Rudolf Söderberg

Ungdomsåren och fram till och med fjärde sänkningen

[ överordnad ] [ Ungdomsåren ] [ Australien ] [ Vänerns Fågellif ] [ Hornborgasjön ] [ Hembygsvårdaren ] [ Författaren ]
[ samma ] [ Kolthoff ] [ Sjön 1897 ] [ Sjön 1898 ] [ Sjön1904 ] [ Fågellif 1905 ] [ Debatt 1905 ] [ Försvinnande Sjö ] [ Uppsatser om sänkningen ] [ 20 talet ] [ 30 talet ] [ 40 talet ] [ Frille ] [ Innehåll ]

Om 1905 verkar intressant så besök även hans kompis Emil Lindgrens redogörelse för växternas liv detta år.

En dag vid Hornborgasjön 1904

Nya Dagligt Allehanda Nationalupplagan 1904-08-06 av Rudolf Söderberg

Bilden är tagen av Yngve Laurell 1901 och berättar närmast om fenomenet flytholmar. Det är Rudolf vi ser i aktern på ekan.

Allt färre bli de ställen, som genom sitt rika djur- och växtliv inbjuda forskaren och naturvännen till studier och iakttagelser. Kulturen vinner terräng. Skoningslöst lägger hon under sig bit för bit af den svenska vildmarken och tränger undan och utrotar dess egna barn. Där naturen fordom med egen hand skötte om sina vilda trädgårdar och fåglar och fjärilar levde ett bekymmerslöst liv i sol och sommarljus, där är nu människan envåldshärskare och formar och omskapar allt efter sin smak. Skogarnas resliga jättar måste falla för nyodlarens yxa, de vilda ängsmarkerna vika för böljande sädesfält och myrarna och de små täcka insjöarna tappas ur, äfven där skall plogen sättas i marken och kulturväxterna få herraväldet.

Att naturen tvingas att bli människans tjenare, är visserligen önskvärt och nödvändigt. Det är emellertid mycket beklagligt, att mången gång så högst intressanta och värdefulla delar af den ursprungliga, svenska naturen därigenom utsättas för inkräktning och förstöring. På sista tiden har därför i pressen uttalats behjärtansvärda ord om skonandet af sådana platser, så att vårt land på skilda ställen skulle få behålla åtminstone mindre områden orörda, hvilka i ett eller annat afseende bära en för landets eller landskapets fysionomi, växt- eller djurvärld karakteristisk prägel.

