En färd på Vänern 1899         

En färd på Vänern
Den 17,18,19 och 20 juni 1899
Gösta B
Sven Blomqvist

Kolla också under Minnen på ungdomssidan!

Det finns väl ingenting som är så tilldragande och hänryckande för en naturvän som en vacker skärgård. Här har han ju omväxlande land och vatten och i allmänhet ett rikt djurlif. Det finns ingen stund, då icke sinnet mottager nya och behagliga intryck och uppmärksamheten fängslas af hvad som omger en. Man njuter friheten i allra högsta grad och känner sig bunden hvarken till tid eller rum.

Det är då ej underligt, att man efter att flera månader ha fört ett innestängt lif och slutligen blifvit liksom löst från alla bojor, längtar ut till en dylik plats där man kan få lefva fri och oberörd af civilisationens alla plågoandar.
Det ställe som mer än alla andra, var mina önskningars mål var naturligtvis Kållands skärgård eller om möjligt Lurö och Värmlandsnäs.

En så djärv och storartad plan hade jag nog länge grubblat på, men då mina vapenbröder reste till krigstjänst och en tidigare färd till följd av ogynnsamma väderleksförhållanden måst afbrytas, var det föga hopp för mig, att jag denna sommar skulle få se denna efterlängtade plats.
Emellertid hade det lyckats mig att intressera en god vän, student och ägare af en ypperlig öppen segelbåt för företaget. Med tillräcklig proviant och diverse annat, som var behöfvligt för en fyra dagars vistelse i skär och kobbar skulle vi mötas Lördagen den 17 juni på eftermiddagen vid vår i ordningsställda farkost. Som jag några dagar förut inbjudit en kamrat Gösta B till deltagande i den tillämnade färden hade äfven han att då inställa sig. Kort före vår afresa sammanträffade jag helt apropå med en kamrat Sven Blomqvist och som han kände sig hågad att följa med blefvo vi ännu en man starkare.

Af skjutvapen medförde jag mitt 9 mm salongsgevär och Sven B sin enkelbössa med ett tiotal skott. För att föreviga denna, som vi vågade hoppas, angenäma färd hade Gösta B medfört en lånad ögonblickskamera. På Linges räkning skriver jag alla dryckesvaror i form av sockerdricka och öl.
Så väl rustade med filtar och rockar till skydd för köld och regn styrde vi med lefvnadsglatt mod ut på Kinnevikens lugna vatten. Eftermiddagen var strålande vacker och förutom några mörka molnväggar i söder, hvälfde himlen blå och skön öfver våra hufvuden. Efter vanligheten kunde ej en flock tärnor, slagit sig till ro på hamnarmen, låta oss oklandrade fara förbi, utan utgjöt sitt misshag öfver vårt besök genom sitt kända ”kriäää”
Uppmuntrade af deras hastiga och lifliga rörelser, då de svängde öfver vår båt, tyckte vi oss redan se med hvilken vrede de skulle mottaga oss, då vi beträdde deras granitbepansrade häckställen där borta i Vänerns skärgården.

Vi lämnade dem emellertid snart bakom oss och som vi kommo ut ur hamnen tillsatte vi vårt lilla segel ehuru brisen var ganska svag. Härefter redde vi åt oss så bekvämt som möjligt, delade en chokladkaka tände våra cigarrer. Språklådan var snart igång, och att vi kände oss glada till mods, behöfver jag nog ej säga. ”Kajsa” var oss dock ej just bevågen ; hon endast lekte lite sakta i seglet. Slutligen blefvo vi trötta på att sitta så och vagga för en nästan omärklig bris, varför seglet halades och årorna tillsattes. Vi fingo härigenom bättre fart och aflägsnade oss alltmer från fyren. Tärnor mötte oss då och då, och de gjorde en sväng kring vår båt för att tagq dess innehåll i närmare särskådande. En och annan mås flög äfven med långsamma vingslag förbi oss, för öfvrigt syntes ej några fåglar här ute. – Efter en stunds rodd ansågo vi brisen tillräcklig för att löna mödan med att sätta till segel igen och styrde kurs på den blånande udde, bakom hvilken Leckö slott döljer sig, Närmade oss nu alltmer den Kålländska kusten, Lidköping blef snart undanskymt för våra blickar, och konturerna af Kållands skog framträdde allt skarpare. Vå färd gick dock en fort.

Vinden mojnade åter av, och somnade nära nog kompassen runt, innan vi nåde Leckö. Då vi kommo till Ullersund måste därför årorna åter brukas. – På några skär vid stranden sågo måsar och tärnor, och samma holme, där ett par af oss under en tidigare resa tagit tärn och måsägg foro vi äfven förbi. Skrakar drogo tidt och ofta från skär till skär, medan en dopping tog kosan in i sundet – Solen började emellertid sänka sig allt djupare ned mot horisonten, och, dess sista strålar förgyllde slutligen skogstopparna i Kålland. Ännu återstod oss dock en bit och glada blefvo vi därför, när plötsligt en lätt krusning på vattnet tillkännagaf, att en god ”sunnan ” inom några ögonblick skulle nå oss. Nu var det att rappa på, och vår vän L visade sig vid detta tillfälle och såsom en påpasslig seglare. Innan brisen var hos oss hade vi seglen klara, och sköto nu god fart mot målet. Allt tydligare framträdde föremålen på uddarne därborta och om en stund döko några välbekanta holmar upp ur sjön. Det var de små öar, som vi förut döpt till ”Goda hoppets öar”. Då vi kommo fram till dessa framträdde slottet, belyst av kvällssolen sista flammor för våra blickar. Det tog sig ståtligt och vackert ut, där det låg och speglade sina tinnar i Vänern. Klockan var nu 11, vår färd hade alltså tagit den rundliga tiden af 6 timmar. För en medelmåttig vind kan man i vanliga fall tillryggalägga sträckan på tre timmar.

Oaktat det var så sent och skymningen insvepte oss i sin mystiska slöja, besluta vi att uppehålla oss en stund på dessa öar. Redan på afstånd hälsade nämligen en flock tärnor oss välkomna, och ett par måsar kretsade skrikande högt öfver holmarna. Vi hoppades därför här få göra vår första fångst och landstego på den yttersta af holmarna. Länge dröjde det ej, förrän en tärnkull hittades, snart ännu en och slutligen ett par till.
Några måsägg stod dock ej att finna ehuru vi letade öfverallt. Det lilla skäret var alldeles kalt, med undantag för en förkrympt tallruska, som växte på en bergsskreva, och några mosstofsar på krönet. Under tallen hade jag och ett par andra kamrater ett föregående år funnit ett gräsandbo, men nu fanns där intet. Det var ock nu för långt fram på sommaren, för att finna dylika ägg, ty först sedan andmamman kläckt ut sina ungar och lämnat skäret, är tiden inne för tärnor och måsar att öfvertaga detsamma för samma ändamål.
Här blef alltså äfven denna gång vårt första byte taget, och därmed hävdade platsen sitt gamla namn ”Goda hoppets ö”. –Bland fåglarna som ilsket skränade omkring oss tilldrog sig särskilt ett par min uppmärksamhet. Detta var tvenne skrattmåsar, som med sina bruna hufvuden lätt skildes från sina andra kamrater.
De flögo fram och åter öfver oss och jag blef synnerligen intresserad för våra holmar då jag antog att de måste ha sitt bo på några af dem.

