Hornborgasjön
maj 1898
Hornborgasjön
Ordet Hornborgasjön ljuder alltid gladt för mina öron, ty det kommer mig att tänka på särskildt mitt första besök därstädes. Hvarför just denna färd djupast inpräglat sig i mitt minne beror väl därpå, att den, som sagt, var min första dit, och kanske äfven därför, att jag såväl gynnades af väder och vind och således kom att få genast skåda den i sin yppersta prakt, prakt i fråga om djurlif och naturskönhet. Den utflykt till Hornborga, om vilken jag nu vill orda, får i afseende på liflighet och omväxlingar ganska mycket tillbaka för dem, som jag föregående år vid ungefär samma tid företog. Hvad som härtill bidrager är kanske mest det nu rådande, jämförelsevis fattiga djurlifvet, ehuru man därvid måste taga i betraktande att vårt uppehåll ej varade under den tidsperiod af dagen, då detta är som störst, nämligen i den tidiga morgonstunden. Vi bivackerade nämligen detta år ej vid dess strand utan vår färd räckte endast under dagens förmiddags och eftermiddagstimmar. Hvad vädret beträffar var detta ej heller så lofvande, ty en fullkomlig storm härskade under vårt uppehåll därstädes. Häraf kom det sig kanske också, att vi ej blefvo underhållna af den ljufva musik, som förra gången kommit våra lystrande öron till buds, och då solens lifgifvande strålar stundom bortskymdes av regndigra molnväggar, tjusades ögat ej af sådana storartade naturscenerier, som första besöket skänkte oss. – Icke desto mindre blef vår färd mycket angenäm och gaf oss en öfvermåttan stor skörd af sjöns många dyrbarheter, hvarför jag ansett mig böra bland mina andra kära minnen från 1898 äfven låta denna intaga ett framstående rum. Således öfvergår härmed till skildring af denna.
Redan drillade bofinken i björktopparne inne i Skara och från några grandungar hördes trädgårdssångarens rullande toner, då punktligen mitt ansträngande arbete i skolan blef mig allt för mycket tryckande, och jag tyckte tiden vara inne för en längre utflykt, men utänjt som jag varit hela vaken, under det att de bevingade sångarne utanför mitt fönster gjort allt för att locka mig ut.
Naturligtvis blef målet Hornborgasjön så mycket mer som den rätta tiden för sjöfåglarnas äggläggning nu var inne. Visserligen hoppades jag ej få annat än dopping och sothönsägg, men som jag ämnade samla hela fågelkullar och ej förut hade fulltaliga sådana af dessa fågelarter voro äfven dylika välkomna. På lördagskvällen den 18 maj packades således en duktig portion smörgåsar in i en lånad portör, mina vänner O B och T D underrättades och färden och öfverenskommet blef att vi skulle mötas kl 7 påföljande morgon utanför Skara. Efter en stärkande sömn bar det alltså iväg med mig och TD till mötesplatsen, men då vi kommit dit var B ej ännu där. T sändes då efter honom, ty vi hade kommit 10 min för sent och antogo därför att B återgått hemåt. Efter en half timme återfunno emellertid T och B och sedan jag uppläxat B för hans försumlighet, begåvo vi oss en gång ned mot sjön. I början strålade solen klart från himlarymden och luften uppfylldes af lärkans tjusande toner. Från och till ängarna flögo kraxande kråkor med stora matbitar i näbbet och från skogens undangömda vrår hördes gökens glada ”KUKU”. Liksom njutande av allt detta, svävade en dufhök fram i den blå eterns doftuppfyllda regioner, då och då stannande och flaxande med vingarna, under det att orädda tornsvalor seglade tätt under honom. Här och var på marken stucko vackra blommor bjärt af mot den gräsgröna mattan, och brokiga fjärilar fladdrade obekymrade fram och åter mellan dem.
Med lyftade sinne skredo vi framåt i all denna härlighet, och befunno oss snart
inne i en aldunges skyddande gemak. I dess ihåliga trädstammar hade starar och
pilfinkar nedslagit sina bopålar och flögo nu skrämda ut ur sina nästen. Våra
bemödanden att komma åt några af dem blefvo fruktlösa, då ingångshålen voro för
trånga.
