Tre timmar i Port Said

på hemresan efter drygt ett år i Australien

Då man från sjösidan nalkas Port Said ser man midt ute i vattnet en hög staty, som mycket medvetet står och pekar mot punkt inåt land som ville den säga: Där ligger undret!

Man riktar blicken åt det hållet och får syn på en lång husrad, som lyser vit i solen. Det är staden.
Men det är inte precis den Ferdinand de Lesseps menar. Det var nämligen han, som grävde diket mellan två världsdelar, Suezkanalen, den nya vägen till Indien, och det är det han ville påpeka. Antingen man kommer norrifrån och icke sett undret, eller söderifrån och sett det gör man gärna ett kort uppehåll i Port Said, ty staden är värd besöket. Sistnämnda var fallet med oss, vi hade genom Babel Mandel sundet, tårarnas port, kommit öfver Röda Havet in i kanalen och ankrade tidigt en mörk morgon i hamnen.
Vi vaknade vid ett ihållande skrål, skyndade upp ur britsarna och gluttade ut. En hop araber sprungo redan omkring på däcket och några lågo redan med sina båtar bredvid oss och erbjödo sig att ta oss iland. Ett par lyktor glimmade ute i mörkret och från en strålkastare stod en kvast af intensivt ljus rakt på oss. Av staden kunde vi inget se.
Vi hoppade i kläderna och i en af båtarna och stodo om några minuter på stranden. Här blevo vi ensamma, utan vägvisare, men trefvade oss fram tills vi stodo i mynningen på en jämförelsevis bred gata. Icke ett ljus syntes blott några svaga lysande punkter en half engelsk mil bortifrån. Nattens mörker och tystnad låg tung och mystisk öfver denna stad, därför några timmar sedan rört sig ett bländande virrvarr af människor af olika färger. Nu hördes icke en bar fot tassa omkring, icke en varelse rörde sig, det var så ljudlöst, som det endast blir i en stad, där gatorna icke har stenar och människorna icke skor. Det var ruelsens tunga sömn efter dagens larmande lif.
Nåväl vi voro till en början de enda som störde nattfriden. Vi gingo fram under en rad akasior, som paraderade vid jordgatans sidor, och när vi passerade en tvärgata, stucko tre lyktsken i ögonen på oss. Vi veko av och stodo inom kort framför ett arabkafé, till vilket dörrarna voro öppna. En hop män i röda turkiska mössor och långa burunser lågo på bord och bänkar och sovo med huvudet på sina armbågar.
Hemlösa dagdrivare, som inväntade en ny dag och den välsignelse den kunde bringa från ovan. Någon annan bestod den säkert inte.
Härifrån gingo vi in på en annan gata, mörk som alla andra. Plötsligt stötte vi tillsammans med en hop lurfviga skepnader, som tagit sitt nattkvarter midt på gatan. Det var ingenting annat en flock getter, men sammanträffandet kom icke desto mindre öfverraskande.
Litet längre bort öppnade sig en plan och vid ena hörnet låg ett snyggt utskänkningsställe, där man serverade.
Vi fingo intrycket, att vi lotsat oss fram längs stadens förnämsta gata, låt oss säga ”Drottninggatan”. Vi stannade en stund på platsen, men icke länge, ty de originella erfarenheter vi gjort lockade till nya.
En lång figur som, som posterade i korsningen mellan fyra stråkvägar, drog oss däråt. Nu hade gryningen kommit och mörkret vek för dagsljuset. Männen som lika nyfiket betraktade oss som vi honom, var en högväxt arab i polisuniform.
Vi beslöto att från denna goda utsiktspunkt invänta lifvets uppvaknande i den sofvande staden.
Länge hade vi ej väntat, förrän två trasfigurer kommo smygande. Det var en halfstor flicka och en liten pojke. Polisen ropade på pojken och strök sig mot honom som en katt, varpå han försvann. Han kallade också på flickan, men hon lotsade ej höra, smet skyndsamt utefter husraderna, tog in på en tvärgata och var borta.
Svaga darrande lampsken började irra ut ur gallerfönster och genom trasiga persienner, och smutsiga förhängen framför dörrlösa rum röde sig, öppnade sig, men slöts lika hastigt. Ett matt gult morgonljus strömmade genom gatorna och fyllde alla mörka hål och krokar. Och allteftersom solen steg, steg grannlåten fram i ljuset, men den förgyllning den fick av solen, ökade blott sjukdomen.
Längs gatorna låg en afskrädesvall, krönt av papper, sönderslagna kärl, benbitar och allt sådant, som brukar kröna komposter. Ramponerade, fläckiga, skabbiga hus, där rappning och garnityr brutits loss och lämnat kvar sina sårytor, reste sig det ena på knä bredvid ett annat på styltor, bredvid ett tredje med dufslag på taket, så att det såg hufvudet högre ut än alla de öfvriga. Alla hus hade platta tak utan takskägg, fyrkantiga fönster och in och utbyggda balkonger och som närmast de dufslagslika skjulen, jungfruburar, antagligen, eftersom de voro närmast himlen, tronande på de platta taken, Ibland kunde de dessa arkitektoniska utväxter gyttra ihop sig till en riktig pittoresk komposition af vinklar och hörn, där man såg varken in eller ut, hvarken såg början eller slut. Men ibland verkade det också, som hade husen krängt ut och in på sig, så mycket mer som somliga hade köttröd färgbeläggning och visade hela sitt innanmäte för världen.
Uppvaknandet var igång, ljud och röster bröto tystnaden och människor och djur kommo fram. Gluggar smällde, blindfönster öppnades, rullgardiner drogs upp. Hönsen började trippa ut och inne på en gata höllo några tuppar på att överrösta varandra. Så knarrade en dörr en mörkklädd kvinna visade sig, steg ut ur huset beslöjade sitt ansikte och vandrade ut på torget. Hon var iklädd en svart kåpa, hade sandaler på fötterna och en metallring om den nakna vristen – en egyptier alltså. Hon följdes snart av andra, alla ur de fattigaste lagren, ty de gingo antingen till afskrädeshögarna och vände på pappren som för att söka något, eller slogo sig ner på några stenar vid en brunn.