Sen vår första landplats nu var genomletad flyttade vi oss till en annan holme. – Denna hade en ypperligare vegetation än den första haft. Här växte ljung och små träd, men några bon fanns ej, huru mycket jag än sökte efter skrattmåsägg. Lämningar efter gräsandbo, i form af dun, sågo vi nog, men det var dock det enda, som kunde upptäckas. Vi rodde härpå till ännu en liten ö, något större än de andra, men där var ännu ödsligare - Skrattmåsboet stod alltså ej att finna, om möjligen dessa fåglar skulle ha häckat här. – Det var nu tämligen mörkt, ty klockan närmade sig halv tolv. Vi kommo därför öfverens om att ro iland vid Leckö och hos vakten söka natthärbärge. Det var en särdeles vacker afton. Månen började sitt gyllene klot öfver Kinnekulle, som svagt varslades i den stilla skymmande sommarkvällen. I vackra reflexer återkastade vattnet dess strålar och fyren på ”Kullen” blänkte som en stjärna. Slottets fantastiska salar liksom upplystes och tedde sig som ödsliga spökliknande boningsrum för andar och andra mörkrets mystiska väsen – Vi gingo snart förbi den dystra byggnaden och sade därmed farväl till tärnorna och måsarna, som började slå sig till ro på sina plundrade häckplatser. Deras musik nådde ännu våra öron, och vi och de voro de enda, som afbröto den högtidliga tystnaden. – Då vi slutligen landade vid en brygga, var allt försänkt i slummer. – Vi stodo en stund stilla och betraktade den stämningsfulla tavlan, i hvilka vi voro de enda lefvande.

Därpå gingo vi upp på gården som gränsade ända till sjöstranden och fram till boningshuset är vi trodde oss kunna få tak öfver hufvudet. Vi knackade på, men inte svar. En stund stodo vi rådlösa, ty väcka husets innevånare ville vi ej. Då föllo våra blickar med ens på ett uthus. Vi begåvo oss dit i hopp att kunna slippa in, men våra bemödanden att söka öppna dörren gäckades. Vår vän L började knota och önskade sig hem igen, och för min del blef jag ledsen öfver, att ej åtminstone åt honom kunna skaffa tak öfver huvudet, då han ej var van att ligga under bar himmel som nu syntes bli vår lott. Själf, och där instämde äfven min andra kamrat, tyckte jag att ett bivackerande under bar himmel ej medförde några obehagligheter, utan snarare tvärtom.
Vi tröstade vår modstulne vän efter bästa förmåga och gingo tillbaka till vår båt.
Hon drogs nu upp på land och fastgjordes, så att ej sjön, om storm skulle inträffa, kunde få fäste i honom. Korgar segel, filtar, bössor allt var redan i land, det återstod endast att söka en lämplig plats i lä till härbärge öfver natten. Att detta skulle bli ute voro vi ense om men ar ej lätt att afgöra.
Jag gjorde en rond kring gården för att söka efter ett passande buskage som kunde erbjuda någorlunda skydd, om blåst och regn skulle komma. Något sådant stod dock ej att finna, ehuru under den bro som leder öfver det breda djupa dike vilken förr var fyllt av vatten så att Leckö slott liksom kom att ligga på en liten ö i värsta fall kunde blifva en tämligen god liggplats.

Emellertid fortsatte jag mina undersökningar och kom slutligen fram till slottet. Här erbjöds en plats i lä vid en av murarna och då ingen bättre stod att finna meddelade jag mina kamrater min åsikt, att taga denna till härbärge.
Förslaget antogs och vi skyndade att forsla våra saker till stället. Af segel gjordes hufvudkudde på några trädrötter, filtarna breddes ut, och vi hade en ypperlig bräda att vila på.
Sedan detta var undanstökat öppnade vi våra matsäckskorgar och inmundigade en god del af deras innehåll. Det var under ovanliga omständigheter vi denna afton intogo vår kvällsvard. Det var endast månen som fick skåda vårt anspråkslösa läger, ty fladdermössen, som svävade omkring oss, kunde ej se oss. Men vi njöto liksom de av det fria obundna naturlifvet här ute, där vågornas brus vindens sång så väl harmoniserade med naturens stillhet. När våra hungriga magar blifvit tillfredsställda, och korgar och laster gömda invid muren bonade vi om oss våra filtar och kröpo med cigarrerna i munnen tillsammans på vår hårda bädd. Länge lågo vi så och pratade under det myggen höllo oss vakna, men då cigarrerna voro slut träddes filtarna över huvudet för att afhålla myggen, och hvar och en af oss sökte slumra för att stärkt och utvilade kunna möta den stundande dagens strapatser.
Emellertid var det svårt att få en blund i ögonen ty tankarna upptogos av många okända saker. Det gamla slottet som dystert höjde sig öfver oss, var ej minst ägnat att med alla sina minnen imponera på sinnet. Och planer och fantasier för färden gjorde också sitt till att afhålla från sömn. Lyssnande till sjöns sakta skvalpande mot stranden, och vindens lek med löfven i träden öfver mig samt flera olika insekters surr runt om mig., föll jag slutligen i ett lätt slummer. En timme förflöt väl så och då jag åter vaknade och kröp fram ur min filt, mottogs jag af en skarp stormliknande vind. Den låg rakt på oss, och var således nordlig.

Sjöns brusande nådde mina öron och jag såg snart att vi för denna ogynnsamma vind måste ligga stilla kanske hela dagen. Klockan var 3, och ännu kastade månen sina svaga strålar ned på oss. Jag meddelade mina kamrater den föga glädjande nyheten, men tillade äfven att af molnens beskaffenhet något regn åtminstone ej var att vänta. De lågo ännu hopkrafsade i sina filtar, då jag efter min lilla rekognoseringsfärd återkom till vårt läger. Jag passade därför på att taga af dem med kameran just då de ämnade gå upp, och detta blev vår första plåt under färden. Ingen hade sovit, och däri hade nog både ovanan att ligga ute, och myggen sin del. Emellertid gingo vi härpå ned till sjöstranden och se till vår båt. Det var ganska kallt i den disiga morgonluften endast nordanvinden svepte omkring bland träden och satte lif i deras kronor, och en och annan klängde omkring bland grenarna för att taga sig motion. – Sjön skummade och vågorna slogo sitt vredgade skum högt upp mot den klippig stranden. Djurlifvet var ännu ej vaket måsarna och tärnorna slumrade ännu på sin a skär kring vilka elementet sjöng för dem sin blåsande vaggsång. – Trots de anstalter vi vidtagit att sätta båten i säkerhet för vågskvalpet, hade dock sjön brutit sig så skarpt stenarne att en del vatten slungats in i den. En god stund hade vi nu att uppoffra åt att skaffa bort vattnet och lägga båten säkrare fast. – Sedan vi gjort detta ansågo vi tiden vara inne att frukostera och återvände därför till lägerplatsen. Vi dukade upp korgarnes innehåll på det daggiga gräset och beto i en smörgås, hvarefter cigarren smakade förträffligt. Härunder samtalade vi om planer för den inbrytande dagen ty att våra ursprungliga och genast bryta upp och fortsätta färden måste uppges insågo vi väl. Det blef sålunda öfverenskommet att så snart vädret lugnade något gå ombord och afsegla mot Lurö och under och under väntan på detta vindbyte fördriva tiden med en promenad i Leckös grannskap. – Vi packade därför ihop våra saker och inhyste dem i båten, hvarefter landsvägen följden till närmaste löfhage. Klockan var mellan fem och sex. Solen hade redan gått upp och kastade nu sina vederkvickande strålar på träd och blommor och väckte fågellivet ur sin slummer. Kajor svärmade kring de ihåliga asparna, starar och kråkor syntes öfverallt på ängarna, och då och då förnams så en strof ur lärkans än en bofinksång. Vi kommo snart fram till en herrgård, där dock ingen ännu tycktes vara vaken. Ett välkänt ljud trängde dock fram till oss det var gröngölingens skarpa lockrop. Vi sågo oss omkring och funno honom snart då han med halfva kroppen inne i sitt bo i en ihålig asp syntes nyvaken betrakta oss med misstänkta blickar. Vi gingo fram till trädet, då han flög skrikande bort, åtföljd av sin maka. Nog hade vi velat komma åt hans ägg, men detta funno vi snart omöjligt, då vi ej ägde redskap att utvidga det trånga ingångshålet för att få ned handen. Fyndet gaf emellertid uppslag åt den andan att söka efter fåglar.

