Vad vore livet i Nordvästaustralien utan Billabonger.
Vad är en billabong? Namnet har hämtats ur infödingarna språk
och betyder kort och gott en isolerad, naturlig vattenreservoar. Den är icke lik
oasens, fast den till stor del fyller dess uppgift, är knappt heller, vad man
menar med ett vattenhål eller en göl snarare en grund damm eller bassäng med sina
egna kvalifikationer. Den ligger utbredd på den flacka, alldeles plana marken i
de glesa savannskogarna eller ute på de kala stäpperna. Allmänt är känt det
förhållandet (Skickat av M Rosendahl), australiska creeker och t.o.m. floder
efter den korta regntidens slut snart rinner ut eller försvinner i sanden. Detta
gäller icke de riktiga billabongerna. De ha karaktär av att överleva, en om
någon för alla varelser i detta land livsbejakande egenskap. De omfångsrikaste
äro stora som små sjöar, men om sjöar talar man icke i Nordvästaustralien. Även
billabongerna äro emellertid hotade och minska sin volym, tills kanske endast en
pöl eller ett träsk är kvar. Dock kan ingenting ersätta dem. Vi sågo några
gånger får och kängurur ligga drunknade där, de hade besinningslöst, tycktes
det, kastat sig i vattnet, men ej kunnat ta sig upp ur det.
I den stora Fitzroyflodens bädd, som vi hade följt under torrtiden, funnos på
stora avstånd från varandra blott pölar och vattentråg, skyddade från
fullständig uttorkning i skuggade raviner. Dessa kallades icke billabonger.
Billabongens uppkomst beror icke av ett djup eller några dolda flöden eller
källsprång. Bäckar på väg till förintelsen, hitta en gyttjig däld, där leran i
den röda lateritsanden har anrikats, eller en ofylld tillräckligt bred sänka
utanavlopp. De ha fått chans till en räddning. De samla sig, så mycket som ryms
i vad som till äventyrs finns förut, för att gemensamt ta upp kampen för
tillvaron både för sig själva och för allt levande. Sommartid får de små
tillskott genom sporadiska regnskurar.
Detta är billabong med framtid. Förutsättningen för att här, långt inne i denna
tömda vildmarkens ödslighet, skall koncentreras, fläckvis och med stora
mellanrum, ett artrikt, i högsta grad stimulerande fågelliv. Här läggs också
grunden till ett växt och lägre djursamhälle med egna anpassningar, även om
tillgången i nyssnämnda hänseenden ej kan vara stor eller omväxlande.
Jag har hemsökt en sådan billabong i dess prydno och vill bemöda mig att ge en
allmän bild av den, annat kan det ej bli fråga om, det skulle ha krävt en
mångsidigare undersökning än den jag hade tid eller möjligheter till, så
intressant det eljest skulle ha varit.
Med en svart
Jägare, som Louge sade visste, var den bäst låg, gav jag mig ut i morgonens
mörker, innan solen hade gått upp. Vi voro förstås båda försedda med vapen, jag
med mina moderna, infödingen med sina mångtusenåriga år gamla, de primitivaste,
som något levande folkslag äger. En kontrast, lika trevlig som passande. Jag kom
till slutsatsen, att eftersom inget storvilt fanns att jaga och jag ej heller
hade infödingens vana att upptäcka de krälande odjuren, jag var de sämst
utrustade i denna miljö. Ett förhållande, som knappast kan råda annorstädes än i
Australien mellan en vit och en färgad jägare.
Jag följde honom på några meters avstånd för att iakttaga honom. På sandens
nakna yta, där ingenting hindrade, gick han med mjuka, sviktande steg och
framskjutande knäskålar, utmärkande för hans ras. En gång tog han med foten upp
ett ben från marken, vilket han grep med stortån genom att vigt vika den om det.
I högra handen höll han spjutet med stenspetsen, i den vänstra bar han
kastkäppen eller slungklubban och en stenyxa utan skaft. Bumerangen var
instucken i gördeln, virad av människohår. De spridda, vassa spinifex tuvorna
undvek han vanemässigt utan att ge akt på dem. En liten vattensamling ägnade han
däremot en viss uppmärksamhet. Ej för att dricka! Det fanns spår där efter
ödlor. Hans blickar voro eljest långt borta.
Jag tände min pipa. Han vände sig om och sträckte fram handen efter stickan. Den
brann en stund, enär den var av vax, tillräckligt länge för att han skulle kunna
hinna sätta eld på en spinifex tuva i vattenkanten. Det knastrade som torrt hö.
Och verkligen! En nära halv meter lång ödla kom ut. Han stod färdig med käppen,
och jag hann knappt blinka, förrän han hade slungat iväg den och träffat henne.
Hon vred sig som en orm och fick dråpslaget i huvudet. Nu kastade han henne på
glöden, tills en rök steg upp med en vidbränd obehaglig lukt. Men den var
aptitlig nog för den svarte, ty han slet av bakbenen och svansen, som han
tuggade på, medan vi gingo vidare.
Den uppgående solen strök snart med långa penseldrag hela steppens yta i
glödande färger från den ena horisonten till den andra. Marken fick relief.
