Midsommar   

Midsommarminnen från Australien

Med teckningar och fotografier av Rudolf Söderberg (saknas tyvärr)

Midsommardagarna för nu rätt många år sedan tillbragte deltagarna i den i den svenska Australiska expeditionen på skilda ställen längs kusten av Dampier land i nordvästra delen av kontinenten. Nu var det på upphällningen egentligen med äventyren. Vi hade nyss kämpat ut tio månaders vistelse inne i landet. Sista tiden här uppe skulle Widell och jag vistas ett stycke från kusten längre åt norr, där en romersk katolsk missionsstation var förankrad, bebodd av tyskar. Det skulle bli en härlig tid efter vi ödemarksödena, i synnerhet som regntiden var över och vintern inne. I tropiska trakter betyder detta visserligen icke någon avsevärd temperaturskillnad, men de fruktansvärda australiska "willy willies" draga ej längre fram över land och vatten, och det var vackert så. Till den ändan hade Widell och jag gått ombord på en pärlfiskare, som låg och kajkade några engelska mil till havs utanför pärlstaden Brome. Mannen som förde skutan, var en fulländad typ för en oceanskeppare, även däri, att han alltid började och slutade sin vistelse i land med ett s.k. sjöslag.
Dagen innan vi foro, funno vi honom följaktligen redlös på sin skuta. När vinden kom på morgonen, hade han ej sovit ruset av sig, utan satte till varenda beslut, fastän det blåste upp till halv storm. Det knakade också olycksbådande i fogarna på pärlfiskaren, när vi kommo ut. Vi kunde dock icke göra någonting åt saken. Emellertid nyktrade mannen till, samtidigt som vinden mojnade något och fick klart för sig, att seglen måste revas. Och det var så dags! Vågorna hade redan tagit med sig locket till sötvattenstanken så att vi under hela resan inte hade annat än annat än bräckt vatten att tillgå.
Nåväl skepparen började intressera oss i alla fall. Hans fysionomi skiftade med väderleken. På morgonen såg han frusen ut, som om han stått vid ratten hela natten. Men han blev bättre efter frukost nubben. Han röt talade inte ofta, men när han gjorde det, lät stämman rostig, som om en kätting dragits genom ett ankar belyss. Han var inte skelögd, men ögonen satt olika högt och angåvo babord och styrbord. Därefter var han liten och hjulbent och gick alltid med händerna i byxfickorna som om de voro fulla av pärlor. Roligast såg han ut, när han satt. Då sänkte han på sig, inte vid midjan, utan strax nedanför bröstkorgen, så att han sjönk djupt, var han än tog plats, och man fick de föreställningen, att han ständigt trodde att han befann sig nere i en kajuta. Han drack aldrig på sjön, men kryssade alltid fram på däcket, som en skeppare bör göra. När det var tid att äta, helande han på listorna och förklarade endast: Kött, bröd, socker, te! Skaffningen fingo vi sköta själva. Skeppspojkarna ombord voro tre svarta infödingar, som höllo till i lastrummet och tycktes fullfjädrade i konsten att spela kort. Därmed sysselsatte de sig dagen i ända, då de ingenting hade att göra ovan däck.
Jag skall inte dröja med att skildra denna resa, som även den hade sina överraskningar av rätt skilda slag. Att det i tropikerna är oerhört påfrestande för både själ och kropp att sitta på ett solstekt däck timme efter timme och arbeta med rullningarna hos en så liten skuta som en pärlfiskare, behöver knappast heller sägas. Äntligen halade skepparen in på storseglet, brassade förseglet och satte skutan upp i bidevind för att nå intill kusten på det ställe, där vi skulle landsättas.
Vi lämnade således den tystlåtne mannen, vilkens lott det var att som fånge på sin egen skuta leva landsförvist i veckor. Han skulle nu ända upp till Timor. Utom de tre negrerna hade han till sällskap av lika många kattor! Nere i ruffen hade vi aldrig kunnat sticka näsan till följd av orenligheter och stanken. Här hade han likväl sitt hem, vilket han för ingenting i världen skulle velat överge, det är jag viss.