Bland de ställen, som särskilt framhållits såsom sådana naturminnesmärken, värda att lämnas i fred för kulturen, har äfven nämnts Hornborgasjön. Den, som någon gång besökt denna sjö och sökt uppskatta dess värde ur naturhistorisk synpunkt, skall säkerligen medgiva, att få platser i Västergötland bevarat sin naturliga ursprunglighet i lika hög grad. Det är då för honom så mycket sorgligare att erfara, att detta framstående studiefält nu går sitt öde till mötes. Sänkningen af sjön, som beslöts föregående sommar, har nämligen redan tagit sin början, och det torde ej dröja länge, innan minskningen af dess vattenförråd blifvit tillräckligt stor för att ej mer erbjuda den rika fågelvärld, som sedan urminnes tider levat där, en lämplig och skyddande uppehållsort.
Ett försök att lämna en bild af denna försvinnande sjö och dess intressanta djurliv torde därför försvara sin plats i denna tidning.
Det är tidigt en morgon i början af juni. Med portören öfver axeln står jag färdig att från Skara vandra den knappa milen ned till »gamla Hornborga». Landsvägen för mig först ut på slätten, som ännu ligger inhöljd i nattens dimmor, och sedan jag lämnat denna bakom mig, viker jag in på en smal stig i en högstammig granskog. Skymningen ligger djup härinne, intet djurliv står att upptäcka, och jag påskyndar stegen för att vid soluppgången vara nere vid sjöns sanka ängar.
Efter ytterligare en timmes marsch har jag slutligen nått målet för min morgonpromenad. De välbekanta sumpiga ängsmarkerna ligga utbredda framför mig, där bakom vidtar ett oöverskådligt vassbälte, och vid foten af den blånande Billingen varsnar jag en ljus strimma af Hornborgas vattenspegel. På en tuva slår jag mig ned en stund för att iakttaga soluppgången.
spalt 2
Ett skarpt lysande band, som kantar bergets hjässa, visar var jag har att vänta dagens stjärna. Snart breder bandet ut sig till ett stort guldgult fält, några ögonblick till, och solen höjer sig som ett väldigt, glödande klot över bergkammen.
Som genom ett trollslag vaknar djurlivet runt omkring. Lärkorna lyfta sig drillande ur det daggiga, glittrande gräset, ängsknarren börjar sitt ljudliga snärpande, och ute från sjön når mig sävsångarens, vackra visa.
Nu är tiden inne att stiga i ekstocken. När jag reser mig, för att öfver en osäker gungfly ta mig ut till den plats, där denna ligger, blir jag uppmärksammad af tofsviporna. Under klagande locktoner komma de flygande mot mig, rädda att jag skall finna deras bon. Efter mycket sökande får jag rätt på ett af dessa, bildat genom en fördjupning i en tuva. De fyra bruna, svartfläckiga äggen äro redan på få stegs avstånd nästan omöjliga att upptäcka, så väl överensstämmer deras färgteckning med markens. Fåglarna äro ytterst oroliga, flyga under tvära kast och vändningar öfver mitt huvud och låta oavbrutet höra sitt klagande. När jag avlägsnar mig, ser jag en af dem slå ned i närheten af boet och skyndsamt springa till detta för att övertyga sig om, att jag lämnat äggen i fred. Så blir allt lugnt igen och jag fortsätter min vandring. Härunder stöter jag då och då upp en fågel; än är det en enkelbeckasin, som med sin sicksackflykt skyndar bort, än en grönbent snäppa (Totanus glareola), hvilkens lätta, behagliga vingrörelser jag känner väl igen. Tätt öfver marken ila svalor i hundratal fram genom myggsvärmarna, och i en vattenpuss löper den lilla näpna svartbröstade snäppan (Tringa alpina) orädd omkring utan att låta sig störas i sina matbestyr.
Slutligen är jag framme vid ekstocken. Af det buller, jag förorsakar, när jag stiger i den, blir en stor flock gräsänder skrämda och taga till vingarna. Men sävsångarna, som sjunga runt omkring, fortsätta sin morgonkonsert, och jag kan se en och annan af dem sitta i toppen af en vajan de vasstängel. Deras skarpa, sträva sång skulle kanske i en annan omgivning förefalla missljudande. Häri vassens gömslen harmonierar den förträffligt med naturen, det är, som om fågeln till sina strofer lånat vissa af de rasslande ljud, som vinden åstadkommer, när den far genom säven. Medan jag tänker härpå, skjuter jag ut min flatbottnade farkost och styr genom en öppen ränna i vassen ut till sjön.
Vegetationen utgöres i denna del af sjön nästan uteslutande af den vanliga s.k. bladvassen (Scirpus). [?]. Så långt ögat når, kantar den i breda bälten dess stränder, endast här och där avbruten af små gläntor. Detta är doppingarnas och sothönsens älsklingstillhåll. Jag behöver ej heller vänta länge för att få se dessa fåglar. Det plumsar och plaskar därinne bland rörstänglarna, jag vet hvad det betyder, det är doppingarna, som gå af sina på vattenytan flytande bon. När jag gör en liten avstickare dit in, finner jag så gott som öfver allt deras reden och ser då och då och en af fåglarna försvinna under vattnet.
Innan de givit sig af, ha de dock omsorgsfullt skylt öfver de ljusa äggen med en del af de förmultnade växtämnen, varaf redet är sammanflätat. Innan jag lärde känna denna vana hos doppingen hade jag ofta, som jag redan erfor, tagit hans bo för en samling flytande sjögräs. Äfven, sothönan bygger bo på vattnet. Snart upptäcker jag flera sådana, hvilkas byggnadsmaterial består af torra vasstjälkar, som fågeln själv avbitit. Sothönan övertäcker sällan äggen, ty hon är medveten om, att deras färg noga överensstämmer med boets, och att de därför ej så lätt falla i ögonen.
Om en stund är jag ute ur vassen. Solen står nu högt på den molnfria himlen, morgonbrisen har lagt sig till ro, och solstrålarna återkastas i skarpa reflexer af en orörlig vattenyta. Framför mig höjer sig Billingen, söderut avteckna sig mot horisonten Ålle- och Mössebergen och bakom skogstopparna på den udde, som vid Dagsnäs skjuter ut i sjön. Mot denna udde [Ore Nabb] styr jag min färd.
Under vägen får jag allt som oftast påhälsning af tärnor och måsar. De äro ute och fiska, och när de träffa på ett löjstim, störta de gång efter annan på huvudet i sjön för att hugga någon af de i vattenytan lekande fiskarna. En hafstrut (Larus marinus), som med långsamma vingslag seglar fram längre bort öfver sjön, tyckes försmå dessa. Han nöjer sig nog ej med mindre än en fet och frodig hornborgagädda.
