Dålig start 

Envis var den sämste oxdrivare vi hade kunnat få. De första milen skötte sig djuren så gott som själva, ty vi råkade inte ut för några svårigheter. Men de drogo ojämt, och vagnens hjulspår slingrade som ett kölvatten, när en dålig rorjänge håller i ratten. När vi mötte den första hävningen, en dyn av lösare sand, var det färdigt En skall förstå att vid sådana tillfällen få upp ångan, elda de slöa djuren till ett kraftprov och tvinga den att sätta i alla på en gång. Det lyckades han inte med. Vi körde fast. Han slog de stackars kreaturen fruktansvärt och svor sina köttigaste eder. De rykte bara i oken, fnöso och sparkade, så att sanden stod som en sky omkring dem och fyllde deras näsborrar, vilket blott förvärrade situationen. En va oxdrivare svänger sin kortskaftade piskas långa sladd över oxarnas huvuden under dundrande rop: go back go back. Den främsta paret skall känna till, vad detta betyder. De har ledarskapet. De får den första klatschen i öronen och gör omedelbar rotekolonn bakåt marsch. Alla de övriga följa efter. På ett givet tecken vända ledarna igen och skynda till spetsen, så fort de orka. Piskan viner i ett. De har nått fram, och nu gäller det! Uppiggade och villiga hjälpas alla åt att med förenade krafter spänna draglinan. Det kvider i den, knakar oroande i vagnen, lasten törnar och stöter, men skutan springer icke läck, den glider bärgad av grundet.

Envis kände inte till dessa tempon. Hjulen åto sig djupare ned, tills de med ett brak blev stopp. Det var främre hjulaxeln, som brast: Linan slaknade, oxföraren upphov den rytandes röst i öknen. Back, back skrek han idiotiskt och slog till höger och vänster som en galning. Oxarna voro klokare, det bara ryckte i deras hus. De rörde sig icke. Karlen fick istället befallning att dra sig tillbaka, och vi började avokningen. Två av öken hade lagt sig ner av slagen. De övriga drevos ut på steppen för bete och vila. Detta blev första förlusten av dragare och vår första erfarenhet av det omänskliga djurplågeri, som både oxar och hästar ofta fåstå ut med under detta färdliv.

Ett föga avundsvärt arbete förestod oss. Att under en glödande sol lasta av hela den väldiga packningen, gräva ut hjulen, lyfta och stötta vagnens framdel, lossa den obrukbara axeln, sätta dit en ny och stuva lasten omigen. Detta tog flera dagar. Oxdrivaren med sin svarta käring blev härefter avskedad. Han var finge vi snart veta, en förrymd straffånge, som hade ett mord på sitt samvete.
En inföding från en närbelägen boskapsstation fick platsen utan rekommendation. En vit man hade vi ej råd att anställa.

Svarta Charlie gjorde sitt bästa, men några anlag för yrket hade han inte. Lat var han tillräckligt. Lytet tillhör hans ras, så det fingo vi finna oss i. Det enda han kunde bra var att rida och finna rätt på oxarna och våra hästar. Natten var deras, de fingo ströva fritt omkring på steppen eller i savannskogen, de förra hopokade parvis de senare med s.k. hobbla om frambenen. Förspänningen av spannet krävde alla händer. Att lära det riktigt och undvika de svidande knuffar, som att börja med vore oundvikligt förenade med djurens länkande, tog sin tid. Detta är det enda tillfälle, då en oxe vakar på, vad som sker. Då hans plågoandar har föst in ett okat par och hakat fast det, vid inspellänken, passar de på, som är honom närmast, att ge honom ett nyp när han stigit ur. Böjer och vrider en smula på huvudet, på det viset få de väldiga hornen ökad räckvidd. Han petar till honom mellan revbenen när denne tror, att han är utom nåhåll. En levande stöt, som gör ont som fan, även om den är av kärleksfullaste slag. De många törnar saker och ting åsamkar en, tålas i alla fall långt bättre på annat sätt än dessa puffar.

Vi hade skaffat oss fixpunkter för varje dagsresas längd i den naiva tron, att inga hinder skulle uppehålla oss på vägen. De voro bestämda av de kvarstående vattenhålens längd i Fitzroyflodens utrunna strömfåra, kända i Derby av bushmän, som nyss hade anlänt dit. På några ställen längs karavanvägen skulle vi också träffa på smärre boskapsstationer, som guvernementet i Perth låtit anlägga och där, om vi så önskade, kunna räkna på fritt vivre under tre små dagar. Det var sed eller lag anbelangandes bushens fria söner om de kommo på besök. För vår del blev det tämligen klent beställt med gästfriheten. Kanske tyckte de, men med ful rätt, att en expedition borde vara tillräckligt rustad att klara sig utan den hjälpen, allra helst som den nyss hade startat.