De lämnades alltså i fred, och glada därföre, återvände dess ägare vid vårt
aflägsnande genast till dem.
Mes skyndsamma steg nalkades vi alltmer och mer målet för vår färd och anlände
till Stenum, uppenbarade sig för våra forskande blickar slutligen sjön
spegelklara yta. Ännu återstod dock en god bit dit, men då vägen har ängarna
doftande löfhagar än genom grönskande skogsdungar och fågelsången tillika ljuft
klingade fram ur dess inre, blef denna för oss så kort, att vi helt plötsligen
blefvo förvånade öfver att hafva tillryggalagt den, då sjön slutligen framträdde
i all sin glans för oss. Den till en början smekande vårfläkten hade nu gått
öfver till full ”orkan”, så att sjöns vredgande bölja skummande vräkte in mot
land. Vid vår framkomst, hälsades vi af några skrikande tofsvipor och på de
nötta stenblocken som lågo strödda här och var guppade muntra stenskvättor,
under det att små pigga gulärlor med gungande stjärtar hoppade högt i luften
efter några förbiflygande flugor. Ned till stranden voro äfven några drängpojkar
från Skara på väg, vilka hade metspön i händerna och således ämnade försöka sin
lycka såsom fiskare. Att de ej hade stor utsikt att få något insåg vi väl, ty nu
började till och med solens strålat stundtals bortskymmas av vinddrivna
molnflockar. Emellertid påskyndades vi nu våra steg, ty vi voro ängsliga för att
metarna skulle taga den enda eka, som fanns vid sjön och vilken tillhörde vår
sedan föregående år bekante fiskare, i besittning före oss, och således
omintetgöra vår utflykt. B påstod sig veta, var ekan låg dold, och vi hastade
därför iväg till platsen och blevo något lugnade, då vi sågo drängarna taga en
annan väg, än den vi slagit in på. Mot en alldeles vid vida strandbädden förlagd
lada styrde vi våra steg och vägen var ganska besvärlig. Den bar än genom af
högt gräs eller säf bevuxen ängsmarker än genom tufvor på och sumpig åkerfält,
så att vi vid framkomsten voro ganska blöta om fötterna, och då stark motvind
rått, äfven litet trötta. Hvar är ekan frågade jag vännen B, i det jag nyfiket
tittade mellan vasslockarne. Ja, denna fanns mycket riktigt ej vid hans uppgifna
ställe. Vi blefvo litet nedslagna, men värre än leta var det ju icke. Vi följde
därför stranden utefter och fråga snart syn på metarna, till hvilka vi beslöto
att gå, då vi tyckte oss märka, att de sysselsatte sig med något slags flytande
föremål. Då vi kommit fram sågo vi mycket riktigt, att de funnit ekan, och nu
försökte taga sig ut i klarvattnet med den. Detta var dock lättare sagt än
gjort, ty den befann sig på mycket grunt vatten, och slamuppfylld som detta var,
kunde den nu tungt lastade ekan ej bana sig väg därigenom, trots alla drängarnas
bemödanden. Därför blefvo de tvungna, att åter sätta iland, så, så mycket mer
som farkostens ägare fiskaren, nu anlände, och de olofligen satt sig i
besittning av båten. Att fiskaren kom, var just till vår fördel. Jag gick fram
och hälsade på honom och frågade om han igenkände ”våldsverkarna” sedan förra
året. Härpå gaf han blott ett bredt leende tillsvar, och sedan vi förklarat
saken för honom och anhållit om ekans lån, mot löfte, att ej denna gång så
häftigt handskas med den uppfyllde den hederlige mannen äfven nu vår begäran.
Snopna stodo metarna kvar på stranden, under det att vi, förda af fiskarens
starka hand, klöfv igenom vassen och uppnådde klarvattnet. Här låg emellertid
stormen starkt på, och till slut förklarade vår man, att vi borde gå iland och
han själv fortsätta rodden omkring en utskjutande udde, i hvars lä han skulle
möta oss, och således där öfverlämna ekan i våra händer. Detta blef också ställt
i verket, och vid den förut omtalade ladan slogo vi oss lugnt ner och afvaktade
fiskarens ankomst.