När jag närmar mig Dagsnäs, komma äfven andra fågelarter mig till mötes. En liten kickandflock drar snabbt förbi, några storspovars dallrande visslingar höras högt upp i luften, och från stranden gör den mindre strandpiparen (Charadrius minor) en kortare utflykt och låter därunder sina klara locktoner ljuda.
Redan på avstånd skymtar genom vassen en af dessa små inbjudande, gräsbeväxta holmar, hvilka äro så omtyckta häckplatser af en del simfåglar. Jag är besluten att besöka den, och knappt har båten stött gå grund, förrän trenne fåglar bullrande lyfta ur det höga gräset. När jag viker undan starren på en tuva, ser jag där ett stort bo, innehållande 8 i brunt och grönt stötande ägg, omgivna af en krans af dun. Fåglarna ha nu slagit ned ute på vattnet, i sällskap med sina makar. Dessa senare äro på sin nacktofs lätta att känna igen, och jag identifierar äggen som viggens (Fuligula cristata). Ännu tvenne bon till av denna för Hornborgasjön säregna fågelart finner jag bland tuvorna. Så stakar jag vidare för att göra ett besök på en närliggande ö, från hvilken jag länge hört fisktärnornas ihållande skrän.
Ett riktigt litet moln av dessa skrikhalsar lämna sina bon vid mitt annalkande. Intressant är att se, hur relativt omsorgsfullt tärnorna här flätat ihop sina reden af torra grässtrån. Eljest brukar denna fågel häcka på kala skär, då hon till underlag för äggen får nöja sig med litet jord eller mossa i någon fördjupning i berget.
Härifrån beger jag mig till södra änden af sjön. Vegetationen blir där småningom en annan. I stället för bladvassens, vimplade stänglar möter ögat allt talrikare grupper af sjösäv och andra vattenväxter (Phragmites, Sparganeum m.fl.) omväxlande med små, af videbuskar rikt klädda holmar. På gläntornas lugna vattenspeglar flyta näckrosornas blad och här och där kringströdda vita och gula kalkar. Först tätt invid stranden vidtager ett smalt vassfält.
För ett tiotal år sedan häckade, här (enligt Kolthoff) den lilla vackra svarta tärnan (Sterna nigra,) rätt talrikt på gamla i vattenytan, liggande näckrosrötter. Nu finner man henne ej någonstädes i sjön, hon hör till de utflyttades antal. Men lyckligtvis har hon ej lämnat platsen tom efter sig. Det finns sedan några år tillbaka, en annan fågel, som i viss mån övertagit hennes roll inom Hornborgasjöns fågelvärld, och det är skrattmåsen (Larus ridibundus). Han dröjer vanligen ej med att göra sig hörd. Så äfven nu. När ekan glider in i de trånga kanalerna mellan sävflockarna, bli ett sällskap måsar oroliga och skynda under ivriga, kacklande skratt mot fridstöraren. De äro vackra att se i sin bruna hätta och askblå mantel och följa under hetsig flykt ekan. Ehuru de tydligen ha sina bon i närheten, lyckas det mig ej att finna dem.
Från videbuskarnas gömslen härinne låta sävsparvarna höra sitt kvitter. Några brushanar har jag ej denna gång nöjet att få skåda, eljest bruka de idka kämpaspel på de små holmarna.
Men en svartbröstad ljungpipare (Charadrius apricarius) löper hastigt undan, när jag nalkas, och en sothöna, som ordnar sin toalett vid vattenbrynet, blir överrumplad och paddlar i väg allt vad hon förmår.
Det är äfven här svanarna bo. De bruka komma till synes redan på långt håll i sin skinande vita dräkt, men denna gång tyckas de ej vilja lämna sitt tillhåll bakom strandvassens skyddande barriär. När jag brutit igenom denna, får jag dock se dem på klarvattnet där innanför i all deras glans och härlighet. Åtta ståtliga fåglar räknar jag, hvilka alla med sträckta halsar oroligt betrakta mig. Med åran slår jag några kraftiga slag i vattnet. Då bredas vingarna ut, fötterna, piska vattenytan till yrande skum, och så äro de uppe och gunga med tunga susande vingslag bort till fredligare platser. Men medan jag står och ser efter dem, skymtar ännu en vit skepnad fram ur vassens dunkel. Dock, endast några ögonblick, ty hastigt simmande ger fågeln sig af in bland bladmassorna som uppsluka honom för mina blickar. Förklaringen till denna skyndsamma reträtt finner jag snart . I min väg, ett tiotal meter framför ekan , där rörstänglarna trängt ihop sig , ligger en flytande sävbank. I mitten bär den en kullformig upphöjning, hvilken omisskänneligen röjer en viss likhet med en sothönas bo i förstorad skala. När jag trevat mig fram till platsen, skjuter jag varsamt upp ekans för på bankens rand, som sjunker, och låter mig ända fram till foten av kullen. Där i en rymlig fördjupning väl en meter i diameter, ligger skatten som svanen vaktade de 6 mattgröna äggen. Det är en glädjande syn, ägnad att väcka förhoppningen om, att denna värdefulla fågelart måtte vinna allt större utbredning till någon gengäld för alla dem, som flyktat från sina, barndomshem i våra sjöars vassruggar. Ty i Hornborgasjön är knölsvanen (Cygnus olor) icke gammal. Förrän under de senare åren har han ej varit iakttagen såsom häckande, och om man än hans dagar här äro räknade, torde det kanske finnas någon annan undangömd vrå på Västgötaslätten, där han kan finna sig till freds, när hans forna hemvist blir odlarens egendom.
Än ett par timmar färdas jag omkring, lyssnande till de många olika fågelljuden. Bland de vanliga urskiljer jag då och då en gluttsnäppas (Totanus glottis) skarpa vissling eller sumphönans (Phalardium porzana) entoniga läte. Plötsligt når mig en helt annan, dock välkänd lockton. Den härleder sig från, en svart- och vitbrokig fågel, som i sällskap med två kamrater kommer flygande inifrån land. "Strandskator", säger jag förvånad till mig själv, skärgårdsfåglar egentligen, som funnit vägen hit. Det är första gången, jag har nöjet se dem här, och med ögonen följer jag deras färd, när de draga bort öfver sjön, önskande dem af hjärtat välkomna åter.
Men tiden har skridit framåt. Från strandens grandungar höras redan de första klara tonerna af trastens skymningssång, och vigghanarna skynda knorrande ut på sitt aftondrag. Jag måste tänka på hemfärden, och medan solen dalar och dagens fåglar tystna, ror jag långsamt bort till den plats, där båten skall förtöjas. Sedan bär det vidare på obanade stigar öfver fält och ängar, där skrämda tofsvipors vemodiga låt länge ljuder i mina öron. Det är det sista intrycket jag mottager från fåglarnas värld härute, en klagan öfver den hårda lott, som väntar det rika djurlivet i gamla Hornborgasjön.

