Rudolf Söderberg
Rudolf Söderberg
av Rudolf Söderberg.
Med sex textfigurer och en karta. (Arkiv för zoologi Bd 4 № 1)
Föreliggande berättelse är till största delen resultatet av en
undersökning av Hornborgasjöns fågelliv, som med understöd av Kungl.
Vetenskapsakademien utfördes sommaren 1905. Jag hade då tillfälle att under tre
månaders oavbruten vistelse vid sjön dagligen och ofta hela dygn iakttaga och
följa fågellivets utveckling. Men dessutom har jag sedan våren 1897 under
talrika utflykter samlat iakttagelser över sjöns högre fauna samt, sedan en
verklig undersökning av sjön blifvit besluten, genom personer, som äga god
erfarenhet om dess fågelliv, inhämtat uppgifter om detsamma. Det förtjänar
tilläggas, att alla sådana meddelanden noga sovrats, innan de upptagits, samt
att de vederbörligen signerats. I litteraturen förekomma inga uppgifter rörande
sjön av mycket gammalt datum, endast från senare tid finnas få och spridda
notiser, vilka ock uppmärksammats. Någon föregående skildring över sjöns växt-
eller djurliv föreligger således icke, men av konservator Gustaf Kolthoff har
jag fått mottaga meddelanden om dess fågelliv på 1860-talet. Vid skildringen av
sjöns växtlighet har jag rådfrågat fil kand E. Lindegren, som, ävenledes
sommaren 1905, vistades i botaniskt syfte på platsen.
Sålunda har jag trott mig kvalificerad att giva en tillförlitlig och i
möjligaste grad fullständig beskrivning av sjön fågelfauna.
En sådan torde ur flera synpunkter äga sitt värde. Hornborgasjöns rika växtlighet och i övrigt ursprungliga naturbeskaffenhet har möjliggjort utbildandet och vidmakthållandet av ett ovanligt rikt fågelliv, ett »fågelsamhälle» om man så vill, av speciell och egenartad karaktär. Vårt land har endast i Tåkern en motsvarighet härtill, ehuru likväl det därav icke följer, att den ena sjöns fågelfauna är identisk med den ändras, hvilket en jämförelse mellan denna berättelse och en liknande av Dr W. A. Engholm också visar, ett förhållande, som ökar intresset av lokalbeskrivningar över dem båda. Den sänkning, som båda dessa fågelsjöar nu genomgår, skall snart ändra de rådande förhållandena. Det kan även därför vara av betydelse att ha upptecknat, hur fågellivet här en gång gestaltat sig, så mycket mer som Hornborgasjön är allmänt erkänd som ett av våra värdefullaste naturminnesmärken, det ena av de två, som nu synas vara de enda, vilka kan ge oss ett ungefärligt begrepp om det rika forntida träsksjöliv, som en gång utvecklade sig litet varstädes i södra och mellersta Sverige. Slutligen är det med förhoppning om, att de iakttagelser, vilka här meddelas, i någon mån skola bidraga till kännedomen om våra fåglars liv, som denna avhandling framlägges.
De vetenskapliga namnen äro i överensstämmelse med de sedan 1901 gängse internationella nomenklaturreglerna. Till intendenten vid Riksmuseets Vertebratavdelning Professor Einar Lönnberg beder jag att här få framföra mitt vördsamma tack för de råd jag erhållit vid planläggandet av ovannämnda undersökning och utarbetandet av denna berättelse. Även ber jag att för Konservatorn vid Uppsala Universitet Gustaf Kolthoff få betyga min tacksamhet för det värdefulla bidrag min redogörelse erhållit genom uppgifterna om sjöns fåglar på 1860-talet.
Till sist har jag att tacksamt erkänna det tillmötesgående jag
rönte under min vistelse vid sjön sommaren 1905 av Possessionaten Jesper
Swedenborg, vilkens mer än 30 åriga erfarenhet om ortens högre djurliv dessutom
blev mig till stor nytta.
Stockholm den 28 januari 1907 Rudolf Söderberg.
Hornborgasjön ligger i Skaraborgs län i Västergötland vid foten av Billingens sydvästra parti eller ungefär mitt i trekanten Skara - Falköping - Skövde. Från Skara är fågelvägen 7 km. Den är 1 mil lång, mäter på det bredaste stället 4 km, på det smalaste 1 1/6 km (mellan Almeö och Ore Nabb), men är i medeltal närmare 3 km bred. Djupet är enligt en mätning sommaren 1905 störst i en rännformig fördjupning utanför Almeö, 1,6 m, för övrigt endast i medeltal 1,2 m, undantagandes området längst i söder, där det ej uppgår till mer än en eller annan decimeter. Sjöns vattenyta är 29 km2, längdriktningen går från NÖ till SV.
Följande socknar gränsa intill sjön från norr medsols räknat: N. Vings, Lundby, Broddetorps, Hornborga, Bjurums, Bjerklunda och Stenums socknar. Bland kringliggande egendomar, som omfatta större strandområden, märkas: i söder St. Bjurum och Dagsnäs, i väster Trestena, Väst- och Östtomten, i norr Härlingstorp.
Från östra stranden utskjuta flere uddar, två av mer betydande längd, nämligen de s.k. Ytterberg och Almeö (den sistnämnda fordom en ö, numera i förbindelse med fast landet), bildande mellan sig en vik, som övergår i Hornborgamaden. Vidare en mindre udde norr om dessa, benämnd »Fågeludden», hvilken utgör norra begränsningen av Västorpaviken. Utom dessa i topografin skarpt framträdande uddar finnas mindre sådana vid Hånger samt i norr. Västra stranden bildar, endast där rullstensåsen vid Dagsnäs avbrytes av sjön, ett framskjutande parti, Ore Nabb. Den på kartan angivna gränsen för sjön i söder får anses approximativ till följd av denna dels träskartade natur. Här inskjuta Bjurumsviken, övergående i Åmaden, samt norr om den lilla udden vid Hånger, Sätunaviken, bildande Sätunamad. Trestena - och Stenumsvikarna med likbenämnda mader vid västra landet skiljas av den till följd av vassvegetationen i topografin knappt skönjbara landrundningen vid Flians mynning.
Återstår att nämna de båda högmossarna Rödemossen i nordväst samt den längre i söder belägna Hjortronmossen.
Någon egentlig ö äger Hornborgasjön icke. I södra delen kan man här och där stöta på i vattenytan liggande ansamlingar av dy av fastare konsistens, emedan de bundits av vass och starrarter, eller med videbuskar beväxta tuvsamlingar, som sjunka under kroppstyngden, men ingenstädes anträffas så fast mark, att den kan sägas bilda en verklig ö. I fortsättningen av Dagsnäsåsen sticka emellertid ett par små stensamlingar upp över ytan något 10-tal meter från land, bildande två av starrvegetation beväxta »blockholmar», och något längre ut, även i åsens förlängning, ligga tvenne rullstenshögar utan vegetation.