Vi togo därför vägen genom en närgränsande skog beväxt med låga granar och löfträd. Här hoppades vi finna småfågel men trots ivrigt letande å Blomqvist och min sida kunde vi ej upptäcka några.. – Snart kommo vi till en mossig bergsknalle, hvarifrån vi hade en fri utsikt över sjön.
Fortfarande härskade samma blåst och vågorna skummade av raseri. En och annan mås kunde vi se som fiskande flög fram längs stranden eljest var djurlifvet fattigt. Ett stycke från denna kulle stod en gammal afbruten ek. Ett tämligen stort bo byggt af grofva kvistar låg överst och som jag önskade undersöka det klef jag upp i eken. Där fanns intet som tydde att boet var årsgammalt men fordom kanske det inhyst en fiskgjusefamilj. –

Vi drogo emellertid vidare.

Snart kommo vi fram till en väg som ledde fram upp till slottet, dit vi nu begivo. Kajorna som vi sett på bortvägen flögo ännu fram och tillbaka till sina häckplatser och då vi närmade oss dessa, som lågo i ihåliga aspar flögo tvenne fåglar ut ur ett af träden. Vi klättrade upp i detta och framdrogo en stor fullfjädrad kajunge. Han medtogs för att uppfödas och tämjas, men blef som sedan skall berättas under färden tvungen att döda.
Framme i Leckö var man nu på benen, och sedan vi hälsat på befolkningen och berättat nattens äventyr, bådo vi om lite mjölk, kaffe och ett fat rykande potatis. Linge hade nämligen varit omtänksam nog och medtagit ett par läckra sillar, till vilken potatisen skulle smaka förträffligt. Man gick vår önskan välvilligt till mötes, och sade oss äfven, att vi gärna under natten kunde ha väckt husets innevånare, då ett rum genast skulle ha ställts till vår disposition. – Medan vi väntade på kaffet, stufvade vi in vår nye passagerare under båtflaken och buro upp matsäckskorgarne till ett i trädgården stående bord, där sillsexan skulle äga rum. Vi behövde ej vänta länge på kaffekopparne vilkas innehåll vi, jämte en hop smörgåsar nedsväljde med god smak.. – Så kom slutligen glansnumret i hela tillställningen, den rykande potatiskarotten. Vi hälsade de härliga potatisarna med jubel sillen att förtiga och näppeligen har någonsin en sill – och potatismiddag smakat oss utomordentligt läckert. Jag har märkt att man vid sådana tillfällen som detta är i stort behof av någonting salt, och det var väl därför som våra sillar med sådan förtjusning styckades och förtärdes. Den vackra potatisen gjorde också sitt till, och för att sent glömma denna angenäma stund, blef hela tillställningen med bunkar, korgar buteljer och limpor osv satt på kamelens plåt – under nästan hela middagen hade en gök underhållit oss med sitt trefvliga ”ku ku” och han hade stundom varit oss på få famnars afstånd. Äfven kajorna i tornen, dufvorna, pratsjuka gråsparvarna och löfsångarna hade underhållit med sin musik. När vi så slutligen låtit vår matsäckskorgar rättvisa vederfaras, utsågo vi en lämplig dold till byggplats, och utbredde där våra filtar. – Med cigarren i munnen gassade vi sedan midt i solskenet och pratade om varjehanda och njöto i fullt mått af det okonstlade och fria lifvet här midt ute bland djur och blommor. Vi togo ock skadan igen med att duktig och flitigt draga väldiga ”timmerstockar” efter nattens vaka. – Så förflöt tiden på det mest sorglösa och lättjefulla sätt, medan vinden fortfarande satte vattnet i omlopp och omöjliggjorde en utfärd. Som väl var hade vi lektyr som gjorde tiden mindre lång, och fåglarna omkring oss bjödo till att förströ oss, men i alla fall blef det trist att ligga i overksamhet. Vår middagsgök upphörde ej med sitt galande och det var ett nöje att ligga och höra honom, huru han ivrigt ansträngde sina lungor för att locka sin sköna till sig. Emellanåt förbyttes hvarannan stafvelse i hans trefliga ”ku ku”, till ett kväsande ljud ungefär ”ku che, ku che”, den efterföljdes af en rad sådana ljud, som hördes på ganska långt avstånd. En gång slog han till i ett träd alldeles intill oss, genom att vi härmade honom, då ha likväl, förvånande lik en hök, seglade bort på glada vingar. – Det var det enda avbrottet på vår siesta, som började bli enformig, varför vi sist gingo till stranden för att se om ej Vänerns böljor lugnat sig. Blott obetydligt minskade slogo vågorna in mot land, och vi satte oss på ett par stenar och lyssnade till vattnets brus. Ett par vackra grönsikhanar kommo flygande och slogo ner på strandbrädden helt nära oss, så att vi riktigt kunde beundra deras gröna bröllopsskrud. Fisktärnorna och en och annan mås flög pilande fram utmed stranden, och sädesärlor trippade här och hvar omkring. Det var eljest ej ett rikt djurlif i den lilla vik, Stallviken, vid hvilken vi slagit oss ner, ehuru i dess början en gles vassrugge vuxit upp, som borde kunna hyst doppingar eller sothöns. Vassruggen utöfvade dock en viss dragningskraft, ty vi undersökte, att den åtminstone kunde hysa en eller ett par simfågelbon. Sedan Gösta B därför tagit ett foto af oss andra vid vår båt, beslöto vi, att för första gången den dagen göra en tur ut i viken. Med fiskarens och våra egna ansträngningar lyckades vi få båten ur de stenhopar, som lågo överallt i vattnet vid stranden och rodde in mot nämnda vass. Den var ej hög och ganska gles, och innanför själva vassen lågo en hop av sjön hopsamlade förruttnade vattenväxter. Vi hade ej stakat länge bland bladvassen då en vacker skäggdopping syntes, som kom ut mot klarvattnet. Ett par staktag till, och vi lågo tätt in vid hans bo. Detta bo har sitt särskilda intresse ty det innehöll ej mindre än sex kläckfärdiga ägg. Doppingens normala äggmängd i samma kull är eljest fyra, och en så stor kull som sex ägg, vet jag ej ännu blifvit iakttagen. Vi bemäktigade oss nog äggen, men de gingo förlorade, då de voro alltför starkt legade. Vi voro nu förvissade om, att det fanns bon i denna vass hvarför vi beslöt att fara igenom den till vikens motsatta strand. Under vägen gingo ett par änder upp intill oss,, och i aldungarne på land sågo vi en falk, som troligen roade sig med sorkjakt på den sanka ängen bredvid. Några bon funno vi ej, doppingen var tydligen ensam härskare i sin vassbank. Vi lade intill vid en bergsudde, som sköt ut i sjön för att en stund vandra omkring i skogen. En ormvråk, som satt och dåsade i en grantopp gaf sig, vid vår ankomst inåt skogen, där vi hörde honom locka sina fullvuxna ungar. – Efter en stunds promenad återvände vi till båten, för att bege oss öfver till Leckö igen. – Som vi nu tyckte vädret lugnat något, ehuru ännu sjöarne gingo hvita ute i Kinneviken talade vi om att ge oss af öfver till Lurö. Linge var nog hågad att vända om hem i stället, ty han påstod bestämt, att vi skulle få ångra, om vi gåvo oss ut så långt, men vi andra stodo fast vid det beslut, att hellre tåla lite av blåst och sjö, än uppge planen, när vi voro så långt komna.