Varenda tuva eller jordkocka framträdde skarpt bestrålad blott på en sida,
kastande en lång blå strimma bakom sig. Ett spår i sanden skulle avtecknat sig
med en stämpels tydliga kontur. Det hände också. Själv stodo vi i det oändliga
cirkelsegmentets medelpunkt, och våra skuggor tecknade sig som korta visare på
en urtavla. Bildlikt kan kanske liknelsen duga, men föga adekvat, så komplett
tidlös, som denna naturtyp verkar och är. Tankarna gå ovillkorligen tillbaka
till den tidigaste, primitiva tillvaron, tiotusentals år, då människan genom
många århundraden fortsatt sitt strövande och jagande liv ute på vidsträckta
vidder, som hon föredrog framför urskogar.
Eftersom vi voro ensamma och icke kunde tala till varandra, fingo våra sinnen
och funderingar ostörda fritt lopp. Min sympati för urättlingen vid min sida
bidrog till att ge mina fantasier verklighet. Jag skulle gärna ha velat veta,
vad som rörde sig i vildens instinktliv, i hans oförvillade hjärna, hur han
tänkte och vad han tänkte. Man fick nöja sig med att iaktta hans beteende. Han
synade ofta marken. Snart stannade han och stirrade på en fläck i sanden. Vad
jag kunde se, var bara en så omärklig skrubba, att det var omöjligt att tyda den
som ett fjät av något större djur eller människa. Jag misstänkte dock det förra
Tämligen likgiltigt frågade jag: - Gangaro?
Han skakade på huvudet. Jag blev intresserad.
Ourer, ourer, förklarade han, sträckte upp ena armen och började springa i
zickzack. Pantomimen var lyckad. Jag begrep genast, att han härmat emurstruts.
Vi togo an spåret eller rättare, infödingen gjorde det till en början, varunder
jag kunde verifiera det rykte denna stenåldersmänniska har att vara den
skickligaste spåraren som finns. Snart funno vi tydligare avtryck, som skulle
överensstämt med en stor kängurufot, om tårna ej varit olika stora.
Infödingen hade glömt avsikten med vår utflykt. Vi togo ut stegen och hade gått
väl nära en halv kilometer, då en höjning i terrängen mötte, som hade skymt
utsikten. Nu stannade vi igen. Den svarte kröp till krönet. Snart vinkade han åt
mig a, men reste sig samtidigt. Jag lade ner bössan och sprang upp med kikaren
färdig.
På några hundra meters avstånd rörde sig två punkter hit och dit i zickzack
således. Det var strutsar. De tedde sig på detta avstånd svarta ehuru särskilt
honan, som var den mindre är grå. Jag gav svartingen ett glatt slag på skuldran.
Han fattade det som en anmaning, lyfte spjutet och satte iväg utan att låta
hejda sig med mina rop. Ett skott i luften! Han vände sig om, och jag vinkade
honom tillbaka med en tobakssticka för att inte riskera att ej få se honom mer
den dagen. En australisk inföding springer t.o.m. strutsen matt sägs det. Dock är
den stora fågeln ej en så ivrig, ehuru snabb löpare, som man skulle kunna tro,
föga skygg och dum dessutom, varför troligast är, att jägaren till sist närmar
sig honom smygande på ett spjutkasts avstånd eller så. Äro de flera driva de
honom försiktigt för att genskjuta honom.
Det var första gången jag såg emun i vilt tillstånd. Att ha fått det anses som
en stor favör i Australien. Ett sällsynt möte som man numera icke gör annat än
på mycket avlägset belägna människotomma sträckor. (Undertecknad har sett massor
M Remdahl). Vildmarkens emu går mot en säker utrotning. Han har visserligen en
paragraf i den australiska jaktlagen till sitt skydd, förbjudet att döda honom.
Där detta icke kan övervakas, respekteras det, som om det inte fanns. Lagen var
icke utkläckt, när vi voro i landet. Hur det nog ännu går till, fingo vi snart
erfara. En dag kom en svart i Mowla Down, i vars omnejd emun förekom, och
bragte mig ett par ägg av underligt fast välkänt utseende. De hade en mörk
alggrön nästan svart kaviar kulör djupt punkterad med vita porer. De sågo
onaturliga ut som ägg betraktade, liknade snarast stora frukter. Man vänder och
väger dem i handen för att övertyga sig om motsatsen. Kort därefter fick jag av
samme man en högst intressant ullig tingest, en kyckling, som jag också kände
till förut. Han var bandad som en doppingunge. Ränderna gingo alla på längden,
en förträfflig anordning för en liten varelse., som vill skyla sig i högt gräs,
ett primitivt drag för övrigt i djurens utstyrsel. En gång under stepptiden
anses det har denna teckning varat hela livet ut hos många fler djurarter än i
nutiden, hos fåglar i synnerhet.
Emun är icke ovanlig i djurgårdar och liknandeanläggningar och fortplantar sig i
fångenskap. Artens bestånd synes således vara tryggat. Som en kvarleva från
tertiärtiden för omkring en million år sedan är han en av de åldrigaste och den
egendomligaste bland fåglar. Han går klädd i en gammal päls snarast av hårlika
fjädrar.
Grupper av träd började nu sticka upp över synranden. Svärmar av fåglar drogo
förbi, vita kakaduor, ute i samma ärende som måsarna hos oss när de sträckte i
skaror till fälten för att få något att äta. Vi närmade oss tydligen
billabongen. Slutligen stodo vi i kanten av en lund av medelmåttiga dimensioner.
