Australien   
äventyret     

En anekdot som jag fått mig berättad: Han var ju i sin ungdom i Australien och forskade och hans material kan nås via Etnografiska Museet i Stockholm, varav en del vi kan finna nedan. Han arbetade med aboriginer och ser en dag en gosse, som ligger och fryser på en kall sten. Han tar sin kavaj och lägger över barnet. Aboriginerna förundrade sig storligen över den vänlighet, som en vit man bemödade sig om.

Nordvästaustraliens sånglärka (Mirafra javanesis soderbergii Math)

uppställd av Gregor Mathen 1921 och får inleda ett utdrag vad jag förstår ej tidigare publicerade berättelser från Rudolfs Australienvistelse.
Fågeln levde bland spinifaxtuvor (Spinifax XX) skjuten i Dampierland 1911-07-20 av R Söderberg. Matteus hade ombett mig göra utlåtande den nordvästaustraliska rasen och få det nordiska namnet soderbergii.

Det var Australiens enda sånglärka besläktad med vår, oegentligt kallad bushlärka, en benämning, som närmast skulle tyda på att hon vore en trädlärka. Det är hon ej. Hon finns vitt utbredd och är lika vanlig som vår sånglärka på sina håll. En dam från England lär en gång hört en sång från skyn någonstans i sydöstra delen av kontinenten. Det väckte hennes tankar på hemtrakten och hon behöll detta minnet från de Australiska slätterna.

Afrika är släktet Mirafra hemortsland. ”Jag har hört den dejligaste sång tidigt och sent de under mörka timmarna från denna lärka. Även vid midnatt svävar hon högt i den månbelysta skyn och bryter tystnaden med sin icke milda röst, mildare i tonen än brittisk lärka”. skrev Robert Hall.
När vi beträda hemmets ägor se vi mot de röde molnen i solnedgången. Den fladdrande bushlärkan, när hon lyfter stiger uppåt för att sjunga sin vespersång. Hon går ej uppåt i spiral, utan höjer sig rätt upp sjungande. Detta är en av de fåglar som sjunga efter mörkningen, och den historien berättas att en Essex dam,  som promenerat under natten hörde en engelsk lärksång över sitt huvud. Hennes vänner skrattade och trodde hon kommit till the old country i sina drömmar (R Hall)

Bushlärkan erbjuder ett gott exempel på det sätt vilket evolutionen xx bland våra fåglar i södern. De som bebo gräsbeväxt land vid kusten äro gråaktigt bruna. Om vi examinera dem i ökentrakter i det inre, skola vi finna en stor förändring ägt rum; fåglarna ha anpassat sig till färgen av den omgivande marken, vad helst fat den må ha. De som leva på rödaktig mark ha övervägande rödaktigt i dräkten, på grå mark äro de grå. Det är en skyddsanordning ty de likna omgivningen så väl, att det är ytterst svårt att upptäcka dem i dess naturliga hemvist. För naturforskaren vidhänger ett annat intresse denna variation i färg ty han finner däri tillräcklig grund för att betrakta dem som skilda arter xx väl!

Den australiska sånglärkan är xitopsfågeln, en månskenssångare. Ju finnes här anledning till att ju aldrig hörde henne sjunga xx. Det är en utomordentligt välfunnet drag hos henne. Om någonting är värt att besjunga ut i de Nordvästaustraliska savannskogarna och steppartade ödemarker är det de månljusa nätterna. Ingenting annat tycker man kan vara värt det. Från dem hämtade man den enda hugsvalelsen. En liten malörtsdroppe hänger vid minnet och dem, den att jag aldrig fick höra min lärka slå sina slag. Ändock gick jag med örat öppet för henne. Det förklaras av att jag ej passat hennes xx. Hon fanns ej överallt ute bland buskarna, saknades hon alldeles. [Texten är lite osammanhängande men det kan ibland vara svårt att tolka Rudolfs handstil].

Eric Mjöberg, Yngve Laurell, Cyrus Widell, Rudolf Söderberg, Gunnar Hultén, och Birger Rossberg och Ivar Dahlsten. Foto Yngve Laurell.

