Båt till Australien
Båt till Australien
Kåseri av Rudolf Söderberg.
När de sista bohusskären räckte oss sina knotiga nävar till avsked, voro vi på väg till avlägsen hamn. Vi skulle utan mellanlandning runda Godahoppsudden och anlöpa Durban i Sydafrika efter en kort vistelse här fortsätta till Australien.
På en glidande dyning gungade vi förbi de danska klitterna, mjuka och växlande
som havets vågor. Englands klippkust avlöste, och nästa dag voro vi inne i
Biscayaviken. Besynnerligt, att den alltid skall bråka! På resan norr om
ekvatorn mötte vi oväder bara utanför denna vik. Havet vräkte på för duktiga
stormbyar, en krabb, otäck sjö, som påminde om Vänern i utbrott. Åskan skrällde,
blixtarna korsade varann, regnet slog i däcket - ett omskifte, som dock ej var
oss alldeles ovälkommet. Vi hade redan börjat längta efter kraftprov.
Vid Kap Verde satte den prisade nordvästpassaden in. Det finns inget blåare
blått på vårt klot än havet under passaderna. Blickarna sugas oemotståndligt
många famnar ner i det kristallklara, azurmättade vattnet, speglande i alla
slags nyanser de ständigt skiftande ljusdagrarna ovanifrån. En sinnets stimulans
av förunderligt välgörande verkan.
I färgreflexerna hos levande varelser därnere anar man djupens hemligheter. De
röra sig hastigt, ibland blixtlikt, lysa och träda tydligare fram: bjärta fiskar;
blåa och röda maneter, salper och bidevindseglare. Där vävas också silverband.
Stim av flygfiskar, som ila fram, stiga till ytan, lossna och skjuta upp i
luften, bländande likt stålprojektiler.
När dagen bräcker och dimman driver omkring, och man äntrat upp till mastkorgen,
tycker man sig stå på toppen av ett högt berg. Genom den lätta disen skimra blå
skuggor. Vågornas skum lyser svagt likt drivor av snö. Längs horisonten i öster
stå små molnflockar, ordnade i rader, glödande i den uppgående solen. En stund
är världen omkring en ett flammande ljushav, men luften är kylig och frisk och
synvidden oändlig.
Utanför Kap Verde slog några vilseflugna gröna finkar sig ner i riggen samt en
tornfalk, vars besök blev längre. Han flaxade oroligt omkring i tågvirket från
för till aktar och tillbaka, ej bekymrande sig om småfåglarna, som han förresten
ej förmår fånga utom på marken.
Han kom från Afrika men ville icke tillbaka. Till sist spände han vingarna för
långfärd, steg högt över rnasttopparna och styrde åt väster ut över den vida
oceanen.
Vi hade dagen förut passerat Azorernas och Madeiras breddgrad c:a 150 - 200
sjömil nordväst om styrbord. Azorerna betyder hököarna. De kallades så av de
första vita, som kommo dit, på grund av sin rikedom på hökar; möjligt är dock,
att det var falkar, vilka bruka häcka kolonivis. När vår falk mellanlandade hos
oss, var han troligen på väg till dessa öar, hur han nu utan landmärken kunde
veta den rätta kosan åt detta väderstreck.
Jag kom osökt att tänka på korpen, som enligt de nordiska sagorna medfördes
ombord för att vägleda de sjöfarande. Folke Vilgerdarson hade förlorat kursen
under sökandet efter Island. Han släppte då ut tre korpar för att de skulle visa
honom vägen. Den ena flög akteröver och stannade, den andra flög rakt upp och
kom tillbaka, den tredje fortsatte åt det rätta hållet och fann land. Långt
senare före kompassens uppfinning på 1100 talet användes fåglar i liknande syfte
på de södra haven.
Mest efterlängtade ute på det öppna havet är utan tvekan de stora viddernas
äktaste fribytare, lirorna och stormfåglarna. De förra stiga i storlek genom
många olika former eller arter från oceanernas minsta fåglar, stormsvalorna,
till dess största Jättealbatrossen. Dessa är de skickligaste segelflygare, som
finnas eller någonsin funnits.