Hvilan var oss välbehöfvlig, och under väntan togo vi oss ett par smörgåsar, så
att vi vid farkostens landande skulle genast vara färdiga, att begifva oss i
väg. Djurlifvet här var nu ganska fattigt. Utom tofsvipor och en och annan
dopping samt allmänna småfåglar, sågo vi knappast liv, men icke desto mindre
kändes det mycket upplifvande att åtminstone få se och njuta af en sjös många
behag, afskaka stadsdammet och lefva ett naturbarns outsägligt angenäma och
sorgfria lif. Medan vi så lågo och blickade ut öfver den skummande vattenmassans
oroliga yta, anlände slutligen fiskaren, och vi gjorde oss redo, att genast
öfvertaga ekan. Mot en 50 öring fingo vi låna den i två timmar, och då mannen
under dessa skulle ligga och sova inne i ladan, delade vi med honom några
smörgåsar, för att han därmed skulle något så när tillfredställa sin
morgonhunger. Därefter packades sakerna ombord, till fiskaren ett kort farväl
och med några kraftiga staktag befann vi oss åter ute på sjön allt annat än
klara böljor. Fören riktades mot närmaste vasshak och efter några årtag skymtade
en svart klump fram mellan vasstänglarna. Vid närmare granskning befanns dock,
att klumpen var ett fjolårsgammalt doppingbo. Så gick det oss ännu några gånger,
och vi förvånade oss öfver den ringa tur vi hade. Till slut funno vi dock att
ett bo med tvänne ägg, af vilka det ena togs. Snart kommo flera inom synhåll,
men inget med fulltalig kull. Vi insågo nu, att vi ej inkommit i själva ”äggmarken”,
varför vi med kraftiga tag drefvo fram ekan genom vassruggen längre utåt sjön.
Här blefvo vi dock belönade för vår möda. Rundt omkring syntes doppingbon, några
med öfvertäckta, andra med bara ägg. Somliga liknade små i vattnet flytande öar,
och voro så omsorgsfullt af doppingmamman öfverspolade med fuktig säfbråte, att
dess ägg därigenom omöjligen kunde skönjas. Bona voro alla fuktiga eller våta
inuti och äggen kommo således att ligga så gott som i vatten. Högre än 2-3 tum
öfver vattenytan höjde sig sällan boets kant, under det att reden låg stundom
något under denna. Nästet var byggt af säf och vass bitar, hvilka af vattnet
voro uppmjukade och våta.
Utvändigt av större sådana, icke däremot af mindre, stundom uppblandade med
vatten växter. Ett bo fann jag som helt och hållet var sammanfördt af
vattenväxter och blöta grässtrån. Det var synnerligen trefvligt att se med
hvilken omsorg doppingen sökte skyla sina ägg för vår blickar. Hon krafsade
därvid öfver dessa med på boets kant byggande byggnadsmaterial, och det ofta så
noga, att det hela såg ut som en hög förmultnade vassväxter. Ibland skymtade
dock äggens blekgula färg igenom dessa; den skyndsamma doppingen hade haft
brådtom, med att dölja dem. Ett och annat bo låg oöfvertäckt, vittnande om en
slarfvig moder. Flera gånger kom jag i tillfälle att se, huru doppingen bar sig
åt då han öfverskylde boet.
Jag sade han krafsade öfver det, men jag borde sagt han sparkade öfver det
vassbråten Det var nämligen med näbbets tillhjälp han förrättade sin förståndiga
handling. Simmande kring boet ställde hon upp kantens vassbitar så att de kommo
att öfvertäcka äggen.