Hornborgasjön avbördar sitt vatten genom Flian, den längsta av alla i trakten förekommande åar. Den är en biflod till Lidan och har nu delvis utjämnats och fördjupats genom tvenne somrars kanalarbete, som åsyftar, att av densamma bilda utloppsrännan för vattnet vid den tillämnade sjösänkningen. Tillflöden äger sjön förnämligast i de otaliga bäckar, som upprinna på Billingen. Inom bergets södra del löpa de efter hand tillsammans till en bäck, som förenar sig med den s.k. Slafsan och går i riktning mot Hornborgasjön under namn av Pösan och Hornborgaån för att vid Almeö slutligen utfalla i sjön.
De enda höjder av någon betydenhet, som falla inom Hornborgaområdet, utgöras av rullstensåsen vid Dagsnäs, omkring 15 m hög, och några radial- och ändmoräner i nordöst. På dessa platser är terrängen mycket kuperad, till största delen bestående av glaciala bildningar. För områdets västra del är utmärkande de vidsträckta låg - och högmossarna, biogena sediment alltså, vilka förläna denna del en jämn och flack topografi. Lågmossar av stor utsträckning finnas även, som förut omnämnts, i sydöst och söder.
Enligt gjorda beräkningar skulle den nuvarande arealen av icke
odlad mer eller mindre fuktig kärrmark uppgå till omkring 5,000 tunnland.
Sänkningen skulle avvinna sjön (bottnen) 2,000 tunnland mark. - Vid den
topografiska framställningen av fågellivet komma mossarnas vegetation samt
strändernas olika beskaffenhet att närmare skildras.
Sjöns utseende var naturligen fordom ett helt annat än det är i våra dagar. De
vidsträckta moss- och svämsandmarkerna kring dess nuvarande stränder vittna om,
att den är återstoden av en förr vida större träsksjö, om vars växtvärld och
utvecklingshistoria mossarna nu kunna förtälja huvuddragen, men vars fågelliv vi
knappast annat än genom en jämförelse med nutida förhållanden kunna bilda oss
någon föreställning om. Att sjöns utseende även i senare tid undergått
förändring giva några meddelanden av folkskollärare G. Hedrén vid handen. På
1850-talet var vattenytan sålunda ansenligt större än nu, icke så mycket
beroende på, att vattengränsen då var högre, utan fastmer därpå, att
vassvegetationen hade märkbart mindre utbredning mot hvad den uti äger. Det är
huvudsakligen i de södra och västra delarna, som denna vasstillväxt försiggått.
Förr fick man heller aldrig se sådan mängd dungliknande bestånd av scirpussäv,
som nu under sommarens lopp växer upp över allt i sjön.
Sjön (fordom benämnd Lunden eller »Lôen») har trenne gånger varit föremål för sänkning, nämligen åren 1802 à 3, 1840 och 1874. De två första voro mycket obetydliga, den senare ganska effektiv i början, men för omkring 10 år sedan började samma översvämningar som förut. Detta skulle berott därpå, att utdikningar av mossar företagits i trakten, hvarför omnejdens nederbörd under snösmältningen om våren ej kom att delvis upptagas av dessa kärrområden, utan allt vatten fördes direkt till Hornborgasjön. I senare tid ha även stora sidlända ängsmarker i närheten av sjön fullständigt torrlagts, nämligen områden, som höra under St. Bjurum och Dagsnäs. Dessa låg förr för fäfot, som man säger, och utgjorde då ypperliga beckasinmarker. Arealen av denna mark, som nu är odlad, anses uppgå till över 2,000 tunnland.
Den nivåförändring, som nederbörden från Billingen orsakar i sjön om våren, rör sig om c:a 1 meters differens i förhållande till medelnivån om somrarna. Vårtiden ligga därför mycket ansenliga sträckor t.o.m., av den mark, som under sommaren är fullständigt torr, under vatten. Sjöns vattenstånd växlar emellertid även hvad sommarmedelnivån beträffar. Vissa år är densamma rätt hög, andra så låg, att de perifera delarna äro ofarbara. Fågellivet, särskilt andtillgången, ter sig rikare under högt vattenstånd än under lågt.
Med afseende på bottnens beskaffenhet bör anmärkas, att densamma är helt olika i norr mot i söder med en övergångszon, som torde ligga ungefär i en linje dragen mellan Västtomten och Broddetorps station. I sjöns sydligare del utgöres bottnen av en lös brun eller svartaktig dy, en kemisk utfällningsprodukt ur det på humusämnen rika, brunfärgade vattnet. Denna dy är rikt uppblandad med organiska ämnen, förmultnande växtdelar, molluskskal o. dyl. Längst i söder är dess mäktighet betydligast, omkring 3 meter, och den når här på en eller annan dm när ytan inom en areal av omkring 2 km2. I norr bildas bottnen huvudsakligen av kalkgyttja, som har relativt fast konsistens. Sjön är här jämförelsevis djup, i medeltal 1,2 m. Kalkbleke underlagrar dessutom torven i Rödemossen samt lågmossarna i väster och öster, hvarför troligt är, att kalkgyttja finns även under dyn söder om ovannämnda linje Den är mycket rik på skal av sötvattensmollusker, bland vilka Limnea ovata, L. stagnalis och Bythinia tentaculata äro de allmännaste. Längs stranden i nordväst ligga sådana skal uppkastade i stor mängd, bildande långa, vita strandvallar. (Jämför H Munthes beskrifning till kartbladen Skara och Skövde.)