Så småningom runno barnen ut ur samma dörröppningar och öfversvämmade platserna framför husen. En och annan liten rolig straffångefigur stultade omkring i mångblommig kjortel och hälsade hvarje förbipasserande med en blixtrande glimt ur de runda korpsvarta ögonen.
Män af arabisk, turkisk, egyptisk, levantinsk och indisk ras började traska ur hus i hus eller framåt gatorna, och där det varit öde för en timma sedan, blef det ett vimmel f rörelse och lif. Slutligen kommo grönsaksmånglarna på sina åsnor, en högst komisk syn, ty mannens långa ben nådde ner till marken under det lilla kreaturet och man visste ej hvem som såg dummast ut, den fyrbenta åsnan eller den tvåbente.
Vi följde strömmen och den förde oss in på gatorna igen. En liten gård, som vi passerade var det ohyggligaste i orenhet man kunde se. Man fick söka sig fram som öfver ett träsk. Ruttnande djurkroppar, fiskhufvuden, spillning och flytande lämningar bildade tillsammans en röra, hvarur en kväljande stank steg upp. Och dock var det nu en kylig morgon, och ingen förruttnelse bringande sol. Det regnar praktiskt taget heller aldrig i Port Said och renhållning känner man ej. Dypölen får ligga där de ligger. Näspesten kommer, är jordmånen gödslad.
Vi skyndade in på bättre vägar och befunno snart åter på Drottninggatan. Japanska och orientaliska bodar med fina, utsökta handelsartiklar voro inrymda i tämligen stora renligare hus, och små grekiska frukt och cigarraffärer var det uppsjö på. En arab, som vi tilltalade, blef oss snart mycket bevågen. Med den allra förbindligaste artigheten bad han oss värdigas betrakta än det ens än det andra. Han följde in i butiker han följde oss ut på gatan, han följde oss in på kaféer. Han drog en hel svit av sina brunhyade fränder med sig, så att snart voro vi omsvärmade af de mest tjänstvilliga själar, världen skapat. När vi afböjde tog man till ett värre tillvägagångssätt. Man stack allehanda saker under ögonen på oss, lade dem på axlarna, på armbågarna stoppade dem i fickorna och begärde betalt. Först femdubbelt mot varans värde, men den gick snart för tredjedelen.
Jag steg in på ett kafé för att dricka en kopp mokkakaffe och skrifva några rader. Tre arabpojkar, skoputsare, voro ögonblickligen framme vid mina fötter, ställde fram en träkloss och ville se vacker fot. En annan trädde upp spetsar, band och ringar på armen och sträckte sig över bordet. En annan radade upp egyptiska frimärken och bedyrade att de voro ytterst värdefulla.
Jag skulle bli rik om jag köpte. Jag lyckades för egen person eröfvra ett hörn av bordet för min kopp och mitt brefpapper. Därpå slöt jag alla mina yttre sinnen rullade ihop mig och gjorde mig ointaglig som en igelkott. Men man petade på mig och sökte beveka mig ”Om jag bara ville önska något, ack, man skulle bli så lycklig ” Jag råkade stoppa en cigarett i munnen. Fem händer voro i nästa sekund framsträckta hvar och en med en brinnande tändsticka. Till slut när jag framhärdade, belägrade man mig under tystnad. Bredvid sutto ett par förnäma turkar i röda fez och rökte opium ur långa slangar från stora vattenflaskor.
Rökelsen glödde från en liten härd öfver vattenfiltret. Slött och njutningslystet gledo de in i sig själva och läto lifvet omkring dem gå sin gång. Ingen brydde sig om dem och de brydde sig heller om ingen. På andra sidan gatan såg jag ett par européer vid sin imponerande wiskyglas kl 8 på morgonen. En arab erbjöd dem någon tjänst. De svarade på ett sätt som gjorde åsyftad verkan. De slungade glasets innehåll i ansiktet på honom.
Folklivet brusade genom gatorna men på det sätt som kännetecknar en stad, där människorna ej veta hvad de ha att göra. Man går i vägen för varandra, man stannar ser sig omkring går i en riktning och fortsätter i en annan. Jag gjorde förresten på samma sätt.