De tre senare hade ingen specificerad vetenskaplig uppgift och Hultén och Dahlstein medföljde expeditionen för att emigrera till Australien mot att de arbetade för expeditionen. Vid ankomsten till den lilla staden Derby i Kimberley, startpunkten för expeditionen, beslöt en av deltagarna att lämna expeditionen, sjökaptenen och marinmålaren Ernst Smith, som saknas på fotot läser jag på Etnografiskas hemsida och vidare:

Samtliga deltagare hade konflikter med Mjöberg, som startade redan på resan ut och Söderberg, Laurell, Widell och Smith planerade att avvika redan under en vistelse i Sydafrika på utresan och göra en egen expedition i Rhodesia. Kort efter starten från Derby avvek, Laurell och Söderberg för att utföra forskning på egen hand och förenades inte med expeditionen förrän på slutet av vistelsen i Kimberley. Hultén och Dahlstein lämnade expeditionen med den reguljära postvagnen strax därefter. Widell och Rossborg blev kvar med Mjöberg under ständiga konflikter. Vid återkomsten till Derby lämnade Rossborg expeditionen och Kimberley omedelbart. Hultén och sannolikt också Dahlstein blev kvar i Australien. Rossborg återvände till Sverige på egen hand. Av en slump träffade de övriga på Smith i Melbourne, under en vistelse i södra och östra Australien innan hemresan och han medföljde de övriga fyra på hemresan till Sverige.
I Mjöbergs reseskildring nämns inte Hultén, Dahlstein, Rossborg och Smith och fotot på gruppen som visas här (där Smith saknas) återfinns i boken, men beskuret så att de tre förstnämnda är borttagna.

Utdrag av Söderbergs dagböcker från Australien. De förvaras och bearbetas nu av Etnografiska museet i Stockholm. Familjen Söderberg har donerat samlingen, och utgör en ovärderlig informationsskatt, inte minst för aboriginerna i Australien som nu kan studera sin egen historia för 100 år sedan.

Färden startade 5 juli 1910 till Oslo och går ombord på s/s Hellenic via Goda Hopp aug 1910, mot Durban och man nådde Perth i Australien slutet av september 1910. Från den lilla staden Derby lämnar man slutet av oktober och reser in mot Kimberly, där expeditionen delades och Yngve Laurell hans gamle klasskamrat från Skaratiden gick sin egen väg mot Mowla Downs och Sunday Island jan 1911. Här möter vi ynglingarnas första bekymmer med oxarna och förarna. Möte med cykloner. Här vidtager noggranna anteckningar och studier om fåglar. Rudolf är åter i Derby mars, Broome i juni och Beagle Bay slutet av juni. Åter i Sverige julen 1911.

På nedanstående sidor har jag valt ut följande texter som kusinen Holm var vänlig nog att översätta till skrivmaskinsspråk. Det är alltså Rudolf och Laurell, som gör sina egna studier i Nordvästra Australien utan medverkan av Mjöberg. Rudolf nämner inte detta i det material som jag har tillgång till.

En oceanfärd via Sydafrika till Australien.

Jaktdagar i Västaustraliens öknar

Kandidat Rudolf Söderberg och några prof ur hans västaustraliska byte.
(Tidningsartikel från DN 22 feb 1912)

Never - Never är de australiska bushmännens egendomliga namn på Kimberley, den trakt som Mjöbergska expeditionen varit nere för att inventera. Namnet hänger samman med en sägen. När vår Herre skulle ta itu med att skapa Kimberley, hade han kvar endast ett mycket oansenligt förråd af materialier. En bunt gummiträd, en del sten, en hög torrt och taggigt gräs och så en hel mängd sand, det var alltsammans. När han planterat ut dessa saker fann han själv att resultatet var mycket klent. Det var verkligen ett alltför dåligt land, det måste han erkänna för de människor som skulle bo där - det var väl negrer - men de skulle inte vara ledsna. Vår Herre, lovade att ur sitt förråd hämta allt som behövdes för ett riktigt vackert och bördigt landskap, varefter han skulle ofördröjligen återkomma och förbättra verket. Men kom han någon gång? Svaret har blivit Kimberleys populära namn: Aldrig, aldrig!