Hornborgasjöns växtlighet är mycket individrik. En orienterande blick på densammas uppträdande ger vid handen, att den utvecklar sig ymnigast i väster och sydväst. Detta kan vara av intresse att särskilt framhålla, då ett liknande förhållande äger rum i Tåkern i Östergötland, och enligt hvad Dr W A Engholm i avhandlingen »Om fågellivet i och omkring sjön Tåkern» sid. 3 anför, har Professor Varming i ett föredrag vid naturforskarmötet i Stockholm 1898 dessutom framdragit ett motsvarande sakförhållande såsom något för träsksjövegetationen på många andra ställen karakteristiskt. Citatet i nyssnämnda avhandling rörande denna fråga, hvilket även belyser andra egendomligheter i Hornborgaområdets naturbeskaffenhet, tillåter jag mig återge: »- - Denne Tilvoxning av vore faærske Vande reguleres bland andet av Vindforholdene. I mine Studenterdage lærte jeg av Forkhammes forelæsninger, der vel i øvrigt tildels støttede sig til Dau's Undersøgelser over Sjællands Torvemoser, at vore större Søer sædvanlig begynte at voxe til ved Vest eller Sydvestsiden, og at Grunden hertil er den, at da de herskende Vinde ere Vestlige, er der her mest læ, derfor ere de vestlige Bredder ofte flade og sumpede, Kjær og Moser, medens de ostlige, hvor Bølgeslaget staar paa, ere sandede, grusede og stejle. Disse Forhold, som Forchhammer vist aldrig har publiceret, saa at de ikke kjendes, gjenfindes i Ruslands Østersøprovinser og andensteds, hvarom Klinge for 9 Aar publicerede en længre Afhandling» - -
Som synes av kartan överensstämma dessa iakttagelser av förloppet vid torvbildningen och sjöarnas igenväxning i alla delar med förhållandena i Hornborgasjön. Förutom att vassarna ha den anförda utbredningen, ligga de ojämförligt största torvmossarealerna på västra sidan, varemot i synnerhet den nordöstra är grusig och mycket litet vassbeväxt. Det torde även vara belysande, att i detta sammanhang omnämna, att strandborna, som använda phragmites- och fräkenvassen till foder åt boskapen, i stora s.k. vassekor ro över sjön från östra stranden till den västra för att på sistnämnda ställe inbärga dessa vassarter, emedan tillgången på desamma där är så rik, att den lönar tiden och mödan för överfarten.
Hvad vassarna och lågmossarna i sydöst beträffar bör framhållas, att de äro så belägna, att de vid väst- och sydvästlig blåst ligga i det närmaste i lä om uddarna, hvilkas åt nyssnämnda väderstreck vettande stränder, som få mottaga böljornas angrepp, äro fasta och sandiga.
Den största utbredning äger sjösäven (Scirpus lacustris). I hela södra delen av sjön består vassvegetationen huvudsakligen av denna sävart. Härifrån följer den såsom den yttersta vass-zonen - den kallas allmänt av strandborna »trindvass» - västra stranden i form av ett här och där avbrutet bälte i det närmaste ända upp till linjen Västtomten - Broddetorp. På östra sidan bildar den likaledes yttersta zonen av vikarnas vassvegetation samt slutligen små dungar här och hvar vid norra stranden. Frampå sommaren förlänar den dessutom sjön ett mycket egendomligt utseende därigenom, att den då skjuter upp som små dungar över allt, lämnande endast en zon av vattenytan i sjöns mitt samt nordligaste delen oinkräktade. Sävarealen i söder är överallt genomdragen av kanallika rännor, här och där utvidgade till små gläntor. Den skiljer sig härigenom till sitt uppträdande från phragmitesvassen, hvilken breder ut sig till sammanhängande fält. Dessa öppna partier i sävmassan uppsökas gärna av änderna, hvarför de synbarligen bidraga mycket till deras trevnad. - I undersökta fågelmagar ha ofta scirpusfrön anträffats i stor mängd.
Bladvassen (Phragmites communis) växer nästan öfverallt (med undantag av sydvästligaste delen) i ofta ganska breda fält innanför scirpussävven. Det är emellertid företrädesvis å svämsandbottnen vid Stenumslandet, som denna vass bildar ett ensartade och tätvuxet fält, som även under lågt medelvattenstånd står i vatten.
Ehuru till sin utsträckning vida mer begränsad än dessa båda vassarter förtjänar dock - även med hänsyn till fågellifvet - eqvisetum-vassen särskilt beaktas. Den betäcker merendels den dyiga bottnen närmast land. Den finns å ett stort område längst i sydväst, ställvis även ute i sävformationen härstädes, vidare längs västra stranden till en bit förbi Flians mynning och vid östra företrädesvis söder om Almeö och norr om Ytterberg. En väsentlig del av vattenfloran bilda vidare naten och näckrosorna. Som det torde ha framgått vid tal om vass- eller sävformationens utbredning, är denna ojämförligt mycket större söder om linjen Västtomten - Broddetorp än norr därom. Detsamma är fallet med naten och näckrosorna. Ymnigast förekomma de i sydvästra delen, där Elodea och Chara hispida bilda hela ängar under vattnet, medan Nuphar luteum täcker ytan med sina blommor och blad. Även de ovan omnämnda gläntorna i scirpussäven blifva under sommarens lopp uppfyllda av näckros- och natevegetation. Utom de anförda arterna förekomma Potamogeton - arter av flere slag, bland vilka särskilt P. perfoliatus växer i stora plättar utanför vassvegetationen eller ute i öppet vatten. Alisma är även mycket vanlig, varemot Lemna spelar underordnad roll. Sparganium, Typha och Butomus förekomma här och hvar, men icke i betydligare grad, hvilket även är fallet med Nymphea alba, Sium, Stratiotes aloides och Myriophyllum.
Dyns mäktighet och vegetationens tilltagande ymnighet under senare delen av sommaren göra det omöjligt att vid denna tid tränga något längre stycke in på det sydvästligaste området av sjön vare sig i båt eller på annat sätt. Vid lägre vattenstånd är hela denna del städse ofarbar. Den utgör då en utmärkt åt fåglarna av naturen fridlyst plats, och här uppehålla sig särskilt änderna i större antal än på övriga ställen i sjön.
Till fullständigande av detta områdes karakteristik fordras
slutligen ett omnämnande av de litet varstädes förekommande »holmarne» av lösare
konsistens. De äro av olika beskaffenhet: dels dyartade, dels tuviga. I förra
fallet har en fastare ansamling av dy bundits av en vegetation, bestående av
starr, Scirpus och stundom Sium. I senare fallet utgöres markbetäckningen
vanligen också av starr, men »holmen» är av ungefär samma tuviga beskaffenhet
som kärrängen längre in samt liksom denna beväxt med videbuskar. Den är en liten
»flytande ö» med så löst underlag, att den sjunker under kroppstyngden, om man
söker beträda den.
I övriga delar av sjön söder om linjen Westtomten - Broddetorp anträffas även
rik nate- och näckrosvegetation men icke, särskilt hvad naten beträffar, i den
utsträckning som i sydvästligaste delen.