Jag häpnade över förändringen.
En ökenoas men ej som sagt av det saharaistiska märket med raviner, djupa källor
och yppig växtlighet. Utan något helt annat.
Marken var slät och jämnad. Gummiträden hade en ovanlig höjd och ett stort vitt
utbrett gallerverk av våldsamt krokiga och krumma grenar och kvistar. De
omfångsrikaste kronorna voro icke slutna, nådde icke varandra och kastade ringa
skugga.
Skogen var därför liksom upplyst tack vare stammarnas solbestrålning, kritvita
bark. Jag kunde se mellan träden långt ut på steppen, ty skymmande
buskvegetation, lianer eller liknande existerade icke. Pappersgummiträdets (Melalenea)
och akaciornas lägre, tätare och djupare grönska gav omväxling, och det gjorde
på sitt sätt också de pittoreska, av stormarna amputerade spiror som stodo kvar
överallt. Marken av översållad av nedblåsta rester av dem. Över skogen höjde sig
här och var pandans palmerna sina stilfulla plymkupoler. De kantade gruppvis en
vattensamling av ansenlig utsträckning. Det var billabongen.
Huvudintrycket var det av en gammal öppen ljus och luftig park ger med inslag av
allt det förfallna, som vidlåter en sådan, men som gör att man träder in i en
egendomlighögtidlig stämning. Det gjorde jag i högsta måtto. Bland allt levande
friskt och glättigt stod döden på vakt med det ödesbestämda, som låg över de
många förvridna trädskeletten, benrangel vittnande om den hemska kamp de haft
att utstå. En skogens pelarsal äro den kliché, som dock här har synnerlig fog
för sig, en idyll i ödemarken ännu mera.
Något sagolikt slog emot mig. Allt var ännu stillhet och vila. Billabongens
fettglänsande yta låg orörlig utan en krusning, övergjuten av ett oljeskimmer av
violetta, blå, röda och gröna dagrar. Då och då flöto bara ringar ut, tecken på
liv som röjde liv under. Resliga eukalypter med slappt hängande bladknippen
stodo och drömde runt omkring den, blickande ned i den tjocka gulmelerade
vattnet. Strandlinjen var nästan överallt skarpt markerad och brant, men
ingenstädes mer än meterhög, då den blottade grå och röda jordlager. På några
ställen genomskars den av kängururnas stigar. Utanför Bredde sig, friskt gröna
mattor av starr och säv och stråk av gul vass. Så upptäckte jag de härligt blå
näckrosorna. I vassen påminde de om blåklint i i rågen i förstorad skala, ute på
klarvattnet höjde de sig fritt på korta stänglar över små flottar av mörkgröna
och leverbruna blad. Rabatter av delikat verkan i en omgivning, eljest renons på
allt vad blommor heter. På marken omkring billabongen reste sig spinifexgräsets
taggiga tuvor i jätteformat, gigantiska igelkottar, hoprullade i sitt pansar. De
formligen pöste av välmåga.
Till vattengölarna i andra tropiska länders stepp och ökentrakter samlas de
stora rovdjuren och de stora hjordarna av antiloper, sebror, bufflar och
elefanter. All paradisisk ro är bannlyst. Vilda dramatiska scener, dödsrop, vrål
och rytanden höra här vardagslivet till. Vid en billabong är skådespelet ett
annat. Kampen har mindre mått, men mildare är den därför icke. Endast från
mänsklig synpunkt fredligare, ty kontrahenterna heta dingos, pungdjur, örnar,
falkar och andra rovfåglar.
Den vite med sina dundrande don var okänd i dessa trakter. Mitt skott blev en
klimax. En blixt, ett åskdunder åstadkommer icke detta. Icke naturen med andra
ord. Men denna explosiva smäll, vars ljudvågor omedelbart träffade ett fågelöga,
utlöste i samband åsynen av det främmande vidundret skräckstämning. Skogen och
billabongen förvandlades på några ögonblick till en oroshärd av larm och skrik
från hundratals strupar. Ut i luften tumlade flockar av kakaduor, papegojor och
duvor. Över billabongens yta ilade under pipande vingljud änder fram och åter,
medan hägrarna ibisarna och en natthäger flydde, de drogo bort, jag vet ej vart.
Från skogen ljöd kokoburrans välmotiverade gapskratt, då och då också de andra,
små kungsfiskarnas visslingar. Jag hade stått en stund i pur hänförelse, då det
mest överraskande inträffad. Fyra styltlöpare (Himantopus) kommo strykande, föga
upprörda, tycktes det, över vad som hänt. De voro kanske kringflackande och nog
så erfarna för att ej ta saken så hetsigt. Dock skall denna för livet på
havsebben och i saltvattenlagunerna speciellt välutrustade vattenlöpare ofta
träffas även inne i land i små sötvatten och t.o.m. häcka där. Nu var
fortplantningstiden inne, och möjligt är, att också styltlöparna voro par, som
sökte boplatser, ty de slogo ofta ned på den sandiga stranden.
Många papegojor dölja under sina vingar fjäderdräktens finaste färgnyanser. Jag
fick ej tillfälle till så många iakttagelser häröver men några. Rosenpapegojan
blottade vackert den högröda, hon hade under dem. Dräkten är eljest mörkare, röd
ryggen grå och huvudet klätt med en vit hjälmtofs.