Deltagarna i Mjöbergs expedition kunna intyga att denna sägen är som en blixt över det Kimberleyska landskapet med dess sand- och stenöknar, dess glesa "skog" af gummiträd som ropa på varandra och dess snåriga vegetation af spinifexarter, ett brännande hett land, utan vatten, utan skugga, utan blommor. Det var inte bara lek och skolpojksäventyr att dag ut och dag in ligga på jakt i detta land, och ledaren af jakten, kandidat Rudolf Söderberg, som nu fått sina tusen fåglar uppackade och sorterade och som med anledning därav haft en visit af Dagens Nyheters medarbetare, kan också berätta om vedermödor som det fordrades mycket gott humör för att övervinna, tröttande marscher under olidlig hetta, brist på mat och framför allt brist på vatten. Något annat att släcka törsten med fanns i regel inte att få under jaktutflykterna än det regnvatten som här och där stod kvar i stora gölar, en vätska som var absolut ogenomskinlig på en centimeters djup. Lägg härtill att detta vattnet var mer än ljumt och att negrerna i sällskap med sina dingos ständigt låg och vältrade i det, så skall man förstå att expeditionens svenska magar var utsatta för hårda prov. Men gölarna var de mest givande jaktplatserna. Där fanns framför allt en vit kakadua som bildade flockar på många tusen fåglar, vilka gjorde intrycket af en snöstorm när ett skott spred panik bland dem. Där fanns även den svarta kakadua som är avbildad här ovan och som genom sin högtidliga stillsamhet starkt skiljer sig från sina släktingar. En dag vid pölarna kunde vara mycket ansträngande, men också mycket givande. Hr Söderberg erinrade sig ett tillfälle då han och konservator Widell i triumf återvände till sin station, lastade med var sin trana, ett par skedstorkar, flera vita hägrar och en hel hop smärre fåglar ett mycket vackert byte, som ingav negrerna stor vördnad. För övrigt, är hr Söderberg övertygad om att vår Herre kom tillbaka den där gången. Blommor saknas visserligen, men en effektiv ersättning för dem har man i en mängd utsökt färgade fåglar, som utgöra ett starkt framträdande drag i landskapsbilden och förlänar denna livliga färger. I varje ögonblick ser man papegojorna utveckla ett praktfullt färgspel som den glesa skogen icke döljer, och otaliga andra fåglar hjälpa till med att kolorera tavlan. De gulgrå spinifextuvorna gömma på otaliga bon af en liten näpen smyg, som har en spinifexgrå fru, men själv är så utstyrd att han gör intrycket af ett flygande eldkol när han surrar omkring och fångar in sekter, och en mycket nära släkting till honom uppträder i en dräkt av så utsökta nyanser i blått att man för att ge en föreställning om hans skönhet måste föra tanken på siden och juveler.

Bland de omkring 150 arter som hr Söderberg har med sig hem tillhör skrattfågeln de allra vanligast förekommande. Han är en ungefär lika vulgär företeelse som kajorna hos oss, men mera humoristisk både till uppsyn och läte. Hr Söderberg stod en kväll på lur i månskenet för att skjuta den flygande hunden, då plötsligt en salva af gapskratt ljöd från gummiträdet ovanför hans huvud. Han blev i första ögonblicket ganska förlägen, men såg närmare efter och upptäckte då åtta stycken skrattfåglar, som satt, i rad på en gren och hade roligt. Det var hans första bekantskap med dessa muntra fåglar. De leva till stor del af ödlor och tycka särskilt om en sort som liknar ett stycke taggtråd, varför han också är en vanlig figur i de australiska taggtrådsfabrikanternas reklam. Skrattfågelns glada ansikte synes härovan.

En annan af de avbildade fåglarna är ett slags stor nattskärra, som utmärker sig för en finurlig förmåga att skydda sig genom likhet med omgivningen. Det exemplar som sköts utpekades ivrigt af en neger, men för de svenska ögonen var det omöjligt att upptäcka annat än en avbruten tjock trädgren, ända tills kikaren kom fram och röjde att grenens avslutning utgjordes af en fågel.