Från Hornborgasjön 1905

Vi skall följa ornitologens möte med Hornborgasjön i tre tidningsartiklar under sensommaren och hösten 1905

I 1905-08-04

Ju mer kulturen går framåt desto girigare griper hon efter varje stycke mark, därav hon kan göra sig vinning på ett eller annat sätt. Det är längesen våra sydsvenska skogar voro stora nog att hysa sagans hemlighetsfulla väsen, eller vandraren på sin obanade stig mötte skogsråt i storskogens djup. Det har glesnat även därinne, nyodlarens yxa har gjort sina skördar, och vildmarksstämningen är borta. Och de vilda ängsmarkerna och de små täcka insjöarna, där älvorna trådde dansen vid månens sken, ha måst vika för böljande sädesfält. Endast över ödemarken och vattnets vidder ligger sagostämningen ännu kvar. Dock; även här vinner kulturen alltmer terräng. Bit för bit rycker hon framåt, och där hon en gång fått fotfäste, mister naturen snart all sin ursprungliga vildmarksprägel.
Men det är ej nog med att saga och sägen därmed dö ut. Det finna något, som kallas svenskt djurliv och svensk natur, som med odlingens intåg förlorar sitt säregna skaplynne.
Att människan använder naturens hjälpkällor i sin tjänst är visserligen ej mer än rätt och billigt, men det är mycket beklagligt, att mången gång så värdefulla delar av den ursvenska bygden därvid drabbas av förvandlingen. Sådan den svenska naturen fordom varit, sådan kan man nämligen ännu finna den på vissa ställen, där betingelserna för bevarandet av en ursprunglig karaktär varit särskilt gynnsamma, och dit förvärvsbegäret ej funnit väg. Men skola även dessa gamla naturminnesmärken, hvilka ännu giva oss en trogen bild av obruten bygd, omdanas av människohand då går mycket, som är oersättligt förlorat. Det borde därför ligga envar om hjärtat, som därtill har makt och medel, att skydda dessa betydelsefulla platser, hvilka då åt framtiden skulle bevara åtminstone en flik av ursprunglig svensk natur.

För fågelvännen ha de båda Götalandskapens sjöar Tåkern och Hornborgasjön länge utgjort ett Eldorado. Här har naturen förenat allt, som fordras, för att kunna mottaga och härbärgera sumpmarkernas och träsksjöarnas befjädrade inbyggare. Ett vattendjup, som i medeltal når knappt halvannan meter, en lika djup botten av dy och förmultnande växtämnen, däri allsköns småkryp vimla, och en vassvegetation, som i oöverskådliga fält blockerar stränderna, bakom vilka på många ställen vidsträckta starrängar eller sumpiga ängsmarker utbreda sig, måste erbjuda lämpliga vistelseorter även för de mest granntyckta vattenfåglar. Den fågelvärld, som här bygger och bor, är också av synnerligen stort Intresse, vartill förutom artrikedomen även den omständigheten bidrager, att en del sällsynta fågelarter här samlats i större mängd och därför lätt kunna iakttagas Tyvärr är det nu blott en tidsfråga, när dessa livfulla träskmarker skola förvandlas till torra, tråkiga, av plogbillen sönderstyckade åkerfält, och det mesta och värdefullaste av det rika fågellivet därmed utbytas mot de allestädes närvarande, av kulturan gynnade fågelarterna.

Bild 1. Glänta i phragmites-vass (södra delen av sjön). Man lägger märke till Typha, Nuphar, Stratiotes, nate samt i vattenytan liggande dybankar. Foto av Rudolf Söderberg 1905.

Tills dato har dock torrläggningsarbetet ej bildat vändpunkten i Hornborgasjöns historia, och om än dess oskrivna blad aldrig kunna fullskrivas, äro dock några sidor ur sjöns tillvaro ännu möjliga att fylla. I sådant syfte har jag vandrat omkring på sjöns stränder, korsat dess vattenyta i min eka och genomfarit dess vida vassbälten under dygnets alla timmar. Det är ett sällsamt nöje, ofattbart för den, som ej upplevt det, att färdas omkring på en sjö med så rikt fågelliv. Medan båten glider framåt, ges tillfällen till iakttagelser och betraktelser av mångskiftande slag. Än fängslar fågelns flykt mina ögon, än måste jag beundra hans vackra färger eller lära mig förstå innebörden av hans olika läten. Och himlen med sitt växlande färgspel över drivande skyar är dessutom ett ämne, som aldrig tröttar.
I solnedgången en afton i förra veckan stod jag åter rustad för ett dygns vistelse på sjön. Med bössan och portören över axeln och filten i bärrem men bar det iväg på den vanliga, slingrande stigen från min sommarbostad ned till landstigningsstället i en vassfylld vik av sjön. Över ängen flög små hämplingflockar kvittrande omkring, och nere vid stranden stötte jag på en vipfamilj, som gick och pysslade i en vattenpöl. De gamla, som redan varsnat mig, flög oroligt omkring, ropande sitt ängsliga lockljud, medan ungdomen, underrättad om faran, tryckte sig i gräset för att undgå mina blickar. Jag lämnade dem dock i fred, ty av tofsvipor hade jag för längesen mitt lystmäte.
Snart var jag i ekan, en liten lättrodd "låda", som flyter på ett par tums vatten, och med en lång stång sköt jag ut den i vassen. Doppingarna och sothönsen, som hört det rasslande ljudet, när båten gled ut, skyndade sig undan med sina späda ungar. De senares pipande ljöd från alla håll, och ibland skymtade en sothönemamma fram mellan vasstänglarna, så att jag kunde se den långa raden av små svarta kycklingar, som hon hade i släptåg, Om en stund var jag ute ur viken, och med årorna tillsatta styrda jag färden till södra änden av sjön.
Här täckes stora arealer av vattenytan av en vegetation, som verkar mer tropisk än nordisk. Liksom överallt i sjön möter man först de stora vassbältenas förposter, Scirpus sävens små dungar. Bakom dessa tränger sig säven alltmer tillsammans, tills den slutligen, oöverskådlig för ögat, breder ut sig till stora fält, på vissa ställen uppblandade med fräkensvass eller Phragmites. Den senare, den vanliga, vimpelprydda vassarten, spelar dock i denna del av sjön en underordnad roll, medan den längs de östra och västra stränderna på många ställen dominerar. Scirpus säven är i stället, som sagt, här karaktärsväxten. Typiskt för densamma är emellertid, att den aldrig bildar ett oavbrutet bälte, som man tycker på avstånd, utan är genomdragen av kanaler, här och där utvidgade till små gläntor. Dessa öppningar äro dock ingalunda lätta att befara, ty här har allsköns nate samt gula och vita näckrosor herraväldet. Naten flätar på vattenytan ihop ett nätverk, i vilket ekan varken går fram eller tillbaka, och näckrosornas blad ligga så tätt, att man snarare är frestad att bestiga detta av rosor översållade, gröna parkettgolf, än söka framdriva ekan däröver. Komma därtill de flytande dybankarna längre in, klädda än med videbuskar, än med hög starr eller vita, högresta Sium blommor, så fattas icke mycket, för att illusionen av tropisk växtlighet skall vara fullständig.

