Hornborgasjön
i fokus
Hornborgasjön
En kort översikt av Rudolf Söderberg.
En förutseende kommentar där Rudolf iakttagit isens och vindens betydelse för en
levande sjö.
Följande meddelande avser icke att ge någon geografisk analys av den typ av sjöar Hornborgasjön tillhör. Endast vissa karaktäristiska drag, som här torde vara starkare betonade eller kraftigare utbildade än i andra dylika sjöar och som förut icke uppmärksammats, skola behandlas. Betecknande är, att det är på grund av deras rika organiska liv, som de blivit allmänt kända och uppskattade. Hornborgasjöns intressanta postglaciala historia har emellertid ingående utretts av Sandegren och tidigare varit under diskussion i samband med undersökningar av mossarna kring sjön av Munthe, Sernander och Haglund.
De egenartade rent geografiska förhållandena ha däremot icke varit bestämmande för uppfattningen av dessa sjöar vare sig som geografiska enheter eller »naturminnen». Förut har jag emellertid (»Sveriges Natur» 1921) framhållit Hornborgasjön såsom den som typsjö främsta av silurslättsjöarna i vårt land.
Hornborgasjöns nutida geografiska utveckling blev genom sista sänkningen 1904-1914 på ett utomordentligt sätt tillgänglig för undersökningar. Det bör förutskickas, att inga av våra silurområdens sjöar av denna art (inom Västgötasiluren utom Hornborgasjön även Sjötorpsjön och den obetydliga Vartoftasjön, inom östgötasiluren Tåkern, inom Närkessiluren Tysslingen m.fl. och den nu försvunna Kvismaren) äro av människan opåverkade eller m.a.o. alldeles ursprungliga. Tidigare ingrepp (sänkningar eller upprensningar) ha likvisst snarast, åtminstone vad Hornborgasjön beträffar, påskyndat den geografiska utformningen, d.v.s. vad naturen ämnat göra. Det sistnämnda kan således med större visshet sägas geografiskt än biologiskt. Vissa för sjöns nutida morfologi typiska företeelser ha härigenom nått mognad.
Genom den sista sänkningen däremot åstadkoms en fullständig förändring av en naturlig utveckling, som i stort sett gällt ända till år 1913. Ett helt och hållet annat skede inträdde, i allt präglat av ett avbrott, ett ödeläggande sådant för dess forna karaktär och natur. Detta sista skede, som räckt halvtannat årtionde, torde i närmaste tid få sin avslutning genom förnyade åtgärder, syftande till förändringar till förmån för industriella anläggningar, vilka äventyrats genom sista sänkningen. På vad sätt detta kommer att ske (förmodligen genom en höjning av sjön) är likväl ej ännu avgjort. Hur de nyssnämnda förändringarna - slutstadiet - fysionomiskt utgestaltats, är i detta korta sammanhang ej lämpligt att mer än antydas. De ornitologiska omvärderingar sjön undergått, och som mina undersökningar ävenledes omfattat, ha ej sin plats här.
Munthe gav 1906 i en i av sina kartbeskrivningar uttryck åt önskvärdheten, att Hornborgasjön närmare undersöktes, ej minst dess växt- och djurvärld. Sommaren före (1905) hade redan en dylik undersökning påbörjats rörande dess fågelvärld, men uppmärksamhet hade även ägnats åt växtfysionomiska och andra naturförhållanden. I denna beskrivning av sjön före verkningarna av sista sänkningen påpekade jag i anslutning till en bifogad växtfysionomisk karta, att såväl Phragmites - Scirpus formationen (vassar och sävar) och Nymphea - Potamogeton gördeln (näckros- och natevegetation) som undervattensvegetationen samt de vidsträckta mossarealerna till ojämförligt största delen voro belägna vid sjöns sydväst-, väst- och nordsidor samt i ostlandets vikar, medan nordostsidan utmärkte sig för en annan såväl topografi som växtlighet och bestod av gamla och fasta, av isälv- och moränmaterial uppbyggda strandformer. Sjön var med andra ord av samma typ som de igenväxande sjöar Klinge studerat i Östersjöprovinserna. Förklaringen till läget av de biogena bildningarna och växtlighetens utbredning och fördelning var, som jag då framställde det, att söka i de förhärskande vindarnas verksamhet under våren och försommaren, varunder deras betydelse för växtens liv är störst. Dessa grunda, av näringsrikt vatten fyllda sjöar komma att inta en särställning, i det att de bli »vindbetonade» i vida högre grad än andra. Som väst- och sydvästvindar ha sitt frekvensmaximum under april, maj och juni och torvbildningen beror av växtligheten, sker såväl denna som tillväxten vid i nyssnämnda väderstreck liggande strandområden, där det nödvändiga skyddet erbjudes mot vind- och vågrörelse.