En af de mest intressanta personagerna bland de australiska fåglarna är lövsalsbyggaren, som är med bland bilderna. Utom boet, som han bygg i ett träd, uppför han nere på mark ett slags lekstuga och skattkammare dit han före bosättningen för med sig den utvalda. Utanför lövsalens båda ändar har han samlat alla möjliga dyrbarheter, benbitar, vackert färga stenar, glasbitar, buteljkapslar m.m. och när han nu får henne med sig tar han upp en sak i sänder och visar den för hennes bländade ögon, medan han samtidigt böjer ned huvudet så att hon skall kunna se en liten vackert laxfärgad fläck som han har i nacken och som står briljant mot hans i övrigt mjukt gråa dräkt. Mellan förevisningarna dansar han en ceremoniös da, som föranleda infödingarna att kalla honom – corobbore fågeln efter deras dansfester. De kalla honom dessutom med ett mindre vackert namn Tjuv John emedan han brukar stjäla dej pipor och föra dem till sin skattkammare

En fågel som kallas den lyckliga familjen eller de tolv apostlarna bör ju också ha sina originella vanor. Han lever flockar på intill ett dussin fåglar, som hålla ihop i lust och nöd. Alla tolv hjälpas åt att etablera det första par i flocken som skall gifta sig, och när det första boet är färdigt hjälpas alla åt med det andra, varpå turen kommer till det tredje o.s.v. Även i fråga om proviantering hålla dessa fåglar starkt ihop, och när en af dem blev skjuten var det rörande att se hur andra under höga klagorop samlades omkring honom.

Bland bilderna förekommer slutlig natthägern, som utmärker sig genom sin långa vita nackplym, som tar sig högst elegant ut mot den rostbruna ryggen. Natthägern är en driven fiskare som sitter på en gren och håller skarpt öga på vattnet tills rätta ögonblicket är inne att som en blixt slå ned på en obetänksam fisk.
En stor del av fåglarna kommer att monteras för Riksmuseum. Hr Söderberg tar på sin lott den vetenskapliga behandlingen af materialet, och man kan vänta framläggandet af synnerligen intressanta rön i fråga om artbildning och anpassningsfenomen m.m.
S-m K

Västaustraliska expeditionen hemma

DN torsdagen den 7 december

Den svenska expeditionen till Västaustralien är nu lyckligt afslutad och dess deltagare befinna sig efter bortåt ett och ett halft års frånvaro åter i Sverige eller på väg dit. Den unga ledaren, d:r E. Mjöberg, anlände på onsdagskvällen med Göteborgståget till hufvudstaden och mottogs hjärtligen af sina anhöriga. Pressen hade varit nog älskvärd att skicka ned några representanter för att konstatera hans hälsotillstånd, hvilket syntes vara godt. Nästan som i en bok var det när den unga forskningsresanden trädde in i journalisternas krets och fällde det humoristiska ord som med rätt eller orätt brukar tilläggas framstående intervjuade personer, när de efter ett förtvivlat motstånd ändtligen se sig ur stånd att längre undfly dessa förfärliga reporters, som jaga dem genom världsdelar:
Alltså fångad!
Journalisterna logo ett igenkännande leende och frågade om doktorn var ensam, hvarpå hr Mjöberg meddelade att af hans kamrater ("mina herrar" som han kallade dem) ornitologen Söderberg och konservator Widell voro kvar i Frankrike, medan etnografen Laurell troligen anländt till Malmö, varifrån han ämnade direkt resa till sitt fädernehem i Västergötland. Expeditionen hade åtskilts i Dunkerque, hvarifrån hrr Söderberg och Widell begifvit sig till Antwerpen för att öfvervaka de medföljande samlingarnas instufning på en ångare, som skall föra dem till Malmö.

Bilderna härofvan, hvilka hemsändts af kandidat Söderberg, ge en liflig föreställning om befolkningen i den trakt där expeditionen den längsta tiden uppehöll sig, Kimberleydistriktet.
Hyddan på de höga stolparna var expeditionens egen uppfinning. De lefde visserligen i regel i bästa sämja med sina kannibaliska grannar i en hydda strax bredvid, men de hade dock vid sina tillfällen tyckt sig vara föremål för blickar hvilkas värme knappast kunde tolkas som fullt platonisk, och därför ansågo de det säkrast att bygga så, att ett nattligt öfverfall åtminstone inte skulle kunna ske utan att de vaknade. Dessa australnegrer stå synnerligt lågt i civilisation, ehuru de icke äro så obegåfvade, som deras djuriska yttre låter förmoda - konung Harry of the Richmond River t.ex., afbildad här ofvan, har ju ett utseende som borde göra ett fortsatt sökande efter den felande länken öfverflödigt, och de fyra damerna från Mowla Downs ha onekligen efter vårt begrepp om skönhet ett ganska misslyckade yttre. De tillhöra dock en kulturaristokrati inom sin stam och bo i en hydda med ordentligt halmtak och väggar af tätt intill hvarandra ställda trädstammar, medan underklassen bor i någonting som liknar ett kråkbo, men i fråga om konstruktionen är underlägset detta. En dylik kannibalhydda synes bland bilderna.
Många äfventyrligheter ha expeditionens medlemmar upplefvat, och de ha mycket att berätta om strapatser och farligheter, men också om ett rikt och värdefullt byte. En närmare skildring af jakten efter de många olika slagen af villebråd — den skygga kullkängurun, pytonormen, varghunden, den chokladbruna dufvan i det chokladbrunn landskapet m.fl. - kommer att bli mycket mycket intressant, och vi torde återkomma till detta ämne.
Det var i juli i fjol expeditionens medlemmar lämnade Sverige.