Först får man dock göra bekantskap med svalorna. De förekomma på nordliga såväl
som sydliga breddgrader. De följde oss i kölvattnet från Biscaya till Kap och
senare Afrika över Indiska oceanen till Australiens västkust. Ingen nyfikenhet
lockade dem. De jagas av en ständig hunger. Propellern virvlar upp den mat de
leva av. De göra samma älskliga intryck som alla svalor fastän de icke
äro svalor.
De flyga aldrig högt, stryka alltid tätt utmed vattenytan förevinna i vågornas
dalar för att liksom sköljas upp igen i de regnbågsskimrande slöjorna över deras
kammar. De vila ofta på vingarna, mer sällan på havet, svävande i samma böljande
lopp, som vågen har.
Noga besett är deras flygsätt ej detsamma som svalornas. Vingslagen äro
oregelbundnare, i hård vind eller storm tyckte jag, att de rörde sig
alternerande. När de hitta något sträcker de fram de simhudsförsedda fötterna. De
skrapar havsytan säger sjömännen. Det är detta, som givit dem namnet Sankte Pers
fåglar. Det ser ut, som de gingo eller sprungo på vattnet, vilket som bekant
Sankte Per icke gick i land med. Att döda en stormsvala anses som ett brott.
Enligt myten äro de drunknade sjömäns andar.
Man förfaller ute på havet gärna till sysslolöshet, tacksam, när någonting
förmår samla tankarna. Lätt nog ge ringa tinganledning till undran och spörjan,
och det skadar inte. T.ex. dessa små, av vinden kringdrivande fåglar. Hur hittar
de hem? De kunna ju icke fara i evighet omkring ute på världshavens stormiga
slätter, där inga synbara gränser finnas. Och ändå känna de dem och uppsöka, när
den tiden är inne traditionsbundna, ensligt belägna öar och klippor där de har
häckat i årtusenden. Som jag redan nämnt finas det flera sorters stormsvalor,
och de tro fördelade på bestämda zoner eller breddgrader, karaktäriserade av
olikheter i vindarnas styrka och riktning, havsströmmarnas förlopp, vattnets
temperatur och sälta, luftens torka eller fuktighet och först som sist den olika
tillgången på föda och lämpliga häckplatser. Frivilligt söka de också hamn för
att finna skydd och vila om dagen, natt- och skymningsfåglar, som de är. Orkaner
sopa dem ofta till kontinenternas kuster. Då dö de massvis av hunger.
Man hör sällan en havsfågel, kanske när han kivas med andra om en matbit. Det
passar inte med skrän eller kallande rop i den symfoni av ljud, som vindar och
vågor ständigt underhålla här ute. Min tillfredsställelse blev därför stor när
jag kunde tydligt uppfatta att svalorna kvittrade. Det gör de verkligen ibland.
Mörklagda, samlade i små flockar och mest i rörelse underdygnets skumma timmar,
måste de haft ett större behov av ett sammanhållningsläte, tycker man, än de
stora, mest dagströvande stormfåglarna. Boplatserna omge de däremot med ett
larmande liv. De norröna arterna lägga sina ägg i slutet av juni, och ungarnas
matning i boet tar lång tid. Sannolikt hade kvittret med denna, säsong att göra.
Den tid stormfåglarna äro upptagna av hembestyr, bruka de inte avlägsna sig
långt från häckplatserna, dit de anlänt i tallös mängd. Vattenöknarna te sig
följaktligen nu ödsligare än vanligt. Så länge Hellenics julifärd pågick, var
fågellivet i derayonger vi då geonomforo också fattigt. Det blev bättre, när vi
törnade in i vintern söder om södra vändkretsen. En presentation av de arter jag
då litet oftare fick tillfälle att uppmärksamma kan väl tålas, om ej för annat
än artighet på grund av den glädje de bereda alla sjöfarare.