Undulaterna överallt i världen välbekanta burfågelvarianter förekommo icke här i
större mängd. I andra stater kunna de uppträda i millioner under de årliga
flyttningarna inom landets gränser från söder mot norr och vice versa. Flykten
var ytterst snabb, de ilade förbi i små grupper. När de vände sidan till, fick
kroppens gula underton plötsligt en skarp reflex från solen.
Jag fikade efter de regnbågsfärgade zigenarebandet, vara pråligt färgfantasteri
skulle ha stuckit av ännu livligare och på ett uppsluppet sätt bland de stora
och förnäma. Men deras skick och stilfanns icke här. De små gräspapegojorna
saknades också, vilket utan tvivel berodde på, att ingen stepp eller ymnig
gräsväxt omgav billabongen. Däremot fick jag ett positivt belägg på
smakriktningen i de ensartade skiffersvarta korpkakaduorna, de största i hela
familjen. De verkade dock helt främmande i denna färgglada omgivning. Jag kom på
ett helt annat sällskap, femton stycken tätt sammanslutna i ett så litet
eukalyptusträd, att det såg ut, som om de grupperat sig för fotografering.
Vilken betecknande bild för australiskt fågelliv skulle det ändå inte ha blivit!
Men de stannade icke länge, utan lyfte på långt håll och tågade bort med tung
flykt, fortfarande tätt sammanslutna och svarta som ett begravningsfölje. Rösten
var släpande och skärande melankoliskt läte som passade väl till de långsamma
vingslagen. Det sägs i vissa australiska böcker, att de skrika som andra
kakaduor. Jag hade många tillfällen att se och avlyssna dessa fåglar under en
vistelse vid billabongerna i Maedadistriktet nära kusten. För mitt öra ljöd
stämman aldrig så.
Hanen har ett brett vackert mönjerött band över stjärten, hos honan utbytt mot
ett anspråkslösare, gulaktigt. Härpå skiljer man lätt könen åt under flykten
redan på avstånd.
De åtnjuts numera tabu för sin sällsynthets skull, en förmån, som tyvärr inte
många kakaduor ha hugnats med.
Vid billabongen var rollfördelningen densamma som i skogen. Kakaduorna,
kungsfiskarna och duvorna skötte om spelet, de hade emellertid lugnat sig och
slagit sig ner i träden och hördes nu mer än de syntes. Som statister poserade
de sex ibisar på några torrakor vid stranden; de voro av den mörka sorten (Ibis
?), patetiska tröga och föga roade även till följd av den kaxiga stämman; endast
i den vita skepnaden, förhöjd av svarta plymer och naken svart hals är ibisen
mycket tilldragande, det är åt honom ryktet givit namnet den helige. Han lär
föredra stilla, avlägset belägna små vatten. Jag såg en annan vit art många
gånger kring Mowla Downs och på flera andra ställen även här. Det är nog de
eleganta hägrarna, som pruta av på ibisarnas renommé, åtminstone om man får se
dem tillsammans.
Kungsfiskarna har ingen särskild förkärlek för billabonger. De finns där alltid,
men då tillgången på fisk är mager, ha de slagit sig på den oaptitligare, men
rikare kosten av skalbaggar, tusenfotingar, ödlor, ormar och andra landkräk,
vilka de sluka hela med gift och allt. En av dem, den lilla glänsande blå
Haleyon, satt dock stilla på en låg gren, som hängde ut över vattnet, med den
långa kraftiga fångstredskapet sänkt och riktat mot en viss punkt på ytan. Så
kastade han sig i och kom upp med en löjligt liten fisk i näbben. Det fanns väl
större, men hur skulle han kunna se dem i den grumliga sumpen, även om de gingo
blott någon decimeter på djupet? Över träden singlade en grann biätare, vilket
tydde på honung. Han tilldrog sig infödingarnas särskilda uppmärksamhet. De
ihåliga träden äro ofta kupor åt små blott flugstora, svarta gaddlösa bin, och
det är huvudsakligen för deras skull de svarta alltid bära en stenyxa på sig för
att knacka ut kakorna med. Det blev svartingen i tillfälle till, då han fick
permission ett tag och efter återkomsten trakterade mig godhetsfullt av varan
varom mera nedan.
Ändernas antal var ringa. De drogo dock fram och åter liksom för att fylla den
plats, som egentligen tillkom dem. Två arter, jag kände dem förut den ena
svartanden så kallad fastän båda könen är bruna den andra trädand. Det enda
smycke de förra bära är en kraftigt grön vingspegel men en blänkfyr, var gång en
solstråle träffar den. Den lilla trädanden eller visselanden (Dendrocygna)
intresserade mig mera. Han slog täta lovar över samma ställe helt nära. Det ven
omkring henne, som om en vindil hade kommit i rörelse. Det var hennes eget läte,
svalkande för örat åtminstone. Det latinska dendro avser hennes lust att sitta i
träd, cygna bör antyda, att något svanlikt väl finnes, när hon ligger på
vattnet, ty halsen är rätt lång och smal. Färgen är ovan mörk, undersidan
kastanjebrun. Nöjsamt var det också senare att möta en liten Årta (Querquedula
castanera), även vår art förekommer. Med grönt huvud och hals. I Mowla Downs
billabonger var hon vanlig. För att kunna mätta sig måste hon flyga ut på
steppen och beta spätt gräs. Hon gjorde de i kvällningen och återvände sedan på
regelbundna stråter till de vattensamlingar, hon naturligtvis egentligen hörde
hemma. En dykand trivs däremot icke i en billabong. Därtill är den för grund och
fattig, måsar och tärnor knappast heller.