Vi funno nu den ena kullen efter den andra, numrerade dem och nedlade dem i portörerna. Många voro de voro de bon som vi ej ens rörde, och det är ej att undra då de lågo så tätt, att ett staktag med ekan bringade oss 4 eller 5 inom synhåll. Så nära hvarandra som vi funnit doppingbon förra året ligga sågo vi dem visserligen ej nu belägna, men tillräckligt många påträffade vi, för att få en öfver nog samling dylika kullar. Många sothönsbon sågo vi just ej på långt när ej uppvägande doppingboens antal. Jag hittade blott en fulltalig kull af afnämnde fågelart på 10 exemplar hvilka naturligtvis bland många andra fick komma i min portör. Dessa bon voro ej fuktiga invändigt, utan lågo alla ofvan vattenytan. Byggmaterialet var äfven vassbitar, men i motsats mot doppingen s torra sådana. Till följd av äggens stora antal, var reden äfven betydligt större än dennes. De flesta boen voro äfven liksom doppingens, öfvertäckta, dock med torra vassrör.
Som vi nu kommit till slutet på den vassruggen i hvilken vi erhållit vår rika
fångst, beslöto vi, att trots stormenshäftighet, öfverfara en öppen plats, vid
hvars motsatta sida det låg en stor vass flock. I Denna hade B förut sett ett
svanbo med 6 ägg af vilka han tagit ett. Det var egentligen för att finna detta
bo som vi nu styrde kosan ditöfver. Då vi så gungade på den skumbeprydda sjön
mot vårt nya mål, uppenbarade sig för oss som oftast de från sina bon
bortskrämda doppingarna och sothönsen. Vackert vände de förstnämnda sitt hvita
bröst mot de brusande böljorna under det att sothönsen i sin luggslitna,
gråsvarta dräkt samma skrikande rundt omkring oss. Det var en vacker syn och vi
njöto i fullt mått af den härliga taflan. Snart hade vi emellertid uppnått vår
vassrugge, och i det att vi knogade oss in bland de täta växtängarna. Fingo vi
syn på en av svanarna, som begav sig ut till klarvattnet. Det var i sanningen
ståtlig anblick, att se det lugna djuret, med majestätisk hållning och graciösa
rörelser gunga på skumbeprydd bölja. Länge betraktade vi honom, och först när
han så att säga sammansmälte med det hvita skummet på sjöarne, fattade vi åter
stakarne och drefvo ekan framåt. Att boet snart skulle framträda, voro vi säkra
på; och med spejande ögon och kraftiga tag i stakstängerna, kommo vi det allt
närmare. Ett plaskande hördes; vi lyssnade skarpt, det var svanhonan, som gled
från boet. Jag reste mig upp, och strax blef det besannat, ty mellan vasstråen
uppenbarade sig i sin snövita dräkt äfven svanmamma. Nu blef det fart i oss, och
länge dröjde det ej, förrän en misstänksam vasshög skymtade fram i vassen.
Framkomna fingo vi till vår glädje se att det just var det efterlängtade,
nämligen svanboet. 4 vackra grönaktigt färgade med små hvitaktiga ytfläckar
beströdda ägg, lågo på en af vassrörsammanfogad bale eller rede.
Fyndet gladde oss mycket, ehuru äggen, ehuru äggen då jag pröfvade dem, befanns
odugliga till preparering. Icke desto mindre höll jag ett av äggen länge i min
hand, betraktade det och öfverlade med mig själv om jag borde försöka konservera
det, eller låta det ligga kvar. Slutet blef, att jag lade till baks äggen och
nöjde mig med, att denna gång se och beundra det första svanbo, som jag någonsin
varit i tillfälle att skåda. Det hade stort omfång och var som sagt, bygg af
vass, breddat nedtill och något afsmalnande uppåt, där reden var liksom urholkad
i en hög av vassväxter. Äggen hade från början varit 6 till antal, men nu sedan
B tagit ett och någon annan plundrade det 5te, återstod blott dessa 4, af hvilka
jag gärna, om de ej varit för stark legade äfven skulle velat bemäktiga mig ett.