När kvällens skymning sänkt sig över all nejden, och det rosenröda skimret, som hela natten dröjer kvar vid horisonten, spred sitt matta ljus över vattnet, befann jag mig mitt inne i denna vildmark. En stund satt jag orörlig för att bättre uppfatta de svaga ljuden från det liv, som sökte vila, men då de snart upphörde, tog även jag mitt parti, gick till kojs på i min vassbädd och somnade, omsluten av tystnaden.

II Västgötaposten 1905-09-12

Nog går det bra att sova under bar himmel på markens mjuka mossa, när skogens lummiga träd matta den fallande daggen, men i en öppen båt, i en fuktig omgivning, där dimmorna snart insvepa allt i sin täta slöja, blir vilan icke långvarig. Har man undsluppit marans påhälsning, vaknar man dock i en tämligen behaglig känslostämning, ty de få timmarnas sömn har varit tillräcklig att skingra tröttheten, och den kylande nattbrisen verkar som ett uppfriskande morgonbad. Och man finner sig med ens omgiven av en vaknande natur, hvilkens första, sökande röster antyda det sprittande liv som väntar i gryningen till en ny dag.

Långt före solens uppgång satt jag åter vid årorna, men det skymmande ljuset tillät ännu icke vidare framträngande. Insvept i filten avvaktade jag därför det ögonblick, då dagens stjärna skulle tändas vid Billingens rand. Runt omkring låg dimman i täta dok över vassen, men på en liten glänta i min närhet hade den slitits sönder av en vindfläkt och format sig till vita bollar, som rörde sig fram och åter över vattnet. Än förde vinden dem samman till en lång ringdans, än virvlades de sakta upp över vassen och försvann i dimlagren. Det var älvalek lika trogen och tydlig, som Malmströms tavla skildrar den! Men helt hastigt förändras scenen, ur vassen träder en bländvit skepnad, som ljudlöst glider fram över den lilla vattenspegeln. Snart framskymtar ännu en, kort därpå en tredje, en fjärde, och så fortgår det tills 30 stycken passerat revy och åter uppslukats av säven. Väl visste jag, att det var svanor, men i nattens halvmörker och dimmans töcken var det icke gott att av var och en av dessa mystiska figurer forma bilden av en fågel, och tanken gick osökt tillbaka till barndomens sagor om de underliga varelser, som skulle ha sitt tillhåll i vildmarken. Sådana syner i ensamheten och de hemska läten, som vissa fåglar, t.ex. storspoven och lommen, låta höra om hatten, ha helt säkert hos okunnigt folk givit upphov till mången berättelse om möten med de andeväsen, varmed deras fantasi befolkar ödebygden.
Som jag satt försjunken i dylika funderingar, avbröts jag plötsligt av ett skådespel, som snart upptog hela min uppmärksamhet. Där borta över Billingen höjde sig nu solen och stod om några ögonblick som ett stort glödande klot liksom vilande på bergets kant. Genast vidgades min synkrets, men allt låg inhöljt i dimmans flor, som dolde alla konturer av omgivande berg och skogar, och lät blicken glida ut i det oändliga. Om en stund lyfte sig dock dimmiga moln mot skyn, och solljuset silade ned till vattnet, badande vassens bladverk i sina första strålar. Så småningom framträdde omgivningens skogsklädda åsar och berg, snart även ängar och fält, och till slut låg hela nejden klar och solbelyst.
Djurlivet började nu vakna runt omkring. Sävsångaren nöjde sig ej med att sitta stilla och flöjta på sitt strå, utan höjde sig sjungande ett stycke upp i luften liksom berusad av morgonens skönhet och solens återkomst. Änder, sothöns och doppingar plaskade och väsnades inne i vassen, tärnor och måsar for ut på sitt morgonfiske. Långt bortifrån hörde jag storspovens utdragna vissling, så olik det sannskyldiga nödskri, varmed hon trakterar fredsstöraren om natten. Högt över mitt huvud ljöd tranans trumpetande, och när jag såg däråt, mötte mig den ståtliga anblicken av 11 tranor, som likt en plog klöv fram genom luften.
Smittad av livet, rörelsen kastade jag av filten, grep årorna och banade mig väg genom säven, betjänande mig av de öppna, kanallika rännor, som genomdrar den. Framför mig lyfte oupphörligt flockar av änder, bland vilka jag kunde urskilja än gräsänder, än krickor och årtor, viggar och brunänder.
Slutligen kom jag fram till en flytande starrholme klädd med videbuskar och Sium blommor. Här rastade jag en stund efter en timslång mödosam färd genom bottenlös dy och hopflätade vattenväxter, vilka senare täckte även den minsta öppningen i vassen med en tjock, grön matta, rutad i gult, vitt och brunt av näckrosor och nate och beströdd med Stratiotes kaktuslika bladrosetter. Med smörgåsar och Hornborgavatten tillfredsställde jag magens krav, och vid pipans bloss sökte jag sedan teckna mig tillminnes de olika rösterna i den mångstämmiga fågelorkestern härinne i naturens blomstersmyckade konsertsalong.