Sjöns rikedom på fisk och lägre djurformer är jämte växtligheten ett av livsvillkoren för dess fågelliv. Av förstnämnda djurslag äro braxen, sutaren, rudan, gäddan och abborren rikt representerade, dessutom förekomma ålen, löjan, mörten, spiggen m.fl. Bland evertebraterna äro insekter och mollusker ytterligt talrika. De gröna Donacia - arterna krypa omkring överallt på vassen, och sländor Libellulider samt Phryganider svärma i mängd däröver. I vattnet synas förutom larverna av de sistnämnda, Dytisciderna och deras avföda förekomma i största antal jämte mygg- och fluglarver (Stratiomys m.fl.). Egendomligt nog anträffas skalbaggen Hemonia appendiculata alls icke sällsynt. Han är eljest funnen blott i sjöar i Småland och Skåne. Möjligen är han spridd hit såsom ägg genom vattenfåglar. Rantus - arterna äro även rätt vanliga. Molluskerna äro i rikaste mått företrädda av Limnea stagnalis varieteten subulata, som enligt Westerlund endast är funnen på ett par lokaler i Skåne och Östergötland, L. auricularia, L. ovata, L. palustris, Clausilia laminata, (på stranden), Bythinia tentaculata, Planorbis vortex och carinatus, Valvata macrostoma och cristata samt Pisidium - arter, och av musslor Anodonta cygna och Sphærium corneum.
De särskilt gynnsamma villkor, som betinga Hornborgasjöns rika
fågelfauna, utgöras alltså dels av den ymniga vass- och näckrosvegetationen samt
undervattensvegetationen av nate m.m., dels av det rika lägre djurlivet, dels av
de gynnsamma djupförhållandena, som möjliggöra ett rikt vattenliv av växter och
djur nästan överallt i sjön (med undantag av nordligaste delen) samt dels
slutligen av omgivningens och strändernas växlande beskaffenhet, vilka erbjuda
såväl vadare som simfåglar lämpliga häckplatser.
Utom de egentliga häckfåglarnas grupp, men likväl tillhörande sjöns fauna, stå
en del arter, vilka endast för att proviantera infinna sig sommaren över från
närliggande trakter. De utgöras å ena sidan av de nästan dagligen vid sjön
synliga tranflockarna och en del av storspovarna, vilka förskriva sig från de
stora mossarna på Billingen och väster om St. Bjurum, samt å andra sidan av
fiskmåsen, gråtruten, hafstruten och fiskgjusen, vilka (utom möjligen den
sistnämnda?) höra hemma i den 3 mil avlägsna Vänern.
Fågelfaunan ökas under flyttningstiderna (höst och vår)
ansenligt såväl genom tillskott i individantalet av vissa av sjöns häckfåglar
som genom ankomsten av nya endast genomflyttande arter.
Mot sensommaren eller ungefär med augusti månads början inträder så småningom en
mycket märkbar förändring i fågellivet. Änderna flocka sig tillsammans och ses
isynnerhet i sydvästligaste delen hålla till i naten (Elodea och Chara hispida)
utanför säven eller på gläntorna i densamma. Flockarna utgöras av både stora och
små Anas - arter, gräsänder och krickänder, men även årtänder och brunänder.
Sjön erhåller dessutom nu ett avsevärt tillskott av de förstnämnda arterna från
angränsande trakter. Sothönsen lämna nu vassen och anträffas i stora skaror ute
på klarvattnet. Om också en del vadare redan för en eller annan vecka sedan
börjat stryka omkring i småflockar vid stränderna, märker man dock mest vid
denna tid, att somliga arter tilltagit betydligt och uppträda samlade i större
sällskap, medan åter andra tillhörande ej förut anträffade arter visa sig
ävenledes i flockar. Bland de förra ses mest brushanen, mindre strandpiparen,
svartbröstade snäppan och grönbenta snäppan, bland de senare skogssnäppan,
gluttsnäppan, rödbenta snäppan och större strandpiparen. Senare anlända
beckasinerna. Till genomflyttande fåglar av än senare dato höra bläsänderna, som
i september-oktober infinna sig i större flockar, samt gässen och svanarna (även
sångsvanen), vilka komma i oktober-november.
Om våren är fågellivet ävenledes en tid utomordentligt rikt till följd av dessa flyttfågelbesök.
Vid en eventuell undersökning av de förändringar i sjöns fågelliv, som sänkningen medför, torde denna berättelse framledes kunna komma till användning. Det är särskilt med tanke härpå, som följande framställning av de olika arternas gruppering på olika lokaler lämnats. Genom en sådan så att säga ornitologisk kartläggning av sjön torde nämligen en jämförelse mellan nutida och framtida förhållande underlättas och kunna mera i detalj utföras. Men även det av Professor J. A. Palmén i broschyren »Internationellt ornitologiskt samarbete» (Helsingfors 1885) framställda, som det tycks obeaktade, men likväl så ypperligt motiverade kravet på en lokal och detaljerad »topografisk undersökning» av fågelfaunan har förvissat mig om, att en sådan hvad Hornborgasjön beträffar vore fullt berättigad och av icke oväsentligt värde för denna redogörelse.
Ett par anmärkningar torde böra förutskickas.
I följande framställning förekomma någon gång för fullständighetens skull
enskildheter eller detaljer rörande fågelgrupperingen, som äro av mer tillfällig
natur, således giltiga endast för det år och den tid av året, under hvilken
iakttagelsen gjordes. Möjligt är dessutom, att en eller annan arts s.k. ståndort
ombytes eller att genom växlingar i individantalets storlek en förändring i
någon mån inträder ett annat år. Ståndortens skaplynne kan ju dessutom av en
eller annan orsak förändras och inverka på fågelgrupperingen. På grund av dylika
förhållanden ter sig områdets topografi ur ornitologisk synpunkt icke alla år
alldeles lika. Ehuru den här lämnade beskrivningen följaktligen strängt taget
gäller endast sommaren 1905, torde den dock åtminstone i sina huvuddrag kunna
sägas giva en allmängiltig bild av ortens nuvarande fågelliv i dess förhållande
till topografin. Det är vidare naturligt, att här icke kan bli fråga om några
skarpt avskilda områden, hvilkas gränsmärken så rörliga varelser som fåglarna
icke skulle överskrida. Fast mer händer det ofta, att en eller annan art
förekommer även häckande utom sitt egentliga område, i synnerhet på »gränszonen»
till ett annat, hvarför upprepningar stundom bli nödvändiga. En art kan dessutom
vara fullt »inhemsk» på skilda ståndorter.
A Sumpmarkerna.Sumpmarkernas läge och utsträckning ha i huvudsak förut behandlats vid tal om sjöns terrängförhållanden. Blott det förtjänar här tilläggas, att i allmänhet endast de sjön närgränsande delarna numera äga betydelse för träskfågellivet, då de perifera åt landsidan liggande områdena övergått till en mer eller mindre torr vall.
a Lågmossarna
Lågmossarna upptaga sumpmarkernas största del, bildande de egentliga kärrängarna, på bygdemålet kallade »mader». Vegetationen utgöres av olika arter starr, de tillhöra sålunda uteslutande starrmossarnas kategori. Marken är mer eller mindre lös och sumpig, vid sjöstranden övergående i gungfly. Dessa mossar äro samtliga belägna söder om linjen Västtomten - Broddetorp.