Vadararternas relativt stora antal var obestridligen det som
mest förvånade. Ingen av dem var likväl bemärkt för individrikedom. Men de
betydde desto mera; vita och grå hägrar (tre arter), tranor, ibisar, (två arter)
skedstorkar, natthägern, styltlöparna, spovarna, viporna, sothönsen,
strandpiparna och ett par arter snäppor. (Trappen och ökenlöparen, Burhénus, såg
jag ej här, men långt borta voro de inte)
För att understryka, vad jag tidigare sagt om vadarnas förekomst, vill jag
emellertid tillägga, att min lista från andra billabonger jag besökt upptar
ytterligare 3 arter tillhörande de storas släkte.
Herodias heter ett. Man kan undra på namnet. På stora härliga vingar svävade han
fram tätt utmed vattenytan, oskulden själv och vit som en kyrkängel. Styltöparen
gav däremot syn för sägen. En komisk företeelse, en karikatyr har man kallat
honom, en ”Helge Högben” i fågel gestalt kan man också säga. Kroppen är ej
större än skatans, men upphöjd på ett par totalt förväxta, blekröda ben, vilket
ej skulle sett så tokigt ut, om halsen hade fått en motsvarande längd som hos
flamingon. Men den är kort som en beckasins. Jag följde hans rörelser så gott
jag kunde. Han gick med långa kliv på djupare vatten, som räckte över benleden,
skenbart beräknande, när han lyfte ett av vinkelbenen över ytan och rätade ut
det som för att få en passare att mäta med. Fåglarna voro mycket rädda och flögo
hit och dit till olika delar av billabongen. Infödingen fick hålla dem på
vingen, medan jag satt dold och slutligen lyckades få en i ett flyktskott. På
andra platser, ja över hela landet förresten och vid kusten förekommer han i
småflockar på 15 – 20 i varje.
Det tycks ibland, så förefaller det människoögat, som om naturen hade roat sig
med att använda svarta fläckar, band och streck på vita fåglars dräkter i rent
stiliseringssyfte. De accentuera ofta kroppens vackra proportioner och de olika
fjäderpartiernas utjämnade, eljest osynliga gränser.
Styltlöparen är hälften svart, hälften vit ungefär, betydelsen
blir här mer kontrastfärgernas. Men hans nära anförvant, den s.k. hägerlöparen (Dross),
som lever ute på korallöarna är ett gott exempel, om ej så eminent som en annan
släktings, vår skärfläcka samt bland simfåglarna den nordiska salskraken.
Av omständigheterna förestavat, har jag ofta anlagt en estetisk syn på mitt
fågelskåderi. Roligt ute i fält, fast icke rådligt i fågelböckerna nu för tiden.
Om smak kan man alltid diskutera. I den deskriptivt exakta ornitologin får den
därför bevars icke inblandas. Men jag fortsätter!
Även duvornas (Liksom kakaduornas och kungsfiskarnas) högkvarter på jorden
ligger i den australiska djurregionen. De flesta älska vatten, billabongerna
inte minst, och äro allerstädes.
Många tropiska duvformers färgskalor äro nästan lika excentriska som
papegojornas. Ingen hänsyn till vad som passar oss. Men likafullt. På det stoff,
som kallas fjädrar passar allt, kompositionen må vara hur som helst, emedan
naturen därmed avspeglar ett djupare ändamål, som vi ana. Jag avser nu östra
Australiens duvor, de fruktätande.
De leva i urskogarna i ett fuktigt, blomsterproducerande klimat. I Kimberleys
savannskogar äro frukter i vanlig mening sällsynta och färgexponeringen skral.
Men denna och andra bristfälligheter korresponderar den enklare utstyrsel, som
utmärker duvorna: den blå och bruna typens dominans. Orneringar saknas ju inte,
men dessa äro underordnade helheten; de skrika aldrig : vita och svarta inslag
på stjärt hals och huvud, bronsglänsandevingtäckare o.s.v. utom den
metallskimrande halsen förstås.
Fastän jag redan har hunnit se mycket vackert denna dag, njöt jag av charmen hos
de välformade kropparna. De mjuka linjerna, rörelsernas behag, när de kuttrade
och svängde sig. Ingenting förvillade, inga grannlåter störde. Påståendet vinner
delvis bekräftelse genom det faktum, att tofsduvan (Lophotes) betraktas som en
av Australiens skönaste duvor. Hon är blågrå och brun, vingarna bronsfärgade och
ryggen grönskimrande. Men det är hennes hållning och eleganta sätt att uppbära
huvudet med den sirliga hjässtofsen, varigenom hon tillvunnit sig allmän
beundran. Det var just hon, som mest närvarade här. Detta är nödvändigt att
framhålla, ty den ornitologiska litteraturen anmäler henne ännu som frånvarande
uppe i Kimberley, att hennes bo och ägg också ertappats.