De dröjde någon vecka innan de kommo. Det varma, tropiska stiltjebältet låg
emellan, tomt och intresselöst. Knappast någonstädes utom i Röda havet har jag
upplevat hetare dagar till sjöss. Himlen var dock omväxlande klar och mulen. Vi
gunga fram över en speglande dyning, krusad blott av lätta kårar. Svetten
pärlar, i hytterna kan man ej vistas. Natten faller på utan någon nordisk
skymning, utan svalka redan vid halvsjutiden. Vi ligga i bäddarna nakna, täcke
behövs ej ehuru alla gluggar äro öppna.
Så inträffar äntligen en dag, mitt på dagen, ett omslag. Ett tungt blygrått moln
drar samman i zenit. En blixt åtföljt av ett vasst, vinande ljud klyver luften.
Åskmolnet rullar bort stötvis som ett kanondunder, och en stormil slipper lös,
som öser skurar över oss. Havet ilsknar till, vågorna kastas om varandra,
fartygets rörelser blir ragglande, skummet ryker omkring i stora sjok. Vi
avnjuta naturföreteelsen med tryggt välbehag. Det är bara fråga om en hastigt
övergående tropisk urladdning. Snart lyser solen igen och böljornas slöjdans
upphör.
En annan dag utspelas på havets arena en föreställning av originellare slag.
Delfinerna, de rovlystna späckhuggarna – Orea gladiator – förfölja en val. Det
är väl inte bara ett sällskap, utan flera, ja säkert många. Hela det havssegment
våra kikare behärska formligen jäser av den vilda jakten. Delfinerna stegra sig
i vattnet likt frustande hästar, tumla om varandra, slunga sig meterhögt i
luften och bli synliga till hela sin längd. De speja tydligen efterbytet. Valen
dyker upp och blåser med långa mellanrum, han behöver hämta andan. Han vet att
det gäller livet, och piskar ytan till kaskader med sin väldiga stjärtfena. Vad
delfinerna beträffar, få vi tillfredsställelsen att se och nästan klappa dem
dikt invid fartygets reling. En skara på tolv djur uppsöker och följer oss en
lång sträcka.
Mindre tilltalande var den jakt vi senare bevittnade utanför Durban. Fångstmän
voro ute för att skjuta val med kanon.
Han träffades och dödades av ett harpunskott och bogserades i hög sjögång in
till slänten i hamnen. Här blev han uppvinschad och vältrad på sidan. Ur det
väldiga gapet föll en enormsvampig tunga ut så mjuk, att jag kunde trycka min
fot till ankeln i den. Med tillhjälpt av långa skaftade knivar skar man späcket
med huden på i ribbor eller falsar, som med som med lätthet som med lätthet
fläktes av. Han skalades som en apelsin. Därpå högg man sig in i skrovet. Det
gjorde ett beklämmande intryck att se detta imponerande vackra fromma, alla
tiders till kroppsvolym största djur förvandlas på detta sätt till en oformlig,
gigantisk köttskrott.
I litenhet och allmännelighet komma närmast stormsvalorna den ljuslagda blå petrellen och den s.k. Kapduvan, fantasifullare än den första i dräktens komposition. Omväxling i det fallet blir man just inte bortskämd med. Havsfåglarnas färgsammansättning är genomgående enkel; vitt, grått, gråblått och svart i stora ytor med ett och annat gult eller svart stänk på huvud, näbb eller fötter. Det är också vad som passar. Kapduvan avviker visserligen icke här i från, men för omväxlings skull är hennes vingfält vackert dekorerade med ett fläckigt tecknat mönster, vilket piggar upp betydligt, enär vingarna äro breda och framhäva denna skönhet. Hennas flykt är med fladdrande än de andra stora fåglarnas, vilket ytterligare förlänar den ett säreget behag. Hon är också mycket uppmärksammad och omtyckt.
Genom dessa båda egenskaper liknar hon mest en jättestor fjäril. Jag kallade
henne också för Kapfjärilen, vilket vår entomolog fann högeligen ovetenskapligt
och motbjudande. Trognare än hon är ingen. Hon lotsade oss över hela Indiska
Oceanen – hon kunde vägen. Ock när ångaren företog den av jordkalotten betingade
svängen ner mot Kerguelens iskylda ögrupp, ökade hon till och med i antal; hon
har häckplatser där.