Mest karakteristiska äro Stenumsmaden, synnerligast omkring Flians mynning, och den längst i söder belägna Åmaden. En beskrivning av dessa belyser därför bäst ståndortens skaplynne.
Längst från sjön växer å Stenumsmaden på relativt torr mark låg starr med någon undervegetation, varpå vidtager en zon av Carex filiformis i rena bestånd -- denna starrart utgör i allmänhet den väsentligaste delen av starrängarnas vegetation. Ett smalare bälte vid sjökanten bildas av C. acuta, som vid Flians mynning på ett rätt betydande område uppnår meterlängd. Markens sumpighet tilltar ju närmare sjön man kommer, tills den slutligen övergår i obestiglig hängdy, där fräkenvassen bildar övergången till den egentliga vassvegetationen. Innanför hängdyn växer inom området för C. filiformes här och hvar videbuskar (Salix cinerea), flerstädes i grupper.
Åmaden, som genomflytes av en bäck, utgör till stor del ett
gungfly med höga tuvor av Carex stricta. På denna mad ha videbuskarna sin
egentliga växtplats, men förekomma även allmänt, som senare skall omnämnas, ute
i sjön på små flytande »holmar». Vid sjökanten vidtager som överallt hängdyn,
beväxt med Carex acuta samt Phragmites communis i rätt stor utsträckning.
Närmast utanför dessa bestånd förhärskar fräkenvassen på en stor areal.
Om vi bortse från den torrare marken, och vända oss till fågelfaunan på det
egentliga kärrgebitet, möta vi en del arter, som förekomma över hela området med
undantag av den del därav, som ligger närmast sjön. Till dessa arter hör
framförallt gulärlan Budytus flavus. Hon är en karaktärsfågel för denna ståndort
och uppträder särskilt talrik, där Carex filiformis täcker den sumpiga marken.
Jag fann henne varken på hårdvallarna (B.) eller Rödemossen (b.), utan tycktes
hon uteslutande hålla sig till starrängarna och i ett och annat par på fälten.
Ängspiplärkan Anthus pratensis däremot finns mycket allmänt på Rödemossen men
förvånande sparsamt på denna lokal. Allmän är tofsvipan Vanellus vanellus, som
dock även håller till på hårdvallarna, men ej å Rödemossen. Flera par av
svartbröstade snäppan Tringa alpina och grönbenta snäppan Totanus glareola ses
här även, och vid Flian på Stenumsmaden häckar storspoven Numenius arquatus.
Såsom häckfågel måste enkelbeckasinen Gallinago gallinaqo numera betecknas
snarare såsom sällsynt än sparsam vid Hornborgasjön. På Rödemossen har jag
anträffat hans bo. Dubbelbeckasinen G. major (Gm.) fann jag under häckningstiden
några gånger på Åmaden och Sätunalandet. Hvad änderna beträffar äro ju de
beroende av två förekomstplatser, dels av sjön, dels av de sidlända ängarna. Bon
av gräsanden Anas platyrhyncha, krickanden A. crecca och årtan A. querquedula
har jag funnit i starrtuvor på Hornborgamaden. - En fågel, som jag 1905 endast
en gång hade tillfälle att iakttaga, var bruna kärrhöken Circus aeruginosus. Han
syntes då med sin karakteristiska, fladdrande flykt sväva över en vidsträckt
starräng utanför egendomen Dagsnäs.
Till områdets tillfälliga, men nästan dagliga besökare höra tornfalken Cerchneis tinnunculus och lärkfalken Falco subbuteo.
Återstår att nämna de fåglar, som äro begränsade till området för Carex acuta och Salix cinerea. Främst bör då komma på tal sävsångaren Acrocephalus schoenobænus och sävsparfven Emberiza schæniclus. Den förstnämnda är i synnerhet vid Flians mynning å Stenumslandet, på Åmaden samt längs stränderna av Hornborgaån mycket allmän i den höga starren. Den senare finns alltid, där några videbuskar slagit rot, talrikast i söder men även här och var för övrigt. Till denna zon med dess dyiga botten höra slutligen bland vadarne vattenrallen Rallus aquaticus (Åmaden) och sumphönan Porzana porzana, den sistnämnda dock mer karakteristisk för nate - och näckrosvegetationen.
Under senare hälften av sommaren liksom under flyttningen höst och vår ter sig fågellivet härute något annorlunda. Redan i medlet av juli börjar tofsvipan draga sig neråt sjöstranden, tills hon icke träffas mer på starrängarna men synes en och annan gång vid sjöstranden i stora flockar. Änderna ha även nu lämnat sin häckplats, grönbenan likaså, medan åter andra arter få ett tillskott av individer genom flyttningen, såsom beckasinerna och stundom storspoven, hvilken senare ofta ses i flock. I juli infinna sig starar Sturnus vulgaris i stort antal och stryka omkring öfverallt för att mot kvällen samlas i vassarna. Senare mot hösten liksom under våren kommer sädgåsen Anser fabalis samt någon gång blåhöken Circus cyaneus och jordugglan Asio accipitrinus.
Ett från denna ståndort väl avskilt område med helt annan vegetation och delvis annat fågelliv representera
b Högmossarna
Högmossarna. Den i sydväst belägna Hjortronmossen har åtminstone i ornitologiskt afseende karaktären av skogsträsk, medan Rödemossen, som även är större, är en utpräglad högmosse. Följande beskrivning gäller därför huvudsakligen sistnämnda lokal.
Den upptager en areal av omkring 400 tunnland av Hornborgaområdets nordvästra del. Vegetationen utgöres till största delen av olika slags ris, såsom Calluna vulgaris, Myrtillum uliginosum, Ledum palustre. Andromeda polifolia m.fl. samt, företrädesvis i mitten, av vitmossa (Sphagnum). De perifera delarna äro relativt torra, medan mitten av mossen bildar så att säga ett särskilt bäcken, utmärkt för större fuktighet. Kring mossen växer martallen i glesa bestånd, och gränsen till sjön markeras av en erosionsterrass i torv av 2 à 3 meters höjd.
Om vi från sjön bestiga mossen, ha vi av dess fåglar först att
anteckna strandsvalan Clivicola riparia. Hon bygger i hundratals par i
erosionsterrassen och har såväl mossen som sjön till exkursionslokal. I
tallstånden finnas grå sångaren Sylvia sylvia och trädlärkan Lullula arborea
samt en och annan lövsångare Phylloscopus trochilus. I riset bygger
ängspiplärkan Anthus pratensis, vilken här är mycket allmän och en
karaktärsfågel för denna zon av mossen. Längre ut i den sumpiga delen ses en och
annan ljungpipare Charadrius apricarius och enkelbeckasin Gallinago gallinago.