Antalet var ringa, eljest som i Dampier land och på Sunday Island, såg jag henne
flockvis. Hon kom alltid med den schvung, som också är hennes egen, och slog sig
ner i träden. Det senare gjorde hon icke nu utan cirklade oroligt fram och åter
över billabongen. Jag började undra varför, ty oss ägnade hon föga
uppmärksamhet. Då rusade en pilgrimsfalk genom luften med den fart han får, när
han har ett snabbflygande offer i kikaren. En av duvorna hade särat sig och
kommit något efter de andra. Hon fattade genast situationen. Hon kunde icke
upphinna de andra, utan steg ögonblickligen mot höjden. Falken följde och mödade
sig med all makt att komma ännu högre. Det lyckade icke. Större hastighet än en
duva utvecklar, när döden i kölvattnet, och hon spänner sina kraftiga
flygmuskler till gränsen för vad de kunna prestera, förfogar icke ens en
pilgrimsfalk över. Hon är dock hennes farligaste medtävlare. Jämnspelta äro de
kanske. Det var fallet här. Jakten gick emot allt blåare rymder. Falken sökte
uppnå den punkt över duvan, varifrån han skulle kunna störta ned över henne. Men
avståndet ändrades inte, icke så länge jag kunde följa med.
Min sympati var på det utsedda offrets sida, min önskan åter det kan jag icke
neka till, att jägaren skulle vinna spelet.
Billabongens vatten var obehagligt varmt, men både för att skölja svetten av mig
och pejla djupet tog jag mod till mig och gjorde ett besök hos grodorna. Bottnen
var gyttjig och låg blott en meter under ytan. Djuren blängde en stund på mig
med bara en del av nosen samt ögonen över ytan och döko ned igen nästan lika
fort, som jag kom upp. Dessförinnan hann jag fånga några stycken till båtnad för
vetenskapen. En av dem var en ny art. Den döptes av L G Andersson
batrachiskännaren till Rana mjobergius.
Naken som jag var kastade jag mig under ett papperbarksträd och plockade fram
min frugala frukost, en kexbit, hård som sten och en burk jam. Den svarte gjorde
upp en eld och satte på te bilekanen. Sedan vi ätit fick han gå ut på jakt.
Här på sanden fick jag uppleva något alldeles oväntat. Jag föll i en dvallik
slummer, men väcktes snart. Drömde jag? Nej! En fågel sjöng med hög och tydlig
röst, det var icke svaga visslingar, som jag hade hört från honungsätarna många
gånger under dagens lopp, utan klara klangfulla toner och drillar. Hade mitt öra
i mitt halvsovande tillstånd upptagit ljuden med overklig skärpa?
Fågeln hade ej märkt mig, sanden kamouflerade. Jag var ej svart till färgen. Den
började åter sjunga. Trots den överraskning jag kände lyckades jag bemästra mig
och höll mig stilla. Platsen kunde ej ha varit bättre vald, och min situation
var idealisk för observation. Tillfället var beställt efter den allmänna
överblick jag fått av billabongens fågelliv. Nu ville jag göra intimare studier.
Jag kunde ej se sångaren ännu, Han satt i toppen av trädet, varunder jag lagt
mig. Desto hörsammar var jag, han sjöng verkligen omväxlande, det var dock
mindre en drillande tongång än ett flöjtspel, underbart att lyssna till här
efter allt skrik och oväsen, som nyss fyllt mina öron.
Om en stund flög han ett stycke bort och lät sången skifta till ett kvitter i
det ögonblick, då han bredde ut vingarna och singlade fram ett stycke. Han var
således en bit av en flyktsångare också, men han steg icke, som vår trädpiplärka
uppåt, utan fortsatte i horisontell led.
Han slog snart ned öppet på en torr, utskjutande gren i mitt närmaste grannskap.
Nu kände jag igen honom. Redan vid landstigningen i Derby hade jag antecknat
honom utan att veta stort mera än att han existerade. Han var inge sällsynthet.
Hans utseende, delvis också beteende stämde förvånansvärt med vår svartvita
flugsnappares. Märkvärdigt tyckte jag att dennes karakteristiska signalement
skuldrans och vingens vita infattningar, fanns fullt förkroppsligade. En
flugsnappare till yrket är han, dock närmast en skalbaggsfångare, ehuru han
också tar hem byten som flyga omkring i luften. Han lever i stor utsträckning av
syrsor och cikador. Därför har han den för storsångare prosaiska beteckningen
skalbaggsätare, dock numer i hans hemland ändrad till ”the thriller” drillaren.
Sångens livlighet förkunnade, att han hade något att sjunga för. Alltså stod jag
upp, klädde mig och började söka därefter. När jag närmade mig trädet, där han
satt, blev han orolig och flaxade mer än svingade sig iväg. Det gjorde mig
misstänksam. Jag undersökte många hål i träden, klykor på torra grenar,
barkspringor och lövigare kvistar. Ingenting! Så kom fågeln tyst tillbaka. I det
momentet, då han försvann i trädet, flög han ut ur det.
Jag hade ej upptäckt henne förut. Hon kom självmant. Hon bar en mjukt brun
dräkt. Efter ett kort letande på detta ställe fann jag boet. Det satt
fullständigt oskyddat ovanpå en tjock vågrät gren.
Dess materialbeskaffenhet och konstruktion, som berodde på detta läge var ett
gott exempel på utseendet av en boform, som icke praktiserades av våra fåglar.
Andra mycket märkligare fall skola omtalas i kapitlet om tropiska fåglars
byggnadsverksamhet.
