliga djupet ofta upp till ytan mitt ute i sjön. I dessa undervattensängar är det gott om allsköns kryp, som tåkernsfiskaren menat, när han kallat algmassorna "lusabuskar". Men även de betydliga natebestånden, som fylla ut andra ställen av sjöbottnen, lämna en för andfåglarna viktig vegetarisk ingrediens till kosthållet.
Vi ha närmat oss en liten starrbeväxt holme, som vassen dolt och tagit i sitt hägn. Över platsen ha fisktärnorna samlat sig och skrika i korus. Det är äggen det gäller, som de lagt i gräset. En tät vassrugge i närheten ha skrattmåsarna utvalt till boplats. Är deras kacklande skratt en föga behaglig musik för örat ger i stället fågelns eleganta utseende ersättning åt ögat. Det bruna huvudet bildar en smakfull motsättning till bröstets rosenskiftande vithet och den askblå manteln. Sina bon ha måsarna byggt på gamla vassknippen, där de två eller tre bruna, svartfläckiga äggen ligga.
På vissa ställen mötas sjö och strand utan några döljande vassbälten. Endast starrens tuvor stå som en förmedlande länk mellan land och vatten. En sådan provbit av Tåkerns s.k. gallstrand måste vi se. Den är vadarnas utkorade häckplats. Envisare skriker ingen varelse ut sina bekymmer än tofsviporna, och av dem kan man därför snart få sitt lystmäte. Icke så av de näpna kärrsnäpporna. Med en drillande vissling lämna de sina bon i starrtuvorna och promenera framför vandrarens fötter under ett förtjusande småprat för att söka locka honom bort från det farliga grannskapet till deras hem.
Ett tiotal fåglar stå i trupp längre upp på stranden, skyldrande med sina långa näbbar och sköldar likt soldater. De bära olika utstyrda bröstharnesk, än ljusa, än mörka, och på hjässan plymer av annan färg. Detta karaktäriserar dem. Det är brushanar. De ha slutat sina kämpaspel, men nästa morgongryning skall stridshandsken åter kastas och kampen börja på nytt, en tjusande bild av vårens jäsande liv och oro.
Till den sumpiga marken gränsar ett torrt stenfyllt litet ölandsalvar, Tåkerns egentliga "gallstrand". Här hålla strandpiparna till, både den större och mindre arten. en enkelbeckasin har kanske också blivit varskodd av deras klagande lockrop och skjuter upp i sicksackflykt för att strax kasta sig ner med utbredda, darrande stjärtpennor, så att det dova, gnäggande ljudet därav fyller luften för några ögonblick.
Dagen har skridit fram mot middagstid och ett visst lugn lägrat sig över sjön. Då, om ej förr, brukar vattnet lysas upp borta vid västerns gröna vassen av en lång, vit bård. Det är svanarna. Omärkligt ha de kommit fram ur vassarnas gömslen och slutit sig ihop i kedja. Likt en flottilj av seglare glida de utåt utan tecken till oro, tills vi äro något hundratal meter nära. Då sträcka de halsarna, slå ut de stora vingarna, springa ett stycke på vattnet och lyfta sig slutligen med gunganda flykt under långt hörbara vingslag upp i luften.
Knölsvanen är Tåkerns stolthet och prydnad. Så har det dock ingalunda alltid varit. Före 1840-talet eller för omkring hundra år sedan fanns den icke här. Sjön sänktes under nyssnämnda årtionde och en tid härefter fick den mottaga de första häckande svanarna. År 1893 såg Engholm i juni månad 33 fåglar; 1896 räknade han 144 stycken. Endast få bland dem fortplantade sig emellertid. År 1899 uppgick svanflocken till 70 fåglar. Boen voro nu många. Men befolkningens osed att infånga ungarna för avyttring till dem, som önskade svanor i parker och trädgårdar, gjorde, att nu endast ett mindre antal, kanske ej en enda unge, lyckades rädda sig. Det största antal fåglar jag såg samlat, var 370. De flesta av dessa voro dock yngre fåglar med bruna fläckar i den vita dräkten. Men även den stora helvita flocken utgjordes tvivelsutan av till största delen icke häckande fåglar. Det skall emellertid framhållas, att föreställningen, att häckande fåglar ej blanda sig med icke häckande, är oriktig. Jag har många gånger sett ur vassen utsimmande fåglar, som gått av boet, förena sig med den endast sommarhäckande skaran, varför det är omöjligt att säkert avgöra, hur många som ej kläcka i sjön.
När andjakten börjat, visa sig svanarna alltid mycket skyggare än under häckningstiden. Nu flyga de ofta i stora skaror till Vättern, där de äro bättre fredade. Sorgligt att säga hände det varje år på den tiden jag besökte eller vistades i Tåkern, att svanen jagades av allmogeskyttar för vettar. Både fjädern och köttet fann användning. Det senare nersaltades eller fick vandra till ortens korvfabriker, ett näringsfång, som lyckligtvis numer stävjats.