Dock jag tröstade mig med, att nästa år få beskatta något svanbo, och därmed
afseglade vi från det fängslande stället, lämnande den sköna svanfamiljen i ro,
vid sitt redan flera gånger förut oroade boställe. – Vägen togs tvärs genom
denna vasslock, och vi funno vid stakandet ännu många flera dopping - och
sothönsbon, så att vårt förråd av ägg ökade sig i oroväckande grad., och fyllde
t.o.m båda portörerna och därutöfver, hvarför vi för att blifva i stånd att
hembära dem, beslöto att anträda återfärden. – Vid rodden öfver den förut nämnda
öppna platsen, blefvo vi år varse de bländhvita svanarna, vilka seglade fram på
vattnet likt skumprydda alfver inom godt skotthåll, och synen tjusade så våra
ögon, att vi måste stanna och hvila med årorna, för att lättare kunna få njuta
af denna för oss oförgätliga anblicken. En af dem, som kommit oss alltför nära,
tyckts det, lyfte med långsamma vingslag från vattenbrynet och sväfade bort till
sin make. Snart smögo de in bland vassen, och bortskymdes för våra blickar. Åter
fattades årorna, och vi aflägsnade oss hastigt från platsen. Länge dröjde det
ej, förrän ekans botten skrapade mot land, och med fyllda portörer och
oskattbara minnen stego vi ur. Fiskaren hälsade oss välkomna, och trötta slogo
vi oss ner i samspråk ned vid ladans skyddande vägg, där solens smekande strålar
fingo värma våra av sjövinden svalkade kinder.
Naturligtvis föll samtalet på sjön och det här rådande djurlifvet, om jak och
fångst och andra dylika saker.
Vi min fråga om fiskaren ej gjorde sig någon nytta af äggen, som här funnos,
svansade han, att han nog ätit sådana, men då de stundom innehöllo halvfärdiga
ungar, hade han ledsnat på att vidare försöka dem. Jag lärde honom visserligen
räta sättet att undersöka det, men han tviflade på dess sannolikhet. Jakt hade
han dock idkat, och därvid fällt både gäss och harar. Om gässens talrikhet under
flyttningstiden härstädes, kunde mannen äfven förtälja. Då vi omnämnde svanboet,
sade han, att han förr sett dylika, och en gång tagit ett ägg, hvilket dock till
följd af hans okunnighet i fråga om dess konservering, ruttnat sönder och
således gått förlorat. – Som vi så lågo fördjupade i intressanta ämnen kommo
tvenne vackra gäss utifrån sjön och svängde i ilande fart i knuten på ladan in
om grant håll. Kort därefter seglade en såtlig trut fram öfver den oroliga
vattenspegeln och lät sig beskådas av våra uppmärksamma blickar. Säfsångare och
säfsparvar stämde upp sina anspråkslösa melodier, och tofsvipor jämte
äggplundrande kråkor, som fåfäng sökte komma ned till dopping – och sothönsboen
i den täta vassen, sågos här och var stryka fram i den blå etern. Äfven svalor
och små vadare sökte ådraga sig vår uppmärksamhet, i vilket de ock, i vilket de
ock synnerligen väl lyckades. Emellertid hade tiden lidit och fiskaren sade oss
ett vänligt farväl, hvarvid vi i vår tur tackade för ekan. Han skulle nu själv
ut och vittja sina nät och vi lyckönskade honom till en lika rik skörd som vår
hade varit. – Oss återstod att dela bytet och sortera äggen i kullar. De utlades
således och någon värre äggskörd har jag aldrig gjort. En rundlig tid tog det,
att finna alla numren på äggen och lägga alla dess i rätt fack. Roligt var det
även att se, äggens olika färgskiftningar. Somliga doppingägg voro alldeles
hvita, under det att andra voro brunspräckliga. De förra voro nylagda, de senare
vanligen något legade. Jag hade läst att färgen skall bero på att fågeln lägger
sitt träck på äggen. Härpå tvivlar jag dock ty hvarför skulle alla äggen vara
det då? Hvarför skulle de några dagar gamla äggen vara alldeles utan; doppingen
kunde väl hunnit äfven nedsmutsa dem? Jag tör det beror på huru länge äggen
varit rufvade. Formen växlade äfven betydligt. Långt utdragna och smala ägg, har
jag en kull under det att en annan består af kora tjocka och spolformiga ägg,
den vanligast förekommande formen.