Storspoven Numenius arquatus och grönbenan Totanus glareola höra även till
sphagnumområdet liksom tranan Grus grus, vilken. dock icke häckar här, men
infinner sig sommaren över från St. Bjurums och Billingens mossar.
Under flyttningstiden företer denna ståndort ingen anmärkningsvärd egendomlighet
med undantag därav, att den nu är fåtaligare på fågelarter än annars. De enda
vadararter, som då ses, äro storspovar och tranor samt drillsnäppor Tringoides
hypoleucos, vilka sistnämnda bruka uppehålla sig på de från erosionsterrassen i
vattnet utskjutande torvbankarna.
B. Sand- och
klapperstrandens område.
Denna ståndort upptar en vida mindre areal än mossarna. Den är av växlande beskaffenhet och kan karaktäriseras på följande sätt: en terräng, där hård, stenbunden sandmark beväxt med kort gräs förhärskar, men som ställvis uppträder som sumpmark på grund av förekomsten av små lagunliknande pölar, kantade med starrvegetation; vid sjöstranden i allmänhet skarpt avgränsad av frisköljd klapper. Mest typisk uppträder ståndorten på östra strandens uddar (vid Hånger, Almeö, Ytterberg, och Fågeludden), men upptar dessutom, ehuru mindre utpräglad, en smal remsa av stranden vid Ore Nabb samt en liknande, sträckande sig från Wässtorpavikens inre del upp till sjöns nordända. På sist nämnda plats liksom vid Westtomten är stranden av lösare beskaffenhet, utgörande en blandning av svämsand, dy och kalkgyttja. - Vegetationen består huvudsakligast av Agrostis, Leontodon och Bidens. - Denna lokal kan på visst sätt sägas ersätta bristen på holmar i sjön, då den gärna tages i anspråk av vadare och simfåglar för häckningen. Fågeludden var sålunda sommaren 1905 samlingsplatsen för ett rätt brokigt fågelliv:
Inom ett område, tänkt som en kvadratisk yta med c:a, 75 meters sida, fanns härstädes följande bon: i eller vid sävmassor, som låg uppkastade på stranden, 10 stycken av fisktärnan Sterna hirundo, 5 st. av skrattmåsen Larus ridibundus, 2 st. av viggen Nyroca fuligula, 1 av brunanden Nyroca ferina och 1 av strandskatan Hæmatopus ostralegus (L); längre upp på land i gräset: 4 eller 5 st. av tofsvipan Vanellus vanellus, 2 st. av svartbröstade snäppan Tringa alpina samt 1 av brushanen Pavoncella pugnax. Då jag sommaren 1906 åter besökte platsen, återfanns samma arter (utom brunanden och brushanen, vilka på grund av bristande tid ej kunde närmare eftersökas). - I afseende på nästplatsernas fördelning eller själva det ställe, som varje art här utvalt för sitt bo, kunde man ganska tydligt se, hurusom en del hade förkärlek för sävbankarna eller de ställen, där sandgrunden blottats, andra för den något rikare vegetationen vid kanten av sävhögarna och en tredje part för den mer eller mindre fuktiga delen av marken kring pölarna. På förstnämnda ställe låg fisktärnboen i en liten fördjupning i sävmassan eller bland stenarna på någon från gräs bar fläck. Ett bo anträffades även uppe i gräset. Ett annat var byggdt av snäckor (Clausilia) och skifferbitar av en 2-örings storlek. I sävmassans kant låg viggboen, brunandboet samt skrattmåsboen, ett av de sistnämnda dock längre ut i gräset. Strandskatans bo var även anbragt i sävmassans kant, men i närheten av den klapperrika stranden. Tofsvipan, svartbröstade snäppan och brushanen bebodde den sumpiga delen.
Även på andra delar av strandorten finnas de uppräknade arterna,
utom skrattmåsen och strandskatan, fastän spridda över en större areal. Dessutom
häckade i norr på den dyblandade sanden mindre strandpiparen Ægiatilis dubia och
grönbenta snäppan Totanus glareola. För kråkan Corvus cornix är denna lokal helt
naturligt en utmärkt proviantplats.
Under flyttningstiden (förnämligast om hösten) utgör stranden av denna ståndort
tillhåll för smärre vadarflockar, vilka komma på genomfärd norrifrån. Så har här
i juli och augusti anträffats mindre sällskap av större strandpiparen, Ægiatilis
hiaticula, av mindre strandpiparen, svartbröstade snäppan, mosnäppan, Tringa
temminicki, drillsnäppan Tringoides hypoleucos, brushanen, grönbenta snäppan,
skogssnäppan Totanus ochropus, rödbenta snäppan Totanus totanus och gluttsnäppan
Glottis nebularius. Totanus-arterna, äro dock nu allmännare i sjöns södra del,
där de hålla till på den i vattenytan flytande näten (Elodia och Chara hispida).
C. Sjön med
vassarna.Sjön i inskränkt bemärkelse har överallt en så likartad naturbeskaffenhet, att någon uppdelning i anseende till olika slag av växtlighet (och terräng) med respektive fågelarter icke kan komma ifråga. En avsevärd olikhet förefinnes emellertid i avseende på -vegetationsrikedom mellan de södra och norra delarna. Gränsen bildar den linje, som förut angavs såsom gränsstrecket mellan dybottnen och kalkbottnen, eller linjen Westtomten - Broddetorp. Söder om linjen äro de stora vassbältena och nate- och näckrosvegetationen utbredda, medan norr därom endast en sparsam strandflora av ungefär samma beskaffenhet kan spåras. Därför utvecklar sig ock fågellivet till sin fulla rikedom endast inom det södra området. Går man frågan om fågelarternas gruppering inom detta gebit närmare inpå livet och söker utfinna, hur den plats är beskaffad, som varje art här helst uppsöker, eller där den anträffas i största mängd, kan man naturligtvis i många fall få fram en viss skillnad mellan olika arter i anseende till val av uppehållsorter, samt i någon mån gruppera dem inbördes. Men utsträcks till ståndortsdifferens kan ett sådant åtskiljande icke, då - som ovan framhållits - inga växtsamhällen äro fixerade till bestämda delar, utan förekomma splittrade om varandra.
En viss topografisk fördelning blir dock alltid möjlig att urskilja, om man tar i betraktande, i vilket beroende olika arter stå till öppet vatten och till vegetationen. Vi ha dels, de, som ej alls söka öppet vatten, dels de, som ha behov både av det öppna vattnet och vegetationen, och dels de, som uppsöka sjön endast på grund av förekomsten av en fri vattenyta. - Vid följande framställning skall de här angivna synpunkterna komma till uttryck.