Efter åtskilliga besvär lyckades det oss komma i land bland stenrösen i Leckö, och vi samtalade en stund med fiskaren, som var oss till mötes, om huru länge det tog att fara öfver till Lurö. Han ansåg de tvenne milen dit ta ungefär tre timmar. Klockan närmade sig sex, om vi skulle ge oss av, borde vi vara färdiga att lossa vid sextiden, och anlända till ön innan kvällen. – Vi underhandlade en stund slutet blef, att vi betalade vår skuld till fiskarfolket sade ett tack till farväl, och packade våra saker i båten. En präktig häll blev en välbehövlig barlast i den höga sjön, och rustade som förut stodo vi nu färdiga att säga Kålland farväl och äntligen vända stäven mot den lilla natursköna ö, som få Lidköpingsbor före oss besökt med liknande till motingar. Snart satt en man vid årorna och i den motiga sjön gick färden förbi slottet ut i viken med riktning på Tjufholmarna där vi ämnade tillsätta segel. Efter ansträngande rodd nådde vi dem till sist och lade till i lä för en av öarna. Denna var ej häckplats för några fåglar, ty gamla härdade martallar resa sig ännu där, och bland sådana trivs ej fiskmåsen eller tärnan. Sådana fåglar kretsade över skären vid Eken och några inne i Strömsundet och vid Kållands strand sågo vi ett par skrakar, som i hisnande fart plöjde i väg genom luften. – Emellertid hade vi senare gjort seglet klart och stötte därför från ön. Kosan togs in i Strömsundet ty vi ämnade kringsegla Ekens södra och västra kuster, för att från den norra styra rakt på Lurö. Det var blott lätt krusning på vattnet här inne i lä för Eken, men vinden var god, hvarför det gick för spända skot. Detta kryade upp oss betydligt, att få åter flacka omkring så här med vind i seglet och gamla bekanta ställen kommo mina tankar att gå tillbaka i tiden en bit, då jag och ett par eller tre andar kamrater här upplefvde mina minnesvärda stunder bland skär och kobbar.

Lotsens gamla boställe med de röda ladugårdarna eller fiskarebodarne låg där på stranden af Eken emellansadt af löfträd och vackra granar och furor, och snart hade vi lämnat det bakom oss och svängde om en udde bredvid ett annat bredt sund med bekanta holmar framträdde för våra blickar. Med god fart plöjde vi in där, och ströko tätt förbi ett par skär med kurs på en liten ö som förut fått ett besök av mig under min första Kållands öfärd. Vi landade äfven nu där men hade intet för vårt besvär, hvarför det åter bar till sjös. Några fisktärnor kretsade af och an omkring oss och ett par vadare ströko vattenytan utefter bort till lugnare vatten. Vi gingo också förbi ett helt litet skär, då ett par tärnor, med sitt vanliga ”kiää” flögo upp därifrån. Vi tvekade först att lägga till, men Linge slog en kryss, och snart sutto på. Det endast ett par steg breda skäret var snart genomsökt och inbringade oss ett par kullar tärnägg. Denna framgång manade oss att lättast besöka ännu en holme innan vi styrde ut genom ett smalt sund, som bildades af ett par små öar i utloppet till den öppna Vänern. Strax sedan vi lämnat den sista holmen fingo vi bekräftelse på hvad jag långt förut garanterat för, att vi skulle få se, nämligen den ståtliga hafsörnen på Eken.

Vi satte just och samtalade om honom då jag fick se ett par väldiga vingar plöja fram genom luften, och pekade i detsamma mot stället, då vi alla hinner uppfatta en skymt af honom innan han försvann bakom skogen. Således hade vi äfven nu äran att se majestätet, som särskilt i detta sund ofta uppenbarar sig för den seglande.
Hans bo, som jag förut besökt kunde vi dock ej upptäcka vare sig från den plats, där vi nu voro eller sedermera då vi kommit längre ut i sjön därifrån det eljest lät urskiljdes i en träd topp högt över Ekens väldiga furuskog.
Genom det trånga sundet mellan ett par små holmar gled nu vår båt ut på öppna Vänern.

Blånande låg vårt mål framför oss borta vid synranden, och ännu längre bort kunde man t.o.m. urskilja Djurön. Några kal skär Midskären eller Milskären lågo närmare oss och ett stort antal små holmar sågos vid Ekens kust och bortåt Dalbosjön. Dessa kunno vi dock ej ägna någon vidare uppmärksamhet, blott ett litet skär som stack upp ur djupet i vår väg och öfver vilket några fisktärnor flögo med sin hoppande flykt, förärade vi ett besök. Om jag minns rätt skördade vi ett par skär hvarefter vi beslöto att utan vidare uppehålla nu sticka rakt på Lurö.
Blåsten hade nu något mildrats men sjön var motig och hög., ehuru ej skummande. Vi hade till en början nordostlig vind och gingo därför ”stick i stäf”, och ehuru ej solen sken skarp, fröso vi nu ej så länge hon var uppe.

Djurlifvet här ute var fattigt endast en och annan mås och några tärnor flögo omkring oss, ej ens ej ens hafstruten hade vi kunnat iakttaga. Det började emellertid lida på tiden och snart sänkte sig solen borta i väster bakom Kållandsö. Vår färd gick ej fort, ty det blåste just ej, men sjön var hög och till vår nackdel, så att hon bidrog till att minska den lilla fart som vinden förmådde framtvinga i seglet. Därtill kom att det alltmer började gå över på nordan så att vi snart märkte, att vi nog ej före kvällen skulle uppnå land, då vi ej kunde hålla kursen i denna vind, utan genom ett par kryssningar måste närma oss ön. Vi voro nu i draghålet mellan Vänern och Dalbosjön, solen hade gått ner. Och blåsten tilltog, så att svåra sjöar gjorde resan obehaglig och lång. Ett fint regn ökade i skymningen kölden så att hur mycket vi bonade om oss, fröso vi ändå ganska duktigt.
Linge var ej nöjd med sin värld i denna belägenhet; han beskyllde oss för att narrat honom med och svor att ej mer ge sig ut på dylika kvällsseglingar.

Ett par skarpa ord och jag höll mig sedan lugn väl vetande att så snart förhållandena blefvo ljusare skulle återfå sitt vanliga glada humör. –
Sent omsider dök äntligen Lurö upp så nära oss, att vi kunde urskilja ett par hustak inne i en liten vik dit vi torde ställa kosan för att få tak över huvudet. Vår kurs var för närvarande mot en ögrupp. Lureseglarna, utan för Lurö och därifrån närmade vi till sist slå en sista kryss in mot land. Vi hade just vändt för att tillryggalägga denna då från ett litet skär en bit ifrån oss tvänne ståtliga hafstrutar, de första under färden, svingade sig upp i luften och hälsa vår ankomst med ett ilsket ”gåa”. De började kretsa så oroligt omkring oss, att vi drogo misstankar om, huruvida de ej kunde ha sitt bo på detta lilla ensliga skär. Det var visserligen sent på kvällen klockan var öfver nio och vi borde således ej fördröja oss här ute, och vi skulle tänkt att få logi hos fiskarfolket i Lurö

Icke desto mindre gick man nu önskan till mötes att en liten stund stanna vid det intressanta skäret på en karta benämnd Sikskäret.