Plötsligt uppfångade jag ett ljud, som kom mig att lyssna i andlös tystnad. Snart upprepades det, och nu hörde jag hvad det var, det härledde från vattenrallen. Få äro de, som sett denna vackra fågel i det fria, ty han har liten kropp, knappt större än en stares, men långa fötter och ben och förmår därför dölja sig väl och löpa fort. I hopp att få en inblick i denna egendomliga fågels liv sköt jag genast ut ekstocken. Till en början lät det, som om fågeln befann sig än mycket långt bort, än helt nära mig, och det var mig omöjligt att bestämt avgöra i vilken riktning jag borde gå. Snart uppnådde jag emellertid stranden, som här var dyig och beväxt med hög starr och scirpussäv. Vattenrallen hade tystnat, hvarför jag sköt in båten i säven och bidade. Och länge behövde jag ej vänta. Åter nådde hans sträva läte mina öron, och nu märkte jag, att han var mig alldeles inpå livet. Viss om, att han här hade ägg eller ungar, hoppade jag ur ekan och klev i dyn. Men det var just ingen behaglig sysselsättning att färdas omkring i denna terräng. Jag måste snart uppge sökandet, byggde i stället i hast en bank av vasstänglar vid en tunnellik gång i säven, där rallens fotspår stod avtryckta och ställde mig här på lur i förhoppning om, att fågeln skulle komma vägen fram. Men han var klokare än så. Försiktigt närmade han sig min plats, vek av åt sidan när han var mig på ett par meters avstånd, och fastän jag tydligt hörde hans plaskande steg undkom han skickligt mina ögon. Nu hade jag dock rikt tillfälle att lära känna vattenrallens läte. Det ligger bl.a. i detta märkvärdiga ljud den egendomligheten att det tycks härleda från en helt annan plats än den, varpå fågeln befinner sig. Jag kunde på pricken säga var rallen hela tiden uppehöll sig vassen, men av lätet att döma skulle jag velat anse att han stundom befann sig någonstans långt utom skotthåll. Denna buktalarekonst förhöjes utan tvivel därigenom, att fågeln vänder sig åt olika håll medan ljudet alstras. Det består av två korta, sträva skrik, åtföljda av en långdragen, bortdöende rullande låt, vilken senare troligen givit anledning till namnet. Men dessutom frambringar han ett annat högst frapperande läte, som jag nu fick höra. I det ögonblick han återfann sina ungar, förändrades nämligen hans raspande rop till ett förnöjt grymtande, så starkt och för en fågel säreget, att jag var frestad tro, att det kom från ett helt annat och mycket större djur än vattenrallen.
Efter detta angenäma avbrott fortsatte jag färden mot den s.k. Ore nabb, en stenig udde, som skjuter ut i södra delen av sjön. I min väg låg ett större fält fräkenvass, och här hade en skedandhona sitt tillhåll med en kull små näpna ungar. Hon flög upp när jag nalkades, men kom snart åter ängsligt lockande. Från en samling hopvräkta näckrosrötter lyfte ett tjog vita tärnor. När jag kom fram till platsen, fann jag deras bon innehållande 2 à 3 ägg, och jag lade nu, som mången gång förr, märke till dessa äggs harmoni i färg med omgivningen, ett lika intressant som betydelsefullt drag i naturens sätt att passivt värna och skydda.
Vid Orenabb steg jag iland. Ett par små kärrsnäppor, som sprang omkring bland stenarna på stranden, lät sig ej störas utan fortsatte sina matbestyr efter att en stund ha stått stilla och betraktat mig. Från lövdungarna längre upp kom den gulbröstade sångarens härliga drillar och lockade mig in under ett grönskande valv av hassel och hägg. Sedan jag vilat ut på markens blomstermatta och fått nog av att lyssna till hans sång, återvände jag till ekstocken. Solen stod då redan i begrepp att passera middagshöjden, hvarför jag vände stäven mot färdens utgångspunkt.
Under rodden över sjön mötte jag ett sällskap skrattmåsar, som följde mig i kölvattnet en bit, väntande att jag i egenskap av fiskare skulle vittja någon ryssja. Fiskgjusen var även ute och kretsade på orörliga vingar fram och åter över vattnet. Sent omsider uppnådde jag landningsstället, där båten blef förtöjd för dagen.
Men medan jag vandrade hem över ängen, ljöd länge i mina öron tofsvipans vemodiga låt - måhända en klagan över den hårda lott som väntar det rika djurlivet i gamla Hornborgasjön.