De första sex engelska milen förde oss fram över en förbränd salthaltig tom och ödslig slätt, där ingenting kunde hända. Betet var ytterligt magert. Djuren voro både hungrande och törstande, när vi äntligen följande dags eftermiddag närmade oss innersta delen av King Sounds viken, som här slutar i ett vidsträckt marskland. Av vad jag kunde förstå, utgjorde den delvis ett delta, bildat utanför flodens breda mynning. Täta buskage (Mangrove) skymde flodfåran. Vi fortsatte därför ett stycke till och funno en plats, där vattnet flöt fram mellan fasta, sandiga stränder. Dessa voro bevuxna med rätt höga gummiträd och lummiga buskar och kantade i vattenlinjen med vass och starr. Det såg inbjudande ut, med uppfriskande krafter tog var man itu med lägrets iordningsställande. En stockeld tändes, lårar säckar lossades, marken sopades, där hövdingens tält skulle resas, medan vi andra riggade upp våra moskitnät under bar himmel. Vi hade ganska ordentligt anfäktats av mygg ute på steppen för att med av all kunskap oavhängig tillförsikt kunna hoppas på att vi skulle slippa dem under trädens gästfria hägn. Jo, jag tackar jag! I själva verket hade vi råkat ur askan i elden. Oxföraren, okunnig i allt, visste ingenting, hade ingen aning om, att den plats vi hamnat på, bar rykte om sig att vara den värsta moskitohärd man kände till i hela Västaustralien.

Två bröder Forrest hade nämligen företagit vidsträckta färder i denna landsända redan under 1860 och 1870 talen. Genom deras skildringar visste man det. Vi borde ha känt till dessa, men det gjorde vi inte. Forrest resor hade haft till syfte att undersöka möjligheterna för landets kolonisation (squatters och boskap). De besökte också Fitzroyfloden. Beskrivningen är på denna punkt drastisk, ehuru Forrest eljest ej nämner mycket om resans besvärligheter. Han finner moskiternas angrepp ovanligt hetsiga, svårare än på något annat ställe, där han varit. De äro grå till färgen, och när de stuckit och sänkt sin blodsnabel djupt i huden, bli de sittande, tills de fyllt sig med blod. Stygnen äro ”vielemfindlicher (plågsamma) als bei den gewöhnlichen Moskitos”. Han omtalar, att många av besättningen på kapten Kings fartyg, som ännu tidigare hade upptäckt viken och löpt in i den till Fitzroys mynning hoppade oupphörligen överbord för att en stund bli den olidliga plågan kvitt, fastän floden var fruktad för sina krokodiler. Man virade filtar och kläder om huvudet. Karlarna sågo ut mer som polarfarare, säger han, än som tropiska färdmän.

Konservatorn och jag togo våra bössor och marscherade ned mot stranden. Naturligtvis hade de vita kakaduorna belamrat träden och upphåvo mer än vanligt oljudsfyllda kvällsskrän. Det var ej dem vi sökte. Genom snåren gingo kängrustigar kors och tvärs. Titt och tätt ljödo slagen av deras bakläggar mot marken. Här höllo en mängd djur till. Men det var omöjligt att tränga fram utan att knäcka kvistar och varsko dem. Ej ett enda djur lät se sig, och vi uppgåvo snart förföljandet. Nere vid flodbädden skulle vi få gott görelse- och annat mer. Krokodilerna sågo vi icke till denna kväll, men mitt i floden stack ett S-formigt krökt, långt smalt föremål upp en halv meter eller mer över ytan. Det hade tycke av en orm med ett litet huvud, obetydligt tjockare än halsen. Men detta var väpnat med en försvarlig spjutspets till näbb i stället för ett par avrundade käkhalvor och huggtänder.

En ormhalsfågel, utropade vi med en mun. Hans kropp skymtade inte ens, den var helt och hållet nedsänkt i det gula, grumliga vattnet. Men så karakteristisk är denna hals, att man genast känner igen den utan att behöva se mer av dess ägare. Ytterst intresserade togo vi upp smygjakten igen. Ormhalsen hade dock upptäckt oss. Han vred oupphörligt hit och dit på periskopet, sänkte sig ännu djupare och gled sakta mot strömmen, utan att en strimma ritade ut hans väg.
Vi vaktade på varje hans rörelse under förhoppning, att han till slut skulle dyka för att ge oss en chans att springa i håll och få skott på honom, när han kom upp.
Men efter detta misstänkta betittande skulle han undkomma alldeles. Han försvann helt enkelt. Ett vattenväsen försedd med mindre brukbara vingar än en annan flodfågel, fann han det säkrast att hålla sig gömd i sitt rätta element. Han företog väl en djupdykning, vari han är mästare, men borta var han som sagt, kom ej synligt till ytan igen som en lom eller dopping skulle ha gjort. Han behärskade situationen på annat sätt, men förmodligen nu lämnade tillträde blott åt näbben och näsborrarna för att kunna andas.