Knappt stötte båten på förrän vi voro alla glada att få sträcka på benen några minuter efter öfver tre timmars stillasittande. På holmen växte endast några grästufvor och mellan ett par sådana tyckte jag mig se otydliga tecken till ett trutbo. Detta fynd var emellertid tillräckligt för att stärka i tron att ungarna redan voro utkläckta och att de således ej voro långt borta. Ett ifvrigt letande började, och tolka min glädje, då jag strax invid stället i gräset får se en liten dunkropp med ett vackert svartprickigt hufvud hvars ögon uppmärksamt följda alla mina rörelser. Den lille ungen låg fullkomligt stilla, tryckt intill berget och då jag böjde mig ner för att taga upp honom gjorde han några fåfänga försök att lunka undan. Inom kort hade äfven Sven B funnit en och förtjust över fångsten gingo vi att inhysa vårt fynd dem i vår båt, då vi ämnade medtaga dem hem för att uppföda dem. Truten lägger vanligen tre ägg men mer än dessa båda ungar stod ej att upptäcka. Jag släppte för ro skull ner en unge i en vattenpuss, som fanns på skäret. Först låg han stilla en stund men så med ens tyckte han få klart för sig hvartill hans präktiga simfötter skulle begagnas. Han gjorde några ryckningar med dem, och med ens gled de lilla dunkroppen af mot andra sidan av vattenpussen. Här kravlade han sig upp och började springa undan med nu vaggande gång därvid han såg så lustig ut att vi ej kunde afhålla oss från att skratta åt honom. Jag gjorde sedan ännu ett försök för att se hans talanger i simning i det att jag nedsläppte honom i sjön. Han sökte genast land och det var tydligt att han alltför tidigt blivit med det våta elementet. Hans dun vätter af vattnet, och han började snart flyta. Det är därför troligt att trutungarne först då de få fjädrarbörja gå i vattnet och ej som jag sett uppgifvet genast efter kläckningen följa sina föräldrar ut på simturer. För att få igen den tid, vi här så lyckligt användt sätter nu årorna till och kursen ställdes mot husen, som så vackert låg vid stranden af den skogsklädda Lurön. JU närmare vi kommo, ju djupare blef skymningen och små skär och kobbar som lågo i vår väg stucko som mörka skuggor upp ur sjön.

Måsar och tärnor hade slagit sig till ro på dem och de lyfte nu bort mot fredligare trakter. Hafstrutarnas ilskna skri nådde våra öron och sjöns dyningar skvalpade mot stenhällarna. Eljest var allt tyst, då vi sent omsider lade till vid bryggan inne i en grund vik. Snart var jag ur båten och gick upp på stranden för att in närmaste fiskarstuga bedja om logi för natten. Man hade sett vår ankomst genom fönstret och då jag knackade på och frågade om vi kunde få ett rum för natten, jakade man tjänstvilligt därtill. En gammal gubbe följde mig nu ned till sjön och af hans dialekt förstod jag att han var värmlänning. Han hjälpte oss att lägga fast båten och få sakerna i land hvarpå vi gingo upp till stugan. Här mottogs vi av ett yngre fiskarpar och en liten flicka och man anvisade åt oss sitt bästa rum, ett litet trevligt krypin, där vi snart gjorde oss hemmastadda. – Sedan vi fått oss ett glas mjölk och slagit oss ner på gräsmattan utanför huset för att bita i ett par smörgåsar tände vi våra cigarrer och njöto en stund af den vackra natur, som omgaf stället. Stora löfdungar kantade den lilla bördiga slänt, på hvilken denna och ännu en stuga voro byggda. En stor ladugård med flera kor låg längre bort, och några fiskebodar nere vid sjön. Eljest sågo vi inga hus, men en vacker barrskog bildade bakgrund till tafvlan. Sedan vi en stund så legat och besett omgifvningarna, gingo vi åter ner till sjön för att se om våra djur, som ännu vore kvar i båten. Trutungarna fingo sig anvisade en lår, där de tills vidare måste tillbringa sin tid, men kajan, som var något renligare och ej lämnade fullt så svåra visitkort efter sig fick behålla sin vistelseort under båtflaken. När allt var i ordning återvände vi upp mot stugan för att efter ett god natt till vårt vänliga folk skyndsamt dra af oss kläderna och krypa i våra mjuka sängar som med rena lakan och snygga täcken sågo så inbjudande ut. Linge och jag låg i samma säng. Blomqvist och B i en annan. Det kändes riktigt onaturligt att ligga till sängs, så att konversationen afstannade snart, och snarkningarna tillkännagåvo att sömnen tagit ut sin rätt hos oss. Mina funderingar öfver morgondagen höllo mig nog vaken en stund, men med det den första stjärnan genom fönstret sände sina strålar in i vårt lilla rum på Lurö, slöto sig mina ögonlock, och äfven jag njöt en stärkande hvila.
När vi vaknade stod redan solen högt på himlen och sken på oss, och då vi tittade ut genom fönstret, mötte våra ögon en klar lugn vattenyta och ett strålande vackert väder. Vi hade knappast väntat alt detta efter gårdagens storm, och vår glädje var därför utomordentlig: Ehuru skären lockade, kröpo vi ändock ned en stund till för att riktigt morna oss, ty kändes gudomligt att få ligga och dra sig och tänka på planer och väntade bragder under dagens lopp. Gösta tog tillfället i akt och knäppte av mig och Lenge där vi lågo i våra bäddar. Slutligen blev längtan att komma ut svår att motstå och vi kastade på oss kläderna och sutto snart vid en rykande kaffekopp med matsäckskorgarna bredvid oss. Sedan inskeppade vi åter trutungarna i båten, satte till seglet och stötte ut från land. Lenge hade stannat kvar där, ty han älskade mer sina romaner än lifvet i skärgården. Snart voro vi ute ur den lilla viken och Vänern utbredde sig blå och vacker framför oss. Vi sågo skär runt omkring oss och voro först tvehågsna varåt vi skulle vända stäven. Men slutligen tyckte vi Värmlandsnäs såg mest inbjudande ut och de styrde följaktligen däråt. Måsar och tärnor svävade än uppe i luften, än nere till vattenytan och ett par hafstrutar samma som vi berövat ungarna syntes längre bort oroligt flyga fram och åter.
På vattnet i närheten av en stor ö lågo tvenne stora fåglar vilka vi trodde vara storlommar. -
Sakta sköt vår båt för den svaga brisen in i små sund, som bildades av skär. Nu lågo täta bredvid varandra, men nu ännu ej något av dem lockat oss till ett besök, foro vi vidare och njöto av åsynen af nya holmar, den ena täckare än den andra.
Slutligen efter en bits snarare rodd än segling närmade vi oss en större holme, som låg ett tiotal meter från land. Vi sågo sedan på avstånd huru hvitfläckig den var af fåglar och då vi skyndsamt rodde mot den och slutligen steg iland, lyfte ett riktigt litet moln av fåglar alla fisktärnor. Ön var utan träd, blott några krymta buskar och något ljung växte mitt på den. Vi behövde ej gå länge förrän vi funno flera bon, som bestod af en liten fördjupning i några mosstopp, utan annan bale än den mossa eller filt som förut fanns på stället för reden.
På ett annat ställe i Vänern har jag dock funnit ett och annat fisktärnebo, som innehållit några torra vasstjälkar och ett par dun fjädrar af fåglarna själva. Möjligt är nog och fisktärnorna burit dit vasstrå då dessa tycktes vara afbitna för sitt ändamål. Vi funno i boen ett till tre ägg vanligen två och tre men aldrig flera. Jag lade märke till huru äfven här som denna sak mera nedan äggen stundom voro mycket svåra att upptäcka. De liknade nämligen till den grad markens betäckning, och vi stundom kunde gå förbi ett bo utan att se det, men då vi ytterligare undersökte den flyktigt öfversedda platsen, funno vi det kanske bredvid ett annat, i hvilket vi förut tagit bort äggen. – Egendomligt är äfven den likhet med tofsvipsägg, förnämligast vad färgen beträffar vissa tärnägg hava. Detta är lätt förklarligt, ty äfven vipan lägger sina ägg i en enkel fördjupning i marken bland gräs o. d. Äggens färgteckning öfverensstämma då väl med dem mörka myllan, som kommit i dagen, när vipan sparkat upp gropen. Äfven tofsvipeäggens päronform bidrager, att göra dem mindre i ögonen fallande. I stället härför har tärnäggen gråblå fläckar som alltid saknas på vipäggen, och hvilka kanske i sin mån hjälpa till att låta äggen sammansmälta med den berggrund, på hvilken boet vilar.
Från tärnkull till tärnkull gingo vi omkring på skäret, medan fåglarna skränade flögo omkring oss, och till slut hade vi både mössor och näsdukar fulla af ägg, så att vi måste återvända till båten för att tömma dem. Medan vi ännu en gång skattade holmen på de sista äggen, kommo ett par vackra strandskator flygande mot oss och läto höra sin högljudda stämma. Då vi steg i båten för att ro till ett annat skär sedan vi här skördat omkring 40 tärnägg, flögo strandskatorna ännu ifrigare omkring oss och slog slutligen ned på ett skär en bit från oss. Då vi anande att de kunde ha ägg eller ungar där beslöto vi, att genast fara dit. De blefvo allt oroligare ju närmare vi kommo, och skreko på sitt störande sätt, medan de än lade sig i vattnet ute i sjön, än satte sig på ett skär helt nära oss. Blomqvist sköt på den ena av dem men träffade ej. Slutligen landstego vi på holmen, och började ifrigt leta efter deras bo. Vi funno dock till vår ledsnad inget. Icke desto mindre tar jag för givet att de haft ägg i närheten, kanske på stranden själva Lurö, som endast låg få meter från nämnda holme. Jag skall emellertid återkomma till denna fråga framledes, den är af intresse därför at man ej ännu funnit ägg af strandskata i Vänern.