Äfven sothönsäggens form voro något olika, och jag tyckte mig finna, att de
nylagda voro glanslösa under det att de legade hade en väl förminskad glans. –
Vid delningen erhöll jag, efter åtskilliga om och men från B:s sida den 10:de
kullen sothönsägg jag funnit, och som mig rätteligen tillhörde, ehuru B
naturligtvis också efter vana gjorde anspråk på den. – På min lott föll många
dopping och sothönskullar dessutom och som B förut har detta år tagit dylika
ägg, fick jag flera till, helst som vännen D ej samlade kullar, utan nöjde sig
med några enskilda exemplar. _ Sedan omsorgsfullt blifvit nedpackat och vi i den
sista smörgåsen bröto upp och tågade drygt lastade mot hemmets port. Det var vid
middagstiden Kristi Himmelsfärds dag och vinden hade betydligt mojnat af, så att
den klart strålande solen stekte alltför hårdt. Vägen var den samma som förut,
vill jag minnas, och i de lugna björk- och löfhagarna togo vi oss några kikare
efter fågelbon, ty där rådde ett klingande fågellif. Vid skogsbrynet nära sjön
sutto tvenne skränande kråkor, och då vi jag litet närmare besåg stället, där de
sutto, upptäckte jag deras bo. I hast var jag uppe, och nedhämtade, trots tidens
långa framskridande, tvenne ägg. Naturligtvis var kullen försenad därför att en
tidigare sådan för det äkta paret blifvit bortröfvad. Vårt förråd blev tillökt
med tvänne kråkägg. – Åter framåt! Inne i en trädgård sågo vi hål där dels
starar, dels spettar och kanske äfven ekorrar hade sitt tillhåll, men de
lämnades orörda, ty eljest kunde färden blifva äfventyrlig. I en liten furudunge
vid vägen gjorde jag en påhälsning och sände vår välfödde vän D upp i ett
gammalt kråkbo, för att motionera honom litet. Härvid berömde jag hans stora
talanger i att gå i träd, och då jag sedermera i samma dunge fann ännu ett bo,
ville han nödvändigt äfven besöka detta. Hjärtans gärna, tänkte jag och sneglade
bort till B, som satt och hvilade sina lata lemmar på ett gärdesgårdsstag.
Emellertid bar det ej bättre till, än att jag själf måste upp till boet, ty den
skrattande skatan hade, som D sade 5 ägg, vilka jag helst själv, för att få
kullen ofördärfvad, ville anamma. Snart var jag och D nere igen med fångsten i
min mössa, och ännu blef det fråga om ”härberge” i de fulla portörerna. Raskt
gick sedan marschen till hemmet, och detta bo blef vårt sista byte. Inne i
löfskogen sjöng den bevingade skaran uppmuntrande ”ord” till de trötta vandrarne.
Glatt drillade bofinken från sin gen igen, och med honom instämde
trädgårdssångaren i rullande strofer, medan dufvan skötte basen i skogens inre.
Kvicka gärdsmygar kilade hurtigt fram mellan Aspens blad, och små brokiga
flugsnappare gjorde sin ronder kring de lummiga pelarna. Marken stod klädd med
Florans fagra barn, i hvilkas kalkar sköna fjärilar och surrande bin och humlor
gjorde sina påhälsningar. Vi skredo oafbrutet framåt, dock ej förgätande allt
detta. Allt närmare och närmare kom Skara Byxor, men vår vän D:s steg blevo
långsammare. Svetten dröp från hans trötta panna, men solen förbarmade sig icke.
Den sista löfhagen återstod! D kom allt längre bort från oss, han hade hvilat. I
förbifarten kikade jag in i ett tomt hål i alen vid vägen, och då detta vardt
förgäfves fingo äfven andra hål i de gamla träden lämnas åt sitt öde., liksom
vår alltför korpulente vän D. Så kommo vi ut på slätten, där solen ämnade steka
oss på glöd. I min jägartakt orkade B ej änge hålla ut, äfven han blef efter.