Lirorna /Puffinusarterna/ och petrellerna / Procellariacincreamfl / hängde också
oförtrutet efter oss, mörka i kostymen, långa i ärmarna och liksom albatrossen i
Sydhavet oceanernas oinskränkta friskalare, därtill de verkliga
hastighetsflygarna bland stormfåglarna.
Sulorna och kormoranerna, också kosmopoliter, men dykande storfiskare, vilket
deras släktingar pelikanerna icke äro, svävade likt vita moln en våning högre upp
än stormfåglarna. I egenskap av havets skickligaste störtdykare inta de
privilegierad ställning och äro intressantare kormoranerna eller skarvarna. De
kasta sig där högt uppifrån med hela sin tyngd lodrätt ner i havet för att fånga
bytet i eller under vattenytan. Stöten synes ej genera dem det ringaste.
Obegripligt om man ej vet att slaget mildras tack vare de enorma luftsäckar de ha
under huden.
De kläcka på klippor och öar i hundratusentals par. I hur många hundra år de
gjort det på samma platser kan ingen säga. Man kan blott ana det, om man
avlägger besök på en guanoö. Havssulorna och kormoranerna äro de förnämsta
producenterna av ämnet. På en mindre dylik, som vi ströko förbi utanför den
regnlösa, västaustraliska kusten var lagret omkring 20 m. tjockt.
Kormoranerna eller skarvarna liksom de små adelaid pingvinerna sågo vi mest till,
när de kommo dykande till ytan från motsatta hållet, de förre med fyllda krävor,
så att deras strupar voro som säckar. Labbarna vågade sig inte på dem, hur
snikna de än närmade sig. Hade en fregattfågel funnits till hands - vi
uppmärksammade honom vid resans slut –skulle scenen snart ha förändrats. Han
angriper den proppmätte kormoranen för att Iikt labben, då han träffar måsen i
samma situation, jaga honom under hugg och slag, tills han finner för gott
avleverera en del av maten.
Nu höll jorden på att sakta vrida sig i ekliptikans plan för att förvandla sig södra halvklotets vinter till vår. Polstjärnan sjönk den 24 juli under horisonten och med henne snart hela norra stjärnhimlen. Södra firmamentets tättbesatta kupol med Sydkorset ännu nätt och jämt lyft över synranden, strålande över oss i den svarta natten.
Hellenic hade stuckit ut på glatta kulan för att slippa motströmmen vid
Afrikanska kusten.
Vi närmade oss Atlantens viktigaste demarkationslinje som fågelgeografisk gräns,
mycket viktigare än ekvatorn.
Den övertvärar två oceaner, berör här S:t Helena och slutar någonstädes på den
brasilianska kusten. På andra sidan Afrika fortsätter den över indiska oceanen
från Delagoa till Steep Point i Australien.
Vi hade alltså för flera dagar sedan passerat ekvatorn, undfått dopet och
upptagits i Neptunii samfund under rituella former – ett sjövilt tilltag, som
kvarlevat oförfalskat på detta handelsfartyg – när vi kommo in i vad som
kallades ”de starka västvindarnas bälte”, kungsalbatrossen rike. Han gjorde oss
strax den äran! Som alla veta, är han en suverän segelflygare, hans prestation
ett fulländat konststycke, organiskt och flygtekniskt. De utföres utan en enda
synlig rörelse av vingarna. Det vill med andra ord säga utan medverkan av en
invecklad muskelmekanism. Förenklingen hos denna är driven till sin spets. Detta
låter ju gåtfullt. En stöddig bröstkam, en nödvändig förutsättning eljest för
uthållig flykt, saknas. Han kan naturligtvis böja vingarna och håller sig i
lugnt väder uppe med sakta slag. Men nätt och jämt och aldrig länge. Han
föredrar att i stiltje ligga stilla på vattenytan.
Hans livsrum är därför de stormiga havsregionerna. Här endast utvecklar han sin
levande kraft, som vindarna skänka honom. Orkanerna uthärdar han dock icke, till
dem är ingen varelse anpassad.