Eljest är det naturligtvis andjakten, som mest bedrives. Det är ej något uppbyggligt skådespel att bevittna den heller. Brunanden skjutes eller sköts förr även för vättar. Vad gräsandskyttet angår samlas "jägare" från när och fjärran, när dagen är inne, och i kedjor på 4 à 5 båtlag färdas man genom vassarna. Sedan skyttar utposterats vid någon öppen ränna eller glänta, sätter kedjan sig igång mot dessa platser under skrik, tjut, visslingar och annat oväsen, och varje and, som råkar lyfta eller visa sig på gläntan, får en svärm hagel efter sig. Skjutkonsten har nämligen bland dessa jägare sällan några märkesmän. Det hör till vanligheten, att en fågel bombarderas med en hop skott utan att ändå hamna på platsen. Utom tillfällighetsjägare deltaga hundar i dessa skräckjakter och göra dem än mindre tilltalande, enär de späda andungarna lättast falla offer för dem. Från östan och västan knallar det en sådan dag på Tåkern, då allt liv skrikes och skjutes ur vassarna. Den opartiske iakttagaren säger sig, att vad som först och främst borde företagas till skydd för våra fågelsjöars fågelliv vore en bannlysning av sådana jakter, som minst av allt äro berättigade i vår numera största och värdefullaste fågelsjö. Ofta bli för övrigt även andra fåglar än änder utsatta för denna skottväxling. Tåkerns liksom andra bytesrika sjöars fåglar äro nu överhuvud mycket skyggare än tidigare under året, vilket vad särskilt Tåkern angår, ger sig tillkänna i deras benägenhet att sky vassarnas närhet, men i stället uppsöka den fria vattenytan. En gång erfor jag t.ex. den skrämsel skottlossningen orsakat bland doppingarna. En fågel, som uppsökt vassen, dök upp i närheten av min båt. I samma ögonblick han fick syn på mig, tycktes en fullständig besinningslös skräck ha bemäktigat sig honom. I vanliga fall ligger doppingen stilla en stund på vattnet, innan han dyker, och iakttar fredsstöraren. Nu däremot rusade fågeln vettskrämd fram över vattnet och till sist rakt emot mig. Då han märkte, att han kommit mig närmare, tappade han alldeles fattningen och började snurra runt på vattenytan, varpå han äntligen fick sinnesnärvaro nog att dyka och försvinna.
Ju mer sommaren skrider framåt, desto mer förstoras fågelsvärmarna ute på Tåkerns vattenspegel. Mest utmärkande för detta fågelliv äro de stora flockarna brunandhannar, vilka dock i juli dragit sig tillbaka för ruggningen. Vid den s.k. Tovören räknade jag emellertid en dag i denna månad 1,000 hannar samlade. Sedan andjakten pågått en tid, är det gräsänderna, krickorna, årt- och skedänderna, som dominera. I augusti månad samla sig även sothönsen i ofantliga svärmar nära vassarna. Även vadarlivet kan sätta sin prägel på faunan här ute. Algbankarna uppsökas gärna av snäppor av olika slag. I oktober komma gässen och sångsvanorna, ofta i mycket stort antal, uppgående till tusentals fåglar.
Vid ett tillfälle då jag en oktobermorgon intagit min plats bakom en skärm, byggd för observationsändamål på en udde i Tåkern, bärande det lustiga namnet Kråkbröstet, hade jag en mycket brokig skara framför mig. I mån som skymningen skingrades, kunde jag urskilja de olika arterna. Utåt sjön märktes först det ena svarta flaket invid det andra, mest bläsänder och sothöns. Min uppmärksamhet fängslades dock inom kort helt och hållet av den livfulla tavla, som erbjöd sig närmast stranden. Det var viggar i smärre grupper, knipor, och som alltid brunänder. Kniporna voro de livligaste nu, dök oupphörligt, simmade än hit, än dit, klängde upp på stenarna, för att putsa sig, intagande roliga ställningar, ständigt i verksamhet och synbarligen vid bästa kurage. Annorlunda var det med brunänderna. Nästan varje fågel i den skara, som var lägrad framför mig, hade stoppat näbben i ryggfjädrarna och låg och flöt på vattnet som ett fjäderbylte. Även de flockar, som fällde, skyndade att intaga samma ställning. Alla låg vända mot vinden, men drev icke ur sitt läge, utan sam snarare upp mot vinden, varav det var tydligt, att de ej sov. Orsaken till deras slöhet var påtagligen den, att brunanden lider av kölden, ty som jag förut framhållit, är hon sommartiden en av sjöns livligaste fåglar. Hon är ej så härdig mot nordens bistra klimat som andra änder. Ibland lyfte en flock helt omotiverat och drog bort.
Nu var det dagsljus och en skarp morgonbris hade blåst upp. Jag satt som bäst i färd med att teckna, då jag plötsligt fick höra ett dånande uppflog ute från sjön. Snart märkte jag på vingrörelserna, att det var brunänder igen. Flocken kom rakt emot mig och slog i ett surrande vimmel ned på gläntan. Ånyo ett brusande flog, ännu en flock, som tar samma kurs som den förra och fäller bredvid. Antalet blev i en hast fördubblat, så att nu hade jag väl ett par tusental fåglar framför mig.
Kniporna och viggarna fortsatte sitt stim mitt bland de stillsamma brunänderna. Det låg dock en helt annan prägel över denna höstbild än över vårens av levnadslust sprittande fågelliv. Nu voro alla tysta, endast det sällan slumrande matbegäret gav denna tavla dess livlighet.