Jag fortsatte med samma gång, och snart sågs B med släpande ben komma en bra bit
efter. Snart gick jag emellertid ställningssteg, ty nu hade jag nått en
skuggande lada vid utkanten av staden. Här satte jag ned och inväntade mina båda
följeslagare. Först anlände B trött och dammig; vid min begäran, att han skulle
med mig invänta D sade han att han måste hem och få sig ett mål mat, och tog så
farväl. Jag satte mig åter ned en stund och väntade på D:S ankomst. Härvid föll
mina ögon på en – 2 öring, lönen för mödan! Emellertid tyckte jag att det dröjde
väl länge ut, och gick för den skull upp på vägen, och se, syntes D som en liten
prick vid skogsbrynet. Då han kommit närmare vinkade jag till honom med handen
att skynda på och därvid tog han några komiska luftsteg, men föll åter in i sin
vanliga gång. Jag fick mig ett gott skratt åt stackaren., men sedan han kommit
fram blef jag ännu mera böjd för att skratta. Jag gjorde det dock ej, utan drog
blott litet på munnen åt hans alltför löjliga figur. Svetten hade fårat hans
ansikte, som var rött och uppsvullet, och hans släpande steg hade kommit dammet
att svalla högt upp på ryggen.
Vi vilade en stund och gjorde toilett på vårt vis, och jag tillstår, att vårt
utseende nog var ganska torftigt på Kristi himmelsfärds afton kl. 4, då stadens
förnäme och fine korsade vår väg.
Snart genljöd emellertid trapporna hemma af våra dunkande steg, och sedan
tillbörja med lätt klädomsättning var gjord sutto vi helbrägda och mumsade i oss
ansenliga kvantiteter af hvad som det kärkomna middagsbordet hade att bjuda på.
Utvilade och med af skogsdoft och sjöluft fyllda lungor kunde vi sedan under
dagens lopp egna våra tankar åt dagens händelser. Vi ansågo att vi användt vår
dag väl, och att vår färd varit ytterst angenäm och därtill öfver all förväntan
rikligt gifvande, så att jag nu hade att konservera icke mindre än 60 eller 70
tal dopping och sothöneägg. För min del skall minnet av denna färd länge
bebehållas hos mig, och såsom en kär hågkomst från densamma har jag i min
nyligen påbörjade kullsamling förvärvat en fulltalig dopping - och d:o
sothönskull. – När nästa vårgryning utbredde sitt strålande koger över jordytan
dock nästa vår nordiska sångarskara till lif, då skall man åter finna mig såsom
ornitolog vid Hornborgasjöns strand, från hvilken jag redan har så härliga
minnen; jag skall då till dessa lägga åter etc. som jag hoppas skall täfla med
dem om främsta rummet.
Slut
J Rudolf Söderberg Lidköping den 27 juni 1898
Den 14-15 maj 1918 sålunda närapå dagen 20 år efteråt, är det denna skildring skrives.
Fredrik von Essen och jag begåvo oss till Dagsnäs från Hevall. Besökte sålunda samma delar av sjön som jag, Oskar B och Torgny D 20 år förut. Vilken sällsam förändring i allt, i arrangemang, sällskap och även natur för mig intet ända är detsamma – utsikten! Samma anledning det dolde mig nu som då! Sjöns natur och fåglar lockade, men nu tyvärr med ett annat nyhetsbehag än då. Nu var det ödeläggelsen förändringen det gällde. Utan tvivel är ock entusiasmen en annan ungdomens vår än i mannaåldern. Det vore underligt annars.
Entusiasmen - ja, den innebär alltid något omoget, något oprövat och mycket förhoppningsfullt. Den är ofta också störst, när den är sitt eget ändamål, då den är det äktaste uttrycket för det en inneboende lust åt att endast erfara och uppleva utan att känna några mål. Den är så ung att dela vill blott glädjas åt att vara till. Den känner inga hinder inga tvång, ingen ofullkomlighet, ingen begränsning, inga främmande lidelser stör deras lopp, inga andra gudar hota deras tillvaro. Ingen kamp öppnar en bakdörr för den oskrymtade glädjen, inget moln skymmer den synvidden. Den blott visar ännu högre, ännu blåare timmar, badande i framtidens rika ljus, ju mer den vidgat sig.