Under seglingen spänner han ut vingarna till deras fulla längd och manövrerar
blott genom förändringar av planets lutning. På åskådaren verkar den snabbhet,
varmed han stiger och sänker sig, den skicklighet, varmed han fall och lovar upp
efter vågkammarnas dalar och höjder, förbryllande. Man gissar emellertid, att
det är vindens olika hastighet i olika luftlager, som gör detta flygsätt
möjligt. En noggrann okulärbesiktning röjer tillika, att små, eljest omärkliga
rörelser av vingspetsarna och vridningar av deras pennor medverka. Fångad – med
en utslängd fläskbit, fästad i ändan på en ligglina – och utan vidare lagd på
däcket, förmår han icke komma till väders igen utan att använda samma metod som
areoplanet. Han måste ta plats nog för start, löpa en sträcka på de stora,
kanske för detta ändamål alltför långt bakåtställda benen och plattfötterna.
Ja ståtlig ser han ut när han på de tre meter breda segelplanet i vida bukter
cirklar kring fartyget.
Från vattenytan lyfter han på kammen av en våg, får här luft nog, lämnar och
svingar sig hän. Han stiger upp ur det våta skummet likt Fågel Fenix ur lågorna.
Man har iakttagit, att samma albatross kan följa ett fartyg i dagar, ja, under
en vecka eller mer utan att ge sig utom synhåll. Härigenom har man fått säkra
uppgifter om de oerhörda avstånd samma fågel kan färdas utan att vila eller äta.
Han lever på bläckfisk, kräftdjur och flytande rester efter rovfiskares
måltider. Han finner dem tydligen inte överallt.
(Om man skulle välja en paradox, är detta en rörelse i vila, en förflyttning där
ingen kraft förbrukas, inget motstånd finnes. Dess bana är utan början, utan
slut. Det är den bokstavligen, därför att albatrossen under sina vandringar på
dessa latituder kan färdas jorden runt och fullborda cirkeln.)
Ju hårdare vinden är, desto bättre flyger han, desto säkrare, djärvare och
snabbare är hans flykt. Luften bär honom, som om han icke ägde någon tyngd, icke
vore bunden av samma lagar som allt annat vägbart under solen.
Albatrossen kan sägas ha nått toppunkten i anpassning till oceanernas överflöd
på atmosfär, vindar och vågor. Hans motpol är pingvinen, som saknar flygförmåga,
men är skapas att lika överlägset kunna röra sig under havets yta mot djupen. På
land äro de båda otympliga. Albatrossen tål sämst den enda fasta punkt, den ö
som han är tvungen att uppsöka, när häckningen står för dörren. Han lämnar den
flera månader, innan ungarna fått fjädrar. De få leva mest på vad svälta sig
igenom halva den tid de bära dunpälsade hamstrade under skinnet, det späck
föräldrarna födde dem med.
Fågeln har sitt ursprung i reptilvärlden. Från dessa krälande jordbundna
skapelser härstammar han i rätt nedstigande led. Man vore frestad till en
parallell: at se samma idé förverkligad i larvens förvandling till en lysande
fjäril.
Efter en månads landsförvisning fingo vi en klar frisk förvårs morgon äntligen
Afrikas kust inom blickfältet. Solen höll på att gå upp. Himlen glödde med en
egendomlig, varm men grumlig rodnad.
Över vattnet låg en tät havsfog, silvervit som en äkta vårdimma. Ovan denna med
den röda skyn till bakgrund sköto några djärft skurna, djupblå tinnar upp. Ögat
vilade dock begärligt på en monumental alldeles horisontellt löpande bergterass,
vars kontur var den svenska borgen och bildade massivets mittparti: Taffelberget!
En kär bild från den första skolboken i geografi steg upp för minnet.
Med ett akvarellblock i handen skyndade jag upp på däck. Havet borde ha
larmat. Vi höllo ju på att dubblera Kap Angulus, Gamla världens sydligaste punkt
och en av dess stormigaste uddar. Men kung Neptun var oss bevågen. Lugnt som en
insjös yta krusades vattnat blott för lätta västanfläktar, av sol, gröntoppade
vågor och knappt det.
Vår kurs ändrades från sydlig och ostlig till nordlig.