Som senare skall närmare omnämnas, ha dessutom drivisen och strömmarna varit av största betydelse för Hornborgasjöns vidkommande. Genom en gynnsam omständighet har den lagbundna utvecklingen i denna sjö fått en ovanligt renodlad form, om uttrycket tillåtes. Sjöns läge är randläge i förhållande till silurområdet. Dess bäcken har i väster sin gräns, där förkastningslinjen går fram. Denna har bestämt längdriktningen. Med någon förskjutning åt sydväst sammanfaller den med komposanten för de förhärskande vindarna. Härigenom har deras för hela områdets postglaciala och nutida morfologi dominerande inflytande kunnat bli i möjligaste grad fullständigt. Lä- och stötsidor ha i logisk överensstämmelse med vindarnas riktning och styrka kunnat utbildas på ett synnerligen typiskt sätt, vilket även gäller verkningarna av strömmarnas erosion och ackumulation.
Väster och sydväst om Hornborgasjön utbreder sig en skogfattig slätt. Vindarnas häftighet eller styrka är i regeln större vid våra västra än östra kuster, stormarna årligen resp. omkring 20 mot 11; de förra sträcka ej sällan sina verkningar in till silurområdet väster om Billingen (Hornborgasjön). Som avgörande orsak till strandformernas utbildning i sjön anför Sandegren längre tiders isskjutningar under vintern genom temperaturförändringar, jämte vågerosionen vid medelhögvattenstånd. Den våldsamhet och styrka, varmed isflak pressas upp vid islossningen mot de därför utsatta stränderna under en enda storm, har likväl i Hornborgasjön visat sig kunna åstadkomma verkningar, lika kraftiga och betydelsefulla som dem, man brukat tillskriva isskjutning under åratal. Islossningen brukar inträffa i trakten i medeltal omkring 7 april. Vid denna tid inträffa också ofta vårstormar, som ge anledning till sjöns häftiga uppbrytande under drivisbildning.
Rikligare nederbörd under vintern ökar vattenmängden från Billingen, vilket underlättar isdriften. Styrkan hos drivisen på strandformerna blir av lätt insedda skäl beroende även av sjöns längdriktning, då som regel gäller, att islossningen äger rum i samband med sydvästliga vindar. De iakttagelser, jag kunnat göra, visa, att densammas verkan är vida större än isskjutningens. Särskilt för växtlivet (och biogena bildningars uppkomst) är den en starkt negativ faktor. Det bör även framhållas, att drivisen inverkar på skilda nivåer, då packis uppstår och ackumulation sker av skruvis. Den allmänna betydelsen är således, att framför allt drivisen tack vare de förhärskande vindarna underhållit de strandformer och naturförhållanden sjön uppvisar i NO (stötsidan).
En utförlig skildring av enskilda fall eller exempel, tillåter ej utrymmet. Det bör endast ytterligare framhållas, att isskruvningen naturligtvis är starkast mot uddarnas exponerade delar och att den mäktiga 2-2,5 m höga torvbranten vid Rödemossen icke endast är ett resultat av bränningserosion, utan att drivisen även här medverkat i ej ringa grad. Genom sjöns avlopp i väster kommer isens anhopning i norr och nordost emellertid icke att hämma vattnets avrinning och således ej att öka högvattennivåns verkningar. Andra dylika av mindre betydelse äro strandblockens förflyttning och uppkomsten av torvvallar genom driftmaterial på, fluvioglacialt material e.t.c.
Isskjutningen genom den sammanhängande sjöisen är naturligtvis vida allsidigare i sin utsträckning. Drivisvallar äga inga långt fortlöpande, sammanhängande former och äro dessutom i andra avseenden oregelbundnare än de, som uppkomma genom isskjutningen.
