Nerver Never   

Ur ”Ökenfärder”

Av Rudolf Söderberg 1942-06-27 ett radioföredrag från Göteborg.

De trakter i Australien sex svenskar och jag själv befarit med oxvagn och på hästryggen ligger i kontinentens nordvästra hörn. Söderut når öknen ända fram till denna. Först färdades vi i en natur, som var halft öken, halft stäpp och savann, bevuxen med buskskog eller scrubbs och låga och glest ställda gummiträd. Vi följde en uttorkad creekbädd, som på kartan ser ut som en flod och heter Fitzroyriver. I sällskap med en av mina kamrater och en och en guldgrävare eller bushman, som de vita cowboys kallades här ute lämnade jag omsider oxkaravanen. Jim körde nu vårt tyngsta bagage stuvat i en höghjulig boggy medan Laurell och jag red och drev fem packhästar framför oss. Ge oss in i jordens kanske mest fruktade öken med de ynkliga resurser vi hade, tänkte vi visserligen inte på. Det hade varit självmord. Men frisk vilja och goda krafter räckte till för att nå tröskeln till det stora västaustraliska ökenlandet en ny värld, där livet snart upphör. Det är några erfarenheter från denna färd jag vill skildra.

”Där en bushman lägger ner sin hatt, där är hans hem” sa’ Jim en gång, när jag frågade, var han bodde, var han hade sin camp. Svaret är ´karakteristiskt. Vi skulle pröva det livet nu. Något tält hade vi inte. Vi sov på nakna sanden under bar himmel med sadeln eller renseln till huvudkudde, insvepta i guldgrävarsvaggen, när öknens nattkyla nådde oss. Moskitnät medför man alltid för att krypa in i när läger slås nära vattenhålen. Regn behövde vi inte frukta än på veckor eller månader, ja det kan t.o.m dröja halvannat år och mera, innan de s.k. willy willies komma, dessa trakters fruktansvärda tornados. Väl inne vid öknen, bröt den lös över oss, den svåraste som rasat i detta distrikt enligt den australiska encyklopedin.

Vi steg upp med solen. Härda ut länge i denna hetta mellan 40- 50°C i skuggan kan man bara, där luften är så torr som i dessa trakter. På hästens manke hänger ständigt en vattensäck i reserv. Var den ej tömd, slog vi läger senast vid 10-tiden på förmiddagen. Det är ej råligt att vara i rörelse, när solen står i zenit. Så låg vi och ångade av svett – man är förövrigt aldrig torr på kroppen varken natt eller dag och tvättar sig sällan – under vagnen eller ett för tillfället upprest soltak ända till 5 tiden på eftermiddagen. Ett par timmars färd återstod tills natten hastigt sänkte sig under en svart, stjärnrik tropikhimmel. En eld brann vid vilken huvudmåltiden, en burk konserver, en bit hårt kex eller en skiva mjuk damper, bakad i glöden med sylt på till en mugg té, kokat i villekanan på gulnat, grumligt gölvatten. Kamparna hade kopplats med en länk om frambenen, och fått sin frihet för att vila och beta, där de kunde finna ett gulnat gräs. Dagningen blev ofta en spännande stund. Det var Jims uppgift att före dagsljuset söka rätt på hästarna. Ibland dröjde han, och något signalskott hörde vi inte. Det kändes kusligt. Mången bushman har ej hittat tillbaka, blivit ”bushad” som termen lyder. Man tycker nämligen man jämt återser platsen, man varit på, och går så vill, en följd av denna naturs ofantliga enformighet. Natten bjöd ofta på överraskningar. Australien är inte bar pungdjurens utan också nästan lika mycket de krälande djurens land på jorden. Och flygfän! Flugor satt permanent i små hopar i ögonvrårna och sög fuktighet eller blod ur rispor och sår, som huden fått. En art sticker in sina ägg under ögonlocken och orsakar inflammation. Vi sköljde titt och tätt våra ögon med en därför avsedd vätska. I creekbäddarna råkade vi in moskitos härdarna. Malarian är dock inte svår under torrtiden. Vi fick en mild s.k. ”dingi” feber, en slags frossa snarast. Febergraden vet jag ej, för vi hade väl chinin, men ingen febertermometer. Sämre motståndskraft hade Jim efter 8 års vistelse här. Under återfärden, sedan regnen kommit, lade febern ner honom för alltid. Han dog i Derby, jag tror lika mycket till följd av ett whiskyförgiftat hjärta. Myror, svarta, röda, gröna vita tog både oss och våra saker i formlig besittning. Och fästingarna och kackelackorna och skorpionerna sen! Och de halvannan decimeter stora långfingertjocka, giftiga tusenfotingarna – de var allestädes närvarande de också. Termiterna åt allt trä de kom över och annat också. Den filt, som jag låg i, blev som ett såll på en enda natt. Och ormar och mer än meterlånga ödlor var det särskilt gott om. De större ormarna brukade komma krypande om natten och nosa på moskitnätet. Vi sköt genom det med revolvermynningen tätt under ormens huvud.