Ormhalsfågeln är i det zoologiska systemet icke ställd som ett mellanting mellan ormarna och hans släktingar skarvarna, utan som en särling mellan havssulorna och de senare. Det kan icke förnekas, att han till sin figur ter sig mindre lyckad, hälften orm, hälften fågel. Två längsgående band på halsen, ett vitt och ett svart, förstärka likheten med ormen, genom dennes rörlighet och böjlighet härmar hans rörelser. Kroppen är skarvens. Fjäderdräkten är vacker som dennes artegna silvergrå spolstreck på vingar och skuldror; ryggen metallglänsande svart. Originell är han också i sin livsföring, ytterst skicklig och väl rustad för sitt värv. Här framträder en överlägsenhet på grund av byggnaden. När han går till anfall, gör han det på reptilens sätt. Blixtsnabbt skjuter näbben fram, han griper dock ej sitt byte utan harpunerar det, borrar med den vassa näbben mitt genom de smärre fiskar han jagar i djupen, stiger till ytan, kastar upp fångsten i luften och slukar den från huvudändan. Den enastående hastighet och kraft, varmed harpuneringen utföres, möjliggöres därigenom, att vissa halskotor fått en särskild konstruktion för ändamålet. Under färden längre upp i floden sågo vi honom på xxxx och fällde ett exemplar, varigenom vi finge tillfälle att övertyga oss om hans företräden. Boet bygger han i träd och häckar kolonivis.

Nu var mörkret färdigt att kasta sig över oss. Kakaduorna hade tystnat, fladdermössen givit sig ut på jakt, eldflugorna yrde omkring i myggröken som gnistor och en hop nattskärror foro som osaliga andar fram och åter mellan flodens stränder. En uggla skrek. Jag sköt henne. Hon var vår linnéanska kattuggla (Strix aluco) mycket lik och lätet var också Strix.

Vi fattade ett ödesdigert beslut.

”Låt oss ta ett dopp, innan vi ger oss av!”
Besynnerligt, att vi gjorde det, utan att varnas av surret från moskiterna. Knappt hade vi klätt av oss, förrän de började bolma upp ur starren och vasen och anfalla oss. På några minuter voro vi inneslutna i ett moln. Förfärade skyndade vi uppför att komma i kläderna, men hunno dessförinnan få våra nakna kroppar punkterade på varje kvadrattum med små röda upphöjda prickar. Besinningslöst kastade vi oss in i snåren. Där blev det ännu värre ! Våra ansikten svullnade. Hettan i huden och klådan höll oss vakna hela natten medan odjurens ilskna gnissel kring moskitnäten frestade våra trumhinnor.

Obegripligt förefaller det efter sådana upplevelser att kapten King och hans män förmått uthärda i detta inferno under många dygn utan myggskydd. King synes ej ha varit rustad därmed.
Vår erfarenhet är emellertid, att Fritsroyflodens omgivningar högre upp ej voro sådana. Vi kommo under färden – det var likväl torrtid då – till i detta hänseende omväxlande goda och dåliga orter.
Somliga tom ett himmelrike, de voro så gott som fullständigt befriade från otygen, andra kunde vara svåra nog, om än ej härdar. Vanligen behövde vi dock ej umbära deras sällskap. Rikare gräsväxt, helst kring vattensamlingar, nödvändiga även för oss, förvandlades alltid mot kvällen till förlustelselokaler för deras blodtörstiga häxdanser.

Följderna av denna första hårda fejd med den övermäktiga fienden läto ej vänta på sig. Nätter kommo med feber men av den lätta malariaformen, som ingenjören i Derby talat om för mig att nykomlingar brukar få. Plågorna kändes i ljumskarna och vid urinkastning. Annars reagerade vi inte värre, än att vi svettades ohyggligt och låg och vred och vände på oss på vårt läger utan att kunna sova. Vi hade visst en febertermometer, men den kom ej till användning varken nu eller senare. Jag vet därför ej hur hög febern var. Den måtte emellertid hängt i, ty kroppen brände många dygn efteråt, och vi voro matta och olustiga, när vi kröpo ur näten om morgnarna.
Myggsurret fortfor ända till frukosttid. Maten blev belagd, tennmuggens innehåll också, vi fingo äta och dricka moskitos. När solen äntligen pressade dem till marken togo flugornas härskara vid. Enda hugsvalelsen var att sluppo bådadera resten av dagen.
Under måltiderna samlade sig trevligare gäster omkring oss. Det var hela svärmar av svarta kråkor och glador. När vi hade lämnat lägret undersökte de stackarna noggrant platsen, tydligen svultna som måsar. En ökenvadares (Ochtodromus geoffroi) hemska skrik hade hörts under natten. Jag gick ut för att söka honom och såg en fågel löpa bort med stor hastighet över sanden. Mer av honom fick jag icke se nu. Längre in mot öknen skulle han komma igen, och hans intressanta vanor hoppas jag så skola bli en behållning för läsaren.

Med glädje togo vi farväl av detta avskyvärda näste, detta sannskyldiga mygghelvete. De enda i vår expedition, som haft det bra var oxarna och möjligen hästarna. De förra hade legat under vatten hela tiden och betat i starren. Nu voro de lätthanterliga och villiga. Lyckliga över befrielsen och njutande av friheten bröto vi alltså alla upp följande dag från vår första egentliga lägerplats. Oxvagnen rullade vidare, medan Laurell, Widell, ledaren och jag liksom förut redo i förväg, nyttjande var skuggig fläck vi kunde finna under de sparsamma träden vid floden.