Vi skulle upp till Durban (Port Natal). Kusttypen blev snart enformig. Sand,
revlar och bankar; den höga landprofilen bildades av jämna lagrade bergarter.
Där uppe brunno om kvällarna kaffrernas flammande eldar livligt och lockande.
Det var här vi fingo uppleva en natt av outsäglig skönhet, mötet med marelden.
Inte den av det vanliga slaget. Den varma Mosambic strömmen sammanträffar här
med den kyliga strömsättningen runt Södra Ishavet. Ljuseffekten hos alla de
milliarder smådjur, mikroskopiska och andra, som framkalla den, blir
överväldigande, överjordisk
Mörkret har fallit på. Firmamentet är besatt med stjärnor. Över det spänner
Vintergatan, vitare än vår, sitt skimrande silverband. Sydkorset strålar i
zenit. Havet glänser matt, luften är ovanligt ljum. En jämvikt har inträtt
harmoniskt i ett farvatten, där detta är så gott som okänt. Ångarens lugna
pulsslag, det sövande bruset utomkring vindens sång i tacklingen och tystnaden
för övrigt, allt skapar kvällsstämning ombord. Gonggongen bryter den, och vi
samlas kring matbordet i messen.
En halvtimme förgår. Då öppnas dörren på glänt, ett besynnerligt ljus smyger in.
Vakten sticker fram huvudet och avger en halvkvävd rapport: - "Vill bara varsko herrarna!"
- "För vad?" Vi resa oss hastigt och störta ut. Ett bländande sken slår emot oss.
Hav och himmel äro ett. De skummande sjöarna gnistra av tallösa stjärnor:
Ångaren vältra upp eldkammar längs sidorna. Oceanen är översållad med lysande
punkter och genom fares av långa parallella ljusstrimmor.
Det är delfiner och fiskar som ila fram där. Nere i vattnet runt omkring
fartyget tändas och slockna ömsevis enstaka lågor. Ångarens kölvatten är en
fosforicerande flod.
Överväldigade och förstummade ha vi ej ord för det praktfulla skådespelet. Och
jag har det ej heller här. Det skall ses, ej höras eller läsas.
Vi hämtade upp den lysande varan i pytsar och hällde den i glas. Det glimmar och
det blossar till vid minsta rörelse. I badkaret omskvalpas vi av mareld och på
våra nakna kroppar tindrar var droppe. På ett filter av finmaskigt nät stanna de
mikroskopiska djuren kvar, som framkalla skenet, och förvandlar det till ett
glittrande diadem av diamanter och pärlor. Om dagen och vid lampsken lyste de
dock icke.
Durban har ett avundsvärt läge vid Indiska oceanen, anlagd på terrassformigt
stigande sluttningar bevuxna med palmer, bambu, lagerbuskar och en mängd
tropiska lövträd. Den röde lateritjorden gör också ett exotiskt intryck.
Klimatet är tämligen varmt men hälsosamt.
(När vi voro här, var staden ej så stor och husen till största delen låga. Det är
nu vår. Trädgårdarna prunkade av blommande örter och häckar, ur vilka fåglars
sånger tonade, men icke på långt när så friska och klingande som, våra fåglars.
Orangeträdens mörka, stela grönska livades upp av redan mogna frukter, gula som
små kulörta lyktor. Gräset glänste nytt och saftigt. Överallt sågos och hördes
engelsktalande människor, vitt vårklädda med vita tropikhjälmar på huvudet, en
ljus och tilltalande syn.
Durban har Bernhard Shaw sagt är den enda stad utanför England, där han skulle
vilja bo. Albert Engström, som citerar detta och också varit där, ger i ett
kapitel i Kaparen en skildring, som börjar:
”En solig dag ser Durban ut att vara de lyckliga människornas stad. Den är
centrum för nöjeslivet och porten i Sydafrika. Många amerikanska millionärer ha
valt Durban framför alla andra städer i världen för att leva sina sista år där
och dö med den slocknande blicken riktad på en plage, som kanske är världens
vackraste"
Staden har gått framåt med stora steg, det kan man också låsa om.