Plågsam var den glödande luft, som steg upp från marken. Och tillfälliga cykloner födde sandtromber, som yrde sand in i svetten under skjortan, i mjöl och sockersäckarna och i maten. Det knastrade mellan tänderna, när vi åt. Värst var kanske piggsvinsgräset, vars tuvor blev större och tätare, ju mer vi närmade oss öknen. Taggarna gick igenom kläder och strumpor – om vi barn några – och sårade hästarnas hovar. Till slut stack naturen – utom solstrålarna - insekternas och gräset också, acasiorna och de små buskarna, vars blad ombildats till taggar. Ja, vid ökenranden även berggrunden, en grov lös tertiär sandsten med stora, utstickande kvartskorn. När vi nått dit kom tornadon, regnstormen. Det är inte gott att i få ord skildra raseriet och dess verkningar. Först kom sandmoln yrande som långa flätor. Blixtarna ljungade i ett kör under fruktansvärda knallar. Skyarna släpade över marken och öste slagregnen över oss. Detta varade i tre dygn. Då voro vi som bedövade. Att ingen blixt träffade oss är obegripligt. – Allt förändrades som genom ett trollslag. Landet översvämmades. Den förut dödstysta naturen uppfylldes av millioner grodors och paddors rop och skrik, syrsor och cikador gnisslade som tusen dörrar på rostiga gångjärn. De gula tusenfotingarna flöt döda omkring överallt. Vi blev instängda i 14 dagar. Då red Jim och jag ut ett tag. Plötsligt brast skorpan, som stelnat över flera meterdjup sörja. Vi sjönk ner till halsen på hästen i dyn. Jim satt kvar i sadeln och tyglade sin häst så, att han vände och lyckades sparka sig upp på fastare mark. Och därmed voro vi räddade. – Om en tid måste vi bryta upp på allvar mot kusten. Nu var det annat att färdas. Men det stora äventyret återstod. Vi skulle över Fitzroyfloden, nu fylld med vatten, som med stark fart virvlade mot havet. Vi klarade situationen med en härför byggd flotte. Men mycket nära var det, att vi misslyckades. Och krokodilerna var oss bokstavligen i när vi kom i vattnet.

Man kan fråga, vad vi for dit för? Skälen var två. För att studera det ursprungligaste stenåldersfolk, som ännu lever på jorden, de svarta australiska urinnevånarna, som vi också lärde känna, och så för att finna, vad nytt fågelvärlden bjöd på. Australien har blivit kallat fågellandet. Färgrika kakaduor och papegojor, lövsalsbyggande fåglar, en mängd duvor, honungsätare, lyrfågeln och andra släkten och arter är egna för det. Ett drag måste jag i detta sammanhang beröra. All denna rikedom fanns naturligtvis inte här inne. Men att komma till en s.k. ”billibong” ett vattenhål, kantat med gummiträd, var en sällsam upplevelse. En så’n livfull stillhet, en så’n paradisisk ro, som rådde här, får man näppeligen erfara på någon annan plats i andra delar av världen. Här orsakar ju aldrig ett rytande, vrålande av stora djur, varken rovriddare eller andra, uppståndelse och skräck. Fågellivet dominerar helt. Scrubben, buskskogen är så mycket ödsligare och hemskare. Och dock var det just där jag sköt en av de skönaste fåglar, en ny form av inkakakaduan, iklädd en dräkt av skärt och rosa prytt med en eldröd fjäderkam – en strålande uppenbarelse helst i sådan omgivning.
I den vetenskapliga geografiska litteraturen är för detta hörn av Australien numera upptaget det namn, som vi ofta hörde – The Never-Never. Det betyder för den som varit här – Aldrig, aldrig mer!