På stranden blevo vi varse fyra mörka gestalter, infödingar, liggande på marken med någonting i händerna. Kikaren förvissade oss om att det var skal av krabbor, varmed de höllo på att släcka törsten i en källa. Vi rusade på dem, räckte skalen från dem och stillade en törst, som jag inte skall försöka att beskriva. Den satt kort och gott i hela kroppen. Vattnet sögs som en svamp genom oss och trängde ut ur porerna på minuten, medan livsandarna kvicknade till igen och vi blevo återställda på mindre än fem minuter. Ett stycke längre bort så vi en hydda, och när vi kommo dit, satt där en högst besynnerlig människa och läste en gammal spansk tidning. Han sade att han var från Sydamerika, hade indianblod i ådrorna och rest runt hela världen tills han slutligen hamnat här, varest han levde på att jaga vilda hundar och kängurur. Allt detta finge vi veta på mindre än fem minuter! Av honom erhöllo vi färsk mat och löfte om att bli visade fram till missionsstationen, som skulle ligga 8 à 10 engelska mil inåt.
Bägge förde oss in i en tät lummig snårskog av gummiträd. Marken var täckt av en gräsmatta. Det senare förvånade oss, emedan vi varit vana vid piggsvinsgräsets taggiga tuvor, sparsamt kringströdda över den heta, sandiga marken. Sådant gräs hade vi inte skådat förut, och när vi nådde ett ställe med en rännil i marken, trodde vi knappast, att vi voro i Nordvästra Australien. Efter ett par à tre timmars vandring hejdade vi oss vid åsynen av en grupp kokosnötträd. I nästa ögonblick klev vi in på den omgärdade missionsstationsgården. Bakom en buske dammade vi av oss, bytte skjorta och styrde stegen mot ett litet fyrkantigt hus med kyrktorn litet spetstak och ett trädkors överst. De rundbågade fönstren patenade glasrutor. Därinne syntes för tillfället ej en människa. Men så kom en långskäggig, medelålders man mot oss, tryckte fryntligt våra händer, bad oss stiga in och sitta ner i ett stort rum med jordgolv. Strax härefter kom en mörkhyad flicka och bjöd oss på ett glas vin. Jo, jag tackar jag! Det gav fart på samtalet, och vi framförde vårt ärende. Bo här, samla och leva jaktliv några veckor, det skulle vi få och ett hjärtligt bemötande dessutom – fastän vi voro protestanter och Gustaf II Adolf en dålig kung! Det var nu sent, och det var midsommarafton. Pater Droste räckte oss en cigarr och frågade om han fick orientera oss på stationen. När vi kommo ut genom annan dörr, märkte jag, att det hela var en större anläggning, än jag någonsin kunnat tro mest ett 20 tal hus tillhopa. Längst ut sutto infödingar kring sina basthyddor, kvinnorna med sina småttingar i skötet. Vi sågo även en vit man vandra över gårdsplanen. En annan svartklädd herre i glasögon och tropikhjälm gick rastlöst fram och tillbaka utefter ett långt, rött hus och läste uppmärksamt i en stor bok. Så rang en klocka vällingtoner! En rad svarta gestalter tågade fram och försvunno genom en dörr till huset. Mörkret hade fallit på och nu tände man lyktor.
Vi kommo strax till ett annat rum med ett långt bord och många stolar. Där var det dukat till festligt. För oss betydde det, att borta var svälten, törsten, ökenlivet! I ett nu var det stora rummet uppfyllt av svartskäggiga män i fotsida kåpor, och de framträdde i tur och ordning och hälsade.
Ehuru vi ännu voro långt från civilisationen och avlägsna från kusten, kändes samvaron med dessa människor som en återknytelse och avskedsfest på en gång efter vildmarksfärderna.