III En snäppjakt

III Västgöta Posten 1905-11-10

Den som trampar jaktens stigar uteslutande i kulinariskt intresse, eller som anser sig ha nått vildmarkslivets höjdpunkt i och med uppnåendet av en lång skottlista, får ett ojämförligt mycket fattigare utbyte av sin vandring än den, för vilkens jaktens egentliga ändamål är själva vistelsen i skog och mark under bemödande att bli förtrogen med det skiftande livet i naturen. När bössan brukas under sådana förhållanden, sker det alltid i annat syfte än det rent materiellas, och även om jaktpassionen någon gång tar överhanden, förleder den aldrig till sådana överdrifter, vartill en del s.k. jägare, synnerligast under andjakter icke så sällan göra sig skyldiga. Det är också mycket vanligt, att hos denna sortens jägare se en liknöjdhet för allt inom fågelvärlden, som ej går under den officiella benämningen jaktbart. Och det är ju väl det, ifall deras intresse skulle ta sig motsvarande uttryck även utom det jaktbaras gränser. Men jag är förvissad om, att massmördandets råa hänförelse skulle avtaga i samma mån som intresset fördjupades och vidgades för våra fåglar i allmänhet, vilket ock enkannerligen skulle vara till stor båtnad för vårt villebråd.
Att lära känna djurens livsyttringar och i betingelser är nämligen ett nöje, som icke blott är förenligt med den sunda jaktens utövande, utan som ger densamma verkligt innehåll och öppnar vidare vyer för jägarens öga.
Den som på nedanstående rader väntar att få till livs en jaktskildring, späckad av dubbléer m.m. på allsköns vattenfåglar, och som slutkläm en välordnad skottlista, skall därav finna intet. Denna utflykt hör till dem, som, rika på skiftande stämningar, lämna jägaren litet utbyte men många och växlande intryck. Om det sistnämnda är fallet med denna skildring, är en annan sak.

Det är en gråvädersdag i augusti. Tunga hänga molnskyarna vid horisonten, och när jag stiger ur kupén vid Bjellums station, piskar vinden ett fint duggregn i ansiktet på mig. Dagen är redan långt i framskriden. På vägen ner till sjöstranden möter jag då och då hemvändande jordbrukare, vilka förvånade titta efter mig, som går på jakt i detta väder och vid denna timma, och t.o.m. kossorna i hagen se mer frågande ut än vanligt, när jag passerar förbi. Om en stund är jag ur kulturområdet och står ensam i kvällens halvskymning vid stranden.
I denna norra del av Hornborgasjön är naturen en helt annan än söderut. Här utgöres bottnen icke av dy, utan av en fast, sandblandad snäckmärgel, vilket har till följd, att stranden blir skarpt avgränsad i vattenlinjen och erbjuder bra mark att gå på. Inga vassfält upptaga här någon nämnvärt stor areal, fri breder vattenytan ut sig för ögat, endast här och där avbruten av en sävdunge. - Augusti är vadar fåglarnas flyttningstid. Då samla de sig i väldiga skaror för att gemensamt företaga den långa och farliga färden till tropikernas sumpmarker. Under sin vandring följa de bestämda vägar, hvilka gå längs en kust, i en floddal o.s.v. En flyttningsstråk går sålunda från Novaja Semlja länga Vita havets kust, över Onega och Ladoga, längs Finska viken, över Östersjön, i Rehns och Rhones floddalar till Afrika. Det är naturligt, att en sådan färd tarvar uppehåll för vila och intagande av föda. Där lämpliga lokaler finnas i stråkvägen, komma därför oerhörda skaror av flyttfåglar att slå till.
Visserligen har Hornborgasjön föga betydelse för det stora flyttfågelssträck, som passerar efter ovan antydda linje, men för en hel del nordsvenska flyttfåglar blir den en passande station under deras tåg mot söder. De var också med tanke härpå, som jag i kväll styrde mina steg till denna del av sjön. Jag visste även, att väder och vind ha föga med flyttningsivern att skaffa; den trotsar alla hinder och faror.
Min väg går länga stranden. Ute över sjön jaga stormbyar omkring och skicka mig ibland en »kula» i ryggen. Vita av fräsande skum rulla vågorna oavbrutet uppför och utför den låga strandvallen, rasslande och kokande bland stenarna i vattenlinjen. Intet liv kan jag ännu upptäcka, men en tjutande stormil, som bådar molnens urladdning, kommer mig att förmoda, att vattenfåglarna för en stund sökt skydd i avvaktan på ovädret. Själv ser jag mig snart föranlåten att krypa in i en liten albuske vid sjökanten, den enda skärm jag kan få. Och så med ens bryter ovädret löst. Regnet slår lodrätt i marken, så att småstenarna hoppa om varandra, och blåsten rycker och sliter i mitt otäta »skjul», som ville den föra oss båda till väders. Men »stränga herrar regera inte länge». Snart visar himlen ett gladare anlete, vinden mojnar av, och till slut är regnet över.
Åter följer jag spanande stranden, i vars små vattenpussar och rännilar kvällsljuset nu glimmar. Plötsligt ljuder ett skarpt ljud genom luften, och jag ser en gluttsnäppa skynda bort med hastiga vingslag. Denna fågel spelar här samma roll som väktarfågeln i Afrika. Han är inkarnationen av vaksamheten och slår alarm så fort fara hotar. Jag får också i nästa ögonblick erfara, hur en svärm småvadare åtlyda hans rop och fara utåt sjön, De hade säkerligen stått dolda bakom någon uppkastad vassbank och därigenom undgått mina blickar. Det var emellertid uppmuntrande att se dem, och jag går förtröstansfullt vidare. Då hör jag på avstånd ett svagt tisslande av fågelstrupar, men kan ännu intet se i den sparsamma dagern. Försiktighet är nu av nöden, och medan jag sakta närmar mig platsen, stiger spänningen för varje steg. Slutligen upptäcker jag i en silverstrimma på vattnet små mörka punkter, som oavlåtligt röra sig mot varandra. Det är denna syn som jag länge eftertraktat. För fågelvännen ligger det nämligen något säreget förväntansfullt i anblicken av en sådan samling vackra fåglar, ty han vet aldrig, vilka överraskningar som kan bjudas, enär fågelflockarna ofta äro sammansatta av flera olika fågelarter, vilka alltså flytta tillsammans. Mången gång träffas bland dessa främlingar från höga norden, hvilka han eljest aldrig får göra bekantskap med på så sydliga breddgrader.
Ivrig att få tillfälle att här göra något märkligare rön smyger jag nedhukad framåt, slutligen i krypande ställning, och är så till sist inom drygt skotthåll. Ett vimmel av fåglar springa omkring i vattenbrynet, somliga lyfta sig ibland med ett par vingslag över de andra för att slå ned en aln framför dem och återtager sökandet efter föda. Mest utgöres sällskapet av smärre former, hvilka jag identifierar med kustsnäppor, men även en och annan större syns ibland. Lugnt avvaktar jag det ögonblick då ingreppet bör göras. Så faller en strimma ljus över en liten göl närmare mig, och där ser jag en, mycket liten vadare löpa omkring på dyn. Viss om att icke förr ha sett denna fågel i sjön lägger jag bössan till ögat och låter skottet gå. Der blir ett surr av vingslag och läten, glutten ger till sitt gallskri - dock något för sent! - och även andra fågellåtar dö slutligen bort i den återinträdande tystnaden. Då går jag fram till valplatsen och finner där icke blott livad jag väntat, utan även många andra snäppor, som stått i vägen för skottet. Mitt byte blir först och främst den lilla Temminick snäppan, och så den ofrivilligt träffade parten, vilken utgöres av kärrsnäppor och strandpipare.
För att studera fågellivet i flyttningstid slår jag mig ner på en sten å den plats, där jag nu befinner mig. Under väntan på att fågelflockarna skola komma, skärskådar jag närmare mitt byte. Temminicksnäppans slitna fjäderpennor vittna om, att hon redan har en lång färd bakom sig, säkerligen ända från Ishavets kuster, hennes egentliga hemland. Huru underligt förefaller det ej, att en varelse, knappt så stor som en ärla, kan på någon vecka utföra den oerhörda uppgiften att finna vägen i moln som dimma mellan polar regionens isar och Sydafrikas kuster - eller över nästan halva jordklotet l Det är en av naturvetenskapens mest mystiske gåtor, som ännu väntar sin lösning.
Men kvällens sällsamma liv börjar snart åter uppenbara sig och sopar allvarstankarna ur sinnet. En stor skara fåglar susar förbi, men då den ej gör min av att slå ned, kastar jag bössan till ögat och fäller två fåglar, unga brushanar.