En oktoberdag vid Tåkern. Akvarell av förf.

Givetvis kunde jag här fått de bästa tillfällen till skott, ty fåglar sträckte ständigt förbi. Men ingen torde väl förebrå mig, därför att jag valde den passiva rollen och blev den stumme betraktaren och beundraren. När jag omsider gjorde uppbrott, hade åtskilliga timmar förgått och vinden för längesen ökat till en bitande nordanbris. Ett par knipor, som jag tog ner ur fågelbruset, när jag reste mig, var jämte nära bilder hela den synliga valutan av morgonens utflykt.
En beräkning med anspråk på blott summarisk tillförlitlighet över denna massförekomst av flyttande fåglar är tydligtvis svår om ej omöjlig att genomföra. De tiotusental, med vilka man måste räkna vid en uppskattning av vad som överhuvud låter sig överskådas eller beräknas, äro i varje fall tillräckliga för att visa den utomordentliga betydelse Tåkern har för vårt fågelliv i synnerhet sedan dess systersjö, Hornborgasjön, fullständigt förlorat sin ursprungliga karaktär. Tåkern ger oss nu det bästa vårt fågelliv kan bjuda på. En jägare skall måhända längst minnas den oförlikneliga synen av de färgrika andskarorna och svanarna, när de med brusande vingslag lyfta från vattnet och sträcka förbi med solljusets skimmer över sin fjäderskrud.

Ett jägar- och naturforskarlag i mor Malins stuga vid Tåkern.

Vi känner igen från vänster till höger konservator H Skoog (som finns med på en bild vid Hornborgasjön 1905), patron själv på Bosgårn i Hornborga Jesper Swedberg, Dr H Nyqvist, mor Malin i bakgrunden, Dr V A Engholm, och professorn L A Jägerskiöld från Göteborg

Hornborga Kultur har åtagit sig att gå igenom Rudolfs arkiv som anhöriga generöst deponerat vid Stifts och Lantbiblioteket i Skara och vi kommer att leta originalbilder och återkommer om detta senare.