Sålunda togo vi snart farväl av denna holme, som gäckat våra förhoppningar, men kommo öfverens, att än en gång återkomma till platsen, särskildt för strandskatornas skull. Det blef nu fråga om, hvartåt vi skulle ställa kosan. Söderut sågo vi flera lockande skär, kring vilka måsar kretsade, norrut ”Larseglarne”, jämte andra öar af Värmlandsnäs. Med kartan öfver knäna, handen i rorkulten, och skoten fästa i sina knafsar, satt jag i aktern på vår julle medan den nu friskare brisen fattade tag i seglet och gaf oss god fart ut på Vänern. Vi hade bestämt kartan söderut till ”Hönskärvarne” som kartan angaf.

Här ute hade vi god öfverblick öfver Lurö och dess närmaste omgivningar. Skär intill skär uppåt Värmlandsnäs, många sådana söderut och långt borta det blånande Kålland. På Lurö stod skogen vacker och grön, och en djup vik skar den nästan midt af. Vi sågo nu äfven på ett annat ställe af ön, där väl äfven ett fiskarpar var bosatt. –
På ”tärnholmen” som vi kallade vår nyligen besökta ö, sutto när vi foro förbi, fullt med tärnor, medan ännu fler kretsade under ideligt skrän uppe i luften De voro synbarligen mycket förtretade på oss, men vi gjorde oss ej några samvetsförebråelser för äggens skull, ty vi visste att de snart skulle lägga nya kullar. Flera vadare läto höra sig och jag trodde mig uppfatta rödbenans och storspovens visslingar. Slutligen närmade vi oss några helt små skär, kring vilka vågorna häftigt bröto sig bland stenarna. Måsar som sutto på skären, lyfte vid vårt annalkande, och då vi togo för gifvet att de hade ägg här lade vi efter ett krångligt arbete bland stenar och undervattensskär intill. Vår lön blev ingen blott en sädesärla, om jag minns rätt, hade troligen sitt hem här, ehuru vi ej funno det. Hon hade sålunda till en viss del gått från sina vanor och valt ett stenskär till sin hemvist. – Så blevo vi snart åter med spända skot på väg till andra holmar och skär, som lågo längre ut i Vänern. De vanliga sjöfåglarna sågo vi överallt omkring oss äfven här och t.o.m. en kråka hade vågat sig hitut. Våra små trutungar, som vi hade vid våra fötter, stoppade vi i blöt bröd, men de tycktes vara ovana vid sjön, i det de snart kastade upp alltsammans. Om en stund, då den värsta sjösjukan gått över, voro de emellertid ej sena, att åter sluka i sig den utkräckta födan. Vi gingo iland på ett par av holmarne, men funno ej några bon. Därför slogo vi oss ned på den mest mossbeväxta af dem för att vila och stopp i våra magar litet mat. Äfven trutungarna och kajan släppte vi lösa här, och som vi ej hade lämplig föda hvarken till trutarna eller kajan såg vi oss mot vår vilja nödsakade att döda den senare för att med hennes innanmäte mata hafstrutarna. De slukade detta med hejdlös glupsket och slogs om tarmarne och de blodfullaste delarne som om någon läckrare kost ej skulle kunnat bjuda dem.

Slutligen voro de mätta, och jag kunde passa på ett lämpligt tillfälle att fotografera dem.
Men enligt Carl Fries (Skansen) var det första kända fotografiet fågelbo och ungar som tagits i Västland.
Sedan en stund legat och njutit af den vackra naturen här ute, ansågo vi tiden vara inne att tänka på återfärden.
Medan vi så rodde in mot Lurö, fingo vi se några högt egendomliga föremål, som summo mellan ett par holmar invid ön. Än sågo vi dem enstaka, än ett par tillsammans röra sig långsamt fram i vattnet. Vi började gissa hvad det kunde vara, och trodde slutligen, att de än hvita än bruna eller brokiga föremålen voro ankor egdes av några fiskare. Då vi kommo närmare, funno vi emellertid att det var hufvuden av en massa kor, vi sett. De hade här utbildat sig till riktiga vattendjur, ”sjökor”, om man så vill, och tycktes färdas genom det våta elementet från den ena gräsbevuxna holmen till den andra utan den ringaste svårighet. – Vi närmade oss nu en liten skogbeväxt ö på hvilken en kråkfamilj tycktes ha kommit öfver sin hemvist. Som jag önskade skjuta ett par av dess medlemmar till trutmat, stego vi iland. Snart fick jag till fälle att sända en af dem ett höjdskott med mitt gevär, hvilket dock gjorde föga verkan.