Vad de senare angår inskränker jag mig här till att nämna, att undersökningar i en med Hornborgasjön i någon mån jämförlig sjö, Lången i Valle härad, mäktiga sådana under gynnsamma omständigheter (bar is och starkt varierande dag- och nattemperaturer) ävenledes uppkommit på få dagar. Men läget var här i sydväst, och isskjutning hade skett av biogent material. I Hornborgasjön har den sammanhängande sjöisen haft största betydelse för uppkomsten av friktionsytor, särskilt å det långgrunda, fastare bottenplanet i norr;
Här ha ävenledes blott erosionshärdiga växtsamhällen och kolonibildare kunnat uthärda. En helt annan vegetation har uppkommit på väst- och sydvästsidorna samt uddarnas läsidor, utmärkande motsättningen mot de förra. Slutligen äro även råkar i Hornborgasjön ej sällan resultat av isskjutningar och uppkomma år efter år i likartade riktningar och inom samma delar av sjön.
Ett för Hornborgasjön utomordentligt viktigt och karaktäristiskt drag är den roll driftverksamheten spelat i samband med strömmarnas förlopp och vågerosionen. Detta gäller icke blott de limnoalloktona (och biogena) bildningarna utan även växtligheten. För studiet av strömmarna fick dessutom allt löst material, som muddringarna tillförde före den effektiva sänkningen, stort värde. Torvblock från sublakustrina subboreala torvmossar kringfördes desslikes av strömmarna särskilt vår och höst. Under våren fördes förr drivgods från växtligheten, bl.a. i form av »vegetationsöar», bevuxna med videbuskar, från områdena i sydväst till motsatta delar av sjön.
Av vida större betydelse för bottnens morfologi var emellertid
strömmarnas sublakustrina verksamhet i detta avseende, över vars natur och
typiska förlopp det först blev möjligt att vinna full klarhet på ett enastående
sätt genom sänkningen.
De av lantbruksingenjören åren 1899-1902 utförda lodningarna (300) erbjöd
emellertid de nödvändiga förutsättningarna att förmedelst djupkurvor få en
överblick över bottnens topografi även före sänkningen. Dessa kurvor visade ett
att börja med rätt oförklarligt utseende, i det att det egentliga djupet
förlöpte som en sicksackformig ränna. I ostlandets vikar gav mina egna lodningar
närmare detaljer, som ej framgick av de förra. Det rikhaltiga driftmaterialet,
som utökades väsentligt, då sista sänkningen började göra sig kännbar, var det
bästa på naturlig väg tillgängliga sättet att få en levande bild av strömmarnas
lopp och verksamhet. Av största intresset var det material, som tydligen av
biströmmar fördes till ostlandets uddar och här kunde forslas vidare av
biströmmen utefter dess södra strand inåt vikens innersta del;
Genom tappningar blev resultatet av strömmarnas arbete överhuvud omedelbart tillgängligt för observation. Sänkningen skulle ändra sjöns medelhögvattenstånd 1 meter under det förutvarande. Det största djupet var vid medel lågvattenstånd 1,5 å 1,6 meter. Skillnaden mellan hög- och lågvatten torde förr ha uppgått till c:a 1,4 m (Sandegren). Härigenom kom i själva verket hela bottenmorfologien i dagen. Den visade sig vara - med undantag av insitu ackumulationen vid läsidorna - helt och hållet betingad av strömmarna.
Här vill jag endast fästa uppmärksamheten på, hur utomordentligt regelbundet uppkomsten av de två tillandningarna i ostlandets trenne vikar upprepades; se vidfogade karta (fig. 5), över ackumulationen o.a., där förhållandena i Hornborgaviken och Västorpaviken närmare angivits. Dessa tillandningar voro belägna, den ena som naturligt var vid uddarnas läsida (norra stranden), den andra däremot vid dess stötsida (den södra eller rättare mot sydväst vettande stranden), alltså mitt emot den förra och i strid med Klinges vindlagar.
Förklaringen härtill var, att den senare ackumulerats av den förutnämnda biströmmen, vars bågformade lopp nu utmärktes av en ränna, vilken avskar denna tillandning från stranden. Denna kanallika erosionsfåra fanns tydligt markerad i alla tre vikarna på liknande plats, men saknades överallt vid uddarnas norra strand.