Så gjorde man korstecknet och alla ställde sig avvaktande. Tystnaden bröts av Pater Droste, som höjde bönens ljud och därpå talade om midsommarens lyckliga tid i det fjärran land, varifrån vi alla voro komna till detta avsides ställe. Varpå han tystnade, varpå han tystnade, varpå han fortsatte igen; varpå han åter tystnade, tills alla voro så gripna att jag rätt inte visste vart han vill komma. Jag hade trott på en glad afton. Dessbättre skulle jag inte heller få vänta länge. Medan vi stodo och åhörde kom en liten svart pojke insmygande genom dörren. Tyst som en råtta kom han till bordet och placerade därpå ett väldigt fat med korv. Ingen yttrade ännu något, men bakom min rygg, under en stor lykta framsades något vilket jag väl förstod, ty det sades som allt annat på tyska. Strax därefter rasslade knivar och gafflar, och bäst vi höll på med korvarna, stod där en helflaska vin på bordet, vartill den övliga tekoppen sällat sig samt bröd och sylt. Allt var ju så enkelt det kunde vara nära nog. Men på grund av de omständigheter, varunder tysk nationalrätt avåts, blev tillställningen en av de minnesvärdaste och roligaste jag någonsin varit med om. Tänk er alla dessa människor, goda som guld var enda en, stämde till midsommarfest icke minst det vågar jag säga på grund av vår ankomst! Vi kunde ju deras språk, vi kände ju något till deras hemland, och vi voro ju alla européer i ett av de svartaste och mest avlägsna länder på jorden.
Jag kan inte ens antyda allt som berättades och dryftades! Det pratades och surrades som i en bikupa. Plötsligt frågade Patern mig, om jag var upplagd för ett glas öl. Han läste min förvåning i ansiktet, men han tillade, att det fanns ett bryggeri. Ja hann knappt säga ja, förrän en sejdel räcktes mig, och en svart skänkte mig i ur en handkanna. När vällingklockan klämtade 9 bröts festligheten av. Svartbröderna tågade mangrant till kyrkan och som vi protestanter inte tilläts närvara sågo vi dem inte mer den aftonen. Vi gick in och lade oss i riktiga bäddar, mätta, belåtna och tacksamma över vad vi fått.
Följande dag midsommardagen upplevde jag det mest verkliga äventyret under min vistelse i Australien. Det var egentligen den enda gång förresten jag blev bushad, som man säger här ute. Jag gick vilse med andra ord. Jag hade tidigt på morgonen begivit mig ut ensam och utan proviant för att se mig omkring, naturligtvis med bössan på axeln men utan kompass. Förbi stationen gick en nu alldeles uttorkad flodbädd, en så kallad creek. Denna skulle bli min vägledare. Jag följde den hela förmiddagen och hade avlägsnat mig kanske halvannan svensk mil från utgångspunkten. Skogen omslöt mig fullständigt i all sin ursprunglighet och oerhörda enformighet. Jag stod nu på en öppen glänta, övervuxen med torrt gulnat gräs. Creeken, som överallt var mycket grund, hade här jämnat ut sig så att endast en svag, nästan omärklig sänka i marken, dold av gräset, återgav, var strömfåran gått fram. Detta sistnämnda förhållande lade jag ej märke till ty det var ej lätt att se där jag stod.
Det var emellertid inte närmast creeken, som vållade att jag tappade bort mig utan en oförsiktighet jag aldrig tidigare begått, men tyckte jag kunde begå nu så mycket säkrare. Jag avlägsnade mig helt enkelt från mitt ledmärke för att i en närbelägen skuggrik del av skogen liknande en dunge göra en avstickare både för svalkans och jaktens skull. Dock tog jag en observation med mina ögon för att inpränta i minnet några framträdande detaljer av stället. Så gick jag gärna i skydd under dagens hetaste och ljusaste tid, och jag förmodade, att jag skulle finna den här inne. Till creeken skall jag lätt återkomma tänkte jag antingen till detta eller något annat, men man gör ej ostraffat sådana antaganden i vildarnas hem. Jag fördjupade mig i dungen och stötte mycket riktigt upp känguru, förföljde och sköt några stycken. Efter att ha vilat, tog jag som jag inbillade mig, riktnigen mot creeken. Ut ur dungen kom jag mycket riktigt, men märket snart, att jag alldeles räknat fel. Till att börja med oroade det mig inte, ty jag föreställde mig, att creeken skulle jag dock finna, om jag ginge runt dungen. Så började jag den vandringen! Vad jag trott vara en dunge, var det fann jag nu i själva verket endast en utpost till den stora bushen. Jag hade genom densamma kommit rakt in i djupa skogen, här och där endast avbruten av de vanliga små steppområdena av mycket gräs.