Med målet kommer den fördjupade synen men också den medvetna känslan och alltings relativitet, av det möjligas begränsning, av tvivlet om att kunna något, att veta något och förmå utöver det redan förmådda. Att veta att genom detta skall Du, måste Du, giva andra del av ditt eget liv, din egen upplevelses verklighet, skapa en ny verklighet således, ifall Du inför dig själv och världen skall anses ha lyckats, ha lovat ett liv med någon mening i, detta ger en annan bakgrund åt upplevelsen än ungdomens blånande, lättbestigna höjder. Det är dock icke sagt, att det är mindre entusiasm däri för det. Men den är avgjort av annat slag, ty den är hårt prövad i mannaåren. Ett är blott att tillägga, att stunder givas, då den förra, den unga och lekfulla, kan återkomma och allting åter blir till för sitt eget ändamål.
Och vad mer är, jag tycker mig då vara till för min egen skull,
därest jag känner ej tid, ej rum, och finner allting i överensstämmelse med mig
själv och härskar överallt. Då kan jag icke sakna någonting, jag erfar i själva
verket ingenting verkligt , men det är gott att vara ung på det viset ibland,
när man börjar bli gammal!
Till min ungdom – och i barndomens upplevelsen märkes återkommer jag därför
gärna. Denna bok ger mig vissa milstolpar att dröja vid! Det ligger en viss
symbol i avsikten med denna färd att se förändringen! Huru allt förändras utåt i
landskapet - och inåt hos mig själv! Jag känner väl igen det jag erfarit för 20
år sedan - så mycket är det samma och dock så olika! Därom ordade jag nyss, då
jag skrev om mig själv. Nu vill skriva litet om färden för 20 år sedan och den
nutida, om andra personer och om landskapet.
Hurudant var denna plats nu? Där vi för 20 år sedan stakade vår båt genom vassen och funno doppingar och sothöns i koloni och sävsångare i hundratal, utanför den där ladan, som omtalats. Kan man nu vandra en kilometer rakt ut åt sjön på de uppstakade sjöbottnen. Där växer starr, gammal vass och långt ut blir det snart videdjungler. Ingen enda sävsångare hörs, en enda dopping ej en sothöna, ej naturligtvis en svan. Gulärla har jag sett, men ej denna gång. Man går torrskodd utanför vassfälten på den blottade dyn. Kråkor, ängsknarrar någon tofsvipa längst ut buskskvätta, lövsångaren, lärkorna ersätta vatten fågellivet. Essen och jag besökte särskilt Flians mynning och gingo långt ut mot blockholmarna, som stodo på det torra. Här ute höllo kråkorna och spovarna ett fasligt liv. Tranor sågo vi i mängd över Hjortronmossen. Så och gråtrut, havstrut men med svan och dopping är det absolut slut! En skedandhane flög dock förbi. Ja vildmarkspoesin är död och avliden och kommer aldrig mer igen. Det är något av den där entusiasmen från andra tider, som flyr! Då var det en lust att vara med i livet här, sjön levde sitt starka liv för sig själv, nu är det slocknat, det som då brann så hett och flämtande och ”levde för sitt eget ändamål”.
Är det då underligt, att jag kände som om det var något av mitt liv, som gick. Tiden läker med den skövlar också, vad som en gång var, blir aldrig mera både för mig själv och min sjö. Däri äro vi lika, och kanske är det därför jag finner, att vi stämma så väl överens med varandra ännu. Nu dela vi båda ett mål – att tjäna kulturen, framtiden och människorna – nåväl, låt oss göra det och lämna åt efterkommande minnen av vårt liv medan det ungt var och ingen tid och ingen kamp hade härjat oss och vi levde för att vara till.
[ överordnad ]
[ samma ]