Man landade i Freemantle och expeditionens utgångspunkt blef staden Derby. Här lastades bagaget, som i vägde 5 ton, på oxvagn, dragen af 24 oxar. 150 mil inåt landet fann man en lämplig plats för högkvarter. Härifrån gjordes därpå utfärder med packhästar. Bl.a. gjorde hrr Laurell och Söderberg en utflykt söderut på 80 mil. Landet var här föga kändt och australnegrerna voro synnerligen ociviliserade. För någon tid sedan hade två hvita, mördats, hvarför en straffexpedition hade afsändts till distriktet.

Expeditionens medlemmar måste ofta sofva på bara marken och vakt mot öfverfall måste ständigt sättas. Temperaturen var också lika besvärande som förslöande. Under den varma tiden var öfver 50°C i skuggan så godt som regel och under vintern nedgick visserligen temperaturen till 35 -40° på dagen, men på nätterna kunde det vara is på vattnet. Distriktet är starkt smittadt af malaria, men med hjälp af kinin klarade man sig godt och hälsotillståndet inom expeditionen var hela tiden det bästa.
Födan blef ju ganska egenartad. Ormkött och stekta ödlor ansågos som läckerheter.
Expeditionen medför hem samlingar som fylla 130 stora packlådor. Hemresan har företagits med den direkta Lundgrenska linjen Australien - Göteborg, å hvars ångare Indianic expeditionen har åtnjutit befrielse från både i passagerare- och fraktafgifter. Med i ångaren, som för närvarande ligger i Dunkerques hamn, följde äfven expeditionens öfriga medlemmar.
Bland de zoologiska samlingarna märkas 100-tals däggdjur, däraf två hittills okända arter, vidare 850 fåglar. 300 - 400 reptilier, 100-tals grodor och fiskar samt 20- à 30,000 lägre landtdjur, insekter o.s.v. Från 8 veckors vistelse på hafvet medför d:r Mjöberg en rikhaltig samling af den marina faunan, t.ex. musslor med äkta pärlor, koraller och sjöormar. Dessutom medföras en del lefvande djur, såsom fyra pungmårdar, ett exemplar af det äggläggande myrpiggsvinet, 8 dingo hundar och en del fåglar. Samtliga dessa djur torde hamna på Skansen.

Under många äfventyr och förföljelser från negrerna lyckades d:r Mjöberg, trots förbud mot att föra skelett ut ur landet, att komma öfver sex skelett af negrer, som efter vanligheten begrafts på bäddar högt uppe i träden. I de, glesa Savahnskogarna gjordes äfven rika botaniska fynd, och expeditionen medför hem omkring 200 växter, däraf ett 10-tal af de verk¬liga grästräden, jättelika liljeväxter, som endast förekomma i Australien.

De etnografiska förvärfven äro synnerligen intressanta. Utom en del fosilier och intressanta fynd från urskogarna i Queensland medför expeditionen hem omkring 600 fotografiplåtar från färderna i detta ytterst okända distrikt.
Samlingarna torde hufvudsakligen komma att gå till riksmuseet i Stockholm, men äfven andra museer, såsom i Malmö och Lund, lära komma att få sin andel däraf.

D:r Mjöberg meddelade till sist att han omedelbart kommer att ta itu med bearbetandet af det rika materialet, hvarvid han biträdes af olika fackmän. Arbetet härmed beräknas ta en tid af 4-5 år. Emellertid kommer d:r Mjöberg att under tiden utarbeta, en populär skildring af resan, hvilken torde utkomma till nästa jul.