Jag vandrade därför ensam inåt ön, som hade en ganska riktig skog af små löfträd, samt gamla slitna martallar däromkring. Jag hade ganska svårt att ta mig fram men slutligen lyckades jag bana mig väg till utkanten af risskogen. Här återfann jag en av kråkungarne, som med stor förvåning mig, synbarligen förvånad öfver, att finna en sådan varelse på sin obebodda ö. Snart fick han sitt hårda piller, som denna gång hade åsyftad verkan. Nu gick jag ned till stranden och följde denna en bit. Några gamla kråkbon undersökte jag under vägen, i hopp att finna sjöfågelägg i dessa, men de voro alla tomma. Emellertid blefvo mina kamrater otåliga och ropade till mig att komma tillbaka. Det bar därför åter genom skogen, och härunder blef jag i tillfälle att skaffa än en kråkunge ur vägen. Sedan jag framkommit till vår båt begåvo vi oss åter ut för att genom ett smalt sund tillryggalägga den återstående biten till vårt lantställe på Lurö. Här mötte oss Linge som under vår frånvaro legat i en backe på ön och läst romaner. Vi visade vår färds resultat, och han blef ej så litet förvånad öfver alla äggen vi funnit. Dessa förde vi nu upp till skogen, härefter trutungarna släpptes lösa på bryggan, där vi lugnt kunde låta dem vanka omkring, sedan vi bommat för passagen åt landbacken. Härpå vi upp till fiskarstugan igen för att inmundiga en beställd middag, ty vi voro duktigt hungriga. Då detta var gjort kommo cigarrerna fram och inlindade i våra filtar. utsträckta på den doftande gräsmattan prydd av blommor, njöto vi i fullt mått af den sköna sjöluften och den vackra naturen kring det lilla torpet. Jag och Blomqvist hade dock ej tid att länge ligga i sådan overksamhet. Vi talade om strandskatorna och trutarna och måsarne, oss lockade skären åter, vi ville stifta ännu närmare bekantskap med dem och deras bebyggelse, och omöjligt få några af dess dessa senare i våra händer. Synnerligen lockade oss strandskatorna, som genom sin närgångenhet gåfvo oss utsikt att kunna att kunna skjuta någon av dem. Medan Linge och Gösta stannade kvar i land, begåvo jag och Blomqvist oss därför snarast ut igen medtagande våra skjutvapen Efter en kort rodd voro vi framme vid platsen, och det dröjde ej länge förrän strandskatornas högljudda hvisslingar nådde våra öron. En af dem slog till på en liten sten i vattnet och lockade därmed Blomqvist att skjuta utan något resultat. Vis skottet blev det lif och rörelse omkring oss. Tärnorna och måsarna täflade om att utösa sina vredgade skrik öfver oss, och rödbenan hvisslade gång på gång från sitt skär. Under det att strandskatan ifrigare än någonsin flögo i cirklar omkring oss, utstötande de mest ängsliga skrik. Vi voro öfvertygade om, att de här hade ägg men ehuru vi än en gång noggrant genomsökte holmarne i närheten, stodo de ej att finna. Slutligen rodde vi iland på Lurö, som låg alldeles intill, och öfver hvars strand skatorna gärna kretsade.

Stranden var här sandig, litet högre upp växte enbuskar och på krönet af en klipphäll, som sträckte sig fram mot sjön, började Lurö skog. Gärna ville vi öfvertyga oss om, huruvida fåglarna hade ägg möjligen här, och ett systematiskt letande började, under stranskatornas skarpa skrik. Öfver skogstopparna flögo båda makarna oroligt fram och åter, än närmade sig stranden än fladdrande öfver de låga enbuskarne. Men, huru säker jag var på, att fåglarne här hade ägg, kunde hvarken jag eller Sven B upptäckte dem. Kanske voro ungarna redan kläckta, och då finner jag det ej så underligt, att vi ej lyckades få några afgörande bevis för, att fåglarna häckade här. Detta skulle emellertid varit af ganska stort intresse, då man är oviss på, huruvida strandskatan kan räknas, som en häckfågel för Vänern. Vi tro oss med säkerhet kunna jakande besvara denna fråga, ty af fåglarnas åtbörder och varningsrop, kan man ej annat än känna sig viss på, att grunden härföre var, att vi beträdt deras häckplats.

Då en af Strandskatorna kom i håll för mig, kornade jag och smällde till. För krutröken såg jag blott, att fågeln ”girade till” och försvann bakom en grantopp. B påstod med bestämdhet, att den föll, hvarför ett ifrigt letade började i enbuskar och stenarne.
Länge hade vi gått nedhukade och ansträngt våra ögon, och jag hade redan blifvit förvissad om, att skottet varit en generalbom, då B lika plötsligt som överraskande ropar: ”Här ligger en fågel!” Undan gömd bland gräs och stenar hade hon i sin sista ögonblick redt sig en graf bland florans blyga barn. Röd och vacker stack hon af mot den bruna marken beskuggad av snåriga enbuskar.
Jag to upp henne och nedlade henne omsorgsfullt i båten, hvarpå vi åter stötte från land för att styra färden utåt sjöbandet. Tärnor och måsar omsvärmade oss, som vanligt och en rödbena, som hela tiden låtit oss höra det entoniga högljudda lätet slog plötsligt ned på ett litet skär i vår väg. Vi kommo henne snart inom håll och för Linkes skott lade hon för alltid ihop vingen. – Hon var snart ombord och med raka årtag gick vår färd vidare.
Med lystra blickar mötte vi det alltmer aftagande afståndet mellan oss och dem, ty vi väntade finna ännu en kull ungar gömda på skären. Äntligen voro vi framme, men vår förmodan bekräftades ej. Där fanns blott de vanliga visitkorten på kala hällarna som buro vittne om att dess skär tjänade trutarna till vila. – och matplatser under deras rofferier bland fiskstimmen. Jag hade fått låna Linkes bössa och stod just och måttade på en af de vackra trutarna, som kretsade öfver oss utan att just ännu aflossa något skott. Oförmärkt hade han härunder höjt sig och kommit midt öfver mig, och Linke ropade i detsamma :”Skjut, innan det blir för sent”. Tvekande tog jag bättre korn och klämde till. En susning och en oformlig fjädermassa var vad jag först uppfattade, och först sedan fågeln vingskjuten plaskande ned i vattnet, blef jag fullt medveten om, mitt lyckliga skott. I en handvändning voro Linke och jag i båten, och just då denna gled förbi truten fattade jag tag i hans vinge hivade honom ombord. Emellertid lyckades det fågeln att få tag med sitt skarpa näbb i mitt ena pekfinger och med ett kraftigt knyck lät han det glida genom de vassa hornkäkarna med den påföljd, att tvenne blödande skåror uppkommo på hvarje sida om fingret. I min öfversvallande glädje brydde jag mig föga därom, och med någon försiktighet fingo vi snart den sista livsgnistan ur vårt ståtliga byte. Detta var det vackraste skott jag hittills gjort, och glad var jag med besked. Med utslagna vingar bredde jag ut fågeln på tofterna i båten, där han ända tills hemkomsten till Lurö utgjorde vår sannskyldigaste ögonfägnad. Som uppstoppad tronar han för närvarande i Lidköpings läroverksmuseum.

Vi hade nu fått vårt lystmäte af sjöns fåglar och styrde därför hemåt. Vår jaktlust hade emellertid ej därför slappats, utan närhelst en tärna närmade sig grepo vi bössorna, men ehuru många skott lossade fingo vi ingen. Sjön låg lugn, och båten sköt god fart. På tärnholmen vid Lurö landande vi slutligen och funno där återigen tvenne kullar tärnägg. Med den lilla skutan lastad med fåglar och ägg beslöto vi nu på eller alvar stora färden in i Lurö. Dit ankommo vi ock snart och vårt byte väckte ej ringa förvåning både hos fiskarna och våra kvarvarande kamrater. Eftermiddagens färd var också den trefligaste vi gjorde, under hela denna utflykt, och glanspunkten blef dessa dagars minnen.