Granskade man övriga delar av sjön i förhållande till ackumulationens och erosionens verkningar och jämförde med lodningskurvorna, framgår dylika överensstämmelser överallt (vid västlandet bl.a. i fråga om den nära mitten av sjön uppkomna Stenumsbanken). Resultatet kan sammanfattas på följande sätt: De förhärskande vindarna igångsätta ostliga och nordostliga strömmar. Efter omböjningen vid Almeös udde, innanför vilken Hornborgaån förr mynnade, tvingas strömmen åt NO in mot Ytterbergs udde.
På grund av topografien här (se fig. 6) delar sig strömmen i tvenne grenar, varav den ena går i nordlig riktning, den andra bildar den förutnämnda biströmmen in i Hornborgaviken. I fortsättningen (av huvudströmmen) uppstår kraftig erosion i sjöns mitt, och det egentliga djupet utformas. Strömmen möter nämligen här ett svagt stigande bottenplan, i vilken den nerskär sin fåra. Härvid uppstår ånyo en bågformad omböjning, den djupaste och starkaste, åt NO, varigenom slutligen den sista omböjningen (med bigren inåt viken) åt N framkallas SV om Getnäs udde upp till sjöns nordligaste del. Här återvänder strömmen mot avloppet i väster längs denna strand.
Strömmen har alltså i hela sitt lopp meandrisk form.
Västsidans tillandningar borde i likhet med sydvästområdets förete det ursprungliga sättet för igenlandning genom ackumulation in situ. Likväl är detta ingalunda fallet i den utsträckning, att jämna och likvärdiga områden och strandkonturer uppkommit. Här visa sig liksom i hela norra delen av sjön stora erosionsplan, framkallade ytterst av strömmens erosion. Denna har orsakat, att den mäktigaste tillandning vid västsidan, som uppstått utanför Stenum (vid en meanderbåges läsida), i norr och söder begränsas av mer eller mindre steril blekebotten (erosionsytor).
Tydligtvis har igenväxningen mer eller mindre troget följt
ackumulationsverksamheten. Som en uteslutande »vindbetonad», av strömmarna och
isen reglerad sjö, började Hornborgasjön därför efter sista sänkningen växa igen
på ett från andra igenväxningstyper avvikande eller självständigt sätt.
Iakttagelser av detta slag har Klinge ej haft tillfälle till, varför särskilt
drivisens och strömmarnas betydelse icke blivit av honom uppmärksammad.
Detaljerade utredningar av såväl ackumulationen som igenväxningsförloppet i olika delar av sjön ingå icke i planen för denna uppsats. Endast ett tillägg må förtydliga denna framställning. Den avsevärda Stenums tillandning uppkom först som »ö», en dybank nära nog mitt i sjön. Den återvändande strömmen, som i vindskuggan utefter västlandet ej framgått i en starkt begränsad fåra, har tydligtvis genom en bigren avskurit ackumulationen från den innanför liggande stranden, med vilken den likväl snart hopläktes. Sandegren kartor för subboreal och subatlantisk tid visa förhållanden vid västsidans igenväxning, som synas bekräfta, att liknande strömsättning ägt rum där under dessa skeden.
Beträffande den växtfysionomiska sidan av igenväxningen står den naturligtvis i intimaste kontakt med de nuvarande hydrografiska förhållandena.
Drivisens och strömmarnas inverkan är numera i det närmaste ingen, och ett likvärdigare utvecklingsförlopp karaktäriserar nu väst- och ostsidan. I sitt första stadium utmärktes igenväxningen av synnerligen typiska och skarpa motsättningar mellan erosionsplanens och ackumulationsytornas växtlighet. För växtfysionomien gällde det därför en undersökning av de dominerande vegetationsskiktens förhållande vid terrängförändringen, en topografisk sådan, där även de terrestra, telmatiska och limniska gränserna spelade en huvudroll. Stor betydelse har videts spridning haft, vilken skett på ett hastigt och delvis egendomligt sätt. De dunglikt växande Scirpus bestånden med där ackumulerad detritus och dy ha nämligen kraftigt gynnat densamma.
[ överordnad ]
[ samma ]