Boets höjd var så ringa d.v.s. väggarna bestående av fina kvistar och barkflarn,
så låga och byggnadsmaterialet så jämnat genom att insektsspinn hade använts som
bindemedel kring kvistar och trådsmala växtfibrer, att kanterna bildade blott en
vall, en naturlig ring på grenens skrovliga yta. Det hade en tallriks skapnad
samt en fatlik botten. På den lågo på sin bädd av fina strån tre grågröna,
brunfläckiga ägg (grå flugsnapparens ungefär, men betydligt större). Måhända
föreligger här en konvergens i färg och teckning i anseende till dessa fåglars
ofta öppna bon och från varandra ej heller synnerligen avvikande läge. Det
föreföll mig genast så. Skalbaggsätarens ägg höjde sig något över bokanten.
Deras färgton och framförallt fläckigheten var skyddande även den. Hanen visade
mer ängslan över min närvaro än honan, tills han tvingat henne att vända åter
och fått henne på äggen. Eljest bruka under lektiden kontrahenterna under glam
och sång, ty även honan kan sjunga en smula.
Denne sångare är flyttfågel i södra delarna av Australien. Han beger sig
därifrån efter häckningstidens slut och anländer i februari eller mars för att
övervintra till landets nordligare delar. Då har han slutat att sjunga.
Emellertid uppmärksammade jag honom i dessa nejder under tio av årets månader.
Följaktligen är han stannfågel också inom vissa revir av sitt vidsträckta
övervintringsområde.
Lalage hade purrat mig och min dåsighet var försvunnen. Jag väntade bara på min
följeslagare för att bryta upp. Han kom snart. Han kom bärande på en börda, som
han kastat över axeln, samt någonting han hade i vänstra handen och bar med
större försiktighet. Jag gissade att det var fågelägg. Han hade spjutat en
vallalug (liten känguruart), och var lika belåten som jag. Vad jag inhöstat till
gagn och glädje var inte litet, och det kunde ha varit nog: Men den som mycket
får, vill mer hava.
Han räckte mig den i sin slutna näve. En smula besviken över vängåvan blev jag,
när han öppnade handen och den var fylld av en simmig, brun vätska, som påminde
om sirap. Meningen var att jag skulle sörpla i mig ur hans svarta, svettiga och
otvättade labb. Han fick tömma innehållet i min egen. Jag smakade på det och
förstod, att det var de små svarta gaddlösa biens honung han funnit. Den smakade
illa beskt och sliskigt, och konsistensen var långmjölkens, den hängde ihop. Men
jag låtsade under grymtande ljud njuta av den, medan jag manipulerade med
fingrarna att allt rann ut mellan dem i ett sammanhang. Den svarte skrattade
ohejdat. Han trodde på min civiliserade oskicklighet att dricka ur handen, lade
sig på marken och sög upp det tappade.
Vi voro således belåtna båda två. Vad mig beträffar av det jag fått till gagns
och glädje av ett glansfullt tropiskt fågelliv, och det var ju ej litet och
kunde ha varit nog. Men den, så mycket får vill hava mer.
Alltså tecknade jag åt honom, att vi skulle fortsätta runt billabongen. Kring
ett buskigt parti mitt över, ett tätt gömsle av slanka höga vidjor, svärmade
vävarfinkar, och jag beslöt att undersöka det. Innan vi kom dit, vandrade vi
åter genom skogen. Nu var allt förändrat. Lugnet hade återställts. Den tryckande
monotonin fanns här igen. Kakaduorna hade uppsökt steppen, de enda, som kunde ha
hållit målron vid makt. Det fick kungsfiskarna göra i stället.
De gåvo då till ett gällt skrik, och kokaburran svarade. En nyhet var
fjärilarna. De hade kanske väntat på eftermiddagens något dämpade temperatur och
fladdrade omkring inne mellan skogens stammar för att söka blommor. Några sådana
kunde jag dock ej upptäcka. Fjärilarna hade varken stora eller bjärta vingar, de
voro gula, vita och bruna
Ur en med taggspjut väpnad piggsvingrästuva for en liten fågel med lång stjärt
ut i solen och ryckte mina ögon till sig. Jag visste, vad han hette,
malurussmygen, en av bushens små juveler. Det var nämligen en hane i
bröllopsskrud, som verkade som en knalleffekt av eldrött och svart, ett
glimmande kol, som fått vingar. Jag flammade också till av iver att följa honom,
men han dök skyggt in i en annan tuvas gömsle. Därifrån hade jag hört kvitter.
Stack in sina händer, gjorde intrång med andra ord och blev illa sårad av vassa
taggar, vars uddar jag fick behålla länge. Men fick också min lön. Mitt i den
väldiga nåldynan hängde ett stort nystan med ett hål på sidan. Ur detta
blixtrade milt ett fågelöga, det var honan, som ruvade. Hon lämnade, så fort hon
fick se mig. Hon var ljust beigefärgad som tuvan och försvann spårlöst. Hanen
såg jag exalterat spritta omkring under ett ängsligt tirrande läte och med högt
uppspetande stjärt. Äggen voro skärvita, dekorerade med en krans av rödbruna
fläckar kring tjockändan.