Överallt, där de stora vassbältena utbreder sig, måste sjöns
avgränsning mot land bli approximativ. De långgrunda, av hängdy bestående
stränderna anger nämligen icke någon tydlig linje, där gränsen mellan
lågmossarnas och sjöns vegetation är utpräglad. Hög starr (Carex acuta),
Eqvisetum och Phragmites samt i sydväst videbuskar växa än ett gott stycke från
vattenlinjen inne på maden, än på fastare i ytan liggande dyansamlingar och
flytande »öar» ute i den dominerande scirpussäven. Därför återfinnas vissa
fågelarter både inåt land och ute i vass- eller sävformationen. I sydväst
förekomma sålunda allmänt å ett vidsträckt område sävsångaren Arcocephalus
schonobænus och sävsparfven Emberiza scheæniclus. Den förre är dock icke
allmännast här, utan å den med Carex acuta och phragmites beväxta landrundningen
vid Flians mynning samt i phragmitesvassen i viken mellan Almeö och Ytterberg.
Vassen står här i stor utsträckning på blöt, ej av vatten övertäckt mark. I
scirpussäven trivs sävsångaren icke, ehuru han ibland ses även i denna, då starr
och phragmites finnas inblandade i densamma. Sävsparven är allmännast i södra
delen och finnes här även ute på flytholmarna. Eljest ses han blott i närheten
av stranden, nämligen där videbuskar finnas. De stora säv- och starrbeväxta
dyarealerna längst i sydväst utgöra hemvist för vattenrallen Rallus aquaticus,
hvilken jag iakttagit blott på detta ställe. Sumphönan Porzana porzana har jag
ävenledes hört blott i sydväst, och tycks hon helst vistas där näckrosorna och
näten förhärska vid öppnare platser i säven. - De nu anförda fågelarterna
tillhöra uteslutande vegetationsområdet.
Mest bundna vid vassarna, på samma gång som älskare av öppet vatten, äro arterna
av andsläkten, även brunanden Nyroca ferina. Bland dessa synes endast skedanden
Sputula clypeata vara tämligen stationär i och bunden vid en särskild vassart,
nämligen fräkenvassen (Eqvisetum). I denna är bottnen mycket lös, nästan
slamartad, och det är möjligt, att detta är orsaken till, att hon helst
uppehåller sig här. Hvad Anasarterna beträffar, gräsanden A. platyrhyncha, årtan
A. querquedula och krickan A. crecca, förekomma de mest i de av nate och
näckrosor överfyllda västra och södra delarna av sjön - årtan och krickan såg
jag sommaren 1905 ingen gång i den på dessa växter fattiga vassen i
Wästorpaviken - ehuru gräsanden är allmän även i phragmitesvassarna på andra
ställen. Stjärtanden A. acuta är icke ofta iakttagen. Under försommaren 1905
syntes vid ett tillfälle några hanar flyga över vassen i västra delen av sjön.
Snatteranden A. strepera är sällsynt, och det är okänt, om hon häckar. Brunanden
Nyroca ferina ses rätt ofta och är funnen häckande på Fågeludden och på
blockholmarna vid Ore Nabb. Man skulle slutligen även här med skäl kunna nämna
kråkan Corvus cornix, hvilken under våren och försommaren i egenskap av
äggplundrare stryker omkring öfverallt över vassarna och vid stränderna. -
För sin trevnad än mer beroende av eller åtminstone oftare synliga på den öppna
vattenytan än de nu uppräknade arterna äro: sothönan Fulica atra, viggen Nyroca
fuligula, skäggdoppingen Podiceps cristatus och knölsvanen Cygnus olor (Gm.).
Den förstnämnda, som finns allmänt överallt i sjön (utom i norr), förekommer
synnerligen talrikt i de västra och sydvästra sävområdena (Scirpus) och
uppehåller sig även invid stranden å en terräng, där dyn når upp till
vattenytan, samt för övrigt å ställen, där naten och näckrosorna uppfylla
djupare öppna partier. Här synes däremot icke doppingen; man väntar annars gärna
att finna dessa båda arter blandade om varandra såsom bebyggare av lika
beskaffade lokaler. I sävbältenas yttre delar liksom i phragmitesvassarna
uppträda de ock tillsammans i stort antal. - Viggen, som är den oftast synliga
anden i sjön, finns lite varstans, uppehåller sig under försommaren parvis å
gläntorna i säven och synes egentligen endast i och för häckningen bege sig in
bland säven eller upp på land. Hans bo är funnet i starrtuvor i vassen samt å
blockholmarna vid Ore Nabb med flera ställen. När ruvningen kommit i gång, slå
sig hanarna tillsammans i flockar, som uppehålla sig ute på klarvattnet, både i
söder och norr.
Skäggdoppingen befolkar så gott som alla delar av sjön, minst eller alls icke de inre grunda sävarealerna i sydväst, mest de ställen, där phragmites ensam eller denna och Scirpus förhärska på djupare vatten. Sålunda är han särdeles allmän vid Sätunalandet, vid Trestena samt framför allt i den täta phragmitesvassen vid Stenumslandet; på sistnämnda ställe häckar han i verkliga kolonier. Knölsvanen bebor i största antalet sydvästra eller södra delarna av sjön, men finns bosatt i ett eller annat par även i västra landets sävområden. Sydvästligaste delen är tydligen mest gynnsam som häckplats för svanen. De härstädes förefintliga dyholmarna få oftast tjänstgöra som underlag för det väldiga boet. När detta fyllt sitt ändamål, användes det ofta som toalettplats, varigenom det så småningom överlagras av fågelns exkrementer och slutligen kommer att bilda en fast jordliknande bank. På så sätt uppstå små fasta ur vattnet uppskjutande partier, som vid lägre vattenstånd ligga tämligen högt över ytan, så att svanen till följd av deras höga och branta sidor ej kan bestiga dem. De blifva då särdeles passande häckplatser för fisktärnan Sterna hirundo. Hennes bon finnas rätt allmänt på dessa bankar samt på de små blockholmarna vid Ore Nabb (även på Fågeludden). Brushanen Pavoncella pugnax uppehåller sig och häckar helt säkert stundom på de nyssnämnda holmarna. Här bör även sädesärlan Montacilla alba ihågkommas, då hon häckar på blockholmarna i ett par å tre par. Skrattmåsen Larus ridibundus har andra år byggt på dy- och växtanhopningar i sjöns södra del samt vid Hånger (somrarna 1905 och 1906 fanns hans bon, som förut är nämnt, på Fågeludden). -
Vid omnämnandet av fisktärnan vidrördes det fågelliv, som egentligen tillhör endast sjöns fria vattenyta. Denna art är den enda av hithörande arter, som häckar. Den andra parten, den som icke häckar, utgöres av följande arter: fiskmåsen Larus canus, gråtruten L. argentatus och hafstruten L. marinus; varvid hit torde få räknas pilgrimsfalken Falco peregrinus, bosatt på Billingen, och fiskgjusen Pandion haliaetus. Måsarterna förekomma i ett eller annat par, pilgrimsfalken och fiskgjusen endast i ett par vardera.