Åter är det tyst omkring, endast då och då höres ett långdraget, vemodsfullt vadarläte ute från sjön. Slutligen förnimmer jag på nytt det svaga suset av vingar och ser en samling fåglar skymta fram ur dunklet. Flocken kommer tätt utmed vattenytan, viker av efter stranden, "pyh pyh" låter det, och så slår den till. Men jag urskiljer ej länge de små strandvipornas färger. Endast som små svarta kroppar ser jag dem löpa fram och åter, vadande i vattenbrynet. Då höjer månen sin blanka skiva över Billingen och strör sitt glitter över vågskvalpet vid stranden. I denna ljusa bård blir det mig nu möjligt att skönja en och annan teckning av tillräcklig valör för att giva mig visshet om vad art fåglarna tillhöra. Jag ser strandvipor, strandpipare, drillsnäppor, grönbenor, brushanar och gluttsnäppor ivrigt sysselsatta i sina matbestyr. De små strandviporna intressera sig mest. Rastlöst löpa de fram och åter och peta med de långa, bågböjda näbbarnas spetsar i vattenytan. Ibland komma de i delo om ett fynd: ett litet skrik, ett hopp, ett flaxande, och så härskar åter freden. Några trippa upp på stranden, ställa sig på ett ben, vika in näbbet mellan ryggfjädrarna och lämna sig åt nattens ro.
Det är en egendomlig, stämningsfull bild ur det outgrundliga liv som de leva dessa de dunkla drifternas barn. Från de ljusa sommarnätternas land komma de och låta sig sorglöst föras till tropikvärldens himmelsstreck under öden och äventyr, som icke hälften av dem slippa ifrån med livet. Men överallt följer dem poesin, ty de höra samman med havets och ödemarkens storslagna natur.
Sent omsider reser jag mig från stenen. Skrämda taga vadarflockarna till vingarna under surr och lockrop, och jag hör andskarorna ute i sjön göra dem sällskap. I månens strimma finner jag med nöd vägen längs stranden och får ofta känning av det våta elementet bredvid. Plötsligt skär storspovens hesa nattskri genom
mörkret, åtföljt av susande vingslag alldeles i min närhet. Det, var en ensam häger, som blev väckt ur sina drömmar av spovens häxrop. Då han passerar månstrimman, får jag honom på kornet, men mitt skott blir i häpenheten en generalbom.

Så är jag till slut vid den punkt, där hemmarschen börjar över gärden och fält. Men detta är medaljens frånsida, och jag låter därför täckelset falla över denna lilla episod ur mitt vildmarksliv vid en sjö, som sorgligt att säga snart är ett minne blott.
Rudolf Söderberg.