Slutligen stod jag framför en rad låga sandkullar, och då först insåg jag, att jag alldeles urspårat. Detta land liknade ingenting jag förut sett. Jag kände ett ögonblick en förvirring, som om hjärnan vridits runt i mitt huvud. Jag kunde ej besluta mig för att gå ett steg i någondera riktningen och sade mig också, att jag ej alls kunde erinra mig längre den plats, där jag lämnat creeken. Icke ett spår av de detaljer jag fäst i minnet. Kunde jag erinra vilket naturligtvis ökade min bestörtning.
Om jag kunnat tänka klart redan nu, skulle jag gjort den kalkylen vilken jag bara en timme senare var mäktig – nämligen att jag kunde leva på mina kängurur flera dagar, att jag ännu hade många patroner kvar och bäst av allt: jag hade tändstickor och kunde anlägga en gräseld när kvällen kom. Härigenom skulle någon inföding komma till platsen och spåra mig, och det kunde jag inte länge och det kunde inte länge bliva bekant på stationen, vari jag fanns.
Men detta föll mig alls inte in nu. Jag var faktiskt uppfylld av en oredig härva av föreställningen om en hel hop "dödar", som lurade på mig: törsten, hungern, t.o.m. de vilda hundarna, och kanske någon vild kannibal, som det alltid fanns på kortare eller längre avstånd från australiska missionsstationen kunde överrumpla mig!
Om en halvtimma hade jag hunnit lugna mig och nu grep mig en högst förträfflig idé, en instinktiv lust, - jag kan ej kalla det annat, än gå i alldeles motsatt riktning mot vad jag ansåg vara det rätta. Det är sanning, att jag handlade så. Men som jag fattat detta beslut, gick jag inte ut jag började springa, till svetten rann i strömmar, ty solen stod rakt över mig. Så kom jag att tänka på att för säkerhets skull borde jag lämna spår efter mig, så att jag i värsta fall kunde återvända. Detta gav mig lugn igen. På varje gräsfri sandyta ritade jag en pil med spetsen vänd mot det håll, jag kom ifrån, och på fritt belägna trädstammar skar jag i hast en pil. Där jämte bröt jag grenar och kastade efter mig. Till slut överraskade jag mig med. att jag gick och talade med mig själv, gav mig frågor och svarade så uppmuntrande jag kunde. Så förflöt knappt mer än en timme, fastän det nu senare förefaller mig mycket längre, då jag märkte, att jag kommit upp i ett högre gräsbeväxt parti och att marken sänkt sig något. Plötsligt föll det mig in, att detta gräs dolde en sänka och att jag nu måste stå mitt i min creek eller åtminstone i en arm till densamma. Jag undersökte marken krypande, vilket naturligtvis var obehövligt, men jag gjorde det i alla fall, och fann, att jag mycket riktigt funnit en fåra i marken. Glad som en lärka reste jag mig. Men då kom en annan ovisshet och överrumplade! Vartåt skulle jag gå i denna creekbädd? Alla väderstreck hade jag förlorat. Men raskt utan att tänka en minut längre, gick jag rätt fram och gick ännu längre, besluten att inte stanna, förrän jag bestämt kände på mig, att jag var åt galet håll. Det fick jag dessbättre aldrig erfara, ty en liten upplevelse till och jag var orienterad! För jag hade skjutit en stor grann rovfågel, vit och brun och denna hade jag hängt upp ytterst i en grenspets, innan jag gick in i dungen. På långt håll fick jag syn på den. Det dröjde dock ända tills jag stod på få meter från fågeln, innan jag kunde erinra mig, att det var jag själv, som hängt honom där. Nu rullade hela landskapet upp sig som en bekant tavla! Jag skulle sannolikt inte erinrat mig alla dess detaljer om jag ej fått förvissningen genom fågeln. Likt en människas anlete, som man hunnit glömma men som plötsligt vid ett möte tar fatt i erinringen så starkt, att man även kommer ihåg namnet, så tydligt kunde jag nu åter erövra synbilderna av denna plats och den väg jag gått fram.