Det tycks mig, som om man även för fyrtio år sedan kunde skåda den med tjusta
ögon. Åtminstone gjorde vi det efter våra mått och möjligheter. Vi koxade
omkring, förtjusta och upprymda ej minst därför, att detta var vår första
konfrontation med tropiskt folkliv och tropisk natur.
I gatuvimlet voro icke engelsmännen i majoritet, men de spelade naturligtvis
huvudrollen. Ej minst i fråga om klädedräkten. De halvnakna kaffrernas
ebenholtshy, andra mörkhyade, afrikaner …
(Det fattas nog en sida här )
…
De glada lyckliga dagarna i Durban tog alltför fort slut.
Överraskningar höra färdlivet till. Dit vi sedan kommo, rådde helt andra
förhållanden. Lorenzo Marques var så en oredig bebyggelse aglomeration av
portugisiskt pråliga hus och eländiga negerrucklen bredvid varandra med
jordgator emellan sig. De sumpiga omgivningarna, som till bundsförvant har en
sommarmonsun från Mosambic kanalen, hade gjort den till ett osunt näste, förr
känt som de vitas grav. Man sade oss, att malarian redan brutit ut och
grasserade svårt i ett kvarter. Numera är Lorenzo Marqetz en snygg stad, dräglig
att bo och vistas i påstås det.
(Moskiterna voro outhärdliga, när kvällen kom. Det oaktat kunde vi ej neka oss
att besöka den då och de roliga puertos, där svarthåriga och
… neka oss att besöka staden.---)
Första kvällen råkade vi under vägen från staden ned till ångaren alldeles vill
och kommo ut på en slätt. Belysning felades kring staden. Vi sågo ingenting. Det
blev en obehaglig vandring. Plötsligt snubblade jag över något mjukt, en höjning
i marken, liknande en gravkulle. Upp stod en neger, som med ett doft skratt bad
om en bobb. Jag avlämnade den tacksamt, anande att fältet var fullt av sovande
svartingar, och antydde och antydde att vi kunde behöva hans hjälp. Han blev vår
lots genom den levande kyrkogården ned till hamnen, dit vi slutligen anlände
efter åtskilliga mindre trevliga dock ej allvarliga sammanstötningar.
Gärna ville vi ha en närmare titt på Afrikas natur och besöka en kafferkral.
Vildmarken busksteppen började strax utför staden. En liten flod mynnade i
Delagoaviken. Om vi begagnade oss av den, skulle vi möta krokodiler och
flodhästar. Dessutom kunde vi från vår båt få god insyn i urskogen, när vi kommo
några mil uppåt.
Vi antogo följaktligen kaptens vänliga förslag att få låna fartygets snabbgående
motorslup och en man. Bensin och proviant för en dagsfärd på fem svenska mil.
Men bössa och gevär fingo stanna hemma. Dyr licens bar för att få lossa skott på
en fågel och absolut förbud att döda jaktbart villebråd. För mig var onödigt,
jag kunde nöja mig med att utan sådan tribut få uppleva tropiskt fågelliv i rätt
miljö. Samt härav fick jag se, men mest något ornitologiskt helt annat, mer
nordiskt än afrikanskt!
Solen ligger ännu i molnbäddar denna tidiga morgon i slutet av augusti, då vi
stucko in i flodens mynning. Vattnet har ute på viken varit klart och blått som
havets. Här blir det med ens gult och grumligt. Ett brett gap mellan tättslutna,
djungellika mangrove snår visar vägen. De stå alltid i vatten, utom under
ebbtiden, och den är nu inne. Det hårda bladverket bäres följaktligen upp av ett
flera meter högt grenmassiv, svart som om det varit eldhärjat och genomsatt att
ett trassel av nedhängande luftrötter. Det droppar av dem, som om det regnade
därinne. På dessa tentakler och sugfötter tycks träden treva omkring på gyttjan
för att nå vattenlinjen,
Moskiterna yra omkring här som rökar högre upp i grenvalven. Allt sammantaget
just inte den tilltalande syn vi hade väntat.