En hel del godt folk hade likväl sin affär att sköta. En arab hade stannat med ett par kor på trottoaren utanför en bod. Och han satte sig ner och mjölkade i en så som handelsmannen räckte honom. En skräddare hade flyttat sitt bord utanför sin knut och skötte sitt geschäft i ostörd ro.
Jag kom att gå förbi en orientalisk butik och steg in lockad av den bestickande lyxen i fönstren. Detta såg en arab, och han var som nålen på en magnet. Han var ytterst förekommande radade upp guld och silfverbroderade dukar faceomerat siden, kedjor, armband och porslinssaker, och araben bakom mig gjorde hvad han kunde för att hetsa mig på grannlåten. Jag hade stått en stund och gjort mitt urval och tagit börsen ur fickan. Plötsligt saknar jag den och vänder mig instinktivt till araben.
- ”Min portmonä!”
Han reser sig förskräckt på tårna spärrar ut tio fingrar i luften och ser högst förbluffad ut. Snart arbeta samma fingrar i en hög dukar som just äro på väg att stoppas i sina lådor. Där bland det staplade godset återser jag min ägodelar. Jag betalade skyndsamt och gick men araben stannade den gången.
De tre timmarna voro nära ute, och jag ställde mina steg till hamnen. När jag kom dit, togs jag omhand av nya araber, som sprungo runt och skreko och pekade åt alla väderstreck.
De förstodo nämligen att jag sökte en ångare. Jag upptäckte inom kort den blågula flaggan bland hamnens alla öfvriga bondgranna bomullsdukar och skyndade däråt. En man på två kryckor skuttade ikapp med mig, och när jag skulle hoppa i en julle för att sättas ombord, grep mig i rocken och ville ha pengar. När jag räckte honom en penny såg han mycket missbelåten ut och förklarade, att han ville vänta tills jag kom tillbaka. Men han behöll slanten. Det är icke omöjligt att han står där ännu,
Fartyget var naturligtvis belägrat af turkar och araber, hvars felucker och smala bumbåtar liknade glupska hajar, som lågo och höggo mot skeppssidan. Först när ankaret kom i klyset, blev vi kvitt dessa omättbara offer för penninghungern i dess oblygaste form. En lots tog oss ur hamnen, några timmar därefter hade vi blott horisonten omkring oss och hafvets eviga dyning under oss.
R S-g

[ Innehåll ]