Vackra, blåa trädsvalor svävade omkring oss. De flögo ut och in i de ihåliga
träden, men jag lämnade deras bon i fred. Från lövverken kom då och då en
honungsätares enkla visa. Mer överraskande uppmärksamhet skänkte jag de skarpa
visslingar, som en liten gynnare hälsade oss med, vilken på hackspettarnas manér
vigt och säkert rände uppför de glatta stammarna. Han var ej av de nyssnämndas
släkte, ty någon riktig hackspett finns icke i detta land trots den övertaliga
rikedomen på murkna träd. Han var en representant för en australisk
trädkryparfamilj. Hans trevliga vanor lärde jag närmare känna under kommande
utflykter.
Nere vid billabongen hade den vitpannade hägern byggt sitt risiga kvistnäste
uppe i toppen av en hög eukalypt, som stod ute i vattnet. Fågeln flög av det,
först när jag skickade ut infödingen för att undersöka. Senare fick jag flera
gånger göra samma erfarenheter som nu, att de västaustraliska svartingarna äro
mycket dåliga klättrare både i jämförelse med en trädkrypare och deras egna
kumpaner i östra Australien, kända just för framstående skicklighet i den
konsten, som de utvecklat till fulländning. De gå med tillhjälp av en virad
sladd av gräs, som de sno runt trädet, uppför spikraka grenfria stammar och ha
härvid utmärkt gagn av sin präktiga rörliga stortå.
Min svarte vän gjorde fåfänga försök. Han kände inte en till knepet med
bindslet. Men så saknar också savannskogen resliga träd, allra helst av den
ofantliga höjd (120 m), som finnas i Östaustralien. Det kan förklara saken i
dess helhet. Med det tillägget, att vilden av naturen är en lätting.
Nästa gång vi funno ett fågelträd, äntrade jag det själv. Här hade en av de små
blå kungsfiskarna slagit ned sina bopålar i en ihålig stam. Han hade varit
förtänksam och omkringmurat ingången, som varit för stor, med en smet av sand
och lera, vilken nu var fast och hård. Han hade gjort den så trång, att han nätt
och jämt kom in och ut. En signifikativ handling, vars betydelse är ännu mer
ändamålsberättigad hos flertalet australiska småfåglar, som bygga under bar
himmel och utbildat en förunderlig mångsidigteknik för att freda sina fritt
exponerade bon mot påhälsningar av trädklättrande ormar. Härom i ett kommande
kapitel. Kungsfiskarens 5 klotrunda skinande vita ägg sågo läckra ut.
Vidjorna intresserade mig, ju mer, desto närmare jag kom dem. De hade en ljus
grönska utom i topparna. Där slokade eukalypternas vanliga, blågröna, toviga
vimpelfransar av långa, smala vinkelböjda blad. Jag steg snart in i snåret.
Något liknande detta hade jag icke förut beträtt. De kvistar och grenar jag vek
åt sidan, buro ett till både form och färg helt annat lövverk än topparna, ehuru
det satt på samma vidjeslanor som detta. Dessa blad voro runda, skaftade och
vågrätt ställda, ordnade med mellanrum två och två mot varandra. Om
bladdimorfism visste jag ju en smula. Här fick jag en levande bild av de
australiska eukalypternas, detta intressanta drag i ett skogsträds
utvecklingshistoria, syftande millioner år tillbaka som så mycket annat i denna
ända av världen. Gummiträden bevara som unga ännu denna ursprungliga
parbladighet. De äga den fullständigt i tidigare generationer. Numer förloras
den gradvis, medan trädet växer till, de uppträder först i det tillstånd, som
jag befann mig mitt uti. Ombytet börjar upptill, neråt möter ungdomen, men den
skuffas snart för att efterträdas av arvingarna, bättre rustade och inställda
att möta klimatets ess och solstrålarnas angrepp.
Snår innehöll blott de vanliga vävararterna. De hade emellertid lockat mig i en
fälla. Knappt hade jag trängt in några steg, förrän en orm, lång och smal som en
repstump, kvickt slingrande iväg genom kvistnätet. Han hade hängt i min väg, ute
på fågeljakt han också. Jag önskade ej rivalisera, upptäckten betog mig lusten
att stanna kvar, han hörde sannolikt, bladgrön och blank som han var, till de
särdeles giftiga trädormarna. Vävarna få alltså, så älskvärda de än alltid äro,
nöja sig med att endast bli omnämnda som ett inslag i billabongens fågelliv. Jag
skulle gärna ha velat befria dem från lustmördaren med ett skott, men fick ej
syn på honom vidare.
Nu måste jag tänka på återtåg, innan solglödet hotade att steka mig levande. Jag
tog bössorna och de ömtåligaste fåglarna och lämnade infödingen min jaktväska
och den fyllda vattensäcken. Hemmarschen började. Kroppen dröp som ett såll för
varenda klunk den gula, illaluktande gölvätskan, som trängde till huden på ett
ögonblick och kom ut renare än dem kom in. När jag äntligen var under örnboets
tak, tyckte jag, som flera gånger förut, att hade vägen varit en kilometer
längre, hade jag väl ej härdat ut.
Efter nattens för själ som kropp bottendjupa vila voro alla strapatser som
oupplevda. Den avkylda luftens eller snarare markens friskhet, de torra
kläderna, de svala skodonen kändes som en vederkvickelse. Den första, tidiga
morgonströmmen bådade väl, vad som komma skulle. Men dessförinnan var jag för
länge sedan ute igen. Vildmarken kallade på nytt.
|
Billabonger