Det första liv vi upptäcka är flockar av vadare. Att lägga till är omöjligt. De
röja sig ändå. Lyfta och kvarlämna välkända locktoner. Storspovar! Snart bli
småsnäppor vanliga. Skaror av dem springa omkring och peta i slammet. Konservator
Widell och jag hjälpas åt att identifiera och anteckna: Svenska småsnäppor,
drillsnäppor, grönbenor, gluttsnäppor, brushanar gåva flodens fågelliv dess
prägel men naturligtvis inte dess karaktär!
Befinner vi oss verkligen i Sydafrika? Jag tycker trots mangroven, att jag far
fram på Lidans gula vatten mellan dess leriga stränder. I en vik blänker ett
vitt flak av fiskmåsar och skrattmåsar, de sistnämnda i pluralitet, alldeles som
hemma.
Förklaringen är tydligen den att de nordiska flyttfåglarnas flyttningstid är
inne. Hit hade dessa vadare och måsar hunnit före oss, de senare kanske något
tidigare, om de nu voro från Norden. Ett främmande inslag bidrog emellertid att
skingra vår besvikelse huru intressante dessa erfarenheter än vore. Det var de
ståtliga afrikanska tranorna som stolt styltade omkring på långa ben på avlägset
liggande bankar. Bland dem lyste äkta tropiska förnämiteter, vita hägrar,
jaburistorkar och ibisar.
När vi uppnått ett skogsbryn, kom en stor Hornskata ut och tittade på oss och
slängde med huvudet och den voluminösa näbben, med vilken hanen som bekant murar
in honan i ett ihåligt träd för att hon skall ha det lugnt och tryggt under
ruvningen. Glänsande i sin fjäderhamn, hoppade eller snarare skuttade han trots
den smidiga kroppen tungt omkring från gren till gren snarlikt en hönsfågel.
Lövskogen var för tät och full av slingerväxter för att jag skulle kunna följa
dem.
Omsider förnummo vi skrik och människoröster, en hund skällde och en tupp gol.
Strax härefter funno vi en kafferkral. En högrest ståtlig kaffer med sympatiska
drag hälsade oss välkomna. Vi gingo dit och slog oss ned hos kvinnorna. En liten
parvel tilldrog sig genast vår synnerliga uppmärksamhet. Vilket vackert barn!
Svart, så han glänste på håll med ett par kolsvarta diamanter. Till ögon, vilka
blixtrade vid var rörelse. Begåvad med en liten prostmage var han också. Han
hade ej ännu fått den prononcerade negerfysionomin. Läpparna voro tunna, näsan
varken tjock eller platt. Jag lekte litet med honom, nöp honom i kinden och
tummade på hans armband och fotringar. Han ändrade ej en min. Stilla och
reserverad lät han mig hållas, kanske smickrad, eller var det instinkten, som
vakade: Du är snäll, men vit och farlig är du!
Vi bjöds in och serverades i en stor kalebass en bubblande dryck. Det duger inte
att gästen ratar, vad som föräras av en hövding i hans läger.
Pokalen vandrade mellan oss och vi drucko. Hur drycken tillredes fick vi veta i
Lorenzo Marguetz. Kvinnorna tugga en växtrot och spotta saften i det gemensamma
kärlet. Den tillsattes med för negergommar välsmakande kryddor.
Värre var det med fästingarna, som vi fingo på köpet. De kunde ej må bättre än under vårt vita skinn, därom vittnade de rader av stora röda bulor, som blomstrade upp på lår ben när vi kommit ut på havet igen. Blodsugarnas mage svällde och blev hängande som en försvarlig påse på toppen. Under rullningarna på den gropiga Indiska oceanen vållade oss dessa agremanger rätt mycket obehag. Kniven och pincetten hjälpte dock. Efter ett par veckor hade vi ej känning lekamligen av vårt första och sista besök i Sydafrika men som skalden kväder:
”hur minns jag ej vårnätter sjunga
i sydkorsets drömmande glans,
på hävande dyningar gungande
vid mareld och flygfiskars dans,
Då djupt under självande stjärnor
i porlande, doftfylld passad
vi gledo med tända lanternor
mot sagornas öar åstad.