De i senare tid vidtagna utdikningarna av icke obetydliga delar
av Hornborgadepressionens sanka marker ha bevisligen menligt inverkat på
fågellivet, även fastän torrläggningen icke varit så effektiv, att någon
betydligare uppodling av marken kunnat ske. Men icke mindre ha de förändringar
varit, vilka betingats av den fågelfaunans rörlighet överhuvud, som. låter sig
förmärkas på många andra håll, och som består däri, att vissa arter förstora
sitt utbredningsområde (invandra) eller ökas i antal, medan andra avtaga eller
försvinna, utan att orsaken härtill kan tydligt påvisas. Förnämligast genom
uppgifter, som godhetsfullt lämnats mig av Konservator Gustaf Kolthoff om
1860-talets fågelliv i sjön, och som införts i denna avhandlings nästföljande
del, har det blifvit mig möjligt, att här närmare redogöra för de förändringar
av ovannämnda art, som sjön under de senaste 40-tal åren undergått.
På 1860-talet förekom enkelbeckasinen Gallinago gallinago och dubbelbeckasinen
G. major [Gallinago media heter den nu] mycket allmänt, medan de nu äro särdeles
sparsamma; grönbenta snäppan Totanus glareola häckade talrikt i glesa kolonier,
men finns nu blott spridd i enstaka par; brushanen Pavoncella pugnax, som var
mycket allmän, är nu mindre allmän; ljungpiparen Charadrius apricarius häckade
allmänt på Rödemossen, men finns icke nu i större antal, likaså storspoven
Numenius arquatus; och ängspiplärkan Anthus pratensis, som var en av ortens
allmännaste fåglar och häckade talrikt på alla sankmarkerna kring sjön, är nu
allmän endast på Rödemossen, medan hon förekommer fåtaligt på lågmossarna. Bland
rovfåglarna förekomma jordugglan Asio accipitrinus och blåhöken Circus cyaneus
endast tillfälligt (under flyttningstiden), medan de förr sågs sommaren över,
och tornfalken Cerchneis tinnuncula finns mig veterligt icke häckande i koloni i
trakten som fordom.
Dessa arters förminskning i antal är sålunda synnerligen i ögonen fallande. Andra ha helt säkert avtagit i någon mån, fastän de fortfarande synas äga ungefär samma frekvensgrad som förr, såsom svartbröstade snäppan Tringa alpina, tofsvipan Vanellus vanellus och svalorna, Hirundo rustica och Delichon urbica, ifall dessa båda senare eventuellt skola räknas till sjöns fauna. Vidare häckar tranan Grus grus icke nu som förr på Trestenamaden, men infinner sig fortfarande sommaren över i sjön från St. Bjurums och Billingens mossar.
Slutligen ha några arter alldeles försvunnit, nämligen korpen Corvus corax, vanliga gladan Milvus milvus och svarta tärnan Hydrochelidon nigra, vilka samtliga förr tillhörde sjöns häckfåglar. Rördrommen Botaurus stellaris var utgången redan på 1850-talet, och havsörnen Haliaetus albicilla, som häckade vid sjön på 1850-talet, flyttade redan på 1860-talet.
Tilltagit i antal ha sothönan Fulica atra, som på 1860-talet
fanns blott i några par, men nu är kanske den allmännaste arten av alla, samt
skäggdoppingen Podiceps cristatus, som förekom i mindre antal (10-15 par), men
nu tävlar med föregående, och mot sensommaren ökas ändernas antal [Anas
platyrhyncha och A. crecca], därigenom att ortens änder så småningom samlas i
sjön, då de till följd av utdikningar av vattensamlingar och dylikt i
grannskapet icke äga den forna tillgången på lämpliga uppehållsorter.
En synnerligen värdefull och förnimbar tillökning har faunan fått genom
invandrade arter. Främst knölsvanen Cygnus olor, som på 1860-talet sågs blott
någon gång under flyttningstiden, men som sedan våren 1889 kan räknas som
häckfågel. Den är nu allmän, i det att 15-20 par årligen häcka. Brunanden Nyroca
fernina fanns icke före 1880-talet. Hon är nu en ingalunda sällsynt häckfågel
och synes vara i tilltagande. Skrattmåsen Larus ridibundus invandrade för
omkring 10 år sedan och förekommer nu häckande i c:a 5 par hvarje sommar.
Rörhönan Gallinula chloropus, som även är ny, har säkerligen åtskilliga år
tillhört häckfåglarnas antal, fastän ägg fanns först sommaren 1906. Ett förvärv
av intressant slag, fastän måhända blott av tillfälligare art, är slutligen
strandskatan Hæmatopus ostralegus, som iakttogs första gången sommaren 1903. Ett
par häckade troligen sommaren 1904. Ett bo med ägg anträffades 1905 och ett
1906.
Vissa arter förmodas ha ökats i antal med vasstillväxten, men några iakttagelser häröver föreligga icke. Sådana äro: sävsångaren Acrocephalus schoenobænus, vattenrallen Rallus aquaticus, sumphönan Porzana porzara och skedanden Spatula clypteata. Ävenledes anses det, att stjärtanden Anas acuta häckat under senare år.
Det framgår av denna jämförelse, att det huvudsakligen är fågellivet på maderna, som fått maka åt sig för den påträngande kulturen. Detta gäller då särskilt vadarna, ehuru säkerligen rovfåglarna och svalorna av samma orsak förminskats. Däremot har vassarnas eller själva sjöns fågelliv ej undergått någon väsentlig förändring till det sämre, men erhållit en värdefull tillökning genom inflyttade arter, varjämte två av de ursprungliga tilltagit betydligt i frekvens.
Under dessa 40-tal åren har sjöns fysionomi i ornitologiskt hänseende således delvis förändrats, så att madernas fågelliv icke spelar lika betydande roll som förr, medan i det egentliga sjöområdets fauna jämte änderna även sothönan, skäggdoppingen och knölsvanen kommit att dominera.
I Rudolfs samlingar återfinnes en uppsats där Gustaf Kolthoff sammanfattar sina anteckningar om fåglar i Hornborgasjön.
[ överordnad ]
[ samma ]