Sedan våra magars kraf blifvit tillfredställdt, slogo vi oss i samspråk med fiskarfolket. En af fiskarn a, som varit tillsammans med Kolthoff, omtalade ett och annat från dennes färd tillsammans härute, och nämnde därvid att Kolthoff stoppat en del fåglar redan medan han vistades på Lurö.
Omsider dalade solen med långa skuggor började afteckna sig på de kringliggande ängarne och lommarnas skri hörde utifrån sjön.
Vi togo då god natt af vårt värdfolk och kröpo två och två ned i de trånga, men efterlängtade bäddarna, där John Blund ej dröjde med att göra sin påhälsning.
Efter en djup sömn med ty åtföljande hälsa och kraft vaknade vi först när solen stod högt på himlen. Genom det lilla fönstret, som vette åt sjön kunde vi försäkra oss om att den ypperligaste ”nordan” svepte om skären därute, och att en molnfri himmel bådade gott i afseende på vädret, Vi hade redan föregående dag talat om att ägna denna dag åt hemfärden, och då nu vinden gynnade oss blef saken afgjord. Vid tiotiden på förmiddagen stod båten färdig med hissade segel och sedan alla våra saker, fåglar och trutungar stufvats ombord och vi själva tackat det gästfria folket och betalt den anspråkslösa hyran, gled vår farkost ut på sin sista färd mot hemmet.
Då vi kommo ut på sjön friskade vinden i, och vågorna forsade rundt båtens relingar. Då och då hälsade en tärna eller mås på oss, och på ett litet skär, som vi svängde förbi, stod en ensam småskrake och filosoferade

Eftertanke 20 år senare skriver Rudolf i samma dokument.

Här må tilläggas mer än 20 år senare i tiden, att denna seglats, som ännu står timligt för mitt minne, var en av de våghalsigaste jag hittills varit med om, trots att jag seglat med bäste gullgrävare och pärlfiskare i deras små skutor på Indiska Oceanens något styvare böljor -
Ack dessa obetydliga färder i den mognare barndomen, som ingen finner något märkvärdigt ute. De äro eller voro långt äventyrligare, långt farligare för våra unga liv än till och med oceanfärder kunna vara då de alls icke äro av det vanligare slaget. –

Jag minns så väl, hur vi med Lindeberg färgarens, usla, gula snipa, rutten och skranglig och relingen knappt mer än att karta över vattnet, styrde ut på en våldsam sjö, som skummande och bröt över vartenda grund i fullt raseri. Jag tror det var vid Melskären jag, som var den ende, som hade någon smula vana i segelbåt, måste styra rätt in bland bränningarna. Jag kunde ej veja. Det sjöd som i en kittel omkring oss, vi nästan skrapade ett skär. Men det gick lyckligt, gick ehuru det var en huvudlöshet, ett vanvett. Men vi begrep det ej. Vid ett annat tillfälle strök jag förbi en Klippholme så nära, att vågen, som föll in mot det, bokstavligen lofade oss förbi skäret, vi drogs med och kommo undan helt enkelt! Hur det vet jag ej riktigt. Seglet slog över och båten krängde till så att det kändes som om kantringen blott var en sak som med nödvändighet måste hända. Men vi rusade vidare utan kantring! Inte var förtjänsten vår. Yngve (Laurell) blev likblek och grep fatt i relingen i känslan av att olycka var oundviklig. (Jag finner att Yngve Laurell aldrig var med förut skildrade färd. Denna, som jag väl minns, måtte hänt förut vid våra besök, eller senare)

Nog av, vi kommo hem, dessförinnan hände att vi drucko saft och ställde de med endast saften islagna glasen på aktertoften, för att ur sjön hämta vatten. Men det blef överflödigt. En våg sköljde in akteröver och fyllda glasen åt oss! De stodo säkerligen angjorda på något sätt. Händelsen är sann)
Ingen tyckte väl vid hemkomsten, att vi uträttat något - men seglatsen var ett dåd en bragd. Senare erfor jag att luröfiskarna på följande lördag varit inne i Anders manufakturaffär och frågat, om vi kommit hem utan äventyr. Det förvånade dem. Vinden hade friskat i på dagen ännu mer, och ångbåtarna i Lidköping gingo ej ut den ordinarie turen.

Också minns jag, bara som vi hela följande natt, då Gösta och Sven låg kvar hos mig, kände sjögången i kroppen och tyckte, att vi voro till segel igen. Ja, detta var nya och roliga upplevelser den tiden.
Mitt rum då – det var ett litet ett, åt norr med utsikt åt gården, skolan och planen med vårdträdet, den granna linden, som fars företrädare Svensson planterat. I det skummaste hörnet stod mitt samlingsskåp. Det var fyllt av fåglar, alla stoppade av mig. Där fanns en hafstrutunge från Malskären (en stor hafstrut stoppade jag och skänkte till Lidköpings läroverks museum) andunge från Lurö, varfågel, ekorre med vit svansspets, skata, kråka, doppingunge, sothöneunge, kungsfågel, sparv, sidensvans, trast (kol + björk), gröngöling, korsnäbb, (en bändelkorsnäbb fångad av mig och hållen i bur en längre tid), vessla en vit mullvad. Därtill en större korsnäbb min första uppstoppade fågel gåva av Mäster Ulrik 1890 eller 1891.
Det var nog de lyckligaste dagarna jag framlevt då. Det brukar så vara i ungdomens dagfriska vår, då förhoppningarna gro ikapp med blommorna på marken, och ej äro större än att de kunna förverkligas. Varför bli ej våra senare dagar, så mycket min erhålls rikare dock äro, lilla lyckliga.
Säkerligen äro de det ibland men den stämningen eller känslan varav kort blir icke beståenden de som förr.
Det är för att det medveten spelar är på ett annat sätt, erfarenhetens och kunskapens frukter mogna den ena efter den andra och bliva väl ej vad de lovade. Vi glädjas i allmänhet även mer åt löftena, än åt att se dem infriade.

Det är kosteligt, att skriva 19 år senare i tiden; Och vilken tid! Krigets olyckor, den spanska sjukans våldsamma härjningar (Utom min svåger K T dog häri min i mina minnen ofta omtalade käre vän och bror 38 år 1919-04-25) matens knapphet med brödkost, socker, kaffe, smör, fläskgryn – och nu sist potatiskost, ransoner, så små att de ej förslå. I Stockholm saknas smör mjölk, även här delvis. Och mitt ibland allt härjande sjukdom, släcks unge 37 årige svågers liv. Stackars Nanny med sina små! Nanny hur minns jag ej hennes glada skratt, hennes sinne för livets komik och för många, att återge den till fars och allas stora munterhet. Det var i Lidköping det. Sedan har livet givit henne prövningar även före denna av alvarligare slag. Men hon bär den, kanske tack vare sitt koleriska temperament med resignation. Det nervösa hos oss alla Söderberg och gör nog dock prövostunden svåra, värre än de kanske borde tagas bland. Mor är det lugna, jämna allt tålande, allt sonande temperamentet, en uppoffrande utan dess like, som jag aldrig kan minnas har klagat med ett ord, aldrig upphört att fördraga allt och aldrig begärt ett tack, att erkännande för allt hon gjort. Ett arbetsamt liv i våra små förhållanden har blott gjort henne godare, och för att barn som Nanny i sorg är det allt att åse henne. Far är med sitt idoga, härliga väsen, icke mindre uppoffrande, äfven om icke en fars arbete är en mors. Allt som allt har dock tillvaron med sina skuggor skänkt oss alla mig inte minst, dessa att minnas genom hela mitt liv från ett hem utan like. Att jag ännu äger det är en rikedom, som jag dock ibland i min ensamhet väl känner, om än jag nu just nu flyktar i mitt eget mitt första egna hem i Stenstorp, det väl min flicka omsider också kommer
Stenstorp 1918-10-12.