Det går väl att vandra - även om man går vilse – när man vid vandringens slut har något gott att vänta! Hemkommen till stationen fann jag alla något oroliga över dröjsmålet. Glädjen stod dock högt i tak. Man hade redan skrudat huset med löv och satt fram en gammal pipig orgel, efter vars toner några tyska sånger sjöngs, just som jag steg in. Priorn frågade mig senare om jag inte önskade se litet mera av stationen. Vi hade inte hunnit med så mycket föregående dag.
Nå vi sågo både missionens slakthus, där en gulhyad halvkast hängde upp härliga korvar på snören, bakstugan, där en av bröderna skyfflade in väldiga limpor i en ugn, ölstugan, där en annan broderkokade malt i en respektabel kopparkittel och slöjd huset, där stockar sågades till plank med kanttrissor, igångsatta av ett hjulverk av järn med ångpanna.
Jag må säga, att alltsammans var som ett litet underverk av förtänksamhet och annat också. Ser man rätt på saken, så är det ändå underbarare, att dessa bildade människor, oaktat den lilla komfort de kunnat skaffa sig här nere i den rena rama vildmarken, kunna lära ut under år med att omvända och vårda sig om de svarta själar, vilkas välfärd de gjort till sin. När vi hade gått igenom det ena som det andra, stannade en tacksamhetens känsla kvar mot dem, mest därför att de tagit hand om produkterna av de vita äventyrarnas lösa och oansvariga gärningar, dessa barn, som levat sina första år i de svarta kvinnornas ruskiga hålor eller hyddor och otvivelaktigt deltagit i deras djuriska kannibal måltider, men slutligen fått komma i missionsskolor där de lärdes räkna och skriva hjälpligt till fromma för en dräglig tillvaro hos de vita om de själva vilja.
Ehuru det ligger något på sidan om ämnet för denna australiska midsommarskildring, kan jag inte neka mig att anföra ett litet prov på vad en äkta svart pojke på tio år förmår att tillägna sig av det vi kalla civilisation, medan han bevistade missionsskolan i tre år. Det är Frank, vars skrift bifogas i faksimil. Han kom in till mig i mitt rum en dag med några saker han samlat. Jag frågade honom på engelska: "Kan du skriva Frank". – "Yes", svarade han, och så lämnade jag honom min anteckningsbok och blyertspenna och befallde honom att skriva som jag sade. Jag har inte upplyst honom om ett enda ords stavning. Jag har endast bett honom sätta punkt, men stor begynnelsebokstav har jag ingenting nämntom heller. Som man ser, är pi turen lika god som en tioårig svensk gosses. Kommer därtill att han talade engelska så bar man kunde begära samt spelade bostonmelodier på mungiga. Kan man ju nästan fråga sig, om den australiska rasen själsligen står lika lågt som någon drag i dessa människors anatomi otvivelaktigt visa att de göra allt kroppsligt. Det finns ju också forskare, som uttalat en förmodan att denna lägsta människoart stått högre men på grund av vidriga naturförhållanden gått tillbaka i "kultur". Men några som helst bevis för den saken finns inte.
Till sist blott vårt sista minne av lille Frank. Den dag vi lämnade stationen och långsamt redo genom skogen för att uppnå kusten hörde vi plötsligt tassande bakom oss. När vi vände oss om, fingo vi se Frank i full fart komma springande efter oss. Vi förstodo, att han smugit sig ut från stationen för att träffa oss ännu en gång. Vi stannade hästarna. Frank kom fram litet förlägen.
- "Vad vill Du Frank", frågade jag i vänlig ton. Vi har ingenting att ge dig mer. Du måste skynda dig hem igen. Frank stod tveksam en stund, men så sade han till sist "some swedish matches only"